Med förhoppning om stöd från rummen vi använder.

Transkript

1

2

3 Med förhoppning om stöd från rummen vi använder. (version #2, SEP 2013) Rummens språk och bildliga resonans i förhållande till materia och ljud, samt användandet av händerna som medproducent för tankar.

4 Introduktion. Den här texten kanske bör inledas med tankar om i vilket perspektiv betraktelserna, eller tankarna runt betraktelserna, åsyftar. Eller olika fall som de skulle kunna åsyfta. Många områden i den handlar om just detta. Det behövs nog om inte hela så i alla fall halva skygglappar för att ge sig in i vad jag försöker säga med texten (..det här kan jag säga om det där kan vara möjligt..). Är det en begränsning eller en fördel att definiera ett område som texten utspelar sig inom? Valet står delvis mellan att främja eller förstöra för vidare diskussion inom olika områden, men också att förhoppningsvis kunna minska abstraktionen i vad det kan handla om. Vad jag kanske rent utav vill diskutera, eller adressera, med texten, är meningen med konsten som funktion i samhället. Samhället jag beskriver är tyvärr framförallt det svenska, så ha tålamod. Jag har under en tid testat om andra personers tankar fungerar som jag tror att de gör och därför försökt tänka färdigt dem. Detta är lite av ett problem om man även vill vara sin egen i självet. Det visade sig att det är fullkomligt livsfarligt att dela upp jaget i två delar (vilket verkade nödvändigt för experimentet). Av någon anledning gjorde jag i alla fall detta för att försöka tänka färdigt dessa tankar. Jag har prövat tankarnas eventuella relevans i olika sammanhang men har kommit fram till att det nog 5

5 är bäst att jag skriver ner dessa tankar här själv, istället för att de andra som kan ha tänkt dem gör det (då det är jag som har tänkt dem eller hur man nu ska säga). Det handlar alltså om ett slags försök att återskapa en själ som delvis separerats från kroppen och tanken. En själ som vid någon tidpunkt gick sönder. Kroppen har klarat sig förhållandevis bra under omständigheterna som jag utsatt den för i experimentet, i alla fall om man räknar brutna ben. Jag vill med texten även ta upp dessa saker; döden, rumsbilder och vad de kan innehålla, hur man kan behandla svårigheter man upplever och hur det senare kan bli bättre, hur vårt medvetande kan fungera i olika sammanhang, hur man på olika sätt kan betrakta företeelser och föremål, skulptur och installation i förhållande till utställningar, betraktarens roll, samt tankar kring tidsuppfattning. Genom dessa områden går sammanhanget in i andra områden såsom; oron för personers bortgång och upplevelsen av någons bortgång, saknaden efter våra döda, letandet efter döden för att försöka förstå den bättre, olika förslag på hur man skulle kunna nå något gemensamt, inre syn och minnesbilder, tankar kring hur man kan bedöma det utställdas värde genom kommunikationen om det utställda, olika sätt som rumsbilder kan fungera på och hur de kan upplevas, metoder för undersökning av rumsbilder, samt beskrivandet av konstens verksamhetsfält genom en omskrivning av delar av en ordbok (SAOB). I stort vill jag även diskutera dessa ämnen; kommunikation, det potentiellt gemensamma / det delbara, subjektivitet, objektivitet, estetiska val, existentiella frågor samt berättelser och berättartradition (ibland på gränsen till rövarhistorier). Jag skriver mycket om rastlöshet i texten, även när det inte står så, men detta är jag osäker på om ni läsare upplever. Vad jag vill är att sätta saker i huvudet på er, saker som förhoppningsvis sår ett frö till andra tankar i er. Kanske handlar detta mer om hur olika strömmar av händelser, händelseförlopp, kan fungera och mötas istället för att stå fast i en rastlöshet (eller pågående process). Rastlösheter är obarmhärtiga i sin förmåga att inte låta en läsa och skriva (bland annat). Det kanske inte ens behöver stämma för en potentiell läsare i uppfattning av det som är skrivet, men som ett försök att säga något särskilt så skulle det kunna vara en fördel att försöka göra så, att begränsa. Att sätta på skygglapparna och gå in för att prata om detta, att förhoppningsvis kunna minska abstraktionen i vad det kan handla om i mina ögon i texten. Att observera men också att medverka får bli parollen. Om man fokuserar sina tankar på något, vad som helst, så exkluderar man delvis tankar på annat. Det man för stunden gör är inte alltid det man för stunden gör i tankarna. Det är mycket viktigt för mig att försöka skriva så att det kan betyda någonting för andra. 6 7

