Hanne söker nu hjälp för den stress hon hamnat i p.g.a. sina kroppsliga problem och sin livssituation.

Transkript

1 Patientfall Hanne Sammanfattning Hanne är en 28 årig kvinna som satsat på sin dröm att bli musiker. Hon misslyckades emellertid, eftersom hon fick sådana smärtor av att spela sitt instrument, elgitarr, att hon till sin stora sorg måste sluta med det. Hon återgick därefter till en tidigare, avbruten utbildning till illustratör. Hennes smärttillstånd är koncentrerat till nacke, skuldra och vänster arm, ländrygg, skinkor och vänster fot. Hennes problem blev särskilt framträdande när hon skulle uppträda inför publik, då de kunde bli så stora att hon t.o.m. i några fall fick blackout. Hon anser att hon fått kämpa ensam med sin dröm att bli musiker, då hennes föräldrar främst stöttat hennes syster, som hade samma strävan. Hanne är nummer två av tre syskon. Föräldrarna skildes när hon var tonåring, vilket kom som en skrämmande överraskning för Hanne. I samma veva dog några släktingar som hon kände sig bunden till. Hanne menar att dessa händelser gav henne en otrygg övergivenhetskänsla som påverkat hennes relationer senare. Hanne söker nu hjälp för den stress hon hamnat i p.g.a. sina kroppsliga problem och sin livssituation. Remiss Diagnos, fråga: Smärttillstånd i nacke skuldra. Problem med att hantera den stress det medfört. Tacksam bedömning. I anamnesen skriver den remitterande läkaren att det är en ung kvinna med ambitioner som kört fast och inte vet hur hon ska hantera sin situation. Den behandling läkare och sjukgymnaster hittills gjort har inte gett så stora resultat. Det kan ligga annat bakom, men det är osäkert, skriver läkaren. Av sammanfattning som bifogats framgår: DEBUT Fyra år sedan. Spelade elgitarr flera timmar dagligen. Ville bli professionell musiker. SYMPTOM Smärtor i vänster arm och leder samt skuldran. FÖRLOPP Provat olika behandlingar men inte blivit bra. Får snabbt ont om hon försöker spela. Hade en vriden ställning när hon spelade för att undvika smärtorna. Smärtorna bredde ut sig alltmer och efterhand fick hon även besvär lumbalt. Har inte fått ergonomisk rådgivning då, anser att hennes kroppsställning var fel redan från början. UTREDNINGAR MRT ländrygg och halsrygg som är ua. BEHANDLING Flera olika terapeuter, senast med kombinationen OMT och smärtlindrande bedövningar. Patienten mår inte bra och det framkommer att det har påverkat hennes livssituation. Hon har svårt att hantera denna stress i olika sammanhang. Framställt önskemål om att lära sig att hantera detta bättre.

2 Inledande kontakter Hanne kontaktas och uppmanas skicka in en egen bakgrundsbeskrivning enligt frågeformulär inför första besöket. Hon skriver: Yrke: studerande Civilstånd o ev familj: singel Vilka besvär har du? Diagnostiserad skolios och låsningar i ryggraden. Detta medför en i princip kronisk smärta (varierande i axel/nacke, ländrygg och benet ner i foten) som i sin tur har påverkat min psykiska hälsa. Hur anser du att de uppstått? Av att när jag studerade musik heltid övade på min elgitarr i en för mig väldigt ofördelaktig kroppsställning kombinerat med en stor press som gav spänningar. Är du eller har du varit sjukskriven? Nej. Vilken hjälp har du sökt? Kiropraktor, sjukgymnastik, div. specialister som kirurg, ortoped, höftspecialist (som gav kortison) samt en hel del icke-specialister som skrivit ut inflammationshämmande medicin. Jag har även försökt med medicinsk qi gong. Vilken hjälp hoppas du få av mig? Att hantera min situation så att jag kan undvika "dåliga" rörelsemönster. Vid det första besöket kommer följande fram: Hanne har ont i nacke - ländrygg, skinkor och vänster fot, som känns som att trampa på spik. Hon saknar egen bostad just nu. Hon går nu en utbildning till illustratör. För fyra år sedan när hon fick sina problem gick hon på Musikhögskolan. Hon gjorde färdig sin utbildning trots att hon inte kunde öva på slutet. Hon sörjer det yrke hon inte kunde välja och var deprimerad i somras. Hon har också haft ångestattacker. Vi kommer överens om att nästa gång göra en genomgång av de stressande upplevelser hon haft med en samtidigt psykofysiologisk mätning av hudkonduktans och fingertemperatur. 1. Varför fick Hannes kroppsliga symtom så stor plats i hennes liv, med ständigt nya besök hos läkare, sjukgymnaster, kiropraktor etc.? Utdrag ur intervju med stressmätning före behandling T: Då skulle jag först vilja att du berättar lite om de besvär du tycker att du har idag, vad som gör att du sitter här hos mig? HANNE: Ja, det är väl att jag har ont nästan hela tiden. Och sedan att du kan mycket om smärta. Jag känner att jag behöver någon som förstår vad det innebär. Dels fysiskt, och dels psykiskt, hur jag ska hantera det som har varit och det som är.

