O.P. Cóndor FÖRORD. Ricardo Canto Leyton. Paula, Pamela, mina älskade systrar, utan er hade det här aldrig ens påbörjats.

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "O.P. Cóndor FÖRORD. Ricardo Canto Leyton. Paula, Pamela, mina älskade systrar, utan er hade det här aldrig ens påbörjats."

Transkript

1 Sidan 1 av 201 FÖRORD O.P. Cóndor Ricardo Canto Leyton Denna bok är baserad på verkliga händelser under diktaturen i Chile. Den tillägnas alla chilenare som föll offer för dess brutalitet, deras ättlingar världen över, samt alla stackars barn som under årtionden blev sexuellt utnyttjade på Colonia Dignidad. Bland den ofattbara mängden människor som fick lida under diktaturen fanns även mina morföräldrar: Angela Cornejo och Luis Leyton. Tack, mormor och morfar, jag vet att ni fanns där någonstans och hjälpte mig att få ned det här på papper, jag kunde känna er närvaro. Paula, Pamela, mina älskade systrar, utan er hade det här aldrig ens påbörjats. Jag vill med denna historia även hylla alla människor, alla hjältar och inspirationskällor, som led något fruktansvärt, men ändå hade styrkan att stolt stå upp och berätta vad som hände dem, som utan spår av skam eller rädsla kämpade för upprättelse genom olika organisationer såsom Amnesty International, FN, Rettig-kommissionen, samt genom att vittna i den s.k. Valech-rapporten, sammanställt av chilenska regeringen. Historierna om ert öde under diktaturen har berört mig starkt, och jag önskar att det fanns ord att skriva som kunde lindra er pina. Jag önskar att jag kunde skänka er dagar av mitt eget liv. Dagar utan att ni upplevt det ni upplevt, dagar utan hemska minnen eller mardrömmar. Jag önskar jag kunde skänka er lycka, att jag kunde skänka er tröst. Ordet stolthet är för ynkligt, alldeles för otillräckligt, för att beskriva vad jag känner över att ens vara född i samma land som människor med eran enorma styrka och mod. Jag kan ärligt säga att jag avgudar er, för i mina ögon är ni alla, utan minsta tvekan, de främsta förebilder en människa kan ha. Minnet av ert öde kommer för evigt att finnas i mitt hjärta i form av ett oläkbart, öppet och svidande sår, som varje gång diktaturen nämns smärtar hårt. Ett sår skapat av de obesvarade frågor som ständigt upprepas i mitt, och så många andra landsmäns huvud. Varför? Hur kunde de? Por Qué? Por Qué?

2 Sidan 2 av 201 Från slutet av andra världskriget och fram till kommunismens fall, under en 45 år lång period, pågick i världen en förintelse. En förintelse som många än idag inte skäms för att hävda var nödvändig och korrekt. Hundratusentals människor mördades eller försvann världen över, alla på grund av en politisk tro. Miljontals människor torterades, våldtogs, nedvärderades, kränktes, och fick men för resten av sina liv under förhör, allt på grund av en övertygelse. Denna förintelse som man vill komma undan med utan att dömas, denna massaker som man vill blunda för i all framtid, detta skamfyllda kapitel som man för evigt vill riva ur historieböckerna, kallas ibland häxjakten på kommunisterna. Denna historia speglar en minimal bråkdel av vad detta fullständigt hänsynslösa, världsomfattande blodbad innebar och dess konsekvenser. Jag är det irriterande gruskornet i era tårfyllda ögon. Jag är den spetsiga stenen innanför era tätt åtsittande skor. Jag är den djupt sittande stickan i toppen av ert pekfinger. Jag tvingar er att minnas det ni helst vill glömma. Jag kräver att ni erkänner det ni helst låtsas inte har hänt. Och jag har bara börjat. /Ricardo Canto Leyton När jag var en liten pojke och fortfarande levde i mitt hemland, Chile, vaknade jag mycket orolig ur en mardröm en natt. Jag hade skrikit och grät nu, livrädd för att ett monster fanns i mitt rum. Jag låg i sängen med alla kläderna på, förutom skorna, det var nämligen svårt att somna med skorna på. Alla i familjen gjorde likadant, det kunde ju vara så att militären dök upp, just i vårt hus, just denna natt. Man visste inte vad som väntade. Ibland sökte de bara igenom huset, ibland tog de någon med sig, ibland tog de hela familjen, inklusive småbarnen. Helikoptrarna hördes tydligt utomhus och de väldiga strålkastarna lyste upp sovrummet till och från. Äldre kompisar hade sagt att människor dödades genom att kastas levande från helikoptrarna under nätterna, men jag trodde inte riktigt på det. Det sade de nog bara för att skrämmas. Min mor kom in i rummet och försökte lugna mig. Hon sade: Du ska inte vara rädd för monster, Ricardo. Människor är betydligt hemskare än de mest fantasifulla monster, det är dem du ska vara rädd för. Hon pussade mig på pannan och tittade sedan med en bekymrad blick mot fönsterrutan, som precis lysts upp av strålkastarljuset. Rädd för människor?, tänkte jag förvirrat. Hur skulle en människa kunna vara hemskare än ett monster? I vuxen ålder mindes jag plötsligt dessa ord och först då insåg jag vad hon egentligen menat. **** Yes, I know my enemies. They re the teachers who taught me to fight me. Compromise, conformity, assimilation, submission. Ignorance, hypocrisy, brutality, the elite. All of which are American Dreams. Know your enemy, Zack de la Rocha, Rage against the machine, 1992, Retribution Music (BMI)

3 Sidan 3 av 201 KAPITEL 1: Rafael Santiago, Chile, , kl. 03:04. Ett år, sju månader och 28 dagar efter den chilenska statskuppen. General Pinochet har etablerat sig som odiskutabel och allsmäktig ledare för landet. Militärfordon och helikoptrar syns överallt, dag och natt, i sin jakt på potentiella hot mot fosterlandet. Människor lever med ständig oro över att bli hämtade av militären till tortyrfyllda förhör eller att försvinna precis som otaliga människor redan gjort sedan statskuppen den 11 september Rafael tände den vita lampan på nattduksbordet, sedan tittade han på väckarklockan som visade några minuter efter tre på morgonen. Han hade ännu en gång vaknat av mardrömmar under natten och låg nu ängsligt med ett intensivt bultande hjärta och tittade rakt upp i taket på sitt sovrum. Han andades djupt och kontrollerat i några minuter, som för att lugna ned sig. Utanför kunde han höra hundar skälla högt och helikoptrar flyga omkring i närheten. Kondorerna är ute och spanar efter byten, tänkte han och satte sig upp i sängen. Ända sedan kvällen han tagit farväl av sin fru och sin lilla dotter hade mardrömmar avbrutit hans sömn, natt efter natt. Ofta undrade han om han tagit rätt beslut i att stanna kvar, om han inte borde ha hoppat på båten den kvällen och struntat i sin stolthet. Tyvärr så visste han att han inte skulle ha kunnat leva med sig själv om han flytt och tvingats bevittna sitt lands öde genom tidningar och TV på en avlägsen plats. Det var bättre att befinna sig där det hela utspelade sig. Den svarthåriga och smala mannen i trettioårsåldern satt nu på sängen fullt påklädd, men barfota. De senaste månaderna hade varit mycket oroliga och han hade sedan några veckor tillbaka bestämt sig för att sova med kläderna på, ifall de kom under natten, fast han hade svårt att somna om han inte var barfota, hade han märkt. Han ställde sig upp och gick mot köket. Kan det vara rökningen som gör att jag törstar så mycket på nätterna?, frågade han sig och plockade ett glas från diskbänken. Han vred igång vattenkranen och väntade en stund så att det rinnande vattnet skulle kallna innan han fyllde glaset. Han svalde det kalla vattnet med ett par snabba klunkar, vände sig om och gick iväg mot sovrummet. Det kalla stengolvet började nu göra sig påmind mot hans fotsulor och han ökade i takt för att nå sängen snabbare. Han lade sig ned, släckte ljuset och blundade. Bilderna från mardrömmen som väckt honom tidigare gjorde sig genast påminda och han gjorde så gott han kunde för att skaka av sig dem. Den senaste veckan hade en av mardrömmarna återkommit flera gånger, det var den om militärklädda män som arresterade hans fru framför ögonen på honom. Det värsta med den drömmen var att han under tiden det utspelades stod som paralyserad och bara kunde observera. Känslan av att han var tvungen att röra sig, att hjälpa henne, gjorde att han till slut tvingade sig själv att vakna. Varje gång vaknade han lika svettig, med ett hjärta som slog så häftigt att det smärtade i bröstet. Därför låg han alltid kvar en stund och andades lugnt efter att han vaknat, åtminstone till dess att han kände att hjärtat återgick till en någorlunda normal rytm. Ibland misstänkte han att han hade hjärtproblem, men hur skulle han kunna ha det? Han var ju bara trettio år gammal. Han låg nu alldeles stilla i mörkret och började istället fundera på morgondagens planer. Nyhetsbladet, som hade börjat som en simpel idé, hade utvecklats till en hel rörelse. Från att inblanda en handfull personer hade det nu växt till att involvera ett dussin, om inte fler. Rafael, som hade ansetts vara en duktig, ung journalist och spåtts en lysande framtid, blev nästan omedelbart efter statskuppen, den 11 september 1973, sparkad från sin tidning. Det är för ditt eget bästa, hade de sagt och bett honom att lämna kontoret inom en timme. I själva verket visste han att hans artiklar om CIA:s inblandning, om amerikanska blodspengar för mordet som skulle leda till en statskupp, hade fällt honom. De mycket välskrivna och skickligt framforskade artiklarna hade nu satt honom i en farlig situation. Sympatisörer av vänsterrörelsen försvann spårlöst varje dag, och ingenting kring detta vare sig dokumenterades eller ifrågasattes. Ovissheten var så stor hos allmänheten att om någon inte syntes till, eller hördes av, på några timmar så blev människor genast bekymrade, tyvärr var detta i många fall inte utan anledning. Detta faktum var en av huvudanledningarna till att han bestämde sig för att jobba med nyhetsbladet. Han kände sig tvungen att dokumentera det som verkligen hände i landet, även om det satte honom i fara, dock kunde han inte leva med tanken att det kunde hända hans familj någonting. Därför hade han inte sett någon annan utväg än att skicka dem i säkerhet och fortsätta på egen hand, i alla fall ett tag framöver. Det hade inte varit en lätt uppgift att övertyga Valeria, hans fru, om det,

4 Sidan 4 av 201 men han hade till slut lyckats, fast han fick lova att även han skulle fly landet så fort det blev för farligt. Från att ha varit en framgångsrik journalist på en prestigefylld nationell tidning hade han nu gått till att arbeta i smyg på ett nyhetsblad som spreds av och inom motståndsrörelsen. Det var en svår, men i hans ögon nödvändig, omställning. Ögonlocken kändes tunga, men han kunde inte sova. Ljudet från helikoptrarna, som flög omkring och kontrollerade att utegångsförbudet följdes genom att lysa upp gatorna med sina väldiga strålkastare, störde honom. Hur länge kommer det här att hålla på?, suckade han och lät långsamt blicken vandra från taket mot fönstret. Han återgick till planerna för morgondagen. Först var han tvungen att avsluta sin artikel om den unga kvinnan som blivit hämtad mitt på ljusa dagen och tre dagar senare utslängd ur en bil, naken och blodig, på en soptipp. Kvinnan hade blivit tvungen att kräla tillbaka hela vägen hem, utan någon som helst hjälp. Det var en chockande historia som tyvärr inte verkade vara den enda av sitt slag. Sedan skulle han lämna det vikta maskinskrivna bladet hos bagaren, som vanligt, så att den kunde bli upplockad av de andra. Efter detta skulle han undersöka vidare i ryktena om koncentrationsläger och hänsynslösa tortyrer som spreds bland vänsteraktiva och deras släktingar. Fortfarande saknades det dock pusselbitar för att få ned den absolut viktigaste historien av alla. Hans tankar fokuserades på dessa aktiviteter och han började långsamt somna in igen. Redan klockan sju på morgonen var han duschad, ombytt och klar att avsluta artikeln. Han drack två koppar kaffe och fyllde en tredje som han tog med sig och satte ned bredvid skrivmaskinen. Han läste först noggrant igenom sina anteckningar, skrivna med blyertspenna i ett enkelt block, innan han satte igång och började slå på den gamla, gröna maskinens svarta tangenter. Det tog honom ungefär en timme att avsluta skrivandet, och omedelbart efter att han gjort detta drog han ut sidorna med anteckningar från blocket och satte eld på dem med sin tändare. Han kastade de brinnande pappersresterna i papperskorgen och hällde efter en stund det sista av kaffet på dem, för att släcka elden. Om militärerna kom och genomsökte hans hem fick det inte finnas några som helst spår av artiklar eller annan information som kunde kopplas till vänsterrörelsen. Även nyhetsbladets läsare rekommenderades att bränna det efter att man läst det. Risken var stor att om militären dök upp hemma hos honom så skulle de konfiskera hans skrivmaskin. Han visste inte riktigt hur han skulle lösa det eventuella problemet, men han tänkte att i den situationen landet befann sig i var det bättre att ta problemen som de kom. Han vek det maskinskrivna bladet till dess att det fick plats i sin knutna näve och gjorde sig klar för att gå ut. Utanför var det ganska kyligt och solen hade nyligen börjat lysa upp det svarta metallstaketet framför hans hus. Han låste upp det hänglås som hängde vid staketets öppning och öppnade. Väl på andra sidan stängde han och låste med hänglås igen. Grannkvinnan i huset mitt emot hälsade vänligt på honom medan hon vattnade sina blommor innanför sitt staket. Rafael hälsade tillbaka och började gå den korta vägen till hörnet av gatan där bagaren hade sin lilla kiosk. Väl framme gick han in i kiosken och hälsade. "Buenos Dias, Rafael. Vad blir det idag?" frågade den överviktige bagaren glatt. "Det vanliga", svarade han. Bagaren hade ett randigt förkläde som täckte den runda magen. Precis som vanligt var förklädet fullt med vetemjölsfläckar. "Är allting bra med dig annars?" undrade bagaren medan han plockade ett antal bullar och lade dem i en papperspåse. "Jodå, allt är bra. Man lever ju, eller hur?" "Precis, amigo. Man lever i alla fall", nickade bagaren. Bagaren rullade ihop toppen av papperspåsen och räckte fram den till honom. Rafael tog emot den och gav honom några mynt samt det vikta pappret med en hand. Bagaren stoppade snabbt allting i sin ficka. Det fick absolut inte verka konstigt eller tillgjort på något sätt. Det var bara en kund som betalade, ingenting mer. "Tack ska du ha, Rafael, "sade den tjocka mannen. "Tack själv", svarade han och gick ut. På detta diskreta sätt lämnade Rafael över artikeln till bagaren som i sin tur skulle lämna det vidare tillsammans med växel när någon ur bladet dök upp för att hämta det. Den här sortens försiktighet var för tillfället en nödvändighet, då många av de inblandade i sådana här aktiviteter hade diktaturens bevakande ögon på sig vart de än gick. Det var en alldeles för stor risk att ses tillsammans med någon som kunde vara under bevakning och det var därför platser som butiker och bagerier blev viktiga avlämningspunkter för motståndsrörelsen. Rafael fortsatte mot sitt hem och satte sig och åt frukost när han återvänt. Idag skulle han bli tvungen att resa till andra sidan staden för att träffa

