Det första Ahmid märkte var att han var naken. Sedan kom ljuset och trängde in genom hans ögonlock; ett flackande gult ljus. Han låg på en sandig

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "Det första Ahmid märkte var att han var naken. Sedan kom ljuset och trängde in genom hans ögonlock; ett flackande gult ljus. Han låg på en sandig"

Transkript

1 Det första Ahmid märkte var att han var naken. Sedan kom ljuset och trängde in genom hans ögonlock; ett flackande gult ljus. Han låg på en sandig stenyta, platt sten uppvärmd av solen, och en rökig doft full av tjära fyllde luften. Ynkliga röster från dussintals människor nådde honom, och han slog upp ögonen. En skog av oklädda ben stod runt honom, och han tog sig upp så snabbt som möjligt. Han stod i en bred korridor, fyra meter på bredden och säkert lika hög, med pelare i sandsten längs väggarna och facklor i ringar mellan pelarna. Ahmid var ganska kort, och kunde inte se och kunde inte se över huvudena på folkmassan mot vad som fanns i änden av korridoren. Ingen hade några kläder på sig, och ännu värre, gruppen innehöll både män och kvinnor. Han försökte hålla sig så långt bort som möjligt från kvinnorna, men varken de eller någon annan verkade bry sig om den prekära situationen. De bara vankade fram i sakta mak med en apatisk uppsyn, som om de hade gått i denna korridoren i dagar. Alla verkade veta vart de skulle, framåt, med vad fanns i slutet av korridoren? Gången verkade gå framåt i en evighet, men utan någon som helst förvarning var de inne i en sal. Ahmid tittade bakom sig och såg bara gruppen med människor som han nu räknade till ett trettiotal. Det syntes ingen korridor bakom dem, utan bara sandstensväggar. Istället vände han sig framåt och såg att folkmassan verkade vänta på något. Ahmid hittade en pelare till höger som satt på en upphöjd plint, och han hoppade upp på den för att kunna se över alla huvuden. Längst fram i rummet, på en plattform av vit sandsten, stod en jättelik balansvåg, en sådan som bara marknadsförsäljare använde nuförtiden, med en skål av silver och en av guld. Men Ahmids ögon drogs inte till den, utan till mannen som stod bredvid, om man nu kunde kalla honom det. Han hade egyptiernas solbrända hud, stod i bara sandaler och ett kort kjolliknande tyg, men från axlarna och uppåt var det inte en människa som granskade samlingen framför sig. Det var en schakal vars gula ögon och öppna mun såg den som byten och törstade efter deras blod, det var Ahmid övertygad om. Men på golvet, som en trogen hund vid sin herres fötter, låg ett ännu värre monster. Det såg först ut som en krokodil från Ahmids håll, men när den på kommando från sin herre reste sig upp, såg han 3

2 att det var något ännu vidrigare. Den hade en krokodils huvud, men den främre delen av kroppen var ett lejons, och den bakre en flodhästs. Herren verkade hålla monstret i ett osynligt koppel av skarpa ord, vilket gladde Ahmid. Han hyste ingen tvekan om att besten skulle ha kastat sig in i folkhopen och slitit dem alla i stycken annars. Du! Plötsligt stod Ahmid längst fram, trots att han nyss för sig att han stod mitt i den anonyma massan. Alla verkade titta på honom, men Ahmid kunde bara se på fingret som pekade anklagande i hans riktning. Det tillhörde den jättelika mannen med schakalhuvud, och Ahmid drogs mot sin vilja steg för steg framåt. Han försökte säga något, ord som kunde stilla herrens vrede och mildra hans straff. Men tungan var som damm i hans mun och ord kunde inte göra någon skillnad nu. För Ahmid visste vad som skulle komma; han hade hört sagorna från förr, men hade inte trott att det skulle ske på riktigt. Den pekande handen förvreds i en gripande klo, och en fruktansvärd smärta högg tag i Ahmids bröst. Det kändes som om ett dussin knivar stacks in i honom, och innan han hann göra något stod en fontän av blod ut från honom. Hans hjärta flög ut till schakalmannens hand och Ahmid stod bara kvar och stirrade. Men han stod kvar. Ett hjärta tyngs av orena handlingar, hörde Ahmid herrens mässande röst, men lättas av lathet och brist på handling. Schakalen rörde inte på munnen när han talade. För att få stiga in i den Eviga Staden Sekhet Hetepet måste hjärtat väga jämt med Ma ats fjäder. Ahmid var osäker på om han var värdig att tala, men han rosslade ur sig en fråga. Men om den inte väger jämnt? Då kommer Ammit, han visade på monstret som just nu vilade på golvet, men med giriga ögon riktade mot herren Anubis blodiga hand, att sluka ditt hjärta, och din själ kommer att vara för evigt fördömd. Herren öppnade en gyllene ask som stod på en piedestal bredvid vågen och plockade upp en guldglänsande strutsfjäder. Ahmids hjärta skulle garanterat väga mer än en simpel fjäder. Fjädern lades i silverskålen och hjärtat i den gyllene skålen. Vågen svängde fram och tillbaka i en evighet, eller ett par ögonblick. Ahmid, i sin stora okunskap 4

3 i hur saker och ting fungerade på en plats som denna, såg inget fel, men han kunde se den brydda rynkan som växte i herrens panna. Vad hade egentligen Ahmid ägnat sitt liv åt mest; syndiga handlingar eller brist på hederliga handlingar? Det var svårt att avgöra vilka det fanns mest av, de hade blivit så många av båda sorterna. Han hade försökt bättra sig under de senaste åren, men till slut hade hans historia hunnit ifatt honom och en tidigare kollega hade skickat en lönnmördare efter honom. Och nu, här i slutet av allt, skulle han få sitt straff, och monstret Ammit skulle få dagens första mål mat. Men vågen ville inte sluta att gunga, även om svängningarna var mindre nu. Herren vred sitt huvud mot Ahmid, och han väntade sig att en stor vrede skulle riktas mot honom, ett öde värre än Ammits käkar, det var han övertygad om. Men istället lät han höra ett fnysande skratt. Det verkar som om Ammit får hålla sig en stund till, men vi andra kommer få oss lite underhållning till livs. Med en diskret gest med sin blodiga hand drogs en tung dörr av sandsten upp i den vänstra väggen. Bortom dörren fanns bara ogenomträngligt mörker. Anubis skrattade iskallt, utan att ett uns glädje spreds i salen. Det tog ett par ögonblick innan folkmassan började skratta hysteriskt med honom, inte för att de tyckte att Ahmids situation var rolig, utan för att de trodde att samma öde väntade dem om de inte höll sig väl med dödsguden. Men Ahmids öde var redan beseglat, och han kunde inget annat göra än att gå ut genom dörren. Det sista han hörde innan dörren drogs ner bakom honom var herrens röst: Gå genom de tolv portarna, och visa dig värdig. Först då får du stiga in i den Eviga Staden. Så det fanns alltså en chans. Det blev helt becksvart när ljuset från salen ströps. Han kunde känna sand under fötterna, men inte om den var varm eller kall. Var det ens sand han kände? Han var inte säker. Allt var som i en dröm; alla sinnen suddiga eller döda. Han trodde att hans ögon hade börjat vänja sig, men det enda han såg var tre blå ljuspunkter framför sig, placerade lodrätt ovanför det som borde vara horisonten. Marken 5

