FÖLJESLAGARNAS NOVELLER 2001

Transkript

1 FÖLJESLAGARNAS NOVELLER 2001 TEMA: DERRY ÅR Uppgiften var att skriva en novell om Kings stad Derry 30 år efter It då Pennywise återigen bör dyka upp. Novellerna skickades sedan ut anonymt till författarna och en jury som betygsatte tre av historierna med poängen 3, 2 och 1. Vinnare 1. "Du trodde kanske, att det var över..?" av Magnus Lange 2. "Stanley Owen" av Kenneth Bodin 3. "Cirkusskoj" av Sara Marklund "Hör du mig, Charlie!?" av Magnus Johansson Resterande i alfabetisk ordning "Ballonger till Barnen" av Stefan Estby "Derry - Mitt barn" av Roland Nilsson "Det kommer tillbaka!" av Kenneth Olesen. "En utskrift" av Daniel Åsenlund "Ett kärt återseende" av Richard Pleijel "Mötet" av Håkan Carlsson

2 DU TRODDE KANSKE, ATT DET VAR ÖVER..? Av Magnus Lange Flaggan på den metallfärgade brevlådan av traditionell amerikansk efterkrigsmodell visade att morgontidningen hade kommit, men ännu inte hämtats trots att klockan snart var 11. Solen tänkte inte låta sig hejdas av några molntussar denna dag utan gjorde sitt bästa för att slå värmerekordet från Gräset framför verandan krusar sig i den vind som också för med sig stanken som sedan några dagar stigit från The Barrens. Två kvällar tidigare hade ägaren till brevlådan ätit sin middag framför TV:n, avnjutande en av alla dessa prat-shower som den digitala revolutionen begåvat hans TV med. Det var detta han mestadels använde den till. Som en mind-blower. Det var skönt att se folk babbla av sig och få skratta lite åt de dårfinkar som fick sina femton minuters berömmelse på kanalens sena eftermiddagstimmar. När Ricki och Jenny Jones hade gjort sina jobb klart för dagen, gick han in i arbetsrummet intill för att ägna sig åt sin hobby, en hobby han haft länge och som han nu började se slutet på. Han hade forskat om Derry ända sedan han som tonåring fått upp ögonen för historia och hade med hjälp av biblioteket där han jobbat som vuxen och kommunen kunnat publicera två böcker om staden. Den första "Derry Pionjärerna" handlade om Derry från tiden när de första nybyggarna började kolonisera Micmac-indiandernas land i slutet av 1600-talet, fram till 1900-talet. Den andra "Derry in i modern tid" speglade hur två världskrig och ett Vietnamkrig påverkat samhället, och slutade vid nästa sekelskifte. Böckerna hade blivit väl mottagna. Kanske mycket på grund av att nästan alla kände eller hade någon form av relation till de människor som han skrivit om. Folk var helt enkelt stolta över den anda som kännetecknade Derry, och som genomsyrade böckerna. Nu låg den sista boken framför honom, "Derry Myterna och Legenderna.", och han var inte säker på att den skulle bli lika väl mottagen som de tidigare. Det var bara förordet kvar och sedan skulle denna bok vara klar, tjugo år efter att den första hade publicerats. Han satte sig ner och förde med darrande fingrar och bultande hjärta in ett nytt vitt papper i den medfarna skrivmaskinen. På något sätt var han rädd för att bli färdig med boken, men han kunde inte sätta fingret på orsaken. Inte var han rädd för att utstå spott och spe och bli anklagad för att dra upp folks smutsiga byk. Han var gammal och kunde uthärda de få åren han hade kvar. Inte heller var han rädd för vad hans kamrater skulle säga. De som fortfarande levde hade gett sin tillåtelse för länge sedan och de som var döda hade säkert inget emot det.

3 Han hade träffat Alan Pangborn för fem år sedan när han höll på forska i biblioteket om en händelse i staden Alan nyss inflyttad från Castle Rock hade hjälpt honom lite, och dom hade varit vänner sedan dess. På en middag hemma hos Alan, hade de framåt småtimmarna börjat prata om organdonationer och de donationskort man skulle signera och bära med sig. Ett av Alans barnbarn hade yttrat sig. "Det är självklart att jag vill donera mina organ om jag inte själv behöver dom. Jag menar, om man kan tänka sig att ta emot ett så ska man också kunna donera. Däremot kan jag bara inte komma mig för att skriva på ett sådant där kort. Det känns som om jag bara på pin kiv skulle dö direkt efteråt om jag gjorde det. Ungefär som att signera sin egen dödsdom." Och det kanske var pudelns kärna. Att när han skrivit detta sista förord så sätter han en punkt; inte bara på en bok eller en serie böcker, utan även en punkt på sitt liv. Han tog en slurk ur den medhavda kaffekoppen, drog ett djupt andetag och började sedan försiktigt knacka in sitt förord. När han var klar slog han brunt paketpapper runt sin hög med A4-ark och adresserade den. Nästa dag tog han paketet under armen och gick ner till postkontoret. Damen i kassan nickade igenkännande åt honom och frågade efter att ha tittat på adressen; "Är det en ny bok om oss, om Derry?" "Ja," sade han och log. "Den sista." "Då ska jag ta väl hand om den." sade och och återgäldade hans leende medan hon stoppade ner paketet i en blå plastback. Mannen tackade, och gick tvärs över gatan för dagens andra ärende. Hank Williams var polismästare och höll just på att sammanställa en lista på folk som tillsammans skulle söka igenom The Barrens efter det (eller de) djur som måste ha dött därnere och nu börjat lukta. Han vände sig om när gamlingen kom in. "Tja...orkar du det då?", var hans motfråga. Gubben slog ut med armarna i en vad-du-ser-är-vad-du-får-gest. Hank visste att i Derry var det ett släktträd på trehundra år som räknades, tvåhundra var ursäktligt och hundra ett hån mot grundarna av staden. Med sina tjugofem år i staden var han en lättviktare och han skulle alltid betraktas som en utböling. Men han visste också att han var bra på det han gjorde och om gamlingen - som var omtyckt och aktad i staden - fick följa med så var det ett poäng till Hank i den eviga tysta kampen i Derry mellan infödda och utbölingar. "Skriv på här." sade han och mannen skrev på pappret med en kraftfull namnteckning. De samtalade en stund och sedan gick mannen ut. "Se för helvete till att han inte bryter sig, bara." sa han till en av konstaplarna medan han lade undan den pärm med pressklipp som den orolige gamle hade fört med sig.

