Nathalie Zahle. Fredagen den 11 juni N:r 23 (494). stämningarnas tid mognade Nathalie Zahle till kvinna; under

Transkript

1 Stockholm, Iduns N: 23 (494). Penumeationspis p å : Idun ensam k. Iduns Modet., fjotondagsuppl.» Iduns Modet., månadsuppl.» Bangadeoben > Fedagen den 11 juni : B y å : Klaa söda kykog. 16, 1 t. Öppen kl Allm. telef Rikstelef Redaktö och utgifvae: FRITHIOF HELLBERG. Täffas säkast kl Redaktionssek.: J. Nodling. Tyckei Aktiebolag. 10:de åg. Utgifningstid: hvaje fedag. Annonspis: 35 öe p nonpaeillead. Fö»Platssökande» o.»lediga platse» Lösnummepis 15 öe 25 öe fö hvaje påböjadt tiotal stafv. (lösn: endast fö kompletteinga.) Utländska annons. 70 öe p nonp.-ad. Nathalie Zahle. I Inde deltagande fån vida ketsa i alla skandinaviska lände ^ fia i dag den 11 juni Danmaks hufvudstad en veklig nationalfest, då den yktbaa pedagogen och skolföeståndainnan föken Nathalie Zahle fylle sitt 70:de å. Enä hon med aldig sviktande nit och kälek offat sitt hela lif åt det höga och svåa nppfostaekallet, kan det kanske fö många af Iduns läsainno vaa af intesse att få någon kännedom om hennes lif och veksamhet. Nathalie Zahle, som ä dotte till den famstående hofpedikanten och skiftställaen Sophus Zahle, föloade vid unga å sina föälda och uppfostades sedan i pofesso Eschichts hus i Köpenhamn. I de ketsa, dä hon famlefde sin fösta ungdom, hade hon ikt tillfälle att deltaga uti och beöas af alla de mäktiga, ideala och lifsväckande stömninga, som just unde de åen genomböto det danska folkets nationella lif m e d en kaft, hvilken sedemea icke uppepats. Den eligiösa pånyttfödelsen hade påböjats genom Gundtvigs upptädande, den unga nationalitetskänslan hade just mottagit sitt eldsdop genomdet fösta, äofulla slesvigska kiget, omantikens idealitet- och humanitetstäfvan hade satt ett af sina fösta paktiska spå i folkhögskolans i Rödding uppättande, och tanken på en andlig union mellan de nodiska folken hade fövekligats genom fytiotalets besjälade studentmöten i de nodiska univesitetstädena. Unde i denna de stoa och ädl? stämninganas tid mognade Nathalie Zahle till kvinna; unde den böjade hon 1851 sin lifsgäning. Tidens bästa tanka gjode hon till sina, att föa ut dem i vekligheten blef hennes lifs stoa mål. Behofvet af en stöe utveckling fö människan inom banet, hvilket unde föa hälften af detta åhundade famkallat den gundliga änding i gossanes undevisning, hvaigenom studiet af de klassiska spåken tillbakatängdes af kultuhistoien och natuvetenskapena, som nu alltme fingo sin beättigade plats såsom uppfostande led i undevisningen, detta behof böjade äfven göa sig gällande fö kvinnan. Att utbilda henne till en själfständigt tänkande, kännande och viljande pesonlighet, som med allva och duglighet voe i stånd att utfylla en plats i lifvet antingen som hustu elle ogift, detta va gundtanken i den efomation ino m flickskolan, som föken Zahle ville åstadkomma. Fö att ealisea denna idé ha hon sökt utstäcka skoltiden öfve konfimationsålden, då undevisningen till följd af flickans stöe mogenhet kan få en fö hennes famtidsuppgift mea diekt betydelse. Dänäst sökte hon göa själfva undevisningen mea metodisk och pedagogisk än föut va vanligt. Detta sista genomfödes såväl teoetiskt som paktiskt i hennes skola, teoetiskt genom läostoffets omsogsfulla föbeedande och afvägande

2 IDUN 178 Kvinnan ha i alla tide vait just sådan, som mannen velat hafva henne. B. E. Malmstöm. efte läjungens uppfattningsfömåga, paktiskt genom inföandet af s. k. klassläainno, hvilka utgöa en föbindelseled af oskattbat väde mellan skolan och hemmet. At dessa läainno ä den säskildt pedagogiska delen af skolans aibete anfötodt. De veka som modeliga väninno med deltagande vänlighet och hängifvenhet hva inom sin klass, söka påveka hvaje elev efte dess individualitet, deltaga med sitt intesse i banens abete, dela deas glädje och deas små soge, leda deas sånge och leka, väna och uppmunta allt godt inom dem. Dem kalla också föken Zahle sina stödjepelae, de äo uttyck fö hennes kälek till och omsog fö hvaje enda liten banasjäl, som ä anfötodd åt hennes ledning och våd. Det stod klat fö föken Zahle, hvas syn på läaens plikte va så allvaligt, att hon bode söka utbilda en läaekå, som kunde föa alla hennes stoa tanka ut i lifvet, och hon böjade däfö i maj 1851 med att uppätta en undevisningsanstalt fö blifvande läainno, med till en böjan blott en elev. Fån detta lilla fö famväxte unde en tid af blott 9 å ett fyklassigt läovek fö unga flicko. Till detta hade föut anknutits en banaskola, som nu omfatta 9 klasse med 426 eleve, hvilka afsluta sin skolgång vid ås ålde. Efte afgangen fån banaskolan kunna elevena intäda dels i en fotsättningsklass fö vidae utveckling af sina skolkunskape utan examen till mål, dels uti en tvååig ealklass, som afslutas med offentlig examen, och dels uti latinskolan med 4 klasse, som afslutas med studentexamen på båda liniena. Föutom en folkskoleafdelning och ett fyklassigt folkskoleläainneseminaium med dätill höande åttklassig banaskola, hvai seminaieelevena öfvas i undevisningskonsten, finnas inom institutionen en hushållsskola och en musikskola, af hvilka de båda sista dock icke diekt ingå i»n. Zahles skole». Hvaje af delning ledes af sin säskilda föeståndainna, men alla skolona bilda en helhet unde föken Zahles öfvetillsyn. Elevantalet vid samtliga skolo uppgick vid sista edogöelsen i mas till 931 utom 119 i musikskolan och 73 fån»n. Zahles skole» i slöjdskolan. A 1885 öfvelämnade föken Zahle sina enskilda skolo såsom en offentlig institution unde namnet»n. Zahles Skole» till en styelse, bestående af hennes mest betodda kvinnliga medabetae jämte en manlig juidisk konsulent. Själf föbehöll hon sig dock, så länge hon önskade, den högsta ledningen och uppsikten öfve hela institutionen. Genom att sålunda inom sin skola öppna tilltäde fö alla bildningsiktninga kom föken Zahle att skapa en anstalt, som näa nog kan kallas ensamstående inom skolvälden. Genom sin folkskolläainneafdelning och seminaiebanaskolan ha hon slagit en bygga fån den höge flickskolan till folkskolan, genom latinskolan till univesiteten, unde det folkhögskolan ä upptagen i själf va skolan. Det finnes säkeligen få människo, som så väl som föken Zahle lyckats i alla sina föetag. Hon lyckades, icke däfö att hon bade den tuen att böja sin skola, just nä en skola af den aten behöfdes; det fanns j u anda kvinno i Danmak, som böjade skolo vid ungefä samma tid som h o n ; hvafö blef ingen af dem en föken Zahle? N e j, hon lyckades däfö att hon aldig ett ögonblick unde sin långa pedagogiska veksamhet svek sin ungdoms höga ideal, men ständigt sökte fövekliga dem genom de yppesta läaekafte. Hon lyckades däfö, att hon insatte hela sin själs enegi i sitt abete, offade allt fö att följa sin kallelse och aldig afsåg egoistiska syften. Hon lyckades däfö, att hon alltid följde med tidsutvecklingen. Hon ställde sig icke fönämt afvisande gent emot nya tanka och kaf, lika litet som hon någonsin blef en tidsandans slaf. Med en fast otolig utvecklingsbahet upptog hon det bästa i de nya stömningana och lefvandegjode det efte att hafva påtyckt det sin mäktiga pesonlighets pägel. Däigenom kom hon att behäska själfva tiden. Men hon lyckades fönämligast däigenom, att hon efte sin stoe Mästaes exempel sökte lefva, som hon läde, och ständigt gick till sitt abete unde bön och Heans åkallan. Giidsfuktan och fostelandssinne spåa vi som de öda tådana genom hela hennes veksamhet. De igenfinnas i den lilla ves, som inistad på en silfveplåt inmuades i den ståtliga, i hygieniskt afseende mönstegilla byggnad, till hvilken hon 1877 flyttade sina fäjdade vidtfögenade skolo: He bygge vi, men ej paa Sand, vo Gundsten Kist skal væe; næst ham: paa Jod vot Fædeland e det vi höjest æe. Og lad saa alt, hvad stot og skjont og sandt kan tives, voxe kjönt med yndigt skjulte Kæfte. Föken Zahles fostelandssinne ä dock icke af så tångsynt at, att den uteslute käleken till bödafolken i no och öste. Den andliga skandinavismen ha alltid haft en vän i henne och mycket fuktbingande samabete mellan flickskolona i Sveige, Noge, Finland og Danmak ha åstadkommits genom hennes initiativ. Att föken Zahle och hennes skola, fån hvilka unde åens lopp tusen och åte tusen kvinno utgått, bildade en motvikt till den ieligiösa anda, som den stigande upplysningen medföde, och som genom att meddela sig till kvinnan stäckte sitt nivelleande inflytande till själfva hemmets ine ä något som det danska folket aldig nog kan vaa henne tacksam fö. Med sin stoslagna uppfattning af kvinnan och hennes kall ha föken Zahle aldig behäskats af någon småaktig fuktan, att kunskapen skulle blifva ett faligt vapen i kvinnans hand elle daga henne bot fån hennes egentliga bestämmelse som hustu och mode. Hon hade klat fö sig, att den kvinna, som ha lät sig utföa sitt skolabete samvetsgant och nöjaktigt, skall väl veta att plikttoget upptaga sin gäning, hvilken den än månde blifva. Det va en lycka fö Danmak, att en kvinna som föken Zahle kom att blifva den tongifvande ledaen af dess kvinnoöelse. Hennes lifs stoa uppgift blef att uppfosta allvaliga kvinno med sunda och gundliga kunskape, anspåkslösa i sitt ytte upptädande och besjälade af en fast och vamt kisten to. Kvinnoöelsen i Danmak