Minskade statsbidrag skapar konflikter

Transkript

1 Minskade statsbidrag skapar konflikter Anslaget för statsbidrag till enskilda vägar har krympt. Visserligen ökar anslaget för statsbidrag för enskild väghållning årligen, men kostnaderna för drift och underhåll ökar snabbare än anslaget. Vissa kommuner hjälper de enskilda väghållarna med ekonomiska bidrag, väghyvling, snöröjning, m m. Andra kommuner låter de enskilda vägföreningarna klara sig bäst de kan. På många håll i Sverige har situationen för de enskilda väghållarna blivit bekymmersam. Att boende utmed enskilda vägar ibland får bekosta en stor del av vägunderhållet själva kommer ofta som en överraskning för människor som flyttar ut från tätorter där vägunderhållet bekostas via skattsedeln. Konflikterna kan bli stora mellan de som länge bott utmed vägen och t ex barnfamiljer som just flyttat ut och har önskemål om skolskjutsar och bra vägunderhåll. På Glesbygdsverket ser man med oro på situationen: Problemen skiftar från plats till plats, berättar Kerstin Lindblad på Glesbygdsverket. På en del orter finns det människor som har kunskap och tillgång till maskiner, och som själva kan hålla vägarna i toppskick. På andra ställen, främst där det är få bofasta och många äldre, måste alla tjänster köpas och där har vägföreningarna inte samma möjlighet att hålla en riktigt god vägstandard. Vägverket och Glesbygdsverket oroade Vägverket har länge pekat på de ökande problemen. I budgetförslaget för slår man larm om de bristfälliga anslagen. Vägverket anser att för att motverka ytterligare försämringar av vägkapitalet är en ökning av anslaget för enskilda vägar nödvändig. Departementet och regeringen bör titta mer på konsekvenserna av de minskade statsbidragen till enskilda väghållare, anser Kerstin. Vägverket ser över regelverken om enskilda vägar REV har sedan länge påtalat att den översyn av regelverken kring statsbidrag till enskild väghållning som Vägverket utlovade till regeringen 2003 snarast bör komma till stånd. Den nuvarande handboken, VVFS (Vägverkets författningssamling), och eventuellt också statsbidragsförordningen, bör ses över utifrån förändringarna i omvärlden. Regelverket av i dag innehåller mycket av kostnadsberäkningar och kontroller i fråga om marknadspriser, lokala och faktiska kostnader. Med tanke på den utveckling vi upplever, med minskade personella resurser på Vägverkets regioner och ett allt mer urholkat statsbidrag borde det vara en självklarhet att verksamheten måste anpassas till dessa förändringar. Raljant kan man säga att det läggs för mycket resurser på att budgetera, granska och diskutera så små belopp som det är fråga om. Det är därför mycket positivt att vi kan rapportera från ett möte på försommaren med Anne-Lie Ericsson och Arne Johansson från Vägverket att en sådan översyn skall starta. Vi har från REVs sida betonat att översynen bör vara förutsättningslös och sikta till ett modernt, obyråkratiskt och lättförståeligt system som inte ger utrymme för godtycke, men för lokala förutsättningar och sunt förnuft. Vi återkommer och rapporterar när översynen kommit igång. Text Sven Ivarsson Fråga advokaten Som rådgivare till REVs medlemmar får jag ofta telefonsamtal från föreningsföreträdare som med bekymrad röst redogör för ett kravbrev eller föreläggande mot föreningen. Den som ringer mig blir alltid väldigt lättad när han/hon får klart för sig att föreningen har möjlighet att få hjälp via sin REV-försäkring i If Skadeförsäkring. Kostnaden för hjälp med rättsligt biträde begränsas till självrisken. Drygt en tredjedel av ärendena rör klandertalan av stämmobeslut som ofta har sin egentliga grund i någon motsättning mellan fastighetsägare inom föreningens område. Min roll blir att lotsa föreningen igenom processen och ha det gemensamma bästa för ögonen, dvs kan inte stämmobeslutet försvaras ur rättslig synpunkt så ska det heller inte försvaras. Om beslutet t ex tillkommit efter en felaktig kallelse så är det bättre för alla om talan medges. Om beslutet istället är korrekt ur rättslig synpunkt blir min roll att tillsammans med styrelsen försvara föreningens