Den Isländska Amsagan

Transkript

1 Den Isländska Amsagan Mellan den tolfte och fjortonde november 2004 höll Peter Spangfort, 5 dan Aikikai, ett Aikidoläger på Island för Aikikai Reykjavík. Han ackompanjerades av ytterligare två aikidokas från Järfälla Aikidoklubb - Peter Krause, 3 dan Aikikai, samt Jimmy Svensson, halvdan Aikikai. Denna reseskildring är skriven av Jimmy Svensson. Färden tar sin början Med tanke på det vulkanutbrott som nyligen drabbat Island kunde man debattera huruvida det var läge att åka dit vid denna tidpunkt. På Island var de dock så vana att de redan byggt en ny nationalarena och ett barnsjukhus på den ännu ljumma lavastenen. Det var ändå för sent att backa ur, så vi fick hoppas på att kontinentaldriften var nöjd för tillfället. När planet väl tagit mark i Keflavik, möttes vi genast av den isländska flärden. Det knusslades inte med heltäckningsmattan, vilken fick pryda såväl golv som väggar i flygterminalen. En teori var att de roterar den någon gång om året, så att slitaget blir jämnt fördelat. Vår resa hade just börjat, men katastrofen var redan nära när vårt glada sällskap promenerade genom tullen. De vaksamma tulltjänstemännen begärde en extra kontroll av Peter S, vilket kan bero på att han kom släpandes på en handfull japanska stridsvapen. Vapnen släpptes dock igenom utan anmärkning. Detta beror möjligen på att det framkom att de var gjorda av trä. Islänningarna ser nämligen ingen annan användning för detta material än till brasved, vilket illustreras av att hela ön är ett stort kalhygge. Enligt islänningarna själva går skämtet att Vad Det var ett vildarnas land vi hamnat i. ska du göra om du är vilse i den Isländska skogen? Ställ dig upp. Men Peter S dröjde likväl kvar i tullen. Vad kunde ha hänt? Är de fortfarande lite stötta över den danska kolonisationen, och vägrar danskar inresetillstånd? Ja, Peter S är dansk, det visste du inte? Men, nej nej, svaret var mer blågult än rødvitt. Peter S försökte nämligen föra in ett svenskproducerad narkotikum i detta oskuldsfulla paradis. En hel stock med snus, nyligen inhandlad på Arlanda, blev han av med. Endast den dosa han hade i fickan lyckades han smuggla in (och aldrig har väl ett par tre prillor räckt så länge). Som plåster på såren fick han ett fint diplom med titeln Settlement out of court att sätta upp på väggen. Från Keflavik gick färden med buss till Reykjavik. Klockan var runt halv fem, och det hade sedan länge börjat skymma. Under den timmeslånga färden kunde vi beskåda ett vidsträckt månlandskap breda ut sig, i skuggan av höga berg. Peter S gjorde senare den fyndiga jämförelsen med Mordor, ondskans rike ur Sagan om Ringen. Tänk att en

