Joel Knöös Kapitel 1. Det erkiska kravet

Transkript

1 Joel Knöös 2009 Kapitel 1 Det erkiska kravet Efter tre fjärdedelar av vägen fick de upp humöret igen. Längre uppför älven kunde de nämligen skönja byn. Inte för att den kontrasterade mot snön och således var lätt att upptäcka; utan för att två ensamma rökpelare, som fridfullt ringlade mot skyn, blev synliga för ögat. Ty allt var klätt i vitt: långt nedanför dem, över hela det vida landskapet, hade en väldig snömassa brett ut sig och gjort många skapnader konturlösa, så också de inbäddade byggnaderna. Vintern hade varit rik på nederbörd. Det var självklart att byn förr eller senare skulle komma inom synhåll, eftersom de följde klippbranten söderut, men anblicken fick ändå Jurban att andas ut. Han hade ingen lust att tillbringa ytterligare en natt ute i kylan. Röken lovade värme och bekvämligheten i ett bootiskt långhus hägrade. Äventyr i all ära, men en vinter med algotisk standard tärde på tålamodet. Må Allmodern vara med oss nu, sa Ottard. Jurban kastade ett frågande öga på honom. Vi får hoppas att klippstigen inte är isig, tillade Ottard. Det var väl när de såg sig omkring likafullt troligt. Jurban hyste inget hopp vad det gällde den riskfyllda färden ner till byn. Han hade börjat oroa sig för saken redan vid avfärden från vinterlägret. Hur skulle han klara nedstigningen av det som varit en sådan ångest att bestiga? Kanske hade de gett sig av för tidigt, just som algoterna hade påpekat men Kitomken bortsett från. Jurban ville lika gärna som hövdingen komma fortast möjligast hem, men om det innebar att de skulle bli hindrade och kvarhållna på den ångestframkallande toppen

2 av klippbranten ytterligare ett par dagar för att invänta snösmältningen, skulle han hålla hövdingen ansvarig. Vad gör vi då? sa Jurban. Låt om oss se först, grymtade Kitomken. Svaret fick de när skymningen föll på. En brinnande hemlängtan grep Jurban då han urskiljde husväggarna i Vad. Nu var de nära slutet på ett långt och påfrestande uppdrag vars upplösning skulle skänka mycket glädje i riket. Jurban kände sig oerhört stolt över att vara medlem i det som torde bli ett berömt sällskap, vars handlingar skulle utgöra underlag till många sagor i stugorna i åratal hädanefter. Det skulle diktas om Kitomken, botardernas hövding, som inte verkade främmande för någon situation. Det skulle sjungas om Ottard, den tystlåtne, som aldrig klagade eller såg bakåt. Förmodligen skulle det också kåseras ett och annat om Jurban, som trots sina arton år fått Allfaderns ynnest att uppleva så mycket. Och naturligtvis skulle det berättas om Kaminja och hennes barn, den fyraåring som booterna ansåg vara reinkarnationen av Högburn, den store ledaren som slutligen hade återvänt till sitt folk. Allt detta skulle berättas runt härden och det enda som ännu inte var skrivet var hur de tog sig ner för den isiga klippbranten. För isig var den. Försiktigt närmade de sig stupet sedan de stigit av hästarna. Ottard suckade tungt vid åsynen. Jurban drabbades av ångest. Femhundra fot nedanför rann älven. Femhundra fot ner till tryggheten, tänkte Jurban. Värmen och tryggheten. Vad gör vi nu? sa han frustrerat. Tja, sa Kitomken och såg nästan lite skyldig ut (Jurban ändrade genast sin tilltänkta dikt till att hövdingen bara var främmande för en situation). Jag antar att ingen är förtjust i tanken på att slå läger här uppe. Jurban nickade förgrymmat. Kunde inte drömma om att stigen skulle ställa till med så mycket besvär, sa Ottard. Upp kommer man alltid, sa Jurban med tillbakadragen irritation; varför hade de inte lyssnat på algoternas råd? Varenda försommar red de till Vad för att idka handel och de om några visste naturligtvis vilken tidpunkt som var den lämpligaste. Ner kommer man också alltid, sa Kitomken med ett grovt skratt. Frågan är bara i vilket skick. 2

3 Jurban var inte på humör för hövdingens lustigheter. Tålamod, sa Kitomken. I detsamma tittade Rombard ut från sin krog. Sällskapet uppe på klippan gjorde sig omedelbart hörda. Det tog några ögonblick innan bryggaren begrep situationen. Kitomken? ropade han. Och Ottard? Är det verkligen ni? Det är ju fantastiskt! Vänta där! Vänta där! Vad tror han? tänkte Jurban. Att vi skall försvinna? Nej, ni hade ju inte öppet, så vi drog vidare Men Jurbans sinnesstämning ändrades, för ut ur huset strömmade välbekanta ansikten, folk från Vila: Mahoken, Contus, Ronika, Parsten jämte ett dussin andra och till Jurbans stora förvåning också mor och far, Erstinn och Engas. Det var närmast en omtumlande syn. Vad i all sin dag gjorde de här? De sprang alla fram till älven och upphetsningen fick några av dem att tappa balansen och landa i snöhögarna. Är det Kitomken? ropade Mahoken. I egen hög person! Hövdingen strålade. Är du välbehållen? Jag och alla andra! Som vi har varit oroliga! Ingen nöd har gått på oss, hojtade Kitomken. Vi har övervintrat hos algoterna. Och bättre upp Kitomken tecknade Kaminja och barnet att visa sig på toppen. Är det Mahoken blev hänförd. Det är det! Kitomken tog upp en spontan applåd som spred sig. Det algotiska barnet såg mycket förundrad ut och fick en stolt kyss av sin mor. Vi skall få ner er! ropade Rombard. Ge er bara lite till tåls. Han kommenderade några botarder att följa honom tillbaka till huset. Därefter utbröt ett sammelsurium av dialoger i luften. Erstinn och Engas adresserade Jurban. Som vi har varit oroliga! hojtade Erstinn. Jag är helt frisk och kry! svarade Jurban. Det var skönt att höra! sa Engas. Då kan du hjälpa till på gården! Jurban skrattade även om han inte var helt säker på att fadern var ironisk. Men det spelade ingen roll. Han välkomnade det; arbetet som herde var ett nöje i jämförelse med tillvaron på den vindpinade 3

