Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Ordlista & förord sid 3 4 (3 6) E-boken sid 5 12 (7 22) OBS: Sidor med mycket färg: sid 1 + sid 2.

Transkript

1 Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Ordlista & förord sid 3 4 (3 6) E-boken sid 5 12 (7 22) OBS: Sidor med mycket färg: sid 1 + sid 2. Fakta om e-boken Titel: Nordens utveckling i forntiden 1866 Totalt antal pdf-sidor: 12 st. Format: Liggande A4 (förutom A5-framsidan ) Storlek: 3 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Digital publicering: Publicering: Författare: Vilhelm Boye ( ) Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info:

2 DIGITAL E-BOK FRÅN Nordens utveckling i Forntiden 1883

3 FÖRORD I dag är det självklart för alla som är intresserade av arkeologi att dela in människans historia i sten- brons- och järnålder. I den här e-boken får du läsa om hur den här tidsindelningen skapades och hur omdebatterad den var under 1800-talet. Den här e-boken är skriven av den danske arkeologen Vilhelm Boye. Den handlar om hur man ska se på människans kulturella utveckling, framför allt när det gäller hur användningen av metaller. Du får också läsa om hur omdebatterad indelningen av människans historia i tre perioder var på 1800-talet. Den här indelningen i stenålder, bronsålder och järnålder skapades i början av århundradet men debatten fortgick fortfarande när den här uppsatsen skrevs. Arkeologen Boye presenterar här de rådande teorierna och presenterar också sina egna när det gäller människans stora framsteg sedan man börjat använda metaller. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Föremål av brons på Jönköpings länsmuseum. Copyright 2012 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken NORDENS UTVECKLING I FORNTIDEN 1866 uppdaterades digitalt den 22 september Artikeln är hämtad ur tidskriften Ny Illustrerad Tidning Originalets titel: Kulturens utveckling i Nordens forntid Författare: Vilhelm Boye.

4 LITE ORD & PERSONER Boye, Vilhelm. [ ] Dansk arkeolog. Grävde ut flera av de mest berömda danska ekkistegravarna från bronsåldern som nu finns uställda på Nationalmuseum i Köpenhamn. Engelhardt, Conrad. [ ] Dansk historiker och arkeolog. Arbetade länge på Nationalmuseet och blev professor Är mest känd för utgrävningen av Nydam Mose då man hittade en 1500 år gammal mycket väl bevarad båt. Hesiodus. [ca 700 f Kr] Grekisk poet. Hans verk är några av de äldsta som har överlevt och de har gett värdefulla kunskaper om mytologin och livet i antikens Grekland. Hans mest kända verk är Arbeten och dagar och Herakles sköld. Ledebur, Leopold von. [ ] Tysk historiker och arkeolog. Var framför allt specialiserad på heraldik och medeltid. Lisch, Georg Christian Friedrich. [ ] Tysk fornforskare som ägnade sitt liv åt att samla in fornsaker. Hans mest berömda verk är tidskriftsserien Jahrbücher. Lucretius. [ca 99 f Kr ca 55 f kr] Romersk filosof och skald. Hans mest kända verk är Om tingens väsen. Hans hela namn är Titus Lucretius Carus. Nilsson, Sven. [ ] Svensk ornitolog och arkeolog. Professor i naturhistoria i Lund. Hans mest berömda verk är Skandinaviska Nordens ur-invånare (1843) som är ett av arkeologins viktigaste verk om stenåldern. Thomsen, Christian Jürgensen. [ ] Dansk arkeolog som bland annat skapade värdlens första etnografiska museum. Är mest känd för att ha bevisat den arkeologiska tredelningen. 5 6