4 "Steve s" var en liten butik av det gamla slaget och som ägaren uttryckte det "skulle alltid vara det, om vi inte slår igen innan dess." Butiken hade mot alla odds i form av de nya stormarknaderna utanför staden lyckats överleva, trots att det bara var de äldre i Derry som handlade där.. "Vi tar det en dag i taget, en dag i taget" sade Steve som idag, och alla andra dagar stod bakom disken. Efter att ha handlat lite av livets nödtorft, vilket inbegrep en sexpack Budwiser, beslöt han sig för att ta promenaden förbi The Barrens på vägen hem. Vinden låg på åt det andra hållet, så det luktade inte så hemskt. Derry hade vuxit ut ordentligt på båda sidorna av The Barrens, som egentligen var det enda som var någorlunda sig likt sedan han var barn. Anledningen till att inte detta område blivit exploaterat var att kommunen tagit ett beslut om en "grön lunga" i staden. Anledningen till det beslutet grundade sig på att den gamla, sedan länge nedlagda fabriken hade förgiftat marken med kvicksilver. Det var alldeles för dyrt att sanera och därför svårt att få någon att köpa området. Och gentemot väljarna ser ju beslutet om en "grön lunga" bra ut. Han skyndade sig hem. Det var dumt, men han visste att han redan väntade på ett samtal från förlaget, trots att paketet fortfarande låg kvar i sin plastback på postkontoret i Derry. Dessutom hade han egna samtal att ringa, för att höra vad dom tror. För säkerhets skull. Väl hemma stoppade han in varorna han köpt i kylen. Plötsligt knackade det. "Jaa, vem är det?", frågade han den stängda dörren. "Det är bibliotekspolisen." "Va..?..ett ögonblick.." Den gamle mannen gick fram och öppnade dörren. Bakom myggnätet stod en man i trenchcoat, små runda glasögon och kort cendréfärgat hår. Han höll en tunn portfölj tätt tryckt mot sitt bröst. Han såg lite osäker ut. "Ja, vad gäller det?" "Det gäller...eh, kan jag få komma in?" sade trenchcoaten och nickade menande mot myggnätsdörren. "...ja..jo.." sade mannen lite förvirrat. Han hade haft sin bok i tankarna så länge och hade svårt att samla dom. Inte hade han väl glömt någon biblioteksbok? Eller? Trenchcoaten öppnade myggnätsdörren och den gamle mannen tog ett steg tillbaka. När främlingen tog steget in över tröskeln såg han hur det blänkte till som av silver i sin besökares ögon. Ögonblicket senare stod tranchcoaten framför honom och sträckte fram en smal brunbränd hand. "Hej! Det var inte meningen att skrämma er. Jag heter Ralf. Ralf Fredriksen" Som i slowmotion släppte mannen handtaget till dörren och sträckte fram handen till Ralf. Handslaget var fast men inte för hårt och mannen stirrade på de små ljusa fjunen på

5 Ralfs hands ovansida. Plötsligt såg dom inte ljusa ut längre, utan vita, dessutom tätnade dom. Med allt torrare mun såg han hur handen och håren på den smälte samman till en stor vit handske. Rädd, livrädd för att se och livrädd för att inte se, tittade mannen upp längs Ralfs arm som nu inte är en rockärm längre utan är klädd i färgrann silke och upp mot det nu clownmålade ansiktet. "Tittut grabben!", sade Pennywise och skrattade högt. Och det var som en liten grabb han kände sig. Han var inte närmare åttio år längre utan tolv, och han stod inte i sin farstu längre, istället vandrade han omkring nere i Derrys kloaker med vatten upp till fotknölarna och han skrek inte på hjälp, han skrek efter sina länge sedan försvunna kamrater. "Trevligt att se att alla apparater fortfarande fungerar i din ålder.", sade clownen syrligt och nickade mot mannens blöta skrev. Mannen låg kvar (i soffan? Hur kom jag hit?) utan att kunna röra sig. "Du trodde kanske det var över..? Att kanske du skulle slippa undan det du och dina kamrater gjorde mig för med din tideräkning så länge sedan?" Mannen på soffan svarade inte. Kunde inte. Pennywise fortsatte: "Du kanske hoppades på att hinna dö innan dess, innan nu? Själv är jag ju evig och har all tid i världen att vänta. Det är synd att ni människor har så kort liv. Jag menar, om vinden ligger på som bäst, så kan vi max träffas fyra gånger under din livstid. Men oftast räcker det ju med en", Clownen log. "Och appropå "om vinden ligger på" känner du hur det luktar? Puh-hu!" Clownen knep med tummen och pekfingret över näsan och grimaserade teatraliskt. Sedan kom Hank Williams röst ur Pennywises mun; "Vi måste ha bort dom där döda djuren från The Barrens innan dom blir en sanitär olägenhet." Pennywise brast ut i ett gapskratt som övergick till ett skri i falsett. Mannen i soffan grimaserade men kom sig fortfarande inte för att göra något. "Men vi vet vad som luktar eller hur?" Pennywise rusade fram och satte sig på huk så att deras näsor nästan nuddade varandra. En lukt som av gamla multnade höstlöv svepte över mannen i soffan. Som en tsunamivåg sköljde minnena från hans barndom över honom, han blev yr och illamående när dom stroboskopiskt flimrade förbi hans inre syn. "Det är Gjå-Gjå-Georgie...?" ( Bill?...Bills röst) sa clownen och himlade med ögonen. "Men är ju en empirisk omöjlighet!" (Stans röst, herregud, Stan som tog livet av sig för så länge sedan.) Den gamle mannen i soffan kände hur tårarna steg i ögonen och han förbannade dom.