4 under honom var bara marginellt mörkare än den djuplila himlen. Var sanden svart? Allt var helt tyst, men han kunde se bättre nu. De tre blå ljusen framför honom var helt fristående lågor, de brann ur tomma luften, men de hängde precis intill en minst tio meter hög pelare i vit kalksten. Man kunde tycka att den vita stenen borde sticka ut i den mörka miljön, men den tycktes precis lika svart som sanden den stod på. Långt till vänster kunde han se tre likadana eldar vid en vit pelare. Mitt emellan pelarna flöt en bred flod, en skugga av den livgivande Nilen. Svartare än den mörkaste natten var den, med bara små glimtar av de blå eldarna som visade att vattnet faktiskt rörde på sig. Ahmid tyckte sig se andra former som bröt vattenytan, men tittade bort omedelbart. Hans blotta blick kunde säkert locka till sig deras uppmärksamhet, och han hade en aning om att de inte fanns där för att hjälpa honom på denna hans sista resa. Gå genom de tolv portarna, hade herren sagt, så skulle Ahmid visa sig värdig Paradiset. För det var väl det som den Eviga Staden var? De två pelarna måste vara den första porten. Ahmid tog sina första steg framåt, hans sinnen inbäddade i bomull. Pelaren tycktes inte närma sig i rätt hastighet, eller var det så att hans ben inte rörde sig så snabbt som han trodde? Den vita stenen växte sig bara större och större och kom för evigt närmare. Pelaren sprang förbi honom innan Ahmid hann reagera, och plötsligt befann han sig på andra sidan. Längre än så tänkte han inte, innan helvetet slog honom till marken. * * * Sanden rev i hans hud som om kornen var glasskärvor. Han kunde knappt andas utan att halsen revs sönder, och hela kroppen skakade av kylan. Ahmid öppnade ögonen, men kunde fortfarande inte se något. Sandstormen hade slagit honom till marken som en jättes näve. Hur hade den uppkommit så snabbt? Sedna mindes han var han var, och att alla tankar på vad som var naturligt eller inte var fullständigt grundlösa. Här skulle allt hända bara för att spä på hans lidande och testa hans karaktär. Eller så var allt bara till för att herren och alla 6

5 andra som tittade på skulle bli underhållna. Han tittade runt som om han skulle kunna se deras flinande anleten, men han såg bara den svarta virvlande sanden. Han måste resa sig, kunde inte ge upp redan, innan att ens ha kommit någon vart. Han var inte svag. På darrande ben tog han sig upp, och den isiga ökennatten rev tag i honom. Han var kall, hungrig och törstig, men han tog sitt första steg i vad han trodde var rätt riktning, längs med floden men på behörigt avstånd. Han insåg att det var hans egna val som skulle hålla honom levande genom den här prövningen; han fick inte ta det enklaste alternativet som alltid låg och väntade på honom under hans fötter. Kylan, hungern, smärtan, törsten. Han kände dem hela tiden under de tretusen femhundra sextiotvå steg som han tagit. Det fanns inget annat sätt att mäta hur långt han kommit. Kroppen vande sig inte heller vid allt lidande, vilket helt uppenbart var meningen. Inget hade förändrats kring honom, bara virvlande svart sand, det svartare mörkret till vänster honom som bara ville dra ner honom i djupet, och det gäckande glittret ovanför honom som bara skrattade åt honom när han alltmer sällan tittade upp för att få någon sorts hopp från de svaga ljuspunkterna. Allt var tomt och evigt. Han kastade en blick åt sidan. Vad fanns där? Bortom nej, närmare. Ingenting. Han var ensam, lämnad åt sitt lidande. Ahmid, krämare, langare, smugglare, brännare. Men aldrig hade han skadat någon, alltid valt sina uppdrag med försorg. Inga människor inblandade, det hade han alltid sagt till bossen, även om det inte gillades och sänkte hans betalning. Slavhandel var ett gränsfall som han höll på med tidigt i karriären, innan han hade skaffat sig skicklighet och självförtroende nog att säga ifrån. Där var någonting, det var han övertygad om. Till höger, längre in i öknen. Någon såg på honom, ville åt honom. Ahmid skakade på huvudet, måste hålla sig vaken, uppmärksam. Om det fanns andra som honom själv här, eller värre folk, så måste han vara vaken. Annars kunde det hela var var han nu? Sextusen femhundra nej, sexhundra. Han hade tappat bort räkningen, hans enda livlina i denna rymd av ingenting. Nu var han helt förlorad och resan skulle fortsätta 7

6 i all evighet. Där var det igen. Ett glitter från något som inte var stjärna eller vatten svartare än natten. Ögon. Uppenbarare än någonsin. En människas ögon, och ändå inte. Han borde vara glad över att få träffa en annan människa. Men nej, det fanns ingen glädje att få här ute, och ingenting var bra. Ögonen satt i ett huvud, och Ahmid kunde bara precis uttyda de andra delarna som också skulle sitta på ett ansikte. Huvudet gapade. Sade det något? Skrek det? Ahmid hade inte hört något på väldigt länge. Var det flera år sedan? Skulle han ens förstå någon om den sade något? Han kunde se tänder; långa tänder. Munnen tycktes växa och kräkte ur sig hundratals vassa tänder som trängde genom käken och kämpade om att få plats. Ahmid hörde det tysta skriket och försökte kasta sig framåt, snubblade och kröp iväg i sanden av rakblad. Skar sönder händer och knän. Det tysta skriket hördes inte längre, och inga såg syntes på hans kropp. Men smärtan fanns kvar, alltid där. Hade det varit en mardröm i mardrömmen? Spelade det någon roll? Hans hjärta bultade snabbare, men gav honom ingen värme. Det var inget han förväntade sig; hans hjärta slutade att fungera när det slets ut av vem det nu hade varit. Minnet fungerade sämre nuförtiden. Han mindes bara den gamla tiden, tiden då han gjort sig förtjänt av allt det här. Sanden rann iväg under hans fötter, som om den vore levande och ville fly från honom. Skulle den göra det? Den drog honom åt sidan, bort från vattnet. Den rann neråt, som i ett timglas, och Ahmid snubblade. Han kunde se ner i djupet av hålet dit sanden rann; en mörk fläck. Det var huvudet igen, men alla tänderna som trängdes. Alla ville vara den som stack honom först. Men nu kände han igen vems ögon som satt ovanför. Det var hans gamla chef och boss. Hans eviga hunger efter mer och skrik på sina slavar att föda honom pengar och vapen och droger. Nu var hans skrik tyst men högre, och han ville ha Ahmids kött och ben och blod. Först stirrade Ahmid bara på de vassa svarta tänderna som flöt omkring under de djupa ögonen. Men detta skulle inte vara ett bra slut, inte nu. Bossen skulle inte vara den som bestämde när och var Ahmid skulle dö. Huvudet hoppade upp och högg efter hans ben och tänderna flög, men vågade inte lämna säkerheten i munnen. Ahmid 8