rätt i fastighetsdomstolen. Även om klandermålen egentligen är av indispositiv karaktär händer det ibland att målet kan avslutas genom uppgörelse i godo mellan styrelsen och den som för klandertalan. Försäkringen täcker även då föreningens kostnader. Övriga vanliga tvister är skadeståndsmål. Ibland är föreningen skadelidande, t ex vid sönderkörda vägar. Ofta tar den som vållat vägskadan frivilligt sitt ansvar, men om detta inte sker behövs försäkringen för de utrednings- och ombudskostnader som uppstår. Ibland är föreningen skadevållande, t ex vid person- eller sakskador på grund av bristande väghållning eller pga vibrationsskador från trafik. Dessutom förekommer bl a handräcknings-, entreprenad- och olika fordringstvister. Under rubriken Fråga advokaten besvaras juridiska frågor som kommer in till förbundet. Frågorna besvaras av advokaterna Bengt Nydahl och Uno Jakobsson på Lindhés Advokatbyrå AB. Välkommen att maila dina frågor till kansliet@revriks.se Uno Jakobsson Bulletinen Nr

2 Viltvett vid väg Nu närmar sig tiden för brunst och älgjakt då vårt största och trafikfarligaste djur rör sig extra mycket i naturen. För bilisterna gäller det att se upp. För jaktlag och enskilda väghållare finns det året runt mycket som kan göras för att förebygga viltfara utmed vägarna. Vilt är inblandat i ca 60 procent av alla polisrapporterade vägtrafikolyckor, berättar L.O. Johansson. Det gäller för oss människor att göra allt vi kan för att förebygga olyckorna. För hur mycket vi än skulle vilja det så kommer älgar, vildsvin, rådjur m fl aldrig att lära sig trafikvett. L.O. Johansson har som anställd på Trafiksäkerhetsverket och Vägverket bl a arbetat med viltfrågor större delen av sitt verksamma liv. Han uppmanar jaktlag, markägare och enskilda väghållare att tänka på viltfaran året om. Jaktlagen kan göra det till en del av den årliga viltvården. Markägare och enskilda väghållare kan ta med det i planeringen av drift och underhåll. Nedan finns en rad tips om vad alla kan bidra med. 10 Bulletinen Nr

3 Att tänka på för jägare och enskilda väghållare Som alla jägare vet är viltvård ett åretruntarbete som kräver tillgång till de enskilda vägar som går till jaktmarken samt vägar som finns inom den. Året om sker transporter till pass som ska röjas, platser där saltstenar och foderhäckar ska sättas upp etc. Vid jakt ska jägare transportera sig till de olika passen och skjutna djur ska föras ut ur skogen. Tillgång till alla vägar inom arrendet bör därför vara inskrivet i arrendeavtalet. Enskilda väghållare som vill undvika allmän trafik kan sätta upp tilläggstavlan Gäller ej fordon med tillstånd under märket som visar förbud mot trafik. Skylta rätt I jakttider är det viktigt att jaktlaget informerar trafikanterna i området att jakt pågår. Och det ska göras med en enhetlig skyltning som gäller över hela Sverige. Inte med handskrivna skyltar med en hel flora av budskap. Den korrekta skyltningen är varningsmärket Annan fara kompletterat med en tilläggstavla med texten Jakt pågår. Det spelar ingen roll om det är älgjakt, ripjakt, jakt med rivande hund eller inte. Jakt pågår gör trafikanterna extra uppmärksamma på att människor, vilt och hundar rör sig i området. Endast vid jakt Varningsmärket ska sättas upp utmed vägen 200 meter innan trafikanten kör in i jaktmarken. Därigenom hinner bilisten bromsa in och tänka till innan han/hon är inne i området. Oavsett vilken såt* man för tillfället jagar av ska märket sitta innan själva jaktmarken. Det viktiga är att påtala faran i området. För oavsett var man jagar så sker en ökad rörelse av vilt i hela området. Så sätt upp märket kvällen innan jakten och ta ner den först när jakten är * del av jaktmark Skylta 200 meter före jaktmarken och endast under den tid jakt pågår. Vilda djur är inblandade i ca 60 procent av alla polisrapporterade vägtrafikolyckor. Mörkertalet är troligen ännu större. över. Då kan jaktlaget röra sig hit och dit över jaktmarken utan att behöva flytta på märkena. Varningsmärken kan köpas eller lånas av Vägverket produktions lokala driftområde. Stolpar kan sättas upp permanent utmed den enskilda