4 Heden. Det var någonting han slutgiltigt hade lärt sig, ansåg han. Långsamt sänkte sig solen bortom horisonten och gjorde varje stund kallare. Rombard och hans hantlangare släpade säckar fyllda med grus fram till älvstranden. Krögaren blev alldeles svettig av ansträngningen, men andra dristiga botarder tog vid. De gjorde sig obehaget att korsa vadet med tyngden över axlarna och gå fram till klippfoten. Där gjorde de upp en eld som skulle värma upp gruset. Arbetet tog tid. Folk fick svårare att hålla sig varma. Det beslöts att det första arbetslaget skulle uppsöka härden för att inte bli nedkylda. Ronika och Contus passade på att konversera med Jurban, men han var distraherad. Han oroade sig för nedgången. Gruset skulle naturligtvis göra isen hanterbar, men under alla omständigheter var dessa förhållanden värre än när Jurban med stora besvär lyckats ta sig upp. Han fick svindel så fort han kikade ner. Och inte gjorde det saken bättre att han nu hade en publik. Han oroade sig lika mycket för att bli förlöjligad som för att skada sig. När de oförvägna botarderna gjort klippstigen framkomlig, började Ottard att skicka ned djuren. De algotiska hästarna visade vägen; situationen var inte obekant för dem. Både Contus och Ronika såg med ängslan hur deras hästar, Piglo och Flygel, med stora svårigheter tog sig nerför klevet. Samtliga djur klarade sig emellertid oskadda. De fördes över älven och togs omhand. Sedan var det människornas tur. Algoterna tvekade inte. Modern var van vid vintriga klippstigar. Ottard var näste person. Jurban kunde inte bestämma sig för om det var bäst att gå sist eller näst sist men det var tydligt att Kitomken ville ha honom framför sig. Jurban ville inte samtala med honom, ville inte bli påmind om sitt tillkortakommande ifjol. Han försökte koncentrera sig på det låga bruset från älven. Så här års uppnådde den inte hälften av sin fulla styrka, men ljudet som fyllde honom trängde bort många negativa tankar. Kitomken väntade tålmodigt. Snart var avståndet till Ottard för långt för att kunna motiveras. Med bultande hjärta tog sig Jurban nedåt och för varje steg försäkrade han sig om att han hade grepp i skosulan. Det tog en evinnerlig tid. Ottard var nere långt före. Det gjorde Jurban olycklig. Ta din tid. Ta din tid, mässade Kitomken. Det gjorde han. Vartenda steg innebar darrande ben och åtminstone en glimt om undergång, men han höll koncentrationen uppe och lät inte fruktan övervinna honom. Vartenda steg åtföljdes dessutom av 4

5 Kitomken, och i en dylik situation, där hövdingen förkroppsligade tryggheten, älskade Jurban honom över allt annat. Frågan var bara vad han skulle säga till Contus och Ronika när han kom ner, men till hans lättnad hade de gått till stallet med sina hästar. När han vadat över det kalla vattnet och mötte Erstinns kram var han nära till tårarna. Hennes hjärtliga omfamning följdes av Engas kraftfulla kram. Jurban hade så mycket att berätta, men han fick inte andrum att prata; Erstinn var obeveklig i kravet att han omedelbart skulle komma inomhus och byta till torra kläder. Han steg in på Den skummande tunnan och förnam lukten av vedeldning. Värmen genomströmmade hans kropp och han fylldes av en överväldigande lättnad. Tre månader i ett algotiskt vinterläger hade satt sina spår. Han hade inte hungrat och inte frusit, men smakerna och lukterna hade varit honom främmande; så annorlunda att han efter den inledande fascinationen snart drabbats av en obotlig hemlängtan. Nu var det över. Inte kunde han ha anat i somras att han skulle känna en sådan lycka över att komma till Vad. Villigt lät han sig föras till köket där flera andra redan hade bytt om för att få torra kläder. Medan Erstinn sörjde för det praktiska redogjorde Engas stolt för tillståndet hemmavid: Ölme, Bolme, Venjamin och Mirma var alla vid god hälsa och gården stod kvar. Allting gladde Jurban så mycket att det skälvde i hjärtat på honom. Han frågade därefter varför föräldrarna var i Vad. Erstinn förklarade lite förnärmad över frågan att det var självklart att de skulle göra allt för att hitta sin försvunne son. Engas stod beredd att ge sig upp på Heden. Ett helt koppel av andra botarder hade anslutit sig till samma uppgift. Jurbans försvinnande hade givit otäcka associationer till de sjus öde, och saken hade engagerat hela Vila. Det var förklaringen till varför så många var i Vad. Snart nog skulle syderker, algoter och dvärgar få byn att leva upp, drivna av handeln. Men nu var det bara botarder här. Så hur gick det med gården? Jurban ville visa att han brydde sig. Engas visade i sin tur att han uppskattade omtanken, men gården kom naturligtvis i andra hand, sönerna i första. Yttrandet gjorde Jurban rörd. Han dolde det, för han ansåg att han var känslomässigt labil, ett tillstånd han för övrigt tillskrev sin fysiska och psykiska utmattning. Engas försäkrade åter att familjen var viktigare än någonting annat. Värvet var naturligtvis bara till för att säkra familjens välbefinnande. I 5