5 Sidan 5 av 201 Barbara. Den gamla damen hade bett honom komma förbi för över en vecka sedan, men han hade skjutit upp det ett flertal gånger eftersom han var rädd att han kunde sätta henne i fara. Egentligen hade han ingen aning om han själv var bevakad eller inte, men gatans tungor menade att regimen hade börjat betala fattiga människor runtomkring i staden för att bevaka sina grannar eller peka ut sympatisörer i sitt område. Det var inte bara militärerna att frukta längre, som saker och ting var nu kunde han inte lita på någon. Om det spreds att han varit på besök hos henne kunde det leda till att hon blev utpekad som inblandad i rörelsen kring nyhetsbladet, vilket var oacceptabelt. Han kunde förstås inte heller ignorera att hon hade bett honom att komma och hade till slut bestämt sig för att göra ett kort besök. Barbara var ju trots allt också medveten om riskerna som existerade men hade ändå insisterat. Det kunde bara betyda att detta var någonting viktigt, och han misstänkte att det inte hade att göra med bladet. I så fall kunde det bara finnas ett ämne som Señora Barbara ville diskutera med honom, men han hoppades att han hade fel. Rafael steg på den mörkgröna bussen och betalade för sig. Det fanns gott om platser på bussen och han kunde snabbt hitta en tom stol vid fönstret. Ju längre bussen åkte, desto mer folk började stiga på och snart var den proppfull med människor som stod upp mellan sätena. Ute kunde han se hur grönklädda poliser och militärer stannade gående människor och frågade efter legitimation. Ett flertal av dem blev brutalt anhållna och tagna till de kamouflagefärgade lastbilarna som tycktes finnas överallt sedan statskuppen ägt rum. Alltid lika skrämmande, och alltid fyllda med förtvivlade sympatisörer på deras flak. Längre fram stannades bussen upp för kontroll av passagerarna. Fyra militärer steg in, två på vardera änden av bussen. De kamouflageklädda männen, som var fullt armerade med kulsprutor och hjälmar, delade upp sig så att två blockerade var sin utgång medan de andra två gick runt i bussen och begärde legitimation. Rafael blev nervös, hans namn hade inte dykt upp på deras lista än, inte vad han visste i alla fall, men kanske kunde märkena i IDhandlingen räcka för att han skulle bli anhållen. "Legitimation!" sade militären strikt och tittade på honom. Rafael plockade ut sin gröna ID-handling ur plånboken och räckte fram den. Den chilenska ID-handlingen bestod av fyra gulaktiga blad som omgavs av ett grönt plastfodral. På andra sidan fanns information om personens namn, och på tredje dennes fotografi och fingeravtryck. Den första sidan visade ståtligt den chilenska vapenskölden, och det var på denna sida som potentiella hot, vänstersympatisörerna fick sina märken. Rafael hade redan fått övre högerkanten avklippt, och två stämplar på förstasidan, vilket tydligt visade att han var ett hot, en olydig medborgare. Militären tittade en lång stund på ID-handlingen och sedan på Rafael. Utan att säga någonting mer gick den beväpnade mannen med raska steg till framdörren och visade det för den av militärerna som stannat och vaktat främre ingången. Rafaels hjärta började bulta okontrollerat, såsom den gjorde när han vaknade ur sina mardrömmar. Svetten rann ner från hans panna och ned för ansiktet, ända ned till munnen. Han torkade försiktigt av sig med sin hand medan han observerade hur militärerna diskuterade. Människorna i bussen gav honom nervösa och, i vissa fall, förstående blickar. Nu är det kört, tänkte han och tittade bakåt för att se om han kunde hitta någon utväg, men det enda han såg var hur den storväxta militären som vaktade utgången hotfullt tittade tillbaka. Han vände snabbt tillbaka blicken framåt och såg militären som bett honom om legitimation komma gående mot honom igen. Han tog ett djupt andetag i ett försök att lugna ned sig men kände att det inte hade hjälpt. Militären ställde sig snett framför honom. "Rafael Sepúlveda", sade han. Rafael nickade osäkert, varpå militären slängde ID-handlingen mot honom i en överlägsen rörelse. Rafael tog emot det och tryckte det mot bröstkorgen medan militärerna steg av bussen. Svetten rann fortfarande ned för hans kinder och hjärtat slog hårt medan bussen återigen började avancera. En så pass mäktig våg av lättnad övertog honom att han blev tårögd. Han hade klarat sig igen! Snart kände han dock på sig att hans dagar var räknade. Precis som så många andra skulle han snart bli förhörd och tvingad att berätta allt han visste om motståndsrörelsen, om han inte valde att ge upp eller fly. Tanken på att låta sig styras av denna totalitära makt, denna fascism med mål att eliminera alla vänstertankar ur samhället, gjorde att han fick styrka. Att fortsätta att kämpa var det enda rätta, han fick hoppas på det bästa och försöka att synas så lite som möjligt helt enkelt. "Det handlar bara om några år som mest", intalade han sig. "Den här högerextremismen kommer aldrig att fungera, folket kommer inte att låta sig styras med piska", tänkte han medan bussen svängde av mot Lo Espejo, området där Barbara bodde. Han steg av bussen och gick längs grusvägen mot

6 Sidan 6 av 201 Barbaras hus. Väl framme vid staketet ropade han högt efter henne och hon kom snart ut och låste upp hänglåset vid staketet. Barbara var en äldre dam, men det syntes tydligt att hon varit en vacker ung kvinna i sina dagar. Hennes numera delvis vitfärgade hår hade en gång i tiden varit ståtligt ljusbrunt, och hennes numera breda höfter varit perfekt anpassade till hennes midja. Hennes mörka ögon tittade nu vänligt på den nyanlände journalisten. "Rafael! Välkommen", hälsade den gamla damen. "Hej, Señora Barbara, är allting väl?" frågade han och gav henne en puss på kinden. "Allt är bra för tillfället. Vilken tur att jag är ensam hemma, för vi har mycket att diskutera. Kom in och sätt dig." Rafael följde med henne in i huset och satte sig på en röd fåtölj i vardagsrummet, bakom ett litet brunt bord där en vit skål med socker stod i centrum. "Vill du ha någonting att dricka?", frågade hon vänligt. "Gärna en kopp kaffe tack", svarade han och tände en cigarrett. Barbara gick in i köket och satte igång gasspisen med en tändare. Hon fyllde sedan tekannan med vatten och ställde den på den tända plattan. "Kaffe kommer snart", sade hon och satte sig mitt emot honom. Hon observerade honom länge innan hon sade någonting. Rafael ville inte störa henne i tankegångarna utan väntade lugnt på att hon skulle säga vad hon hade på hjärtat. "Rafael, jag tror att de har förstått att du är inblandad i någonting som du inte borde", började hon. "Vad menar du? Jag bestämmer väl själv vad jag ska vara inblandad i!" "Vi båda vet att det inte är så saker fungerar nu för tiden, suckade den gamla damen." "Hursomhelst, jag tänker inte låta mig styras av ett gäng gorillor bara för att de bär vapen." "Rafael, jag förstår dig, men... de kommer efter dig, jag vet det." "Du vet det?" De avbröts av tekannans höga ljud från köket. Señora Barbara ställde sig upp och kom strax tillbaka med en kopp kaffe till honom. "Vad menar du egentligen, Barbara?", frågade han medan han hällde socker i koppen och rörde om. "Jag menar att det är dags för dig att åka till din familj, Rafael. Det finns tyvärr inte mycket mer du kan göra här i Chile." "Det är inte sant. Har du inte sett hur de behandlar oss?", invände han surt. "Jag vet mycket väl vad dessa militärer håller på med, men du kan inte göra mer. De kommer efter dig Rafael och de kommer att få dig att prata." "Jag är inte rädd för deras tortyrer!", röt han argt till. Barbara tittade lite förvånat på honom. Hon hade aldrig sett denna sida av Rafael förut, den här numera envisa och bestämda mannen existerade inte innan kuppen, han var annorlunda då. En kärleksfull fader, en enkel och fin människa. "Rafael, du måste tänka på din dotter. Du vet mycket väl att många inte återvänder när de väl har blivit hämtade." "Jag vill kunna se min dotter i ögonen med stolthet när hon växer upp. Inte med ångest över att ha flytt och lämnat mina landsmän i tyrannernas smutsiga händer!" "Rafael, snälla, det här är mycket större än du som person. Dina handlingar är viktiga, men de kommer inte att påverka diktaturen i längden." "Det kan du inte veta! Fler och fler människor läser nyhetsbladet och förstår vad som verkligen håller på att hända. Till slut kommer folket att slå tillbaka. Ingen med sina sinnen i fullt tillstånd kan acceptera det som händer!" Rafael talade med eftertryck i rösten och slog på bordet med öppen handflata när han avslutade meningen. "Du är verkligen en inspirationskälla, min kära Rafael. Men du får vara beredd att ta konsekvenserna. Du säger att du inte är rädd för deras tortyrer. Det borde du vara... och mycket." "Jag kommer aldrig att berätta någonting för dem oavsett vad de gör med mig, jag skulle aldrig sätta mina vänner i fara." Barbara skakade på huvudet och suckade. Hon skulle inte lyckas övertyga honom om att fly, i alla fall inte innan det var för sent. "Varför berättar du inte vad som verkligen händer?", frågade Rafael i en slugare, men fortfarande upprörd ton, medan han ställde ned sin kopp på bordet och lutade sig framåt. "Vad menar du?" "Jag tror knappast detta handlar om din oro över att mina vänner på nyhetsbladet hamnar i fara om jag blir förhörd. Sluta behandla mig som en pojke och berätta vad som oroar dig så pass mycket att du vill att jag flyr härifrån. Vad är det du vet?" "Vill du veta vad som oroar mig?"

7 Sidan 7 av 201 Hon gav honom en lång och allvarlig blick.efter en stunds tystnad ställde Barbara sig upp, stoppade handen innanför sin ljusblåa blus och plockade fram ett vikt papper. Rafael tittade förundrat på henne innan hon gav det till honom, och han vek upp det och började läsa. Han kände genast igen det. "Jag förstår... men vad har detta med mig att göra?", frågade han. "Det vet du, och vad är värre: De vet att du vet", svarade Barbara tyst. "Vem? Militären?" "En del av dem." "Vad menar du, en del av dem?" Barbara satte sig ned och funderade en stund. Var det bäst att hon förklarade mer eller inte? Vilket skulle tjäna hennes syfte bäst? Gjorde det någon skillnad? "Du vet vilken information som finns häri, eller hur?", frågade hon. "Det vet du ju att jag gör ", svarade han osäkert. "Tror du att amerikanerna eller tyskarna är inblandade?" "Det hade nog inte gått utan dem...", svarade han eftertänksamt. Hon observerade honom en kort stund och såg noggrant till att varken ge tecken på att han hade rätt eller fel, men var rädd för att han redan hade alldeles för mycket information. Information som inte fick spridas till fel människor. Hon bestämde sig för att gå rakt på sak. "Rafael, du är i fara, vilket innebär att andra också kan vara det. Informationen får inte hamna i fel händer och det är därför jag ber dig att du flyr landet redan ikväll. Fly, Rafael. Fly." "Jag är ledsen, Señora Barbara, verkligen, men det kan jag inte göra." Barbaras tålamod tog slut. "Då finns det ingenting mer för oss att diskutera", suckade hon. "Tack för ditt besök och lycka till." "Tack själv", avslutade han trumpet och ställde sig upp. Hon satt kvar en lång stund och funderade medan Rafael argt gick ut genom dörren och iväg. Den envisa unga mannen visste inte vad som väntade honom, men kanske var det som komma skulle oundvikligt. Hon stoppade undan det vikta pappret och tänkte igenom vad hennes nästa steg skulle bli. Hon var helt säker på att den unga mannen snart skulle bli hämtad av militären och förhörd. I de mörka rummen där förhören pågick fanns inte det val om vad man berättade eller inte berättade, som Rafael trodde. Där fanns bara smärta och ännu mer smärta, ofta utan en endaste fråga. Barbara var dock inte rädd för militären och deras frågor om sympatier för vänstern, det som gjorde henne bekymrad var ryktena om förhör kring dokumentet och dess ursprung. Hittills var det väldigt få människor som visste om att dokumentet läckt ut, och därför ännu färre som hade visat intresse för det. Men nu tycktes det alltså finnas någon eller några inom militärrörelsen som försökte få information om det. Hon hade en obehaglig känsla av att det fanns det någonting märkligt under ytan, någon som visste alldeles för mycket om motståndsrörelsens aktiviteter, och hon hade misstankar om vem eller vilka det handlade om. Utan att fundera mer på det, bestämde sig Señora Barbara i denna stund att dokumentet var tvunget att skyddas så länge dessa förhör och tortyrer fortsatte. Rafael gick surt mot bussen. Jag kommer inte att ge upp och fly, det kvittar vad hon säger, tänkte han. Barbara må ha haft allas respekt och vördnad, och så även hans, men det gav inte henne rätt att be honom åka ut ur landet. Nej, han var tvungen att stanna kvar och arbeta emot den rådande militärregimen så länge han bara kunde. Hon var ändå bara orolig för det jädra dokumentet, tänkte han. Innerst inne hade han hela tiden misstänkt att det var anledningen till att hon hade velat träffa honom, att det skulle ha med Cóndor att göra. Hur skulle militärerna kunnat få reda på hennes aktiviteter, eller kontakten inom DINA, militärens säkerhetstjänst? Kanske hade Señora Barbara börjat blanda ihop händelseförloppen på senare år. Hon var ju trots allt till åren kommen nu, och det var allmänt känt att hjärnan inte fungerar som den gjort när man var ung, efter så många år. Han vinkade på sin buss att stanna och steg på, denna gång fick han dock nöja sig med att åka stående. Som tur var slapp de bli kontrollerade den här gången, och han kunde utan problem komma hem och sätta sig på sin favoritplats i den gulaktiga soffan och tänka i lugn och ro. Han tände en cigarett och rökte den långsamt medan han funderade över vad Barbara hade sagt. Gjorde han rätt egentligen? Var det inte hans huvuduppgift att finnas till som far för sin dotter? Eller var det att medverka i någonting som gjorde honom stolt över sig själv, någonting som hans dotter kunde vara stolt över i framtiden. Han var tvungen att vara stark nu, kanske hade hans tur kommit att genomlida de hemska tortyrer och oändliga förhör som många av hans vänner och bekanta redan hade fått genomgå. Flera av dem flydde landet omedelbart efter denna upplevelse, de sade sig aldrig kunna

8 Sidan 8 av 201 genomgå någonting liknande igen. Andra hade helt enkelt "försvunnit". Det var egentligen ingen som visste var dessa försvunna befann sig, eller vad som hänt med dem. Det enda man visste med all säkerhet var att de blev fler och fler. Ett flertal gånger hade Señora Barbara varit inblandad i att lokalisera människor som försvunnit, men hade i alla dessa fall kommit med dåliga nyheter. Många vågade nu inte ens fråga henne om hjälp, i rädsla för sanningen. Om de hämtar mig gör de bäst i att inte låta mig gå, för jag kommer att skriva om allt, tänkte Rafael argt. Världen ska få reda på vad de håller på med. Han bestämde sig för att göra sig av med allt som kunde misstänkas koppla honom till vänsterrörelsen. Papper, anteckningar och till och med hans agenda med telefonnummer kastade han i papperskorgen som han sedan satte eld på. De få böcker han hade kvar från sin en gång imponerande samling brände han också upp. Större delen av dem hade han redan fått göra sig av med bara några dagar efter statskuppen, för säkerhets skull. Hittills hade dock Rafael haft tur och hade varken blivit anhållen eller fått sitt hus genomsökt, men det var nog bara en fråga om tid innan det hände. Vissa av sakerna han gjorde sig av med nu var saker han inte hade velat eller kunnat bränna den kvällen som militärregimen tog makten. De skulle han bara göra sig av med i allra värsta fall, när det inte gick att ha dem kvar längre. Det verkade för honom som om den stunden nu hade anlänt. Många var de som blivit anhållna mitt under nattens gång under denna svåra tid och han befarade att detsamma kunde ske honom nu. Senare på kvällen gjorde han sig beredd för att gå och lägga sig. Han var så pass nervös att kände sig tvungen att ta en drink innan han gick och lade sig. Han brukade inte dricka alkohol särskilt ofta men lyckades hitta en halvtom flaska Pisco i en av hyllorna ovanför spisen. Han hade dock ingenting att blanda med, utan blev tvungen att dricka den starka spriten som den var, i ett litet halvt genomskinligt glas. Det smakade starkt och inte särskilt gott. Han var inte van att dricka så starkt, de gånger han druckit Pisco tidigare hade det alltid varit blandat med någon typ av läsk. Han bestämde sig ändå att dricka ett glas till för att lugna nerverna innan han gjorde sig i ordning för att lägga sig. Han lade sig på sängen, fullt påklädd i sin vita skjorta, med strumpor och skor denna gång, och släckte lampan. Ögonblicket har kommit, tänkte han. Barbara hade inte specifikt nämnt att det skulle hända denna natt, men han hade en föraning om att så var fallet. Det fanns dock inte mer han kunde göra åt det än att acceptera faktumet, om han hade velat fly, så skulle han ha gjort det så fort han pratat med den gamla damen. Tiden gick långsamt och han började känna sig rädd för vad som skulle hända. Historierna om tortyrer människor fått uppleva under förhören spökade i huvudet trots att han försökte få sig själv att tänka på annat. De som fått genomgå de värsta tortyrerna var antingen högt uppsatta inom vänsterpartierna eller inblandade i de reaktionära rörelserna MIR eller FPMR. Jämfört med dessa människor var han en oviktig person, all information han hade var om nyhetsbladet och dess spridning. Han intalade sig själv att det inte fanns allt för mycket att vara rädd för. Jag är småfisk för dem, allting kommer att gå snabbt och jag kommer snart att vara hemma, lugnade han sig själv. Han började fundera på sin fru Valeria, deras dotter och kvällen han tog farväl. Det var genom Barbaras kontakter som han fått information om att det fanns möjlighet att fly till Australien med hjälp av ett transportfartyg som låg i Valparaiso. Han hade snabbt bestämt sig för att skicka sin fru och dotter med skeppet. Det svåraste ögonblicket för honom var när de satte sig i roddbåten den natten, beredda att ro fram till det stora transportfartyget i mörkret. När han tagit farväl av dem kände han inom sig hur känslan av att ge upp allt och följa med blev starkare och starkare, till den grad att han nästan ropat på dem att vänta. Det blev dock aldrig så utan han stod kvar och såg de åka iväg, utan att säga ett ord, innan han föll på sina knän i gråt. Han trodde inte att det skulle vara så svårt som det visade sig vara. Redan samma natt hade mardrömmarna startat och gjort alla dessa månaders sömn till en stor pina. Han låg nu som vanligt utan att kunna somna, men inte av den vanliga anledningen, som var rädslan eller oviljan att ha ännu en mardröm, utan en fruktan som var betydligt större. En fruktan att han inte skulle återvända efter att han blivit hämtad. Även om han kanske inte var en av huvudpersonerna som de letade efter, så kunde han ju inte vara säker. Några av de försvunna hade ju faktiskt inte varit inblandade själva, utan hade möjligtvis någon släkting som var. Han försökte ännu en gång lugna denna oro genom att intala sig själv att han var oviktig och att det snart skulle vara över. Om jag ska vara kvar här och kämpa så måste jag gå igenom detta, tänkte han. Det kunde till och med vara så att han var tvungen att genomlida förhör fler än en gång. Med dessa

