Krutbrännaren. Nr Årg 20 BOTANISKA FÖRENING

Transkript

1 Krutbrännaren Nr Årg 20 ÖLANDS BOTANISKA FÖRENING

2 Krutbrännaren Årgång 20, 2011 nr. 2 ISSN Tidskriften utges av Ölands Botaniska Förening och utkommer med fyra nummer per år. Medlemsavgiften för 2011 är 100:- och för familjemedlemmar 10:- (för i utlandet bosatta dock 130:-). För medlemmar yngre än 25 år är avgiften 50:-. Beloppet sättes in på föreningens postgironummer Medlemmar erhåller tidskriften Krutbrännaren. För endast prenumeration är avgiften 110:-. Äldre nummer av tidskriften kan beställas från Thomas Gunnarsson till ett pris av 25:- per nummer. Redaktionen består av Thomas Gunnarsson (red.) och Håkan Lundkvist (ansv. utg.). Manuskript och synpunkter skickas till Thomas Gunnarsson (adress se nedan). Adressändringar och frågor om distribution tillskrives Thomas Gunnarsson. Föreningsärenden och frågor därom kan tillskrivas någon ur styrelsen: Ulla-Britt Andersson (ordf.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: ullabritt.oland@gmail.com Tommy Knutsson (v.ordf.) Ned. Västerstad 111, Mörbylånga. Tel / E-post: tommy.knutsson@telia.com Thomas Gunnarsson (sekr.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: thomas.gunnarsson.oland@gmail.com Elna Hultqvist (kassör) Slottsgatan 23, Borgholm. Tel / E-post: elna.hultqvist@swipnet.se Tomas Burén Adelgatan 11 A, Kalmar. Tel / E-post: tomas.buren@netatonce.net Kenneth Erlandsson Fatabursvägen 11 A, Kalmar. Tel / E-post: kenneth-erlandsson@telia.com Helena Lager Sandgårdsborg 105, Färjestaden. Tel. 0485/ E-post: helena.lager@gmail.com Håkan Lundkvist Frösslunda 312, Mörbylånga. Tel / E-post: hakan.lundkvist@telia.com Ölands svampflora Ett pågående projekt där vi försöker kartlägga svampfloran på Öland. Avsikten är att få fram så kompletta sockenfloror som möjligt för att därigenom få en bild över arternas utbredning och frekvens. Är du intresserad så skriv eller ring till Tommy Knutsson. Projekt Ölands hotade växter Hjälp oss inventera sällsynta och hotade växter på Öland. Vill du ha en aktuell rödlista, eller äldre fynduppgifter som behöver kontrolleras skriv eller ring till Thomas Gunnarsson. Omslagsbild: Nålkörvel Scandix pecten-veneris vid Skärlöv sommaren 2011 Omslagets baksida: Svedjenäva Geranium bohemicum vid Ärla 2011 Foto: Thomas Gunnarsson

3 Botanikdagar i Uppland 29/6-3/ av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto) Värdar för årets botanikdagar var Upplands botaniska förening. Vi var inkvarterade på folkhögskolan Biskops-Arnö som ligger på en mälarö nära Bålsta i sydvästra Uppland. På vägen upp gjorde vi ett stopp vid Vrena i Södermanland. Vid den f.d. järnvägsstationen lyckades vi hitta skorem Corrigiola litoralis som växte nära syllarna, den hade precis börjat blomma. Den nytillträdde ägaren av stationshuset informerades om sin rara granne. Vid Nykvarn växte gott om radgräs Beckmannia syzigachne i ett fuktigt dike. På kvällen informerades om de kommande exkursionerna och vi fick se vackra bilder på olika naturmiljöer som man kan finna i Uppland. 30 juni Denna dag gick färden söderut främst till en del intressanta sötvattenslokaler. Den första att besöka var Lillsjön, en populär badsjö nära Kungsängen. Vattenväxter kan som bekant vara svåra både att finna och examinera men nu hade vi hjälp av både dykare och andra experter. Blommande notblomster Lobelia dortmanna tydde på att denna sjö närmast var mesotrof. Från bottnen fiskades små runda bollar upp som visade sig vara kolonier av blågröna alger. De släta var sjöplommon Nostoc pruniforme och de knottriga sjöhjortron Nostoc zetterstedtii. Även en del kransalger kunde beskådas av släktena Nitella och Chara. Det sistnämnda är ansvarigt för den typiska kransalgslukten som man kan ha olika uppfattningar om (njutbarvedervärdig). Hårslinga Myriophyllum alterniflorum, hjulmöja Ranunculus circinatus, getraggsalg Aegagropila linnaei, hornsärv Ceratophyllum demersum och trubbnate Potamogeton obtusifolius var några av de arter som vi såg. Badgästernas slitage höll gräset kort vilket gynnade plattsäv Blysmus compressus. Sedan körde bussen mot Ådö-Lagnö, en halvö som sticker ut ca 5 km i Mälaren. Stora bestånd av mistel Viscum album växte på allehanda lövträd. Flera av lindarna Tilia cordata var så nedtyngda av halvparasiten att de föreföll döende. I en Skorem Corrigiola litoralis vid Vrena 47

4 vägkant växte äkta vallört Symphytum officinale, flera olika blomfärger var representerade från vitt till lila. Stjälken hade tydliga nedlöpande lister. Parasiten nässelsnärja Cuscuta europaea växte i närheten. Vid Kvarnberget gick vi i en lövlund där de flesta växterna tillhörde de vårblommandes skara. Efter lunchen åkte vi till Drakudden som ligger vid Säbyholmsviken i Mälaren. Vid badplatsen finns en sandbotten med flera småväxta vattenväxter. Strandranunkel Ranunculus reptans liknar mycket strandpryl Plantago uniflora när den inte blommar. Strandranunkelns utlöpare är gröna medan strandpryl har vita utlöpare. Nålsäv Eleocharis acicularis har strå som är runt 0,5 mm tunna. Småsärv Zannichellia palustris var. repens sågs med sina typiska bananlika frukter. Trådnate Potamogeton filiformis, borstnate P. pectinatus och spädnate P. pusillus kunde jämföras, den sistnämnda gjorde skäl för namnet. Småväxta var slamkrypa Elatine hydropiper och höstlånke Callitriche hermaphroditica, här ville det till erfarenhet för att artbestämma dem. Vekt braxengräs Isoëtes echinospora med sina makrosporer kunde studeras. Smal vattenpest Elodea nuttallii har spiralvridna blad till skillnad från vattenpest E. canadensis vars blad är raka. Nästa lokal att besöka var Hebbokärret där kalkrikt vatten skapade ett litet rikkärr inne i skogen. Många orkidéer växte i kärret och i dess närhet: flugblomster Ophrys insectifera, kärrknipprot Epipactis palustris, blodnycklar Dactylorhiza incarnata var. cruenta, nästrot Neottia nidus-avis och knottblomster Microstylis monophyllos. Den sistnämnda blommade vackert till fotografernas förtjusning. I 48 skogen växte ett litet bestånd med ryl Chimaphila umbellata. Sista stoppet var Stora Ullfjärden och Ekillaåsens naturreservat. Huvudnumret var förstås småsvalting Alisma wahlenbergii som växte lätt åtkomligt nära stranden. Med lite träning och med hjälp av vattenkikare gick det att hitta egna exemplar. Anders Jacobson, en av dagens guider, har ägnat mycket tid åt att studera arten. Småsvalting är förutom från Mälaren endast känd från Finland (norra Bottenviken) och västra Ryssland (inre delen av Finska viken). I skogen skulle årets växt knärot Goodyera repens just till att blomma. Ett 30-tal exemplar av månlåsbräken Botrychium lunaria växte på en sandig gräsmark. 1 juli Idag gick färden i västerled men först besökte vi Övergrans kyrka. På kyrkomuren växte piggfrö Lappula squarrosa betydligt mer välväxta än de vi brukar se växa i vittringsgrus på Stora alvaret. En betesmark vid Hjälstaviken blev nästa stopp. Vi promenerade i markerna och fick en kunnig guidning av Lena Jonsell. På en bergbrant fanns rött oxbär Cotoneaster scandinavicus samt ormbunkarna gaffelbräken Asplenium septentrionale och hällebräken Woodsia ilvensis. Torkan hade slagit hårt mot växterna och tuvstarren Carex cespitosa var nästan helt avbetad och stod som på styltor i den uttorkade betesmarken. I ett dike fanns storvuxen hästskräppa Rumex aquaticus med blad som hade hjärtlik bas. Ett annat dike hyste vattenveronika Veronica anagallisaquatica, bäckveronika V. beccabunga, vattenmöja Ranunculus aquatilis och rosendunört Epilobium hirsutum. Den

