Falskspel. Pia Lerigon

Transkript

1 Falskspel av Pia Lerigon

2 -1- Upsala, torsdag 25 februari 1858 Leonore lyfte hakan från herryllerocken och kisade genom snöyran. Det var nästan omöjligt att utläsa numret på dörrskylten i det svaga skenet från gatlyktan, men nog stod det tjugotvå? En vindpust tog tag i den höga skorstenshatten och höll på att svepa den med sig. Hon fick fatt i den i sista stund och tryckte den djupare ned över huvudet. Varför bar män dessa opraktiska hattar? Tänk om den blåst rakt ned i Fyrisån? Leonore lät handen vandra till tofsen i nacken. De stela fingrarna slöt sig om snodden hon knutit runt håret. Trevande kände hon efter att inga lockar trängde sig ut från den strama frisyren. Män som följde modet bar kortklippt hår, men det skulle innebära att lockarna inte gick att tygla så hon höll sitt hår halvlångt och samlat i en tofs. Precis som Danny gjort. Minnet fick henne att darra till och hon slöt ögonen. Det är för din skull jag gör det, viskade hon ut i mörkret. Men det var lika mycket för hennes egen skull. Tanken på att fullfölja det hon och brodern planerat var det som höll henne vid liv. Utan den drömmen skulle hon fortfarande ha varit som en levande begravd. Hon kände närvaron av honom bredvid sig och log. Trots allt som hänt skulle Danny alltid finnas hos henne. Hon öppnade ögonen och sköt upp porten. Det var nu det gällde. Det brann ljus i flera väggkandelabrar och den breda stentrappan pryddes av en röd matta som hölls på plats med glimmande mässingsstavar. Leonore skakade på huvudet. Här skulle hon aldrig ha råd att bo. Och ändå sades det att man kunde hyra studentrum i det här huset. Hade hon verkligen kommit rätt? Men jo, det hade stått tjugotvå på dörrskylten. En kall vindpust fick henne att titta ned. Snön hade lagt sig som ett vitt täcke på det blanka stengolvet. Hon kunde inte stå kvar såhär. Hon backade ut genom den halvöppna dörren, kände kylan leta sig in under lagren av kläder och gripa tag i henne med sitt dödande grepp. Hon rös till och böjde sig ned. Fingrarna protesterade när hon tvingade upp dem och trädde handen genom det iskalla järnhandtaget på kofferten. Sedan började hon dra. Hon hade gått runt hela dagen och överallt var det fullbelagt. Det fanns inga andra alternativ. 2

3 Leonore lät kofferten stå kvar nere i foajén medan hon letade sig upp i huset. Benen var tunga, men någonstans måste det finnas en vaktmästare, någon som kunde hjälpa henne. Hon misströstade när hon kom till tredje våningen och det fortfarande inte stod vaktmästare på någon av dörrskyltarna. Ovanför fanns bara vindsvåningen. Leonore lutade händerna mot knäna och drog in luft i lungorna, hårda, djupa andetag. Det var fel. Hon hade fått fel adress, hört fel, gått fel. Det fanns inga studentrum i det här huset. Hon knep ihop ögonen. Naturligtvis fanns det inga studentrum i ett såhär ståtligt hus! Det var bara att vända om och försöka ta sig tillbaka till Hemås igen. I det här ovädret fick hon vara glad om hon överlevde natten. Bara tanken på att lämna värmen i trappuppgången fick henne att skaka. Hon sjönk ned på knä på golvet, kramade armarna om kroppen utan att det hjälpte. Kanske var det lika bra. Ju fortare hon gav upp sin dröm, desto fortare skulle hon få träffa Danny igen. Om hon satte sig i snödrivan utanför huset skulle snart kölden ta henne. Det sades att det var ett skonsamt sätt att dö. Som att somna in. Känslan av en hand på hennes kind fick henne att skaka på huvudet. Nej Danny, det är ingen fara, snart är vi tillsammans igen. Något drog henne i rockärmen och hon lyfte på huvudet. Vad vill du? Hon talade till ett tomt trapphus. Som vanligt var det bara hon där, men känslan av att hennes bror fanns hos henne var lika stark som då han levt. Naturligtvis hade han rätt. Hon hade inte kommit såhär långt för att ge upp. Danny skulle inte ha levt sitt liv förgäves. Hon var här för att uppnå deras drömmar. Det var då hon uppfattade ljudet från vindsvåningen. Först förstod hon inte vad det var. Det var som om skratt och stoj inte hörde hemma i det förnäma huset med sina tjocka mattor och mässingsdetaljer. Sedan for hon upp på fötterna och benen fick förnyade krafter. Det översta våningsplanet var annorlunda och bestod av en lång korridor med så mycket som femton dörrar. Ett leende spred sig över Leonores läppar. Dörren närmast flög upp och hon tog reflexmässigt några steg bakåt. Mannen som raglade ut ur rummet stannade och försökte fokusera henne med blicken. Tillslut gav han upp och höjde handen med spritbuteljen åt hennes håll. 3