7 kravlade bakåt och sprätte sand neråt, men den bara rann bort. Han vände sig om och grävde allt vad han kunde med armar och ben, och han sjönt inte längre ner i hålet. Utan att höras skrek tänderna ännu högre, men de vann inte. En liten stjärna dök upp på Ahmids himmel. Om du inte ger upp så har du inte förlorat. Den försvann lika snabbt som den kommit, men den hade varit där. Detta var ett evighetens land, och skulle denna kampen hålla på i en evighet så kunde det få vara så. För så länge Ahmid kämpade för sitt liv så hade han vunnit, och kanske var till och med detta bättre än att bara streta fram genom den evigt svarta öknen där ovan, utan hopp och utan mål. Här nere hade han ett syfte. Men kampen fick en ände. Ahmid hade slutit ögonen för länge sedan, men han kunde känna att han nådde plattare mark. Han kröp en bit fram innan han tittade bakom sig. Tänderna fanns inte längre kvar, och den eviga och iskalla vinden suddade snart ut alla tecken på att där någonsin varit ett hål. Ahmid reste sig och såg ut mot floden av ingenting och någonting, och hittade sin färdriktning igen. Men någonting hade förändrats. Hade vinden mojnat lite? Nej, den rev på precis som innan, och stack i ögon och rev sår i hans hud som inte syntes. Men jo, den gjorde inte lika ont som förut, och kylan var inte lika bitande och kvävande. Han fortsatte sitt stapplande och kunde ana att synen räckte lite längre, kunde se mer av den svarta öknen och kanske till andra sidan floden. Och där var de; de blå eldarna. Han hade kommit fram till nästa port. Hans kropp verkade skrika ännu mer av smärta nu när han hade kommit längre på sin eviga resa, men han tvingade benen att dra honom framåt. Han visste att något bättre väntade. Och när han var inom armslängds avstånd till den vita pelaren tystnade allt. Han hade glömt bort vad tystnad egentligen var, men nu när han låg med ansiktet nere i marken insåg han att han inte hade hört någonting annat än den rivande vinden; inte ens hans egna andetag eller hjärtslag. De välsignade nu honom genom att pocka på uppmärksamhet, och han skulle ha gråtit av lycka över att få känna sin kropp igen, om han hade haft vatten att avvara. När han hade nått fram till den andra porten kände han ingen kyla eller smärta, och stjärnorna tittade försiktigt fram bakom den sammetstunga himlen. 9

8 * * * Glädjen varade inte länge. Han kunde naturligtvis inte stanna kvar vid den varma pelaren, utan måste fortsätta sin resa. Värmen avtog ju längre bort han tog sig, men den nådde inte samma bitande nivå som tidigare. Däremot så kände han fortfarande hunger och törst, och han var fortfarande naken och den svarta sanden skar in i hans hud. Om det fanns tio portar till, så kanske de skulle lindra hans smärtor, precis som den senaste gjort. Det skulle kanske komma fler prövningar som han skulle klara av för att visa sig värdig Paradiset, och då måste han röra sig framåt genom helvetets pinor. Han hade prövat att räkna sina steg igen, för att ta reda på hur långt han gått, men det var lönlöst. När han vände sig tillbaka mot den värmande porten så verkade den vara närmare än den borde vara, även om den faktiskt rörde sig bort och inte höll honom tillbaka. Men flodens strands olika små vikar och bukter rörde sig bakåt med korrekt hastighet. Eller var det så att den leriga sanden förflyttade sig av sig själv, konspirerande med pelaren för att få honom att tro att han rörde sig som han borde? Han stannade ibland för att kontrollera, men strandbrinken rörde inte en fena, var helt livlös. Han vågade inte gå närmare; rädd för Det som rörde sig under vattenytan skulle sträcka upp något och dra ner honom. Magen skrek och munnen kändes som om han tuggade på sandpapper. Känslan försvann inte heller, eller mildrades, som om han skulle vänja sig vid den, utan den var lika färsk i hans sinne nu som första gången han stigit ut i detta straffens land. När hade det varit förresten? Igår? För en timme sedan? Kanske för ett år sedan. Det spelade ingen roll egentligen; han skulle nog befinna sig här en evighet ändå. Fast han rörde sig hela tiden, det trodde han. Resan kunde väl inte vara för evigt? Han hade blivit hitskickad i ett syfte, för att komma någonstans. Men han kunde inte komma ihåg vart han skulle, eller vem som hade bestraffat honom med resan. Men han visste att han måste ta sig framåt. Det fanns ett konstigt mönster i sanden, ett som inte hade varit där innan. Det störde honom; det hörde inte dit, var inte en del av hans 10