3 T: Har du några andra problem just nu, utöver smärtan? HANNE: Nej. Ja, det är väl det här med bostad och ekonomiskt och sådär, men det känns ändå som att det skulle inte vara så farligt om jag inte hade ont. T: Så, kan du då berätta enligt så som du tänker, vad det är för någonting som har lett fram till att du har fått de här problemen? HANNE: Jag fick det när jag spelade elgitarr. Jag tänkte att jag skulle satsa, jag kom på att det var det jag ville göra liksom. Jag har spelat sedan jag var tio elva år någonting. Då så kände jag väl någon slags krav, mot mig själv, mot alla andra och kanske mot min pappa att jag skulle visa att jag var duktig, så att jag ville verkligen bli jättejättebra. Och jag funderade på varför jag ville det så himla maniskt. Och då kom jag fram till att jag ville bevisa någonting, fast jag försökte att inte tänka så för det kändes ändå inte så bra. T: Vad ville du bevisa? HANNE: Jag vet inte, jag tror att jag kanske aldrig kände riktigt att de riktigt stöttade mig när jag var liten och spelade. Att jag var tillräckligt bra liksom för att få stöd av mina föräldrar. Så här i efterhand har jag tänkt mycket, och kände det lite då också, fast det är svårt att veta vad är det som driver. För att jag hade en otrolig vällust till det också, jag var otroligt lycklig när jag fick spela. Det var så kreativt så det var jätteskönt att få ur mig allt. Så kreativt, så jag verkligen mådde jättebra av det. Men samtidigt så spände man ju sig ganska mycket och det var därför jag funderade på varför jag spände mig, och då tror jag att det var det. Och sedan att jag tycker att det är läskigt att så här spela inför folk och så. Så att jag blev nervös inför spelningar, och spände mig då och så. T: Varför är det läskigt? HANNE: Jag vet inte, jag bara blir lätt rädd och tror att jag ska dö om Alltså, det är jättejätteläskigt. Jag kunde få blackout efteråt, vad hände liksom, och hur gick det? Så pass läskigt kunde det vara. Men det brukade gå ganska bra. T: Kan du välja ut någon händelse när det har varit så där jättejobbigt, som du sa att du hade fått blackout nästan! HANNE: Ja, jag minns t.ex. en spelning med några kompisar och publik. Då går jag först upp och sedan blir jag först blir jag orolig att alla ska se att jag såhär skakar och att jag ska vara skakig, sedan får jag nån slags panik för att jag inte vet hur kroppen ska bete sig. Att jag kan, jag har liksom ingen styrsel. Och då så det beror på mycket, spelet påverkas väldigt mycket. Att det såhär när fingrarna blir nervösa och så blir det lätt att tonen kanske inte blir så bra. Fast det brukar jag lyckas övervinna, det är mer att jag spelar fel toner som jag tycker känns jättejobbigt. 2. Varifrån kommer den ökande spänning som Hannes kropp uttrycker sin mening om vid det psykosomatiska sammanbrottet? Vilket stöd kan du hitta för ditt förslag i Hannes berättelse?