4 Säg bara vilken fest unge herrn ska till så pekar jag. Leonore skakade på huvudet. Mannen sänkte handen. Herrn är en konstig nisse som inte ska på fest. Han blåste ut luft med underläppen så att den långa mustaschen fladdrade. Så tog han några ostadiga steg mot en av dörrarna där sorlet var som högst. Vänta. Leonore gjorde sin röst så lik Dannys hon bara kunde. Det underlättade att hon känt honom i hela sitt liv och spelat rollen som honom tidigare. Men den gången hade hon varit tretton. Nu var hon vuxen och Dannys röst hade mognat med åren. Som tur var hade hennes egen röst också mognat, fått en klang och fyllighet som gjorde det lätt för henne att härma och föreställa andra. Mannen tog stöd mot väggen samtidigt som han vände sig om. Ska herrn till festen, eller? Nej... Hon skakade åter igen på huvudet. Vad gör unge herrn på Olympen annars? Han vände blicken mot taket när han uttalade ordet Olympen vilket resulterade i att han höll på att tappa balansen och stod och svajade på hälarna. Nu hade hon sin möjlighet. Jo... Det är så att jag söker efter ett rum och undrar om det finns några lediga här i... Olympen. Olympen, ett sådant lustigt namn på ett hus. Mannen lutade sig fram och när han återfått balansen släppte han väggen och hötte med fingret. Det är inte vem som helst som får bo så nära gudarna som vi. Han höjde på ögonbrynen och synade henne uppifrån och ned. Hakan for fram som om det hjälpte honom att se bättre. Han blinkade några gånger och ryckte sedan på axlarna. Fast det spelar ingen roll vem herrn är... för det är fullt. Han tog stöd mot väggen igen och vände om, handen med flaskan höjdes till avsked. Om herrn nu inte vill följa med på fest för då finns det alltid rum. Så hickade han ljudligt. Nej... Leonore svalde och visste inte vad hon skulle säga. Jag... måste ha någonstans att bo. 4