9 rutiner. Det var små hålor, fördjupningar som låg på rad. De försvann framåt bortom synhåll, men gick också bakåt. Han följde dem med blicken bakåt och höger och såg en annan rad med nästan likadana hålor. Det var hans egna fotspår. Men han hade aldrig gått här innan, han hade bara gått framåt; det fanns ingen annan riktning att gå. Så det måste betyda att det fanns någon annan som han här, en annan Vandrare. Det var så han tänkte om sig själv, en Vandrare. Det var vad han gjorde, hans syssla, hans yrke. Tidigare hade han arbetat med något annat, hade levt ett liv, hade haft ett namn. Nu var han bara Vandraren, för det fanns ingen annan här som vandrade. Men nu kanske det skulle ändras. Då skulle han behöva sitt namn. Men det hade han också glömt bort, precis som allt annat. Vandrarens blick for upp, lyftes från hålorna i marken. Den andra var i närheten, det kunde han känna av. Något som störde friden i det ordinära formligen skrek ut sin närhet. Vandraren ville inte ropa med sin egen röst, om den ans fungerade längre. Hade han ens använt den någon gång? Istället började han gå snabbare framåt, som om hans hastighet skulle göra någon skillnad på denna plats. Han följde den andres spår, som gick mot samma mål som han. Kanske kunde han till och med urskilja några svaga blå ljus i fjärran, men de brydde han sig inte om just nu. Han måste få veta om han var ensam. Fotavtrycken tycktes bli slarvigare nedtryckta, som om den andra tog sig fram snabbare. Vandraren hade blicken riktad ner i marken, och det var hans näsa snarare än hans ögon som märkte skillnaden. Det fanns en sällsam doft i luften; lite stickig men också ren. Den fick honom att nysa, men insikten fick honom att titta upp. De blå eldarna hade kommit närmare nu, mycket snabbare än de borde ha gjort. Men ännu viktigare, Vandraren fick syn på vad som gav ifrån sig doften. Nedför den vita kalkstenen sipprade en tunn rännil med vatten, och vid pelaren stod en annan man och slickade den välsignade vätskan i sig. Detta var en vanlig man, precis som Vandraren, och inte som tänderna han stött på innan. Men han drack upp allt vatten. Det skulle inte finnas något kvar till Vandraren om han fortsatte på det viset. 11

10 Vandraren började snabbt gå fram till honom för att se till att han också fick något. Den andre hade redan druckit tusenfalt mer än vad Vandraren hade längtat efter. När han var ett par armslängder bort vred sig den Girige mot honom och grinade illa. Flera tänder saknades och resten var gula, men Vandraren trodde inte att han själv såg mycket bättre ut. Han försökte säga något, få den Girige att sluta och dela med sig, men han fick inte ett ljud ur sig, inte ens ett torrt raspande. Den andre såg ut att försöka sig på samma sak, men utan bättre resultat. Då försökte Vandraren sig på att sträcka sig fram som för allmosor. Det som han hade rätt till; det var det skrivet, någonstans. Men den Girige bara slog undan handen, och fortsatte att slicka på pelaren. Varför delade han inte med sig? Vad kunde det finnas för fördel med att inte ge till någon annan av det som man hade i sådant överflöd, speciellt nu när källan såg ut att sina. Vandraren gick fram och tog tag i den Giriges axlar för att försöka mot bort honom. Han kände svagheten i sina egna armar, men också hur tunn den andre var. Den Girige gapade av vrede och försökte ta sig tillbaka, men Vandraren höll fast honom, och blev istället mål för den Giriges vrede. Armar viftade och slog i luften och på kroppen. Det var som om två pappersgubbar slogs på varandra, så tunna och svaga var båda två. Vandraren försökte till en början ta det lite lugnt och inte skada honom för mycket. Han var här för att han fått en chans att bete sig lite bättre, och fanns det inte någon som såg på honom och som dömde honom? Men när den Girige började använda fingrar som klor och stänka sand i Vandrarens ögon, som vid det här laget var vana vid en sådan behandling, så fick det vara nog. Han väntade ut en öppning i den giriges gard och laddade upp ett slag som han i en annan värld lätt skulle ha undvikit, men som i denna fick hans motståndare att falla till marken. Vandraren flåsade inte, kände sig inte ett dugg trött. Det enda han kunde känna, som alltid, var den allestädes närvarande törsten och hungern. Sanden började täcka den Girige, och snart skulle han vara begraven om han inte rörde sig därifrån, och då skulle Vandraren vara långt borta. Men innan han vände sig mot pelaren för att se om det fanns något vatten kvar, kom det något mörkare än becksvart och 12

11 grep tag om en av den Giriges armar. Det var Någonting från floden, och snart var kroppen försvunnen under de små vågorna. Om den Girige också hade varit testad som Vandraren var, så hade han misslyckats och fått sitt straff. När Vandraren vände sig tillbaka mot pelaren så fanns det inte en rännil från den, utan en liten bäck med helt klart och rent vatten. Hans tunga behövde inte vidröra stenen; han kunde samla upp vatten i händerna och dricka sig otörstig. Detta var belöningen för att inte bara kämpa för att undvika, utan även för att kämpa för att vinna. * * * Vad gjorde barnen här? Skulle inte detta vara en plats där folk som betett sig illa skulle testas och straffas? Eller kanske de var ett test i sig? Vandraren sjasade iväg de tre mot pelaren, som han själv mirakulöst nog lyckades motstå medan han kontrollerade de två kropparna som hade förgripit sig på barnen. Han kunde inte förstå hur någon människa kunde bete sig på det viset de gjort, men han visste också mycket väl vad denna platsen kunde göra med normalt mentalt stabila människor. Det hade han sett i både sig själv de tre andra människor som han hittills mött. Barnens till synes immunitet mot detta gjorde att Vandraren kom fram till att de förmodligen inte var folk som straffats, utan ytterligare ett test. Trots att magen skrek som att någon hade stuckit en kniv i den och hans kropp inte hade mycket till ork, drog han iväg de två kropparna till flodens kant. Han hoppade tillbaka snabbt då en av tentaklerna från flodens innevånare, eller kanske floden själv, nästan rörde vid honom, och sedan gav han sig äntligen av mot pelaren. Barnen hade försvunnit. Hans ögon njöt av att sa något nytt, någon han inte hade sett tidigare i denna enformiga värld. På pelaren växte bleka grå-gröna rankor på vilka klasar med röda bär hängde. Försiktigt så att han inte skulle tappa dem, eller kasta upp eftersom han inte hade ätit på flera dagar eller månader, svalde han dem. De smakade inte mycket, men det var en njutning över allt annat, en gudomlig eufori som inte ens drickandet av vattnet vid den tredje portalen kunde jämföra sig med. 13