6 En sista räcka med områden som jag gärna vill tassa in på; rum, rumsbildningar och vad som kan omge dem, perception, observation och uttolkning, dekonstruktion och destillation (som ett medel för att uppbyggnad och utveckling), tankar runt objekt och deras status i konsten, döden som embryo; om födelse genom det okända, balans och skenet av motpoler, runt material, materia, om, runt och inuti speglar, kommunikation och en potentiell gemensam kulturmassa. 8 9

7 Innehåll: Problematik med hur naturen kan tolkas i konstnärliga processer samt vad jag arbetar med för stunden (September 2013) Förslag på vad en linjär ritual skulle kunna vara och dess potentiella förmåga till användning som metod i undersökandet av rumsbilder Om det nakna ljuset och hus menade för sjukdomar Angående bortgång, inre synbilder, det möjligt gemensamma och saknad Variation på dödsbud Om resandet och solens påverkan Angående bedömandet av det utställdas värde genom undersökandet av vad det utställda kan kommunicera Sammanfattning Appendix Appendixnoter Bibliografi

8 Problematik med hur naturen kan tolkas i konstnärliga processer samt vad jag arbetar med för stunden (September 2013). Du som läser det här kanske vill bestämma när något är färdigt eller inte. Det där med att bestämma sig, att ha en åsikt om någots vara färdigt eller inte, vart leder det oss? En bit flinta som tvättats kan vara ett fullgott konstverk (även om den är otvättad), tillräckligt så för att prata om det. Vi för in delar av naturen, bort från naturen, till ett annat sammanhang för att kunna föra en annan diskussion om dessa delar. Men hästen som vi rider på vill väl bara vara en häst, även om vi vill projicera våra tankar på den? Vi frågar inte hästen. Vad naturen vill och vad vi som människor vill är nog väldigt olika saker i vår tid. Det man inte haft ett finger med i tillverkningen av, rent palperbart, kommer antagligen att upplevas subjektivt som något vackrare och mer intressant än det motsatta. Det kan vara så att det upplevs nödvändigt att vara medveten om att det man utför inte är det som intresserar en mest tankemässigt. Naturen är vacker i sig, jag vänder blicken mot den utan att förstå den. Jag vill inte kunna göra likadana, lika bra saker som den. Istället handlar det om att hitta ett sätt att arbeta 12 13

9 där jag kan vara medveten om den här problematiken. Att kunna vända blicken mot något annat än det man försökt se, kanske genom det man ville se, och att inte vara sentimental och onödigt romantisk för att kunna se längre och vidare åt det håll inom vilket man tänker på saker. Min arbetsprocess består mestadels av tänkande, iakttagande och sorterande. Sorterandet pågår mest hela tiden, saker åker runt i rummen och jag försöker se hur de verkar passa ihop. Det går mycket ut på att positionera olika saker som jag betraktat samt att kombinera dem. Att försöka skönja olika mönster; vad kan hända nu, vad kan kanske rimligtvis inte hända nu och vad kan hända sen. I dessa försök utgår jag ifrån att jag har fel i urskiljandet av dessa händelsers förlopp och om hur dessa kan fungera. Det subjektiva och det objektiva i betraktandet håller en stor del av tankarna då, samt det potentiellt gemensamma. Annars arbetar jag mest på saker med diverse verktyg. Då arbetar jag mycket med det rumsliga, i skulptur och installation, samt försöker utforska hur olika material kan fungera och passa tillsammans. Kanske rentutav hur de skulle kunna tycka om varandra och samarbeta lite. Men egentligen vill jag nog mest att de inte ska det, passa ihop, och istället lämna varandra ifred. Jag arbetar med verken tills de inte vill mig något mer helt enkelt (jag är medveten om att det är mina tankar som säger stopp och inte naturen). När de inte vill mig något mer så upplever jag delvis att de dör och delvis att de får ett annat liv (ibland tror jag nästan att möbler och tillhörigheter kan prata). Vid den punkten kan de få vara med i en utställning. Kanske är det en slags dekonstruktion av arbetena genom förändring av bilden, objektet, och borttagandet eller negligerandet av en för tydlig symbolik, om möjligt. Samtidigt som det byggs upp, rivs det i andra delar ner samtidigt. Som viljan att prata om förfall men inte veta var pratet hör hemma, vad det pratas om är framåt och uppåt. Min process är som en bläckfisk ibland. En sån där äcklig rödlila bläckfisk med ett stort tungt bakhuvud vilket ser ut som en blandning av en varböld och en ballong fylld med vatten. I huvudet, i tanken, finns antingen en muskel synlig under huden, eller fett som dallrande spelar under huden, eller så finns inga muskler alls alternativt förtvinade muskler och mycket skinn. Ibland är det som om massor med fett dallrar under huden i den här säcken som är huvudet (varbölds-ballongen). Saker lämnas inte fria från potentiella redigeringar. På IASPIS öppet hus / Konstnärsnämnden lokaler (September 2013) visade jag skulpturer, objekt och målningar. Arbetet med dessa handlade från början om att hitta ett mellanting mellan skulpturer och objekt. Sedan handlade det om övergångarna mellan 14 15