9 Sidan 9 av 201 funderingar om att det var oundvikligt lyckades han lugna sin rastlösa tankar en tillräckligt lång stund för att han skulle kunna somna in. Klockan var över två på morgonen när han väcktes av en man som skrek. Rafael satte sig upp panik. Den kalla svetten rann nedför hans panna i snabb takt. Den här gången var det dock inte en mardröm som skapat denna känsla. Det var istället de två militärklädda män som stod i hans sovrum och skrek att han skulle ställa sig upp. Rafael kunde inte röra sig, utan satt stilla kvar i sängen. Precis som i sin mardröm kände han sig paralyserad och hjälplös. Tankarna i hans huvud var många och tiden tycktes nästan stå still. Han kunde inte släppa blicken från den militärklädda mannen mitt emot honom och kunde se honom röra på läpparna och armarna, där han höll sitt gevär, men kunde inte förmå sig att höra vad han sade. Utan att få respons drog militären istället Rafael brutalt ur sängen och slängde honom mot väggen, där han snabbt genomsöktes. Under hela tiden slog hans hjärta så hårt att det enda ljud han kunde höra var dess väldiga bultande. Han knuffades ut i vardagsrummet och blev nedslängd på golvet. Snart kände han en smärtande tyngd på sin rygg, där militären nu satt sitt ena knä samtidigt som han siktade geväret mot hans bakhuvud. Från sin plats på golvet kunde Rafael se hur ett flertal män kastade ned hans ägodelar på golvet medan de genomsökte varenda låda och hylla i huset. När han lyfte på huvudet för att försöka titta framåt kände han hur den kalla metallen från geväret trycktes mot bakhuvudet till dess att den tvingade honom att ligga med pannan mot det kalla stengolvet igen. Efter en stund, antagligen efter det att de ansett sig klara med att söka igenom hans ägodelar, blev han tvingad att ställa sig upp och tagen ut på gatan. Så fort ytterdörren öppnades kunde han se det gröna militärfordonet stå parkerad mitt emot och de män som vaktade det. Han blev ledd till detta fordon och tvingad att sätta sig i baksätet. Allting syntes suddigt och det tycktes fortfarande inte finnas några ljud för honom, bara hans snabba andetag och hans fortfarande dunkande hjärta. När han satt sig i bilen tittade han ut genom glasrutan och mot ingången till sitt hem, där han fortfarande kunde se militärer springa omkring. Plötsligt kände han en hård smäll mot huvudet som gjorde att hela hans överkropp förflyttades i sidled och att främre delen av pannan slogs med en väldig kraft mot insidan av fordonets glasruta. Han hann känna hur blod rann ned från huvudet ned i ansiktet och runt öronen innan allt gick från att ha varit suddigt till att istället bli kolsvart. Han vaknade utan att veta hur lång tid som gått. Trots att han öppnat sina ögon kunde han inte se någonting, det var kolmörkt vart än han nu befann sig. Axlarna kändes möra och nacken likaså. Vänstra delen av hans huvud värkte påtagligt och kändes som om det höll på att svullna. Den pulserande och brännande smärtan gjorde att han ville sätta sin hand mot området, men han märkte snabbt att händerna var bundna bakom ryggen, vilket omöjliggjorde rörelsen. Han låg ned på sidan, i fosterställning, mot en kall, grov yta och hade både händer och ben bundna med rep. Munnen kändes torr och han skulle gärna ha druckit ett eller två glas vatten. Han försökte sätta sig upp, vilket visade sig bli svårare än vad han väntat sig, men överkomligt. Sittande med ryggen mot väggen började så småningom hans ögon att vänja sig vid avsaknaden av belysning. Snart kunde han urskilja att han befann sig i ett litet rum med ljusa väggar, bakom vad som såg ut att vara en tjock träddörr. Han kunde höra röster i närheten men kunde vare sig urskilja var de kom ifrån, eller vad som sades. Det enda han kunde vara säker på var att rösterna kom från fler än en person, antagligen också fler än två. Tankarna handlade mest om hur han hamnat här, och han spelade upp sekvensen när han blivit hämtad ett flertal gånger i sitt huvud innan han kände sig övertygad. Det gick så himla fort..., beklagade han sig och tänkte att han kanske borde ha gjort någon typ av motstånd eller åtminstone skrikit. Han beräknade att de måste ha kört i minst en halvtimme för att komma iväg någorlunda långt från hans hus, det innebar att han varit medvetslös i minst lika lång tid. Det måste ha varit en rejäl smäll han gav mig, tänkte han. Det verkade inte finnas några fönster eller andra håligheter i rummet, kanske befann han sig i någon typ av källarutrymme. I så fall kunde rösterna komma ovanifrån, från huvudvåningen. Jag kommer snart härifrån, lugnade han sig själv. Även om han kände sig rädd och vilsen, kände han ingen panik. Från ovan kunde han känna hur tjocka, ljumma droppar föll mot huden på huvud och ben. När en av dropparna fallit mot högra kinden sträckte han ut tungan för att smaka på vad han förmodade var vatten. Det smakade bittert och jordigt, men var utan tvekan vatten. Smakprovet gjorde att han kände sig ännu törstigare och han lutade något på ansiktet för att försöka fånga ännu en droppe, den här gången närmare läpparna. Kanske befann han sig i någon typ av fuktig källare. I de gamla husen i

10 Sidan 10 av 201 Chile kunde många sådana typer av förråd finnas i källarna, ofta fulla med vinflaskor som ägarna sparade till speciella tillfällen. Många flaskor kunde stå i årtionden och damma i väntan på att få öppnas. Om nu det här var en vinkällare kunde möjligtvis dörren kunna gå att öppnas utan alltför svåra problem. Kunde det vara så? Rafael bestämde sig för att undersöka om dörren gick att öppna, innerst inne förstod han självklart att chansen att den inte var låst var minimal, men kunde ändå inte släppa tanken på att försöka. Han satt kvar på golvet och genom att med benen och fötterna dra sig fram med ändan mot marken, lyckades han till slut nå den kraftiga dörren på andra sidan. Han kunde höra rösterna något klarare från denna position men kunde fortfarande inte sätta ord på ljuden som han hörde. Hur ska jag kunna öppna dörren nu?, frågade han sig själv. Det skulle inte bli en lätt uppgift, även om dörren, mot all förmodan, skulle visa sig vara olåst. Han hade ju händerna bundna bakom ryggen och fötterna hopbundna. Det var svårt nog att bara ställa sig upp. Det bästa var att försöka att känna på dörren med händerna, bestämde han sig för och vände sig om, så att han blev sittande med ryggen mot den. Med hjälp av sina benmuskler tryckte han sedan långsamt upp sin kropp, rygg mot dörr, till dess att han var stående. Han började med sina händer att, bakom ryggen, känna efter om det fanns något handtag eller liknande, men kunde inte hitta någonting. Efter en stund gav han upp och satte sig ned bredvid dörren med ryggen mot väggen. Det är klart det inte går att öppna, vad tänkte jag på?. En snabb känsla av hopplöshet gjorde sig påmind, men ersattes snart av en plötslig blixt av hopp. Han kom nämligen att tänka på att det kunde vara så att dörren öppnades utåt. Hans morföräldrar hade haft en sådan dörr i källaren och man var tvungen att trycka till rejält för att det skulle gå att öppna. Ännu en gång tryckte han sig upp, rygg mot vägg, så att han stod upp. Genom att skutta ett par gånger såg han sedan till att stå mittemot dörren. OK, nu gäller det, tänkte han och hoppade med en enorm kraft mot dörren och tryckte till den med sin högra axel. Kollisionen producerade en häftig smäll, men dörren öppnades inte. Istället föll Rafael bakåt och blev sittande. Han tittade ned mot marken och blev bekymrad över att smällen varit så högljudd. Han koncentrerade sig och lyssnade nervöst efter rösterna som hela tiden funnits där men kunde inte höra ett enda ljud för tillfället. Han andades allt snabbare och pulsen steg. Var det enda han lyckats med att fånga hans kidnappares uppmärksamhet och kanske till och med gjort dem förbannade? Några sekunder senare kom dock rösterna tillbaka och han andades ut i lättnad. Snart hörde han dock oroväckande tunga fotsteg som sakta närmade sig honom. Han tryckte sig bakåt med fötterna för att komma ifrån dörren och lyckades backa några decimeter innan han hörde hur någon på andra sidan började låsa upp. Rafael stannade till, tog ett djupt andetag och svalde hårt. Du vet vad som väntar, så ta det lugnt, påpekade han för sig själv. Du är en journalist och du kan använda det till din fördel i framtiden, tänkte han medan dörren långsamt trycktes upp med ett hemskt och sprakande ljud. Det skarpa ljuset utifrån bländade honom och han tittade reflexmässigt åt sidan och blundade. När han öppnat sina ögon igen kunde han suddigt urskilja en man med en batong i händerna stå vid ingången och le. Rafael blinkade ett flertal gånger i ett försök att få en klarare bild av hans ansikte, men han hann inte få det innan mannen redan gått in i rummet och ställt dörren på glänt. Ljuset som tidigare tvingat pupillerna att ställa om sig hade nu försvunnit och lämnat dem att återigen ställa om sig till mörkret. Han visste att mannen befann sig mitt emot honom men kunde inte fokusera blicken på honom. "Jaha, så du har bestämt att det är din tur att förhöras nu, din kommunistjävel?" Rafael ryckte förskräckt till av mannens överlägsna tonfall och visste inte vad han skulle svara. "Jag...", började han, men avbröts av ett snabbt slag mot undersidan av huvudet. Mannen hade slagit honom med sin batong i full kraft. Rafael tog slaget så hårt att han föll på sidan och slog skallen mot golvet. "Du talar inte utan tillsägelse, din jävla röding!", skrek mannen och skrattade sedan lömskt. Rafael låg mörbultad på golvet och sade ingenting. Blodsmaken i munnen hade kommit nästan ögonblickligen när batongen rört hans käke. "Nästa gång vi hör något som helst ljud från din håla kommer du att få så mycket stryk att det enda som kommer att fungera på dig är munnen, vilket är det enda vi har nytta av!", skrek mannen med batongen och lutade sig hotfullt mot Rafael, som låg och blundade på marken. Mannen vände sig sedan om och började långsamt öppna dörren. Rafael öppnade ögonen och tittade mot öppningen för att återigen försöka få en bild av vem mannen var. Plötsligt vände denne sig om i en hastig rörelse, som om han vetat att Rafael observerat honom. "Stirrar du på mig, din smutsiga kommunist?", skrek han.

11 Sidan 11 av 201 Rafael blundade genast igen och kände sedan hur han tappade luften samtidigt som en enorm smärta växte i magen. Mannen hade gett den honom en hård spark i området under revbenen. Rafael ville bara hosta men försökte hålla sig för att inte provocera den aggressiva mannen till ännu mer våld. "Här får du ett smakprov på vad som väntar", sade han hånfullt. Han gick sedan sin väg och låste dörren efter sig. Rafael höll sig så länge han kunde och hostade sedan så tyst det gick mot ett av hörnen i utrymmet. Det har börjat, tänkte han ångestfullt. Rafael kände sig smärtsamt säker på att tortyrens stegrande process hade initierats. Han hade nu introducerats i rädslans och sadismens värld där mästarna var de militärklädda, med rätt till vad som helst: tortyr av alla sorter, våldtäkter, mord, stympningar, och mycket mer. De var enbart begränsade av sin onda fantasi, och hur långt den räckte. Åtminstone var det så Rafael tolkade alla vittnesmål han hade fått höra. När de nu visat honom hur lite som krävdes för att han skulle straffas kunde de snart gå vidare till steg två: det första förhöret, som egentligen kanske inte var något annat än den första verkliga tortyren. Han rös till vid tanken. Rafael låg stilla mot det kalla golvet på samma plats som han till slut valt för att hosta så tyst han kunnat. Han hade somnat och antagligen sovit i några timmar. Repen runt armarna och benen började skava mot huden och huvudet kändes svullet på och omkring området där han mottagit det senaste slaget. Han hade fortfarande lite blodsmak kvar i munnen och var törstig. Jag har ingen aning om var jag är, insåg han plötsligt i mörkret. Avsvimmad som han varit på vägen i fordonet, hade han ju inte en aning om var de tagit honom. Det enda han visste var att det antagligen var längre än en halvtimme hemifrån. Tänk om jag inte är ensam fånge här?, frågade han sig. Vakten, eller vad mannen som tidigare kommit in nu var för någonting, hade ju nämnt någonting om att det var hans tur att förhöras. Kunde det innebära att de höll de på att förhöra andra också? Det var mycket möjligt att det var så det fungerade, nämligen att alla misstänkta togs till ett förhörscentrum. Undrar hur länge dessa jävlar hade planerat kuppen och allting kring den egentligen, funderade han argt. Tydligen måste ju planerna ha gått så djupt att det fanns riktlinjer för hur och var förhören skulle ske redan innan statskuppen. För honom fanns det nu inga andra alternativ än att vänta på sin tur att förhöras. Om jag är smart under förhöret och i varje fall lyckas få dem att tro att jag samarbetar, så kanske jag kommer härifrån snart, intalade han sig utan att egentligen känna sig särskilt övertygad. Tiden gick och han var inte längre bara törstig utan även hungrig. Rösterna ovanifrån försvann och återkom med ojämna mellanrum och han hade inte längre någon aning om hur länge som gått sedan dörren öppnats tidigare av vakten. Fortfarande kände han droppar falla mot den nu allt kallare huden. Han började fundera på om det var möjligt att dra händerna under sig, och på så sätt få de bundna på framsidan istället, men ångrade sig från att ens försöka då han insåg att detta kunde få kidnapparna att ilskna till. Antagligen skulle det inte leda till någonting annat än ett antal fler smällar. Det bästa jag kan göra är att samarbeta på alla nivåer, tänkte han för sig själv. Han började ännu en gång fundera på Valeria. Han hade träffat henne på ett bröllop för fem år sedan, innan statskuppen och alla dess följder. Det var på den tiden då man som ung kunde vara stolt över att vara vänsteraktivist, mindes han, då alla tycktes prata om lika rättigheter, bättre förhållanden för arbetarna och en jämnare fördelning av rikedomarna i landet. Valeria var en väninna till bruden som gifte sig den natten i norra delen av Santiago. Han hade egentligen väldigt lite där att göra, utan var bjuden som sällskap till en av hans väninnor som jobbade på samma sjukhus som brudtärnan. De hade kommit sent, på grund av att hon jobbat det sena skiftet på sjukhuset och varit tvungna att mer eller mindre smyga in mitt under den pågående ceremonin. Bröllopet firades på gården utanför huset och det hade tagit dem en stund att hitta adressen, men väl där blev de diskret välkomnade med lättsamma leenden. Under kvällens gång med glatt firande, dans och musik, började han bekanta sig med den mulliga Valeria. Han hade så fort han sett henne lagt märke till hennes skönhet och underbart ärliga leende. Snart började de träffas oftare och känslorna växte till vad som till slut blev ett vackert bröllop. Han mindes de underbara stunder de levt tillsammans, skrattandes och kramandes. De gånger hon retfullt hade fått honom att till slut ändra sina beslut och gjort som hon velat. Innerst inne fanns det ingenting som gjorde honom lyckligare än att ge henne den glädjen, men det erkände han aldrig. Nu, i mörkret, började han mer än någonsin att allvarligt fundera på att lämna landet när förhöret var över. Han hade ju trots allt både sin älskade fru och lilla dottern som väntade på honom och hans tjockskalliga huvud, som Valeria så ofta beskrivit hans envishet. Bilder av den lilla dottern uppenbarade sig i hans tankar, denna vackra lilla sak som kom som en sådan fantastisk överraskning. Det var redan efter