12 Allt annat som de tidigare portarna hade erbjudit, vatten och värme, fanns också här, och även ett par knytnävsstora stenar halvt dolda i sanden. Han såg att ett par hade blivit uppbrutna av barnen, och hade innehållit något kladdigt och grötliknande. Han knäckte en av de hela stenarna mot pelaren som ett ägg, Och svalde den smaklösa men mättande gröten inuti. Var detta Paradiset? Han hade aldrig haft det så bra som han hade det nu. Men fanns det något bättre bortom den dolda horisonten? Det måste det finnas, för han kände sig lealös, och samtidigt kunde han inte vila. Han var trött men sömnlös och kunde inte finna orken att ens lägga sig ner. Han skulle nog inte kunna somna ändå; det fanns en trött rastlöshet i hans ben som inget kunde råda bot på, utom möjligtvis de underbara kurerna som fanns vid varje port. Det måste finnas fler, och Vandringen fortsatte sin gärning genom det svarta öknen. Hans magen var full, törsten släckt, och kroppen värmd, men ändå var Vandraren långt ifrån tillfreds. Helvetets piskor drev på honom där just Paradisets händer hade smekt honom. Han var ensam; hade inte stött på en verklig själ som inte hade velat honom något ont i hela hans nuvarande liv. Han kunde inte minnas där han sade ett ord senast, ens till sig själv. Kunde han tala? Vinden må vina mindre, men det var fortfarande det enda ljud han kunde höra. Inte ens hans egna släpande fotsteg var hörbara. Höger. Vänster. Ingenting förändrades någonsin på denna plats. Sanden. Vinden. Himlen. Floden. Höger. Vänster. Ibland kunde han se ögon glittra till i mörkret. De ville honom alltid illa, men ingen vågade närma sig. Inte än, så länge han hade sida egna ögon på dem. Han kunde inte vila, det fanns ingen trygghet. Så fort han slöt sina ögon så skulle de komma; monster från hans mardrömmar, om han haft några. Höger. Vänster. Det var inte samma smärta som innan, för den kunde han minnas. Den gjorde inte ont, skar inte i honom, men den värkte. Den nya smärtan var värre; den malde ner hans tro tills inget fanns kvar. Den gamla smärtan var ett minna blott, en kär gammal vän som man kunde längta tillbaka till och hoppas på att man kunde träffa igen någon gång. Den kunde man lita på; den sporrade en till nya stordåd. 14

13 Vandraren mindes vad den fått honom att göra, kämpa mot de stora tänderna, rädslan som ombyttes i mod. Den smärtan var sedan länge borta. Höger. Vänster. Denna var värre. Den gjorde inte ont, den skar inte. Spelade det någon roll om han gick eller inte? Han kom ändå inte någon vart; han gick bara i cirklar, precis som hans tankar. Floden. Sanden. Vinden. Himlen. Ljuset. Höger. Vänster. Det skulle inte spela någon roll om han lade sig ner här och bara var. Han skulle inte vila, få någon ro eller återfå energi. Men det skulle inte vara värre än det han gjorde nu, och inte bättre. Det skulle bara vara. Han visste inte om han ville det ena eller andra, men det spelade ingen roll det heller, för vad han än gjorde så skulle det göra detsamma. Han stannade upp. Det var en liten förändring i alla fall; sanden rörde sig inte längre. Den brydde sig inte. Ljuset. Det hade varit något, något han sett. Men spelade det verkligen någon roll? Det var säkert bara ett par ögon till. Ögon som skulle sluka honom när han lagt sig ner och inte längre såg sig omkring. Hans hals verkade få ett eget liv en kort sekund, och lyfte upp hans huvud. Hans ögon gav ifrån sig en sista ansträngning och orkade se. Blått ljus, tre små ljuspunkter. Men spelade det någon roll? Det var inget nytt, de hade han sett förr. Och då var det något bra. Något nytt varje gång. Något som inte hade varit innan. Några elaka ögon verkade ha kommit närmare sedan han nickat till, men jagade nu iväg när han kunde se dem igen. Vandraren vandrade inte. Orkade inte. Han var så trött, ville bara lägga sig ner fastän han visste att det inte spelade någon roll. Men kanske kanske skulle det spela roll där framme. Vid de vita pelarna fanns det mycket som spelade roll i detta tristessens helvete. Och han önskade så väldigt mycket att få något nytt. Längtan var en ny känsla som dök upp inom honom. Det blev inte så mycket känslor nuförtiden, och då alltid i närheten av pelarna. I alla fall de bra känslorna. De blå eldarna hade inte kommit närmare. Vad gjorde han? Stod bara still. Men det kunde han inte göra om han ville komma någon vart, det var han övertygad om. Höger. Vänster. Nya steg, inte gamla. Framåt varje gång. Nya marker för varje steg, ny sand under fötterna. Pelaren såg inte ny ut, såg ut precis som de gamla. Men när han tog 15

14 steget intill den kände han istället skillnaden, och knäna vek sig under honom. Detta var Vilans Port. All energi flödade ut ur honom, och han hann precis lägga sig tillrätta på den mjuka behagliga sanden innan sömnens svarta bonad drogs över hans ögon. Han kunde vila till slut. * * * När Vandraren vaknade igen låg han kvar en stund. Han hade inte så bråttom, eller hur? Hade han det inte bra här? Han led inte, hade mat, vatten, värme, och han kunde sova lugnt. Vad mer kunde man behöva? En lång stund kunde han inte komma på ett bra svar på den frågan. Han bara låg ner på den mjuka sanden och såg upp mot stjärnorna. Sedan dök det upp något. Han kunde inte säga vad det var, men någonstans i hans sinne fanns en röst som sa att det måste finnas något mer, något bortom sanddynernas eviga svarta täcke och natthimlens glittrande sken. Natt? Ja, det var så det hette. Men om detta var natt, då måste det finnas något som inte var natt. Det var Dag, en tid då det var ljust överallt, starkare än de blå eldarna, som gjorde att man kunde se mycket långa avstånd. Kanske till och med till vad som fanns bortom öknen. Men varade inte den för evigt? Kanske kanske inte. Vandraren satte sig upp. För han var Vandraren, och det var precis vad han borde göra. Det var inte meningen att han bara skulle ligga här, han hade ett syfte, ett evigt mål. Steg för steg tog han sig upp och drog ett djupt andetag. En fot sattes framför en annan, och nu flöt stegen på som aldrig förr. Han kom lätt in i ett meditativt tillstånd, och tankarna flöt bort. De gick inte till någon speciell plats, men för en gångs skull var det inte oroliga eller upprymda. De var helt enkelt till freds med allt. Vinden hade mojnat och var nu en svag bris över de svara dynerna, och Vandraren kände att hans fötter var så säkra att han kunde sluta sina ögon och låta fötterna föra honom framåt av sig själva. Detta gjorde att han första inte märkte att den tidigare så oföränderliga världen ändrades på et radikalt sätt. Det första var värmen. Det var inte samma värme som han känt vid porten; den hade kom- 16