10 andra områden som; från skulptur till rumsbild, från rumsbild till det sociala samspelet (eller dialogen), från det sociala samspelet till samhälleliga strukturer, sedan över till arkitekturens roll i det sociala samspelet, tillbaka till rumsbilden, förskjutandet av rumsbilden, materia gentemot luft och dess möjliga variationer i förhållandet till varandra, måleri tillsammans med skulptur, det affektiva i konsten, existens genom associering till olika saker, historieberättande, skrönans form och varför det är svårt att hålla sig till det osanna, att lämna det upplevt vackra i bild för att antingen strunta i det eller hitta det någon annanstans, tankar kring begrepp som sanning, historia och fakta som delvis felaktiga i hur de brukas. Om man inte kan kommunicera så bra generellt så vill man nog kunna göra det desto mer. Om mitt arbetsförlopp skulle liknas vid ett äpple eller ett päron så skulle det bli ett äpple, men valet är orättvist då jag aldrig riktigt kunnat tycka om päron fullt ut (förutom den där gången). Jag vill röra mig mot forskande genom handlag, men utan att producera något materiellt; utan sentimentalitet och romantik, utan att det är vackert i bilden av det, men att det istället i tanken får vara vad adrenalinet är för olyckan, en överlappning. En jämkning i tanken, mellan smärta och ett tillstånd av friskhet; viljan att föra en diskussion där konsten kan få vara adrenalinet. Den kan få vara där och överlappa tillstånd, den kan få hjälpa till i tankar på annat

11 Förslag på vad en linjär ritual skulle kunna vara och dess potentiella förmåga till användning som metod i undersökandet av rumsbilder. Det som upplevs vackert av somliga kan samtidigt upplevas som motsatsen av andra; det som är ett banalt centralperspektiv i en bild kan samtidigt vara en vacker symmetri (sett i förhållande till betraktaren av en utställning). Det som sägs vara vackert yttrat i talad form (till skillnad från det som kan räknas som en upplevelse utan att tala) riskerar alltid att förlora precis det som omnämns genom nämnandet av det. I de stunderna byts silvret ut mot guld när man tiger 1 och kännedomen om att upplevelsen är över kan senare mätas i den stagnerande graden av exaltering efter kulmen. Varpå letandet efter nästa upplevelse tar vid. När ett bord sägs vara färdigbyggt så skiljer det sig från att säga att bordet är färdigt. Är det färdigt så kan det betyda att det är så förstört som det går, träet är uppeldat och det är bara aska kvar efter den hädanfärden. Bordets ursprungliga funktion är borttagen, men askan är där och funktionen blir förskjuten till en annan än tidigare. I det rummet man för tillfället befinner sig i är man i ständig kontakt med materia och utöver den även funktionerna som den innehåller. För att nå förbi ett ytlager av detta så måste ytterskiktet avlägsnas om innehållet bakom det ska kunna 18 19

12 upplevas utan att lita till minnet eller andras förslag. Om det avlägsnas skulle det som mönster, eller metod, kunna kallas en undersökning av funktioner. Vad händer om man slänger den här pinnen rakt in i väggen, hur interagerar elementen i försöket? Det utförs med förhoppningen om att senare omvandlas till ett kommunicerbart uttryck i en presentation. Vad som kan anses vara färdigt, en konstant, är att undersökningen av funktioner kommer att fortgå i en obestämd tidsrymd, vilket samtidigt gör tidsrymden medvetet ofärdig. Det som avviker från ett vanemönster kommer att utsättas för tester tills det kan inkluderas i mönstret. De rum som inte bär spår av beslut (där det inte finns spår av beslut) som sedan fysiskt agerats ut, räknas då som oupptäckta områden. Men likt nuet så skulle ett sådant oupptäckt område antagligen inte gå att ta fasta på. Så fort det sker har det väl lämnat det stadiet? Min utställning Investigating spatial features through a linear ritual 2 var delvis en fortsättning på ett tema som konstnären Thomas Mulcaire presenterat i den föregående utställningen i galleriet 3. En komplett vändning av den ordinära typen av arbetsrelation mellan konstnär och arkitekt 4. Men utöver valet att ta delar av en ursprunglig arkitektplan som i Mulcaires utställning, var här de omedvetna funktionerna i arkitekturen som skapats i rumsbilden av hantverkarna som byggt den till det stadiet den nu befinner sig även medräknade; effekterna som skapats i rumsbilden av att den inte är färdigbyggd enligt den ursprungliga planen, men att den samtidigt kan utge sig för att vara färdig som den är. Vilket i sådana fall skulle kunna ha sin grund i ett beslut härlett från den drivande kraften bakom galleriet, aktiva aktörer i produktion av utställningar och besökare. Vilka alla kan anses vara en del av en sådan överenskommelse. När är alltså någonting färdigt, och är det, ens om det kan anses vara det, av intresse? Angående rumsbilder. Om rumsbilden i sig flyttar fokus ifrån spörsmål presenterade i galleriet, utan att det är avsikten, så kan det vara en nackdel. Förstadiet till en utställning för de två rummen pockade efter uppmärksamhet. Stadiet som galleriet, med sina två rum, befann sig i innan utställningen påminde om hur ett skelett ser ut när man lägger det på en myrstack för att ta hjälp av myrorna för att avlägsna skinn, muskulatur, senor, märg; allting som inte är själva benkotorna. I ett sådant förlopp i myrstacken skulle skelettet här vara någonstans mitt uppe i den avlägsningsuträttning som myrorna utför; det fanns i galleriet alla de funktioner som är brukliga för det, utom just en färdigställd interiör. Antingen hade galleriet blivit skinnflått, och kanske även fått naglarna utryckta, eller så föddes det sådant