blef, så långt föken Zahles inflytande stäckte sig, en etisk-eligiös öelse. Kanske det ä tacksamheten fö detta me än fö något annat som ligge till gund fö den jublande hyllning, som det danska folket med sitt konungahus hvilket 1891 hedade föken Zahle med fötjänstmedaljen i guld och som genom tägna besök i skolan visat sitt deltagande fö densammas veksamhet i dag äna binga den 70-åiga kvinnan, som ännu i sin fulla kaft meddela sina ika impulse åt den danska kvinnoutvecklingen. Caoline Thelin. D äute susa en västanvind, Och blå ä himlen och fage, Dä stömma vällukt fån blommig lind Och ljus ä mogonens dage. Däinne sitte med sonen kä Den unga dottningen, livit och skä, Hon smeke sitt ban och dömme, Och hela välden hon glömme. Hon se hans ögon, de klaa blå, De ståla likt stjäno tvänne. Hon se hans öppnade läppa små, Som glädtigt le emot henne. Och solen skine, och vaggan gå; Hon kysse gullgult och lockigt hå Och böja sakta att sjunga, Den väna dottningen unga.»sof, sof, sonen min, Långt fån oss ä faden din, Fjäan i det helga land Svädet fö med modig hand. Fö sin Gud han stide Nedelag ej lide. Sof, sof, sonen min, Tofast vaka mode din, Hä vid vaggan se jag två Ljusaste Guds ängla stå, Ifån höjden komna, Hjälpa pilten somna. Sol", sof, sonen min, Flyg i dömmens ängde in. Döm om himmel, kla och blå, Döm om faga blomste små. Döm dig i Guds ike Änglabanens like.» y I

3 179 I D U N Och gossen, vyssad i modesfamn, Snat slutit ögat och domnat. Hon hviska sakta sin älsklings namn, Då ljuft och oligt han somnat.»mitt kungaban, du min sol, min skatt, Må Heen skydda fån stom och natt Och fö allt ondt uti välden Min gosse på långa fäden.» Däute susa den ljumma fläkt Och läko jublande sjunga, Och väna blomste, dem solen Väckt, Fö vinden sakta de gunga. Däinne sitte med sonen kä Den unga dottningen, hvit och skä. Hon smeke sitt ban och dömme, Och hela välden hon glömme. Mäta Gan. Familje i unifom. En liten individualitetsfåga.»-j-"< n utvecklad individualitet» det hålla vi ju styft på i våa daga, och vi finna det skäligen enfomigt att umgås med pesone, som äo ett eko den ena af den anda. Det finns t. ex. familje, dä alla medlemmanas sätt att tänka, tala och handla ä ett. Det behag och den m ö j lighet till utveckling, som ligga i att få en fåga mångsidigt belyst genom att diskutea den fån olika synpunkte, äo fö medlemmana i en dylik enhetsfamilj okända. Och det hände yttest sällan någon af dem att bilda sig en mening, som ej sammanfalle med de öfigas. Om man nu gö döttana inom sådana dä idealiskt eniga familje till föemål fö iakttagelse i en liten detaljfåga, nämligen deas klädsel, så skall man mycket ofta finna, att de älska att kläda sig till punkt och picka lika. I familje åte, som bestå af stakt utpäglade individualitete, finne man yttest sällan en sådan öfveensstämmelse i klädedäkt. Bäas dä af familjens dötta någongång t. ex. likadana klädninga, så låta de sig angeläget vaa att genom olika smycken, band etc. åstadkomma en viss åtskillnad.»ja, men inte ha den de öfveensstämmelsen något med individualiteten att skaffa,» säge nog mången.»den beo helt enkelt på att vedeböande hafva pecis samma smak.» Månn to två människo kunna ha lika smak i den gad, att de alltid föedaga pecis samma tyge, samma fäge, samma modelle e t c? Å n e j, det kan man väl knappast to. Det ä nog så, att gemensamhetskänslan spela så sto oll fö dem, att pesonlighetskänslan aldig vakna fullt till lif. Elle också ä det så, att en stak pesonlighet så undetycke en svagae, att denna ej kan ens tänka sig m ö j ligheten af att bäa t. ex. ett pa gåa handska, nä hennes syste bä ett pa svata. Se på ett pa sådana dä systa med pecis likadana klädninga, kappo, hatta etc. och undesök, huuvida du kan bilda dig den meningen om dem, att de äo två pesonlighete, två stakt utvecklade individualitete, två jag och icke ett vi.»det dä ä j u te likadana docko och inte te människo, och jag kan visst aldig läa mig skilja dem åt,» hviskade till mig med komisk fötviflan en ung man af mina bekanta, då vi fö fösta gången besökte en familj, dä te vuxna dötta, som natuen dessutom liksom huggit u samma stycke, upptädde i pecis likadana däkte.»nä jag gjot en föken Alma kla fö mig,» fotsatte han,»så få jag på en annan stol se en föken Alma n: 2. Medgif, att det ä tefligae att äfven hvad det ytte betäffa göa bekantskap med föken Alma, föken Ellen och föken Gäda än föknana Alma n: 1, n: 2 och n: 3.» Jag ha höt pesone säga, att en sådan dä likhet i klädsel ge intyck af att vedeböande lefva i sällspod endäkt med hvaanda. Ja, visseligen, men det finns så många anda och tefligae sätt att ge tillkänna ett hamoniskt föhållande. Skulle det månn to falla två vuxna böde in att, däfö att de hålla hjätligen af hvaanda, låta den ömsesidiga käleken ta sig uttyck i t. ex. lika andade pantalonge? Att småsysta inom samma familj klädas lika ä j u yttest vanligt. Detta tode nog i de flesta fall göas af ekonomiska skäl, men i familje, dä den ekonomiska synpunkten i detta fall kan lämnas å sido, tode man göa klokast i att kläda äfven de små banen olika. By man sig om att nä det lämpa sig taga hänsyn till dessas egen lilla smak och hvafö skulle man ej göa det så skall man finna, att två små töse yttest sällan ha samma önskninga med afseende på t. ex. ett klädningstyg, en kappa, en hatt. Inom någa få familje ha j a g sett, att moden och de vuxna döttana kläda sig lika. Detta föefalle mig skäligen smaklöst. En mo skall visst så länge som möjligt bibehålla sin ungdomsfiskhet, men ej affischea den genom att gå lika ungdomligt klädd som sina dötta., Iduns äade läsainno kanske ej vilja ge mig ätt i att denna detaljfåga yttest ä en individualitetsfåga, men gö saken till föemål fö obsevation, så komme ni bestämdt till samma mening som G. L Alla utställningsbesökande dame inbjudas vödsamt till ett besök i»/duns salong» belägen i Nodiska museets byggnad å utställningsplatsen dä hviloplatse och toalettum gatis stå till våa äade gästes föfogande. Red. af Idun. I Stockholm. Små utställningsfundeinga och litet annat smått oeh godt. Fö Idun al Lovisa Pettekvist. Bef III. la, nog ha Vå Hee vait vid ba godt humö, nä Han skapade Stockholm, det ä då säket, i synnehet i utställningsdäkt! Hä ä så vacket, att man akt inte vet hvafc man ska se» Det va natuligtvis åt Ruffen jag sa det dä, nä vi spatseade omking fö att få» oss en»allmän öfvesikt». Alla vackast af byggnadena ä Nodiska museet, som stå dä som en ståtlig gammal fafa, omgifven af ban och ban-ban och ban bans-ban-ban, ty så långt bot i släkt kedjan befinne sig nog till exempel»damenas Paviljong», som se ut som en und, på midten insjunken, mycket ikt pikead maängtåta. (Inuti ä den madassead med siden och ä föfäligt söt!) Konsthallen ä så poetisk och fönäm, att den gaf mig de mest dömmande fönimmelse om en beduinpins, insvept i sin hvita kappa, och Sandvikens paviljong glömme j a g aldig. I djupet en blå gotta, dä de små sötaste tomta da fam i d a gen näpna guldtacko, och dä ofvanpå»bilden af våt lands hela makt». Tänk baa på det dä blanka»jänbandet», som våga sig i hela taket, utan en enda skaf, och på jänepen, som se ut som silke, och på bandsågen, som ä den stösta, och på hammaen, som ä den tyngsta i hela välden!»med den dä kan vi slå ihjäl all konkuens,» sa belåtet en hee, som stod bedvid oss. Inte vet jag, om det ä sant, men nog föefalle det mig, som om Sandviken skulle kunna slå ihjäl en sto del af den vaan. Améns och flottans byggnad ä utsökt vacke och egendomlig, någon slags modän okoko i hvitt och guld, fast j a g inte alls tycke om, att publiken ska spatsea ut och in genom Kunglig Majestäts Köningsmantel, om den också baa ä af papp. Inuti finns dc sötaste båta och mainlöjtnante att se på utanfö en hel fogyld gondol. Skogsutställningen lukta ba, både ut- och invändigt, och bjude på ett docksågvek pecis efte natuen och på konstiga»kubba» af den sot, som tollen buka da fingekok med, nä det ä kallt. Fiskeiutställningen iktigt visa livad en konstnälig ande kan åstadkomma till och med af gamla sjöboda, och maskinhallen ä ett det mest imposangta haf af jän och glas, som bäs af»ska Ruffen. vi gå hä länge och valla?» sa»jag böja bli hungig.» Han ä inte annat, den snälla Ruffen, så snat vi komme inom utställningsomåclet, men nä man baa ha en man och behöfve hans sällskap dagligen, så ä det så godt stoppa pipa i säck, medan tide ä. Men så mycket utvekade jag ändå, att vi skulle få ta oss en titt in i Industihallen i föbigående. (Johan gå lyckligtvis fö sig själf i dag!) Industihallen ä någonting me än utsökt med fya ama, som spinge ut och kallas minaete, och en tukisk kupol, så sto, att hela Euopa kan hålla konset dä, utan att behöfva tampa hvaanda på tåna fö det. Själf ä jag inte just så fötjust i den, efte som jag ha den åsikten, att etuiet bö passa till innehållet, och att stjälpa en sådan dä ljus, lätt, skimande huf öfve vå tunga svenska industi, det»nå komme du inte, g u m m a n?»»stax,» sa jag,»jag ha baa litet att höa mig fö om föst.» Vid ingången stod en flock af mina gamla vänne, de ljusblå väktana.»usäkta,» sa jag åt en af dem,»men kan hem säga mig, hvat man ska ta vägen, om man ska binna inne?» Absolut ointelligent folk, de dä väktana ; den hä såg fullkomligt idiotisk ut.