6 tider av kris var det inte svårt att prioritera. Men nu hade allting fallit väl ut. Nu kunde familjen åter koncentrera sig på de sysslor som kom med årstiden. För nu, när Högburns reinkarnation var funnen, var väl äventyren ändå till ända? Jodå, svarade Jurban, han såg ingen anledning till varför han inte skulle ta fullt ansvar i gårdsarbetet längre. Han längtade hem. Hans längtan till äventyr hade mättats, definitivt. Engas blev mycket nöjd över det klargörandet och gav Jurban en kraftig klapp om skuldrorna. Vi förstår att du vill njuta av festen i kväll, sa han, för fest kommer det att bli. I morgon kan du sova hur länge du vill och jag antar att du behöver det. Men i övermorgon far vi hem. Jurban nickade. Det passar mig utmärkt. Erstinn gladdes så mycket av det yttrandet att hon gav sin son ytterligare en kram. Tala nu med dina vänner, så kan du ge oss dina historier senare. Jurban nickade. Sedan steg de in i ölstugan, Rombards ölstuga, lagom för att höra att värden ämnade bjuda på fri dricka natten lång. Jublet steg och församlingen hyllade bryggarens givmildhet. Rombards familj gjorde sitt bästa för att hinna med beställningarna. Någon höjde rösten och sa att den första skålen borde gå till bryggaren själv, men då protesterade en annan. Den måste gå till Kitomken, botardernas aktade hövding, men detta genmäldes av en tredje, som tyckte att skålen i sådana fall borde gå till alla som lyckats med uppdraget. Och vad hade uppdraget gått ut på? Att finna Högburns reinkarnation, påpekade en fjärde; så vem vore lämpligast att hylla först om inte Den Högättade själv? Detta kunde absolut inte bestridas. Så kom det sig att den första skålen höjdes med andakt snarare än med vällust. Själv befann sig föremålet för hyllningen en trappa upp med sin mor, omvårdad och nerbäddad. I ölstugan steg stämningen snabbt. En sten hade fallit från folks hjärtan. Uppmärksamheten vilade odelat på Kitomken och Ottard där de satt i sitt hörn och verkade en smula besvärade över entusiasmen inför deras personer. Kitomken blev den som fick berätta historien. Jodå, han fick försäkra att barnet på övervåningen verkligen var den rätte; alla tecken och tester hade slagit in. Han redogjorde noggrant för vad som hade hänt i den frågan. Det bootiska folket behövde inte söka längre. Högburn var sannerligen funnen. Den utsagan renderade ett 6

7 högt jubel som ljöd av lättnad och hopp. Ronika och Contus kom fram till Jurban och omfamnade honom. Vi har verkligen varit oroliga, sa Ronika. Det kändes skönt att få en kram av henne, tyckte Jurban. Stämningen dem mellan hade inte varit den bästa när de skildes ifjol. Min vän! sa Contus. Jag är så glad att du är vid liv! Vi började faktiskt misströsta lite. Det hade ni inte behövt, sa Jurban. Visserligen var det farligt ibland, men jag har tillbringat vintern hos algoterna. Det är goda människor. Men jag skulle ha behövt ett och annat. Bättre stövlar till exempel. Bättre stövlar? sa Ronika. Ja, dom är så fördömt hala. Jag kunde ha halkat däruppe. Alltså, på klippbranten. Det var därför det tog sådan tid, menar jag. Ronika och Contus såg på varandra. Vem bryr sig om det? Nu är du här och i kväll skall vi fira, flinade Contus. Jurban bytte gärna ämne. Jag är också glad att se er, sa han och överväldigades av en varm känsla. Ronika omfamnade honom för andra gången. Denna kram var mer hjärtlig och han kände en pirrande känsla sprida sig i kroppen. Han blev lite besvärad av det. Så vad har ni gjort under vintern? Det är du som skall berätta, sa Contus. Som du vill, sa Jurban. Han kände sig egentligen för trött för att stå i centrum, så han redogjorde ganska kortfattat om färden över Heden, domarringen, den algotiska kusten och vinterlägret. Berättelsen innehöll inte mycket dramatik, varför han till slut tog upp mötet med kvanahaanen. Det gjorde intryck. Milde Allmoder, sa Ronika, tänk om det varit Flygel i stället. Det hade inte varit roligt, sa Contus. Nej, sa Jurban. Nåväl, nu får ni berätta. Ja, vi blev ju kvar här, sa Ronika långsamt och såg på Contus. Och just som Kitomken sagt kom det snart folk från Vila. Men varken Mahoken eller Vivevanja var med, inflikade Contus. Nä, under ett par veckor hade dom siktet inställt på den där västerkiska pojken. Honom hade Jurban glömt bort. Hur kom dom på att han inte var 7