5 torrare betesmarken hade en rik flora med bl.a. backklöver Trifolium montanum, klasefibbla Crepis praemorsa, toppjungfrulin Polygala comosa, backsippa Pulsatilla vulgaris ssp. vulgaris, kantig fetknopp Sedum sexangulare, liten fetknopp S. annuum, vildlin Linum catharticum, kattfot Antennaria dioica, flentimotej Phleum phleoides, älväxing Sesleria uliginosa och spåtistel Carlina vulgaris. Efter lite letande kunde också några exemplar av grådraba Draba incana visas upp. Detta fynd har Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson skrivit om i den läsvärda boken Se blomman. Sedan åkte vi mot Vånsjöåsen som är en betad del av Enköpingsåsen. Floran liknande mycket den vid Hjälstaviken men några arter tillkom. Vi njöt bl.a. av backsmörblomma Ranunculus polyanthemos, slåtterfibbla Hypochoeris maculata, backtimjan Thymus serpyllum ssp. serpyllum, ängshavre Helictotrichon pratense, backskärvfrö Thlaspi caerulescens, fältmalört Artemisia campestris och rödkämpar Plantago media. Den goda lunchen smakade extra bra i den vackra omgivningen med strålande utsikt över det uppländska landskapet. Sista lokalen att besöka var Hårsbäcksdalen som är en ravin där Örsundaån flyter fram. Skogen på den branta sluttningen hade en rik flora med tibast Daphne mezereum, trolldruva Actaea spicata, stinksyska Stachys sylvatica, ormbär Paris quadrifolia, blåsippa Hepatica nobilis och hässlebrodd Milium effusum. Anders Svensson fann lundsmörblomma Ranunculus sect. Cassubicus av den mer sällsynta småarten R. imitans. På en mindre ängsmark växte frösöstarr Carex pediformis, en art som vi tidigare sett i Sommarhagen på Frösön, Jämtland. Att åter möta den i Uppland kändes oväntat men Erik Almquist fann frösöstarr i närområdet Även källdaggkåpa Alchemilla glomerulans kunde studeras på lokalen. Nere i ravinen vid bäcken var det trolskt med en skog av strutbräken Matteuccia struthiopteris. Skulle en dinosaurie kliva fram ur grönskan skulle man inte bli överraskad. Blommande flädervänderot Valeriana sambucifolia och springkorn Impatiens noli-tangere prydde åkanten. Tomas Hallingbäck demonstrerade förtjänstfullt några mossor som trivdes nära vattendraget. Några nitiska röjare hade dagen innan slagit av det mesta av vegetationen nära stigen inklusive de strån av storgröe Poa remota som stod strax intill leden. Turligt nog fanns ett enda strå kvar nära en trädstam så alla kunde studera det rara gräset. 2 juli Sista dagen åkte vi i österled och besökte en del urbana miljöer. Ett gammalt torp nära Häggvik hade hamnat under ett motorvägsbygge. Men gårdsväxterna hade klarat sig bättre, flera av dem är ovanliga som kvarstående. Vi såg bl.a. rosenmalva Malva alcea, praktlysing Lysimachia punctata, strävklint Centaurea dealbata, fjädernejlika Dianthus plumarius, brödranejlika D. carthusianorum (liknade något knippnejlika D. armeria), rosenvial Lathyrus latifolius ssp. latifolius, grå bolltistel Echinops exaltatus, stäppsalvia Salvia nemorosa, vingpimpinell Sanguisorba minor ssp. polygama, humlesuga Stachys officinalis och gyllenfetblad Phedimus aizoon. Nästa stopp var Bögs gård vid Järvafältet. Detta naturreservat är en viktig oas för 49

6 storstadsborna och flitigt besökt. Vi gick en runda och kunde i ett välnärt dike se bäckmärke Berula erecta och stor vattenmåra Galium elongatum. I närheten av en välbetad hästhage växte stora bestånd med lungrot Chenopodium bonus-henricus och nässelsnärja Cuscuta europaea. I skogen växte en ståtlig korgblommig växt nämligen praktfibbla Hieracium grandidens. Vid sjön Ravalen gick vi upp på en bergknalle och kunde ovanifrån njuta av en sällsam syn, ett helt hav med blommande vattenaloe Stratiotes aloides. Denna märkliga växt ville Linné föra till palmerna. Livscykeln förtjänar också att beundras. Vattenaloe växer i bestånd på botten i grunda, något näringsrika sjöar. Vid blomningen flyter bladrosetten upp till vattenytan och exponerar sina vita blommor. Nästan enbart honindivider är kända från vårt land så växten får klara sig med vegetativ förökning. Bladen är vasst sågade och styva. En nära släkting är dyblad Hydrocharis morsus-ranae som också växte i kanten av sjön, den liknar en miniatyrnäckros. Andra växter i strandkanten var jättestarr Carex riparia, slokstarr C. pseudocyperus, sprängört Cicuta virosa, ängsruta Thalictrum flavum, vattenskräppa Rumex hydrolapathum, vattenblink Hottonia palustris och kärrbräken Thelypteris palustris. Den rika förekomsten av humlesuga Stachys officinalis är åtminstone känd från området sedan Huruvida den är naturlig eller från början planterad är inte utrett. I skogskanten blommade Natt och dag Melampyrum nemorosum i sina svenska färger blått och gult. Vid Snebacken nära Skeppsta intog vi lunchen i en artrik naturbetesmark. Vi fick också träffa arrendatorn som med stolthet berättade hur han anpassade betestrycket 50 efter årsmånen för att floran skulle gynnas maximalt. Men var finns ungdomarna som är beredda att ta över och satsa så mycket arbete till en låg ekonomisk belöning? Kerstin Frostberg hade satt upp trevliga små lappar så att vi själva kunde gå omkring och upptäcka områdets finesser. Över 200 kärlväxter är kända från lokalen och vi kunde njuta av brudsporre Gymnadenia conopsea, nattviol Platanthera bifolia, backruta Thalictrum simplex, korskovall Melampyrum cristatum, ormtunga Ophioglossum vulgatum, rävstarr Carex vulpina, jungfrulin Polygala vulgaris och harmynta Satureja acinos. Ett stopp i Sigtuna gav oss nonnea Nonea versicolor och blek jordrök Fumaria vaillantii. Lämpligt nog växte jordrök F. officinalis bredvid sin släkting vilket gav oss möjlighet att jämföra karaktärer. Vi fick lära oss att nöten är det bästa kännetecknet för att skilja dem åt. Jordrök har en nöt med intryckt spets, hos blek jordrök är den rund eller t.o.m. lite utdragen. I Sverige finns blek jordrök runt Uppsala där den är känd sedan i början av 1800-talet. Även nonnea har sin huvudsakliga utbredning i Uppsala-trakten och är känd där sedan andra hälften av 1800-talet. I en vägkant strax utanför Sigtuna såg vi raklosta Bromopsis erecta och äkta pimpinell Sanguisorba minor ssp. minor. Några förvildade schersminer hade med hjälp av Thomas Karlssons nyckel i SBT bestämts till kameliaschersmin Philadelphus virginalis och gordonschersmin P. lewisii. Sista lokalen att besöka under botanikdagarna var Skohalvön med Skokloster. På en torrbacke växte det pukvete Melampyrum arvense och bitterfibbla Picris hieracioides. Bitterfibbla är känd från