6 "Ska lillen gråta", frågade Pennywise med huvudet på sned och plutande mun. Med en kraftansträngning satte mannen sig upp. Pennywise ramlade på ändan och kravlade sig bakåt på linoleum-mattan. "Oh, nej, oh nej, "hojtade han retsamt. "Hjälp och hjälp och hjälp du mig, annars skjuter jägarn mig!" Mannen reste sig upp och vacklade omtöcknad mot den chiffonjé han ärvt av sin farmor. Med famlande händer fick han upp locket och slet fram hennes gamla silverkors. Korsets kedja slingrade sig som en kall orm runt hans handled när han vände sig mot Pennywise, höll upp korset och utan större övertygelse kraxade: "Vik hädan!" Pennywise vek sig av skratt. "Kära nån då? Har vi ingenting lärt? Börjar man bli lite senil? Kommer du inte ihåg att jag ÄR religion! Jag är Baal, Mannen utan namn, den Onämnbare! Jag är Belsebub, Liemannen, Armageddon, Kråkan som pickar ut dina döda ögon, Kraften som leder sparvarnas flykt. Jag är din rädsla, svett och ångest. Jag är ta mig håken Ali Baba och alla dom fyrtio rövarna! Jag har funnits sedan tidernas begynnelse och kommer att finnas eoner efter det ni kallar jorden är ett ynkligt dammoln i rymden! Så kommer du med ett ynkligt silverkors, det är ju patetiskt!" Saliven stänkte från clownens mun och frätte små hål där det landade. Den gamle mannen stod darrande med huvudet böjt över korset som han krampaktigt höll med båda händerna. (Jag orkar inte, gode gud, jag är för svag, hjälp mig.) Pennywise närmade sig honom. Munnen hade dragits ut till ett rovdjurs, ögonen var som lågor. Den kluvna, svarta tungan for sökande ut mellan clownens spruckna läppar. På svaga ben backade mannen mot dörren. Plötsligt gjorde Pennywise ett utfall med ena handen vars fingrar nu var rakbladsvassa knivar. Genom ett under(?) missade rakbladen mannens hud, men tog kedjan och slet loss korset ur hans grepp. Han kände hur korset slet upp handflatorna och i fjärran hörde den gamle mannen skramlet när korset föll till golvet. Stickningar strålade ut i hans vänstra arm. Hjärtat högg och en smärta som han aldrig tidigare upplevt riste genom hans kropp. (Ja gud, gör vad som helst, jag är redo, låt mig slippa..) Med en kraftansträngning stapplade mannen några mödosamma steg bort till den medfarna stol som stod på verandan. Han stannade upp med blodet droppande från handflatorna ner på trägolvet. Han vred huvudet mot Pennywise, som såg misstänksamt på honom. Han visste nu, han log, skrattade åt clownen, han var inte rädd längre.

7 När den sista slutgiltiga, smärtsamma attacken kom, sjönk han ner på sin stol. Samma stol som han suttit i för så många år sedan, omgiven av de bästa av vänner. Då hade livet legat framför dom. Äventyr, planer för framtiden. Nu låg det bakom dom. Det verkade inte mer än rätt att sluta cirkeln här. Medan allting blev svart och fridfullt runt honom, hörde han Pennywises besvikna avgrundstjut i fjärran Epilog Mannen på Philtrum Press vecklade upp det bruna pappret och tog fram pappersbunten. Han strök med handen över det gråa skägget och började läsa förordet, tryggt tillbakalutad i sin stol. Jag heter Michael Hanlon och jag har bott i Derry i hela mitt liv. Jag föddes i en tid då det politiska klimat som rådde i Amerika satte många käppar i hjulet för människor med min hudfärg. Trots det hade jag inga större problem i Derry, och det vill jag tacka er alla för. Detta är den tredje boken om Derry. En bok som skiljer sig från de övriga, då denna handlar om vad som finns och har funnits under Derrys yta. Jag har samlat berättelser, myter och historier varav en del är otäcka, några gränsar till det övernaturliga och andra kliver över den gränsen. Många av dessa historier är påhittade vandringssägner medan andra det sätter jag mitt liv i pant på är helt sanna. Och varför inte börja med en sådan? Ta min hand, så ska vi gå längs de stigar och gränder i Derry du inte känner till, eller kanske inte vill känna till. Michael Hanlon, Maj 2014, Derry. Mannen fuktade sina läppar, lade första arket försiktigt åt sidan och fortsatte läsa. Förlorargänget. Detta är min egen historia om det undre Derry som jag och mina vänner upplevde i två omgångar med nästan trettio års mellanrum. Innan vi börjar vill jag säga ; Bill, Ben, Bev, Eddie, Richie, Stan, tack för er vänskap och kärlek som höll genom decenierna och som tog oss genom de fasor som vi upplevde somrarna 1958 och Jag älskar er, var ni än är.

8 STANLEY OWEN Av Kenneth Bodin En sak som alltid har fascinerat mig är färgstarka människor. Jag vet inte, men på något egendomligt vis är det som om jag ofrivilligt dras till dem för att sedan uppslukas totalt av deras starka personligheter. Att vara i deras närhet är som att stå vid en flammande brasa. Man förhäxas och förblindas av dem tills man till slut tar ett steg för långt och bränner sig. De färgstarka människorna verkar utstråla en sorts absorberande energi av skönhet och intelligens som både berusar och förför, men alltför ofta bottnar den energin inte i något annat än en fanatisk egoism. Och det är först när man har kommit till den insikten som man upptäcker hur illa man har bränt sig. Hur lättvilligt man låtit sig förföras av dem. Men det finns även positiva färgstarka människor, sådana som förverkligar sig själva och vågar vara som de är. Jag är långt ifrån expert på området och jag har brännt mig många gånger, men jag ger ändå inte upp mitt sökande. Jag ger inte upp därför att jag är en man som alltid har älskat människor. Och kanske var det just denna starka människokärlek som var själva orsaken till att jag valde att bli lärare en gång i tiden. Vem vet? Den historia jag tänkte berätta handlar hur som helst till stor del om en färgstark människa som jag kom i kontakt med en gång i tiden. Det hela tilldrog sig i Derry, där jag bodde då, på hösten år Jag var nyutexaminerad från läroverket och hade precis påbörjat min första lärartjänst. Under mina första år som lärare undervisade jag endast i filosofi och litteraturkunskap, vilket också är de två ämnena som har kommit att intressera mig mest här i livet. Några år senare började jag dock inse fördelarna med att undervisa i fler ämnen och efter ytterligare studier kom jag så småningom att undervisa i en rad andra ämnen, såsom psykologi och naturvetenskap. Men den händelse jag ska berätta om nu ägde som sagt rum då jag fortfarande bara ägnade mig åt filosofi och litteraturkunskap. Jag och min nyblivna hustru Celine hade flyttat till Derry den sommaren. Jag hade hört att man det rådde brist på lärare där eftersom man fortfarande var igång med att återuppbygga staden efter den stora explosionen som ägde rum där någon gång under mitten av åttiotalet. Det visade sig att ryktet jag hört var sant och efter en kort anställningsintervju på det nyinrättade Stephendale college fick jag min första provanställning där. Det dröjde heller inte särskilt länge förrän Celine fick nys om att man sökte personal till Derrys stadsbibliotek, och snart kunde vi båda hjälpas åt med försörjningen till vårt nya hem. Min första dag på skolan minns jag förresten mycket väl. Jag hade en sådan fruktansvärd panikångest att jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Jag sprang omkring i huset hela morgonen för att försöka lugna nerverna. Jag drack hinkvis med vatten och följden av det blev förstås att jag fick gå på toaletten i ett kör. Hur det var så lyckades jag i alla fall ta mig till skolan för att genomföra min första lektion, och om jag inte minns alldeles galet så gjorde jag