15 mit inifrån honom själv, ett resultat av hans strävan. Nej, detta var något utifrån, en gåva man fick utan att riktigt förtjäna den. Det tog ett tag innan han vågade öppna ögonen, även om benen fortsatte att röra honom framåt automatiskt. Något gammalt inom honom visste vad detta nya var, men han vågade inte hoppas. Till slut pockade den strålande värmen på så mycket att han inte kunde motstå det längre. Han öppnade ögonen och de brast nästan direkt ut i tårar; båda av smärta och överväldigande. Det var en gryning. Någonstans under dynerna hade det gömt sig en sol. Han kunde inte se dess skiva, men morgonljuset fanns där, och när hans ögon hade vant sig och benen fortsatte framåt i sakta mak igen, kunde han förstå för första gången på evigheter att det fanns färger i denna värld av leda, straff och tester. Sanden under hans fötter hade blivit mörkbrun, himlen ovan djupt lila när den jagade bort de vakande stjärnorna. Hans egen kropp kändes mer levande nu när han kunde se den ordentligt, och känna något mer än kyla och icke-kyla, men när han vred sig blick åt vänster var vattnet i floden fortfarande lika svart, mörkare än natten. Han hade inte nått slutet än; många prövningar återstod. Men det var ljuset som drev honom framåt nu, och når han såg var solen skulle gå upp så hade han en riktning att gå efter. Paradiset låg i öster, mot den livgivande solen, och källan till floden som var modern till allt som levde. Han märkte att solen slutade stiga när han stod still, så han fortsatte i allt raskare takt. Himlen började bli röd, och sedan orange, och han snabbade på ännu mer. Han ville se den, inte bara det ljus som den skickade iväg, inte vara de ord som den förmedlade. han ville se talaren; solen i egen hög person. När den första strålen träffade hans panna blev han så chockad att han föll ner på knä. Då försvann han från strålens grepp, så han började krypa fram så snabbt han kunde för att åter få känna dess smekningar. Solen rörde vid hans panna igen och snart även hans ögon. Det var bara en lite punkt där framme, och han kröp ännu längre för att kunna se mer. Bågen som bildade skivans överkant kunde han nu se, en fingerbredd ovanför horisonten. Nu stannade han till och sjönk ner, stirrandes in i det ljuvliga ljuset. 17

16 Det fanns inget skönare än detta, som han hade längtat efter under hela denna vandringen. Bättre än någon annan gåva han fått vid någon av portarna, så gav solen färg och liv åt allt som var. Han kunde inte sluta att beundra det perfekta i ljuset. Han kunde inte se något annat, allt var bara ljus, och han omslöts av det. Sedan blev allt bara mörker och smärta när en stank av bränt kött nådda hans näsa. Han skrek till och höll sig för ansiktet när han för sent förstod vad som hänt. Hans ögon hade bränts ur sina hålor, och där fanns nu bara svarta, hupskrumpna klumpar, som dadlar som lämnats ute för länge. Smärtan försvann ganska snabb, för det fanns inget kvar som kunde känna den. Tårar förnekades honom, och mörkret och värmen han ändå kände hånade honom och hans svagheter. Han hade blivit för girig efter ljuset som han saknat för länge, och stirrat sig blind. Sittandes på alla fyra väntade han. Men inget hände. Var detta det enda straffet? Skulle han inte dras ner i floden för att ha syndat på denna plats, och för evigt fördömas att lida? Inget verkade hända, och han kunde fortfarande känna sanden under hans händer och fötter, och solstrålarnas värme. Kanske var detta det enda straffet han skulle få. Kanske hade hans tidigare handlingar gett honom en viss respit och ett litet kapital att använda. Om allt inte var svart eller vitt så kanske det faktiskt fanns stora och små synder, och stora och små straff. Kanske kunde han få en plats i Paradiset ändå. Han ställde sig upp igen. Han kunde känna av var solen fanns i och med värmen den spred, och han kände av lukten från floden så att han inte skulle kliva ner den. Således, blind och i sakta mak, fortsatte Vandraren sin resa. * * * Ovärdig tog han sina steg. Solens strålan värmde honom, hånade honom allt eftersom han bara kunde känna dess resa uppåt himlen. Tusen gånger hade han ångrat att han stirrat så girigt på hans anlete, och tusen gånger hade han bett om ursäkt. Men han kunde inte få förlåtelse, för det han hade gjort fanns ingen bot. Han var bara glad att han överhuvudtaget fick lov att fortsätta sin kamp, även om belöningen inte skulle vara densamma längre. Men detta var en god lär- 18

17 dom, att man måste sona för sina misstag och lära sig leva med konsekvenserna. Man kunde inte lyckas varje gång. Tiden gick långsammare när han inte hade saker att titta på, och det fanns inget som hans öron kunde underhålla honom med. Men på något vis tyckte han sig höra skillnader i miljön, kanske något som visade hur omgivningarna tedde sig, hur de såg ut om han hade sett dem. Kanske skulle han ha sett något annat än den enkla öknen om han varit rättrogen nog, men nu fick han nöja sig med vad han hade. Oavsett vilket så skulle han fortsätta kämpa sig fram. Hans andetag ekade nu mot något som var nära. Där hade alltid varit något långt borta som hade svarat på hans nu känsliga öron, men detta var närmare och mindre. En annan människa kanske? Eller någon annan varelse som en gång hade varit en riktig människa? Vanligt folk var det brist på här, och själv räknade han sig inte till den skaran. Men han hörde inget annat, och han var säker på att han borde höra något mer som skulle identifiera en varelse. Men detta måste vara ett föremål stort nog att han kunde höra dess svar på hans röst. Det kom närmare, eller så närmade han sig det. Ett knastrande ljud, som av en eld, fick han att stanna upp. En lägereld betydde andra människor, och det betydde oftast problem. Men ljuden var för små, och var de inte flera? Vandrarens hjärta hoppade till, och han tog ett par snabba steg till. Bekanta stenar kändes under fötterna, och händerna började svepa fram och tillbaka. Han hade inte stött på en port på så länge, inte sedan solens utmaning. Händerna stötte i kall sten, han kände rankorna med färsk frukt och vattnet som sipprade från pelaren. Han hade nått nästa port, och hade alla de tidigare belöningar som han tidigare förtjänat. Men han rörde dem inte. Istället sjönk han ner på knä och lutade pannan mot den kalla kalkstenen, tungan torr som sand och magen skrikande efter näring, kroppen bedjande efter vila. Allt detta fanns, men hans sinne kunde inte få någon ro. Han bad om förlåtelse till vem som än kunde lyssna, men främst till den vackra solen, fadern till allt som var och skulle komma att bli. Om och on igen; väntade på något tecken. Vandraren ville inte fortsätta om han inte kunde få något slags signal om att han någonsin skulle bli välkommen vid Vandringens ände, om han kom dit med utbrända och syndiga ögon. 19