7 Skokloster sedan slutet av 1800-talet och är ganska vanlig i omgivningarna. I övriga Uppland är den en sällsynthet men möjligen under spridning norrut. Vi provsmakade dess blad men tyckte att bitterheten var överdriven. Ett litet kärr på nordöstra delen av halvön hyste ett mycket rikt bestånd med granbräken Dryopteris cristata. Vi försökte pränta in utseendet hos arten för att i framtiden kanske upptäcka den i ett kärr på norra Öland. Bladen var blanka och påminde om konstgjorda plastväxter. Exemplaren var ovanligt högresta och välväxta. Så avslutades botanikdagarna i Uppland som sig bör med en god avskedsmiddag där alla ledare tackades för ett väl utfört värv. Att arrangera botanikdagar kräver mycket föreberedelser och arbete som läggs ner helt ideellt. Vi kunde sitta ute i den svenska, ljusa sommarkvällen och inte ens myggen var alltför besvärliga. Fästingarna höll sig också mestadels borta under dagarna och tur är väl det med tanke på infektioner med TBE och borrelia som lär vara vanligt förekommande i trakten. På hemvägen besökte vi ytterligare några lokaler. Vid Nibble nära Uppsala, växte grön tofsäxing Koeleria pyramidata på en åkerholme, känd från lokalen sedan Vi hann också med ett stopp på ett brandfält nära Ärla i Södermanland. Skogsbranden 2010 hade i år resulterat i en rik blomning med svedjenäva Geranium bohemicum och brandnäva G. lanuginosum. Detta var ett ypperligt tillfälle att lära sig skilja arterna när de nu växte sida vid sida. Svedjenäva hade något större blommor med tydligare kontrastrik teckning på kronbladen och gulaktiga märken. Brandnävan hade röda märken, mindre blommor och lederna på stjälken var rödaktiga. Frökaraktärer skiljer också om man inte har blommande exemplar att tillgå. Nästa års botanikdagar blir i Hälsingland, vill du följa med gäller det att hänga på låset och anmäla dig så snart som det är möjligt. Brandnäva Geranium lanuginosum vid Ärla, Södermanland 51

8 Öländska besöksmål Åby sandbackar av Ulla-Britt Andersson Åby sandbackar ligger i Sandby socken och har nyligen blivit naturreservat. För att komma dit svänger du österut vid Gårdby skola, vägskylt Åby 1. Efter ca 800 m svänger du höger mot Sandbäck och efter ytterligare 600 m kommer du fram till skylt med naturreservat och en stätta (där tallskogen börjar). Betesmarken ligger norr om vägen. Området består av två betesfållor. I den östra fållan finns små partier med sandstäppsvegetation speciellt där man tidigare haft sandtäkt. Övriga delar utgörs av sandiga betesmarker där man kan se inlandsdyner och även blottad sand. Den västra fållan har en mer kvävepåverkad flora. Innan du går in i betesmarken kan du lämpligen gå tvärs över vägen (åt söder) till en gammal stentipp och titta på beståndet med backsilja Peucedanum oreoselinum / Det brukar finnas runt 100 blommande plantor i juli månad. Är du ute efter ovanliga röksvampar, främst jordstjärnor, är det västra fållan att föredra. Du kan lämpligen sikta mot kvarnen som finns i norra änden av betesmarken. Störst chans att hitta jordstjärnor har du om du letar på de små kullarnas sidor där växttäcket är lite glesare. Även längs stenmurar lönar det sig att leta. Strax söder om kvarnen finns flera mycel av den mycket sällsynta arten stäppjordstjärna Geastrum pseudolimbatum / Troligen hyser Åby sandbackar Europas största 52 förekomster av denna jordstjärna. Dvärgjordstjärna G. schmidelii brukar finns rikligt (minst 25 mycel), leta på kullarna speciellt sidor som är vända mot syd-sydost. Sträv jordstjärna G. berkeleyi liknar dvärgjordstjärna men har en knottrig rökboll. Den kan vara lite svårare att hitta men titta vid / Nära kvarnen brukar det gå att finna liten diskröksvamp Disciseda candida / Runt själva kvarnen växer kaukasiskt fet-blad Phedimus spurius. I det nordvästra hörnet av fållan där marken är tydligt kvävepåverkan (nära ladugården) brukar det finnas gott om läderboll Mycenastrum corium / Vid muren i norra kanten av fållan (nära grinden) finns kantjordstjärna G. striatum / Letar man i syrenhäcken strax norr om betesfållan kan den idoge finna säckjordstjärna G. saccatum / Bästa tiden att söka jordstjärnor är i september-oktober månad då de har färska fruktkroppar. Är vintern mild och snöfri kan du leta även under denna årstid och fram till april månad. Senare under sommaren brukar jordstjärnorna bli slitna, svårare att bestämma och även att finna. Ett litet bestånd med hedblomster Helichrysum arenarium finns vid / Besöker du lokalen under våren finns en hel del förvildade lökväxter i norra delen nära grinden / : vintergäck Eranthis hyemalis, snödroppe Galanthus nivalis,