12 Sidan 12 av 201 sju månader som gifta som de fått reda på att de inte skulle kunna få barn, problemet visade sig även vara ömsesidigt. Testerna som läkaren gjort på honom hade sina negativa resultat, precis som de som gjorts på Valeria. Chansen att de skulle kunna ha barn bedömdes som noll av alla läkare de besökt, men så plötsligt, från ingenstans, visade ett av proven att Valeria redan var gravid. Omöjligt, tänkte läkarna till en början, men det var det tydligen inte. Hans lilla dotter föddes utan svårigheter och var den lugnaste och vackraste lilla flickan han någonsin lagt blicken på. Nu fanns hon dock långt ifrån honom, så väldigt långt ifrån honom. Var det egentligen värt allt det här, när han ju hade ett underbart liv som väntade på andra sidan havet, i Australien? Han hoppades verkligen att förhöret inte skulle påverka hans möjligheter att lämna landet. Om detta förhör ledde till att han blev svartlistad skulle detta innebära att han inte skulle gå någonstans utan att vara övervakad, inte bli tillåten att åka över gränserna och antagligen bli förhörd ett antal gånger till. Många av de svårast drabbade hade hamnat på denna lista, men ändå lyckats fly till säkra länder, bland annat med hjälp av FN, men han tvivlade på att det skulle bli så i hans fall. Antagligen skulle han bara bli förhörd om hans inblandning i nyhetsbladet, dess ursprung och andra inblandade. Om han lyckades svara på ett smart sätt och förklara varför han inte kände till vilka andra som jobbade med det, skulle han nog kunna komma iväg utan större problem. De kommer att inse att jag är oviktig i det hela, tänkte han och stötte huvudet mot väggen bakom sig. Det är kanske dags att ta mitt tjockskalliga huvud till min fru, där den hör hemma, suckade han. För första gången sedan han valt att stanna kvar vändes hans tankar helt om i huvudet. Om han ändå var så oviktig i det hela, så varför stanna kvar? Vad var meningen med att spela en oviktig roll? Tiden fortsatte att ha sin stilla gång i mörkret och Rafaels tankar gick fram och tillbaka, utan särskilda slutsatser eller ifrågasättningar. Han somnade till i ett flertal omgångar och kände sig allt svagare. Det var svårt för honom att försöka räkna ut hur länge han befunnit sig i utrymmet, men han misstänkte att det redan kunde ha gått två dygn, i alla fall kändes det så för honom. Två hela dygn utan vare sig mat eller vatten. Han blev tvungen att vänta i ytterligare några timmar innan han med blandade känslor av rädsla och lättnad hörde fotsteg utanför dörren. Dörren låstes upp framför honom och han blundade och vände ansiktet åt sidan redan innan något ljus hade hunnit blända honom. Han öppnade sedan långsamt ögonlocken och kunde urskilja två män som trädde in och ställde sig mitt emot honom. Utan kommentarer tog de sedan tag i var sin överarm och lyfte upp honom till dess att han stod på sina fötter. En av männen böjde sig ned och skar med en snabb rörelse upp repet kring hans fötter med en stilett. Trots att Rafael kände sig mycket svag, på grund av vattenbristen och hungern, hade han inga större problem att stå upp. Han blev av de två männen ledd ut ur rummet och kunde för första gången få en glimt av hur det såg utanför. Trots att han bländades av det till synes så starka ljuset kunde han snart se att han hade haft rätt, det var ett källarutrymme i ett gammalt hus han hade tvingats att spendera så lång tid i. Utanför rummet hängde en tänd glödlampa från en gammal kabel i taket och bortom denna kunde han se slitna trappsteg i mörkbrunt trä som ledde uppåt. Han togs av de två fortfarande tysta männen, klädda i militäruniformer, uppför dessa trappor och sedan förbi en kort gång till dess att de nått en vit dörr. Inga andra människor syntes till i närheten. När den vita dörren öppnats blev han inkastad i ett upplyst rum och landade hårt med sina knän mot golvet. Dörren bakom honom stängdes och han blev ännu en gång ensam i ett främmande rum. Han tittade omkring sig och lade märke till att de gula tapetväggarna var fulla med mörka och rödaktiga fläckar. Blod..., insåg han förfärat. I andra änden av rummet fanns en stol mitt emellan väggarna, bredvid en hink fylld med vatten. En gråfläckad tvättsvamp flöt på hinkens smutsiga vattenyta. Den vita dörren bredvid honom öppnades snart igen och tre män gick in. Rafael tittade hela tiden ned mot golvet och försökte göra sig så osynlig han kunde på sin plats, hukandes på knä, livrädd för att väcka deras uppmärksamhet. Två av männen ställde sig på var sin sida om honom, den tredje gick fram till stolen och vände sig om och tittade mot honom när han kommit fram. "Rafael Sepúlveda", utbrast han högt och tydligt, som om han talade inför en hel hop av människor. Rafael kände hur en av männen satte sin hand mot hans vänstra axel och ruskade om honom. Han tittade upp och nickade försiktigt. "Vad är det? Kan du inte tala eller?", frågade mannen mitt emot bryskt. Rafael sade ingenting utan observerade noggrant den militärklädda mannen han hade framför sig, i en tillfällig blandning av nyfikenhet och fruktan. Det var en tjock man med mustasch, glasögon och långa, svarta militärstövlar. Han såg självsäkert ointresserad ut. "Svara, kommunistjävel! Är du Rafael Sepúlveda?"

13 Sidan 13 av 201 "Ja... det är jag", svarade han tyst och tonfallet i hans röst bevittnade om att han inte yttrat ett enda ord på flera dygn. En av männen bredvid honom slängde en kraftfull spark mot Rafaels mage vilket gjorde att han omedelbart ramlade framåt, tappade andan och började hosta. "Tala så att man hör dig!", skrek han. Rafael tog ett par djupa andetag, lyfte på huvudet och tittade framåt igen. "Ja, Jag är Rafael Sepúlveda", sade han så högt och tydligt han kunde med tanke på omständigheterna. Mannen mitt emot observerade honom en stund och satte sedan händerna bakom ryggen. Han började långsamt gå fram och tillbaka i sidled medan han ställde frågor. "Har du, Rafael Sepúlveda, varit medlem i någon av de vänsterrörelser som ledde till att kommunisten och landsfienden Salvador Allende tog makten?" "Jag har bara...", började Rafael. "SVARA JA ELLER NEJ! Jag har inte tid för dina ursäkter!", skrek han och stannade tillfälligt upp. "Nej...", svarade han försiktigt. "NEJ? Så det har du inte, va?", skrattade mannen och gjorde tecken till sina två undersåtar. De båda männen tog genast tag i Rafaels armar och bar honom till stolen på andra sidan rummet. De skar upp repen runt hans armar och band fast händer och ben till stolen. "Ni kan gå", meddelade mannen de andra militärerna när de var klara och de gick genast iväg, ut genom dörren. Mannen ställde sig ett par meter ifrån honom och tittade åt sidan, fortfarande med armarna bakom ryggen, medan han pratade. "Vi vet redan allt om dig, Sepúlveda. Det kvittar egentligen vad du säger. Du är ingenting annat än en liten sketen kommunist som tror att dina värdelösa artiklar i nyhetsbladet gör någon skillnad." Han skrattade. "Det hemliga nyhetsbladet! Ha, ha! Vi vet precis vad som står där i och vilka som skriver artiklarna. Det är bara ni rödingar som tror att det är hemligt!" Mannen vände sig om, närmade sig honom, och tittade honom djupt i ögonen. "Vem levererar du dina artiklar till? Vem ser till att skiten sprids?" Rafael skälvde till. Bilderna av den trevliga bagaren i hörnet av gatan dök upp i hans huvud och det värsta han kunde tänka sig var att sätta honom i knipa. Han var tvungen att hitta på någonting. "Jag... jag lägger artikeln i ett kuvert och slänger den i en viss papperskorg", ljög han. "Papperskorg? Vilket skitsnack!" "Jag lovar... jag kan visa vilken", försökte han. "Säkert. Tror du jag är dum?", skrek mannen till. Han gick runt Rafael och ställde sig istället bakom honom. Till en början försökte Rafael titta efter var han stod, men insåg att det var meningslöst. Han hade alldeles för svårt att röra sig som han var fastbunden till stolen. "Om du inte pratar nu, så gör du det senare. Vi har tid på oss", sade mannen. Rafael kände hur vatten började rinna nedför huvudet och blötte ned hans tröja. Den tjocka mannen hade plockat upp tvättsvampen från den bredvidstående hinken och tryckte nu ut vattnet ovanför hans huvud. Mannen ställde sig nu vid hans sida och plockade fram en kniv. Rafael ryckte reflexmässigt bakåt av rädsla vid synen av vapnet. "Snälla", bad han. "Snälla, vaddå idiot?", skrattade mannen medan han förde in kniven mellan Rafaels tröja och hans hud och skar på detta sätt upp klädesplagget. Mannen fortsatte sedan att hälla vatten på honom med tvättsvampen, medan Rafael satt med bar överkropp och inte förstod vad som hände. "Vad gör ni?", frågade han bedjande. Mannen log till svar. "Vet du vad jag inte förstår med er kommunister?" "Nej...", svarade en chockad Rafael. "Jag menar, jag förstår era principer. Vad jag inte förstår är hur ni kan anse er ha rätten att bara ta någon annans rikedom och ge den till de ni anser ska ha den. Är inte det att spela gud?" "Vi vill ju bara ha rättvisa...", svarade han oroligt. "Rättvisa? För vem? Inte fan tycker han ni tog pengarna ifrån att det var rättvist! Komma hit och tro man kan stjäla hur som helst..." Mannen skrattade högt medan han gick ut från rummet. Ett antal långa minuter gick innan han återigen dök upp i rummet, med ett bord på hjul som han sakta rullade fram. Rafael kunde bara se att bordet hade flera nivåer och

14 Sidan 14 av 201 att det hängde sladdar ut från botten. Han mindes berättelserna han hört om tortyrer under förhören och kände en kall kår längs hela ryggraden. Kunde det verkligen vara sant? Skulle han också råka ut för det som så många vittnat om? Han försökte lugna ned sig och intalade sig att det enda sättet att komma därifrån inom en snar framtid var att hålla på sin story och inte visa att han ljög. Han tänkte inte berätta någonting om bagaren och hur han var inblandad. Han tvivlade också på att mannen talat sanning när han sagt att de visste så mycket om nyhetsbladet. Mannen hällde vatten över hans huvud ytterligare en gång och Rafael blundade och skakade lätt på huvudet för att avleda en droppe som var på väg in i ögat. Hela överkroppen var nu fuktig och mannen tittade ännu en gång på honom, nu rakt i ögonen med en iskall blick. Han log brett innan han plockade fram ett flertal kablar med elektroder på toppen. "Snälla, gör det inte... jag talar sanning", bad journalisten. "Ärligt talat, sade mannen och lade ned kablarna, så skiter jag i om du talar sanning eller inte." Mannen plockade upp en smutsig trasa som han med våld tvingade Rafael att stoppa i munnen och satte sedan ett rep runtom så att han inte kunde spotta ut det. Trasan smakade smutsigt och oljigt i munnen, och känslan av att inte kunna prata gjorde att Rafael till slut tappade sitt lugn. Mannen var inte ens intresserad av vad han hade att säga, skulle han göra detta bara för sakens skull? Mannen plockade elektroderna och tejpade fast en på Rafaels vardera bröstvårta, en på var sida om kinderna, och en i varje tinning. Sedan fortsatte han metodiskt att tejpa en elektrod på toppen av varje finger. Rafael försökte göra motstånd genom att knyta näven, men insåg snart att det bara ledde till att militären slog honom hårt över hand och fingrar. Ännu en gång stirrade militären Rafael rakt in i ögonen med en kall och genomsyrande blick, som tycktes demolera den förskräckta journalistens nu tårfyllda näthinnor. "Precis, Sepúlveda. Jag gör det för att jag kan, och ingen annan anledning. Jag kan och jag får, alltså gör jag det. Det känns bara bra att ni kommunister, ni djur, får betala för att ni förgiftar samhället med era sjuka ideologier. Ni är ingenting mer än ett virus för samhället. En cancersvulst som måste tillintetgöras." Han ställde sig bakom bordet som han tidigare rullat in och tittade på honom. Rafael andades mycket snabbt och hjärtat började slå snabbare och snabbare. Han tittade på mannens vänstra hand som långsamt förflyttades under bordet, lutade huvudet bakåt och blundade. Hade han kunnat bita ihop hade han gjort det mycket hårt just nu. Plötsligt kände han första smärtan. Aldrig förut hade han känt någonting liknande. Det var som om små vågor av eld och nålar åkte igenom hans kropp och gjorde att hans inre organ tillfälligt stannade upp. Den oumbärliga känslan av att musklerna spände sig alla samtidigt tvingade hans överkropp att hoppa åt sidorna i snabbt takt. Han kämpade för att andas och försökte skrika, men kunde inte. Plötsligt försvann smärtan och hela kroppen slappnade av förutom den brännande känslan runt omkring elektroderna. Huvudet kändes tungt och ramlade snart ned så att han hade hakan mot bröstet. Allt var suddigt, som om han drömde. Han ville skrika på hjälp, men kunde inte, den äckliga trasan i munnen gjorde det omöjligt. Han försökte lyfta på huvudet för att se om mannen ens var kvar, men hann bara komma halvvägs innan nästa stöt kom. Denna gång lät mannen strömmen vara igång en längre stund, han hade nämligen märkt att det fungerade effektivare om man gav förhörsoffren en längre andra stöt. Han såg tydligt hur Rafael led av smärtan och märkte att det antagligen bara skulle krävas ett par till innan fången knäcktes, så han kunde lika väl ha lite roligt. Mannen stängde av strömmen och gick fram och tog av Rafael munkaveln. Den torterade mannens huvud hängde tungt ned på bröstet och han såg nästan avsvimmad ut. Mannen lyfte upp hans huvud och hällde vatten i munnen på honom. "Drick", anmodade han med bestämd stämma. Rafael svalde vattnet och började känna smärtan lindras något, om än inte mycket. Det var som om vattnet delvis släckte en brinnande inre låga. "Berätta om nyhetsbladet", sade mannen. "Jag... skriver artiklar och lämnar de i ett kuvert..." "Till vem ger du dem?" "... jag lägger de i en papperskorg..." "Du ljuger!", skrek mannen och tryckte igång strömmen för tredje gången. Den här gången skrek Rafael högt av smärtan och en brännande känsla spred sig genom hela bröstkorgen. Han kunde inte kontrollera sig själv. Musklerna var spända och kroppen skakade. Bilder började dyka upp i huvudet, bilder på hans fru, hans dotter, Barbara, dokumentet, båten vid hamnen. Strömmen fortsatte. Han kunde se små gnistor spraka från huden. Han kände konstant att han inte skulle klara av smärtan en enda millisekund till, men det slutade aldrig. Det bara fortsatte och fortsatte. Han kunde inte mer, hjärtat tycktes ha tryckts ihop till en sten. Det var som hjärnan skulle

