Tyska och japanska erfarenheter av andra världskriget

Transkript

1 NIGEL CAWTHORNE Krigets skördar Tyska och japanska erfarenheter av andra världskriget Översättning Jan Wibom Optimal Förlag

2 Innehåll Inledning 7 kapitel 1 Achtung!: Kriget i Europa börjar 14 kapitel 2 Slaget om Atlanten: Kampen ovan och under havsytan 36 kapitel 3 Hålla ställningarna: Utmattningskrig på två fronter 48 kapitel 4 Anfall mot Fästning Europa 63 kapitel 5 Den sista offensiven: motattack i Ardennerna 89 kapitel 6 Götterdämmerung: Hemlandets ödeläggelse 134 kapitel 7 Tora! Tora! Tora!: Anfall i Stilla havet 160 kapitel 8 Bushido: Krigarens hederskodex sätts på prov 191 kapitel 9 Reträtt till Yasukuni: Nederlag på öarna 229

3 kapitel 10 Kamikaze: Det sista desperata försvaret 260 kapitel 11 Att uthärda det outhärdliga: Det otänkbara slutet 290 Litteratur och källor 305 Sakregister 308

4 KAPITEL 3 Hålla ställningarna: Utmattningskrig på två fronter 1942 DRABBADES TYSKARNA AV ytterligare motgångar i Nordafrika. Under sommaren beordrade Hitler en framryckning mot Kairo. Men Rommel, vars försörjningsleder var hårt pressade, klagade att förråden anländer först när läget är nästan hopplöst. På kvällen den 1 november 1942 hejdade engelsmännen, under ledning av general Bernard Montgomery, den tyska framryckningen med en motattack vid El Alamein. Två dagar senare skrev Rommel till sin fru: Käraste Lu, Striderna har inneburit svåra motgångar för oss. Vi krossas helt enkelt av fiendens samlade styrka. Jag har försökt rädda delar av armén. Jag undrar om det kommer att lyckas. Jag ligger vaken på nätterna och rådbråkar min hjärna efter ett sätt att rädda soldaterna ur denna svåra situation. Vi står inför en mycket svåra tider, kanske de värsta en man kan råka ut för. De döda kan skatta sig lyckliga, för dem är allt över. Jag tänker hela tiden på dig med innerlig kärlek och tacksamhet. Kanske kommer allt ändå att gå bra och vi ses igen. Ordern från Hitler var till föga hjälp: 48

5 Hålla ställningarna: Utmattningskrig på två fronter Situationen kräver att ställningarna vid El Alamein försvaras till sista man. En reträtt är utesluten. Segra eller dö! Heil Hitler! Detta tjänade ingenting till; den tyska armén befann sig snart på flykt i riktning mot Tripoli, och vidare mot Tunis. Löjtnant Heinz Schmidts Specialgrupp 288 deltog inte i striderna under slaget vid El Alamein: Vi lyssnade till de hårda striderna som pågick ett par mil öster om oss, medan våra vapen låg obrukade och vi inte kunde göra något annat än simma eller slöa i solskenet. Men de sattes in som Rommels eftertrupp. Schmidt beskrev förhållandena som de ställdes inför: Vi fick klara oss utan sömn, utan föda och utan att få tvätta oss, och utan några konversationer förutom de korthuggna samtalen över radion om procedurer och order. I ständigt behov av allt från civilisationen snappade vi girigt efter allt vi kunde få tag på, utan att få varken nöje eller näring De dagliga rutinerna var nästan alltid desamma upp någon gång mellan midnatt och 04.00; bryta upp från lägret före det första gryningsljuset; en skorpa och en tesked sylt eller en skiva korv, i bästa fall; en lång dag av förflyttningar, spaning och drabbningar, död och fruktan för döden, tills mörkret satte stopp för seende och planer på båda sidor; återkallandet av enheter som skickats ut på långväga uppdrag; den slutliga strapatsen med den mörka, i täta led genomförda marschen till lägerområdet; underhåll och återhämtning och än fler uppgifter som var färdiga vid midnatt; och sedan började ett nytt dygn. Den 8 november 1942 landsteg amerikanerna, som nu hade gått med i kriget, i Marocko och Algeriet och avancerade mot Rommel västerifrån. Sedan, i början av december, gick den brittiska första armén under generallöjtnant Anderson till anfall mot Tunis, axelmakternas 49