8 den rätte? Vi hade ju föremålen. Vad menar du? Kitomken bar med sig tre uppsättningar föremål som gossen valde mellan. Och Högburn kände igen sina saker. Du menar samma föremål som han hade haft i sitt förra liv? sa Ronika. Just det. Ronika och Contus tyckte att informationen var intressant. Han kände igen dom, alltså? Jurban nickade. Jag såg när han valde ut dom. Nåväl, sa Ronika, vi vet inte varför dom slutligen ratade Uthemspojken, som han kallas. Men det var batanguserna själva som gjorde det. Ja, och därmed riktades uppmärksamheten hit igen, fortsatte Contus. Rådet beslöt att vänta in er. Vi fick reda på att ni farit med algoterna och med dom som guider var ingen orolig för er. Men sen kom vintern och man bestämde att eftersökningarna fick vänta till våren. Och det är därför vi är här. För sen blev vi oroliga, tillade Ronika, eftersom vintern varit så hård. Vad sa dom på rådsmötet då? sa Jurban. Var det några hövdingar närvarande? Omner var där, sa Contus, men eftersom jag inte var i Vila då så missade jag honom igen. Han grimaserade över faktumet. Baltsar då? Var inte han där? Ronika skakade på huvudet. Han dog ifjol. Jurban nickade. Det var tråkiga nyheter. Och han är inte den ende som dött, sa Contus. Jaså? Dina föräldrar har väl inte hunnit säga det, men även Wagnus har sällat sig till förfäderna. Jaså, sa Jurban stilla. Nå, det var inte oväntat Men ämbetet har stannat inom din ätt, sa Ronika. Cottfrid. Ja, han är byäldste nu tillsammans med gamle Ogg. Han har klarat en vinter till, log Contus. Det är gott gry i den gubben. Det skålar vi på, sa Jurban. 8

9 Det skålar vi på! ljöd Contus och Ronika. De skrattade tillsammans. Stämningen i lokalen stegrades ännu mer och det började sjungas, högt och unisont. Det blev omöjligt att hålla en normal konversation. Ungdomarna drogs med i det allmänna glammet. Jurban kunde inte göra annat än skratta. Han gillade allt och alla i denna stund. Han fann till och med Ronika tilldragande. Det fanns en viss sensualitet över henne som han aldrig upptäckt förut. Det var kanske en spännande nyhet eller så var det resultatet av lättnaden. Han visste inte och tänkte inte analysera det heller. Jurban sov långt in på nästa dag. Och han hade förmodligen legat längre, om inte Erstinn väckt honom med ett morgonmål. Modern strålade som en sol, men hon hade åldrats märkbart över vintern. Jurban lämnades ifred och åt utan hast. När han sedan gick ner i ölstugan var den tom så när som på Mahoken och Kitomken. Se där är du ju, sa hövdingen med ett leende. Jag började tro att du inte tänkte komma upp i dag. Så farligt är det väl inte, sa Jurban. Slå dig ner, sa Mahoken. Jurban gjorde så. Han hade under vintern vant sig vid Kitomkens sällskap, men männens närvaro gjorde honom ändå ödmjuk. Inga andra personer kunde framkalla en sådan känsla av oerfarenhet. Nu fanns det dessutom någonting i deras sinnesstämning som gjorde Jurban alert. Han anade nya bekymmer. Och så slog det honom. Hur är det med Visela? Vi vet inte, svarade Mahoken. Vet inte? Det har varit en hård vinter. Och? Hon är inte kvar i stalaktitgrottan, sa Kitomken. Jaså, sa Jurban och blev en smula orolig. Var är hon då? Vi vet inte, sa Mahoken. Kitomken skakade på huvudet. Det var det jag var rädd för, och det var därför jag inte ville övervintra bland algoterna. Jurban nickade långsamt. Han kunde lätt tänka sig bekymren väderleken hade orsakat henne. Hon hade väl ingen chans att överleva där, sa han tyst, särskilt om ingen såg till henne. 9

10 Det gjorde vi, sa Mahoken. Vi gav henne förnödenheter hela vintern, så länge vädret tillät. Vivevanja for över så länge hon stod på benen, och efter det tog Örn över. Men så kom ovädret och satte stopp för allt. Hur är det med Vivevanja? frågade Jurban. Hon är illa däran. Resorna hit har inte gjort henne bättre. Mahoken tycktes med det bekräfta att boterskan inte hade långt kvar. Hon borde ha vilat. Mahoken log snett. Byns boterska var ingen person man lättvindligt beordrade. Jurban kände en viss sorg. Wagnus och Baltsars frånfällen gick väl an, men om också Vivevanja Fast det där visste han redan. Kitomken hade pratat om henne ifjol. Men ändå; och det värsta av allt var naturligtvis Visela, och det smärtade till i Jurban när han visualiserade hennes stelfrysta kropp ligga någonstans i snödrivorna. Han skakade på huvud i bedrövelse. Hur länge varade ovädret? En månad. En månad utan mat det går inte. Hon var inte utan mat en hel månad, vi gav henne gott om proviant. Den sista tiden dock det är därför hon var tvungen att lämna grottan. Jurban nickade. Hon hade ett barn att förlösa, mumlade han. Den kommande hövdingen. Mahoken och Kitomken såg på varandra. Vi får hoppas på det, sa schamanen. Vi får hoppas att förlossningen gick bra. Det kan inte ha varit lätt, men det är en stark kvinna. Men om hon har överlevt, varför har hon då inte lämnat ett meddelande? Vi har diskuterat den saken, sa Mahoken och såg på Kitomken. Vi kan bara spekulera i det, sa hövdingen. Det måste ha hänt något, sa Jurban tankfullt. Inte nödvändigtvis, sa Mahoken. Men hon kan ha gått långt för att hitta mat. Jurban skakade på huvudet. Men vad kan hon hitta så här års? Rötter, tallbarr, småvilt, sa Kitomken. Hon har blivit undervisad av Vivevanja. Hon är kunnig i obygderna. Nå, sa Jurban lite mer hoppfullt, hon kanske bara har gått vilse. 10