4 3. Kan du se en koppling mellan den mening kroppen uttrycker vid sammanbrottet och de symtom som beskrivs i remissen? T: Och när fick du blackout? HANNE: Jag kommer ihåg ett tillfälle då min mamma var och lyssnade (höjer handen över munnen). Efteråt så visste jag knappt vad jag hade spelat för att det var helt Så jag undrar varför jag har valt elgitarr, för om man är ensam gitarrist i orkestern måste man alltid ha en framträdande roll. (Skrattar till) Jag tror att det var någon sådan här slags obstinat grej bara. T: Du ville märkas? HANNE: Ja, säkert. (mycket tyst) Fast jag vågar inte det riktigt. 4. Hur kan det komma sig att kroppen reagerade så starkt på risken att misslyckas, den borde väl inte vara större för Hanne än för andra musiker? 5. Hur kan man veta att behovet av andras erkännande (bli erkänd för sin individualitet) fortfarande var starkt på den mentala förståelsenivån vid den här tiden? T: Så vad hände då när du, när du bestämde dig för att ge upp elgitarrspelet? HANNE: Vad som hände var att jag kunde inte öva, eller jag kunde öva väldigt lite, jag var van att stå flera timmar om dan det var jättejobbigt för att jag hade liksom fått upp något slag nästan beroende, övningsberoende kändes det som, för när jag inte fick öva så kändes det som att jag fick abstinens nästan. Det var jättetråkigt. Jag mår så bra av att få öva och så. Så det var jobbigt därför, och sedan var det jobbigt för att jag tänkte jaha, nu får jag inte spela på en månad gud vad trist!. Jag ville ju utvecklas och jag hade verkligen kommit till en punkt där det verkligen började hända mycket. Verkligen mycket som började att släppa och sådär som kanske att varit lite trögt, eller jag vet inte, men jag hade i alla fall kommit till en ny nivå. Så då kändes det tråkigt att inte få hålla på med det på en gång då, utan vänta i en månad. Men då så blev det bara att jag kunde öva mindre och mindre, och fick mer och mer ont. Och till slut så, jag var väl kvar på skolan tills terminen var slut, men gjorde annat liksom, övade lite piano eller så. Och sedan efter det insåg jag väl att det inte skulle kunna gå, för jag kunde inte spela sedan över sommaren. Och jag fick ont så fort jag spelade, för då var det inte kroniskt då var det att jag hade ont i flera, flera timmar efteråt, då gjorde det så himla ont så att det var inte någon idé. Då blev jag jätteledsen, och slutade helt. 6. Vad menas med det psykosomatiska sammanbrottet och hur beskriver Hanne det?

5 8. Vad är det som sker vid det psykosomatiska sammanbrottet? Då gick jag tillbaka till min utbildning som jag hade börjat på innan jag kom på att jag ville bli musiker. Det var en utbildning till illustratör, det är den jag går nu. Så det gjorde jag sedan. Fast jag kände väl att det var skönt att slippa känna den där pressen, att jag skulle bli så duktig, för då kändes det som att jag hade inte någon press hela tiden som blockerade mig. Samtidig som jag tyckte att det var tråkigt att inte få göra det jag helst ville, men det var både och, det var lite skönt och det var lite tråkigt och det var lite deppigt och och sedan när jag kom dit så kändes det som att det var väl lite att jag flydde från min situation kanske. För att hitta någon ny situation som skulle passa, eller fungera liksom. Men först åkte jag till Australien för att praktisera. Och där träffade jag en kille. Vi träffades (höjer handen för munnen) den första, någon av de första gångerna som praktikant, så började han att jobba på samma jobb, och så blev jag jättejättekär och så skulle jag hem och fixa visum och så, och då kändes det som att det här, det var ju nästan värt att jag inte kan spela, att jag fick åka dit och träffa honom, för att han, honom ville jag vara med, honom ville jag leva med och så. Så då kändes det som att jaja, men det kanske var en mening med allting och så. Så var jag hemma och skulle fixa visum, och så skulle det ta tre månader, men det blev åtta månader. Och två veckor innan jag skulle åka tillbaks så dumpade han mig. Då hade jag fått mitt visum, precis, några dagar innan, så sa jag det till honom. Då berättade han att han hade träffat en annan, så då, då kändes det så här halvkul att åka tillbaks dit och vara på samma jobb och vara rådumpad, verkligen Det verkar som det blir fysiskt när jag får psykiska smärtor, så att jag tappar rösten och jag håller på att svimma flera gånger och hade feber i två veckor jag brukar aldrig ha feber nästan, det är helt sjukt! T: Hur känns det att prata om det? HANNE: Inte så jättemycket. Ja, lite hög puls liksom, men jag är inte direkt ledsen eller så tror jag. Eller lite Ja, alltså jag känner att det var ett otroligt svek, det sitter i såklart lite grann. Samtidigt så det som är det jobbiga i så fall är kanske just att han gjorde så mot mig och att det har hänt flera gånger i mitt liv att jag har blivit lämnad väldigt plötsligt. Det är jättejobbigt för att det känns som att det påverkar mig i nya förhållanden och så. När mina föräldrar skiljdes och det var också jobbigt. Det var skitjobbigt, för att dom hade aldrig bråkat om någonting, utan det var bara helt plötsligt en dag, så bara ja, men vi ska skilja oss. Det kom så plötsligt liksom utan att jag Så det var, ja det var jättejobbigt för att min pappa bodde i och för sig kvar ett litet tag och så där, för att dom var ju inte ovänner, dom förklarade bara att de hade slutat att älska varandra, så att han bodde kvar ett tag och det var ju han som skulle flytta. Jag tror att jag var lite så här pappas flicka på ett sätt, eller jag kände att jag stod honom mycket närmre. T: Så du miste honom? HANNE: Ja, lite grann, fast han bedyrade ju att så skulle det inte alls bli, men sedan kände jag ändå att det blev så för att han sa att ja, men jag kommer och bor hemma två gånger i veckan. Men jag blev så här, jag tänker inte vara något skilsmässobarn, jag blev väldigt arg och så här på dom mest.