4 180 I D U N»Neej, det kan jag - inte» stammade han till sist.»ja, då passa inte hen att stå hä hälle. Hu många utgånga finns det?»»sex,» sa en ann blåklocka oeh mätte mig med ögonen.»det stå väl: -»Utgång» öfve alla döa?» fotsatte jag min examen.»det gö hvad som bätte ä,» sa en hee i svat helskägg, som lyssnat på mig,»det ä en bandsoldat postead vid hvaje utgång.»»tacka,» sa jag fötjust,»vet man baa det, så binne man gäna inne hu mycket som hälst. Kom, Ruffen!» Fösta intycket af hallen blef, att jag befann mig i ett kolossalt kåkbo, så y i hufvudet blef jag af alla kithvita spaa, kos och tväkos i taket. Läktana va också hvita och gufligt enkla, ja, så enkla, att det gjode mig iktigt ondt att se på dem. Men nä man ä en fattig natsjon, så ä man; pängana hade natuligtvis inte äckt till, och helle än att skuldsätta sig, så»titta på golfvet, Lovisa, hä hä,» sa Ruffen,»dä ä utställningen!»»visst, gubben, visst,» sa jag och blinkade.»willy talade baa jämt så mycket om sin lugna bakgund, och sin lugna bakgund, sist vi va hä, att det hä nya iktigt häpnade till mig. O, du, så vacket hä ä fast inte alls hvad jag föeställt m i g! Titta, sådana fötjusande guldskåp! Inte hade jag någon aning om, att vi va så styfva i guldsmedsyket»»då tycke jag ändå me om stålet oeh jänet,» sa Ruffen.»Titta på den dä sködeman, du, som stå famfö en hel käfve af baa lia, och på kedjetonen och alltihopa»»och glassakena alldeles bedvid,» sa jag.»så näpet! Men det va gufligt så y jag bli i hufvudet.»»titta inte på allt, utan fösök att skaffa dig ett totalintyck, så gö jag.»»jaha,» sa jag lydigt, och blinkade än väe.»nåå hu gå det?>»jag to det skulle gå, om jag baa visste, om det ä montana, som ställe ut sakena, elle om det ä sakena, som ställe ut montana. Titta, ett sådant stot ljusgönt hus midt i salen, Ruffen, fullt med kaffepanno, mjölkflasko och sila!»»det ä Eskilstuna,» sa Ruffen,»det ä nog pima vao, det kan du sätta dig i backen på.»» A h ja,» sa jag,»det ä det nog, men det kan väl beda ut sig lagom fö det. En hel ad med kaffepanno fö att visa en modell!»»ja, de skulle baa ha ställt ut sitt fina smide,» sa Ruffen,»åtminstone hä.»» H v a d kan det vaa fö stoa, ganna udda, som höje sig som en iktig sol,» sa jag»också midt i hallen?»»det ä telefonutställningen,» upplyste en annan a svat hee i helskägg.»tackat, s sa jag. (Tänk, sådan tu jag ha med dem!)»telefonsolen stå nog hä fö fägens skull,» sa jag.»tänk, Ruffen, 22 olika fäge baa fån döen och hit! O, sådana fötjusande klockstapla! De va iktigt vacka, de, fast natuligtvis Eskilstuna skymme bot dem med! O, hvad jag önska, att det fanns en enda liten spinga att titta»akt fam i g e n o m» ; jag bli så gufligt y'! Bli inte du det, Ruffen!» Bland nu befintliga Cacaosote intages säket fönämsta platsen af Men någon spinga att»titta akt fam igenom» fanns inte, men däemot en iktig hä af de mest intessangta monta. Pagode i koppsstolek, hopsatta af idel segelgan, iktiga mästevek; näsduks/wes och vidna vestgötapelae; små tobakskojo vekligen smakfulla, och Gud vet inte allt. Alla vackast va ändå ett öppet tempel, inhägnadt af en tjock blågul kodong, dit ett pa mamotappsteg ledde upp, på ömse sido vaktadt af två fögylda lejon köda af en naken kal också fögylld. gäna knappa in litet på hallana och öka ut estauationena, det skulle ba mycket bätte motsvaa nationens natuliga behof.»»se tant Lova!!/» Det va dokto Holzen, en gammal kä bekant, som gästade i glädjen öfve att få se oss. Hee Gud, hvad det va oligt att få se honom, och hvad vi dunkade och kamade hvaanda se'n, men det dä ha jag inte plats fö hä, efte jag aldig ha plats fö något exta, det må vaa hu oligt som»hvad finns det fö konstvek i den dä?» hälst. sa jag ifigt. Efte en stund lämnade jag heana och åtevände till Industihallen.»Domestik,» sa Ruffen. Jag hade ingen o i mig, allting va som» D o m e s t i k!» sa jag snopet.»men domestik fån Götebog. Lejonen en öa i hufvudet på mig, och att inte det Efte ä väl mäket, fast det va böfveln till va som sig bode, det kände jag. en timme kom jag igen, vam, öd och ståmäke att vaa stot.»»götebogslejonen ä j u kända fö sin lande. ovanliga stolek» sa jag.»månto»nå, hu ä det med totalintycket nu, det dä tapethuset ä till fö att visa hu gumman lilla?» sa Ruffen, som också va tapete bö se ut, elle fö att visa hd de vam, öd och stålande. inte bö se ut. Hvad to d u?»»nu ha jag det,» sa jag.»det fanns»det ä nog fö att visa, hu de inte bö i flyglana! Dä va staketen målade och klädda med bonade, och dä blef man inte se ut,» sa Ruffen.»Jaha,» sa jag,»och foten ä fö att visa y i hufvudet af fäge, dä»stötte jag hu man inte ska tapetsea; elle hu, d u?» inte p å», hvat jag gick, och dä iktigt»nu tycke jag,» sa Ruffen och såg på såg jag, att det va montana, som ställde ut sakena och inte tvät em.» klockan.»fy, tant Lova, att inte vaa patiot,»»inte än, söta Ruffen lilla, inte än! Jag ha ju inte alls fått något totalintyck än sa dokto Holzen. O, se klädninga!»»hva falls,» sa jag,»ä inte jag patiot!»»höja upp Noge o c h ' D a n m a k på Sve»Hvit hofdäkt, bodead m e d hvita pälo! Den va snygg,» sa Ruffen.»Ska vi iges bekostnad.» skaffa dig maken, gumsan, nä du bli pe»höje jag,» men så blef jag alldeles öd, sangtead! Hä hä hä!!» ty nu föstod jag öd och tyst. T y det»se på den ljust-skä-göna-moaée-an- kostade allt på att behöfva ekänna! ticken bedvid,» sa jag.»den ä som en Isynnehet, nä vi ha så utmäkta sake, döm! Passa åt pinsessan i skogen! Så som vi vekligen ha. inneligt vacket det ä sydt! Hvad hete Men så kom jag lyckligtvis ihåg, att afmänniskan som gjot 'et? Boman? I unden ä oten och upphofvet till pecis mogon gå jag dit och skaffa mig maken.» allt ondt, och så sa jag, vekligt stålande:»lova den hä heekipeings-»i så fall ha de utställt själfva utställningen, de, och det skall de ha hede och tack affäen bedvid ä ba. Hva?»»Utsökt,» sa jag.»se på kapten, som fö.» stå dä och ge befallning åt odonang»och så ha vi ju ändå den tyngsta jänsen: de lefve ju båda två!» hamma» sa Ruffen.»Tyst, gubben,» sa jag,»konkuensen»och det hä gjutna kassaskåpet fullt få ingen slå ihjäl, ty då bli vi nollo allimed sko ä också snyggt,» sa Ruffen.»Nu vet jag, Ruffen,» sa jag tankfull, hopa!»»det ä sakena som ställe ut montana!»inte tant Lova åtminstone,» sa dokto Men så litet folk hä ä.» (Den saken hade Holzen.»Skål!» jag inte fäst mig vid föut!)»fomen ha hon inne,» skattade Ruffen.»Det ä j u hvadag. Men ska vi inte Då sa dokton något som pila af till Gustaf Piehls tunna nu och få O! så oligt och så kät det va, att få oss en sejdel och en bit?» höa ett od af den dä öfvedifvet vänjag suckade, men teg och så»pilade liga soten, som jag inte alls fötjäna, men vi af» till Piehlens tunna, men det hade som jag tycke så gufligt mycket om ändå. vi ingenting fö. Hvaenda plats va uppså tonade musiken, och så gick vi, efte tagen. en lukullisk supé med champagne nu»ha ni jämt så hä mycket folk, som blef det ingen»bit» och sejdel af minsann se på utställningen?» sa jag åt en af hem i månskenet öfve nya bon. uppasseskona, som snodde föbi mig som»den ena bonsgubben ä ett funtimen eldslåga. me,» sa Ruffen, som med käppen i mun»jämt,» fäste hon. (Hon log baa mot stod och stiade på bons bonsfigue. heana!)»aldig möjligt,» sa jag,»piedestalena Nu gick vi till Godthem, som Uddman ä nog hvad männen längst af allt tänke byggde och aldig fick något godt af, men behålla åt sig själfva.» dä va också hvaenda plats upptagen.»det ä det ändå,» sa dokton. Däifån gnodde vi till ölkällaen i Nodi»Ja minsann,» sa jag och knyckte fast ska museet, dä Gustaf vid ett soligt bod pängsnéen.» H v e m kan hon vaa! Kan det knackade och skek en hel kvat, utan att vaa hon som uppfann modeligheten?» vi fick något ändå, och så till sist till stoa»mena du Eva, hä, hä,» sa Ruffen. estauanten, dä ändtligen en kypae fö»eva, nej något så gammalmodigt va bamade sig öfve oss. det visst inte, fast nog va det något som»vet du hvad, Ruffen,» sa jag, nä jag böja på E!» andfådd sjönk ned på en stol,»nästa gång Ja, en fötjusande kväll blef det de bygge utställning i Stockholm, kan de fötjusande! MI II I T IUI A M C A f A fl U L I lylmllo v M v M U Redan 1888 intygade pof. Joh. Lang i Lund, att Hultmans Cacao va fullt lika med van Houtens Cacao. Hultmans Cacao kan således, vamt ekommendeas till hvaje husmode