9 nog ganska bra ifrån mig ändå trots allt. Men den första veckan är alltid värst. Då är man så uppe i det hela att man håller lektioner i huvudet tjugofyra timmar om dygnet. Det är då man vill förändra världen över en natt och man har så många visioner att de knappt får plats i huvudet på en. Jag kommer till och med ihåg att jag vaknade till en gång mitt i natten av att jag låg och höll ett mycket ingående föredrag om Shakespeares dramer. Men det där är en fas som de flesta lärare går igenom i början. Stanley Owen hade ännu inte infunnit sig i sin klass då höstterminen började. Så vitt jag kan minnas så kom han till skolan först någon vecka senare, men jag kan inte svära på det för hans plötsliga inträde i klassen var så lågmält att det var som om det aldrig hade ägt rum. En morgon satt han bara där i sin skolbänk och såg ut precis som om han alltid hade suttit där. När han försvann från klassen senare det året gjorde han det lika plötsligt och diskret som när han dök upp i den. Det var på sätt och vis som om han aldrig hade funnits, som om han bara hade varit en hallucination som stillsamt svept in över klassen, och om det inte vore för klassfotot som togs det året skulle jag ha tvivlat starkt på att han någonsin existerat. Kanske är det någonting inom mig som önskar att det verkligen var så. Att det bara var en inbillning alltsammans. Den första tiden lade jag inte så mycket märke till honom om jag ska vara ärlig. Han satt tyst och stillsamt i sin bänkrad och följde lektionerna med lagom entusiasm. Han ställde aldrig några frågor och talade endast då han blev tilltalad. Men så en dag efter lektionens slut, om det var i filosofi eller i litteraturkunskap minns jag inte så noga, kom han fram till min kateder där jag satt mig för att gå igenom några inlämnade uppsatser. Alla de andra eleverna hade gått ut på rast så det var bara han och jag i klassrummet. Jag tittade upp från mina papper och väntade på att han skulle framföra sitt ärende, men han sade ingenting. "Stanley Owen, var det så du hette?" sade jag för att bryta tystnaden. "Kanske det. Men kalla mig Stan, det gör alla andra." Han gav mig en självsäker blick och för första gången lade jag märke till hur intensivt blå hans ögon var. Det var nästan någonting övermänskligt med dem. De säger ju att ögonen speglar själen hos den de tillhör, och om dessa ögon speglade en godhjärtad eller en illasinnad själ var svårt att säga, men att de tillhörde en färgstark människa kände jag på mig med detsamma. När han stod där lutad över min kateder och såg mig djupt in i ögonen kände jag plötsligt hur någonting inom mig liksom började vakna till liv. Det var som om hans blick hade sänt ut små strålar som fick blodet i mina ådror att rusa fram, och världen runt omkring mig fick med ens en mycket färggrannare lyster. Den rationelle skulle förmodligen svara att jag hade blivit förälskad, men jag vet att det var någonting mycket mer än så, och om det nu var kärlek jag kände så var det helt och hållet en platonisk sådan. Det jag kände då var som en religiös upplevelse, som ett uppvaknande från de stilla sovande. Jag såg in i den unge mannens ögon och bönade och bad om att få veta

10 mer. Jag visste plötsligt att han hade svaret, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga för att få det ur honom. Nämnde jag förresten att det var vid den här tiden som de där fruktansvärda seriemorden hade börjat äga rum i Derry? En del påstår att det vilar någon sorts förbannelse över staden och att det finns klara kopplingar mellan de mord som begicks då och mord som tidigare begåtts i staden. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro om den saken, men det var fruktansvärt hemskt i alla fall. I synnerhet med alla de stackars barn som blev mördade. "Har du hört om mordet?" frågade Stanley och fortsatte att borra i mig med sin intensiva blick. "Va?" "Grabben som blev mördad i The Barrens. Har du inte hört talas om det?" "Jaså. Jo, det har jag läst om." "Ganska läskigt, va?" Han log mot mig, och i det ögonblicket insåg jag för första gången hur vacker han var. Hans oskuldsfulla leende vittnade om en generös ödmjukhet samtidigt som jag kunde ana en mycket stark självkänsla bakom den ödmjukheten. Jag förstår idag hur människor som Gandhi lyckades med att få så många anhängare på sin tid. Jag förstår också hur människor som Hitler lyckades med detta. Färgstarka människor har förmågan att stråla ut sin inre energi. Deras karisma får människorna att samlas vid dem, såsom fåraherden lockar till sig sina får. Vad de sedan gör med sin gåva beror helt på deras sinnelag, och det är långt ifrån alla som har goda avsikter. "Jag ska väl sticka ut på rast, då." "Ja, det är väl bäst så. Ha det bra." "Du får ha det bättre." Han gav mig återigen en självsäker blick och ögonblicket senare slog dörren igen och jag var åter ensam i mitt klassrum. Den närmaste tiden framöver blev för mig ett pendlande mellan paradis och helvete. Jag var fullständigt besatt och mitt känsloliv stod nu i full brand. Jag kunde inte få bort hans ansikte från min näthinna, och allteftersom tiden gick blev jag mer och mer förvissad om att han var ett helgon. Jag åt dåligt och fick knappt någon sömn om nätterna. Panikdrömmarna jag hade haft den första veckan kom tillbaka till mig, men nu var det bara Stanley Owens ansikte jag såg. Gud, vad jag önskar att det bara hade varit en förälskelse. Även om det kanske låter omoraliskt att säga så, med tanke på mitt äktenskap, så kan jag ändå inte förneka att allting skulle ha varit så oändligt mycket lättare då. En förälskelse skulle jag åtminstone ha begripit mig på, men det jag hade drabbats av gick långt utanför mitt förstånd. Men på något mystiskt sätt lyckades jag ändå hålla en god fasad utåt. Inte ens min hustru märkte att det var någonting på tok med mig. Först när jag berättade alltsammans för henne