6 krigets skördar sista fäste i Nordafrika. Anfallet slogs tillbaka, men medan de engelska, amerikanska och franska styrkorna gjorde sig redo för ett nytt försök, förde överste Rudolf Lang den 10:e pansardivisionen från Marseille till Neapel för att skeppas över Medelhavet. Så snart det sista transporttåget hade avgått från Marseille den 4 december, där människorna till skillnad mot befolkningen på landsbygden inte var helt och hållet vänligt inställda till oss, inte minst på grund av ockupationen av Toulon, fortsatte jag via Nice, Genua, Florens och Rom till Neapel med bil, för att spara tid. Det regnade nästan hela tiden, så vi kunde inte njuta av det vackra landskapet. Man hade redan ställt upp många stridsvagnshinder längs vägarna som vi for på; överallt såg vi upplysta skyltar, affischer och texter målade på husväggar och murar som förkunnade beslutsamhet att segra tillsammans. Flera platser i norra Italien bokstavligen kryllade av italienska soldater, som verkade vänliga och glada och redo att brista ut i sång. Men överste Lang hade inte lust att dröja kvar i Neapel medan stridsvagnarna lastades på fartygen. Jag ville ta befälet över mitt pansargrenadjärregemente 69, som sades ha blivit ytterst finslipat och välövat under de senaste månaderna som del av en utmärkt utrustad division Jag påbörjade resan över den 14 december i en Ju 52, som del i en enorm flotta av alla sorters luftfarkoster, däribland ett jättelikt flygplan. Vi fick en fantastisk resa, flög på låg höjd, råkade inte ut för några försök från fienden att hejda oss, och kom välbehållna fram till flygplatsen i Tunisien Jag längtade enormt efter att få se den plats där divisionen nyligen hade förtjänat sina lagrar. Överallt syntes spåren efter striderna som vittnade om det hårda slag som tyskarna utdelat. Generalmajor Fischer, som hade lett striderna nära Tebourba och i samband med dessa tilldelats ett eklöv till Riddarkorset och befordrats till generallöjtnant, mötte mig på slagfältet. Generalen verkade glad att se mig, informerade mig om läget och sade att jag kunde förvänta mig att få delta i striderna inom kort. Medan de senaste dagarnas jäktiga resa hade gått via världsberömda 50

7 Hålla ställningarna: Utmattningskrig på två fronter platser som Nice, Monte Carlo, San Remo, Florens, Rom, Pompeji och toppen av Vesuvius, samt med Sicilien nedanför mig under flygresan över Medelhavet, hade jag under de få dagarna innan jag tillträdde min tjänst tid och möjlighet att i stillhet njuta av Kartagos rika samlingar från svunna tider, och bekanta mig något med landet och dess befolkning. Den 17 december tilldelades Lang ett befäl sydost om Tunis. En av stridsgruppens ledningsplatser låg i en välskött bondgård, ägd av en tillmötesgående fransman, som sårats allvarligt som officer under det första världskriget, och som liksom många andra efter kriget använde sig av de ekonomiska bidragen från den franska regeringen för att slå sig ner i Tunisien. I sitt hem hade han en liten men utsökt samling påträffade eller utgrävda antika föremål och tavlor, en del mycket fina, samt ett välförsett bibliotek som vittnade om hans förståelse för konst och hans välstånd. Även om det var mycket kallt på grund av de trasiga fönstren, så kunde man leva och arbeta bekvämt där. Eftersom ägaren, som bodde hos släktingar i trakten, var utsatt för fientliga aktioner av araberna som ibland tog sig ganska drastiska uttryck, gick jag med på hans begäran om att få behålla sitt jaktgevär samt lite ammunition för att kunna försvara sig i ett nödläge; jag lovade också att beskydda honom. Lang analyserade läget: Fienden kunde inte undgå att notera att de tyska linjerna, på grund av den avsevärda utvidgningen av brohuvudet efter slaget vid Tebourba, hade tunnats ut allvarligt där och att kilometerlånga sträckor hade lämnats helt obevakade Senare fanns det knappt tillräckligt med trupper. I Lanserinebergen i väster, fanns det inte en enda tyska soldat i ett område som mätte omkring 20 kilometer på längden Dessutom måste fienden känna till att det endast var ett begränsat antal tyska enheter som överfördes från Italien och att transportfartygen med trupper och all sorts utrustning sänktes av torpeder, bomber och granater Rekognosceringspatruller skickades ut, både dag och natt, långt in i 51