9 Krutbrännaren 2 (20) 2011 Åby sandbackar september 2011 efter en ovanligt regnrik sommar Foto: Thomas Gunnarsson porslinshyacint Puschkinia scilloides, vårstjärna Scilla forbesii, stor vårstjärna S. luciliae och liten vårstjärna S. sardensis. Den östra fållan har också en del jordstjärnor men främst partier med välutvecklad sandstäpp. I sydvästra delen av fållan där växttäcker är slitet finns flera hundra tuvor med tofsäxing Koeleria glauca / Andra sandgräs är borsttåtel Corynephorus canescens och sandsvingel Festuca polesica. Några exemplar av klibbveronika Veronica triphyllos / brukar gå att finna tidigt på säsongen. På sensommaren kan det löna sig att leta efter ljungögontröst Euphrasia micrantha / bland ljungtuvorna. Andra arter i betesmarken är grusviva, backtrift, fältmalört, sandstarr, vårstarr, backnejlika, slåtterfibbla, rotfibbla, blåmunkar, flentimotej, grå småfingerört, fältsippa, ullranunkel, vitknavel, blekarv, vårvicker (Androsace septentrionalis, Armeria maritima ssp. elongata, Artemisia campestris, Carex arenaria, C. caryophyllea, Dianthus deltoides, Hypochoeris maculata, H. radicata, Jasione montana, Phleum phleoides, Potentilla subarenaria, Pulsatilla pratensis, Ranunculus illyricus, Scleranthus perennis, Stellaria pallida, Vicia lathyroides). Något sydost om Åby sandbackar finns ytterligare en för närvarande ohävdad mark som hyser stora bestånd med ängsskära Serratula tinctoria / , minst 1000 plantor har vi räknat in. Ett litet bestånd med fågelarv Holosteum umbellatum finns på bar sand vid /

10 Abiskoresan 24/7-1/ av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto) Lunds botaniska förening anordnade en resa till Abisko sommaren Området runt Abisko är känt för sina höga botaniska värden med flera intressanta fjäll som hyser en kalkpåverkad flora. Stigfinnare bland rasbranter, videsnår och besvärliga taxa var Erik Ljungstrand, för logistiken ansvarade Charlotte Wigermo. Inkvarteringen skedde vid Abisko fjällstation. Söndagen 24 juli Ankomstdag för deltagarna och en första genomgång av det tänkta programmet. Vi gjorde en kort kvällstur i omgivningen och fick i ett dike se vippfryle Luzula parviflora. Den har en bicentrisk utbredning och finns i södra Norge-Härjedalen samt på den nordligaste delen av skandinaviska halvön. Vippfryle liknar fjällfryle L. wahlenbergii men den sistnämnda har kortare, smalare blad och en vippa som inte är så hängande. I samma dike växte jordranunkel Ranunculus hyperboreus som vanligen har endast tre gula kronblad. Ett exemplar av skogsfru Epipogium aphyllum blommade alldeles invid stigen, blommorna lär lukta banan. Vi fick lära oss att se skillnad på mörk fjällvedel Astragalus alpinus ssp. arcticus och lappvedel Oxytropis lapponica. Hos släktet Oxytropis har blomman en spetsig köl medan Astragalus har en trubbig köl. Småbladen hos lappvedel är också mer tillspetsade. Mer vanliga växter har ofta namnprefix fjäll- medan mer ovanliga har prefixet lapp-. 54 Måndag 25 juli Denna dag ägnade vi oss åt växterna i närområdet och bekantade oss med både vanliga och ovanliga medlemmar i fjällfloran. I gräsmattan utanför Abisko turiststation fanns flera intressanta arter. Blekgentiana Gentianella aurea hade spridit sig från odling i närheten men var nu helt naturaliserad och verkade även överleva gräsklippning. I gräsmattan växte också ängsgentiana Gentianella amarella, lappgentiana G. tenella och fjällgentiana Gentiana nivalis. Från odling härstammade mångfingerört Potentilla multifida men den verkade också trivas förträffligt i gräsmattan. Mångfingerört har få naturliga lokaler i Norden, närmaste växtplatser utanför Norden är belägna på Kolahalvön och i Alperna. Erik berättade att viden Salix sp. ofta bildar hybrider i störda miljöer, i naturliga miljöer är hybrider ovanliga. Vi närmade oss Abiskoätnos kanjon där älven brusade i forsar och mindre vattenfall. På klipphyllor längs älven fick vi balansera för att bl.a. se smalviva Primula stricta i frukt, bladen saknade mjöl på undersidan. Klippfingerört Potentilla nivea ssp. chamissonis, dvärghällebräken Woodsia glabella (saknar både fjäll och hår), fjällklocka Campanula uniflora, fjällarnika Arnica angustifolia och fjällblära Silene wahlbergella krävde också en del gymnastiska övningar av deltagarna. Nickande fjällblära blommade fortfarande, när de gått i frukt pekade de rakt upp. På kalkpåverkade hed fanns lapsk alpros Rhododendron lapponicum, fjällsippa

11 Krutbrännaren 2 (20) 2011 Abiskoätna brusar fram genom sin kanjon. Flera rara växter hittas på klipphyllor längs älven. Dryas octopetala, nätvide Salix reticulata, huvudstarr Carex capitata och hårstarr C. capillaris. Frukterna hos fjällsippa likande spiralvridna, roterande galaxer. Vi luktade på fjällskära Saussurea alpina som hade en tydlig doft av vanilj. Fjälltätört Pinguicula alpina hade ofta rödaktiga blad. Överblommad kunde den kännas igen på att blomskaften saknade glandelhår, hos tätört P. vulgaris fanns rikligt med glandelhår. Vi tog linbanan upp på Nuolja, en inte helt njutbar upplevelse. Uppe på fjället fick vi träning i att skilja de vanligaste fjällväxterna och se en del mer ovanliga. Flera olika kattfötter passerades på vägen mot toppen där fjällkattfot Antennaria alpina var den mest förekommande. Mer svårfunnen var lappkattfot A. villifera som till skillnad från övriga arterna inte var mattbildande. Mest sällsynt var grönkattfot A. porsildii vars blad var gröna och i stort sett saknade ullhår även på undersidan, hanplantor är mycket sällsynta. För att fullborda kvartetten hade vi längre ner på fjällsidan sett kattfot A. dioica. Uppe på Nuoljas topp blåste det kallt och både vi och tuvnarv Sagina caespitosa sökte skydd i lä av toppröset. Linbanan tog oss ner och vi fortsatte exkurerandet längs Abiskoätno. På klipphyllor växte ett exemplar av polarblära Silene involucrata. Tisdag 26 juli Vi gick upp i svinottan för att i 50 knops fart färdas över till norra sidan av Torne träsk. Vi skulle upp mot Jiebrentjårros rasbranter, ett så kallat sydberg. På vägen passerade vi underbart blommande ängar 55

12 Krutbrännaren 2 (20) 2011 med smörbollar Trollius europaeus, torta Cicerbita alpina, fjällförgätmigej Myosotis decumbens, rödblära Silene dioica, fjällkvanne Angelica archangelica ssp. archangelica, skogsnäva Geranium sylvaticum och brudborste Cirsium helenioides. Inte ens den mest energiske trädgårdsodlare kunde överträffa denna fägring. Fjällkvannens blommar var täckta av surrande insekter. Enstaka exemplar av röd trolldruva Actaea erythrocarpa kunde också förevisas av Erik. Fjällnässla Urtica dioica ssp. sondenii kunde man klappa, den saknade nästan helt brännhår. Vi fortsatte mot rasbranten och passerade en murken stock som var full med myror. Stocken var sönderbruten och bredvid låg en stor, färsk exkrementhög med kråkbär. Detta måste vara spår av björn! I rasbranten fick vi gå försiktigt för att inte orsaka att stenar krossade de personer som gick nedanför. Blanka tuvor med taggbräken Polystichum lonchitis och vackert blommande klippveronika Veronica fruticans blev flitigt fotograferade. På denna lokal fanns även rosablommig klippveronika. Vippvedel Astragalus norvegicus är mer ovanlig i våra nordligaste fjäll men växte nära branten. I den mest riskabla rasmarken fanns skrednarv Arenaria norvegica. Tuvan satt fästad på ett ställe och gick att lyfta upp. Även skredblåklocka Campanula rotundifolia ssp. groenlandica trivdes i det lösa gruset. Den hade stora blommor som satt ensamma och hela växten var lågvuxen. Efter att ha forcerat rasbranten Utsikten från Nuoljas topp med Torne träsk i bakgrunden 56