5 I D U N Nä vi kom hem, satt Johan och doppade en bit hådt böd i ett glas mjölk, som den beskedliga jungfun hade gifvit honom. Han hade inte»kommit sig fö» att gå in på en estauation och äta ensam. Nog ä det gement att folk ska ha ättighet att sticka sina synåla in i ens väl insomnade samvete på det viset. Kvällen va fötjusande ändå! Fö öfigt begipe jag inte, hu den dä mesen ha dugt till så pass som att pina lifvet u sin hustu! Jag bli allt me och me moaliskt öfvetygad, att det ä hon som ha pinat lifvet u honom! Hu som hälst komme det att döja, innan Ruffen och jag»glömme af» Johan något me det känne jag på mig! Alltid ska detvåanågot/ Dottningens besök i "Iduns salong".»iduns salong» i Nodiska museets byggnad på Stockholmsutställningen hade i tisdags äan af det besök, h. m. dottningen edan föut ynnestfullt utlofvat. Vid 1-tiden pä middagen k o m m o deas majestäte k o nungen och dottningen, åtföljda af uppvaktande hea och dame, vandande genom den stoa hallen och stannade famfö ingången till Idunssalongen. Konungen yttade skämtsamt, att han, som hee, icke ansage sig ha ätt att intänga i detta damenas fidlysta hön, utan vacket finge hålla sig utanfö, och dottningen med dame steg så upp fö de tvänne låga tappstegen. Hennes majestät inskef nu sitt namn på det af Jenny Nystöm vacket siade blad, som inlede»damenas gyllene b o k», hvapå hon slog sig ned och en god stund hvilade ut, medan hon med intesse tog inedningens detalje i skäskådande. Både konungen och dottningen behagade uttala sin lifliga tillfedsställelse med aangemangen, och innan hennes majestät aflägsnade sig, tackade hon hjätligt den»tjänstgöande vädinnan», föken Anna Beg, fö den hvilostund hon tillbagt i»iduns salong» på utställningen. # "Kvinnonas bok". Sedan nu omanen»guldmakaø» med föa numet afslutats, följe med dagens numme fösta aket af den utlofvade»kvinnoantologi», i hvilken famlidne bibliotekaien d: R. Begstöm uvalt och sammanföt en mängd älde och ynge svenska skaldestycken, besjungande kvinnan i lifvets olilta skeden, såsom ban, flicka, fästmö, maka, mode och gumma. Denna»Kvinnonas bok» hittills enastående i sitt slag i våt land skall helt visst bli en välkommen tillökning på bokhyllan i hvaje svenskt hem, dä möda och dötta älska den svenska diktens blommo. Vi ha sökt gifva ät samlingen en tilltalande typogafisk utstysel, som ytteligae komme att höjas genom sex chamanta helsidsplansche af Jenny Nystöm, af sedda att inleda hva och en af de sex undeafdelningana, och hvilka plansche, tyckta på säskildt fint planschpappe, unde sommaens lopp komma att medfölja något numme af Idun. Redaktionen. Blomstekot»I "lsch! Blomstekot! Låt mig baa slippa yj höa talas om det skäpet!» Så utopa du kanske med en axelyckning och ögna vidae i dagens numme fö att finna något, som mea intessea dig. Ah, vänta litet! Låt mig säga dig någa od! : Ingenting ä skäp, då det komme på sin ätta plats,» sade en gång en ädel man. Du ha fågat i Idun, hvad du skulle göa med dina kot. Efte att ha fått sva, satte du upp dem i fom af en solfjäde, men det blef i alla händelse»uppåt väggana», och nu ha du fö länge sedan ifvit ned dem igen. Att du töttnat på dessa minnen fån dina högtidsdaga, tyckes mig bevisa, att du fått dem alla al^ pesone, hvilka voo dig likgiltiga. Annas buka väl dylika små tecken till vänlig hågkomst vaa käa fö den, som få dem, ja till och med de alla enklaste af dem, ty den tanken ligge så näa till hands:»hvad hon kunde, det gjode hon.» Skicka nu ditt»kotskäp» till ett banhem, det ä något som jag länge vait betänkt på att åda dig till. Me än ett pa små ögon skola då komma att tinda af glädje vid genomseendet af samlingen du minnes väl din egen bandom? och om blott en liten stackae bland dem, som ej veta hvad löje vill säga, fö en stund kunde glömma sina plågo skulle icke den tanken vaa dig ljuf? Jag hålle gäna med dig om, att det funnits tide, då man kastat ut fö mycket penga på gatulationskot af alla slag. Men det va ju också festande. Ett kot då och då kostade så litet, i synnehet i föhållande till anda pesente, och man tänkte ej på att»många bäcka små göa en sto å.» Nu tyckes»kotaseiet» ha lagt sig, åtminstone fö en tid koten äo ej länge»på modet». Säskildt med anledning af den»kotmission», som i våa daga kommit till stånd, tode dock enklae kot med fägtyck med och utan bibelspåk ännu länge hålla sig uppe. Du ha säket höt talas om, att man buka skicka kot till utevaande sjömän, samt utdela dem såsom belöningskot i söndagsskolona, men sådana små budbäae äo nog användbaa och användas också äfven på anda håll i välgöenhetens tjänst. Icke alla dessa små gåfvo mottagas med tacksamhet, men om också baa en på hunda skulle göa glädje och blifva till välsignelse, huu godt voe det icke! Om nu ett litet, tyckt kot kan göa glädje, huu mycket meia då ett, som tydligen ä tillvekadt af gifvaen själf.»ah, tänk, att man gjot sig det besväet fö min skull fö min skull! Det finnes då någon som bekyma sig om mig och mina lika!» Hvilken töst fö ett sjukt hjäta! Hvilken uppättande tanke fö den fallne! Med elle mot hans (hennes) vilja, ledas tankane tillbaka till oskuldstiden, till bandomshemmet. Veka stänga vibea det va så länge sedan de ödes. Och så komma kanske ångetåa och famstammandet af en numea halft fögäten bön, en bön, som en gång fö länge sedan inlädes vid modens knän. Kanske, kanske bli detta en vändpunkt! Hvem vet? Och allt detta lia ditt lilla kot med sina vänliga od utättat! Ä det icke en sto lön fö så liten möda? Fö att nu tala om dem, hvilka på ett elle annat sätt stå dig näa, skulle ju ett kot af ditt eget fabikat säskildt i deas ögon få ett dubbelt väde. Jag vill hä läa dig att föfädiga ett slags kot,»blomstekot» i odets egentligaste mening. Dylika kan hvem som helst, utustad med någon händighet och smak, själf tillveka. Ha du kanske en gammal bokhylla, som du ej ä ädd om, och så någa gamla böcke elle tidskifte, hvilka tåla vid att ligga i kläm? Nå, det va ba! Du ha väl edan gissat att hä ä fåga om att pessa blommo, och du vill knappt to, att detta kan göas väl, om man icke ha en iktig växtpess. Nåja!»Fösöket gö'et.» Ge dig nu ut i skog och mak, håll ögonen öppna och samla in»allt vacket», du få se! Samla blommo och blad, gäs, gässtån och mossa! Du hinne ej med allt det dä på en dag också ä det ej skäl i att hemföa fö stoa föåd på en gång, ty då vissna dina skatte, innan du hinne lägga dem i pess. Vill du höa, hvilka blommo, som lämpa sig fö våt ändamål? Ja, vet du, det blef ve en lista så lång att Idun bestämdt ej toge in den. Dessutom bli du oad af pessandet, fösöke du dig gäna- på med litet af hvaje. De alla obetydligaste blommo, ja sådana som du föut knappt lagt mäke till, se småtäcka ut mot den Jubileumsfliten SVENSKA FLAGGAN, Godsåtgång 1,80 kg. utvättad ull, abetslön 5 kono 181 Väfves Längd 2 mete. Obs.! Fö vikt om 18 kg. faktfitt. af ull. Bedd 1,48 mete. jsj hvita katongen, föstås om de äo väl pessade. Det gälle att ej vaa fösumlig, om man vill ha ett godt uval du vet att en hel del de täckaste af Floas ban ha en mycket kot blomstingstid. Hvad betäffa fägenas hållbahet ha jag funnit, att gula blommo stå sig bäst. Styfmosblomman ä i detta hänseende också att ekommendea den ä dessutom mycket användba. Den hvita fägen mökna ofta, och gedelint och blått ha benägenhet att hvitna. Gässtån, väda att pessas, kan man visseligen finna ända till sent ut på hösten, men de föekomma i stösta mängd och uval omking midsommatiden. Af blad bö du taga dem, som. äo lätta och fina, d. v. s. i allmänhet ej sådana, som bjuda på stoa, släta yto. Du önska höa något om själfva pessningen?»se, pessa blommo, det ä en sak, som jag aldig föut befattat mig med,» säge du. Nåväl, jag vill beätta dig mina iakttagelse. A du icke det minsta ädd om de böcke, du använde i och fö pessandet, och pappeet i dem ä af lämplig beskaffenhet, gå det fö sig att pessa en hel del växte diekt mellan bladen eljes kan du genom inlägg af lösa pappe skydda