8 krigets skördar ingenmansland och även bakom fiendens linjer Och fast man hade lovat araberna, som hela tiden varit gynnsamt inställda till oss, tobak, filtar och kläder, så gav deras spaningsexpeditioner till att börja med föga användbara resultat. De bekräftade dock de observationer som gjorts av våra egna styrkor. Vittnesmål från fångar engelska och franska var motsägelsefulla och av föga värde. Det framgick dock att ett anfall var i faggorna i synnerhet när den allierade flygspaningen trappades upp den 21 december. Efter ett kortvarigt slöseri med ammunition som påminde oss om det första världskriget, inleddes anfallet den 22 december. I den nakna, kuperade terrängen som endast frambringar taggiga buskar och inte erbjuder några som helst möjligheter att gräva ned sig, var de tyska soldaterna obarmhärtigt utsatta för regnet av granater och klippskärvor. Fyrverkerierna skördade sina offer Efter timmar av fiendeeld, gick fiendens infanteri till anfall mot de decimerade försvararna, men lyckades inte erövra sina främsta anfallsmål. Hela dagen och långt in på natten böljade striderna fram och tillbaka General von Arnim tog som befälhavare för axelmakternas styrkor i Tunisien tillfället i akt att uttrycka fältmarskalk Kesselrings uppskattning, och dekorerade, trots att fienden fanns i närheten, några av våra modigaste soldater i den främsta frontlinjen Striderna blossade upp igen. De fortsatte hela natten lång. Fienden lyckades slutligen sätta sig i besittning av bergets topp och några kullar i väster. Läget började bli mycket allvarligt För att ta oss ur denna svåra situation förberedde jag ett motanfall inför julaftonskvällen. En befälhavare som känner sina män har rätt att ställa krav av detta slag på dem, även om de har lidit svåra förluster, är trötta efter långvariga strider under blöta och kalla dagar och nätter och dessutom befinner sig i en ytterst ogynnsam situation Fiendestyrkorna, som kämpade envetet och trotsigt, fångades mellan en frontaleld och beskjutningen från pansartrupperna på sin västra flank och tvingades kapitulera. Styrkan som stod för huvudanfallet tog sig obemärkt fram till fiendens östra flank. Fienden förintades fullständigt eller togs tillfånga i närstrid. Stridsvagnsstyrkorna fortsatte sin framryckning, skar av 52

9 Hålla ställningarna: Utmattningskrig på två fronter alla fiendestyrkornas flyktvägar och fortsatte ända fram till en plats där ett minfält tvingade fram ett halt Denna trupp hade inte bara åsamkat ett engelskt regemente och ett elitregemente från London betydliga förluster, utan hade också bevisat sin förmåga att försvara sig i en defensiv insats. Trupperna gratulerades via radion av det tyska överkommandot klockan på juldagen. Även fienden erkände motvilligt sitt nederlag. De engelska tidningarna försökte inte dölja operationens misslyckande för allmänheten, men de skyllde det på det stormiga, kyliga och regniga vädret och på tyskarnas överlägsna positioner. Det var under närstriderna där som engelsmännen vann den tyska soldatens respekt. Även om axelmakternas styrkor i Nordafrika var på reträtt, så fanns det andra mindre segrar att skildra. Marsnumret av arméns tidning Die Wehrmacht utropade: På gatorna i Tunis rullar en amerikansk Sherman-stridsvagn den hoppar fram på sina rörliga band, med brummande motor, med erövrad ammunition i eldrören och med sin besättning ombord den tyska spaningspatrull som erövrade den i kullarna runt Sbeitla, en dimmig morgon den 22 februari. Ner från kullarna färdas den genom havet av olivodlingar, på väg mot hamnstaden Sfax. Det är en resa på cirka 270 kilometer, som varade fyra och ett halvt dygn, något som väl vittnar om den mobila kapaciteten hos denna stålkoloss som väger omkring 31 ton. Den lastades på ett fartyg i en hamn med tyska jaktplan cirklande ovanför i den klara afrikanska himlen, och inte ett enda fientligt bombflygplan vågade inkräkta i denna dödliga zon. Nu, efter många stopp på vägen, har denna prydnad för den amerikanska rustningsindustrin nått fram till sitt mål, en testanläggning i närheten av Berlin och befinner sig i händerna på tyska vapenexperter som testar dess fältmässiga förmåga och hållbarhet. Preliminära undersökningar i Tunisien har redan avslöjat att denna rullande stålgruva inte är någon dålig produkt. Den erövrades av ett tyskt pansarregemente. 53