5 UTVECKLINGEN Från Ny Illustrerad Tidning Publicerad i april 1866 yaste forskningar hafva ådagalagt, att menniskoslägtet är långt äldre än man förr velat antaga, och att derföre äfven de skrifna källor, ur hvilka man fordom uteslutande hemtade kunskapen om menniskans historia trots sin höga ålder äro af ett jemförelsevis nytt ursprung. Under det enskilda länder kunna framvisa en många årtusenden gammal historia, som grundar sig på skriftliga minnesmärken, äro andra folkslags skrifna historia helt ung och opålitlig. Härtill kommer ytterligare den omständigheten, att de allra äldsta skriftliga berättelserna till största delen äro till den grad blandade med fabelaktiga utsmyckningar, att det ofta är mycket svårt att på denna väg komma till en någorlunda klar insigt om det sanna. Saknaden af tillförlitliga, skriftliga källor till menniskoslägtets allmänna historia är helt visst mycket kännbar. I FORNTIDEN Men såsom ett slags ersättning finnas öfver hela jorden spridda mångfaldiga oskrifna minnen om menniskans verk och gerning, hvilkas rätta tydning allaredan mycket bidragit till att kasta ljus öfver det förhistoriska mörkret och måhända i en framtid ty allt menskligt sträfvande låter ju i oändlighet fullkomna sig skall gifva oss en sann bild af längesedan försvunna och glömda tiders odling. Om de nordiska ländernas äldsta tid, som så länge legat dold i det förhistoriska mörkret, skulle vi således vara fullkomligt okunnige, så framt vi hölle oss till blott de skrifna källorna. Ty först mycket sent börjar historien att kasta ljus öfver dessa trakter, hvilka sent rönte in verkan af den romerska kulturen och aldrig blefvo romerska provinser. Men till all lycka äro de nordiska länderna särdeles rika på ett annat slags minnen, som framgått ur ett rikt kulturlif och stora kulturströmningar, minnen, som äro nedlagda i jordens sköte och få en så mycket större betydelse, som de äro äkta och oförfalskade och gifva oss fakta, hvilkas rätta uttolkning inom loppet af en jemförelsevis kort tiderymd framkallat högst intressanta upplysningar, som stå i 7 8

6 skriande motsats till de föreställningar om vildt barbari och konstlös råhet i nordens forntid, hvilka en tid gjorde sig gällande hos forskarne. Dessa minnen vittna såväl om de förhistoriska folkslagens lefnadssätt som om deras religiösa åsigter, och utgöras af vapen, redskap och smycken af de mest olikartade ämnen, grafhögar och andra jordverk, minnesstenar med och utan inskrifter o. s. v. De hafva länge varit föremål för lärde mäns uppmärksamhet, men behandlades antingen som kuriositeter, utan någon plan eller ordning, eller sattes i förbindelse med de historiska berättelserna, i det man knöt dem till ryktbara män och stora händelser, hvarvid man vanligtvis gjorde sig skyldig till stora missförstånd. Om sanningen också skymtade för enskilde, blefvo dessa likväl icke till den grad slagne af henne, att de med säkerhet vågade uttala, utan på sin höjd endast antydde henne. Så länge man icke hade fasta punkter, en fast grundval att utgå från, så länge kunde det naturligtvis icke heller vara fråga om någon vetenskap, ty här var ännu ett alltför vidt utrymme för lösa hypoteser och famlande försök; hvad som nu förefaller oss på en gång så sannt och så enkelt, voro de lärde den tiden långt aflägsne från. Först då man förenade forntidsminnenas tydning till ett system, kunde det uppstå tal om en vetenskap. Såsom ofvanföre anmärktes, började historien först Midtelstycke af ett damasceradt jernsvärd. (2/3 af orig. storlek.) sent kasta sitt ljus öfver de skandinaviska länderna; och det var derföre naturligt, att deras rikedom på forntidsminnen skulle tidigt väcka de lärdes uppmärksamhet. Icke dessmindre förgingo århundraden, innan blicken öppnades för den rätta uppfattningen af dessa ärevördiga lemningar från Nordens hedna tid. Nilsson och Thomsen äro de två män, hvilka vi hafva att tacka för, att forntidsminnenas rätta behandling grund ades på ett system, som, nu visserligen endast 30 år gammalt, likväl trots många anfäktelser, redan utbredt sig öfver största delen af Europa. Dessa män, hvilkas namn hafva erhållit ett rykte, som går utom Europa, kommo hvar på sin väg till den insigten, att menniskoslägtet endast mödo samt har förvärfvat sig den nuvarande kulturens höjdpunkt, och att det genomgått tvenne faser, innan det 9 10

7 Damasceradt jernsvärd. (¼ af orig. storlek.) Bronz-svärd. (¼ af orig. storlek.) hann dit: stenåldern och bronzåldern, innan jernåldern, den kultur, som ännu gör sig gällande, vann seger. Väl har i senaste tid i Tyskland höjt sig ett mycket häf tigt motstånd mot dettas system från vissa forskares sida. Desse, t. ex. Ledebur och Fr. Maurer, hafva imellertid blifivt ledde af sitt fanatiska hat mot Danmark och hvad med detta står i förbindelse, och hafva icke haft försyn för att till sina angrepp lägga så väl handlingar som påståen- den, som äro alldeles ovärdiga sanne vetenskapsmän. Denna framfart är så mycket enfaldigare, som tredelningen ingalunda uteslutande utgått från Norden. Ty om också mycket senare, än de nordiske fornforskarne, så likväl alldeles sjelfständigt, framstod den så högt förtjente meckleburgska forskaren Lisch med samma system för norra Tysklands fornsaker och han delar alltså med nyss nämnde män äran af systemet. Hade de ofvanföre omtalade tyske 11 12