13 Som entitet, eller snarare rum, blev valet att tillföra ett förslag på ett skinn, ett slags temporärt yttre (som då blir inverterat då man går in i det), en uppgift som rimmade bra med att utöver det även presentera förslag på vad som kan upplevas som något vilket utger sig för att innehålla både attribut av att vara något skulpturalt, och av att kunna vara ett handgripligt objekt med en tydlig funktion. En pilbåge skjuter pilar, men vad som här liknade en pilbåge hade inte längre möjligheten att spänna strängen i den mån att funktionen blev optimerad för ändamålet. Det gick att spänna de två mindre strängarna som blivit till av förankringen i mitten, men om pilarna lades an där skulle de inte ha skjutits många meter. Det finns ingen rimlig centerpunkt där kraften kunde fokuseras utan att balansen vid avfyrandet hade blivit förkastlig. Verket hängde ner från en pyramid som var vänd ett halvt varv vertikalt och som hade sin bas i hela taket i det nedre rummet av galleriet. Ytorna i pyramiden hade färgerna gul, blå, röd och grön på varsin sida och spetsen av pyramiden befann sig i korspunkten av de fyra linjer man fick då man drog linjer ifrån hörn till hörn med största möjliga avstånd mellan dem från golv till tak. En central punkt i rummet. Den hängande pyramiden åtföljdes i samma rum av en pyramid sedd rakt uppifrån, med samma färger, fäst i ett av fönstren mot gatan utanför. Pyramiden i fönstret hade även funktionen av att täcka över en större spricka i glaset. Dess basplatta var riktad ut mot gatan och dess spets in mot rummet. Övertäckningen av sprickan i glaset utgjorde ett av sju ingrepp i rumsbilden som tillsammans gav ett förslag på ett temporärt färdigställande av den. Sju som siffra får stå för våra sju sinnen; syn, lukt, hörsel, sexdrift, smak, empati och känsel. Det kan vara så att det finns en möjlighet att försätta sig i trans för att känna igen sig inuti dessa sju sinnen. Det skulle antagligen kräva extrem koncentration och noggranna förberedelser att nå det stadiet av trans. Hjärnan måste nog tömmas fullständigt på irrelevant information innan man kan sätta igång. Denna metod som utarbetats över åtskilliga år av diverse olika människor är absolut inget att rekommendera för någon som vill behålla sin mentala hälsa på en bra nivå. Annars, kan man se de det som en tankeövning antar jag. För att utföra min del av experimentet har jag valt att samarbeta med diverse material och fysiska rymder för att kunna åstadkomma något slags resultat. Just nu, under månens sällsamma glans har vi nått detta stadium av medvetande. Låt oss kalla denna variant av medvetande för de sju sinnenas krans. Det finns med största möjliga sannolikhet en sådan krans; det man inte letar efter finner man nog ofta. Det man kanske vill göra ska man absolut inte göra om det förefaller samtidigt som ett tredje alternativ. Nämligen; detta som jag beskriver kan liknas vid 22 23