15 Sidan 15 av 201 sluta att fungera. Han orkade inte mer. Snälla låt det ta slut!, tänkte han i panik, samtidigt som musklerna plötsligt tycktes få eget liv och tvingade kroppen att med spasmatiska rörelser hoppa från sida till sida. Det var då det hände. Han lyfte bestämt på huvudet, öppnade ögonlocken, tittade mannen djupt i ögonen och skrek för fulla lungor. "Cóndor!" I detta ögonblick mörklades rummet fullständigt och strömmen från batteriet under bordet försvann. Rafael var nu medvetslös och mannen vred förbryllat på kontakten fram och tillbaka. Vad i..., tänkte han och började gå mot dörren. Det var kolsvart och ljudlöst i hela byggnaden. Det tog bara ett ögonblick innan rappa steg kunde höras utanför rummet. Mannen tryckte ett flertal gånger på knappen vid sidan om dörren för att se om ljuset tändes, men det var lönlöst. Uti gången kunde han se hur de andra sprang omkring med ficklampor, och öppnade dörren. "Strömmen har gått i hela huset! Vad har hänt?", frågade en av männen utanför. "Jag har ingen aning", svarade han. "Det var skitkonstigt..." "Vad menar du?" Mannen förklarade snabbt hur Rafael trots påverkan av strömmen tittat honom rakt i ögonen och sedan hade någonting hänt som tydligen gjort att strömmen gått. Till och med batteriet laddades ur, tänkte han. "Ta ned honom i källaren igen", kommenderade han. "Ja, señor", sade militären och gick med ficklampa in i rummet för att hämta Rafael. Det är bäst att El Gringo får reda på detta med en gång, tänkte mannen och gick raskt mot ett av rummen för att ringa ett samtal. När Rafael vaknade nästa gång var han illamående och stel i kroppen, bringan sved och huvudet värkte. Han låg på golvet i bar överkropp i det mörka källarutrymmet igen och mindes bara delvis vad som hade hänt. Det han visste säkert var att han inte kunnat klara av strömmen genom kroppen en enda sekund längre, utan hade varit tvungen att skrika ut all sin pina. Den fruktansvärda smärtan hade helt enkelt blivit för mycket för honom. Den vänstra armen gjorde ont, precis som om blodtillförseln var otillräcklig för just området mellan axeln och armbågen. Han låg med ryggen mot golvet och stirrade upp mot taket. Med högerhanden kände han på det smärtande området i vänsterarmen, i masserande rörelser. Utanför kunde han höra militärernas röster, men kunde, precis som förut, inte urskilja vad som sades. Tanken på att han antagligen snart skulle få genomgå ett nytt förhör fick honom att rysa till. Det var kanske bäst att tala om allt han visste innan det var för sent. När han blev släppt skulle han ju vara fri att åka till sin fru och dotter. Vad tänkte jag på egentligen?, frågade han sig. Jag är inte kapabel att klara av sådant här. Rafael började tappa hoppet. Minnet av smärtorna han fått uppleva gjorde att han ryckte till. Vad har jag gett mig in på? Varför? Por Qué?, frågade han sig och släppte en tår. När han kände denna tår rinna nedför sin kind påmindes han om hur mannen blött ned honom med tvättsvampen tidigare och torkade genast bort det med handen. Som många män och kvinnor innan honom kände han sig efter tortyren nu övertygad om att det var bäst att berätta allt han visste och fly landet så fort som möjligt, efter det att han blev släppt. Om han nu blev det. Den tjocka trädörren till källarutrymmet öppnades inte igen förrän strömmen kommit tillbaka och Townsend, känd som El Gringo, anlänt. Denna stiliga man i trettioårsåldern hade kommit till Chile från USA flera år innan statskuppen och sades vara en av nyckelpersonerna i planeringen och numera också välbekantad med landets nya ledare Augusto Pinochet. Townsends typiskt ariska utseende, lång och blond med blåa ögon, var anledningen till öknamnet El Gringo, vilket han själv tyckte passade bra för en amerikan som honom. Han hade fått telefonsamtalet mitt under middagen och var till en början inte så glad över att ha blivit störd på detta sätt, åtminstone till dess att han fått höra anledningen. Det var inte första gången han hörde talas om någonting liknande, men det var första gången han skulle få chansen att förhöra personen i fråga. Det var tämligen ovanligt att förhörsoffret överlevde efter ett sådant fenomen. Därför hade han mycket noggrant gått igenom omständigheterna under vilka det hände med vakterna. Han ville i synnerhet prata med mannen som höll i förhöret när det skedde, nämligen Cortez. Från Cortez vittnesmål hade han tolkat det som att det var ett typiskt fall av hjälplöshet. Han hade sett det förut, människor som plötsligt skrek ut det viktigaste av informationen de höll, trots att man inte frågat om det. Efter mycket undersökningar och tester på människor i USA, de flesta kubaner förstås, hade han en ganska klar bild av hur väl de olika tortyrmetoderna fungerade och lyckades trycka fram mycket viktig information. För att verkligen få stopp på kommuniströrelsen var han dock övertygad

16 Sidan 16 av 201 om att det krävdes mycket mer än tortyr och förhör. Han kunde inte fortsätta att arbeta genom att bara putsa på ytan, han var tvungen att gå djupare, även om det innebar att hans rykte stod på spel. Det gick inte att bara sitta och fega, medan kommunismen tågade på, världen över. Tyvärr hade han kanske gått lite för långt i sina insatser, i varje fall verkade det vara orsaken till att CIA nu vänt honom ryggen. Det kanske inte spelade någon roll längre, han hade ju nu i det nya landet äntligen hamnat i den guldsits han alltid velat ha. Samtidigt visste han inom sig att han någon gång skulle få sin hämnd på den som låg bakom att CIA dumpat honom som agent, vilket gav honom en betryggande känsla. Kanske skulle det inte komma så snart, men till slut skulle det gå, någon gång. Faktum var att ända sedan natten han blivit erbjuden en plats inom den chilenska säkerhetstjänsten, DINA, hade saker förändrats till bättre, sakta men säkert. Ibland kunde det till och med kännas som om han trivdes i Chile. Han mindes med ett leende mötet i den mörka tunneln med Paul Heffer, tysken som värvat honom och gett honom det första uppdraget. Townsend satt nu i samma rum där det hela hade utspelat sig och väntade på att Rafael skulle levereras av militärerna. Han behövde inte vänta länge utan kunde snart se hur en bunden och mycket svag man bars in av två unga militärklädda män. Med sin hand gjorde han tecken för dem att gå och att släppa Rafael på golvet framför honom. Han satt på stolen där Rafael tidigare suttit och torterats med ett litet block och en blyertspenna medan han tittade ned mot den svaga och rädda mannen som låg med magen mot golvet. "Titta på mig", befallde han lugnt. Rafael andades tungt ett par gånger och samlade på detta sätt krafter för att lyfta sitt huvud. Bara denna enkla rörelse upplevde han som en enorm kraftansträngning. Han lyfte långsamt på huvudet och tittade på den blonda mannen mitt emot, som bar en annorlunda, gråaktig uniform. Townsend antecknade något i sitt block. "Rafael Sepúlveda?", frågade han utan märkbar utländsk brytning. Rafael nickade. "Rafael, mitt namn är Townsend, El Gringo kallad av vissa. Jag vill inte göra dig illa, men är intresserad av vem du är, eller kanske rättare sagt av det du vet." Rafael frös till. Han visste vem detta var, han hade hört detta namn många gånger tidigare men aldrig sett honom, eller ens vetat om någon som gjort det, men nu stod han alltså mitt framför honom. Gringon lämnade inte blicken från Rafaels ögon medan han pratade. Denne kämpade för att hålla huvudet uppe, men det började kännas alldeles för tungt i nacken. Townsend lade märke till detta och ställde sig upp. Med snabba steg gick han fram till Rafael, grep tag om hans nacke och satte honom hårdhänt på stolen. Denne spärrade med fruktan upp ögonen när han insåg att han hamnat i samma position som nyligen, tyvärr var han dock alldeles för svag för att göra något motstånd, utan satt bara tyst och lyssnade på amerikanen som nu började tala. "Ta det lugnt", sade Townsend när han fått syn på offrets oro. "Jag kommer inte att göra dig illa. Inte om du berättar det jag vill veta." Townsend ställde sig några meter framför Rafael och antecknade ytterligare någonting i sitt block. "Jag... berättar allt... bara ni släpper mig... ni får reda på allt om bladet... jag lovar", sade Rafael bedjande och tittade mot honom. "Jag antar att Cortez skulle glädjas över det där. Tyvärr är inte det vad som intresserar mig." "Jag lovar... allting, jag berättar allt", upprepade sig Rafael med en svag och närmast drömmande stämma, med blicken fortfarande mot golvet. Townsends röst blev plötsligt mer resolut. "Lyssna på mig nu, jag har inte bytt ut högteknologiska västvärlden mot detta underutvecklade land för ingenting! Jag vill veta hur du känner till om Cóndor, och ljug inte för mig! Jag vet mycket väl att du vet." Rafael blev överraskad över frågan och vart förhöret var på väg. Han insåg att var nyhetsbladet inte längre var av intresse, utan att amerikanen var här på grund av Cóndor. Han mindes plötsligt att han faktiskt skrikit ut ordet förut och tänkte genast på Barbara och hennes varningar om att någonting helt annat än nyhetsbladet och de inblandade var i fara. Det var ju det här hon syftat på. Hur kunde han vara så dum? "Jag har bara hört namnet...", svarade Rafael. Han fick inte säga för mycket och måste absolut hålla Barbara och dokumentet utanför historien, för att inte tala om källan inom DINA, den chilenska underrättelsetjänsten. Om den blonda amerikanen nu visste någonting om ämnet kunde han kanske övertyga honom om att just han inte visste någonting av värde, men att oppositionen var dem på spåret. "Fortsätt", sade Townsend medan han antecknade i sitt block. "... jag vet inte när det var... jag kände bara på mig att det var viktig information för er... jag ville bara samarbeta", försökte Rafael. "Det var därför jag nämnde det..."

17 Sidan 17 av 201 Townsend observerade noggrant sitt förhörsoffer och fokuserade sig speciellt på de mörkgröna ögonen. Han antecknade vidare i blocket. "Vad menar du med samarbeta?", frågade han. "Jag vill berätta det jag vet... allt jag vet..." Rafael kände att han var tvungen att överdriva för att lyckas övertala honom. "Allt du vet?", upprepade Townsend allvarligt. "Allt... jag lovar..." Townsend njöt inom sig. Den torterade mannen var beredd att dela med sig information redan innan den riktiga tortyren börjat. Nu var det bara att luta sig tillbaka och lyssna. Han bestämde sig för att ta en chansning, nu när offret var så kooperativt. "Vi båda vet att detta inte är någonting du skulle klara av att leda, påpekade han. Berätta om vem som håller i informationsspridningen. Hur lyckas ni få tag på sådan information?" Rafael visste inte vad han skulle svara på detta. Hans plan hade ju från början varit att övertyga honom om att han inte var intressant, att han bara löst hört talas om Cóndor. Hur skulle han komma undan nu? Han tvekade på vad han skulle svara, vilket Townsend lade märke till. "Rafael", började han. "Det finns två sätt att göra detta på. Antingen berättar du allt om hur du hörde talas om Cóndor, utan vidare, eller så blir jag tvungen att övertala dig. Det vill säga, se till att du känner precis samma smärta igen så att jag får höra vad du skriker ut den här gången." Blotta tanken på att ännu en gång uppleva den hemska tortyren gjorde att Rafael hädanefter valde att svara på frågorna utan större eftertanke. "Det var för några månader sedan", sade han. "Vad hände?" "Jag lade märke till att någonting var på gång. Till en början hände det att människor pratade löst om att det ryktades om en internationell operation, om att de som flydde Chile inte var säkra utomlands heller. Senare insåg jag att det fanns dokument inom motståndsrörelsen som bekräftade det hela... det blev som en besatthet. Jag ville skriva om det i nyhetsbladet." Townsend log. Det här var betydligt bättre information än han kunde ha anat. Det verkade som om Rafael inte längre kunde ljuga för honom. Redan hade han nämnt att det fanns andra människor inblandade och att ett dokument läckt ut till motståndsrörelsen. Sanningen var dock att Rafael, trots att han inte ljög, fortfarande höll de viktigaste pusselbitarna för sig själv. Amerikanen fortsatte med sitt förhör och frågade ut Rafael om de andra människorna som var inblandade. Det var tydligt att Rafael kände sig illa till mods och helst inte hade pratat om det, men han var tvungen att samarbeta så att de skulle släppa honom fri. Han ville ju bara bli fri, så att han skulle kunna åka till Australien, till Valeria och till sin dotter. Större delen av frågorna handlade om detaljer kring dokumentet och hur informationen läckt ut. Rafael nämnde inga namn och hävdade ständigt att han inte visste någonting mer, men fick redogöra för vad han trodde Cóndor handlade om steg för steg, tre gånger i rad, vilket journalisten svarade helt ärligt på. Townsend lyssnade mycket intresserat på det Rafael sade och antecknade ofta i sitt lilla block. Efter ytterligare tio minuters utfrågning satt den blonda mannen sedan tyst och funderade. Rafael hoppades att det innebar att han fått tillräckligt med information och att han därför snart skulle få gå fri. Kanske hade han lyckats övertala honom att han inte visste någonting mer, utan bara var en nyfiken journalist. Townsend började gå igenom sina anteckningar utan att prata och observerade då och då den svaga mannen på stolen. Han visste att i de flesta fall, speciellt i Sydamerika, så fanns det gamla vänskapsband som förklarade ursprunget till källor på vardera sidan. Även under sin tid i USA hade han ett flertal gånger sett det hända, gamla vänner som plötsligt hamnar på var sin sida om muren, och sedan hjälper varandra. De var ingenting mer än oförlåtliga förrädare i hans ögon, men de fanns där. Detta faktum gjorde att han var övertygad om att det kunde finnas någon som Rafael hade kontakt med på deras sida. Han chansade ännu en gång. "Berätta om er källa i DINA", befallde han kallt. Rafael darrade till. Hur kunde denna gringo ens känna till att de hade en källa inom DINA? Townsend märkte genast på Rafaels reaktion att han haft rätt. Det fanns en läcka inom den chilenska underrättelsetjänsten! "Vilken källa menar Ni?", frågade Rafael försiktigt. "Du vet precis vad jag menar!", skrek han till. "Förrädaren inom DINA!" Rafael tänkte nu mer än någonsin på Barbaras varningar om att han skulle fly medan det fanns tid, och hennes rädsla för att informationen om hur de hade fått tag på dokumentet skulle komma ut. Fanns det något val just nu, förutom att torteras till döds? "Jag är inte... den rätte. Jag känner inte till det hela...", började Rafael. "Berätta det du vet", beordrade Townsend och höll entusiasmen han kände inom sig för sig själv. Rafael blev tyst. Kunde han berätta mer egentligen? Hittills hade han