18 Solen såg på honom rakt uppifrån och hade inte rört sig en millimeter under de timmar han suttit där. Men han skulle sitta där tills han hade fått svar eller föll ihop av hunger eller sorg. Det kliade lite. Han vågade inte röra sig. Han ville inte knipa ihop ögonlocken i rädsla för att de skulle vara i vägen. Men han var säker på vad som höll på att hända. Han tvingade sig till att via tålamod, med händerna i den steniga sanden och pannan mot pelaren. Man glömde så lätt bort saker på detta stället, och när rött ljus åter flödade mot honom kände han knappt igen det. Det var som om han inte varit seende på tiotals år, och det hade han kanske inte heller varit. Han sänkte pannan till sanden och öppnade försiktigt ögonen, så långt bort från solen som han kunde. För första gången såg han sand som den skulle se ut, och med helt nya ögon. Sakta ställde han sig upp med blicken riktad mot porten hela tiden. Så mycket skönare den såg ut i solskenet. Gröna blad och blå frukter, med porlande vatten som färgade sanden och stenen mörk. Vandraren tittade bort mot horisonten dit han var på väg, och kunde se ett bergsmassiv, och rakt framför honom i den jättelika muren av sten, en klyfta. Det var dit hans väg skulle bära honom, och endast ljuset skulle ha lett honom på rätt väg. Han tackade solen av hela sitt hjärta, men utan att se på honom, och åt och drack och vilade innan han fortsatte sin Vandring. * * * Bergen verkade inte komma närmare, men Vandraren räddes inte. Han visste hur det fungerade nu; bergen skulle komma till honom när han var redo för dem. Men nu hade han ett tydligt mål som han strävade efter, och det slutliga målet kunde inte vara långt borta nu. Porten som gav honom sin syn tillbaka hade varit den sjunde, och fantastiskt nog kunde han redan se den åttonde långt bort i fjärran. Den verkade vara halvvägs mellan honom och öppningen i bergsmassivet. Denna port närmade sig så snabbt att den nästan tycktes springa mot honom. När han kom fram var han som vanligt i stort behov av dess gåvor, fastän resan hade verkat så kort. Kanske hade den varit längre, och han bara hade tappat bort tiden, vilket sannerligen var lätt 20

19 att göra här. Som alltid fanns det något nytt vid pelaren också, något som han inte tänkt på att han saknade och kanske skulle komma att behöva. I små bylten låg tyger i grovt linne, ofärgat och i olika längder och bredder. Att han gått spritt språngande naken genom hela Vandringen hade han slutat tänka på för länge sedan. Han gick fram till en liten hög och lyfte upp tygstyckena. En enkel remsa att vira runt huvudet hade han gjort förr, så han hittade snabbt en bit som passade. För höften och benen tog han bara det största stycket han kunde hitta, de verkade alla vara anpassade för att användas som klädnad, och virade det runt sig. Ett mellanstort stycke virade han löst kring mage och bröst och upp över axlarna. Egentligen var det lite för mycket och tätt för klimatet, men han ville ha något för natten också, om den skulle komma igen. Även om vädret inte var lika helvetiskt som i början så var det fortfarande kallt, och kunde man använda kläder så var det dumt att avstå. Det var också gåvor från ovan, så det vore nog en förolämpning mot Dem att tacka nej. De smalaste remsorna tyg virade han till sist kring sina fötter, och åt, drack och vilade innan han fortsatte sin Vandring. Nu närmade sig bergen, och Vandraren kunde inte se någon ny port innan klyftan. Bergsmassivets väggar var nästan helt raka, som om gudarna hade tagit en yxa och huggit bergen i tu och burit iväg ena halvan. Detta var inte en mur som höll de ovärdiga borta, de skulle aldrig ens komma så här långt, utan den ledde vägen framåt. Floden som hela tiden hade gått vid Vandrarens sida försvann nu in i ett hålrum i bergväggen dit han inte kunde följa. Hans stig gick in i klyftan en bit därifrån, och han kunde inte säga att han var ledsen att bli av med denna resekamrat. Till slut tycktes bergen finna honom värdig att stiga in i deras sköte, och de reste sig mörka och höga kring honom. Skuggorna föll snabbt och det blev svalare, och all antydan till att han en gång gått i en öppen öken försvann. Marken blev hård under hans fötter, med bara lite grus i skrevorna som en påminnelse att även dessa jättar skulle komma att malas ner av tidens tand. Utan sandens vinande över dynerna blev allt nästan onaturligt tyst. Inte ens hans egna steg eller andetag tycktes eka mot bergväggarna, så som de gjorde redan innan han kom hit. Bergens famn ver- 21

20 kade nästan kvävande nu. Vandraren gjorde sin gärning i tystnad, och hörde knappt sig egen kropp längre. En sten föll ner på marken från den västra klippväggen. Det kändes som om solen hade gått i moln, men han hade aldrig sett ett moln förut. Men Vandraren kunde inte se solens ansikte alls nu; hur skulle han kunna veta? Först nu reagerade han på stenen som fallit ner. Inget skulle röra sig här förutom honom, inget som hörde platsen till. Så vad eller vem hade puttat, eller kastat, ner stenen? Vandraren kastade blickar upp mot klippväggarna, men det fanns tusentals skrevor och små öppningar som någon eller något kunde gömma sig i. Hans öron reagerade på minsta knaster, hans ögon på minsta tillstymmelse till rörelse som inte var hans egen. Fanns det någon där uppe? Han hade för länge sedan lärt sig att inte ropa och dra till sig mer uppmärksamhet. Där var det igen, tydligare denna gången; en liten rörelse, som om någon drog sig undan. Vandraren spände sig, för han trodde han visste vad som väntade. Men sedan blev han osäker. Han borde vara ganska nära Paradisets port nu, och borde inte de prov han utsattes för bli strängare och svårare? Först hade testen handlat om tålighet inombords, och sedan godhet och barmhärtighet mot oskyldiga. Sedan hade han misslyckats att motstå en frestelse, och han hade definitivt inte råd att förlora ännu ett test. Med detta måsta han lyckas med bravur, om hans anseende hos vem eller vad det nu än var som övervakade testen skulle öka. Så när Skuggorna i hans ögonvrår samlade ihop sig till tydliga mänskliga former, låtsades Vandraren inte om att han hade upptäckt dem. Inte ens när de kröp längs väggarna såg han upp, utan fortsatte sin Vandring längs med stigen han hade fått sig tilldelad. När det första slaget kom mot hans nacke var han inte tillräckligt förberedd, men han fann balansen snabbt nog för att inte falla till marken. Händer slet i honom, flera par, men de verkade inte vilja skada honom. De villa bara åt de trasor han kallade kläder. Och Vandraren lät de få dem; gjorde inget motstånd alls. Det hade han inte rätt till. Efter att Skuggorna försvann in i väggarna, hela tiden väsande och bråkande över deras byte, vände Vandraren om och gick tillbaka till pelaren ute i öknen och hämtade nya kläder. Det fanns så att det räckte till alla. 22

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert Ökpojken Mitt i natten så vaknar Hubert han är kall och fryser. Han märker att ingen av familjen är där. Han blir rädd och går upp och kollar ifall någon av dom är utanför. Men ingen är där. - Hallå är