6 Så träffade både mamma och pappa nya ganska snabbt och då tänkte jag gud, har de gått bakom ryggen och lurat oss eller? Ja, sedan fick min pappa barn ganska snabbt efter det också, så inom loppet av två, tre år när jag var femton, sexton år så dog min mormor, dom skiljde sig, och min farfar som var den som jag verkligen kände så otrolig så här själslig kontakt med dog, och jag fick ett halvsyskon, så det var så här ahhh! för mycket. T: Är det någonting mer som du tror är viktigt att veta för att man ska förstå dig? HANNE: Mm, jag måste tänka. Ja, jag tror att när jag var liten så var jag otroligt självständig alltså kan själv, kan själv och behövde inte någons hjälp i överhuvudtaget med nånting. Kan knyta skorna, kan liksom vad det än var. Det kanske beror på att jag fick börja på dagis redan när jag var sex månader. Jag vet att min mamma för att på något sätt ändå så har jag alltid vetat att jag kanske behöver väldigt mycket stöd, fast jag har liksom ändå känt mig stark och tänkt att nej men, jag kan själv liksom. Så jag är lite förvånad att jag har haft de här känslorna, att liksom varför får inte jag någon tröst eller stöd? Och så har jag väl på något sätt trott att det är mitt eget fel. 8. Vilka särskilt viktiga situationer kan ha skapat känslor av övergivenhet, att inte vara viktig etc. som enligt din bedömning kan ha medverkat till Hannes mentala förståelsestruktur att hon inte utan vidare kunde räkna med andras erkännande, utan måste kämpa sig till den? Men sedan så pratade jag med en kompis och hon sa att det var antagligen så att när jag var liten så fick ju jag en lillasyster, och då lärde jag mig att det som jag fick beröm för det var att jag var stark och klarade mig själv och hon var otroligt sådär ömklig och vågade inte göra någonting. Hon vågade inte sova över hos kompisar förrän hon var femton kanske, hon var jättejätterädd för allting och så. Vi fick nog roller där kanske. Och min mamma har sagt, att hon visste inte riktigt vad hon skulle göra för att hon kände att hon ville ge mig stöd men att jag sa nej, nej, nej. Det var en konflikt som jag har, att jag har jättesvårt att be om hjälp och så där. Så att om det är någonting jag ska lära mig så är det nog det. T: Kan du be din mamma eller syster om stöd idag? HANNE: Min syster och jag har haft en väldigt nära relation och jag har alltid, jag har aldrig trott att jag skulle kunna vara så avvisande mot hela min familj, eller känna sådant avstånd som jag gör till henne, för jag har alltid varit väldigt mån, det säger alla, så att jag är den i min släkt som ser till att alla ska vara tillsammans och så där. Men det började väl med att jag försökte förklara för henne att jag gick och funderade på varför jag hade spänt mig för att jag hade så ont och om allt kommer från psykiska spänningar så, var kommer dom ifrån då? Ja, så har vi pratat om att när jag var liten att jag inte fick något stöd när jag spelade och hon fick jättemycket stöd av mamma och sådär. Men då tog hon det som att jag anklagade henne, och hon gick till motattack och istället blev väldigt avvisande. Så hon kunde liksom aldrig uppskatta någonting utan bara trodde att jomen, du gör det