18 Sidan 18 av 201 berättat sådant som han hört som rena rykten, ingenting som var av särskilt stort intresse egentligen. Det mesta var säkert saker som Townsend redan kände till. Problemet som dök upp nu var om han skulle förråda sin källa inom DINA och tala om vem det var. Detta kunde ju definitivt vara av intresse för denna gringo, men kunde han verkligen förråda den unga DINAagenten som tagit kontakt med honom och Barbara? Kunde han vara så känslokall, så självisk? Kunde han offra en annan mans liv för att rädda sitt eget? "Vad är det du inte vill berätta?", frågade Townsend uppmärksamt. "Ingenting... jag bara försökte minnas...", sade Rafael försiktigt. Townsend tittade allvarligt på honom, men verkade tro på ursäkten. "Jag vet egentligen bara att det läckte ut ett dokument, från något möte." "Du har sagt det. Vilket möte?" "Något DINA-möte, kanske inte ens ett viktigt sådant", sade Rafael förklarande. Han försökte få det att låta så simpelt och oväsentligt som möjligt, så att Townsend inte skulle lägga särskilt mycket vikt på det. Townsend tittade ned på sina anteckningar och satte handen mot sina kinder. Kan detta stämma?, frågade han sig. Han hade märkt att Rafael känt sig illa till mods av att nämna källan, vilket tydde på att hans föraningar stämde. Tankarna gick till samtalet han haft med sin spanskfödde medarbetare, Ezquerro. Eftersom båda var oroliga att åtgärderna var alldeles för svaga hade de insett att de måste samarbeta med mer radikala grupper. Grupper som tog riktiga åtgärder mot det ständigt växande hotet från kommunisterna. Det var så de kommit i kontakt med Patria y Libertad, som hela tiden hävdat att det fanns en läcka inom DINA. Han bestämde sig för att chansa ytterligare en gång. "Jag har hela tiden vetat att det finns källa", påpekade Townsend. Rafael sade ingenting, men tittade med förbryllade ögon på honom. "Berätta mer. Skulle du kunna identifiera personen i fråga?", undrade amerikanen. "Jag... jag vet inte", svarade Rafael osäkert. Han hade helt klart undervärderat gringons intelligens och hade nu hamnat i en svår situation. Det upphörde dock inte att förvåna honom hur pass välinformerad Townsend var. Rafael blev nu övertygad om att han inte skulle komma så lätt undan som han hoppats. Townsend skulle inte acceptera många fler jag vet inte. "Vem tar emot informationen?", frågade den blonda mannen. "Det... är ingen jag känner till. Jag skriver bara nyhetsbladet... ingenting mer..." "Vilket möte var det? Vem är er kontakt inom DINA? Vem har dokumentet?" Townsend började bli tydligt irriterad. "Jag... vet inte... jag bara skriver... ingenting mer..." Rafael hoppades på att detta svar skulle vara tillräckligt övertygande för Townsend, och gav honom en bedjande blick. Gringon tittade på honom med inte särskilt nöjda ögon, innan han ställde sig upp. "Stanna där du är", sade han innan han försvann ut genom dörren. En känsla av utmattning spred sig genom Rafaels kropp när Townsend gått. Han var helt slut. Den lilla energi han haft kvar hade gått åt att svara på frågorna och försöka hålla huvudet på skaft. Nu när gringon lämnat rummet fick han äntligen en minuts tystnad och ensamhet att utnyttja åt att vila ut. Han hade egentligen ingen aning om hur förhöret gått eller om Townsend var nöjd med det han hört, men var ändå relativt nöjd med hur han lyckats att svara på frågorna. Ensam i rummet funderade han på Barbara och hennes varningar. Den gamla damen hade rätt, som vanligt, funderade han. Innerst inne ångrade han nu att han inte lytt hennes råd och flytt direkt. Minuterna gick och dörren öppnades inte, utanför kunde han dock se skuggor av män som gick förbi till och från. Det är ju bättre än källarutrymmet, tänkte han för sig själv. Återigen fick han sitta och vänta i en lång stund innan någonting hände. Dörren öppnade sig till slut och Rafael kunde se den långa och blonda mannen komma in genom dörren. Bakom honom följde en annan man som rullade på bordet som han kände igen sedan tidigare. NEJ... Nej!, tänkte han i ren panik medan han ryckte bakåt. Medan männen närmade sig hoppade han av stolen och krälade med långsamma och panikslagna steg bakåt till han nått väggen. "Snälla... inte det", bad han med vettskrämda, tårfyllda ögon. "Snälla..." Townsend tittade på den alldeles skräckslagna journalisten och log. Den andra militären tittade mot Townsend och småskrattade. "Jag ser att detta är en effektiv metod", kommenterade den blonda gringon. "Javisst!", svarade den andra mannen stolt. Rafael blev slagen ett flertal gånger mot ansikte och mage innan han blev buren till stolen, där han blev fastbunden. Snurrig och rädd kunde han bara titta på medan elektroderna sattes mot hans bröstvårtor, fingrar, örsnibbar och

19 Sidan 19 av 201 andra delar av ansiktet. Slagen och hjälplös kunde han inte göra annat än att gråta och tigga om nåd. Tårarna rann nedför hans kinder och ljuden började försvinna, precis som de gjort då han blev hämtad. Han kunde se hur Townsend rörde på läpparna mot honom, men kunde bara höra ett påträngande pip som blev högre och högre för varje slag han fick mot ansiktet. Varför gör de så här? Jag har ju samarbetat..., hann han tänka innan nästa smäll kom. Denna gång slog Townsend honom hårt med öppna handflator mot båda öronen. Rafael kände hur allt ljud och ljus plötsligt dog ut samt hur han försvann bort ur tid och rum, som om han svimmat och snabbt vaknat till igen. Ett högljutt pip var allt han kunde höra i en lång stund. " dokumentet?", hörde han senare Townsend surt avsluta sin fråga. "Jag... vet inte", svarade han. "Snälla... Por favor... No..." Vatten började snart rinna nedför hans hår och ned mot bröstet, och han visste vad som väntade. Han kände sig som en femårig pojke som inte kunde göra någonting annat åt situationen än att gråta. Detta är inte rättvist, tänkte han uppgivet. Plötsligt började känslorna av hjälplöshet och panik att övergå i ren, brutal och okontrollerbar, ilska. Dessa odjur tror att de kan göra vad de vill.... "Vem är er källa?", insisterade Townsend. "Dra åt helvete, din jävla Nazist!", skrek Rafael högt samtidigt som han spände sina muskler. Stöten kändes inte så plågsam som den gjort tidigare. Smärtan var förstås fortfarande enorm, men han kände att han skulle klara av det om det fortsatte likadant. Strömmen försvann. "Berätta om mötet!", befallde Townsend. "Jag har redan berättat allt jag vet... jag skriver bara i bladet..." Nästa stöt kändes betydligt mer. Hjärtat började slå på det intensiva och oregelbundna sätt som skrämde honom, och fortsatte att göra så även efter det att strömmen försvunnit. Huvudet hade nu fallit ned och han hade hakan mot bröstet. Saliv rann längs hans mun och nedför kinden medan Townsend lyfte hans huvud genom att ta tag i håret och viskade i hans öra. "Jag vet att dokumentet finns därute... jag har vetat det i veckor. Nu berättar du vem som har det och vem som är er källa inom DINA, eller så låter jag strömmen vara på till dess att du skriker ut det, eller dör. Du väljer." Huvudet kändes konstigt och det var svårt att andas. Rafael hade helt tappat känseln i sin vänstra arm, och vänsterbenet var avdomnat. Han kände en ständigt växande smärta i magen. Alla inre organ tycktes fungera felaktigt på något sätt. Orden som Townsend viskat i hans högra öra lät som ett skrik i hans huvud och ekade inom honom. Han koncentrerade sig på Barbara och hennes kommentarer. Det fick inte komma ut. Det fick bara inte komma ut. "Jag vet ingenting... nyhetsbladet... jag skriver..." Strömmen åkte på igen och denna gång kändes smärtan som starkast i bröstkorgen. Hjärtat slog i en felaktig rytm och med alldeles för mycket tryck. Plötsligt blev han rädd. Han andades inte. Smärtan kring bröstet växte och växte samtidigt som hjärtat blev svagare och svagare. Bilder på Valeria och dottern dök upp i huvudet. Förlåt mig, Valeria mi amor..., tänkte han. Förlåt mig, gordita. Varför hade han inte lyssnat på Barbara? Han skulle ha lyssnat på Barbara. Strömmen fortsatte. "Barbara...", mumlade han tyst. Men smärtan upphörde aldrig. Strömmen läts vara på medan hjärtat pulserade allt svagare. Plötsligt kände han hur den fruktansvärda smärtan i thorax försvann och ersattes av en underbar och lycklig känsla, fast i mörker. Rafael Sepúlveda avled denna gråa höstkväll, den tolfte maj 1975, strax efter klockan nio på kvällen, i ett förhörsrum i södra Santiago. För hustrun Valeria förblev han dock bara en av de tusentals försvunna under diktaturen, utan datum eller tid för sin död, eller ens någon som bekräftade att det verkligen skett. Townsend tittade till sitt offer efter det att han stängt av strömmen. När han såg att huvudet hängde mot bröstet, kontrollerade han pulsen vid halsen, men kände ingenting. Han satte igång strömmen igen en kort stund, ibland kunde de nämligen väckas till liv på detta sätt. Det var lönlöst, Rafael fick inte tillbaka sin puls. Han måste ha haft problem med hjärtat... så snabbt brukar de inte grillas annars, konkluderade han och antecknade en sista text i anteckningsblocket: Barbara. **** [...] Jag förlorade medvetandet och när jag vaknade märkte jag att jag blödde mycket från huvudet, näsan och munnen... snart lade jag märke till att det fattades åtta tänder... de hade dragit ut dem med tången... eller med slag, jag vet inte... Man, anhållen september 1973, 3ª Comisaría de Rahue, Informe de la Comisión Nacional sobre Prisión Política y Tortura, , Kap V sid , fri översättning. [...] Varje fråga följdes av slag med hammare mot fingernaglar på båda

20 Sidan 20 av 201 händerna, en efter en, till dess att de blev fullständigt inflammerade [...] Man, anhållen september 1973, Comisaría de Río, Informe de la Comisión Nacional sobre Prisión Política y Tortura, , Kap V sid 227, fri översättning. **** This deformed society is part of the design It will never go away. It s in the plans that way The masses of humanity have always had to suffer Suffer, Brett Gurewitz, Bad Religion, 1988

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd 7 2011-01-26 15.

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd 7 2011-01-26 15. Sömngångare När jag vaknade la jag genast märke till tre konstiga saker: 1. Jag var inte hungrig. Det var jag annars alltid när jag vaknade. Fast jag var rejält törstig. 2. När jag drog undan täcket märkte

Läs mer

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen.

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen. Göm Enya! Text: Anette Skåhlberg Bild: Katarina Dahlquist Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist 2011 Sagolikt Bokförlag 2011 Formgivning: Katarina Dahlquist www.sagoliktbokforlag.se sagolikt@sagoliktbokforlag.se

Läs mer

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började Blodfrost Värsta samtalet jag någonsin fått. Det hände den 19 december. Jag kunde inte göra någonting, allt stannade, allt hände så snabbt. Dom berättade att han var död, och allt började så här: Det var

Läs mer

Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5

Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5 Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5 Kapitel 2 - Brevet 6-7 Kapitel 3 - Nycklarna 8-9 Kapitel 4 - En annan värld 10-11 Albin Kapitel 5 - En annorlunda vän 12-13 Kapitel 6 - Mitt uppdrag 14-15 Kapitel 7 -

Läs mer

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren.

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren. SJÖODJURET Klockan var 10 på förmiddagen en solig dag. Det var en pojke som letade efter stenar på stranden medan mamma solade. Stranden var tom. Vinden kom mot ansiktet. Det var skönt. Pojken hette Jack.

Läs mer

Själviskt att dö. Så verkade det slutligen som att han var ett gott skratt kort. och livet tog slut. Ovetandes om hur gammal eller ung, hur

Själviskt att dö. Så verkade det slutligen som att han var ett gott skratt kort. och livet tog slut. Ovetandes om hur gammal eller ung, hur Själviskt att dö Så verkade det slutligen som att han var ett gott skratt kort och livet tog slut. Ovetandes om hur gammal eller ung, hur vedertagen eller skonad från livets smädelser och kärlekar. Men

Läs mer

Jonna Lindberg 2011. Min egen ö

Jonna Lindberg 2011. Min egen ö Min egen ö Tror du på gud? Han svarade inte genast. Fortsatte bara framåt i den djupa snön. Den var tung och blöt, som om den legat där i flera år och bara blivit tjockare. Säkert skulle det ta lång tid

Läs mer

medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media

medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media 3 1934 5 måndagen den 26 november anatomiska institutionen, uppsala prolog Runtomkring honom var allt svart. Inte svart som mörker, utan bara svart och

Läs mer

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert Ökpojken Mitt i natten så vaknar Hubert han är kall och fryser. Han märker att ingen av familjen är där. Han blir rädd och går upp och kollar ifall någon av dom är utanför. Men ingen är där. - Hallå är

Läs mer

Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå.

Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. ALBUM: NÄR JAG DÖR TEXT & MUSIK: ERICA SKOGEN 1. NÄR JAG DÖR Erica Skogen När jag dör minns mig som bra. Glöm bort gången då jag somna på en fotbollsplan. När jag dör minns mig som glad inte sommaren då

Läs mer

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå.

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå. Solen har gått ner Solen har gått ner, mörkret faller till, inget kan gå fel, men ser vi efter får vi se För det är nu de visar sig fram. Deras sanna jag, som ej får blomma om dan, lyser upp som en brand.

Läs mer

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer 2009-04-16 Sid: 1 (7) Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer Det var en gång en kanin som hette Kalle. Han bodde på en grön äng vid en skog, tillsammans med en massa andra kaniner. Kalle hade

Läs mer

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne.

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne. Del 1 Det är jag som är kvar. Det är jag som ska berätta. Jag kände dem båda två, kände till hur de levde och hur de dog. Det är inte länge sedan det hände. Jag är ung, som de. Som de? Kan det vara möjligt?

Läs mer

Gå vidare. Elsa Söderberg åk 6 Österbyskolan

Gå vidare. Elsa Söderberg åk 6 Österbyskolan Gå vidare Elsa Söderberg åk 6 Österbyskolan Förutom smärtan och sjukhuset så känns det rätt konstigt. Hela min familj sitter runt mig, tittar på mig och är bara tysta. Mitt namn är Lyra Locker och jag

Läs mer

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson Insekternas värld Jorden i fara, del 1 KG Johansson SMAKPROV Publicerad av Molnfritt Förlag Copyright 2014 Molnfritt Förlag Den fulla boken har ISBN 978-91-87317-31-6 Boken kan laddas ned från nätbutiker

Läs mer

Ett. j a g s i t t e r e n stund med pennan mot papperet innan det

Ett. j a g s i t t e r e n stund med pennan mot papperet innan det Ett Jag har älskat tre män. Tobias var den förste. Han gav mig Gud. Den andre, Christer, gav mig kärlek. Och ett barn han aldrig ville veta av. Den tredje mannen heter Bengt. Han kom med döden. j a g s

Läs mer

En prinsessa möter sin Skyddsängel

En prinsessa möter sin Skyddsängel En prinsessa möter sin Skyddsängel rinsessan Ileana föddes 1909 i Bukarest i Rumänien och var den yngsta dottern till Kung Ferdinand och drottning Marie. När hon var liten hade hon ett möte med änglar

Läs mer

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en Den magiska sjön. (Saga från Chile) Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en dag få ärva hela kungariket, men han var så sjuklig och svag att kungen undrade om

Läs mer

Ensam och fri. Bakgrund. Om boken. Arbetsmaterial LÄSAREN. Författare: Kirsten Ahlburg. www.viljaforlag.se

Ensam och fri. Bakgrund. Om boken. Arbetsmaterial LÄSAREN. Författare: Kirsten Ahlburg. www.viljaforlag.se Arbetsmaterial LÄSAREN Ensam och fri Författare: Kirsten Ahlburg Bakgrund Ensam och fri är en berättelse om hur livet plötsligt förändras på grund av en skilsmässa. Vi får följa Lena och hennes tankar

Läs mer

sid.1 RÖDLUVAN OCH VARGEN Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82

sid.1 RÖDLUVAN OCH VARGEN Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82 sid.1 OCH Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82 sid.2 EXT. I SKOGEN/ÅN DAG SCEN 1 (10 år) - en söt liten flicka med en röd luva

Läs mer

Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip

Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip Kapitel: 1 hej! Sid: 5 Kapitel: 2 brevet Sid: 6 Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip Kapitel: 3 nycklarna Sid: 7 Kapitel: 4 en annan värld Sid: 9 Kapitel: 5 en annorlunda vän Sid: 10

Läs mer

Sophia höll på ute i köket. Det var antagligen bäst att ta samtalet med Madde nu, det hade ju visat sig att det bara blev värre av att inte svara

Sophia höll på ute i köket. Det var antagligen bäst att ta samtalet med Madde nu, det hade ju visat sig att det bara blev värre av att inte svara Anders Han gick in i hennes vardagsrum och slog sig ner i soffan. De skulle ta kaffe och efterrätt hemma hos Sophia. Hon fixade just nu med en överraskning ute i köket. Han såg sig omkring. Det var ett

Läs mer

Rolf H Reimers. Skiss till de första 14 sidorna

Rolf H Reimers. Skiss till de första 14 sidorna SE Skiss till de första 14 sidorna Rolf H Reimers Texten skrevs ursprungligen i april 1990 efter två inte helt lyckade operationer när jag låg på sjukhuset på grund av näthinneavlossning. Den handlar inledningsvis

Läs mer

Om författaren. Om boken. Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin

Om författaren. Om boken. Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin Om författaren Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin Om boken Klara är elva år och har en kompis som heter Amanda. Det finns en dum kille som heter Tobias.