10 krigets skördar Men nederlaget var oundvikligt. Den 7 mars 1943 återkallades Rommel till Europa för att förbereda försvarsställningarna längs Atlantkusten inför de allierade landstigningar som tyskarna visste skulle komma, och den 6 maj besegrades axelmakternas återstående styrkor i Nordafrika. Efter Stalingrad På den ryska fronten gick det lite bättre. I juni 1942 hade Herbert Winckelmann befunnit sig tillsammans med general Friedrich Paulus 6:e armé, när de förberedde sig för den ödesdigra framryckningen mot Stalingrad, men han hade insjuknat i skyttegravsfeber och skickats till ett sjukhus i Tyskland. Den 30 januari 1943 kapitulerade Paulus vid Stalingrad, så Winckelmann skickades inte tillbaka till sin enhet. Återstoden av den 6:e armén samlades i Savenay i Loiredalen och firade att man överlevt med gott rött vin. När hans regemente reorganiserades igen, erbjöds Winckelmann befälet över en enhet, men han tackade nej. För att få bli officer måste man svära trohetsed till Hitler, vilket jag inte ville göra. Jag har aldrig ångrat detta. Det tog fem månader att bygga upp regementet igen. Vi fyllde vår lediga tid med utflykter. En av de mer avkopplande resorna gick till LeBaule Nu var allt säkrat och skyddsmurarna mot havet var utrustade med bunkrar och andra hinder för att förhindra en eventuell allierad landstigning. Hur som helst, de kilometerlånga stränderna, fastän de nu låg tomma, var vackra och det var fridfullt att ligga i sanden och glömma krigets grymheter Före kriget hade jag drömt om att få åka till Paris, men jag hade tvingats skjuta upp resan flera gånger eftersom det var för dyrt. Men nu, med den devalverade francen, kunde jag besöka de lyxigaste hotellen och restaurangerna med deras utsökta matlagningskonst. 54

11 Hålla ställningarna: Utmattningskrig på två fronter Det första Winckelmann gjorde i Paris var att ta kontakt med sin gamla skolkamrat Goetz Bannay, som han inte hade träffat på fyra år. Bannay var nu en stabsofficer vid fältmarskalk Kesselrings högkvarter där. Han hade förlorat en bror vid den ryska fronten, som i sitt sista vykort hade skrivit Idag såg jag tornspirorna i Kreml i min kikare. De följande dagarna fylldes av sightseeing. Trots att vi var ute från morgon till kväll, hann vi bara se de främsta turistattraktionerna. Vi promenerade längs den breda avenyn Champs-Élysées, från Triumfbågen till Place de la Concorde. Här och var stannade vi och tittade i skyltfönster. Det var synd att vi hade så lite pengar på oss, eftersom man i dessa affärer sålde varor som det redan rådde brist på i Tyskland. När vi blev trötta i fötterna vilade vi dem på en av de många trottoarserveringarna och betraktade de förbipasserande medan vi njöt av en café au lait och några delikata petits fours. Paris sjöd fortfarande av liv och rörelse, precis som om kriget inte fanns. Tyvärr var det stängt på Louvren Det var en specialorder i kraft som förbjöd sällskap att skingras på kvällen. Eftersom jag älskar opera, hade jag verkligen velat gå på en föreställning där, men jag röstades ned av mina kamrater och i stället besökte vi nattklubben Folies Bergère. Även om de var praktiskt taget nakna, så var föreställningen konstnärlig och inte vulgär. En kvinnas kropp finns inte bara till för mannens lustar Den sista morgonen i Paris gick vi till Montmartre där konstnärerna bodde, tittade på några av deras utställningar, åt lunch på en av de bohemiska restaurangerna Det var precis som en semester, förutom att våra fästmör och fruar inte kunde vara med oss. Tillbaka på kusten i LeBaule var det allvarliga saker i görningen: Ibland måste vi fånga spioner som verkade bland oss som mullvadar, för det mesta på nätterna, förutom en som gjorde ett våghalsigt försök mitt på dagen och nästan lyckades En dag när min vän Achim Peglau var i tjänst, begärde en officer som han inte kände igen, men som var iklädd en mycket snofsig stabsofficersuniform, i en mycket befallande ton att få veta var några av våra enheter var placerade. Achim, som bara 55