14 ett slags författande av en princip; Det sju sinnena tillsammans ska kallas kranssinnena. Detta därför att det inte fanns något som kunde hjälpa mig med det jag ville göra; vad jag försökt göra hela tiden är att försöka få en komplett överblick över min samtid samtidigt som det vi kallar nuet sker; detta borde vara omöjligt (och det visar sig också att det antagligen är det). Hela undersökningen är ett fiasko i mina ögon, det finns inga sju sinnen som kombineras i en krans (men håll med om att det hade varit kul om det hade stämt). Jag har däremot känt mig nödgad att uppfinna ett språk som kunde pratas mellan människor och rumsbilder. Jag vill så desperat förstå vad alla dessa vackra varelser vill mig. Jag kunde det här språket när jag var mindre och det verkar inte bättre än att det tog mig ända tills nu att förstå att jag totalt hade glömt bort det. Man får faktiskt prata med sina möbler och diverse rumsbilder om man så vill. Det råa uttrycket som galleriet representerar skiljer sig från den ordinära vita kubens presentationsform; som förutsatt att den fungerar optimalt, har fördelen av att utge sig för att vara så anonym som det möjligen går för att ge plats åt det presenterade, bereda rum åt någonting annat än sig självt. Vit färg på väggarna är ett kännetecken som av vana, följd och funktion fungerar på det viset i sammanhanget som beskrivs. Där ett utställningsrum som kan anses vara ofärdigt nog lätt bereder plats åt sig självt på ett mer tydligt vis, blir det då en annorlunda situation för presentation än den som återfinns i den vita kuben. Hur golvet bör se ut för att få en önskad effekt av anonymitet finns det många olika lösningar och varianter på. Den kanske mest effektiva lösningen för att behålla rumsbilden så obemärkt som möjligt, kanske också den vanligaste, är att använda en grå nyans på golvet. En nyans som inte riktigt är ljust grå men inte heller riktigt mörkt grå, om den dessutom subtilt drar åt något håll av blå, gul, grön eller röd spelar kanske mindre roll, men det kan sätta en viss prägel. Golvet i galleriet är grått, men med anledning av att det består av betong. Det hade en väldigt tydlig textur, särskilt i betongkammar som likt sanddyner täcker över kablage för el och kanske till och med annat, vem vet. Även om anonymiteten blir viktig i ett sådant typ av utställningsrum som en vit kub utgör, så får inte attraktiviteten i själva rummet försvinna helt heller; det bör nästan finnas en attraktivitet i det anonyma, en glimt av en gömd utsikt. Om sedd som en maträtt så bör den vara så välkomponerad men slät som möjligt, inga tuggbara bitar får vara kvar; en fungerande symbios av funktion och uttryck. Det dubbelbottnade uttrycket som gallerirummet 24 25

15 hade i sitt förstadium innehöll en annan typ av attraktivitet. Det fanns en stor möjlighet att ingripa i rumsbilden på ett annat sätt än i den kanske mer ordinära vita kuben; upplevelsen blir som en fälla där man fastnar i arkitektoniska frågeställningar när den utlöses. Man blir ett villebråd för arkitekturen som jägare och om man fångas blir man delvis dess ombud. Det är ett val att fångas men det är mer lockande här än i fallet med en vit kub. Valets möjlighet har minskat till den tvetydiga rumsbildens fördel. Oavsett om gallerirummet kunde anses vara medvetet ofärdigt, eller om byggnationen fastnat i utvecklingsgången för en potentiell färdigställning, så hade rummet ett tydligt fysiskt uttryck som det gick att lägga handen på. Det såg bara ut som det gjorde och inget annat. Detta lockade mig till ingrepp i rumsbilden genom dess irregularitet. Den störde ett vanemönster (men gav mig kanske ett annat?). Valet att bryta ett mönster är tydligare här än i den vita kuben, men gör man då avkall på något annat? De delarna som Mulcaire hade valt ut för en slags accentuering i rumsbilden, valda utifrån den ursprungliga arkitektplanen 5, var då en del av den. Ingreppen han utförde i rummet genom beställning av hantverkares tjänster måste de som ställer ut efter honom ta ställning till på ett annat sätt än i förhållanden mellan konstnär och konstnär i en utställningsföljd där verken skickas tillbaka. Mulcaires utställda verk paketeras inte ihop för vidare resa, de är lika mycket fysiskt närvarande i hans utställning som i de följande. Hans roll i de fortsatta utställningarna, fram tills det att den ursprungliga arkitektplanen färdigställts, blir istället den av en slags verkställande arkitekt. Även om det går att se de utvalda delarna som han färdigställt som skulpturer. Utan tillgänglig information i galleriet om att de är hans skapelser läser man dem antagligen inte som verk från en utställning, utan snarare som en påbörjad byggnation. Om man väljer att se dem som verk vilka har blivit kvar, i förhållande till sin egen utställning, blir det som att presentera sina egna verk inuti en annan utställning. Ett sammanhang som är frestande att adressera, även om det också går att undvika. Stengolvet med de traditionella vita stenarna som är vanliga i Lissabon är en komplett färdigställning av golvet i det nedre rummet, vilket antagligen inte kommer att läggas särskilt mycket tanke på 6. Det ser redan ut att höra hemma där. Den vita ellipsformade pelaren och den vita L-formade väggen i det övre rummet står till skillnad från golvet mer för sig själva 7. De är omgivna av de ofärdiga delarna i galleriet som väntar på att få bli som dem, det till synes ofärdiga krävde uppmärksamhet. Pelaren och den L-formade väggen skulle kunna ha setts som en del av ingreppen vilka jag utförde i 26 27