Läs mer

Innehållsförteckning Kap 1 sida 2 Kap 2 sida 3 Kap 3 sida 4 Kap 4 sida 5 Kap 5 sida 6

Innehållsförteckning Kap 1 sida 2 Kap 2 sida 3 Kap 3 sida 4 Kap 4 sida 5 Kap 5 sida 6 Innehållsförteckning Kap 1 sida 2 Kap 2 sida 3 Kap 3 sida 4 Kap 4 sida 5 Kap 5 sida 6 Kapitel 1 David Drake är 28 år och bor i Frankrike.Han bor i en liten lägenhet långt bort från solljus.under sommaren

Läs mer

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han huvudet längre och nästan dubbelt så bred. Springer Med

Läs mer

Ellie och Jonas lär sig om eld

Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Textbearbetning: Boel Werner Illustrationer: Per Hardestam 2005 Räddningsverket, Karlstad Enheten för samhällsinriktat säkerhetsarbete Beställningsnummer:

Läs mer

Den kidnappade hunden

Den kidnappade hunden Den kidnappade hunden Lisa, Milly och Kajsa gick ner på stan med Lisas hund Blixten. Blixten var det finaste och bästa Lisa ägde och visste om. När de var på stan gick de in i en klädaffär för att kolla

Läs mer

NYANS FILM 2015-04-26. EN UPPSTIGNING Ett kortfilmsmanus av Marcus Berguv. Tredje versionen. Kontakt: nyansfilm@marcusberguv.se +46 702 92 03 36

NYANS FILM 2015-04-26. EN UPPSTIGNING Ett kortfilmsmanus av Marcus Berguv. Tredje versionen. Kontakt: nyansfilm@marcusberguv.se +46 702 92 03 36 NYANS FILM 2015-04-26 EN UPPSTIGNING Ett kortfilmsmanus av Marcus Berguv Tredje versionen Kontakt: nyansfilm@marcusberguv.se +46 702 92 03 36 1. EXT. BALKONGEN- DAG, 70 år, står på balkongen, rökandes

Läs mer

Hjälp min planet Coco håller på att dö ut. Korvgubbarna har startat krig Kom så fort du kan från Tekla

Hjälp min planet Coco håller på att dö ut. Korvgubbarna har startat krig Kom så fort du kan från Tekla Kapitel 1 Hej jag heter Albert och är 8 år. Jag går på Albertskolan i Göteborg. Min fröken heter Inga hon är sträng. Men jag gillar henne ändå. Mina nya klasskompisar sa att det finns en magisk dörr på

Läs mer

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN MARIA FRENSBORG LÄSFÖRSTÅELSE kapitel 1 scouterna(sid 3, rad 8), grupp för ungdomar som tycker om naturen försvunnen (sid 3, rad10), borta parkeringen (sid 4, rad 1), där man

Läs mer

enkelt superläskigt. Jag ska, Publicerat med tillstånd Fråga chans Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2011

enkelt superläskigt. Jag ska, Publicerat med tillstånd Fråga chans Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2011 Kapitel 1 Det var alldeles tyst i klass 2 B. Jack satt med blicken envist fäst i skrivboken framför sig. Veckans Ord var ju så roligt Han behövde inte kolla för att veta var i klassrummet Emilia satt.

Läs mer

Petrus Dahlin & Sofia Falkenhem. Mirjas guldhalsband

Petrus Dahlin & Sofia Falkenhem. Mirjas guldhalsband Petrus Dahlin & Sofia Falkenhem Mirjas guldhalsband www.kalleskavank.se www.rabensjogren.se Det har gått en vecka sedan Dilsa och jag löste fallet. Nu är det helg och jag cyklar bort till Mirja. Solen

Läs mer

RÖdens kartongskola hade varit stängd länge. Dels hade hans elever tröttnat på att lära sig hundsaker, dels orkade han inte slicka läroböckerna lika

RÖdens kartongskola hade varit stängd länge. Dels hade hans elever tröttnat på att lära sig hundsaker, dels orkade han inte slicka läroböckerna lika RÖdens kartongskola hade varit stängd länge. Dels hade hans elever tröttnat på att lära sig hundsaker, dels orkade han inte slicka läroböckerna lika noga längre. Och sedan Pricknallen flyttat in fanns

Läs mer

...som små ljus. i huvudet. Marika Sjödell

...som små ljus. i huvudet. Marika Sjödell ...som små ljus i huvudet Marika Sjödell ...som små ljus i huvudet Copyright 2012, Marika Sjödell Ansvarig utgivare: Marika Sjödell Illustratör: Åsa Wrange Formgivare: Patrik Liski Framställt på vulkan.se

Läs mer

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen.

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen. En ko i garderoben j! är jag här igen, Malin från Rukubacka. Det har hänt He Det en hel del sedan sist och isynnerhet den här sommaren då vi lärde känna en pianotant. Ingenting av det här skulle ha hänt

Läs mer

Pojke + vän = pojkvän

Pojke + vän = pojkvän Pojke + vän = pojkvän Min supercoola kusin Ella är två år äldre än jag. Det är svårt att tro att det bara är ett par år mellan oss. Hon är så himla mycket smartare och vuxnare än jag. Man skulle kunna

Läs mer

En dag så gick vi runt på skolan och pratade. Då så såg vi en konstig dörr. Den var vit och hade en svart ruta och den luktade inte gott.

En dag så gick vi runt på skolan och pratade. Då så såg vi en konstig dörr. Den var vit och hade en svart ruta och den luktade inte gott. Hej! Hej! Jag heter Peter och jag är tio år. Jag går på Tallbergskolan. Det finns många snälla på våran skola, men våran vaktmästare är jag väldigt rädd för. Han ser sur ut. Jag har en bästis som heter

Läs mer

Lärarmaterial NY HÄR. Vad handlar boken om? Mål från Lgr 11. Reflektion. Grupparbete/Helklass. Författare: Christina Walhdén

Lärarmaterial NY HÄR. Vad handlar boken om? Mål från Lgr 11. Reflektion. Grupparbete/Helklass. Författare: Christina Walhdén sidan 1 Författare: Christina Walhdén Vad handlar boken om? Hamed kom till Sverige för ett år sedan. Han kom helt ensam från Afghanistan. I Afghanistan är det krig och hans mamma valde att skicka Hamed

Läs mer

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Huset på gränsen Roller Linda Hanna Petra Dinkanish Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Scen 1 Linda, Hanna och Petra kommer in och plockar svamp som dom lägger i sina korgar - Kolla! Minst

Läs mer

Vem vinkar i Alice navel. av Joakim Hertze

Vem vinkar i Alice navel. av Joakim Hertze Vem vinkar i Alice navel av Joakim Hertze c 2006 Joakim Hertze. Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Inga bearbetningar 3.0 Unported licens. För att se en kopia

Läs mer

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011 En olydig valp Det var en varm dag fram på höstkanten. I en bil satt den lilla jack russell-valpen Puzzel. Hon var en terrier och rätt så envis av sig. När dörren öppnades slank hon snabbt ut. Tyst som

Läs mer

Martin Widmark Christina Alvner

Martin Widmark Christina Alvner Ne ly Rapp monsteragent: Vampyrernas bal Martin Widmark Christina Alvner Kapitel 1 Hälsningar från DU-VET-VEM Nelly! Sträck på dig! In med magen! Upp med hakan! Jag gjorde som jag blev tillsagd och försökte

Läs mer

Publicerat med tillstånd Hjälp! Jag gjorde illa Linn Text Jo Salmson Bild Veronica Isaksson Bonnier Carlsen 2012

Publicerat med tillstånd Hjälp! Jag gjorde illa Linn Text Jo Salmson Bild Veronica Isaksson Bonnier Carlsen 2012 Hjälp! Jag Linn gjorde illa hjälp! jag gjorde illa linn Text: Jo Salmson 2012 Bild: Veronica Isaksson 2012 Formgivare: Sandra Bergström Redaktör: Stina Zethraeus Repro: Allmedia Öresund AB, Malmö Typsnitt:

Läs mer

Kapitel 2 -Brevet Två dagar senare. Så såg jag och min BFF ett brev som låg under dörren. På brevet stod det

Kapitel 2 -Brevet Två dagar senare. Så såg jag och min BFF ett brev som låg under dörren. På brevet stod det Kapitel 1 -Hej Hej jag heter Minna. Min skola heter Santaskolan. Jag är 11 år. Min bästa kompis heter Smilla. Hon och jag har länge undrat över en dörr på skolan den tycker vi är märklig. Den ligger i

Läs mer

Första kapitlet. I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska.

Första kapitlet. I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. Första kapitlet I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. I detsamma hördes steg. Ingo vände sig om och fick se Roger komma gående mot hotellet i en sådan fart

Läs mer

Kapitel 1 Hej! Jag heter Jessica Knutsson och jag går på Storskolan. Jag är nio år. Jag har blont hår och små fräknar. Jag älskar att rida.

Kapitel 1 Hej! Jag heter Jessica Knutsson och jag går på Storskolan. Jag är nio år. Jag har blont hår och små fräknar. Jag älskar att rida. Kapitel 1 Hej! Jag heter Jessica Knutsson och jag går på Storskolan. Jag är nio år. Jag har blont hår och små fräknar. Jag älskar att rida. Min bästa kompis heter Frida. Frida och jag brukar leka ridlektion

Läs mer

2 Han berättar om rollen han vill ha och varför han måste gå ner i vikt för att få den.

2 Han berättar om rollen han vill ha och varför han måste gå ner i vikt för att få den. Flawless av Alexandra Loonin Tre kvinnor. Jag sitter på en bar med en kompis som har slutat äta. Han berättar om rollen han vill ha och varför han måste gå ner i vikt för att få den. Han säger att han

Läs mer

ÄR DET ALLTID BRA ATT HÖRA?

ÄR DET ALLTID BRA ATT HÖRA? ÄR DET ALLTID BRA ATT HÖRA? Den här uppgiften börjar med att du läser ett utdrag från romanen Talk Talk av TC Boyle. Boken handlar bland annat om Dana som är döv och hur hennes familj och pojkvän uppfattar

Läs mer

böckerna om monsteragenten nelly rapp: Besök gärna www.martinwidmark.se där författaren läser och berättar.

böckerna om monsteragenten nelly rapp: Besök gärna www.martinwidmark.se där författaren läser och berättar. böckerna om monsteragenten nelly rapp: Monster-akademin 2003 Frankensteinaren 2003 Varulvarna 2004 Trollkarlarna från Wittenberg 2005 Spökaffären 2006 De vita fruarna på Lovlunda slott 2007 Häxdoktorn

Läs mer

Bästa vänner Det är bra att ha en bästa vän tycker jag. Vår vänskap kommer att hålla för alltid. Jag är glad för att vi är bästa vänner.

Bästa vänner Det är bra att ha en bästa vän tycker jag. Vår vänskap kommer att hålla för alltid. Jag är glad för att vi är bästa vänner. Veronicas Diktbok Bästa vänner Det är bra att ha en bästa vän tycker jag. Vår vänskap kommer att hålla för alltid. Jag är glad för att vi är bästa vänner. Vi gör roliga saker tillsammans. Jag kommer alltid

Läs mer

. 13. Publicerat med tillstånd Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund Text Ingelin Angerborn Tiden 2003

. 13. Publicerat med tillstånd Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund Text Ingelin Angerborn Tiden 2003 2 Tant Doris hund heter Loppan. Hon är en långhårig chihuahua, och inte större än en kanin. Mycket mindre än en del av mina gosehundar. Men hon är riktig! Vit och ljusbrun och alldeles levande. Jag går

Läs mer

2.Brevet! Idag har något konstigt hänt i skolan. Det var ett brev som stack ut i en liten springa i dörren, på. det såhär

2.Brevet! Idag har något konstigt hänt i skolan. Det var ett brev som stack ut i en liten springa i dörren, på. det såhär 1.Hej! Hej jag heter Jakob. Jag är 9 år och går på Havsundaskolan. Jag gillar att spela fotboll och hockey. Jag älskar min t-shirt och mina jeanshorts. Vår lärare heter Kerstin, hon är så snäll. Min allra

Läs mer

ELFTE K A P I T L E T OM VAD SOM H A N D E UTE I S K O G E N MEDAN B R U M M E L M A N SATT I N S T A N G D I VISTHUSBODEN

ELFTE K A P I T L E T OM VAD SOM H A N D E UTE I S K O G E N MEDAN B R U M M E L M A N SATT I N S T A N G D I VISTHUSBODEN ELFTE K A P I T L E T OM VAD SOM H A N D E UTE I S K O G E N MEDAN B R U M M E L M A N SATT I N S T A N G D I VISTHUSBODEN olycklig: - Oj oj oj, var bar min egen lilla snalla bjornpojke tagit vagen, sa

Läs mer

Sagan om Nallen Nelly

Sagan om Nallen Nelly Sagan om Nallen Nelly Titel Författare Det var en gång en flicka som hette Lisa som bodde i Göteborg. Lisa tog med sig skolans nalle Nelly på resan till mormor som bodde i Kiruna. Lisa åkte tåg med Nelly

Läs mer

Rebecka 5A Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Rebecka 5A Ht-15. Kapitel 1 Drakägget Kapitel 1 Drakägget Jag vaknade en morgon i mitt hem, jag bodde på landet i en liten by i riket Siltarp. Mitt hem bestod av tre rum där jag, mina sju syskon samt far och mor bodde. I samma sekund kommer

Läs mer

Originalets titel är Kemono no souja I Touda hen

Originalets titel är Kemono no souja I Touda hen Originalets titel är Kemono no souja I Touda hen Till svenska av Kami Anani Korrektur av Irene Elmerot, red.språkkonsult www.red.se Omslagsbild av Takahiro Asano Omslagsformgivning av Triturus HB Satt

Läs mer

Publicerat med tillstånd Blink Blink med stjärnan Text Ingrid Olsson Gilla böcker 2012

Publicerat med tillstånd Blink Blink med stjärnan Text Ingrid Olsson Gilla böcker 2012 En flicka kisar mot den ljusa strimman. Runt strimman är det svart. Svart som under sängen, svart som rullgardinen med julstjärnan där bakom. Svart som hela golvet fram till den ljusa dörrstrimman. 69

Läs mer

Se-på-påse: Förskolan kan själv! Ikaros fall

Se-på-påse: Förskolan kan själv! Ikaros fall Se-på-påse: Förskolan kan själv! Ikaros fall Nationalmuseums samlingar kan användas på många olika sätt i undervisningen i bland annat svenska, historia, samhällskunskap och bild. Möt konsten i en visning

Läs mer

Hörmanus till elevboken (sfi D)

Hörmanus till elevboken (sfi D) 1 Nyheter Lyssna på nyheterna. Vilka påståenden stämmer med nyheterna. Det blir fyra bokstäver över. 1 Elever som byter gymnasieskola eller program får räkna med att de ibland måste studera fyra till fem

Läs mer

ska säga att kycklingen smakade bra, en kod, som om det var tolv år och lekte en

ska säga att kycklingen smakade bra, en kod, som om det var tolv år och lekte en När hjärtat har väntat Leendet från söndagen får henne att drömma sig bort. Hon kan fortfarande inte tro det. Snart är Åke där. Om igen rättar Berit till kuddarna i soffan. Listerna och dörrkarmarna skiner

Läs mer

Sömnbehandling i grupp. Mina registreringar

Sömnbehandling i grupp. Mina registreringar Sömnbehandling i grupp Mina registreringar Sömnbehandling i grupp, Hälso- och sjukvårdsavdelningen 2014 Innehåll Välkommen till sömnbehandling Sömndagbok och mina vanor Sömndagbok Veckans aktiviteter Mål

Läs mer

Douglas Foley. Habib: Tre gånger guld

Douglas Foley. Habib: Tre gånger guld Douglas Foley Habib: Tre gånger guld Tidigare utgivet av Douglas Foley: Ingen återvändo 2001 Shoo bre 2003 Habib: Meningen med livet 2005 Habib: Friheten minus fyra 2005 Habib: Paris tur och retur 2006

Läs mer

Ali & Eva KAPITEL 8 LÄSFÖRSTÅELSE

Ali & Eva KAPITEL 8 LÄSFÖRSTÅELSE KAPITEL 8 LÄSFÖRSTÅELSE Rätt eller fel? rätt fel det kan man inte veta 1. har bytt till en annan förskola. 2. Emmas föräldrar tror att har mycket kontakt med Malin. 3. s pappa är ingenjör. 4. trivs bra

Läs mer

En helande Gud! Av: Johannes Djerf

En helande Gud! Av: Johannes Djerf En helande Gud! Av: Johannes Djerf Jag tänkte att vi idag skulle läsa ifrån Mark.7:31 32. Vi läser Det här är en fantastisk berättelse tycker jag om en man, vars öron fick nytt liv. Vi vet inte riktigt,

Läs mer

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Det var en gång en liten flicka som var så söt och rar att alla människor tyckte om henne. Den som älskade henne allra mest var hennes gamla mormor. Alltid när hon kom

Läs mer

Denna lilla grupp som nu stod inför vandringen var en brokig skara och alla var mer eller mindre redan helt utmattade.