5 Det sista kom ut så tyst att han omöjligt kunde ha hört henne. Han vände sig inte om utan fortsatte vingla korridoren fram tills han fann rätt dörr. När han öppnade den blev sorlet än mer påtagligt. Så slogs dörren igen och hon var åter igen ensam. Leonore drog ett djupt andetag och vände sig om. Det var det. Hakan sjönk ned mot bröstet och hon började gå nedför trapporna. Benen kändes om möjligt ännu tyngre nu än när hon kommit. Den mjuka mattan dämpade hennes steg och hon tittade längtansfullt på den. Nej, hon kunde inte sova i trappan. Men nog hade det varit skönt att lägga sig ned en stund och låta huvudet vila. Imorgon var en ny dag, då kanske hon skulle ha bättre tur? Kanske fanns det något hus kvar hon inte försökt sig på? Om hon bara hittade någonstans att sova i natt skulle det säkert lösa sig. Hon tittade på mattan igen, log åt tanken att få sätta sig ned, luta huvudet mot väggen och... Hon rundade sista hörnet och skulle precis ta steget ut i foajén när det tog tvärstopp och hon såg upp i samma stund som boktraven föll i golvet med ett brak. Leonore stirrade på den stora högen med böcker som låg vid hennes fötter. Herregud, förlåt! Som tur var kom broderns röst naturligt för henne. Det var inte meningen. Hon hukade sig ned och började plocka bland böckerna. Hur klumpig fick hon bli som inte såg sig för? Tänk om hans fina böcker gått sönder... Ett högt och hjärtligt skratt ekade mellan stenväggarna. Ja Herre Gud. Om ändå han kunde hjälpa nu. Det vore något. Leonore vände upp huvudet samtidigt som mannen böjde sig ned för att själv plocka upp böckerna och hon tittade förvånat på honom. Hans hår var så ljust att det var nästan vitt och hans rock var av osedvanligt god kvalitet kunde hon se av pälsen i rockslaget. Han var tydligen klok nog att ha lämnat skorstenshatten på hyllan, men han hade en halsduk knuten över öronen och höll ett par svarta skinnhandskar i ena handen. Det var verkligen inte meningen, sa hon och räckte honom en bok i vitt skinnband. Det gör ingenting, svarade han och hon möttes av de blåaste ögon hon någonsin sett. Blå med en ljus ring innerst i irisen som fick hans ögon att gnistra. Leonore kunde inte låta bli att stirra. Det var något spjuveraktigt över blicken, som om han fann det hela roande. Det är inte mina böcker. De tillhör biblioteket. Han bröt ögonkontakten och tog emot boken. Lade den tillrätta bland de andra böckerna som han redan plockat upp i famnen. Leonore kom av sig och skakade på huvudet, fortfarande uppslukad av hans ovanliga ögon. Carolina Rediviva? frågade hon och såg framför sig det gigantiska biblioteket som överväldigat henne redan första gången hon var i Upsala. Den gången med sin bror Danny och 5

6 deras beskyddare Hector Robinson som velat visa dem universitetsstaden inför Dannys framtida utbildning. Ja, om det är så det heter. Jag har inte brytt mig om att se efter. Han sträckte sig efter nästa bok. Har du inte? Det är ju det mest fantastiska ställe som finns. Hon insåg för sent att hon duat honom. Den unga mannen stannade upp mitt i rörelsen och vände åter ansiktet mot henne. Leonore genomfors av en känsla av att han såg rakt igenom henne, rakt igenom hennes förklädnad. Ögonen synade hennes snötyngda kläder, vidare mot kofferten som stod kvar på golvet och så tillbaka till hennes ansikte. Det var det! Hennes förklädnad höll inte i mer än några minuter. Hon skulle aldrig klara av att gå igenom studieåren som sin bror. Hon svalde, men hon var alldeles torr i munnen och tungan fastnade vid gommen. Michael studerade den unge mannen. Vem som helst från Upsala skulle ha förstått att han skojade om att han inte visste att biblioteket hette Carolina. Det visste alla. Alla visste dessutom att Michael Grand skojade om det mesta. Den här mannen var ny. Michael hade aldrig träffat honom förut. Han skulle definitivt kommit ihåg det utseendet. Håret var mörkrött och lockade sig i tinningarna. Ögonen hade en ovanlig färg. Gröna, nästan gula. Han var lång och tunn, som om han skulle kunna gå av på mitten bara man blåste på honom. Kläderna var fulla av snö och det stod en stor koffert på golvet, lika översnöad den. Det klack till inom honom och han synade kläderna igen. Mannen var definitivt ny i Upsala. Ensam, sårbar. Han skulle frysa ihjäl om han tvingades sova ute i den här snöstormen. Han borde säga åt honom att Upsala stads hotel borde ha rum lediga. Men det var något särskilt med honom. Michael kunde inte komma på vad det var och just därför blev han nyfiken. Nyfiken nog för att göra något drastiskt? Ja, varför inte? Till Leonores förvåning brast den unga mannen ut i ett stort leende. Om du säger det så... Förresten, mitt namn är Michael Grand. Han sträckte fram sin hand mot henne. Han hade duat henne tillbaka. 6