11 I sådana fall borde vi söka efter henne. Det är precis det vi har initierat. En expedition har redan skickats iväg. Redan? Schamanen nickade. I morse. Vi hade självfallet förberett uppdraget innan ni kom hit. Så det gäller bara att hitta henne, fortsatte Kitomken, och förse henne med allt det hon behöver fram till dess vi finner Örjan och medicinen! inföll Jurban med entusiasm. Tanken skänkte honom ny energi. Ja, bekräftade hövdingen, att finna Örjan är mitt nästa uppdrag. Det är det löfte jag givit. Det var väl för väl det! utbrast Jurban och generades en smula eftersom han misstänkte att männen kunde ana hans känslor för Visela. Kitomken var trots allt hennes svärfar och farfar till det eventuella barnet. Jag menar med tanke på att Vivevanja är sjuk Visela skall räddas oavsett omständigheter, sa Mahoken. Det behöver inte motiveras. Förresten kan jag berätta någonting annat som intresserar dig. Botviderna har undersökt gånggriften i Mörka skogen och allting pekar på att det verkligen är Högburns grav. Jurban såg på Kitomken, som bekräftade det med en nick. Det tycks, sa han, just såsom vi har spekulerat, att vårt folk någon gång i forn tid ändrat begravningsskick. Nåväl, sa Mahoken som trots allt inte ville uppehålla sig vid ämnet, det var inte därför vi bad dig slå dig ner. Det trodde Jurban inte heller. Ett nytt problem har tornat upp sig, sa Kitomken. Mahoken nickade. Bara några dagar efter höstdagfesten red det upp ett följe syderker till Vila. Vanligtvis korresponderar dom bara inom ramarna för De fems förbund, så vi blev förstås förvånade. Dom kom med ett bud från det syderkiska Krigsrådet, och deras talan fördes av en man vid namn Orme. Ville han kalla till Högmötet? sa Jurban. Nej, delegationen kom för att prata bara med oss. Eller snarare ställa ett krav. Märk väl: inte en förfrågan, sa Kitomken, utan ett krav. På vaddå? På att vi ställer upp i det eskalerade trollkriget, sa Mahoken. 11

12 Det eskalerade trollkriget? Ja, kampen mot trollen intensifierades ifjol. Trollen angriper dom erkiska gårdarna bättre beväpnade än någonsin. Dom verkar ha blivit allt djärvare i sina räder. Fruktan börjar sprida sig i Syderkien. Jurban nickade åt Kitomken; han mindes vad hövdingen hade sagt i Posteringen. Och detta är naturligtvis oroväckande, fortsatte Mahoken, och inte ett problem enkom för syderkerna. För om trollen blir övermodiga, kanske dom riktar sina blickar mot oss. Det är lika bra att vi kväser faran i sin linda. På det ordinarie rådsmötet vid midvintern beslöt sig därför stammarna att tillmötesgå erkernas önskan. Eller snarare krav, inflikade Kitomken. Ja, det har formulerats som ett krav och det stör inte minst mig, sa Mahoken. Det störde egentligen samtliga i stamrådet, men vi måste nog förstå att denne Orme en ganska ung man inte riktigt förstått den hövlighet som är kutym i De fems förbund. Men det enda vi egentligen kan anmärka på är sättet dom framförde det på. Och det skall inte hindra andan i förbundet. Så vad tänker vi göra? sa Jurban. Vi skall bistå erkerna i trollbekämpningen. Vi skickar ner krigare. Och ni vill att jag skall vara en av dom? Jurban kände sig hedrad över att männen hyste en sådan tilltro till honom. Schamanen såg långt på Jurban. Nej, nej, nej. Han kunde inte nog understryka det. Nej, du missförstår mig. Du är för ung! Det här handlar om regelrätta strider! Mot troll! Vid Allfadern, du är på tok för ung! Vi skickar våra mest erfarna män och kvinnor in i det här, inte inte Artonåringar, sa Kitomken med ett snett leende. Jurban skämdes. Nej, nej, upprepade schamanen, men det här påverkar ett annat beslut. Kan ni vara så vänliga att berätta det då, sa Jurban en smula förnärmat. Ta inte illa upp, sa Mahoken. Trollstrider är ingenting att leka med. Det fattade Jurban med, men han tog ändå illa upp och blev lite stursk. 12