16 galleriet, men det var de inte. Istället för att ignorera dem och gå runt dem så var de inkorporerade i planen av ingrepp för min utställning, utan att vara en del av den. De var redan utförda innan det som skedde sen. I stadiet utställningsrummen befann sig innan utställningen fanns det spår av beslut från hantverkarna vilka var synliga på ett tydligt sätt eftersom rummen inte färdigställts som planerat från början. Samma stadium återfann sig delvis efter utställningen 8. Eftersom rummen kunde anses vara färdiga som de var gav det effekten av att hantverkarna då kunde ses antingen som delaktiga i planerandet av arkitekturen, eller som en slags oavsiktliga arkitekter i skapandet av rumsbilden. Besluten de fattade under byggnationen, vilka antagligen inte var menade som färdiga lösningar för interiören, yttrade sig i ett uttryck som gav intrycket av att vara menat för att senare täckas över i ett mer polerat slutresultat, snarare än att fortsatt vara lämnat för åsyn. Avsikten med ingreppen i rumsbilden inom utställningens ramar syftade antingen till att accentuera hantverkarnas oavsiktliga uttryck, eller till att täcka över dem. Detta utfördes med förhoppningen av att ge ett förslag på en mer färdigställd rumsbild, en som inte kunde läsas lika tvetydigt som innan. Det som skedde innan och under ingreppen i rumsbilden kan liknas vid en slags linjär ritual 9. En ritual som då genomfördes med förhoppningen om att mynna ut i en gynnsam situation för presentation av andra verk än just detta. Den var linjär på grund av att den inte var menad att utföras på samma vis, på samma plats, mer än den gången då det skedde. Men den innehöll samtidigt likheter med en fastställd ritual, då besluten för vad som behövde ändras eller utföras inte helt och hållet bara var beslut. Det var något som även skedde efter en slags automatiska tankar eller dylikt, möjligtvis kan det vara så att jag vid någon tidpunkt också blandade ihop saker i barndomen. Besluten var då inte fattade i stunden utan snarare genom en sammanslagning av händelser som skett tidigare, utan något stort mått av vetande om varför besluten togs som de gjordes, men att de likväl skulle fattas just så och inte på något annat vis. Dessa beslut bär på det sättet likheter med döda metaforer; de har kommit till en punkt där färre ord ger samma betydelse som en ursprunglig längre version, efter en outtalad överenskommelse som utvecklats genom användande av metaforen, kommunicering av den. Metaforen har försvunnit men har samtidigt kvar sitt innehåll i det vedertagna uttryck det har omvandlats till. Såsom papperskorgen i datorn inte innehåller så överdrivet många papper liknande de som vi skriver på med penna, och den heller inte är särskilt rund, rent tredimensionellt (som den vi har under skrivbordet), så får besluten delvis tas på ett liknande sätt. De två olika papperskorgarna har en gemensam funktion 28 29

17 likaväl som de olika typerna av beslut har det. Besluten upplevs på något vis som fattade i olika tidsformer; de har sitt ursprung i separerade tidsrymder men de bor inom samma person. Sett från ett utomstående perspektiv upplevs de olika versionerna av beslut, som sedan gestaltats i ett uttryck, antagligen utan skillnad däremot. Oavsett om det är en subjektiv försoning som skett inom personen, mellan besluten, eller ingetdera. Det som presenteras i galleriet är där för beskådning som en egen entitet. Men spår av beslut, som sedan utförts fysiskt, med eller utan en tydlig avsändare, finns nog alltid i vilket upptäckt rum som helst. Skulle motpolen vara möjlig och greppbar (För mig börjar det luta åt att det kanske går, men det verkar högst orimligt samtidigt antar jag). Syftet med ett beslut som fysiskt påverkar en rumsbild är ofta att kommunicera något till en annan person, men inte alltid. Däremot finns nog spåren från de olika personerna kvar i rummet i båda fallen. Genom utförandet av en linjär ritual kanske man kan närma sig någon slags lindring av upplevelsen av att vara fängslad i sitt eget förstånd. I de fallen där det fortfarande kan kallas ett förstånd, då det vistas i samma fysiska gestalt vilken man är van vid, och det fortsatt finns delar av förståndet som är aktivt. Personen man känner som sig själv, den person som man refererar till när man tänker jag, skymtar ibland förbi i en vag och något dimmig modd av bilder som då är det som är det vakna tillståndet. För att sedan bege sig annorstädes igen. Det upplevs mer som att följa en halvt om halvt igenkännbar föreställning, som på ett märkligt vis kommer inifrån huvudet, än det vakna tillståndet vi vanligen upplever. Även spegeln visar en något främmande person, vilken rör sig efter minsta ryck som man själv gör på andra sidan. Bara det att det inte är helt och hållet samma person som ser tillbaka vilken vanligen gör det, det är en annan (eller kanske till och med flera). Man får stå där och undra var ens spegelbild har tagit vägen, varför den inte är komplett och i ordning; var man har gömt sig själv. Det går dock inte att stå där och fundera särskilt länge. Den omtöcknade, sakta och orkeslösa delen i kroppen matchas i lika mån av en rastlöshet som står helt ur proportion till den fysiska möjligheten till rörelse. Trots orkeslösheten finns det ändå ett inre tvång att röra sig nästan hela tiden. Medvetandet och kroppen är då inte i fas. Att försöka läsa ens en hel sida i en bok är mer eller mindre som att försöka trä ett rep genom ett nålsöga; repet skulle kunna likna en 30 31