vägen. Dock är det mycket viktigt att märket endast finns uppsatt på stolpen under den tid jakt pågår. Annars minskar varningseffekten för de trafikanter som regelbundet trafikerar sträckan. Skapa bra parkeringsmöjligheter Uppställda bilar kan skapa svårigheter för trafik som passerar genom området. Timmerbilar, mjölkbilar och jaktlagets egna transporter av skjutna djur behöver gott om svängrum. Transporterna försvåras av jaktlagets bilar om dessa inte parkeras utanför vägområdet. Jaktlaget kan, i samarbete med markägaren, se forts på sid 13 Om olyckan är framme Att göra eftersök på trafikskadade djur som försöker fly på avslagna ben roar vare sig jägare, polis eller markägare, säger L.O. som själv är jägare. För ett djur som är påkört och skadat gäller det att förkorta lidandet. Om djuret blir liggande på olycksplatsen är det viktigt att tillkalla någon som på ett korrekt sätt kan avliva djuret. En jägare riktar ett korrekt skott som omedelbart avslutar djurets lidande. Att själv t ex försöka slå ihjäl ett skadat rådjur med fäljkorset innebär bara att öka lidandet. Anmäl istället viltolyckan till polisen. Ring 112 så kommer en kunnig jägare till platsen. Ett skadat djur som fortfarande kan röra sig försöker troligen ta sig från platsen och försvinna ut i skogen. Bilisten ska märka ut platsen* med den brandgula viltremsan eller en plastkasse och ringa 112 för att berätta var olyckan inträffat. * För olyckor med vildsvin gäller andra regler. Den som kört på ett vildsvin ska köra vidare 100 meter innan han/hon stiger ur bilen och märker ut platsen. Anledningen är att ett skadat vildsvin kan vara mycket aggressivt. Den som kör på och skadar ett vilt djur ska märka ut platsen och ringa 112. Obs! För vildsvin, som kan vara livsfarliga att närma sig, gäller att utmärkningen ska sättas upp 100 meter efter platsen. Bulletinen Nr

4 FOTO: PRESSENS BILD Barn som åker skolskjuts till skolan ska hämtas och lämnas på vägar där hastigheten är låg. Och helst bör barn slippa korsa hårt trafikerade vägar för att ta sig till hållplatsen. Det anser Hans Sävenhed på Vägverket i Linköping är det bästa sättet att komma tillrätta med det ökande antalet olyckor i direkt anslutning till skolbussar. Minska olycksrisken vid skolbarnens hållplatser Trafiksäkerhetsforskning visar att gående har en god chans att överleva en krock med en bil som körs i upp till 30 km/tim. Vid påkörning i högre hastigheter blir gående oftast svårt skadade eller dödade. Därför bör man fundera Skapa hållplatser för skolskjutsar endast där det är lite trafik, och hastigheten är så nära 30 km/tim som möjligt. över lämpligheten av att låta skolskjutsar stanna på vägar med 90 km/tim för att plocka upp skolbarn, menar Hans Sävenhed på Vägverket i Linköping. Olyckor oftast vid hållplatsen Hans berättar att merparten av alla olyckor vid skolbussar sker i direkt anslutning till hållplatsen, när barnen hämtas upp eller lämnas av. De blir ofta påkörda när de hastigt dyker upp intill skolbussen. Trafiksäkerhetsmässigt är det därför bäst att skolskjutsen kör av från vägar med snabb och hård trafik, och istället hämtar upp barnen på det lågtrafikerade vägnätet, gärna en enskild väg. Platsen ska också helst ligga på samma sida av vägen som barnen bor på. Där bör de både hämtas och lämnas, så att de slipper korsa en hårt trafikerad väg med höga hastigheter. Det här är den ideala situationen. Men med dagens kommunala besparingar och möjligheter att låta barn gå i både privata och kommunala skolor kan det vara svårt att ordna eller samordna skolskjutsar på det sättet. Verkligheten ser annorlunda ut: Ofta väljer kommunerna att ge barnen ett busskort och hänvisa dem till den vanliga kollektivtrafiken, berättar Hans. Då får de själva ta sig till och från hållplatser som ligger på vägar med 90 km/tim. Och det tycker jag inte är acceptabelt att utsätta låg- och mellanstadiebarn för. Christer Gunnarsson, planeringsledare för skolskjutsar på Linköpings kommun, berättar att av kommunens grundskoleelever som har skolskjuts får hälften busskort till den ordinarie kollektivtrafiken. Merparten, cirka 1 500, är elever i årskurs 7-9. Övriga 500 är låg- och mellanstadieelever. 12 Bulletinen Nr