13 Vad sa förresten stamrådet om dom oförrätter som begicks här ifjol? Mahoken ryckte till. Vad menar du? Blodsutgjutelsen? Ja! Här i somras! Och den erk som försökte plundra Bardols grav! Mahoken nickade igenkännande. Jo, vi tog upp det med denne Orme. Han bad om ursäkt för vad dom syderkiska köpmännen ställt till med. Vi måste inse att dessa män handlade av rädsla. Bara ordet spetälska får folk att tappa fattningen. Schamanen tog ett djupt andetag och det var tydligt att han inte ville lägga någon skuld på erkerna för sommarens skärmytsling. Ja, vi skulle ha löst den situationen tidigare, mumlade Kitomken. Och vad gäller skelettet i Bardols grav mannen med dom erkiska kläderna så stod Orme som ett frågetecken. Han verkade uppriktig när han hävdade att han inte hade en aning. Jag tror honom på orden. Min slutsats är att det inte var en erk, utan en man utklädd till erk, eller att Krigsrådet inte har kontroll över vilka som rör sig utanför deras rike vilket inte är en osannolik tanke eftersom deras samhälle är synnerligen splittrat. Hur som helst är det svårt att lasta Krigsrådet för brottet, särskilt som dom två andra liken inte kan identifieras som erker. Och ryttarna som red igenom Vila? sa Jurban. Ja, vad är det med dom? Hade Orme någonting att säga där? Det är inget brott att rida igenom en by, svarade Mahoken tålmodigt. Oartigt javisst, men knappast någonting att bli upprörd över. Nåväl, sa Kitomken och skruvade på sig, allt det här blev en utvikning till varför vi bad dig sätta dig ner. Jag har en uppgift som jag gärna ser att du åtar dig. Eftersom flera av våra bästa män och kvinnor kommer att bli upptagna i kriget mot trollen, har du dykt upp som en lösning. Jaså? För en uppgift som inte är farlig, tillade hövdingen. Jurban kom att tänka på vad han lovat sina föräldrar, men sa: Jag är idel öra. Jag kommer inte att delta i trollkriget, utan mitt nästa uppdrag är att finna Örjan i Syderkien. Det är bara jag som kan finna honom, 13

14 eftersom det bara är jag som känner igen honom. Han har av någon anledning hamnat i klammeri med Krigsrådet och lever förmodligen under täckmantel. Vi kan därför inte bara rida ner och fråga efter honom. Det skulle väcka misstankar. Så vi står inför en delikat balansgång här, att samtidigt som vi sänder ner krigare för att bistå Krigsrådet, måste vi också gå dom bakom ryggen och kontakta en efterlyst brottsling. Hänger du med? Jurban nickade uppmärksamt. Detta blir min uppgift, och jag behöver hjälp. Du är perfekt, Jurban. Frågor kommer att ställas om dom utlänningar som kommer dit. Men Krigsrådet kommer inte att uppfatta dig som en bootisk kämpe, utan bara som en yngling i sällskap med mig. Vi är bara förbipasserande. Det enda vi intresserar oss för officiellt är blygsamma affärer. Det enda vi gör inofficiellt är att samla den information som skall leda oss till Örjan. Som jag ser det, ett uppdrag förenat med obetydliga faror. Obetydliga faror? Ja, om vi är försiktiga. I tider av kris är syderkerna extremt misstänksamma. Det skall vi inte glömma. Du är lämplig av flera skäl, fortsatte Mahoken. Det är svårt att dra folk från sina hm sysslor, dessutom skulle vi förlora tid om vi blev tvungna att rida tillbaka till Vila och be folk att tänka över detta uppdrag. Och ju färre personer som känner till uppdraget, desto bättre, sa Kitomken. Tror ni att några bybor skulle skvallra för erkerna? sa Jurban. Det lät högst osannolikt. Nej, sa Kitomken, inte medvetet. Men booter samspråkar ju med andra folk i Bro, i Nordhamn, och inte minst här. Vem vet vem som lyssnar då? Viss information sprider sig snabbt. Det är klokt att vara försiktig. Jurban nickade. Vi två, alltså, till Syderkien? Jag ser gärna att vi blir fler. Ungdomar, skall jag tillägga, av skäl jag redan nämnt. Vad tror du Contus och Ronika skulle säga? Jurban log. Ja, en av dom kommer definitivt att tacka ja. Han accepterade därmed uppdraget, även om han redan nu såg ett antal problem torna upp sig. 14

15 Det första var att övertyga Contus och Ronika. Han fann dem nere vid älven och han var förvånad av att se dem tillsammans. Man råkade inte stöta på varandra där, därvidlag var det alldeles för mycket snö. De hade kanske svetsats samman en smula eftersom de bägge uteslutits från höstens slutgiltiga äventyr det äventyr som förmodligen skulle göra Jurban och inte dem odödlig i folkvisorna. Bägge gladdes åt hans ankomst och Ronika frågade om han sovit ut. Jurban gick emellertid direkt in på sitt ärende. Som Jurban förutspått tändes glöden i Contus. Syderkien? Just det. Mig kan du räkna med! Min familj förväntar sig ändå inte att jag kommer hem på ett tag; nu har jag ju så att säga blivit arbetslös. Contus riktigt sprudlade av tanken. Men Ronika var reserverad. För att finna Örjan, alltså? Ja. Hur skall vi hitta honom? Det vet jag inte. Det vet väl Kitomken. Han kan väl inte veta var Örjan finns. Det är ju för Viselas skull. Det förstås. Ronika tvekade emellertid. Men jag vet inte jag. Du kan heller inte vara väntad hemma. Nej, men Syderkien. Det är en annan sak. Jurban ville låta henne fundera, men en ingivelse fick honom på offensiven. Han ville ha med henne. Det kändes viktigt, för balansen i gruppen. Kitomken var stundtals mycket svår att konversera och Contus behövde lite mothugg. Jag vill gärna att du följer med, sa han. Är det säkert det? Jurban nickade. Det är säkert det. Hon fann spår av hans tvivel, och replikerade: Är det riktigt säkert? Ja, svarade Jurban. Det är mycket bättre om vi är fler. Men uppskattar du att jag är med? Det är klart. Vi är ju goda vänner, eller hur? Ronika nickade, först lite besviken över hans brist på hänförelse, men sedan beslöt hon sig för att ändra attityd. Trots allt kunde hon 15