bladen mot fläcka, men iskea dock alltid, att de blifva liksom skumpnade genom fukt, äfvensom att yggane lossna. Huu som helst skada det icke, att du ha till hands en hel del pappe af olika kvalitete. Välj så»don efte peson»! Göfe blommo samt blad, ljung, gässtån och mossa få hålla till godo med hvad slags pappe som helst. Blommo som äo saftiga och dätill ömtåliga, såsom konvaljen, bö du lägga i läskpappe, anda ömtåliga blomste kunna läggas i silkespappe mellan växtpappe. Jag åde dig att ej plocka in ett allt fö stot föåd i en och samma bok, ty då kunna blommona lätt taga skada. Mellan böckena i växtpappe och gamla tidninga kan du också pessa en hel del sake. (Slut i nästa n:.) Kvinnona på utställningen. VIII. I Nodiska museet. (Fots.) Stockholms stad och läns utställning ä ovanligt ikhaltig och fötjäna att väl tagas i skäskådande. Redan i det fösta ummet mötes och fappeas vå blick af någa utomodentligt vacka lapptäcken, tillvekade af yttest små sidenlappa, men hopfogade så att de både till fägnyanse och mönste vittna om ett ganska ovanligt konstsinne. Jag skall äfven bedja att få påpeka fu Elise Nomells vacka utställning af småpydnade, sädeles händigt och konstnäligt hopfogade af humme- och kabbskal samt snäcko. Hä finnes en hel samling af pappesknifva, penntokae, hals- och amband. Det ä en egendomlig fabikation, som fötjäna uppmäksamhet. Fu N. ha vunnit flee pis såväl i London som Edinbug. Af täslöjd be jag att få omnämna J. M. Begmans fån Gustafsbeg säegna abeten af gofva tädötte, hvamed åstadkommits ovanligt vacka vägg- och bodspydnade. Bland konstbodeie ä att mäka föken Anna Jansons chamanta altatafla i medeltidsstil, famställande madonnan. Bottnen ä i guld och hvitt silke och bilden själf famställd i mjukt dämpade fäge. Det hela ä ett vekligt konstvek. Nu äo vi edan öfve på den vänsta sidan. Då hafva vi hä att föst beunda Målaskolans abeten af vacket måladt poslin, däibland två stoa fat, det ena med ett noländskt fjällandskap och det anda med en fjälltjän liggande i töcken. Dessutom bö äfven en una i bunt och guld med en fötjusande miniatymålning väcka uppmäksamhet. I samma um exponea föken Sii Schotte Hildu Andessons UHsjinnei ocb Skäddei-Aktiebolag, v' ' T ' H ö t o g e t 12. F i l i a l H o n s g a t a n 1. Riks 16J. A i i m.. T

6 182 en målad gobelin, famställande heda och hedinno, hvilka svänga king efte flöjtspelaens ackompagnement unde tädens gönskande hvalf. Hä ha också fu Lotten af Edholm utställt en potfölj, med pämen utomodentligt fint och smakfullt bodead i silke och pälo. Det vacka abetet utgjode en af silfveböllopspesentena till konpinsessan af Danmak. Bikupan i Stockholm ha iktigt utmäkt sig, oaktadt den föutskickade, som vi en gång nämnt, att dess utställning skulle blifva mycket anspåkslös. Jag våga påstå att den ä ent af magnifik. En iktigt päktig monte med göna bodeade och hvita gadine, en smakfullt bodead skäm samt bod och tabuett i ococo. Det hela synneligt smakfullt aangeadt. Kalma läns utställning utmäke sig säskildt fö sin vacka täslöjd, hvaaf jag be att få fästa uppmäksamhet vid de ståtliga skänkana i 1600-talets stil. En del bodeie och väfnade fötjäna hä äfven att uppmäksammas. Nä vi komma till Blekinge och dess pof på hus- och konstslöjd, så stanna vi sanneligen något öfveaskade, icke blott af mångfalden af utställningsföemål, utan äfven deas beskaffenhet och den högt uppdifna konstfädigheten på nästan alla omåden. Hä åda en yppelig och fö sinnet välgöande smak och elegans, hvat ögat vände sig. Vi slå oss däfö ned en stund och anteckna. Hä lägga vi föst mäke till en paktfull eldskäm med målning och fogyld am i Ludvig den X V : s stil. Taflan föeställe två unga dame på en balkong. Nedanfö stå tillbedjaen, som vid lutans tone stämme upp en seenad. Ämnet och utföandet äo helt och hållet i Vatteaus mané. Abetet stå fö högt att endast hänföas till hemslöjd. Låtom oss så se på denna lilla fötjusande banbädd, dä den stå i höga hönet, omgifven af en sky af hvitt, mjukt musslin. På gafveln, öfve hufvudgäden, äo små cheube famställda i klaa bjäta fäge, hvilka skalkas i yste lek. Det ä den vackaste bädd fö ett ban man kan få se. Bland alla vacka sake på denna smakfulla utställning skall jag äfven hänvisa till de smånätta bankammamöble i allmogestil med tänkespåk hä och dä anbagta, såsom»läxan föst, leken sedan» o. s. v. Man bö helle icke fösumma att se och beunda de vacka och konstskickligt flätade videkogane. De äo tillvekade af en blindfödd. Det ä blott en inga del af allt sevädt, som jag hä påpekat, men vae det nog sagdt, att Blekinge lilla län ä vädt stot beöm fö sin ikhaltiga oeh mångomfattande utställning. I Kistianstads läns utställning upptages midtelpatiet af en mycket vacke och m y c ket dyba kabinettmöbel i 1600-talets stil. Soffa och stola äo klädda med gyllenläde och unde ä utbedd en päktig flossamatta i blått och bunt. Hämed hafva vi gått salen undt och vilja nu som hastigast kasta en blick på midtelpatiet. Hä, alldeles midt emot Malmöutställningen ha föken Lilli Zickeman fån Sköfde sin vacka utställning, ett um tapetseadt med göna gobeline med bode af våblomste. En väl odnad möbel af svat päontäd med gön och bun klädsel. Det ligge stämning och hemtefnad öfve hela aangemanget, i D Ü INI På anda sidan af midtelpatiet ha Nya Bikupan i Götebog en sädeles fin och läcke exposition af damlinneatikla med utsökt fina bodeie. Nu måste vi begif va oss upp på galleiet, dä vi föst till vänste hafva att beunda flee utmäkta abeten af Boås tekniska vätskola, hvaibland isynnehet gobelinen i midtpatiet tilltala oss med sitt vacka mönste. Så komma vi till Västmanland, dä man isynnehet bö lägga mäke till de sädeles pydliga spetsane fån Aboga. Södemanlands läns utställning ä äfven sädeles ikhaltig. Hvad som stax falle i ögat ä de hemväfda duktygena, utställda af fiheinnan Anna Sofia von Celsing. Äfven elevabetena fån Tullgans slöjdskola fötjäna uppmäksamhet. Östegötland ha att fönämligast bjuda på en magnifik tymå, med am skuen i medeltida kykostil, samt dito kandelaba. Det kan natuligtvis icke helle falla oss in att saklöst gå föbi utställningen af det gamla Vadstenas chamanta spetsa. Se blott denna håfina spetskage elle denna dybaa fichy med dess läcka mönste och man måste medgifva att de äo pof på ett vekligt klosteabete. (Fots.) U p notisboken. Konpinsessan anlände den 3 d:s till Baden-Baden på besök till stohetigen och stohetiginnan af Baden. Konpinsessan lä i somma fö omking 6 vecko taga sin bostad å Säö i Götebogs skägäd. Ankomsten dit väntas komma att ske omking den lfi juli. Kvinnlig docent. På hemställan af juidiska fakulteten i Upsala ha juis dokton, föken Elsa, Esclielsson nu föodnats till docent i civilätt. Så vidt vi ha oss bekant, bli föken Esehelsson Sveiges fösta kvinnliga docent. Tjugufem å i de lidandes tjänst. Föleden vecka, då Stockholms diakonissanstalt fiade sin åsfest, kunde fya af diakonissona, Maia Gipenbeg, Sofie Höcket, Claa Sund och Mina t[»&' ö'to,högtidlighållasitttjugufemåsjubileum. Tjugufem å ägnade de åt de lidandes tjänst! Hu mycken själfuppoffing, käleksfullt tålamod och outtöttlighet epesentea de icke! Kistina Nilsson lä i somma besöka Sveige. Omking den 20 d:s ese hon fån Pais diekt till Upsala fö att tillbinga någon tid hos sin boson, v. häadshöfdingen Johannes Nilsson. Efte någa dagas vistelse i Stockholm fö besök å utställningen begifve hon sig till Vexiö fö att åtese sitt bandomshem och gästa hos sin gamle vän, fabikö Cal Schande å Gådsby. Läge läainneseminaium, i Stockholm afslutade den 2!) maj sitt fösta läså, hvavid hofpedikanten Maze innehållsikt och inneligt talade öfve oden:»heen se till de ättfädiga». XT den edogöelse fö veksamheten unde läsået, som lämnades af föeståndainnan, föken A. Detthow, må anföas följande:»det ä en glädjande föeteelse i vå tid, att så många af de vuxna flickona i fömögna hem böja längta efte nyttig veksamhet. Ett medel att få denna längtan tillfedsställd vill detta seminaium söka vaa. En kus, sådan som den vi kunna blicka tillbaka på, kan nämligen utom dess bildande inflytande på och väckande af djupae lifsåskådning hos elevena, äfven sätta dem i