18 tråd, men uppfattningen av proportionerna i förhållande till dess funktion är satta ur spel. Pusselbitarna har i hjärnan spridits ut på för många ställen, så det enda man kan göra är att börja lägga pusslet igen, vilket kommer att ta i princip all energi från allt annat. Orden i boken verkar inte passa ihop med varandra längre, men viljan att uppfatta dem är nog så stark. Det hela mynnar ut i en väldigt märklig frustration; en av att vara fängslad i sitt eget förstånd och inte ens kunna läsa en hel sida i en bok även när man försöker sitt yppersta. När vi var i Lysvik på somrarna brukade jag vara vid järnvägsrälsen och samla på rostiga spikar (mycket vackra och eftertraktade av mina kompisar). Detta scenario har i mardrömmar blivit beskrivet för mig av mig själv som en plågsam dröm där jag försöker simma under en bro som visar sig vara något annat än en bro och det blir väldigt smalt, svårt att tränga sig igenom. I helgen gjorde jag och några kompisar en resa ut i skogen. Det visade sig att det skulle bli en längre resa för mig än för dem. Jag gick vilse på vägen hem under natten och satte upp läger vid en disig sjö. Det gick älvor på vattnet, precis som det förut gjort i Värmland. Jag gjorde upp eld, sorterade alla saker och la mig ner för att sova. Att företa sig ett sökande med ett utstakat ändamål är då likaledes inte alls lätt. Vad som däremot existerar i modden vilken är ens dag är trots det ett slags sökande, eller uppdrag, som kan liknas vid något som gör sig påmint längst bak i huvudet som något bekant, men som inte helt kan placeras. Expeditionen är väldigt tydlig i hur den bör utföras, till och med är svår att undvika att utföra. Där målet på något vis är väldigt mycket mer självklart än mycket annat. Bara det att det inte finns något som kan beskriva vad det faktiskt är som kommer att hända när det uppnås, eller varför det som söks bör bli funnet. Förutom att man kan försöka förutspå vad som kommer att ske. Uppdraget i sig är påtagligt synbart, med ett till synes väl bestämt mål och tydliga steg på vägen som ska utföras för att nå en storslagen kulmination av händelserna (aldrig upplevt detta steg). När man minst anar det så kommer den, tystnaden. Rösterna i huvudet tystnar och jag hör igen vad folk säger. Ett trauma som orsakat besvär för mig är när en vän smällde av knallpulver rakt in i mina ögon och jag blev döv på ena örat. Jag fick krut-splitter på ögongloberna, som togs bort med pincett och bomullstops från hinnan på ögonen. Upplevelsen av känslan att förlora hörseln på ena örat och nästan bli blind kan vi kalla det. Å andra sidan så är det ju svårt att se vad som skulle vara så himla bra med att ha två fungerande öron. Örat sitter ju där men skinn och brosk och så men hörselfunktionen är inte där (finns många skämt att dra om detta ang. Van Gogh och dylikt). I tillståndet av töcknet går det inte att se hur para