16 nog inte begära mer av Jurban. Nå då så. Jag följer väl med då! Vad bra! sa Jurban. När far vi? sa Ronika. I övermorgon. Och du som inte ens har en häst. Just det, funderade Jurban. Det är nästa bekymmer. Det var till synes ett olösligt problem. Han kunde bara tänka sig en lösning, men det var som att greppa efter ett halmstrå. Skall du fara iväg igen? sa Erstinn. Det gick inte att ta miste på besvikelsen. Jurban sänkte huvudet. Det var denna reaktion han känt ängslan inför. Du sa ju att du längtade hem, sa Engas. Ja, och det gör jag, sa Jurban. Det gör jag verkligen. Men när hövdingen kallar Äsch, han kan väl kalla någon annan! Jo, men många är redan upptagna med andra uppdrag. Så svårt kan det inte vara! utbrast Engas. Jag tror bestämt att jag måste ha ett ord med Kitomken. Snälla, sa Jurban och höll upp händerna i ett slags försvar. Jag vet att jag gör er besvikna, men men jag vill följa med honom. Engas skakade på huvudet. Min rastlöshet har inte blivit stillad än, tillade Jurban. Fadern fnös. Och gården kan undvara mig. Det kan den inte alls! sa Engas bryskt. Jag har planerat Så, så, hyssjade Erstinn. Hetsa inte upp dig nu. Hon tog ett djupt andetag och suckade. Såg medlidsamt på sin son. Vi har förstått att du inte är som Ölme och Bolme. Men som dina föräldrar oroar vi oss. Du har inte varit hemma mycket på sistone. Inte för att vi klandrar dig, skyndade hon sig att tillägga, du har spelat en så stor roll för stammen Hemmavid pratar dom om dig. Vi vill egentligen bara att allt skall bli som vanligt, men Var inte oroliga, sa Jurban. Har jag inte klarat av mer än ni trott? Kitomken säger dessutom att detta är ett ofarligt uppdrag. 16

17 Det skall du inte blint lita på, sa Engas. Tänk på vad som hände med den första expeditionen. Fem människor fick sätta livet till. Vi skall inte röra oss i närheten av Trollmården, ljög Jurban, för han hade ingen aning om vart det bar. Det var bra det, sa Erstinn. Det gör han klokt i, Kitomken. Jurban insåg att det fanns en acceptans att bygga vidare på. Jag skulle behöva låna en häst, sa han. Kommer aldrig på fråga, svarade Engas rappt. Vad tror du egentligen? Du vet mycket väl att vi behöver hästarna på gården. I synnerhet som vi förlorade en ifjol. Jo fast jag måste ta mig fram. Det skulle du ha tänkt på innan du lovade Kitomken nåt! Kan jag låna pengar då? Och vad tror du att vi skulle få dom ifrån? Engas var irriterad. Erstinn såg vädjande på maken, men han slog ifrån sig. Kommer aldrig på fråga! Han lämnade dem med det. Jurban suckade tungt. Jag är ledsen, sa han. Erstinn skakade på huvudet. Du är arton år och gör vad du vill. Jag bara hoppas att du rider av dig rastlösheten. Fast då behöver jag en häst. Tyvärr jag kan inte hjälpa dig där. Bedrövad insåg Jurban att planerna skulle gå om intet. Han kunde knappast ta sig fram i Syderkien till fots. Men Kitomken ingöt nytt hopp i honom. Det där dvärgasvärdet du har är värt en präktig springare i Spickensmarknad, sa han. Menar du det? Ja, det är jag säker på. Dvärgsmide är värdefulla ting. Fast vapnet är ju inte mitt. Det är bara ett lån. Kitomken slog ut med händerna. Jag är säker på att En-Ögde inte misstycker. Inte efter det som hände. Ta det som en gåva från Allmodern. Jurban nickade. Det var en attraktiv tanke i synnerhet som det gynnade honom. Spickensmarknad, sa du? Ja, i Syderkien. Jurban nickade förnuftigt men kände sig samtidigt upprymd. Helt plötsligt verkade det som om han hade blivit rik. Att köpa en häst 17