stånd, dels att hjälpa sina syskon elle måhända en gång sina egna små med läx- och feieläsning elle att helt åtaga sig deas undevisning, dels att om de ej behöfvas i sina hem, såsom läainno fö minde ban i pivatskolo och hem få fylla en plats i lifvet.» Läge läainne-seminaium, som ha sin lokal Bige Jalsgatan 27, vid Humlegåden, bestå af en 2-klassig seminaieafdelning och en 4-klassig pivatskola. I seminaieafdelningen inskefvos sistlidne höst 37 eleve, det stösta antal som då fanns plats fö. Af dessa hafva nu vid läsåets slut 27, i ålden å, aflagt läainneexamen. Stösta delen af de bland de utexamineade, hvilka önska läainneplats, ha edan fått sådan fö nästa läså, dels i skolo, dels i hem. Fö att antagas till elev vid seminaiet fodas endea afgångsbetyg fån höge flickskola, i hvilket fall ingen intädesexamen behöfs, elle ock att vid intädespöfningen visa sig äga godkända kunskape. Kusen ä 1- ä 2-åig, beoende af, om eleven kan vinna intäde diekt i den egentliga läainnekusen elle behöfve föst genomgå den föbeedande klassen. Vi hänvisa fö öfigt till annonsen i detta numme. Teate och Anda nodiska musik. musikfesten. Efte de solglänsande majdaga, hvaaf hufvudstaden och dess feststämda folk unde de senaste veckona så oföbehållsamt njutit, kom pingsten egntung och gå. Fö de stoa skao, som unde den gångna helgen samlades till våt lands fösta stoa musikfest, blef denna dock en»hänyckningens tid», och den väme och glans, som den ytte natuen fömenade oss, esattes ikligen genom de fonde af sol och glöd, som utgöto sig genom den nodiska tonkonstens yppesta vek, såsom de hä kommo till utföande af enade kafte fån tenne befyndade iken och unde ledning af densammas fämste målsmän. Det ha i dubbelt hänseende vait högtid i Stockholm unde dessa pingstdaga, och till de odinaie templen ha fö en gång den väldiga musikhallen vid våt histoiska Fedikshof samt Musikaliska akademiens stoa sal vädigt sällat sig. På pingstdagens middag kl. half 2 gick den fösta af de beamade te stoa konsetena af stapeln i Fedikshofshallen. En fulltalig, festklädd publik, åt hvilken damenas ljusa däkte fölänade lif och fäg, dämpadt solande af föväntansfull spänning, fyllde fån fösta stund den jättevida, flagg- och kanssmyckade hallen med sällsynt stämning. Då konungen, åtföljd af samtliga våa pinsa samt den så synneligen musikälskande hetiginnan af Dalane, intädde, höjde hofkapellmästaen Nodqvist sin taktstaf, och fån den väldiga elitköen på estaden, undestödd af beledsagande stämmo bland publiken och ackompanjead af okesten, tonade, hyllande, folksången med en kaft, mäktig som sällan tillföene. Häefte öppnades det egentliga pogammet med Ludv. Nomans uvety i c-du öfve svenska motiv, komponead till k. teatens 100-åsjubileum Den ä byggd på tvänne ledmotiv:»du gamla, du fiska...» och»adla skuggo, vödade fäde» u Naumanns»Gustaf Vasa» och gjode, med sina nationelt välbekanta tongånga och unde h Nodqvists ledning utföd af denna mönsteokeste på 130 man, ett vekligt medyckande och pompöst intyck. Häefte famsade h Nils Pesonne den af Fans Hedbeg föfattade festpologen, som äfven den väckte fiffigaste genklang, uppbuen af högstämd diktakänsla och väl famföd med ljudande och distinkt deklamation. Konsetens fösta afdelning inleddes af den noske kompositöen Ole Olsens symfoniska okestediktning»asgådseien», som anfödes af tonsättaen själf. Den ä byggd på en dikt af Welhaven och vill skilda guden Tos»vilda jakt», dä den stoma fam i molnen fö att på valplatsen uppsöka de fallne kämpane. I det hela målande, ehuu kanske ej så kaftig som man skulle kunna fövänta och ämnet betinga, hälsades den med lifligt bifall. Följde så, unde h Hedenblads anföande, aioso, aia och solo med kö u Gunna Wennebegs stilena oatoium»jesu födelse». Solopatiena utfödes mästeligt af fu M- Linden samt h C. F. Lundqvist och Salomon Smith och äfven den väldiga köen gjode sin sak med besjälad pietet. En aldig hä utföd nyhet, Edvad Giegs okestekomposition»begliot» till Bjönsons dikt med samma namn, kom nu nämast på pogammet och blef, enligt vå mening, det helas glanspunkt. En alldeles fötäfflig deklamatoisk tolkning gaf skådespeleskan fu Laua Gundesen åt den ståtliga dikten, som skilda, hu Eina Tambaskjselfves hustu Begliot, sedan mannen och sonen på tinget lömskt blifvit mödade genom kung Haalds tillskyndan, i sogens asei söke uppegga böndena till hämnd. Men

7 efte den vilda extasen följe snat den dofva esignationen:»den nye Gud i Gimle, den fygtelige, som tog Alt, lad ham også tage Hævnen, thi den fostå han!» Och fökossad följe hon sogetåget med de dyes lik:»kö langsomt, thi vi komme tidsnok hjem...» Med gipande uttycksfullhet beledsagas den amsagda dikten af okesteackompanjemanget, än smidigt följande de veka känslostämningana, än blixtlikt fambytande med våldsam patos. Det stoslagna veket leddes af kompositöen h Ive Solte, följdes med andlös andakt och belönades med jublande bifall. N. W. Gades symfoni n: 6, g-moll, afslöt den fösta afdelningen. Hä fiade den danska klaheten och behaget, unde pofesso Neudas ledning, en vacke tiumf och konmo som en blidt fösonande, hamonisk upplösning efte det Giegska vekets möka dissonanse. Konsetens anda afdelning öppnades med Emil Hatmanns uvety till»hæmendene» unde kompositöens eget anföande. Det ä en ståtlig komposition, väl väd att läa känna, och den gånade mästaen belönades med lifligt bifall. Josef Dentes däpå följande konset fö violin och okeste fick ock ett fötäffligt utföande, säskildt genom h Zetteqvists gedigna insats i solopatiet, ehuuväl detta numme i aden af de öfiga fökossande väldiga kö- och okesteveken, nog tedde sig en smula blekt. Något sådant kunde dock ingalunda läggas slutnumet till last: August Södemans»Messa» fö soloöste, kö och okeste, som unde h Nodqvists anföande fick en medj'ckande tolkning och stålade af ovansklig glans. I synnehet det häliga offetoiet fö enbat okeste och slutkvatettena Sanctus, Benedictus och Agnus dei famföda af sådana elitöste som gefvinnan Taube, fu Linden samt h Smith och M. Standbeg gåfvo en den vädigaste afslutning på denna unika musikhögtid. I D U N stod ett såll stumpo»med ögon» d. v. s. hål så stoa som tekoppa. Gäda stök hvita undekjola. Hået buade upp sig af vämen och stod som en sky king ansiktet. Kindena voa lika öda som ganeingen på hennes köksfökläde; mungipona voo dagna en liten smula nedåt, och en svat sotfläck i kometfom punkade på öfveläppen. Puh! Lilla föken satte ne jänet med en duns betaktade medlidsamt en blåsa på sitt vänsta pekfinge och undade, om det dä heskapet, som hon sökt platsen hos, vekligen nändes ta hennes fimäke, eftesom det aldig kom något sva. Nåh! så fick hon väl stanna hä hemma och gno då stoppa stumpo, laga byxo, spela med Bitta och göa»allt möjligt», tills hon blef gammal och utsliten, fö så vidt det inte dessföinnan kom någon, som hade liten Gäda kä, och som tog henne fån»stoa systes» plikte och föde henne till ett eget litet ike, dä hon skulle vaa dottning. Den tanken föeföll Gäda så inbjudande. Så skulle det gå till, ja. Gäda skulle baka kanske elle tvätta elle fömana syskonen med mild och ljuf öst hon måste tillstå fö sig själf, att hennes öst högst sällan hade ofvannämnda egenskape, nä hon tillhöll sina älskade syskon att göa det ätt och sant va och så skulle det komma någon, som bad att få tala med pappa och mamma. Och sedan.»hä ä posten. Ta' vaa på den.»»eik då! Nu föll Koespondenten i mjölkfatet.»»ta upp den. Hä ha du ett bef. Det ä bestämdt om det dä du vet», sade Eik, som icke iktigt visste, hvad»det dä» va, men mycket gäna skulle vilja veta det. Han hade höt Gäda och mamma tala om»pliktuppfyllelse» och»lön» och»nya kängo» med en hemlighetsfullhet, som mycket sällan pläga omgifva dylika samtalsämhvaje anföae hälsades vid sitt intäde och nen, och hade däaf dagit sina slutsatse. Gäda glömde, hu det skulle bli»sedan», och efte de utföda numen med bifall. Egendomligt och ledsamt nog va publiken långt ifån stod nu och vände befvet mellan fingana. fulltalig. Man kan ej nog uttycka sin fövåning Tänk om platsen voe tillsatt! Nej! hon vågade icke öppna befvet än. Annandag pingst på aftonen möttes man åte