Denna lilla grupp som nu stod inför vandringen var en brokig skara och alla var mer eller mindre redan helt utmattade. 1. Det torra landskapet bredde ut sig framför dem och de visste att de hade en lång riskabel vandring att gå. Inte bara för det lilla vatten de hade kvar utan de visste också vilka faror som lurade där

Läs mer

Hon går till sitt jobb. Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då

Hon går till sitt jobb. Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då Hon går till sitt jobb Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då mer än att älska henne så, som jag gör Hon går på café och sätter sig ner men ingenting

Läs mer

Nyttiga rörelser vid Parkinsons sjukdom

Nyttiga rörelser vid Parkinsons sjukdom Nyttiga rörelser vid Parkinsons sjukdom Gör övningarna i den takt som känns bäst för dig. Skippa övningar som inte känns bra eller som du får mer ont av. Du ska känna dig pigg efter programmet! 1. Övningar

Läs mer

Uppfinning av skor. Rabindra Nath Tagore. Svensk bearbetning till pjäs Khaleda Beena Gunnel Björkström S M Babulana

Uppfinning av skor. Rabindra Nath Tagore. Svensk bearbetning till pjäs Khaleda Beena Gunnel Björkström S M Babulana Uppfinning av skor Rabindra Nath Tagore Svensk bearbetning till pjäs Khaleda Beena Gunnel Björkström S M Babulana Utgivare Internationella Kojan, Göteborg i.kojan@hotmail.com Uppfinning av skor ROLLER

Läs mer

CECILIA SVENSSON DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV! VAJA

CECILIA SVENSSON DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV! VAJA CECILIA SVENSSON DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV! VAJA DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV! av Cecilia Svensson Copyright 2011 Cecilia

Läs mer

Det stora kaoset. Simon Petersson

Det stora kaoset. Simon Petersson Det stora kaoset Simon Petersson Marcus har kort blont hår, mycket muskler, är modig och är 32 år. Steve har brunt hår, blå ögon och är 31 år gammal. Cage har kort brunt hår, blåa ögon och är 24 år gamma

Läs mer

OM ATT VARA HUND. Jag heter faktiskt Brandy Brandt, är ärlig, snäll och talar sant. Jag är en hund av ädel sort med krullig päls och svansen kort.

OM ATT VARA HUND. Jag heter faktiskt Brandy Brandt, är ärlig, snäll och talar sant. Jag är en hund av ädel sort med krullig päls och svansen kort. 1 OM ATT VARA HUND Jag heter faktiskt Brandy Brandt, är ärlig, snäll och talar sant. Jag är en hund av ädel sort med krullig päls och svansen kort. H ar du någon gång undrat över hur det är att vara en

Läs mer

Om författaren. Om boken Det handlar en tjej som hittar ett monster i en källare. Tjejen heter Sara och går i Årstaskolan.

Om författaren. Om boken Det handlar en tjej som hittar ett monster i en källare. Tjejen heter Sara och går i Årstaskolan. Om författaren Namn Linnéa Ålder 9 år Intresse Handboll och teater Böcker som jag inspireras av Twilight 1 Familj Min storasyster, min mamma och min pappa Tidigare utgivna böcker Den magiska dörren Tackar

Läs mer

ATT MÅ DÅLIGT Vad kan orsaka att man börjar må dåligt?

ATT MÅ DÅLIGT Vad kan orsaka att man börjar må dåligt? ATT MÅ DÅLIGT De allra flesta har någon gång i livet känt hur det är att inte må bra. Man kan inte vara glad hela tiden och det är bra om man kan tillåta sig att känna det man känner. Man kanske har varit

Läs mer

Elever vid Kista folkhögskola berättar om. Min första tid i. Sverige

Elever vid Kista folkhögskola berättar om. Min första tid i. Sverige Elever vid Kista folkhögskola berättar om Min första tid i Sverige Baarlin berättar om första tiden i Sverige Jag heter Baarlin. Jag kom till Sverige i juli 2005. Jag åkte till Finland. Jag satt i arrest

Läs mer

BYRÅN SE OM DU KAN LÖSA GÅTAN! LÄMPLIGT FRÅN 7 ÅR OCH UPPÅT - TIDSÅTGÅNG: CA 20 MINUTER

BYRÅN SE OM DU KAN LÖSA GÅTAN! LÄMPLIGT FRÅN 7 ÅR OCH UPPÅT - TIDSÅTGÅNG: CA 20 MINUTER SE OM DU KAN LÖSA GÅTAN! LÄMPLIGT FRÅN 7 ÅR OCH UPPÅT - TIDSÅTGÅNG: CA 20 MINUTER Cindy Sherman är nästan alltid själv med i sina fotografier. Hon klär ut sig och spelar olika roller framför kameran. I

Läs mer

Ellie och Jonas lär sig om eld

Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Textbearbetning: Boel Werner och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Grafisk form: Per

Läs mer

texterna till "innan. under. efter" samtliga skrivna av sandra vilppala

texterna till innan. under. efter samtliga skrivna av sandra vilppala texterna till "innan. under. efter" samtliga skrivna av sandra vilppala himlen och golvet och det jag är fattig utan dig urholkat pank och dessvärre mindre än jag trodde när du fattas du är som en cirkus

Läs mer

Sånger och ramsor Öppna förskolan Sävsjö

Sånger och ramsor Öppna förskolan Sävsjö Sånger och ramsor Öppna förskolan Sävsjö 1. När man sjunger så blir man så glad När man sjunger så blir man så glad. När man sjunger så blir man så glad. Så det vill man göra varendaste dag, ja, det vill

Läs mer

KAPITEL 2. Publicerat med tillstånd Bankrånet Text Anna Jansson Bild Mimmi Tollerup Rabén & Sjögren 2010. Bankrånet inl.indd 18 2010-08-24 10.

KAPITEL 2. Publicerat med tillstånd Bankrånet Text Anna Jansson Bild Mimmi Tollerup Rabén & Sjögren 2010. Bankrånet inl.indd 18 2010-08-24 10. KAPITEL 2 De hade knappt kommit ut på gatan förrän Emil fick syn på Söndagsförstöraren. Tant Hulda brukade komma och hälsa på varje söndag, fast Vega som bott i huset före familjen Wern hade flyttat för

Läs mer

ABC klubben. Historiestund med mormor Asta. Av Edvin Bucht. Djuptjärnsskolan Kalix

ABC klubben. Historiestund med mormor Asta. Av Edvin Bucht. Djuptjärnsskolan Kalix ABC klubben Historiestund med mormor Asta Av Edvin Bucht 3a Djuptjärnsskolan Kalix Nu är Lea, Jacob och Dennis på väg till sin mormor, Asta som hon heter. Dom körde från orten Kalix, till deras mormor,

Läs mer

Hon vågade inte lägga till, nu ses vi aldrig mer. Men aldrig någonsin hade det känts så skönt att han stängde dörren och gick.

Hon vågade inte lägga till, nu ses vi aldrig mer. Men aldrig någonsin hade det känts så skönt att han stängde dörren och gick. 6. Jamila kunde inte somna natten innan det var dags. Hon försökte ligga så still som möjligt, så Kamal inte skulle bli orolig och förstå att någonting var i görningen. Han skulle iväg på morgonen och

Läs mer

Att vara närstående vid livets slut

Att vara närstående vid livets slut Att vara närstående vid livets slut Kvinnosjukvården / Sunderby sjukhus Gynekologisk cancer Anna Pohjanen Anna Pohjanen 1 av 7 Den sista tiden. När livet går mot sitt slut blir den sjuka tröttare och sover

Läs mer

Tre saker du behöver. Susanne Jönsson. www.sj-school.se

Tre saker du behöver. Susanne Jönsson. www.sj-school.se Steg 1 Grunden 0 Tre saker du behöver veta Susanne Jönsson www.sj-school.se 1 Steg 1 Grunden Kärleken till Dig. Vad har kärlek med saken att göra? De flesta har svårt att förstå varför det är viktigt att

Läs mer

J tillfrågas om varför hon nu, så här långt efteråt, velat anmäla sig själv för hon ljugit om våldtäkten som Lars Tovsten dömdes för?

J tillfrågas om varför hon nu, så här långt efteråt, velat anmäla sig själv för hon ljugit om våldtäkten som Lars Tovsten dömdes för? Lars Tovsten Från: Josefine Svensson Skickat: den 8 december 2012 17:10 Till: Lars.tovsten@gmail.com Ämne: Re: Förhöret... Här kommer kopian. Den 30 okt 2012 15:46 skrev

Läs mer

Nell 5A Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Nell 5A Ht-15. Kapitel 1 Drakägget 1 Kapitel 1 Drakägget Jag vaknade på morgonen. Fåglarna kvittrade och solen lyste. Jag gick ut ur den trasiga fula dörren. Idag var det en vacker dag på gården. Jag satte mig på gräset vid min syster.

Läs mer

Hon log, ett litet bittert leende. Så söt, så vacker hon var! Det var fest på slottet i går kväll, började hon. Bröllop. Alla var där och vi hade

Hon log, ett litet bittert leende. Så söt, så vacker hon var! Det var fest på slottet i går kväll, började hon. Bröllop. Alla var där och vi hade Hon log, ett litet bittert leende. Så söt, så vacker hon var! Det var fest på slottet i går kväll, började hon. Bröllop. Alla var där och vi hade många gäster från utlandet. En av dom tyska prinsarna uppvaktade

Läs mer

Mumiemysteriet. Martin Widmark Helena Willis

Mumiemysteriet. Martin Widmark Helena Willis Mumiemysteriet Martin Widmark Helena Willis kapitel 1 Mumien har vaknat Sommarsolen lyser över den lilla staden Valleby. Där på en uteservering på Kyrkogatan sitter två personer och äter glass. Det är

Läs mer

En resa på livets kanal

En resa på livets kanal En resa på livets kanal (Friluftsgudstjänst i hamnen) Av: Johannes Djerf Det här är ju en dag som för många handlar om vatten och båtar, vilket jag tycker är väldigt härligt. Men jag ska ändå börja med

Läs mer

Så här gör du för att skriva ut och sortera sidorna i sagan:

Så här gör du för att skriva ut och sortera sidorna i sagan: Så här gör du för att skriva ut och sortera sidorna i sagan: Steg 1. Skriv ut berättelsen på A4 ark. Om du har en skrivare som skriver ut dubbelsidigt, tänk på att inte skriva ut den här sidan, dvs skriv

Läs mer

Rymdresan. Äventyret börjar.

Rymdresan. Äventyret börjar. 1 Rymdresan Äventyret börjar. Isac är en helt vanlig kille på 15 år och är trött på morgonen och han älskar äpplen. Han har en katt som heter Snawboll 2. Han har ett kompisgäng också. I kompisgänget så

Läs mer

istället, och reser än hit och än dit i tankarna. På en halv sekund kan han flyga iväg som en korp, bort från

istället, och reser än hit och än dit i tankarna. På en halv sekund kan han flyga iväg som en korp, bort från Reslust Tulugaq tycker att det är tråkigt att öva bokstäverna på tavlan. De gör det så ofta. Varje dag faktiskt! Så han ser ut genom fönstret istället, och reser än hit och än dit i tankarna. På en halv

Läs mer

2012 Trollhättan Energi AB Förrådsgatan 2 Box 933 461 29 Trollhättan Tel 020-89 90 00 www.trollhattanenergi.se

2012 Trollhättan Energi AB Förrådsgatan 2 Box 933 461 29 Trollhättan Tel 020-89 90 00 www.trollhattanenergi.se 2012 Trollhättan Energi AB Förrådsgatan 2 Box 933 461 29 Trollhättan Tel 020-89 90 00 www.trollhattanenergi.se Trollhättans Stad Tekniska Förvaltningen Renhållningen Tingvallavägen 36 461 32 Trollhättan

Läs mer

Kapitel 1. Publicerat med tillstånd Bortdribblad Text Magnus Ljunggren Bild Mats Vänehem Bonnier Carlsen 2013

Kapitel 1. Publicerat med tillstånd Bortdribblad Text Magnus Ljunggren Bild Mats Vänehem Bonnier Carlsen 2013 Kapitel 1 Det är tisdag kväll och som vanligt har ABK:s lag träning. I små grupper dribblar man runt koner, tränar inkast, skjuter på mål eller övar väggpass. Bra! skriker Hanna när Yalam lyckas dribbla

Läs mer

Sista dagen av ensamhet

Sista dagen av ensamhet Sista dagen av ensamhet - funderingsfrågor, diskussion och skrivövning Ämne: Svenska, SVA, SFI Årskurs: 7-9, Gymn, Vux, Särvux Lektionstyp: reflektion och diskussion, skrivövning Lektionsåtgång: 1-4 Funderingsfrågor

Läs mer

Kays måndagstips Nr 24 Den 26 nov. 2012

Kays måndagstips Nr 24 Den 26 nov. 2012 Kays måndagstips Nr 24 Den 26 nov. 2012 Välkomna till det 24:e inspirationsbrevet. Repetera: All förändring börjar med mina tankar. Det är på tankens nivå jag kan göra val. Målet med den här kursen är

Läs mer

Livmodersvälsignelse med Miranda Gray

Livmodersvälsignelse med Miranda Gray Jag är mycket förtjust över att du vill vara delaktig i Livmodersvälsignelsen. Välsignelsen är till för att hela och förena dig med din egna livmoder och din kvinnlighet. Den är också skapad för att förankra

Läs mer

Babysång Öppna förskolan Sävsjö

Babysång Öppna förskolan Sävsjö Babysång Öppna förskolan Sävsjö 1. Hej, hej på dej Hej, hej på dej, hej, hej på dej, jag kan klappa händerna hela da n. Hej, hej på dej, hej, hej på dej, jag kan klappa händerna hela da n 2. Jag kan klappa

Läs mer

Illustration Johan Egerkrans. Illustrationer: Johan Egerkrans. Prismagalaxen2_inlaga.indd 1 09-07-29 10.53.44

Illustration Johan Egerkrans. Illustrationer: Johan Egerkrans. Prismagalaxen2_inlaga.indd 1 09-07-29 10.53.44 pp på Novas arm och hon flämtade till ennes hud. Då hon höjde handen för att en upp, tittade på henne med sina sneda t Illustration - na er i nn tet n bt n nan STOFTÖDLA Bor på ökenplaneten Karech. Blir

Läs mer