8 fanatikerna vetat detta, skulle de knappast framkommit med sina anfall, för hvilka vi för öfrigt måste vara dem tacksamma så vida, som de i sitt eget fädernesland blifvit grundligt vederlagde af utmärkte och sanningsälskande män, hvilka förstå att särskilja nationalhat och vetenskap. Men för att rigtigt kunna urskilja desse mäns för tjenster om vetenskapen, måste vi se hvarpå det stora systemet, tredelningen, blifvit grundadt, hvad som förstås med stenåldern, bronzåldern och jernåldern. Stenåldern betecknar det kulturstadium, hvari menniskan ännu ej känner eller åtminstone ej lärt att begagna någon metall utan till förfärdigandet af de redskap, som särskildt utgöra vilkor för hennes lifsuppehälle (knifvar, yxor, mejslar, sågar och de flesta vapen) är hänvisad till hufvudsakligen sten och delvis ben och trä. Med bronzåldern deremot förstås den kultur, som väl är grundad på metaller, men likväl endast på dem, som förekomma i renaste tillstånd i naturen, äro de lättast tillgängliga och de lättaste att arbeta, hvilket just är fallet med kopparen och tennet, som sammansmälta i ett visst förhållande bilda bronzen. Häraf förfärdigades åtskilliga skärande redskap och vapen, hvilka hade så stort företräde framför de af sten, att de utträngde dessa. Samtidigt med bronzen framträdde äfven guldet, som användes till smycken. Jernåldern, slutligen, är det kulturtillstånd, hvarunder jernets allmänna användning till skärande redskap och vapen gjort sig gällande. Med detta gryr Nordens his toria, med detta framträda de första spåren af nordisk bokstafsskrift, med detta framträda många ämnen, såsom silfver, glas o. s. v., hvilka hittills varit okända i de nordiska länderna. I en stor del af verlden tyckas dessa trenne kulturstadier hafva aflöst hvarandra i den naturliga ordning, hvari vi hafva anfört dem. Imellertid må man ej föreställa sig, att hvar och en af dem samtidigt herrskat i de länder, der de gjort sig gällande. Menniskoslägtets kulturutveckling beror nemligen på så många yttre förhållanden, att ett enahanda i detta afseende icke kan antagas. Under det stenåldern för många folkslag utgör ett för längesedan tillryggalagdt stadium, befinna sig andra ännu vid denna primitiva kultur; andra folkstammar hafva aldrig känt till någon bronzålder, t. ex. de vilda folk, som komma i beröring med europeerna och af dem blifvit försedda med jernredskap, som undanträngt deras af sten. Efter vår närvarande kännedom om menniskans historia och hennes fysiska förhållande, är det imellertid högst sannolikt, att jordens ur-invånare utgått från ett varmt klimat, och alla gamla berättelser häntyda att Asien varit menniskoslägtets vagga vagina gentium. På grund af gemensamma lifsvilkor måste äfven en gemensam kultur hafva herrskat, innan folken spred sig öfver verlden, och 13 14