5 Hämta och lämna barn på samma sida av vägen som de bor på. Kommunen ansvarar för att ordna säkra skolskjutsar, berättar Christer. Linköpings kommun har upprättat ett kommunalt skolskjutsreglemente där bl a ansvar vid hållplatser ingår. Reglementet, som finns på hemsidan är grunden för att skapa en trygg situation. Men det krävs också ett fungerande samarbete mellan föräldrar, skola, väghållare, entreprenörer och polisen. Vägverket och kommunerna ser allvarligt på trafiksäkerhetssituationen vid skolskjutsarna. Som ett led i arbetet för att öka säkerheten för skolbarnen har kommunens skolskjutshållplatser inventerats och värderats vad gäller sikt, väntplatsens konstruktion, trafiksäkerhet etc. Utifrån detta kommer man att göra förbättringar och även ta bort en del hållplatser. Försöksprojekt Nu genomförs ett nationellt samarbetsprojekt där skolbussar på fem platser i Sverige, bl a i Linköping, utrustas med skyltar med 30 km/tim. Skyltarna blinkar vid hållplatser och manar bilister att sänka hastigheten. Därigenom hoppas man att minska risken för påkörning vid av- och påstigning. I ett annat projekt försöker Linköpings kommun hitta åtgärder som skyddar barnen när de väntar på bussen. Vid några hållplatser har burar/räcken satts upp runt hållplatsen så att barnen ska skyddas och synas tydligare. Så här ska det se ut: Hans Sävenhed på Vägverket anser att det säkraste sättet att hämta och lämna skolbarn är: att skapa trygga hållplatser på vägar som har lite trafik och låga hastigheter att se till att barnen inte behöver korsa någon hårt trafikerad väg för att ta sig till hållplatsen. (Om barnen ändå måste korsa hårt trafikerade vägar kan chauffören stiga av med dem och lotsa dem över vägen) att låta skolskjutsen köra av från större vägar för att hämta upp barnen, gärna på en enskild väg. Det näst bästa alternativet är att skapa en hållplats vid sidan av vägen. Platsen ska vara väl röjd så att barnen syns på långt håll, ha ståutrymme vid sidan av vägen och gärna ligga i en zon med 30 eller 50 km/tim. Allt för barnens trafiksäkerhet. Att tänka på för jägare... forts från sid 11 till att säkra uppställningsplatser skapas. Sedan gäller det att parkeringsplatserna finns utmärkta på jaktlagets karta och att nya jägare informeras om vad som gäller för de olika passen. Skjut inte på bilister Hur passen är placerade spelar också roll för trafiksäkerheten. Det är säkrare att stå vid vägen och skjuta in mot terrängen än tvärsom. På så sätt drivs viltet in i skogen istället för ut på vägen. Men det gäller att ställa de erfarnaste skyttarna på dessa platser. Vägrenen lockar vilt Vägrenen spelar stor roll för viltfaran i ett område. Här växer ofta växter som är lättillgängliga och utmärkta som foder för bl a älgar och rådjur. Väghållare bör lägga in röjning av vägrenarna som ett regelbundet återkommande inslag i drift och underhåll av vägen. Renröjda slänter håller dikena öppna, ger god sikt för trafikanterna och håller vilt borta från slänterna. Det går också att styra bort vilt från vägrenen genom att så växter som både stagar slänterna och samtidigt är ointressant som föda för djur. Den som vill undvika att så rådjurens favoritföda kan vända sig till LRF eller Granngården för tips om vilka arter som passar i landskapet. Styr bort vildsvin Försök visar att det går att få vildsvin att lämna området runt vägen. Genom att skapa attraktiva miljöer och foderplatser en bit från vägen så håller sig vildsvinen där. Det är viktigt att undvika att skjuta i närheten av foderplatsen. De intelligenta vildsvinen lär sig snabbt att undvika platser där de riskerar att bli skjutna. Stängsla rätt Vilt vill gärna ha skydd när de rör sig över ägorna. Djuren följer gärna skogskanten och visar sig bara när de måste. Den som sätter upp stängsel utmed en väg kan för att höja trafiksäkerheten stängsla så att djur tvingas kliva ut en bit från skogen innan stängslet upphör. Det ökar chansen att trafikanter hinner uppfatta djuren innan de står mitt på vägen. Foto Elisabeth von Essen Bulletinen Nr