19 doxalt det är att kulminationen kommer att ske däremot. I efterhand kanske man kan konstatera att det som skulle ske inte gjorde det (här kommer förhoppningen angående rummen in). I den stunden, likt rebusen om var man ska vara och när, så stämde det väl med vad jag behövde. Tyvärr gör det inte vistelsen mycket lättare, men det finns en man som berättade för mig att hemmet är där man lägger sig ner för att sova. Jag håller med, men det är inte alls så romantiskt sagt vilket jag trott. Där man bäddar får man ligga, inte som man bäddar. Bädda kan väl de allra flesta göra, bara det att de gör det på fel ställe; vilket gör att de har valt ett hem för natten. Vissa har inga val annat än att välja något som är i andra människors ögon ett dåligt val och andra har lakan av egyptisk bomull. Bättre så att leta efter kärleken, eftersom den gör precis hur den vill. Men möjligheten finns väl alltid att det kunde ha stämt, det man tänkte från början. Ibland är efterkonstruktioner då nyttiga för att kunna gå vidare. Men vad det var som skedde blir i minnet en linjär ritual, en ritual som inte är menad att, eller kan, utföras mer än en gång. Men den är lika självklar i sina steg och i sitt mål som något man utfört alldeles för många gånger efter vana. Med dess oförklarliga element går ritualen bara att utföra av den i vars huvud den existerar. Den befinner sig antagligen där som en effekt av ett minne som en gång uppskattades av dess isolerade utövare, och kan förhoppningsvis nu fungera som en slags självhjälp på en tilltrasslad väg tillbaka till ett mer bekant tillstånd. Eftersom det inte är en komplett minnesbild av något som tar sig tillbaka, som i Prousts fall med lindblomsteet och madeleinekakan 10, så finns det heller inte någon tydlig utlösare för blandningen av uppskattade minnen som visar sig. Likheten är att de värmer. Om det finns något som liknar en utlösare så är det nog det motsatta mot teet och kakorna, de svårare tider som just då är. Minnena som sköljer över en är nog däremot lika ljusa och bitterljuva i båda fallen. Det temporära färdigställandet av utställningsrummet enligt standarden från den linjära ritualen var som sagt utfört i sju olika ingrepp. De trästänger som var nedsatta i hål där det enligt den ursprungliga arkitektplanen för rummet skulle ha placerats en annan typ av handräcke än det som nu är där, var ett av ingreppen i rummet. Det räcke som istället har funnits där sedan galleriets öppnande är av enklare modell, byggt av armeringsstål som svetsats ihop. De andra ingreppen i rumsbilden innefattade övertäckandet av två formationer med rör i taket, vilka liknade Mulcaires pelare fast som om de blivit avskurna på längden i mitten. Övermålandet av en vit ruta i taket så nära som möjligt tillbaks till 34 35

20 den ursprungliga grå färgen och mönstret från betongen 11, borttagandet av blå bokstäver, blyertsskisser och annat på väggarna, övertäckandet av elsladdar i tak och på väggarna, samt övertäckandet av skador på en av glasrutorna i det nedre rummet. Det sista ingreppet var en accentuering av det mönster som skapats på golvet i det övre rummet av betongupphöjningar som täcker kablage, genom utfyllnad med sand i hålrummen mellan upphöjningarna och väggarna. Dessa ingrepp är vad som gick att ta fasta på under den tidsrymd då utställningen var öppen för betraktning. Varje tidsbegränsad utställning kan ses som en medveten tidskapsel då det finns ett datum när den öppnas och ett innehåll som då visas 12. Höljet för en sådan tidskapsel är en tidsrymd i sig, vilken leder fram till öppnandet av den, där en annan sort av undersökning av funktioner tar vid, den av besökarens. För hur interagerar elementen i försöket enligt en betraktare? De olika banorna för funderingar korsas i kommunikationen mellan de som pratar om ämnet. Det som nu avviker från en betraktares vanemönster kommer att utsättas för test tills det kan inkluderas i dennes egna mönster, eller försöka ignoreras. De omedvetna funktionerna i arkitekturen som skapats i rumsbilden av hantverkarna har i både mitt och Mulcairs fall nu uppmärksammats som ett förslag för vidare kommunikation om dem. Då galleriet i förstadiet liknade ett skelett mitt uppe i sin vistelse i en myrstack, så kanske det under utställningen såg ut att ha blivit försett med ett skinn från ett djur av en annan ras. Ett som då trätts över dess skelett, med medvetenheten om att det kommer att ömsas. Det inverterade och temporära skinnet var i sig ett förslag på något som kunde upplevas innehålla drag av att vara både en skulptural installation och av att vara ett rum med en tydlig funktion. En potentiell centralpunkt i den temporära rumsbilden skulle kunna ha varit att om något element i den hade ändrats så hade den försvunnit, centret var då symmetrin i sin helhet; då det inte fanns ett faktiskt centrum så var allting lika centralt. Installationen sedd som en symbios av funktion och uttryck var i sådana fall mycket skör. Den svagare symbiosdelen var funktionen med sin regelbundna form. Vilken var mer sårbar i sin bundna position deriverad från den linjära ritualen, än uttrycket, som om det hade ändrats antagligen inte hade påverkats på samma sätt. Tvetydigheten i rumsbilden låg fortsatt kvar i hur rummet såg ut, men funktionen som gallerirum var av en mer fastställd karaktär när den då hade en slags interiör. I nästföljande utställningar kommer utstäl