11 ett par år senare drog hon sig till minnes att hon lagt märke till att jag hade varit aningen disträ vid middagsbordet vissa kvällar, men hon hade bara trott att det berodde på mitt hårda engagemang på skolan. Jag sjönk allt djupare in i mig själv. Vad som försiggick i min omvärld var för mig totalt likgiltligt, och beträffande de fruktansvärda morden som begicks då vet jag att jag läste om dem utan att bry mig ett dugg. Det var först senare som de kom att intressera mig. De enda tillfällena då jag kände lugn och harmoni var när jag befann mig i klassrummet med Stanley Owen. På något egendomligt sätt var det som om all min besatthet försvann när jag hade honom materialiserad framför mig. Hans oskuldsfulla leende och djupt engagerade blick drev mig till oanade höjder och sporrade mig till att försöka göra varenda lektion till ett mästerverk. Jag kände mig plötsligt som en kompositör, vars enda önskan här livet är att få spotta ut sina geniala sinnesupplevelser på sin publik. Allt för att göra det breda leendet på mitt helgons läppar ännu bredare. Men med tiden började mitt helgon att bete sig alltmer underligt. Den oskuldsfulla ödmjukhet som hans klarblå ögon reflekterade höll på att vittra bort och det som återstod till slut var endast den självgoda egoism jag tidigare bara hade anat i hans vackra anlete. Men nu var det alldeles för sent för att jag skulle kunna göra någonting. Jag var för djupt nersjunken i mig själv för att med egen kraft kunna dra mig upp till ytan igen. Nu skydde jag plötsligt Stanley Owen som pesten. Tidigare hade jag lidit helveteskval för var enda liten sekund som jag inte befann mig i hans närhet och fick känna livskraften strömma in i mig från honom. Nu var det i stället som om hans blotta närvaro sög musten ur mig, och jag blev allt svagare för var dag som gick. Jag bävade inför varje gång jag var tvungen att konfrontera honom i mitt klassrum, men jag var som sagt för svag för att kunna göra någonting åt min situation. Jag genomled dagarna samtidigt som jag kände mig så fruktansvärt ensam. Det kändes som om ingen människa i hela världen såg mig. Som om jag hade isolerats från omvärlden fullständigt. Det berörde mig därför inte särskilt mycket en morgon då Stanley Owens bänk var tom. Jag visste att han skulle komma vilket ögonblick som helst, och jag visste att han skulle ha sina osynliga tentakler med sig för att suga ut ännu mer av min livskraft. Några minuter senare ringde skolans rektor på interntelefonen och meddelade att Stanley Owen hade begärt ledigt en vecka för att besöka sin döende mor. En obeskrivlig lättnad svepte över mig och jag kände genast hur jag steg mot ytan inom mig, men jag var fortfarande för djupt under den för att jag skulle kunna känna mig normal igen. Det var mer som en förvandling, från att ha varit djupt deprimerad till att i stället sväva ut i ett drömliknande lyckorus. Det var som om någon hade ryckt upp mig ur en bråddjup rimfrostig isvak för att sedan bedöva mig fullständigt genom att pumpa i mig ett kilo morfin. Men jag var också vagt medveten om att jag skulle tvingas ner i den svinkalla isvaken igen när veckan väl var över.

12 Men Stanley Owen kom inte tillbaka. När veckan väl var över och den nya veckan tog vid var hans skolbänk fortfarande tom. Jag hade ändå svårt att känna lättnad, för jag visste ju att han förr eller senare skulle dyka upp igen. Förmodligen hade han missat tåget hem eller också hade det blivit något krångel på vägen. Men Stanley Owen dök inte upp igen. Han var spårlöst försvunnen och kom aldrig mer tillbaka till skolan. Det visade sig senare att han aldrig hade besökt sin mor heller. Kanske hade han aldrig gett sig av från Derry överhuvudtaget. Teorierna var många kring Stanley Owens plötsliga försvinnande och det uppstod en hel del rykten som figurerade på skolan en lång tid framöver. En del menade att han hade fallit offer för den galna seriemördaren i staden, medan andra var övertygade om att han hade gett sig av för att se sig om i världen. Själv vet jag inte vad jag ska tro, men jag vet i alla fall att hans försvinnande kom som en otrolig lättnad för mig. Jag kände mig dock fullständigt urholkad i mitt inre och jag blev sängliggande minst en vecka framåt. Celine trodde förstås att jag hade drabbats av den förskräckliga influensan som härjade just då, och jag lät henne tro det för husfridens skull. Jag återhämtade mig ändå förvånansvärt snabbt och även om det skulle dröja flera veckor innan jag hade återhämtat mig riktigt, så var jag ändå vid så pass god vigör att jag kunde fortsätta min undervisning. Och kanske var det just genom mitt arbete som jag lyckades bearbeta mina känslor. En sak som dock fortfarande ter sig en smula egendomlig är någonting som hände en kväll då jag precis hade lyckats ta mig upp ur sängen. Jag stod i badrummet och tvättade mitt ansikte då jag plötsligt tyckte mig höra Stanleys röst nere ifrån avloppet. Den viskade mitt namn och bad mig komma ner till honom, men förmodligen var det bara ett tecken på att jag ännu inte hade återhämtat mig riktigt. Stanley Owens plötsliga försvinnande förblev ett mysterium för mig och som jag sade tidigare, om det inte vore för det där klassfotot så skulle jag starkt ha tvivlat på att han överhuvudtaget existerat. Jag förvarar det i nedersta byrålådan på mitt skrivbord tillsammans med alla de andra klassfotona jag samlat på mig under årens lopp, men det är väldigt sällan som jag plockar fram det. Det där oskuldfulla leendet gör mig alltid så obehaglig till mods och de klarblå ögonen som liksom borrar sig in i sin betraktares själ. Helgon eller inte, en färgstark person var han i alla fall. Det kan ingen ta ifrån honom.