2 viking för många hundra år sedan såg detta landskap och tänkte att här, här verkar vara ett bra ställa att odla mina grödor. Eller det kanske var därför de fick åka runt halva jorden och röva, när det visade sig att grus inte utgör den idealiska myllan? Vilsna Fårskötsel är en viktig del av det isländska lantbruket, men här vallas inte enbart fyrfota djur. Infarten till Reykjavik skedde nämligen via Flugvallarvegur, vilken jag till min stora glädje lyckades hitta på den isländska kartan. Först nu insåg dock de tre resenärerna att, även om vi visste var vi befann oss, så var det ingen som hade koll på var vi skulle stiga av. Petrarna klev av vid ett resecenter, och gjorde en liten rekognoserande loop. De kom tillbaka utan att ha sett någon, vilket kan bero på att ingen heller visste vilka som skulle ta emot oss. Nu skulle bussen vidare, och de tre vilsna svenskarna åkte med. Vid ett hotell steg vi av, och hoppades på det bästa. Det var helt folktomt. Peter S försökte ringa till våra isländska vänner från hotellfoajén, medan jag och Peter K hittade en slags Seven Eleven. Nog för att det är dyrt i Sverige, men Island tar ändå priset 180 kronor för en korv! Eller kronur hette det, om man ska vara petig. Och kanske var detta anledningen till att vi fick så mycket mer pengar när vi växlade. Några timmar fick man känna sig rik i alla fall, med tusentals kronur på fickan. Dollarmiljonärer är sådeles inte att förväxla med Kronurmiljonärer. Vi hade precis förlikat oss med tanken att slå läger över natten i någon rabatt, när en vit springare dök upp vid horisonten. Eller i alla fall en röd minivan. Det var Palmí, som skulle hämtat upp oss vid resecentret. Han hade inte känt igen Petrarna när de tog en runda på resecentret, även om han anade att de var svenskar när Peter S gjorde sig av med en prilla svenskt knark. Men nu var allt väl, och färden gick raka vägen till Aikikai Reykjaviks dojo. Där väntade ett tjugotal isländska aikidokas på att få sin första duvning i Aikido á la Spangfort. Efter detta aikidopass, och det påföljande vapenpasset, var succén naturligtvis ett faktum. Men klockan var nu framåt nio på kvällen, och både vapen och Peter K och Jimmy, fit for fight. svenskar skulle få vila. Gisli, som bott i Sverige, tog oss till en av hans favoritrestauranger i Reykjavik. Ett trevligt ställe där maten var god, och kostade varken skjortan eller hakaman. Förresten ska nog namnet Gisli stavas med en apostrof över någon av i:na, men efter hans vistelse i Sverige så måste han vara van vid vår misshandling av hans namn. Peter S skulle sova hos Gisli de kommande nätterna, medan jag och Peter K var inkvarterade hos Sigrún. Hon basar över ett hotell, så ni kan gissa att vi blev väl omhändertagna. Det var inte långt ifrån chokladbit på kudden. Island by day

3 Notera hur Peter S njuter av att se folk arbeta. för att dela med sig av glädjen. Lördag morgon började träningen klockan nio, vilket innebär att vi var uppe före morgonsolen letat sig fram. Vi svenskar kunde dessutom skylla på att vi hade en hel timmes jetlag i kroppen, så det var lite synd om oss. Då kändes det utmärkt att få kasta lite folk i mattan, bara När man så kunde se Reykjavik i dagsljus, lade vi märke till både det ena och det andra. Till att börja med så kör den genomsnittlige islänningen ett tyngre fordon än vad man ser användas av amerikanska armén. Förklaringen till detta kom när våra guider tog oss till stadshuset under lunchpausen. Där fanns en stor modell av Island uppförd, och där blev det tydligare än någonsin att hela landet är ett enda stort lavaberg. Långt ute i periferin hukar sedan städerna, som om de försöker undvika att väcka berget ur sin sömn. Cynthia och Palmí har fått varsin uke på fall. Strax under tre hundra tusen invånare är de tydligen, men vad lever de av? Norrmännen bygger som bekant sin ekonomi på olja, och islänningarna kanske har haft samma tur? Nej, någon olja har de inte, svarar de, bara fisk. Man kan dock mycket väl tänka sig att de utvinner fiskleverolja, och lever gott på de pengarna. En vink om detta ges om inte annat av att själva mynten är prydda med just fisk av olika slag. Jag tror det var ett stim gäddor på mitt tio-kronurs mynt. Fisk, det blir väl fiskur på isländska, sa jag senare, i ett försök att vara fyndig. Ja visst svarade Sigrún. Isländska är nämligen ett synnerligen enkelt språk att lära sig för en svensk. Lägg bara till ett urrr på slutet av alla ord, och anlägg ett lite bistert ansiktsuttryck du kan nu tala isländska! Efter stadshuset blev det lunch, och för Peter K s del en liten tupplur, hemma hos Palmí. Palmí betyder palm, och fråga mig inte hur det går ihop med det isländska klimatet. Kanske är hans namn en förkortning av Palmí Peter K och Gisli har det bra i Palmís soffa.