7 Le... Daniel, svarade hon. Darnagård. Daniel Darnagård. Hans handslag var fast och handen varm och skön att hålla i. Uff, vad kall du är. Michael släppte henne och skakade handen som om han försökte få liv i den. Varför är du ute i det här ovädret? Hon drog ihop ögonbrynen. Vi befinner oss faktiskt inomhus. Ögonen gnistrade till av okynne, han höll upp ett finger i luften och skrockade. Söker du rum? Michael sneglade på hennes koffert. Leonore spärrade upp ögonen. Sa han...? Jag kom idag, hörde hon sig själv svara samtidigt som huvudet for upp och ned. Jag ska studera på universitetet, men resan blev uppskjuten. Jag måste ha någonstans att bo, fast allt är redan upptaget. Hon visste inte om hon hört rätt eller varför Michael frågat, men det var nog bäst att få ur sig allt i ett rasande tempo innan han fick för sig att gå. För gå skulle han, det var hon övertygad om och även om Michael inte kunde trolla fram ett rum ur intet, så kanske han visste vart hon skulle vända sig. För han kunde väl ändå inte vara... vaktmästaren? Nej, hon tittade på honom igen, han såg alldeles för ung ut för att vara vaktmästare och av böckerna att döma var han forskare. Kom, sa han och tog sig på fötter. Vi har plats för en till. Först förstod hon inte vad han sa. Det var som om hjärnan var för trött och frusen för att kunna tänka. Hon var tvungen att repetera hans ord flera gånger för sig själv, men inte ens då var hon säker på att hon tolkat honom rätt. Menar du...? Vi frågar Vincent först. Han sitter väl och studerar flitigt som vanligt. Han tänker ta kameralexamen, förstår du. Kameralexamen, det var den examen som Danny hade bestämt sig för att ta. Hade hon själv fått bestämma skulle hon nog vilja läsa mer matematik och naturvetenskap, men kameralexamen gav stora möjligheter att få arbete som kamrer, skrivare, rådgivare eller inom de statliga finanserna. En bra examen för en man utan egen förmögenhet eller egendomar. Och dög det för Danny dög det för henne också. Michael satte boktraven bättre tillrätta på armen och började gå uppför den stora stentrappan. Kommer du? 7

8 Snabbt plockade hon upp kofferten och följde efter honom. Hade hon verkligen sådan tur att hon hittat någonstans att bo? Förvisso med två män och det skulle aldrig fungera, men det skulle ge henne respit att hitta något bättre. Hon hoppades verkligen att studentrummen var större än bara ett rum. Hon blev förvånad när Michael inte fortsatte till det översta planet med studentkorridoren utan öppnade en av dörrarna på tredje våningen. Själv blev hon stående utanför, osäker på vad hon förväntades göra. Rum, hade han sagt, men av allt att döma var det här en hel lägenhet. Vincent, hörde hon Michael säga och någon grymtade till svar. Har vi rum för en till? Det blev oroväckande tyst. Kom igen nu? Vi har ju en säng över. Om vi blir tre att dela på hyran blir det mer över för nöjen... Eller hur? Det finns viktigare saker än nöjen. Leonore kände hur axlarna föll ihop. Hon plockade upp kofferten från golvet och vände sig om. Fick luta sig mot väggen för att inte sjunka ihop i en hög mot den mjuka mattan när hon stapplade ned för trapporna. Så nära och ändå så långt borta. Ett boende hade varit inom räckhåll men ryckts bort igen. Det var tydligt att hon inte var välkommen och hon ville inte vara i vägen, inte tränga sig på. Blåsorna i händerna smärtade när de pressades mot koffertens vassa handtag och ryggen kändes som om någon stuckit knivar i den. Hon satte armen mot porten och tryckte till, men det var som om hela kroppen skrek åt henne att inte öppna. Det fanns ingen kraft kvar. Dörren satt fast. Hon lutade huvudet mot dörrspegeln och slöt ögonen. Andades några djupa andetag för att hämta ork, det var så skönt att bara blunda en stund. Inte gjorde det väl något om hon stod här ett litet tag innan hon vandrade ut i kylan? Vad hon skulle göra därefter visste hon inte. Bara att hon inte kunde ge upp nu när hon kommit så långt. Om hon ändå kunde uppsöka Hectors kusin Madame Stenholm och fråga om hon fick bo på flickpensionatet, men det var omöjligt. Madame visste att hennes bror var död och kom hon dit som Leonore skulle hon bli hemskickad omedelbart. Madame gjorde hon bäst i att undvika. Det måste finnas en annan utväg. Hallå där, vänta. Hon hörde snabba steg bakom sig. Vart tänker du ta vägen? Leonore såg upp och mötte Michaels blå ögon. De såg så snälla och förstående ut att hon blev alldeles rörd och orden stockade sig i halsen. 8