13 smakade fikat utmärkt, en vidunderlig utsikt över Torne träsk gjorde det inte sämre. Under en klipphylla växte finbräken Cystopteris montana vars krossade blad luktade bittermandel. Växten innehåller blåsyra så de små lämlarna bör nog avhålla sig från att smaka. På fuktigare partier där vatten bröt fram blommade gullbräcka Saxifraga aizoides i olika färger från gult till rödorange. Fjällviol Viola biflora lyste som gula solar och kontrasterade fint mot svarthö Bartsia alpina med sin egendomliga svartlila färg. Frodiga tuvor av fjällbräken Athyrium distentifolium bidrog med grönt till färgpaletten. När vi avancerade uppåt fann vi enaxig sävstarr Kobresia myosuroides som växte där i stort sett annan vegetation saknades. Tyvärr började regnet falla när vi gick över platån bort mot Jiebrenjåkka. Under ett klippblock hukade krusbräken Cryptogramma crispa, en ormbunke som vi tidigare sett i Dalsland. På fuktig mark som nyligen blivit snöfri fanns blommande snögräs Phippsia algida och dvärgsyra Koenigia islandica, den sistnämnda gjorde verkligen skäl för namnet. Äntligen fann vi polarsmörblomma Ranunculus sulphureus som var huvudattraktionen på denna dagstur. Sveriges enda kända lokaler för denna växt finns i området. Blombotten hade mörka hår medan den hos den snarlika fjällsmörblomma R. nivalis var kal. Formen på de nedre bladen skilde sig också åt vilket vi kunde studera då båda arterna växte bredvid varandra. Efter lite letande fann vi en framkomlig väg tillbaka längs Jiebrenjåkka. Nere vid Torne träsk väntade båtföraren med nykokt kaffe och kall öl. Gissa om det smakade bra! Onsdag 27 juli Idag gick färden per bil västerut till Kopparåsen. En brant stigning uppför Låkkatjåkkas utlöpare väntade oss. En lavin hade gått fram och lämnat fjällbjörkskogen som ett plockepinn, inte helt lättgånget. Kanske hade detta gynnat lappelm Elymus mutabilis som växte nära bäcken. Axet var mörkt och bladen rent gröna vilket skilde den från fjällelm E. alaskanus som har mer blågröna blad. Idag fick vi tillfälle att träna på olika Carex-arter speciellt sådana med mörka ax. Svartstarr Carex atrata tillhör gruppen som har ax som är sinsemellan lika och där åtminstone toppaxet har både han- och honblommor. Samma grupp tillhör sotstarr C. fuliginosa men dess småax är glesare och mer hängande. Även svedstarr C. atrofusca liknar de båda andra men fuskar genom att ha ett hanax överst. Svedstarr delade ofta sina växtplatser med gullbräcka. Vi gick bokstavligen in i dimman och nu måste alla hålla ihop för att inte förirra sig utför något stup som det fanns gott om längs fjällsidan. Till sist efter många pustanden var vi framme vid en liten sjö där lunchen intogs. Utloppet från sjön var speciellt, det var dolt och kom fram ur en grotta. Snön låg kvar och bidrog till att kyla ner omgivningen och oss. Men i fjällen verkade devisen gälla att ju tuffare miljöer desto mer sällsynta arter kunde man förvänta sig. I närheten växte blekdraba Draba oxycarpa med gula blommor. På ett parti med fuktig, bar jord fanns brokstarr Carex bicolor. Dess tuvor var blågröna och strået nedliggande. Dvärgstarr C. rufina måste vara lätt att springa förbi, kanske därför arten räknas som ganska sällsynt i floran? Vi gick bort över fjällplatån och nu var sikten riktigt dålig. Ytterligare en lokal för brokstarr 57

14 passerades och högre upp växte små tuvor med staggstarr Carex nardina. Det gällde att huka sig ner när man levde på en sådan utsatt och vindsvept plats som denna. Tuvorna är långlivade och kan ha 1000 år på nacken. Nedfärden gick lyckligt och hemkomna fick en varm dusch livsandarna snabbt att vakna. Torsdag 28 juli Idag var det dags för en ny båttur över Torne träsk. Vi utgick från Tornehamn och åkte norrut över ett spegelblankt vatten mot Djupviken. Målet idag var Lullhatjårro vilket är ett kalkrikt fjäll med flera grottor. Dessutom är liten jordstjärna Geastrum minimum funnen där vilket förstås kryddade dagen extra. Vi fick kompensation för gårdagens dimma med en helt fantastisk tur i sol och nästan ingen vind. Vandringen började över en myr med gräsull Eriophorum latifolium, knagglestarr Carex flava, snip Trichophorum alpinum och underbart doftande nordmyskgräs Hierochloë hirta ssp. arctica. I kärret växte kärrögontröst Euphrasia frigida var. palustris. Den halvparasitiska ögontrösten växte tillsammans med tuvsäv Trichophorum cespitosum ssp. cespitosum. Vi fortsatt uppåt på en stig genom skogen och fann flera växter som vi är vana vid hemifrån men som i fjällen ser annorlunda ut. Den lundtrav Arabis hirsuta som växer allra längst i norr har förts till en egen varietet subalpestre. Ett avvikande utseende hade fjällkäringtand Lotus corniculatus var. borealis med stora blommor och breda bladflikar. Lapsk getväppling Anthyllis vulneraria ssp. lapponica hade rosettblad med ett mycket stort uddblad och få, små sidoblad. I en brant vid ett litet tjärn växte kalkbräken Gymnocarpium robertianum, den såg åtminstone ut som på Öland. En vitblommig torta benämndes snabbt gräddtårta. På en brant kalkstensklippa växte ett 25-tal blommande exemplar av sydbergsfibbla Pilosella cymosa ssp. gottlandica var. parviflora. Den står nära äkta vätfibbla P. cymosa ssp. gottlandica var. gottlandica som vi känner från Ölands alvar. I branten växte även purpurknipprot Epipactis atrorubens. Som en parallell kan man se våra växtplatser för purpurknipprot i bart vittringsgrus på Stora alvaret, en miljö som också hyser äkta vätfibbla! Tyvärr hade lappviol Viola rupestris ssp. relicta blommat över. Det vackra vädret inbjöd fjällets alla fjärilar till flyguppvisning vilket gladde flera av deltagarna. Snart sprang de längs fjällsidorna och jagade bästa kameravinkeln. I solen lyste fjällgentiana Gentiana nivalis som blåa stjärnor på fjällheden. Hur kan en blomma ha en sådan intensivt blå färg? Lämmelstarr Carex macloviana växte vid en snölega, annars finner man den mest på kulturskapade miljöer såsom i rengärden och vid gårdar. Arten finns också i Sydamerika, här kan man tala om bipolär utbredning. Kal fjällarv Cerastium alpinum ssp. glabratum växer i våra nordliga och sydliga fjäll på kalk. I de mellersta fjälltrakterna finnar man den på serpentin. Så kunde vi då äntligen få se alpstenbräken Cystopteris alpina, en av de arter som vi hoppats att få se under resan. Inte var den lätt att skilja från stenbräken C. fragilis men med lite träning såg man de nedsänkta nerverna och att bladspetsarna såg annorlunda ut. På fjällsippehed växte rikligt med dvärgyxne Chamorchis alpina, den blommade som allra bäst. Brudsporrarna Gymnadenia conopsea stod så tätt att de doftade gott i den svaga vinden, de flesta betydligt 58