9 af denna grund kunna vi antaga, att stenåldern ursprungligen var en gemensam ståndpunkt. Att stenåldern verkligen herrskat i Asien, derom berättas i Genesis (4 Kap. 22 v.):»födde ock desslikes Zilla, nemligen Tubalkain, som var en mästare i allahanda koppar- och jernverk». Detta skulle näppeligen blifvit så uttryckligen utsagdt, så framt icke före hans tid sten allmänt brukats till förfärdigande af redskap. För öfrigt må detta ställe icke förstås så, som om det varit Tubalkain, som uppfann och bearbetade koppar (bronz) och jern, ty det ligger i sagans natur att till bestämda personer knyta sådana omhvälfningar, till hvilkas genomförande stora tidrymder behöfts. Deremot följer af det anförda stället, att stenåldern gått före bronzoch jernåldrarna. Flere forntida författare, såsom Hesiodus och Lucretius, omtala på sitt sätt det samma. När vi undersöka, huru dessa trenne kulturstadier hafva aflösta hvarandra, isynnerhet i Norden, kunna vi här ännu ej uppvisa en jemnt framskridande organisk ut eckling från det ena till det andra. Mellan sten- och bronz-åldern ligger således ett stort språng. Mellan en stenkil och en bronz-pålstaf t. ex. finnes ingen öfvergång. Mellan dessa två perioder skulle man derföre vänta att finna en kopparålder en period, då man förfärdigade de skärande redskapen af koppar ensam och att konsten att blanda koppar med tenn på naturligt sätt derur utvecklat sig. Ända till denna dag har man så väl i Norden, som annorstädes, endast funnit mycket få verktyg af ren koppar. Orsaken härtill är imellertid den, att kopparen icke kan gjutas utan att blifva ihålig, hvarigenom den i ringa mån blir lämplig att begagnas, hvaremot den i förening med tenn lemnar ett yppigt material, som lätt kan bearbetas och på grund af sin hårdhet egnar sig till att skära och hugga med. De enskilda redskap af ren koppar, man känner, hafva derföre säkerligen äfven tillkommit af rent tillfälliga omständigheter, t. ex. att förfärdigaren för tillfället lidit brist af tenn. Visserligen har i en stor del af Nordamerika nemligen i Förenta Staterna påträffats en mängd knifvar, kilar, vapen o. s. v. af ren koppar; dessa förekomma likväl ofta tillsammans med motsvarande föremål af sten och hafva således nyttjats samtidigt med dessa. Uttryckligen måste det framhållas, att dessa kopparsaker alldeles icke äro gjutna, utan hamrade i kallt tillstånd, och dylika redskap hafva derföre knappt varit synnerligt bättre än stenredskapen, hvarom bådas samtidiga begagnande också vittnar. Att kopparen nyttjats i dessa trakter, kommer af den omständigheten, att den der förekommer under sådana förhållanden, att den lätt och genom en högst primitif bergsmannakonst förvärfvas. För öfrigt vare härmed ingalunda sagdt, att ej en gång en kultur med redskap af ren, gjuten koppar skall 15 16

10 kunna uppvisas på ett eller annat ställe på jorden; men hvad Norden angår har man ännu intet bevis derför. För öfrigt finnes ingen anledning att antaga, att bronzen är frukten af menskligt snille eller mödosamma försök; liksom så många andra vigtiga upptäckter beror den väl snarare på en ren lyckträff, såsom det, enligt sagan, var händelsen med glaset. Betrakta vi förhållandet mellan bronzoch jern åldrarne, möta vi deremot för flera länder mycket bestämda bevis för en organisk förbindelse mellan dessa, i det det är ögonskenligt, att jernåldern utvecklat sig ur bronzåldern. Ett af de märkligaste bevis härför lemna de rika graf-fynd, som för flera år sedan gjordes vid Hallstadt i Österrike. Här träffades nemligen en stor mängd grafvar, som dels innehöllo brända, dels obrända lik, en och annan till och med båda slagen på en gång. Till sammans med dessa funnos i förening föremål, som enkom tillhöra jern- och bronzåldrarne, och dessutom många jernsaker som hade alldeles samma form som bronzsakerna, samt jernsvärd med bronzålderns fästen. Dessa fynd äro mycket betecknande och upplysande. Annorstädes har man likaledes funnit andra, om än mindre starkt framträdande, spår af en sådan organisk utveckling. Med Norden är detta ej fallet. Så vidt man vet har intet fynd af denna natur gjorts här. Skilnaden mellan jern- och bronzåldrarnes minnesmärken är starkt framträdande. I detta hänseende hafva de märkliga fynd af vapen, smycken och åtskilliga redskap, som under en längre tid gjorts i danska mossar och tillhöra järnålderns äldsta tid, gifvit oss mycket betydelsefulla upplysningar. Icke allenast vapnens, redskapens och smyckenas form er äro alldeles olika, utan också det sätt, hvarpå de äro förfärdigade, är högst afvikande. Ögonskenligt är, att bronzålderns metallarbetare hade hunnit en sällsynt fullkomlighet i att gjuta, derom vittna så väl vapnen, som redskapen och smyckena. Den äldre jernålderns metallarbetares styrka låg deremot i att smida, hvilket erkannerligen visar sig i de förträffligt damascerade jernsvärd, som upptäckts af adjunkten Engelhardt i Nydams mosse i Sundeved (Söderjutland). Här meddelade afbildning af ett bronzsvärd (¼ af originalets storlek), efter Atlas af nordisk oldkyndighed Tab. IV. N:o 37., jemförd med hosstående jernsvärd (¼ af originalets storlek) och midtel stycket (²/ ³ af originalets storlek) af ett annat jern svärd från Nydams mosse båda lånade från Engelhardts Nydam Mosefund, Tab. VI N:o 3 och 5 a böra kunna gifva en passande föreställning om den ofvan omtalade skilnaden. Enligt hvad ofvanföre anmärkts, finnes det ännu lika så litet bevis för att bronzåldern utvecklat sig ur stenåldern, som att jernåldern i Norden utvecklat sig ur bronzåldern. De föremål, som äro karakteristiska för dessa 3 perioder, 17 18