9 Vet inte, lyckades hon pressa fram och vände bort blicken. Hon kunde inte se in i hans ögon sådär. Vincent går med på det. Du kan bo med oss. Michael nickade, tråcklade in sina händer bredvid hennes i järnhandtagen. Beröringen fick henne att ofrivilligt dra ett djupt andetag och hon insöp hans doft. Han luktade gott, hon kunde inte riktigt placera dofterna - det var en blandning hon inte hittade i sin egen kryddtäppa - men det passade honom. Kom nu. Bördan som lyftes från hennes axlar när han tog kofferten ifrån henne var dubbel och hon genomfors av en sådan tacksamhet mot mannen framför sig att hon kunnat börja gråta. Hon vände blicken mot golvet. Ta-tack. Ingen orsak. Det ordnar sig. Farbror Michael vet alltid råd. Hans röst var som siden, så varm och omtänksam. Visslande började han gå uppför trappan och hon följde efter som en lydig hund. På tredje våningen stannade hon och såg mot den öppna dörren och allt som den symboliserade. Värme. En säng. Någonstans att sova i natt. Början på hennes nya liv. Hon tog ett steg mot dörren. Och ännu ett. Det stod ett skrivbord vid fönstret, belamrat med böcker och en fotogenlampa. Och med ryggen mot henne satt en man böjd över bordet. Det var något bekant med hans ryggtavla, men Leonore kunde inte komma på vad det var. Vincent. Michael satte ned hennes koffert med en ljudlig duns. Här är Daniel Darnagård. Vincent vände långsamt på sitt mörkhåriga huvud och med ens kastades hon tillbaka till föregående sommar och känslor som hon trodde var bortglömda och begravda kom upp till ytan igen och fick det att gå runt i magen på henne. Du? Leonore tog ett steg bakåt. Det var samma ansikte, hon skulle kunna känna igen det om så endast med händerna och med ögonen förbundna. Men den här mannen var magrare, ögonen tröttare och han utstrålade inte samma pondus, inte samma självsäkerhet. Hon satte handen för magen men hejdade sig och släppte ned armen till sidan. Hon var tvungen att ta sig samman, inte falla ur rollen, hon var inte längre Leonore utan sin bror Daniel. Mannen såg på henne med uttryckslös min. Så skakade han på huvudet. Säg det bara; Jean. Eller hur? 9