13 CIRKUSSKOJ Av Sara Marklund Donalds ögon lyste av självbelåtenhet och ett stort flin bredde ut sig över hans ansikte. Han hade just övertalat sina föräldrar att köpa biljetter till en cirkus trots att de hade det kärvt om pengar. Att han skulle få gå på cirkus gjorde att det dröjde långt in på natten innan lille Donald kunde somna. Ivern forsade genom hans kropp och hans förhoppningar var enorma. Att han hade fått sin vilja igenom, gjorde att han somnade med ett leende på läpparna. Dagen därpå firade han med lite hederlig onani. Nathan och Paula hade aldrig kunna säga nej till sin tioårige son. Han var deras förstfödde och enda barn, och när han log mot dem visste de knappt om han var mänsklig eller en ängel skickad till dem från himlen. Därför krävdes det ytterst lite bedjande från Donalds sida innan Nathan till slut tog på sig sin jacka och gick ut för att köpa de jävla dyra biljetterna. För de var det de var enligt Nathan. Riktigt jävliga biljetter. För att inte nämna dyra. Blåsten var hård och kall den dagen i Derry. Den tufsade till Nathans förut så välkammade hår och fick honom att önska att han satt på sig sin mössa innan han gått ut. Han hade ingen lust att gå in igen för att hämta den eftersom han troligen skulle få se sin son studsa runt i glädjeyra och stolthet över sin goda övertalningsförmåga. Nathan hade visserligen gått med på att köpa biljetterna, men det betydde inte att han inte kände för att strypa Donald efteråt. Nathan drog in sina händer i ärmarna för att skydda dem från blåsten så mycket som det gick och började sedan gå. Under vandringen såg han flygblad på marken, lyktstolpar och hus om P:s magiska cirkus, det åttonde underverket! Möt mystiken och spänningen i år 2012:s bästa show! Garanterat överraskande slut som kommer få er att häpna! Biljetter köpes vid cirkustältet som rests i stadsparken. Obs! Bara ett showtillfälle; söndag kl Nathan fnyste åt detta och muttrade något om kapitalisternas försök att suga ut mindre rikt folk på deras pengar genom cirkusar. Efter en promenad som känts ovanligt lång den här dagen, närmade sig Nathan äntligen parken. Redan på långt håll såg han det randiga cirkustältets röda och vita färger lysa klart genom skumrasket. Han tittade på det med undran i blicken. Vanligtvis brukade han bli nostalgisk av sådana saker som han förknippade med sin barndom som t ex cirkusar, men denna syn fick honom bara att känna sig illamående och obehaglig till mods. Det var väldigt tidigt på våren så snön hade just smält bort, gräset var torrt och dött, och träden var nakna in på bara barken. Det var något väldigt bisarrt över hur trädens kala grenar sträckte sig mot tältet som för att skydda det mot fiender, redo att göra vad som än krävs för att fullgöra detta ändamål. Känslan förstärktes bara av det mörker som omringade parken. Trots den hårda

14 blåsten hade himlen varit ljus och trevlig när Nathan gick hemifrån, och så vitt han kunde se så var det fortfarande så när han tittade mot sitt hem. Med parken var det en annan sak. Det fanns inte ett enda moln på himlen, inget sådant där fluffigt, vitt och trevligt moln, bara himlens dovt gråblå färgton. Till och med regnmoln hade varit bättre än den obskyra färgen. Att se de klara och vackra färgerna från tältet mot en död park gav det hela en klang av ironi och skenhelighet. Det slog aldrig Nathan att cirkusar normalt brukar hållas på sommaren, just därför att det är en trevligare och varmare årstid. Omedveten om att han rynkat pannan i massor av små skrynklor, gick Nathan in. Redan på vägen hem satte Nathans reflex att vifta bort allt som fick honom att känna sig illa till mods in. Han började övertyga sig själv att hans instinkt att det var något skumt på gång var helt åt skogen. Fast biljettförsäljaren hade skrämt upp honom rejält. Inne i cirkusen hade allt sett normalt ut. Förutom en sak. Där fanns inte en själ. Inga akrobater som tränade på sitt nummer och inga elektriker eller andra arbetare som finjusterade det sista. Det var total tystnad. Det Nathan helst kände för att göra just då var att lägga benen på ryggen och springa därifrån av bara helvete. Istället för att göra just detta, tänkte han på vilket jävla liv det skulle bli därhemma om han inte hade med sig biljetterna. Donald skulle stortjuta i två veckor och Paula skulle bli sur och vara kylig mot honom i sängen. Det senare skulle han aldrig överleva. Så därför ropade han i stället lite försiktigt. "Hallå, är det någon här?" Nathan svalde nervöst. "Jag skulle vilja köpa ett par biljetter." "Hur många ska ru ha?" Nathan hoppade till och vände sig om. Med handen på bröstet som nu hävde sig snabbt på grund av hans häftiga andning, försökte Nathan lugna ned sig medan han tittade på mannen som nästan gett honom en hjärtattack. "Du skrämde nästan livet av mig. Jag trodde inte att det var någon här." Sa Nathan och försökte hålla rösten så stadig som det gick.. Mannen som stått bakom honom flinade då brett och visade ett stort gulnande leende som saknade en tand. "Lessen hörru. Dä va int meningen att skrämma re." Mannen var uppenbarligen från landet med tanke på den släpiga dialekten. Hans klädsel var också tämligen bondaktig. Nathan tvingade sig själv att inte småle. Han hade blivit skrämd från vettet av en satans idiot. "Det är ingen fara. Hur var det med biljetterna då? Har ni några kvar?" Fortfarande leende svarade mannen. "Dä kan ru ge dig fan på att vi har!" Nathan köpte tre biljetter och började gå mot utgången när han plötsligt kände ett stort behov av att få vända sig runt och se sig om en sista gång. Han fick en direkt ögonkontakt med lantisen och det han såg skrämde honom. Mannen började återigen att le men denna gång var ögonen inte med på leendet. Mannens ögon som förut varit klarblå, hade antagit