7 bara för att, av egoistiska skäl, hela tiden. Så jag tröttnade på det och blev lite arg och sedan så ja, det känns som att det är annat att reda ut just nu. T: Okej. Är det något mer tror du? HANNE: Nej, inte som har lett fram till mina besvär, det tror jag inte. Men ja, i och för sig idag så tycker jag att det är jobbigt att träffa folk som jag inte har träffat på ett tag eller nya människor, bara för att jag känner att jag inte kan vara mig själv riktigt. Så att jag tror att de som går i min klass nu, inför dem känner jag mig nog lite konstig, eller inte mig själv i alla fall. Kanske ganska kall och mer än vad jag är liksom. Några få har jag kommit nära, men jag är van vid att komma närmre, alltså på ett mer hjärtligt sätt eller vad man ska säga. Men vissa som inte vet så mycket om vad som har hänt känns det jobbigt med, för att jag orkar liksom inte förklara och vara så här. Ja, jag kan dra mig för att träffa folk ibland faktiskt, och det är ju inte så kul. 9. Vad kan anledningen vara till att Hanne drar sig undan kontakter med andra? 10. Vilken slutsats kan man dra om Hannes upplevelse av agens, alltså förmågan att påverka andra och styra sitt liv? (använd också informationen om uppmätt hudkonduktans nedan) Uppmätt hudkonduktans Före behandling: Efter behandling: Den genomsnittliga storleken på de fasiska utslagen har mer än fördubblats i efterintervjun. Antalet fasiska utslag har också mer än fördubblats. Den fasiska ökningen i aktivitet, fasiska styrkan har sexdubblats

8 Före Efter (a) Fasiska 0,7 1,6 medelutslag µs (b) Antal fasiska utslag per minut (a)*(b) = Fasisk styrka 2,4 6,8 1,68 10,88 Några sammanfattande frågor: 11. Varför kunde inte Hanne förstå kroppens mening på sin mentala förståelsenivå? 12. Vad skulle ha krävts för att det psykosomatiska sammanbrottet skulle ha förhindrats? 13. Vad skulle du se som väsentligt att starta behandling av Hanne med? FÖRSLAG TILL SVAR 1 Hanne var upptagen av sitt mentala meningsskapande, att lyckas som musiker, vilket skulle ge henne det eftertraktade erkännandet från andra. Hon förstod därför inte vad kroppen uttryckte med sina symtom, alltså risken att misslyckas och det allvarliga hot det innebar. Det gjorde att hon inte kunde åstadkomma en lösning av den situation som uppstod då hennes kropp inte ville medverka till att hon fortsatte som musiker. Symtomen fick istället en allt större plats i hennes uppmärksamhet, och blev i hennes uppfattning anledningen till att hon hade problem. Situationen var låst, och inga behandlingar kunde ändra på det.

9 2 Situationen som uppfattas på kroppslig nivå är att det är riskabelt att framträda inför andra genom att spela, eftersom man kan misslyckas och bli nedvärderad, oviktig, kanske oaccepterad av viktiga personer. Hur kroppen uttrycker detta framgår tydligt av Hanne med: Och sedan att jag tycker att det är läskigt att så här spela inför folk och så. Så att jag blev nervös inför spelningar, och spände mig då och så. Då går jag först upp och sedan blir jag först blir jag orolig att alla ska se att jag såhär skakar och att jag ska vara skakig, sen får jag nån slags panik för att jag inte vet hur kroppen ska bete sig. Att jag kan, jag har liksom ingen styrsel. 3 I remisser står smärttillstånd i nacke skuldra och smärtor i vänster arm och leder samt skuldran. Under lång tid försökte Hanne betvinga de spänningar hon fick i armar och händer och med viljeakt ändå fatta de grepp som krävdes och genomföra spelningen med de extremt spända musklerna. 4 Svar: För Hanne som använder sin tidiga mentala förståelsestruktur handlar det inte bara om att lyckas/misslyckas i största allmänhet, utan det handlar om hennes obetvingliga behov att få erkännande som den person hon är (hennes individualitet). Detta är kopplat till hennes problem med att hantera problemet med beroende oberoende. Det borttvingade, farliga behovet att få vara beroende avslöjar sig när mamman finns i publiken och hon drabbas av blackout. Jag kommer ihåg ett tillfälle då min mamma var och lyssnade (höjer handen över munnen). Efteråt så visste jag knappt vad jag hade spelat för att det var helt 5 Det framgår t.ex. av att Hanne valde ett instrument som skulle göra att hon märktes väl, trots att hon inte vågade riktigt. 6 I förloppet med tilltagande besvär uppstår så småningom en situation där man inte längre kan leva sina liv som tidigare. I Hannes beskrivning gick det till på följande sätt: Och sedan efter det insåg jag väl att det inte skulle kunna gå, för jag kunde inte spela sedan över sommaren. Och jag fick ont så fort jag spelade, för då var det inte kroniskt då var det att jag hade ont i flera, flera timmar efteråt, då gjorde det så himla ont så att det var inte någon idé. Då blev jag jätteledsen, och slutade helt. 7 Kroppen uttrycker den ökande spänningen och försöker förklara en mening som inte kan formuleras på den mentala nivån, därför att det inte finns några förståelsestrukturer där som är anpassade till läget.