15 mer kortväxta än de vi är vana vid. När vi kommit upp mot ytterligare några rasbranter fann en deltagare fjällkrassing Braya linearis, visserligen överblommad men fullt njutbar med sin purpurröda färg. Även detta fjäll hyste bestånd av brokstarr och skrednarv. Dolomitkalkstenen lyste vit och vi letade jordstjärnor men tyvärr förgäves. Det kändes svårt att slita sig från denna vackra plats men vi hade bestämt tid med båtföraren. På vägen ner hamnade vi lite ur kurs men vad gjorde det när vi fann en hel myr full med mogna hjortron Rubus chamaemorus. Fredag 29 juli Idag var det dags för 3-mila marschen med 1100 meters höjdskillnad till Nissuntjårro. Detta berg är känt för sin rika fjällflora med bl.a. polarstjärnblomma Stellaria longipes, raggdraba Draba subcapitata och fjällvallmo Papaver radicatum. Nissuntjårro är den västliga toppen i Lapporten och troligen ett av Sveriges mest fotograferade fjäll. Vi beslöt oss tillsammans med några andra att avstå detta mandomsprov och gå en egen tur från Abisko till Paddustievva och via Nissunjåkka och Abiskojåkka tillbaka till fjällstationen. Vädret fortsatte att visa sig från sin bästa sida och efter 11 timmars vandring i solen liknande vi till färgen en nyutslagen purpurbräcka Saxifraga oppositifolia. På myrmarkerna på väg mot Paddus fann vi blommande vattenbläddra Urticularia vulgaris. Paddustievva är en gammal samisk offerplats med ett strategiskt läge mellan Lapporten och Torne träsk. Det är också en känd lokal för stickelfrö Lappula deflexa som blommade fint i den södra branten. Strax ovanför häckade en fjällvråk och den nästan flygfärdiga ungen betraktade våra förehavanden. På fjällheden på väg bort mot Nissunjåkkas kanjon fann vi renstarr Carex arctogena som påminde om huvudstarr C. capitata men var mindre och med mörkare småax. Nissunjåkka rinner ut i Abiskojåkka och ett delta bildas där en del frön och växtdelar från fjällväxter på högre nivåer följer med varför sandrevlarna hyser växter som normalt inte ses på denna måttliga höjd. Vi vadade i det kalla vattnet men fann inget mer spektakulärt. Vägen tillbaka längs Abiskojåkka gick på den motorväg som kallas Kungsleden, det var tätt mellan vandrarna. Vid Marmorbrottet reste sig en vit dolomitklippa ut mot vattnet. Att se det buteljgröna vattnet forsa fram över den vita stenen kunde inspirera en konstnär. I klippskrevorna växte en gammal bekant, alpstenbräken. Lördag 30 juli Nu gick färden i österled och första stoppet var vid Stenbacken och målet för vandringen Luopakte. Den markanta profilen av berget hade vi sett från landsvägen, klippan liknade en sfinx. Vid en mindre bäck med yppig vegetation blommade lappblågull Polemonium acutiflorum. Vid flöden som denna kunde man hitta den nordliga kvartetten dunörter: dvärgdunört Epilobium anagallidifolium, fjälldunört E. hornemannii, mjölkdunört E. lactiflorum och källdunört E. alsinifolium. Samtliga kännetecknades av att ha kala kapslar och fruktämnen. Vid foten av den sista branten mot Luopakte rann ett vattenfall över kalkstenen. Det kändes nästan som hemmavid att se lättvittrad skiffer och kalksten med grova sprickor som gav lite karstkänsla. Uppe i rasbranten hade fjällarnika Arnica angustifolia nästan blommat över. Det måste ha varit en grann syn med hundratals 59

16 Fjällbastardsvärmare provianterar på isvedel Astragalus frigidus solgula korgar i midnattssolen. Bladen på arnikan var lite rödanlupna i spetsarna. Rödnörel Minuartia rubella var en ny bekantskap för oss. Lyckligen nedkomna från fjället sågs topplåsbräken Botrychium lanceolatum i en vägkant. Vi fortsatte vår färd till Bergfors och på ett stenblock vid forsen växte ett strå med venhavre Trisetum subalpestre. Tala om att växa riskabelt både för egen del och för de botanister som ville fingranska gräset. I vägkanten fanns rikligt med späd ögontröst Euphrasia stricta var. tenuis med sina typiska stora blommor. Hos oss en exklusiv art i de finaste slåtterängarna såsom vid Lilla Horn, i fjällen alldaglig ofta i vägkanter. I ett dike i närheten blommade nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale, 60 ovanlig i den här delen av våra fjäll. Troligen hade den kommit med vid vägbygget. Ost Bergfors besökte vi ett myrkomplex, en blöt upplevelse för de som saknade stövlar. Tyvärr hade rostull Eriophorum russeolum ssp. russeolum släppt det mesta av sina rostbruna bomullstussar. Bland övriga växter kan nämnas vitstarr Carex livida med typiskt vitgröna blad. I närheten av vitstarr bör ingen klok vandrare trampa, här ger ofta mosstuvorna efter och man sjunker hjälplöst ner i det bottenlösa träsket. Nordstarr Carex lapponica liknar nickstarr C. brunnescens men har släta fruktgömmen. Vi fick testa smaken på ripvide Salix glauca som smakade skarpt/ beskt medan det snarlika lappvidet S. lapponum hade en mild smak. Hur odonvide