12 krigets skördar var menig, skrämdes av hans pondus och visade honom positionerna på en karta. När officeren knäppte upp sin överrock för att stoppa en kopia av kartan i jackfickan, såg Achim att han bar Järnkorset på höger sida. Innan Achim hann gripa honom, hoppade han upp på sin motorcykel och for iväg. Achim meddelade högkvarteret som satte upp vägspärrar och fångade spionen. Tyfus, vägglöss och råttor Frånvaron av den 6:e armén orsakade oreda bland de tyska trupperna i öster. I februari 1943 tog general Walther von Unruh över befälet i Roslavl, en stad i Smolensk oblast. I staden fanns civila, soldater i de bakre enheterna och ryska krigsfångar. Bland de sistnämnda hade det brutit ut en tyfusepidemi Alla inkvarteringar var överfulla, även den ouppvärmda kyrkan. Fältlasaretten var fulla till bristningsgränsen och kunde inte ta emot fler patienter. Evakueringen av de sårade hade nästan avstannat helt. Lasarettens källare var fyllda med lik som inte kunde begravas eftersom marken var hårdfrusen. Nästan alla av stadens invånare försörjde sig på våra soldater, som var inkvarterade i deras hem. I början av februari låg julförsändningarna till soldaterna vid fronten frusna till is framför postkontoret eftersom det inte fanns plats för dem där inne. Det var en sorglig och otrevlig situation. Jag ökade på officerarnas bekymmer genom att upplysa dem om att ett anfall mot Roslavl med flyg och marktrupper inte kunde uteslutas Jag bodde i en enkel inkvartering, där jag fick göra bekantskap med både vägglöss och råttor Eftersom de fåtaliga vakterna alltid var utposterade på samma platser, kände partisanerna som smög sig förbi dem på nätterna till deras namn. Detta visar hur välinformerade partisanerna var, och jag hade en känsla av att de lekte katt och råtta med oss. Hemliga order I juli 1943 var Herbert Winckelmanns division redo för aktiv tjänst och skulle snart förflyttas. 56

13 Hålla ställningarna: Utmattningskrig på två fronter De som först visste detta var Savenays marknadsfruar. Jag hade begett mig in till staden på onsdagen för att köpa lite frukt och grönsaker som komplement till vår enformiga föda. Tacksamt följde jag marknadsfruns råd köp idag, nästa vecka är du på väg till Ryssland. Jag köpte också lite damunderkläder och handstickade plagg som Frankrike var så berömt för, samt en söt dräkt till vårt barn som snart skulle födas. Kort efter kom det hemliga order som sade att divisionen skulle skickas iväg till en okänd destination: men inte till Ryssland, utan till Acqui, en kurort i bergen ovanför Genua. Winckelmann njöt av resan. Vi kom fram till havet alldeles öster om Toulon efter cirka två dagar. För att kunna njuta av det vackra Côte d Azure i det härliga vädret flyttade jag mig från min passagerarvagn till den öppnare godsvagnen. Vi passerade förbi Cannes och Nice och stannade till och med för ett motorbyte i Monte Carlo. För att slå ihjäl lite tid promenerade jag bort till det berömda kasinot, men eftersom jag var i uniform, släpptes jag inte in där. Snart därpå väntade otrevliga plikter på dem. Den 10 juli 1943 landsteg de allierade på Sicilien, och den 25 juli störtades och arresterades Mussolini. De allierade gick över Messinasundet den 3 september och den 8 september kapitulerade italienarna och tillkännagav att de tänkte byta sida. När den italienska regeringen kapitulerade till de allierade, hamnade vi i en mycket otrevlig situation. Igår hade italienarna varit våra bundsförvanter, men nu beordrades vi att avväpna dem. Lyckligtvis var de flesta av deras styrkor krigströtta, och gav upp utan motstånd och begav sig hem. Men för Winckelmann hade tillvaron även ljusa sidor. De tre månaderna i Acqui, fram till katastrofen, hade till och med varit bättre än min vistelse i Savenay. Mina förmiddagar upptogs av pappersarbete, men eftermiddagarna tillbringade jag i hälsoanläggningens 57