4 Pilot? Han är förresten Islands svar på Linus Torvalds, så det är inte alldeles långsökt. Vi får berättat att just data-folk av någon anledning är överrepresenterat inom Aikidon på Island. En god chans att lära känna några av dessa hackers fick vi senare på kvällen, när ett tjugotal aikidokas samlades till middag på en italiensk restaurang. Innan dess hade vi hunnit med både ett vanligt aikidopass, och träningslägrets andra vapenpass. Peter K, jag och Sigrún var ganska väl synkroniserade vad gäller trötthet, och drog oss efter avslutad middag hemåt. Ett tappert antal festprissar tog istället chansen att göra stan, och jag kan utan att nämna några namn säga att Gisli och Peter S var två av dem. På utflykt Söndag morgon ligger mången aikidoka och snusar på sängörat, men så icke hemma hos Sigrún. Där är vi tre redan i full gång, och skall ge oss av på en liten utflykt innan första passet, som denna dag börjar först klockan tolv. Färden går till Thingvellir, där Islands tidiga invånare samlades för rådslag för mer än tusen år sedan. Valet av just denna mötesplats beror kanske på att det blåser så kraftigt där att man säkert hade medvind vilket håll man än kom ifrån. Jag och Peter K fladdrade i alla fall som vantar för vinden, och ångrade att vi inte tagit på långkalsongerna. Dags för de sista två passen aikido under detta träningsläger, hur sentimentalt det än kändes. När träningen sedan var över för denna gång drog sju av oss till ett ställe du bara måste besöka om du är på Island - Blå Lagunen. Lagun är på isländska uppenbarligen det tekniska Blå Lagunen hemsöks av ett gäng aikidokas. namnet för spillvatten från ett kraftverk, uppsamlat i en stor damm. De har byggt en hel badanläggning kring denna, och med viss oro för hårbortfall (i alla fall för min del) hoppade vi ändå i. Vattnet riktigt brändes, samtidigt som snön föll i luften. Vi passade alla på att få en hamrande massage genom att stå under det konstgjorda vattenfallet. Avslappnade till tusen möttes vi sedan av ett dukat middagsbord hemma hos Sigrún. Efter middagen satt vi belåtna och småpratade i soffan, varpå vi blir introducerade till den isländska traditionen med gästböcker. Kanske hade Sigrúns bakgrund i hotellbranschen något med Det är ett hårt liv på Island. saken att göra, men det är tydligen vanligt att man har en gästbok där alla som har vägarna förbi får skriva en

5 liten hälsning. Ungefär som vår tradition att skriva en hälsning på insidan av de toalettbås vi besökt, med andra ord. Hemresa Morgonstund har guld i mund, men den som sa det hade nog aldrig gått upp tio i fem. Vi tog farväl av våra värdar för denna gång, och hotade att komma tillbaka om de inte blivit tillräckligt förvirrade. Bussen tog oss så åter genom Mordor, till det väntande flygplanet. Eller snarare var det vi som fick vänta, för det uppstod någon slags försening. Jag tyckte mig skymta en isbjörn på landningsbanan, men det blev aldrig bekräftat. På dessa dagar hade Peter Spangfort hunnit gå igenom såväl gamla ninjatekniker, som hur man effektivt tar sig fram i Stockholms tunnelbana. Vi hoppas att något av detta ska komma till nytta för våra isländska vänner, även om det är svårt att hinna ta tillvara på alla lärdomar. Lyckligtvis tog Peter S chansen att göra ett mer permanent intryck, genom att servera en av islänningarna en jo i plytet. Järfälla Aikidoklubb hälsar att ett träningspass kan man glömma fort, men ett ärr har man för livet! Tropp Island 2004