15 himlens gråa färg och de lyste av ondskefullt förakt. Nathan log töntigt tillbaka, vände sig om och gick hem för att inte tänka mer på saken. Så kom den stora dagen. Eftersom Derry var en typisk småstad, så bestod den mest av barnfamiljer. Till följd av detta var praktiskt taget hela stan på väg till cirkusen. Vädret var trist men det hindrade inte Derryborna från att glatt hälsa på varandra eller barnen från att leka. Den sinnesstämningen tog slut så fort alla kommit in i cirkustältet. Barnen blev storögda och högtidliga medan alla föräldrar fick en konstig känsla av lätt illamående och längtade efter slutet innan showen ens börjat. När presentatören kom ut på scen sänktes tystnaden över tältet och illamåendet gick över. Hans utseende var tämligen annorlunda. Han hade på sig ett par nötta bruna manchesterbyxor tillsammans med en gammal lappad fracköverdel och ett plommonstop med en vissnad blomma i. Hela han såg härjad ut förutom en sak. Hans kolsvarta ögon var skarpa, alerta och gav ibland ifrån sig ett märkligt rött sken. "Mina damer och herrar, hjärtligt välkomna ska ni vara till P:s magiska cirkus! Här kommer ni att få uppleva saker ni trodde ni aldrig skulle få uppleva och se saker ni aldrig förut sett! Det finns ingen anledning att dröja längre. Det är mig en stor ära att få presentera; de makalösa bröderna Giorgio!!" Skrek presentatören med gäll röst. Efter att antal uppträdanden höll Nathan på att somna. Sämre föreställning hade han aldrig varit på tidigare, han var tvungen att nypa sig i armen hela tiden för att hålla sig vaken. Numrena var inte mer avancerade än att han själv skulle kunnat klara dem. Den här skiten hade han fått betala mycket pengar för. Nathan gav till en gäspning och sneglade på Donald. Hans ögon var stora som tefat och läpparna darrade nästan av extas. Nathan suckade. "Trevligt att någon har kul i alla fall." Mumlade han. "Va?" Frågade Paula. "Vad var det du sa?" Nathan log. " Ingenting sötnös, ingenting alls." Han sträckte sig mot henne för att ge henne en kyss när han tappade läsken som han hade haft i knät på golvet. Som tur var så var den oöppnad så Nathan slapp känna den kletiga iskalla läsken mot benen. Han förbannade den ändå och satte sig på huk för att leta upp den. I det ögonblicket började presentatören tala igen. "Mina damer och herrar, föreställningen är nu nästan klar men vi har en stor överraskning kvar! Den sötaste karamellen av dem alla!" Presentatören försvann ett kort ögonblick bakom ett draperi. Det räckte för att folket skulle börja mumla och sträcka lite på sig. Medan Nathan desperat försökte få fram läsken som åkt ner under en stol (Nathan tänkte så fan låta några pengar alls gå till spillo efter det här besöket), kom presentatören tillbaka ut på scenen. I nävarna hade han vad som verkade vara oändligt många ballonger. Han skakade på huvudet så att hatten for iväg, visade upp sitt röda clown hår och log ett bländande vitt leende. " Här finns det ballonger till alla! Vi svävar alla här uppe!" Det sista nästan morrade han fram. Alla i publiken förutom Nathan som låg

16 och kämpade med läsken på golvet, stelnade till och tittade apatiskt framåt utan att röra sig. Presentatören fortsatte flina medan han släppte taget om ballongerna, en efter en. Här och var ibland publiken började en del personers blodkärl att explodera. Medan de själva såg likgiltigt framåt avtecknade sig små röda fyrverkerier under deras hud. Efter det blev det bara skojigare och skojigare. Huvuden började sprängas sönder i små bitar, spridandes kroppens tjocka köttiga safter över tältet och de som var inne i det. Borgmästare Peterson som var där med sin son, täckte fru Scott med sin hjärnsubstans. Ballongerna svävade. Nathan som inte var lika apatisk som de övriga tittade förvånat upp efter att ha hört några konstiga ljud. Ungefär som de lät när man krossar en övermogen tomat i handen. I samma ögonblick som han tittade upp såg han sin frus vackra ögon fara åt helvete ifrån sina hålor. Sekunden därefter flög bland annat Nathans tunga ner på scen, men innan det hann han tänka; "Fan vad kul. Äntligen blev det fart på det hela." Han skrattade hysteriskt medan hans huvud separerades från kroppen. Mike Hanlon vaknade skrikande i ett hav av svett. Han tog på sig själv och sängen för att se om det var verkligt. När han upptäckte att han bara hade drömt, suckade han av lättnad och började andas lite långsammare, men de blodsprängda ögonen tydde på att allt ändå inte var okej. Mike hasade sig försiktigt ned från sängen för att gå till köket. Eftersom han svettats ut nästan all vätska var han jävligt törstig. Det tog ett tag innan han kom till köket. Han hade blivit en gammal man och rörde sig inte längre med samma spänstighet han hade haft förut. Hans händer darrade lite medan han tog fram ett glas och funderade. Han hade visserligen mardrömmar regelbundet, men aldrig lika fruktansvärda som den här hade varit. Den här drömmen hade dessutom handlat om framtiden, år 2012, de övriga han haft hade bara varit om sådant som hänt i hans ungdom. Medan han hällde upp vatten i glaset hörde han några ungdomar som skrek och förde liv. "Jäkla ungjävlar, super alltid nu för tiden, utan något skäl." Mumlade Mike och suckade. Han kunde inte bli kvitt den bitande rädslan han hade i bröstet, och han kunde inte förstå varför han kände det så. Det var ju flera år kvar till 2012, eller? Han var inte säker. Det var flera år sedan han gått ur huset. Han fick maten och det nödvändigaste levererad till sig av springpojken från det närmaste köpcentrat och han läste aldrig tidningen eller tittade på TV (skit alltihopa enligt han själv). Han viftade undan de tankarna och ersatte dem med att tiden inte går så snabbt, särskilt inte när man är så pass gammal som han var. Fast han var ju förstås inte så säker på sin egen ålder heller. Han tyckte i alla fall att han inte hade något att oroa sig för. Han borde vara död innan "innan Det kommer tillbaka". Mike svor över att han nämnt Namnet han aldrig tänkt säga igen. Suckande drack han det sista av vattnet och ställde glaset på diskbänken. Det var ännu mörkt så Mike bestämde sig för att försöka sova lite till. Han stannade tvärt upp i dörrkarmen till sovrummet. De blodsprängda ögonen höll nästan

17 på att ploppa ut. Mike kunde inte sluta gapa och stänga munnen såsom en fisk som höll på att kvävas. Till slut tog han handen för bröstet i efter ett hugg av plötslig smärta och ramlade ihop. Polismannen som utredde Mike Hanlons död, sökte procedurenligt efter något som skulle kunna tyda på att det kanske inte var ett självklart fall av en vanlig hjärtattack. Men allt såg normalt ut. Förutom kanske en sak som var lite lustig. På gamlingens säng låg en röd ballong där det stod; " Gott nytt år! År 2012 svävar alla!" och en bild på någon fånig clown. Det var egentligen inget konstigt med det. Inget konstigt alls. Två månader senare kom cirkusen till stan.