10 Att höra hans namn smärtade. Hon nickade sakta. Vincent slog ut med händerna i en överdriven gest. Ja, han är min bror. Nu har vi det avklarat. Och herrn heter Darnagård. Bra. Får jag återgå till mina studier? Den här gången vände han sig mot Michael. Michael verkade inte bry sig om honom. Kom, sa han till henne och öppnade den närmaste dörren. Det ledde till ett litet rum med vackra tapeter, en säng och ett sängbord med tvättfat. Vid bortre kortväggen fanns ett fönster och där utanför skymtade hon översta grenarna av en alm som vajade i blåsten. Hon var så högt upp att hon befann sig i himlen och hon insåg varför studentkorridoren fått heta Olympen. De bodde verkligen bland gudarna. Förundrat gick hon fram till fönstret och tittade ut. I mörkret skymtade hon träd och hustak och hon fann sig blicka ned mot innergården. I nästa stund mindes hon hur Jean brukade klättra in fönstervägen till hennes rum och hon satte handen för munnen. Här är rummet. Blir det bra? Leonore nickade. Fortfarande ur stånd att säga något. Det var ett fantastiskt boende, mer än hon kunnat drömma om, men insikten att hon skulle dela bostad med Jeans bror hade fått henne helt ur balans. Det var mer än ett halvår sedan Jean övergav henne för att gifta sig med Marie och ändå smärtade det som om det hänt igår. Hon lät armen falla och tog stöd när hon satte sig. Sängen knarrade till och sjönk ned på mitten. Hon såg ut i hallen, mot Vincent som vänt sig om mot sina böcker igen, och mot den stora kakelugnen vars värme letade sig in hela vägen till där hon satt. Bry dig inte om Vincent, fortsatte Michael. Han är alltid så överambitiös. Och han tycker inte om att bli påmind om Jean. Nej, vem gör det? Hon insåg vad hon sagt och bet sig i läppen. Men det var för sent. Både Michael och Vincent hade hört henne. Jeans bror reste sig från stolen. Han var lång, troligen i samma längd som Jean, men eftersom han var spensligare byggd kändes han längre. Leonore såg till och med likheten mellan bröderna i hur han rörde sig, men Vincent var långsammare, hade inte Jeans vitalitet. Han kom fram till henne. Ställde sig framför henne och hon höll andan. Jean, men ändå inte. Vincent, men ändå Jean. Nu skulle han säga att måste leta efter ett annat boende. Det var oförlåtligt att säga det hon sagt om en herreman, än värre att säga det så att hans bror hörde. Jean var inte vem som helst, 10

11 han var högadlig, och Vincent skulle aldrig acceptera en sådan förolämpning mot sin bror. Hon hade gjort bort sig rejält. Vincent hängde på hälarna medan han studerade henne. Hon slog ned blicken, ur stånd att säga något. Hur hade hon någonsin kunnat tro att det här skulle fungera? Hon var kvinna. Det var fel att klä ut sig till man för att kunna studera vid universitetet. Fel att vägra gifta sig med Gabriel Bringe när hennes far lovat bort hennes hand. Och kära gamle Hector som öppnat sitt hem för henne och brodern och bekostat Dannys utbildning vid universitetet, honom hade hon lämnat. Det var också fel. Hon var en hemsk människa som försökte vara något hon inte var. Men hur hade hon kunnat agera annorlunda när själen så förtvivlat kämpade efter luft? Till hennes förvåning räckte Vincent fram handen. Försiktigt lyfte hon blicken. Ursäkta mig för att jag inte presenterade mig ordentligt. Mitt namn är Vincent Couvalier de Béarn. Han pressade upp munnen i ett stelt leende som inte var det minsta likt Jeans sätt att le. Leonore räckte honom handen, fortfarande inte riktigt säker på vad som hänt. Daniel Darnagård. Vincent tryckte handen, hårt. Välkommen Daniel. Eftersom vi blir rumskamrater hoppas jag att vi kan lägga bort titlarna. Trots att Leonore var så trött att hon kunnat somna stående tog det tid att komma till ro. Hon lyssnade på vinden som ven utanför rutan och sorlet från festen ovanför. Det var skratt och stolar som skrapade mot golvet. Någon skrek och ytterligare någon annan ropade åt den skräniga mannen att hålla käft. Ändå kom hon på sig själv med att le. Tänk, nu var hon här. I Upsala. Imorgon skulle hon skriva in sig vid universitetet. Daniel var redan antagen och resten var ren formalia. Eftersom varken Michael eller Vincent sett igenom hennes förklädnad skulle det säkert gå bra. Leonore fnittrade till och såg sig oroligt om, men så hördes skriken från korridoren ovan igen och hon insåg att hur lyhörda väggarna än var, hade nog inte Vincent eller Michael hört henne med det oväsendet ovanifrån. Men hon var tvungen att tänka sig för om hon ville bli långvarig vid universitet. Om det framkom att hon var kvinna skulle hon åka ut fortare än kvickt. 11