öfve, att denna sällsynta och stoatade musikjänet byttes om lilla systes kjol skulle fest ej fömå väcka det lifliga intesse, som man i Musikaliska akademiens stoa sal till den fösta stykas föst. Gäda slätade tyget, stök yttest af de te minde konsetena. Det va Danmaks bode hafva ätt att vänta af det musikaliska odentligt ut spetsen, pessade bandet 2 gånge dag och uteslutande danska tonvek, tolkade af Stockholm. Fö de flesta tode ett dylikt till- och hängde sedan upp kjolen så långt bot som fälle aldig åtekomma. Att klaga öfve fö höga danska kafte, fyllde pogammet. biljettpis löna sig ej. De äo ingalunda höga möjligt. Det blef en stund af uppiktig och vam entu- i föhållande till de kostnade, denna musikfest Nu gode Gud hjälp! siasm. Inledningsnumet, Cal Nielsens ståk- och anodningana fö densamma betinga. Gäda fick platsen. kvatett i f-moll, slog kanske minst an, på gund Föst kände hon sig så inneligt glad och lyckkonungen och den öfiga kungliga familjen af sin svåföståeliga och ungdomliga obändiglig lilla slafvan, hon hade aldig vait ute het, men öjde ovedesäglig talang och fick ett hafva natuligtvis visat sitt synneliga intesse fö och va baa 18 å och jublade som en nobelt utföande af h A. Svendsen, H. Mölle, fö den stoa nodiska musikfesten. Fö den sista stoa konseten och dé båda si- läka, unde det hon sydde»en fötjusande kamc. Petesen och F. Neuda. kofta»,»små nätta fökläden att ha, nä det kom Men edan det anda numet, föken Johanna sta minde, hvilka alla hållas efte detta num- fämmande» och»en stilfull undekjol» (af sin mes pessläggande, få vi nästa gång edogöa. Kaup-Hansens fiska tolkning af te fötjusande gamla egnkappa). sånge af L. B.osenfeld, slog stomande igenom. Men om kvällana sen lampan blifvit släckt Följde så idel famgånga fö den intagande dandamatiska teatens elevskola hade i lö- i flickonas um och allt va tyst och stilla ska tonkonsten. Fu Elma Honemann och h dags middag sin uppvisning fö spelået 1896 kunde det hända, att Gäda boade ne sitt hufv. Bieleféldt famföde solo och i duett yska 97. Pogammet va sammansatt af ett pa sce- vud i kudden och gät och snyftade, fö att hon folkviso af Ch. Banékow samt sånge af J. ne u»oléanska jungfun», någa monologe, skulle lämna pappa och mamma och syskonen Bechgaad och Pete Heise. Ceciliaföeningens en»öfningsscen» af Obelände och Scibes gam- och äta andas böd. madigalkö, unde ledning af h F. Rung, la enaktskomedi»den fösta käleken». Den indet va dagen föe afesan. ådagalade i sina pestatione en beundans- bjudna publiken, mest släktinga och vänne till I Gädas um f. d. bankamman stod en väd samsjungning och fin nyanseing, och så de unga konsladeptena, hälsade deas pestatioväl de gamla danska folkvisona, de testämmi- ne med stot bifall, af hvilket helt säket en gammaldags ymlig koffet, som momo hade ga, gammaldags egendomliga madigalena af betydlig del va adessead! till elevskolans ni- användt på sin bölloppstip och som nu skulle följa med dottedotten på hennes fösta länge Bachogge och Pedesön (bägge fån 1600-talet) tiske föeståndae. esa fån hemmet. som de modena visona af Hatmann utfödes»min blåa pomenadäkt»,»min hvita klädning på ett sätt, som stegade bifallet till stomande Aenateaten. H Eanfts opeettsällskap med laxfägade osette» och»söndagsstassen» ovatione. Neudakvatetten lät ytteligae höa en högst anslående kvintett af Mailing, och Ga- böjade annandag pingst sin sommasejou å lågo på sängen. Fem af ummets sex stola voo des violinsonat i d-moll fick en medyckande tolk- Aenateaten med den gamla kvicka opeetten upptagna af alla möjliga klädespesedla. Bästa ning af den nämnda kvatettens pimaie, h»den sköna Helena». Däi hade man det oskatt- vintehatten låg på golfvet, och tofflona pydde Gadeobsdöen stod vidöppen och Anton Svendsen, samt fu Agnes Adle vid piano- baa nöjet åtese fu Anna Pettesson-Noie, som byån. oöfvetäffligt åtegaf titelollen och däfö skö- byålådona voo utdagna. stämman. Gäda satt på sängkanten och sydde nya odade mycket bifall och blommo. En veklig Med ett od, Danmaks kväll va en genomgåsucces de ie väckte h Stömbegs Menelaus, en sette till sina balsko; fu Begstöm synade ende famgång, och Noge och Sveige kunna nu af denne aktös alla bästa komiska uppgifte. stumpo med mea noggannhet än intesse och i sanning glädja sig, om samma hjätliga och Opeetten gick fö öfigt på de flesta hände med kyddade samtidigt sitt tal med föhållningsegomedelbaa stämning komme att känneteckna kläm och fat, och bifallet va fån böjan till le och fömaninga, såsom möda fö sed hafva. äfven deas»nationaldaga». Eik tonade på kommoden och ska en lineal slut det mest enegiska. till Gäda. Den skulle föstås ha vait fädig till jul, men man kan icke begäa det omöjliga Anda stoa konseten ägde um i tisdags af en 12 ås pojke, som till anda fölustelse unefte ett pogam, i hvilket de svenska tonsättade julfeiena måste lägga skifningen af 10 enamnen både kvantitativt och kvalitativt doiktigt ackiga» tyska stila. mineade. Fösta afdelningen inleddes med Fanz»Och sen skolan böjade, så vet du, Gädis, att Bewalds stoatade och häliga»symfonie sejag inte ha haft tid.» ieuse», som unde föste hofkapellmästaen C. Bitta och Janne hjälpa till att packa. Nodqvists ledning ehöll det yppesta utföande, samt afslöts biljant med Ludvig Nomans kantat»to du, Gädis, att dom ha någa kiliga vid invigningen af Musikaliska akademiens byggpojka?» nad, d. v. s. dela u densamma, nämligen ett»bänka inte på döen, Eik! De ha två gosaj solen sken akt in genom köksföstet. Flutenosolo, ett aioso och en ensemble med kö. gona suade i taket, fläsket fäste i pan- sa banen ska' vaa mycket snälla.» Anföae va hä pof. F. Neuda och soliste så- nan, och stykugnen sände ut vama ångo i det»bo di inte på en sto hegåd?» dana fömågo som fuana C. Östbeg, M. Linden, kvafva köket.»jo! käa du. Se mamma f dom hä handw. Standbeg och föken E. Sidne samt h På Stinas säng lågo de nytvättade klädena skana kan jag godt använda i hvadagslag. A. Ödmann, M. Standbeg, S. Smith och A. Selle- en imponeande mängd och unde köksbänken Flickona - - ja de äo 8 och 10 å.» gen. Mellan dessa båda numme utfödes noske tonsättaen Johan Selmes»Da captive» (den fångna) unde anföande af ingen minde än Joh. Svendsen. Kompositionen, som bestå af en intoduktion med spansk dans fö sto okeste samt en sång (oden af V. Hugo) fö alt med okeste, innehöll fötäffliga detalje och väckte lifligt bifall. Sångpatiet sjöngs med vanlig omvådnad af fu M. Linden. Anda afdelningen väckte genast fån begynnelsenumet, Andeas Hallens okestesuite»u Gustaf Wasas saga», det lifligaste intesse, och tonsättaen, som själf ledde utföandet af sitt vek, hälsades med stomande applåde, som nästan togo fom af en ovation. Suiten hö i och fö sig också till det bästa den famstående tonsättaen skifvit. Ännu en svensk tonsättae va epesentead i denna afdelning, nämligen pof. Iva Hallstöm med»sången», komponead fö baytonsolo och okeste till od af Z. Topelius. Anföae va hofkapellmästae Ii. Hennebeg och sångpatiet sjöngs utantill af h Salomon Smith, som i detsamma fiade en veklig tiumf. Åtestå då att nämna de båda danska tonsättane C. F. E. Honeman och.1. P. E. Hatmann. Den föe anföde själf dela u sin opea»kalanus», som delvis utmäkte sig fö en ganska saftig östeländsk koloit och goda okestedetalje, men dock ej fömådde väcka vidae intesse. Solopatien sjöngos af föken Johanna Kaup-Hansen, fu Elma Honemann och h Salomon Smith. Så mycket mea anslående vekade den gamle 92-åige mästaen Hatmanns stoslagna tonskapelse»volvens Spaadom» fö manskö och okeste. Biljant utföd unde ledning af tonsättaens landsman"'johan Batholdy, bildade den en vädig afslutning af pogammet och famkallade otvifvel aktigt hos åhöane det mest gipande intycket bland alla numen. Nä G ä d a hade fått plats. M