17 Salix myrtilloides hade fått sitt namn var lätt att förstå, det liknade till förväxling odon Vaccinium uliginosum. Dvärgtätört Pinguicula villosa fick nog nöja sig med en diet av mindre knott, växten var verkligen minimal. Söndag 31 juli Sista dagen i fält gick mot Riksgränsen. Det fanns fortfarande en del snö i pisterna men liftarna stod stilla. Nära den norska gränsen gick vi över branta, blankslipade stenhällar för att leta efter kolstarr Carex holostoma och allra helst ville vi se den i Sverige vilket också lyckades. Det lilla, ensamma hanaxet var dolt mellan de större honaxen. Varför inte byta namn till matriarkatstarr? Ett exemplar av nordlåsbräken Botrychium boreale blev fotograferat. De gula gränsrösena markerade gränsen till Norge men de var nästan onödiga. Den norska delen av fjället var helt täckt med hytter, tur att denna tradition inte spridit sig till Sverige. Därefter gick vi leden norrut mot Råtjuvare och hägrande fjällbrud Saxifraga cotyledon. Vi fick lära oss att skilja icke blommande exemplar av krypljung Loiseleuria procumbens (två skåror på undersidan av bladet), nordkråkbär Empetrum nigrum ssp. hermaphroditum (en skåra på undersidan av bladet) och fjällgröna Diapensia lapponica (saknar skåra på undersidan). Lapptåtel Vahlodea atropurpurea växte på stigen, lätt att gå förbi och inte helt lätt att bestämma då den likande både en tåtel och en gröe. När vi kom fram till klippväggen kunde man travestera ur en dålig raggarfilm: Var är alla brudarna? Jo, de är här! Hela klippväggen var full med vackert blommande fjällbrud. Men de var svåra att njuta av på nära håll där de växte oåtkomliga på den branta väggen. Några exemplar av fjällviva Primula scandinavica delade växtplatsen med fjällbrud. Fjällviva är något så ovanligt som en endemisk art som bara finns i Norge och Sverige. Sista lokalen att besöka var Kärkevagge som visade sig vara ett populärt vandringsmål även för mindre vana fjällrävar. Det var förstås den underbart vackra Trollsjön med den spektakulära omgivningen som lockade. Först gjorde vi en avstickare utanför leden för att beskåda ytterligare en märkvärdighet grizzlybräcka Boykinia richardsonii. Arten finns i Alaska och ska vara favoritföda för grizzlybjörnar som gräver upp jordstammarna som sedan förtärs. Den stora, doftande bräckan såg verkligen amerikanskt malplacerad ut bland de svenska fjällväxterna som ofta gör sitt bästa för att sticka upp så lite som möjligt. Bräckan ska ha planterats runt 1940 av Gustaf Sandberg som fått frön av Erik Hultén. Även andra arter från Alaska har planterats i närheten men deras vidare öden är okända. De som önskade gick vidare in i Kärkevagge för att se ytterligare en raritet rensvingel Festuca rubra ssp. arctica f. prolifera dvs. en vivipar form av fjällsvingel. Vi tog en egen lugn promenad och njöt att utsikten över gröna fjällängar och hiskeliga stenbranter. Så slutade vår Abiskoresa när det var som bäst och vi tyckte oss börja få kläm på de vanligaste fjällväxterna. Till sist ytterligare några iakttagelser. Växter i fjällen har ofta starka färger och kan i mer skyddade lägen också bli storvuxna. Vi såg stora snår med kråkvicker Vicia cracca vars blommor hade en intensiv, blå färg. Fjällnejlika Viscaria alpina var betydligt mer högväxt och med en mörkare blomfärg än de vi ser på Stora alvaret. 61

18 Arter som hos oss är rariteter växte ofta rikligt exempelvis grönbräken Asplenium viride, månlåsbräken Botrychium lunaria, hårstarr Carex capillaris och ängsfräken Equisetum pratense. Nu förstår vi varför grönkulla Dactylorhiza viridis fått sitt namn, vi såg flera gröna kullar fyllda av orkidén. Fjällgröe Poa alpina var ofta vivpar, det har vi aldrig sett på Öland. Linnea Linnaea borealis som vi känner som en typisk skogsväxt trivdes uppenbarligen även ovanför trädgränsen. På fjällhedar kunde vi också se både tråd- och smalfräken (Equisetum scirpoides, E. variegatum). Många taxa uppträder med nordliga underarter exempelvis de flesta lummerväxter: groddlummer Huperzia selago ssp. arctica (rikligt med groddknoppar), nordlummer Lycopodium annotinum ssp. alpestre (blad uppåtriktade), riplummer L. clavatum ssp. monostachyon (blad tilltryckta) och finnlummer Diphasiastrum complanatum ssp. montellii. Även flera träd och buskar har också nordliga underarter: gråsälg Salix caprea ssp. sphacelata (med finhårig bladöversida), sätervide Salix myrsinifolia ssp. borealis (mer luden än svartvide), lappal Alnus incana ssp. kolaënsis (nästan runda blad med trubbig spets), fjäll-en Juniperus communis ssp. nana (krypande buske med breda, korta och inåtböjda barr), nordhägg Prunus padus ssp. borealis (ej doftande blommor, brunhårig bladundersida) och nordrönn Sorbus aucuparia ssp. glabrata (kal blomställning). Även andra växter uppträdde med nordliga underarter: krypfräken Equisetum arvense ssp. boreale, fjällklubbstarr Carex buxbaumii ssp. mutica (axfjäll utan borstudd), lappsyra Rumex acetosa ssp. lapponicus (basalbladskiva endast dubbelt så lång som bred), lappgullris Solidago virgaurea ssp. alpestris 62 (lågvuxen med få blommor), norskpyrola Pyrola rotundifolia ssp. norvegica (fodret bildar som en krage vid blomskaftet) och brunbinka Erigeron acer ssp. politus (nästan kal och med få blomkorgar). Att det var lämmelår såg vi flera tecken på. Ibland var lämlarna riktigt kaxiga och ställde sig på bakbenen och visade sina tänder när vi närmade oss deras bohålor. Fjällvråk och fjällabb kunder verkligen välja och vraka bland bytesdjur. Stort tack till alla deltagare som frikostigt delade med sig av sina kunskaper om växter, fjärilar, fåglar, trollsländor, humlor mm. Tack också till Erik och Charlotte som gjorde ett hästjobb för att vi skulle få se allt och slippa bekymra oss om det praktiska. P.S. Jodå, vi fick se lappfela Platanthera obtusata även om den var överblommad. Gå in på så kan du se de drygt 360 taxa som vi noterade om du själv skulle vilja vandra i våra fotspår. Lapporten sedd från Nuolja

19 Lär dig mer om Apiaceae av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto) Vi hade tillfälle att gå en kurs och lära oss mer om de flockblomstriga växterna. Kursen hölls på Botaniska Museet i Lund 5-6 februari 2011 och ledare var Lars Fröberg. Han står som författare till de flesta släkten inom familjen Apiaceae i del 6 av Flora Nordica som nyligen utkommit. Lars hade förberett med stora buntar herbarieark så att vi själva kunde studera alla karaktärer och jämföra närstående taxa. Först gick vi igenom en del termer innan vi kastade oss över de olika beläggen. Flockblomstriga växter kan vara anueller (dansk körvel) Bienner med bladrosett och rotknöl ( vildmorot) Perenner med rotknöl (krusfrö) eller jordstam (kirskål) Ibland kan knölarna finnas långt under jorden (jordkastanj och nötkörvel). Stjälken är ofta ihålig utom vid lederna. Några arter har fylld stjälk (krusfrö) Stjälken kan vara rund eller fårad. Bladen är oftast flikiga-sammansatta med slidor. Kraftig bladslida finns hos kvanne och strätta. Mer odelade blad har björnlokor. Några termer som är viktig att kunna för att förstå nycklar och upplägg i Flora Nordica är (se bilder sid i Flora Nordica del 6) 1:a ordningens småblad 2:a ordningens småblad osv. Ultimate leaflets, småblad som har småblad under sig, ofta de som man ska mäta på. Ultimate lobes, flik där det finns flikar inunder, ofta de som man ska mäta på. Ofta har de övre bladen mer utsträckta flikar. Rachis fortsättning på bladskaft även på sidoblad. Ternate uddsmåblad lika stort som resten av bladen. Blomställningen är en dubbel flock utom hos Saniculoideae (Sanicula, Eryngium, Astrantia) Bract allmänt svepe Bractlet enskilt svepe Svepen kan variera i antal, kan både saknas och finnas på samma art och individ. De finns oftast på primärflocken men kan saknas för övrigt. 63