14 krigets skördar vackra simbassäng eller i de närliggande vingårdarna där druvskörden pågick som bäst. Hur läckra var inte dessa söta, röda italienska druvor och deras många vinsorter. Tyvärr var sightseeing inte att tänka på eftersom Milano, Florens, Venedig etc. låg utanför vårt divisionsområde. Den 30 september 1943 kom det ett telegram till Herbert Winckelmann i Acqui som berättade att han hade fått en dotter, Ulricke. Han firade detta med en flaska rött vin. Dotterns födelse berättigade honom inte till permission, men en sådan beviljades efter bombningen av hans hem i Berlin, och han gav sig av för att inspektera skadorna. Huset var i bättre tillstånd än jag hade förväntat mig. Huset på andra sidan gatan hade blivit förstört och vakuumsuget från den exploderande bomben hade fått ytterväggen på vårt hus att bågna. De övriga väggarna stod fortfarande, även om det fanns sprickor i dem. Till min förvåning fungerade både elektricitet, vatten och avlopp fortfarande, och större delen av inredningen var oskadd. Jag bestämde mig därför för att övernatta i huset. Jag var helt utmattad efter min långa resa och föll i en djup sömn. Så djup att jag inte ens hörde flyglarmssirenerna och inte vaknade förrän en fönsterruta krossades vid tvåtiden på morgonen. Jag hoppade ur sängen och bevittnade fasorna i en flyganfall mot Berlin Jag insåg att våra möbler måste placeras i säkert förvar utanför Berlin. Detta var lättare sagt än gjort, särskilt när det gällde att få de byråkratiska instanserna att ge de nödvändiga tillstånden, inte bara till att flytta möblerna, utan också till att flytta ut dem från Berlin. Detta var ju en helt logisk åtgärd, men de trångsynta nazisterna vidhöll fortfarande att Berlin var en säker stad. Eftersom jag var beredd på svårigheter och nödvändigheten av att smörja maskineriet, rustade jag mig med lite italienska och franska cigaretter. De var svarta till utseendet och smakade hemskt, men vi frontsoldater hade massor av dem, medan det var ont om cigaretter i därhemma. Jag hade en ordentlig tur och fick tag på en flyttfirma som gärna ville få ut en av sina lastbilar från Berlin, och tack vare cigaretterna försågs jag snart med de papper som behövdes för att flytta ut mina möbler. På mindre än en vecka var mina möbler i Dresden Jag antog att Dresden skulle vara en säker plats eftersom staden hade 58

15 Hålla ställningarna: Utmattningskrig på två fronter förklarats vara en lasarettsstad Jag tillbringade de återstående dagarna av min permission tillsammans med Elinor och vår nyfödda prinsessa i Kaufeuren. I november var Winckelmann tillbaka vid fronten i Ukraina. Den ryska vintern, som vi fruktade mer än fienden själv, hade redan fått striderna vid fronten att köra fast. Detta tack vare det ihållande regnet som nu hade fallit i veckor och som hade begravt båda sidor i en svart lervälling. Jag hade inte glömt mina första erfarenheter av denna hemska gyttja Det ösregnade fortfarande när vi steg av tåget, och den hårda ostliga vinden kylde ner luften under minusstrecket. Bilen som skulle ta honom till förläggningen körde fast i leran och han blev strandsatt där över natten. Vi var eländiga i våra genomblöta och leriga stövlar och uniformer, och när bensinen tog slut frös vi ända in i märgen. Man förde dit hästar för att dra loss dem, och Winckelmann hamnade i en mysig koja under djup snö. Motorfordonen var så gott som värdelösa under de aktuella förhållandena, men Rittmeister Ahrbecker kom åter till Winckelmanns undsättning med en liten kosackhäst: Bredvid kaptenens stora märr stod detta lilla, raggiga djur som mer såg ut som ett föl än en fullvuxen häst. Den såg så vanskött ut, med håret som täckte de sorgsna ögonen och jag funderade på om han kunde se något. Hans päls var täckt av lera och hans svans nådde nästan till marken. Ahrbecker, som såg min förvåning, lade handen på min axel och förklarade: Herbert, han ser kanske inte mycket ut för världen, men han har en bra kropp och starka ben. Åtminstone två gånger visade han sig vara min skyddängel. Winckelmann blev hela tiden pikad för den lilla hästen och utmanade spefåglarna på en kapplöpning: 59