8 H DUN 184 Tiden köp fam, tyckte Gäda.»Jag vill se, om di få spela piano, nä deas hufve väke,» undade Bitta, som hade»ondt»om jag nu baa sutte på tåget och hade sagt i hufvet» lika ofta som spe I lektione. faväl åt allesammans, så skulle jag vaa nöjd. p 0»Ska' du ta muffen med dig ban? Och Det ä så svåt att säga faväl.» vintehatten?»»vill fun vaa snäll och eda af såsen, så ä»jag to inte det, mamma. Nej. Bitta, jag middan stax fädig. Föken Gäda ska' väl ha matsäck med sig? Det ha ingen tänkt på.» vet inte hu fun se ut.»»hon ä ödhåig och agsint.»»nej, hon skall äta på hotell, toa smögåsa P och ägg smaka ingenting på eso.»»tala inte så vanvödigt, Eik.» 9 H I Gädas ögon lyste en skymt af glädje. Tänk»Och nä du komme dit jag tycke jag kan "d- - ^ se ståten di hämta dej i mjölkskjutsen, och att få äta på hotell; föa sig som en dottning HS U fun stå i tappan och småle sut ska' vi skulle hon folk skulle titta efte den smäta O: ~ slå vad och ta dig i famn och hoppas hon gestalten och... H få säga Gäda och önska dig välkommen i hen»kom och ät nu ban; pappa vänta.»»vagnen komme och hämta sakena kl. 3.» d- 0 nes enkla hem.» p:»tack, pappa!»»säg då åt Eik, mamma!»»skif namnsedla i tid! Om pengana ta'»och banen vänt ska' mamma få höa P hänge fun i kjolana och vill inte hälsa och slut, få du skifva hem efte me.» P-»Tack pappa!» ä' stygga och botskämda, ja, Gäda, du få nog O H me än en gång ånga, att du ese ifån dina»och om du skulle vilja komma åte om P o snälla syskon. Gå fun tillhanda! Pytt! Det det skulle bli fö tungt fö dig däbota, så stå P kan du göa hemma.» alltid hemmet öppet fö dig.» ffl H»Tack, pappa!»»se hä lägge jag nattöjona, Gäda.» Läppana skälfde; tåana voo icke långt»skönt nu få vi älfvakaffe.» S Po bota. Fu Begstöm satt i ångest och bäfvan.»ä klockan allaedan så mycket?»»mamma, jag vill inte gåta, nä jag ese Nu skulle baa någon fömana Gäda»att vaa H S Pdet ä så ysligt föagligt och föstö ens utse- en duktig och hutig flicka»,»inte bäa sig åt ii ende. Kan vi inte tala om alldagliga sake, nä som en gås»,»att hålla od med det dä hon sa' vi gå till tåget. Snälla mamma, håll inga fö- i mose om att, inte gåta» och de med möda maninga till mig efte klockan 2 och säg ingen- åtehållna snyftningana skulle icke länge kunting öande helle! Och ni, småsyskon, ä' nog na hämmas. Men banen voo alltfö upptagna af sin efteätt fö att tänka på något annat, och också föståndiga?»»du to väl aldig, att vi tänke gåta?» Eiks pappa själf undade, hu mamma skulle kunna ansikte gaf tydlig föeställning om hu lefvande eda sig med endast en jungfu nu, nä hennes bästa hjälpeda va bota. fåge- och utopstecken se ut. Jag hoppa helst öfve afskedstagandet. Gäda»Komme du inte att sakna syste Gäda en get icke. enda smul?» De gingo ne till tåget i god tid Gäda så»dumhete! Titta mamma, nu ta Bitta den ståtlig och fin i nya gula handska och hvitt tedje tvåöesbullen...»»du ä' då så snål på allting. Få vi då inte flo det alla fösta! CD En hel kaavan af vänne med blommo och äta hu mycket vi vill på en sån hä högtidsdag?»»så ja, nu ha vi baa att lägga ne klädnin- vänne utan blommo följde henne. Gäda tänkte gana. Men så hä se ut! Snälla Eik, inte inom sig, att syskonen gäna kunnat vaa litet snyggae, men det va ju ingen, som hade haft ska' vi ha snickaevekstad hä inne?» <3»Nej vas! Jag ska stax bäa ut mina vek- tid med dem. Pappa köpte biljetten och bad konduktöen se tyg. Se dä få du din julklapp. Usch, efte flickan, så hon icke kom på fel tåg, efteod hvad ska' du kyssas fö?» t I go Ifyllningsgåta 1 Länk 6. Bidag mottagas med tacksamhet. CO Länkgåta. Hufvudodet. Jag ä i tjänst hos Hygienen, Och ä du klen, jag hjälpe dig på benen. S3 p Länk 1. Liten ä jag, men naggande god, Ha ett geschäft som jag sköte Uti all tysthet, med oskuldens mod, ca t» Dä icke motstånd jag möte. Hvad på konceten fodas ibland Tolkande det som man höe; Som pedikanten ett ledande band Genom peiodena föe. Länk 7. Hvad om det lägges till fint och godt Höge på skalan det höje, Men om det stämpla en tjänst man fått ' Dess obeständighet öje. Länk med påsen bonden vid plog A det väl knappast. Kopalen Väl execead fuan i skog Ä det ja, äfven linealen. Länk 9. = le Länk 2. Kanske vi sutto en gång, vi två, ø X o.p. En gång jag va ej, som nu, så söt, Uti teatens fåtölje, «( Känfisk jag va dock, man sade. I - ( Nu utan hänsyn jag lägges i blöt, TS ÖS- Bökas se'n om med en spade. =3"S! Länk 3. S SB»S Mansnamn. Om vacket en smak- Medan vi otåligt väntade på Hvad i vå slutlänk sig dölje. Fix. p sak ä, To dock med visshet oss veta Att ej så mycket det bukas hä Som namnen Kalle och üeta. i». Sa»»IS S Länk 4. Hvad hon ha skön den diva, hvas sång, B BT &Tjusande kännaes öa, Naa publiken att gång efte gång {B R i» Håndskåne gundligt föstöa. s" Innehållsföteckning. Nathalia Zahle; af Caoline Thelin. (Med potätt). Kungaban; dikt af Mäta Gan. Familje i unifom; en liten individualitetsfåga af G. L. I Stockholm; små utställningsfundeinga o c h litet annat smått o c h godt. F ö Idun af Lovisa Pettekvist. Bef III. Dottningens besök i»iduns salong».»kvinnonas b o k». Blomstekot. Kvinnona på utställningen VIII: I N o diska museet. U notisboken. Teate o c h musik. Nä Gäda hade fått plats; af Oa. Tidsfödif. Länk 5. Vaa som finnes af olika slag Nu i månget hus oumbälig, Användes den fö hvaendaste dag Och ä, om god, iktigt hälig. " som det va fösta gången tösen este någon länge bit på egen hand. Det va bätte hä nee vid station än hemma, dä allting påminde om bådstötad flykt elle håesande slaf, tyckte Gäda, som smålog åt sina bekanta, dog i floet minst en gång i minuten och undade, om mamma kände sig mycket tött. Inspektoen hvisslade tåget satte sig i öelse. Äh! Mamma! Hon se dem länge. Fu Begstöm stöde sig mot sin man, unde det Bitta och Eik slåss om en smutsig näsduk, som båda vilja vifta med. Lille Janne visa sin sog genom att upphäfva fötvinade tjut och dage till sig hela jänvägspesonalens uppmäksamhet. Och flickona vifta med handskbeklädda små hände och hvita pafymeade näsduka, och heane svänga sina hatta med mea enegi än behag. Så köke sig vägen och Gäda se dem icke me. Det komme öfve henne en sådan ängslan och ångest, och hon gåte gåte tots föesatse och fömaninga, tots det fina nya floet, och tots en gammal föken med mycket spetsig näsa och mycket undande ögon. Men tåana veka befiande, och nä hon på aftonen komme fam till hotellet, ä hon en fisk, glad flicka, som begä»våfflo med mycket hallonsylt» och unda»om det ä omöjligt att få en kopp té och lite' fäskt hveteböd.» Oa. g Gymnastik och Spingaégåta. Om nedanstående uppgift löses efte hästens gång på schackbädet, få man däu ett bekant odspåk. ä s t a a å b ö m c 0 g s e å g a M å k n n Äo oden ätt funna gifva de bokstäfve, som infalla i de makeade utona, namnet på en svensk konung. 1) Flod i Tyskland; 2) Stad i Sveige; 3) Bland molnen; 4) Husdju; 5) På vattnet; 6) Funtimmesnamn; 7) Lifsvilko; 8) Kydda; 9) I skogen; 10) Land i Ameika; 11) Stad i Ryssland; 12) Fågel; 13) Handtvekae. Gouse. Bokstafsuppgift. M e e g g 1 i i < i n 0 l 1 s J st t v J I ofvanstående figu skola bokstäfvena odnas så, att de te hoi sontala adena bilda namnet på hva sin kompositö samt den lodäta aden namnet på den fjäde. Moste Lisa. Apokop. Ett dju så litet med sex jag ä, Som uti vattnet ju lefva plä. Men ej så sällan det f " duga kan Till pydnad också, så gannt minsann. Till höge sfee med fem jag å Ditt sinne lyfta fån sogen svå. En man ju fodom ett uppdag fick Att fya sonen i min och skick En hustu dygdig fån fadens land. Hon skänkte sonen ju ock sin hand. Med te vi hafva ett substantiv, Dä stundom budgummen få sitt vif. Till slut på landet vi ha med två Hvad säkast buka på fya stå. Moste Lisa. Lösninga. Logognjfen: Tålamod: m a l, d o m, atom, m o d, l o d, ål, tå, tål, måla, mat, l a m, d a m, m o t, a l m, åt, låda, loda, dato, tam, tal, l o, mål. Omjlyttningsgåtan : Paisiska: Pais, paisiska, Piska, ak, spia, pai, isk, siap, kapis, sik, spik, i k, Piska, apa, Apis, siska, Isis, p a, ipa, kap, siska, ispa, piska, apa, ask, pak, siskpa, Skaa. Mosaiken: Stängnäs-Askesund. 1) Sibylla, 2) tanklös, 8) Rättvik, 4) ängane, 5) n o d b o, 0) gauchos, 7) näa sju, S) Egypten, 9) seenad. Paagammet: Smögås: 1) sy-skon-bädd; 2) man-del-skal: 3) öl-tunn-a; 4) o-send o f t ; 5) gan-us-ko ; G) An-ge-man-land; 7) styk-ji n.»staen.» Velocipedkostyme Stumpo, Töjo, Kalsonge etc. % Exta beställninga & epaatione. Tidsticfeninga. Fån fabiken B y g g a e g a t a n 3, 1 t. upp, anda huset fån Dottninggatan.