18 var ingenting som Engas skulle kunna göra utan att det tärde allvarligt på ekonomin. Jurban gladdes särskilt åt att han därmed blev jämbördig med Ronika på det planet. Varför skall jag köpa hästen i Spickensmarknad? sa Jurban. Kan jag inte få tag på en här? Här säljer dom inga, svarade Kitomken. Men vad är det för en häst du har då? Silvermane? Ja var köpte du honom? Han har varit med mig i många år. Hövdingen begrep inte frågeställningen. Jag trodde du förlorade honom i Trollmården. När ni tvingades fly. Aha. Nu förstod Kitomken. Han log. Silvermane är inte vilken häst som helst. Han tog sig på egen hand tillbaka till Posteringen. Där blev han omhändertagen. Han visste att jag var vid liv och väntade på mig. Hur kunde han veta det? Djur är begåvade med en intuition dom flesta människor inte förstår, sa Kitomken och skrattade. På så vis, sa Jurban och kände att han ville äga en häst med samma egenskaper. Jag har en valack hemma på gården, fortsatte Kitomken. Honom kan du låna. Men jag tänker inte hämta den själv. Jag skall skriva ett meddelande som du kan lämna till min syster eller min mor. Jurban nickade. Det var hans chans och den skulle han ta. Men det blev Contus som åtog sig uppgiften. Han ville ändå hem en vända och hämta sina besparingar. Syderkien var nämligen ett kostsamt samhälle, hade han hört, och han ville vara ordentligt förberedd. Nästa morgon tog Jurban farväl av föräldrarna. Engas var fåordig och uppenbarligen fortfarande missnöjd med Jurbans beslut. Erstinn överräckte en packning med mat och stack dessutom till honom nästan i smyg en liten läderpung det rasslade om. Maten räcker en vecka, sa hon. Sen får du klara dig på det jag lyckades skrapa ihop. Håll till godo. Tack så mycket, sa Jurban och tillade ett litet oj när han kände 18

19 tyngden av mynten. Han räknade snabbt ihop tjugo kopparmynt, en summa han aldrig fått förr. Han gav sin mor en extra kram för han visste naturligtvis att det var hennes initiativ. Du kommer att behöva det därnere, sa hon. Erkerna är inte lika gästfria som oss. Var rädd om dig nu. Och kom snart hem. Längtar du hem, så res hem men inte ensam. Håll dig till Kitomken Ja, ja, avbröt Jurban, så farligt blir det inte. Det vet man aldrig. Vi ses om ett par veckor. Det vet man heller aldrig. Du oroar dig för mycket. Erstinn suckade och såg milt på sin son. Ja, kanske det. Kanske det. Jurban var övertygad om det. Men för en gång skull hade han fel; Jurban skulle aldrig mer återse henne i livet. Till häst igen Samma kväll dök årets första syderker upp. De såg trötta och griniga ut efter vad de ansåg vara den värsta trippen i mannaminne och refererade då till vägförhållandena mellan Syderkien och Vad. Vintern hade uppenbarligen dröjt sig kvar, och erkerna hade haft problem med köld, snödrivor och modd i den ordningen. Trots strapatserna var det ändå en erk som var tillräckligt energisk för att öppna sin bod redan på kvällen. Han hade naturligtvis upptäckt ovanligt många booter för tidpunkten. Boden blev genast en naturlig attraktion, även för Ronika och Jurban. Bryggardottern hade en överraskning på gång. Jag har funderat på att ge dig en gåva, sa hon. En gåva? Till mig? Ja. Vad då för nåt? Jurban blev nyfiken. En pilbåge en halv sådan. En halv? Ja, jag tänkte att jag kunde stå för halva kostnaden. Jurban log i mjugg. Det sköna med att känna sig rik var att han 19

20 också var mäktig att tacka nej till gåvor eller borde han betrakta det som en allmosa? Försökte hon köpa sig in hos honom, vars berömmelse hade stigit? Om han tog emot en sådan generös gåva, skulle han också stå i tacksamhetsskuld till henne. Värdet var helt enkelt för högt. Äh, sa han, du har väl inte tagit det jag sa ifjol på allvar? Det var mest menat som ett skämt. Fast du behöver en båge, sa Ronika lite förbryllat. Det gör jag. Men jag skall köpa en själv. Men du har väl inga pengar? Så fattig är jag inte. Det här dvärgsvärdet är värt en del nere i Syderkien, säger Kitomken. Jaså. Jaha. Just det. Så glöm det Men för all del, det var omtänksamt. Tja, det kanske inte bara var en generös tanke, sa Ronika en smula sårat. Vi kommer att behöva en bågskytt om vi stöter på mutantmyrorna igen. Jurban nickade allvarligt. Dem hade han glömt. Som du vill, sa han. Det är väl klokt. Ronika hade inte väntat sig en sådan bristande tacksamhet, och för ett ögonblick såg det ut som hon ångrade sig. Men hon kunde inte backa nu, utan fick överlämna etthundrasjuttiofem kopparmynt. De kom överens om att han var skyldig henne hundra. Ronika svalde förtreten över hans affärsmässiga inställning. Följande dag var en dag med strålande sol och klart högre temperatur. Väderleken slog om fullständigt. Den plötsliga värmen satte fart på snösmältningen. Det porlade i bäckar och tinade i marken och byborna upplevde att detta var den första riktiga sommardagen trots att man formellt sett var tio dagar in på årstiden 1. Normalt sett började smältningen ungefär en vecka innan vårdagjämningen, och efter ungefär lika lång tid hade växterna börjat knoppa. Efter ytterligare sju dagar kunde man räkna med att många växter stod i full blom, så dock inte detta år. Nu var allting försenat. Mycket smältvatten rann ner i Fjällälven, som snart skulle stiga och 1 Booterna har bara två årstider: sommar och vinter, vardera tre månader lång. Höst- och vårdagjämningen markerar årstidsövergångarna. 20