16 krigets skördar De vann aldrig. Deras tyngre hästar var, trots sina längre ben, ingen match, i synnerhet inte i den lösa snön. Han litade inte heller på sina kamrater. Under mina många år som soldat har jag bara träffat på två personer som verkligen har varit mina kamrater i ordets rätta bemärkelse. Det var Achim Peglau, vid min regementsstab, och Rudi Peterson, i krigsfångelägret i Ryssland. Jag hade mycket gemensamt med Achim. Vi kunde prata om saker som gjorde livet värt att leva; vi var båda antinazister etc. För soldaterna på östfronten var situationen hopplös, även om de inte kunde säga det. Efter debaclet vid Stalingrad hade halva Ukraina gått förlorat och tyskarna hade retirerat till floden Dnjepr, mer än 800 kilometer bakom de tidigare uppnådda positionerna. Men führern lät sig inte nedslås, utan planerade en ny våroffensiv. Hitlers propagandamaskin var fortfarande stark vid denna tid och man sade till oss att det skulle räcka med en framstöt till för att Sovjet skulle kollapsa för all framtid. Rättrogna nazister Det fanns fortfarande några som trodde på den tyska saken. Den 1 september 1943, när kriget redan hade börjat gå dåligt på allvar för Tyskland, höll Hans Niedermejer ett tal i ett krigsfångeläger i Huntsville, Texas: Kamrater: En stor händelse, som ägde rum för fyra år sedan, har föranlett mig att kalla er samman här idag. Ni vet alla att på denna dag för fyra år sedan bröt det största av alla krig ut. När vi minns den dagen då våra arméer på order av führern gick över den tyska gränsen, när vi minns dagen då vi tog farväl av våra föräldrar, när vi kysste våra fruar, barn eller fästmör till avsked, när vi minns den dag då vi skiljdes från bröder och systrar som måste kämpa i andra länder och 60

17 Hålla ställningarna: Utmattningskrig på två fronter på andra fronter eller som måste ta hand om sårade soldater, när vi minns hur män och kvinnor, i många fall utan någon hjälp, arbetar för att förse soldaterna i frontlinjen med vapen och mat, när vi nu som krigsfångar har gott om tid att tänka på dessa ting, förstår vi fullt ut hur beslutsamt och enat vårt faderland, det vill säga hela den tyska nationen, ställde upp för führern och kommer att göra så även i framtiden. Det har gått fyra år sedan den dagen och vi har kämpat på många fronter, i Norge, Frankrike, Jugoslavien, i Grekland, på Kreta, i Ryssland, i Libyen och i Tunisien och på alla världens hav. Många av våra kamrater har stupat på slagfältet och därmed visat prov på tyskt hjältemod, tysk enhet och styrka. Deras blod förpliktigar oss att fortsätta strida och segra. Nu frågar jag, kamrat, vem är du, långt från din familj och ditt fosterland? Minns du fortfarande att detta blod från din kamrat förpliktigar dig, även som fånge i ett krigsfångeläger, att kämpa för Tyskland precis som han gjorde? Jag frågar dig, minns du dagen då du lämnade dina föräldrar, din fru, dina barn eller din fästmö, dina syskon, när de tog farväl av dig? Tror du att de darrar och ber för dig och att de längtar efter dig? Minns du att det är tyskt blod som flyter i dina ådror? Minns du den dagen då du stod i ledet och lyfte din hand mot himlen för att svära en helig och livslång trohetsed till führern och det tyska folket? Vårt öde blev att tas tillfånga och spärras in bakom taggtråd. Avväpnade och vanmäktiga tvingas vi invänta slutet på detta krig. Men trots detta förblir vi führerns soldater, soldater i den stora armé som är den främsta i världen. Jag ser det när jag betraktar er, mina lysande unga tyska män, som står här rakryggade i slutna led. Jag ser det när ni marscherar och sjunger tyska visor. Dessa män är tyska soldater det vill säga, disciplinerade soldater och jag tackar er av hela mitt hjärta för er stolta och tyska hållning, och jag ber er att förbli sådana i framtiden. Om någon av oss sover, en annan vaktar i hans ställe Om någon av oss skulle tvivla, 61