18 HÖR DU MIG, CHARLIE?! Av Magnus Johansson Rattle big black bones in the danger zone there s a rumblin groan down below Tom Waits - Underground En sommar som alla andra hörda man de yngre säga. En ovanlig sommar sade de äldre. Just denna sommaren hade på något sett lagt i en högre växel. Värmen låg som ett lock över Derry och höll den kommande hösten på ett betryggande avstånd. Detta var en värme de äldre fruktade mer än något annat. Sist det var så varmt i den lilla staden var för 30 år sedan. Då härjade den renaste formen av ondska under stadens gator, ondska i form av en clown. Det var också den här sommaren som en fru och två små barn förlorade något mycket värdefullt. Textkopia av band DPD# Sambandscentralen, Polismyndigheten i Derry Vakthavande officer: Jenna Masterson (Jen) Patrullerande poliser: Phil Kobbs, Andy Rowan (Adam 3) Utredande polis: Charles Kobbs (Char) Char: Centralen, kom! Jen: Jag hör dig Charlie. Char: Hej Jenna! Jag skulle bara meddela att jag är klar uppe hos Hendersons och att jag är på väg hem. Jen: Ok. Hur var det med dem? Char: Äsch du vet, det gamla vanliga. John var full igen och storgrälet var ett faktum. Jag lyckade få dem att lugna ner sig lite. Vi får se hur länge det varar. Jen: Det låter bra det. Då är du tillbaka om en kvart ungefär? Char: Stämmer bra det. Jen: Ok. Hej så länge! Char: Hej! --- Radiotystnad 4min, 34sek ---

19 Char: Centralen, kom! Jen: Ja, jag är här Charlie. Fick du vända om? Char: Nej då, jag har bara stannat för att undersöka ett dött rådjur. Det verkar som om tjuvjägaren från i fjol kan ha varit i farten igen. Jen: Var är du nu då? Char: Jag är ute vid The Barrens och VA FAN VAR DET?!! Jen: Vad hände Charlie, vad hände?! Char: Jag vet inte men jag tyckte något just sprang förbi bakom bilen. Jag såg något i backspegeln. Jen: Det kanske bara var ett rådjur till. Char: Nej det verkade större. Nästan so DÄR ÄR DET IGEN! DET SPRANG ÖVER VÄGEN LITE LÄNGRE BORT! Jen: Var det ett rådjur? Char: Nej det såg mänskligt ut, eller har vi tur så är det tjuvskytten. Jen: Vad tänker du göra? Char: Jag följer efter så klart. Han ska inte få komma undan ett år till, inte om jag får bestämma. Jen: Är du säker på att det bara var en? Char: Ja jag tror det i alla fall. Ropa på Andy och Phil på radion och be dem komma hit. Säg att jag följer den gamla vandringsleden ner mot sjön. Jen: Ok Charlie. Borde du inte vänta på förstärkningen då? Char: Då kanske han hinner komma undan. Jag klarar mig. Skynda dig nu! Jen: Ok. Var försiktig bara. Char: Du känner väl mig? (bildörr öppnas och stängs) Jen: Patrullbil Adam 3 anropas, det här är centralen! Är ni där Phil?! Jen: Patrullbil Adam 3 anropas, det här är centralen! Är ni där?! Jen: Charlie, jag kan inte få kontakt med dem. De skulle ut till Johnsons gård och du vet ju hur dålig förbindelsen är där ute. Char: Försök igen senare. Be dem skynda sig! Jag är på väg in i skogen nu. Jag håller linjen öppen om det får dig att känna dig lugnare. --- Ljud av fotsteg och grenar som knäcks --- Jen: Patrullbil Adam 3 anropas, det här är centralen! Svara!

20 Char: Vad fan har han gjort med det stackars djuret?! Det är ju helt uppslitet! Å satan vad det stinker! Jen: Kan det ha varit ett annat djur som gjort det? Det kanske var en björn du såg i backspegeln. Char: Du vet lika väl som jag att vi varken har björn, varg eller puma häromkring. Detta är en ren mänsklig provokation. Har du fått tag på Phil än förresten? Jen: Tyvärr inte! Char: Fortsätt försöka. Jag ger mig efter den jäveln som gjort det här! --- Radiotystnad: 2min. 13sek. --- Char: Centralen! Jen: Ja, jag är här Charlie. Char: Jag har fortfarande inte sett ett spår av förövaren men jag har hört det knaka runtomkring mig hela vägen. Han skulle bara våga leka katt och råtta med mig nu! Jen: Jag gillar inte det här Charlie. Tänk om han ligger och lurpassar på dig någonstans. Char: Det är ingen fara! Här finns inga ställen där han kan gömma va i helvete?! Jen: Vad! Vad är det Charlie?! Char: Stigen försvann. Jen: Försvann? Char: Ja, jag är säker på att den här stigen leder, eller ska leda, hela vägen ner till sjön. Nu är den helt igenvuxen med törnbuskar. Jag kan kanske gå runt DÄR VAR HAN IGEN! HAN STOD BAKOM ETT TRÄD LITE LÄNGRE BORT I SKOGEN OCH AHH!! DEN JÄVELN STRÖK FÖRBI PRECIS BAKOM MIG! SE FÖR FAN TILL ATT FÅ HIT PHIL OCH ANDY NU!! Jen: Precis bakom dig?! Då måste de ju vara minst två! Ingen kan ju förflytta sig så snabbt! Borde du inte vända om i alla fall? Char: Jo, du kanske har rätt Jenna (Ansträngt tonläge). Jag går tillbaka ut till bilen och väntar på förstärkningen. Jen: Patrullbil Adam 3 anropas, det här är centralen! Är ni där?! Adam 3: Det här är patrullbil Adam 3, jag hör dig Jenna. Jen: Oh äntligen svarar ni! Charlie behöver er hjälp ute vid The Barrens. Han tror han fått upp spåret på tjuvjägaren från ifjol men jag är inte så säker på att han är ensam den här gången. Jen: Var är ni? Adam 3: Vi är ungefär en kvart ifrån Charlie. Jen: Skynda er! Han sade att han skulle möta er vid bilen. Adam 3: Det är uppfattat! (Ljud av siren)