10 8 Hanne fick börja på dagis när hon bara var 6 månader. Det är en mycket känslig period eftersom anknytningen till föräldrarna är inne i en intensiv fas och bara någon månad senare visar sig i att barnet börjar protestera kraftigt mot att bli omhändertagen av andra personer. Samtidigt vet vi att barnet är extra känsligt för påfrestningar de första tre till sex månaderna efter inskolningen. När hon var 2 år fick Hanne en syster och det framgår indirekt att mamman var mycket sysselsatt med henne, medan Hanne blev pappas flicka. Hon utvecklade då stor självständighet. Men hon säger också: på något sätt ändå så har jag alltid vetat att jag kanske behöver väldigt mycket stöd, fast jag har liksom ändå känt mig stark och tänkt att nej men, jag kan själv liksom Systern fick enligt Hanne mycket stöd i att spela piano, något som också var mammans instrument. Man kan fundera över de underliggande motiven när Hanne plötsligt bestämde sig för att byta yrkesbana och bli musiker. I tonåren blev Hanne övergiven av sin pappa vid skilsmässan, sedan av de för henne viktiga släktingarna som dog. I Australien blev hon dumpad av pojkvännen, som hon trodde att hon skulle ha en framtid med. 9 Hanne har inte lyckats i sina ansträngningar att erövra andras erkännande som musiker, eftersom hon varit tvungen ge upp den drömmen. Nederlaget är ett faktum och innebär också att hon förlorar en del av sin identitet, hon känner inte längre riktigt igen sig själv, och det gör det svårt att möta andra. 10 Svar: Hannes kroppsliga reaktioner är före behandling passivt orörliga och efter behandling livligt anspända. Innebörden av det är reträtt före behandling, vilket hon också uttrycker: Men ja, i och för sig idag så tycker jag att det är jobbigt att träffa folk som jag inte har träffat på ett tag eller nya människor, bara för att jag känner att jag inte kan vara mig själv riktigt. Så att jag tror att de som går i min klass nu, inför dem känner jag mig nog lite konstig, eller inte mig själv i alla fall. Kanske ganska kall och mer än vad jag är liksom. Kroppen befinner sig på resurshushållande förståelsenivå, och meningsskapandet på både kroppsliga och mental nivå bygger på upplevelse av låg agens, kan inte klara något och det är säkrast att gå till reträtt. (Efter behandling har viss upplevelse av agens uppnåtts, och kroppen befinner sig på handlingsinriktad förståelsenivå, med livliga fasiska utslag i hudkonduktansen.)

11 11 På den nivån var förståelsestrukturerna formade i barndomen när hon på olika sätt försökte bli accepterad som den hon var (sin individualitet). För Hanne innebar det att hennes strategi att vinna sådant erkännande blev att aldrig visa sig svag eller beroende utan istället kan själv. Det kom fram i hennes förståelsestruktur när hon som vuxen ville visa upp sig som musiker och få andras gillande, särskilt mammas. Men kroppens mening var att situationen var farlig eftersom det fanns risk att misslyckas, vilket Hanne inte kunde förstå. Det berodde på att det fanns en avskärning mellan hennes kroppsliga och mentala förståelsestrukturer. 12 I den spända situationen att framträda som musiker och få andras erkännande, skapas spänningar i kroppen som är relaterade till hotet att misslyckas. Om Hanne redan från början känt sig accepterad också när hon inte var så duktig och självständig, skulle den här situationen känts mindre farlig. Om man kan tillåta sig att vara svag och beroende finns det inte längre någon existentiell ångest med att misslyckas, tanken att bli en värdelös, oaccepterad person är borta. Man är den man är, både stark och svag, både duktig och dålig. Det är tråkigt att spela fel, men det är ingen katastrof som kan sänka självkänslan. 13 För att Hanne ska kunna ta emot behandling måste hon först få hjälp med att hantera sin vardag, och för det måste den kroniskt förhöjda stressnivån åtgärdas. Det görs bäst med andningsträning och stabiliserande kroppsövningar.