11 äro till den grad olika, att en lugn utveckling icke låter sig tänkas; då det deremot med skäl låter sig antagas, att hvartdera af dessa kulturstadier är knutet till en invandring af ett folkslag, som efterhand bemägtigat sig landet. Urfolket, som uppreste de mägtiga grafkumlen, dit de döda nedlades obrända med sina stenredskap, ut trängdes af bronz-folket, som brände de döda och gaf dem sina bronzredskap med, och herrskade till dess Göterna underkufvade bronz-folket och gjorde sig till herrar öfver de länder, dem de ännu i dag besitta. När vi med dessa kulturhvälfningar förbinda föreställningar om våldsamhet, få vi likväl ej tänka oss dem såsom försiggångna med ett trollslag. Snarare torde det vara det rigtigaste att antaga, att den inträngande folkstammen först småningom kanske till och med under längre tiderymder eröfrat Norden. På det sättet skall man också bättre kunna förklara vissa graffynd, som vi kunna kalla öfvergångsfynd. Under bronzåldern brände man de döda, under stenåldern jordades liken obrända detta är hufvudregeln. Träffas nu på bottnen af en grafhög en af flata stenar gjord kista med ett obrändt lik, vid hvilket redskap och vapen af bronz antingen ensamna eller tillsammans med liknande föremål af sten äro nedlagda, kan ett dylikt fynd kallas öfvergångsfynd, och det naturligaste är väl då, att förklara detta så, att i grafven är nedlagd en stenåldersman, som icke velat uppgifva sina fäders bruk att låta sig begrafvas obränd, men å andra sidan likväl på ett eller annat sätt (t. ex. genom strid) vetat att skaffa sig de långt bättre redskapen af bronz, hvilka då blifvit lagda hos honom i grafven. Några enskilda fynd af samma art skulle kunna uppvisas med afseende på bronzåldern. Under det nem ligen de bronzsaker, som under denna period gåfvos med de döda, endast mycket sällan lades med på bålet, men vanligt vis helt enkelt nedlades bland de brända benen synes det deremot, som om man under jernålderns äldsta tid sökt att på åtskilliga sätt t. ex. genom sammanböjning förstöra de vapen, man lemnade med de döde. Då man nu visserligen mycket sällan i karakt eristiska grafställen från bronzåldern funnit bronzvapen behandlade på sist anförda sätt, tyckas dessa fynd också böra behandlas som öfvergångsfynd, om äfven på ett annat sätt än de ofvan nämnda, i det det här är en bronzåldersman, som adopterat segerherrarnes begrafnings-plägseder. Vi hafva ofvanföre anmärkt, att de trenne kulturperioderna ingalunda må antagas hafva varit jemnt fördelade öfver hela verlden, och detta gäller äfven hvad de tre nordiska rikena angår. Stenåldern är rikast representerad i Danmark och den del af Sverige, som ligger söder om de stora insjöarna; sparsammare finnas dess minnen norr om dessa, och så vidt man vet alldeles icke i Norge

12 Bronzåldern synes hafva hunnit något längre mot norr, då nyare fynd till och med tyckas bevisa, att de herrskat i södra Norge. Jernåldern deremot erkannerligen dess sista tid (den yngre jernåldern) har varit gemensam för hela Norden, liksom det först derefter kan blifva tal om denna gemensamhet i nationalitet och kulturutveckling, som på så många sätt har förenat de nordiska folken med hvarandra. FOTNOTER 1. Den ärade förf:s uppgift i detta hänseende må bero på ett misstag, ty man känner af stiftsamtman Christies öfversättning af Nilssons afhandl om»jagten och fisket» (Urda, I, s. 262) att stenåldern är ganska väl representerad i Norge.»Flintredskaber af forskjällige Slags, såsom Pile, Knive, Meisler, Spyds-odde, m. m., og Öxer såvelsom Hammere af andre Steenarter findes jävnligen i Gravhöje, i Törvemoser og på andre Steder i nästan ethvert af de större Districter i Norge». Jemför Nilsson, Skand. Urinvånare, I (2 uppl.), sid. 9 och 174, not. Red. anm