20 Krutbrännaren 2 (20) 2011 Primärflock (toppflock) i spetsen av skottet (saknar stödblad). Sekundärflock osv. Räkna flockstrålar på primärflock eller den bäst utvecklade flocken. Hos hundloka är primärflocken liten jämfört med den sekundära. Hos jätteloka är primärflocken enormt stor Blommorna är små och saknar nästan alltid foder, de är 5-taliga. Färgen på blommorna kan vara vit, gul, rödviolett. Pistillen är undersittande, två pistiller finns. Stylopodium (stiftbas) är en viktig term att känna till. Ståndarna är fem till antalet De flockblomstriga växterna har ofta två-könade blommor samt en del blommor med enbart ståndare på samma individ (andromonoica) I småflocken sitter de tvåkönade ytterst. Oftast har primärflocken tvåkönade blommor. Kronbladen är treflikade där den mittersta fliken sitter fast (nedvikt). Kronbladen är olikstora i samma blomma, de som sitter ytterst i flocken är de största. Frukten är en klyvfrukt med två delfrukter. Frukten har ofta fem åsar, fyra biåsar samt sex oljekanaler (vittae) där två av oljekanalerna sitter på insidan av delfrukten. Karpofor=det som frukten sitter fast på. Stylopodium=där det funnits nektar Bestämningsnyckeln i Flora Nordica fungerar både på exemplar i blom eller i frukt. Skärblad Falcaria vulgaris är en lättbestämd flockblomstrig växt, S. Näsby Sandby sn 64

21 Aethusa cynapium vildpersilja I herbariematerial kan ca hälften bestämmas till varietet Ser olika ut beroende på jordmån och konkurrens men vissa karaktärer går igen. var. cynapium smal vildpersilja 1-2 årig Högvuxen >60 cm Nertill ogrenad Internoder lite svällda Stjälk nertill violett Blad 2-3 ggr parflikiga med smala flikar Uddflik relativt kort (bedöm på övre blad) Flockstrålar 14 Enskilt svepe 3-5, korta Svepet lika långt som blomskaften Fint bladverk, man ser mellan flikarna Stjälk rund i tvärsnitt Växer ofta i mer naturliga miljöer Relativt vanlig var. gigantea stor vildpersilja 2-årig Högvuxen >60 cm Stjälk ± grenad Internoder ej svällda 2-3 ggr parbladiga med breda flikar Uddflik lång (bedöm på övre blad) Flockstrålar 18 Kantig stjälk Svepen 5-7, mycket långa 2 cm, kan ha mönster Svepena sticket ner rejält Blommar tidigast av alla varieteter (juni) Ofta i mer naturliga miljöer Sydlig var. domestica trädgårdsvildpersilja 1-årig Medelhög < 70 cm Stjälk kantig, grenad från basen Blad 1-2 ggr delade, brett flikade Uddblad långt utsträckt Flockstrålar 13 Svepeblad 3-5, långa I människopåverkade miljöer Vanligaste varieteten var. agrestis liten vildpersilja 1-årig Lågvuxen Grenad från basen Stjälk fylld och kantig (de övriga varieteterna har ihålig stjälk) Breda grenvinklar Flockskaft kort < 4 cm Flockstrålar få Svepeblad 3, korta I människopåverkade miljöer (stubbåkrar) Mest i Skåne Egen kommentar: På Öland verkar smal vildpersilja vara den vanligaste varieteten åtminstone så här långt fram i inventeringen. Glöm inte att samla bra belägg på vildpersilja! 65

22 Hur kan man skilja en 1-årig växt från en 2-årig? En 1-årig är lätt att dra upp med roten. På en 1-årig växt är avståndet mellan de nedersta internoderna relativt långt. Hos en 2-årig sitter de nedersta internoderna tätt (där det har suttit en bladrosett första året). Angelica sylvestris strätta Bladen treflikade ända till änden. Bladkanten papillös. Bladspets vasst utdragen. En ränna finns på bladskaftets ovansida (hos kvanne är rännan ihopväxt) Angelica archangelica kvanne ssp. archangelica fjällkvanne Rent grön stjälk/blad Mjuk stjälk (platt när pressad) Småblad med ± långsträckta flikar Frukter med tydliga åsar Blommor med gröngula kronblad Långa enskilda svepen Frukter större, 6 mm Fjällen-Skåne ssp. litoralis strandkvanne Vitgrön färg på stjälk/blad med violett ton på stjälken Hård stjälk (ej hoppressad i herbariet) Småblad med korta flikar Kronblad vita-vitgröna Frukter med mindre åsar Korta enskilda svepen Mindre frukter <6 mm Södra delen av Sverige Egen kommentar: Belägg som tidigare är samlat vid Borgholm är bestämt till Strätta Angelica sylvestris. Kvanne Angelica archangelica. Bilder ur J. Lid & D. Lid Norsk flora 66

23 fjälkvanne. Vi bör alltså pressa kvanne när vi ser den. Kvanne är ovanlig på Öland med endast sex lokaler under inventeringen, de flesta på norra delen av ön. Tyvärr är bara ett att fynden samlat med belägg och bestämt till strandkvanne. Daucus carota morot Det finns 10 underarter i Flora Europaea. Hos oss finns den västlig rasen med orange rot. En östlig ras finns med anthocyaninfärgad rot (rödbetsröd ). ssp. carota vildmorot Blad långsmala, borsthåriga, grågröna, tryckta till marken, ± tjocka Flockar välvda, platta i blom Roten vit, hård, ej uppsvälld Yttre kronblad tydligt större I frukt hakar flockstrålar fast (fågelbo) Södra-mellersta Sverige ssp. sativus äkta morot Blad breda, brett triangulära, rent gröna, ± kala, tunna Bladen står upp Flock kraftigt välvd i blomstadiet Yttre kronblad ej förstorade Rot uppsvälld röd-orange I frukt hakar flockstrålar fast (fågelbo) Soptippar ssp. gummifer strandmorot Lågvuxen Kraftigt borsthårig Primära småbladen spretar ut i bred vinkel Blad med bred vinklar ± styva Flockstrålar styva, bildar inte ett fågelbo i frukt På klapperstensstränder i Danmark Egen kommentar: Strandmorot bör eftersökas på främst sydvästra Öland där vi sett Daucus carota som växt på klapperstensstränder och med egenartat utseende. Äkta morot är funnen vid ett par tillfällen under inventeringen. Carum carvi kummin Kummin kan likna vildmorot om de inte blommar men skiljs blad annat genom lukten och bladens uppbyggnad. Carum carvi kummin Primära småblad oskaftade Småblad släta, spetsiga Övre bladen har ett småblad vid basen av slidan Daucus carota morot Primära småblad skaftade Småblad borsthåriga, trubbiga 67