18 en annan trofast ler, Om någon av oss faller, en annan slåss för två, För varje kämpe får av Gud sina kamrater trogna. krigets skördar Så som er inställning har varit fram till idag, förtjänar ni att kallas för tyska soldater, ni har också gjort er förtjänta av era döda kamrater. På denna dag, på vilken kriget bröt ut för fyra år sedan, förnyar vi vårt löfte att alltid stå vid vår führer och vårt tyska folk med orubblig trofasthet. Vi ska inte sluta denna dag utan att ha hågkommit våra döda hjältar, som stupade också för oss och för fosterlandets storhet. En tyst minut i åminnelse. Vi tänker på våra kämpar vid alla fronter och vi ropar till er, våra kära därhemma, att vi ska återvända som vi lämnade er, starka och tyska. För vår führer och överbefälhavaren för Wehrmacht och för vårt tyska folk ett trefaldigt Sieg Heil. Detta tal nedtecknades och översattes till engelska. Översättaren lade hjälpsamt till: Sedan följde nationalsångerna (Deutschland-Lied och Horst Wessel-Lied). 62

19 KAPITEL 8 Bushido: Krigarens hederskodex sätts på prov FEBRUARI 1942 HADE japanerna spärrat av Filippinerna, ockuperat Manila, inringat de amerikansk-filippinska markstyrkorna på I Bataan-halvön och skurit av deras försörjningsleder. De möttes dock av hårt motstånd från försvararna. På sin väg till fronten kom löjtnant Kumataro Jubota till den vid kusten belägna byn Maron. 9 februari: Jag hörde det mullrande ljudet från kanoner när jag gav mig av från Maron. Med menige Kurata som vägvisare, tog vi oss uppför ett brant berg. Vi råkade ut för en fruktansvärd artillerield från fienden just när vi kom till en plats där de höll hästar åt Narabrigadens fältartilleri. Vi hade fienden i hälarna så vi gav oss genast av därifrån. Vi gjorde paus på den plats där de har R-bataljonens matförråd. Det var vid sextiden. Det var så många döda och sårade. Det är mycket sorgligt att se de sårade soldaterna planlöst vackla fram längs stigarna. Vi träffades av en skur av fiendekulor under natten. Jag kunde inte sova ordentligt. Kulorna och granaterna dånade i mina öron som exploderande majskorn. 10 februari: Idag är det Kigensetsu [det årliga firandet av kröningen av Japans förste kejsare, Jimmu]. Vi är i närheten av frontlinjen. 191

20 krigets skördar Mannarna i kompaniet mår bra och deras stridsmoral är god. Sergeant Kurata skänkte mig fyra paket cigaretter innan han gav sig av. Jag delade ut dem bland gruppcheferna. Jag kom fram till Ishimotos brigad och rapporterade till regementschefen Watanbe Alla soldater vid fronten gläder sig över vår ankomst. Vi träffade många gamla vänner. Plutonschefen, sergeant Nishimura, kompanichefen och andra välkomnade oss med ett leende Adjutant Fukuoa vill inte låta mina män delta i framryckningen, för att förhindra en upprepning av de enorma förluster som drabbat Tania-bataljonen. 11 februari: Jag pratade med löjtnant Abe om varningen som adjutanten gav mig igår. Jag skickade ut Kawanos grupp till trevägskorsningen i närheten av begravningsplatsen. Sergeant Yano som redan hade planerat att rycka fram med sin grupp hade träffats i revbenen, så vi skickade honom bakåt i leden. 12 februari: Idag stannade vi på en plats där löjtnant Nakanishi är stationerad. På kvällen lät fienden granaterna och kulorna hagla över oss. Menige Shimiz i Inoues grupp sårades av en handgranat. Sergeant Morita och en menig soldat återvände idag från en position som hade varit fullständigt omringad av fiendestyrkor. Alla förväntade sig att det tredje kompaniet, som hade blivit omringat, skulle raderas ut fullständigt, men några lyckades ta sig ur fällan. Två av dem, en officer och en menig, anslöt sig till vår brigad senare anlände två sergeanter och en menig. Det har rapporterats att en officer och sex soldater kom fram till Blagu. Jag undrar vad som har hänt med underofficeren Shimamoto och kompanichefen samt alla de andra. De har varit utan mat i 13 dagar. Vi fick höra detta av de tre soldater som hade lyckats rymma och återvända till oss. Jag ber till Gud om undsättning till denna grupp av modiga män. Jag ber för det omringade kompaniets välgång. Men Kubota hade bekymmer på närmare håll. 13 februari: Jag hade haft ont i magen sedan den elfte, men idag gav jag mig ut tillsammans med Iishi-gruppen. Ljuden från gevär och artilleri hördes överallt. Plutonen gav grupp nr. 4 i uppdrag att täcka 192