Läs mer

Dunk dunk hjärtat. (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo

Dunk dunk hjärtat. (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo 1 Dunk dunk hjärtat (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo 2 Dunk dunk hjärtat Personer: (kring 70) (under 70) (dock över 30) (dock över 30) PROLOG Det blev så tomt, plötsligt. Så

Läs mer

JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS

JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS Christoffer Mellgren Roller: 3 kvinnor, 3 män Helsingfors 060401 1. MOTELLET. (Ett fönster står öppet mot natten. Man hör kvinnan dra igen det, och sedan dra

Läs mer

Livets lotteri, Indien

Livets lotteri, Indien Livets lotteri, Indien Jag heter Rashmika Chavan och bor i Partille, men mitt ursprung är Indien (Mumbai). Jag, min mamma Angirasa och lillebror Handrian flydde till Sverige när jag var 11 år. Nu är jag

Läs mer

Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988

Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988 Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988 Zackarina bodde i ett hus vid havet tillsammans med sin mamma och sin pappa. Huset var litet men havet var stort, och i havet kan man bada i alla

Läs mer

Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn

Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn Maria bodde i en liten stad som hette Nasaret. Den låg i Israel. En ängel kom till Maria och sa: Maria, du ska få ett barn. Barnet

Läs mer

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer 2009-04-16 Sid: 1 (7) Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer Det var en gång en kanin som hette Kalle. Han bodde på en grön äng vid en skog, tillsammans med en massa andra kaniner. Kalle hade

Läs mer

En helande Gud! Av: Johannes Djerf

En helande Gud! Av: Johannes Djerf En helande Gud! Av: Johannes Djerf Jag tänkte att vi idag skulle läsa ifrån Mark.7:31 32. Vi läser Det här är en fantastisk berättelse tycker jag om en man, vars öron fick nytt liv. Vi vet inte riktigt,

Läs mer

Danielle hängde av sig kläderna och satte på lite musik, gick in i badrummet och började fylla upp vatten i

Danielle hängde av sig kläderna och satte på lite musik, gick in i badrummet och började fylla upp vatten i Ensamhet Danielle hade precis slutat jobbet och var på väg hemåt för en lugn och stilla fredagskväll för sig själv. Hon hade förberett med lite vin och räkor, hade inhandlat doftljus och köpt några bra

Läs mer

medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media

medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media 3 1934 5 måndagen den 26 november anatomiska institutionen, uppsala prolog Runtomkring honom var allt svart. Inte svart som mörker, utan bara svart och

Läs mer

Kapitel 1 Det hade ringt in för flera minuter sen, ändå så kom nästan ingen till klassrummet.

Kapitel 1 Det hade ringt in för flera minuter sen, ändå så kom nästan ingen till klassrummet. Monstret Kapitel 1 Det hade ringt in för flera minuter sen, ändå så kom nästan ingen till klassrummet. Jag bara satt och väntade, jag var så jävla irriterad av att ingen Kunnde komma in så de kan börja

Läs mer

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Huset på gränsen Roller Linda Hanna Petra Dinkanish Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Scen 1 Linda, Hanna och Petra kommer in och plockar svamp som dom lägger i sina korgar - Kolla! Minst

Läs mer

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Det var en gång en liten flicka som var så söt och rar att alla människor tyckte om henne. Den som älskade henne allra mest var hennes gamla mormor. Alltid när hon kom

Läs mer

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han huvudet längre och nästan dubbelt så bred. Springer Med

Läs mer

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson Insekternas värld Jorden i fara, del 1 KG Johansson SMAKPROV Publicerad av Molnfritt Förlag Copyright 2014 Molnfritt Förlag Den fulla boken har ISBN 978-91-87317-31-6 Boken kan laddas ned från nätbutiker

Läs mer

Rödluvan Med bilder av Mati Lepp

Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Det var en gång en liten flicka som var så söt och rar att alla människor tyckte om henne. Den som älskade henne allra mest var hennes gamla mormor. Alltid när hon kom

Läs mer

h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista

h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista Kapitel 1 I full galopp Sol Hästarna galopperade så snabbt att Sol fick tårar i ögonen. Hon hann knappt ducka för ett par lågt

Läs mer

En kristen i byn. Kapitel 3

En kristen i byn. Kapitel 3 Kapitel 3 En kristen i byn halvdan skyndade bort mot ragnars gård. ragnar var känd för sitt häftiga humör. Många kunde berätta om hur han slog och sparkade dem som inte lydde honom. hövdingagården låg

Läs mer

Denna tunga klump i mitt hjärta blir bara större och större för varje dag som går och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra

Denna tunga klump i mitt hjärta blir bara större och större för varje dag som går och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra Denna tunga klump i mitt hjärta blir bara större och större för varje dag som går och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Inte längre. Den kärlek jag har för dig slutar

Läs mer

Utdrag ur Misstänkt ljus. Kapitel 1: Ljuset från ett ufo

Utdrag ur Misstänkt ljus. Kapitel 1: Ljuset från ett ufo Utdrag ur Misstänkt ljus Kapitel 1: Ljuset från ett ufo Har du tänkt på att ljuset från ficklampan syns ut genom tältduken, viskade Kajsa. Om det skulle komma ett ufo flygande där uppe över trädtopparna

Läs mer

Avtryck Avbild. 1:a Mosebok 1. Liksom varje snöflinga, varje blad, är unikt. Är ditt fingeravtryck bara ditt. Skapades du till människa

Avtryck Avbild. 1:a Mosebok 1. Liksom varje snöflinga, varje blad, är unikt. Är ditt fingeravtryck bara ditt. Skapades du till människa Avtryck Avbild Här är du Du är den du är Du är unik 1:a Mosebok 1 Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss Liksom varje snöflinga, varje blad, är unikt Är ditt fingeravtryck bara ditt

Läs mer

Make, far. 050 Det hövs en man att viska ett lugnt farväl åt det som var. Bo Bergman

Make, far. 050 Det hövs en man att viska ett lugnt farväl åt det som var. Bo Bergman 050 Det hövs en man att viska ett lugnt farväl åt det som var. Bo Bergman 051 Arbetsfyllt och strävsamt har Ditt liv varit Lugn och stilla blev Din död. 052 053 Du bäddas i hembygdens Det suckar av vemod

Läs mer

Bra Du svarar grundligt på frågorna. Du motiverar och förklarar dina egna tankar.

Bra Du svarar grundligt på frågorna. Du motiverar och förklarar dina egna tankar. Instuderingsfrågor Bibeln och kristendomen - Läs följande sidor i läroboken 30-38 (om Bibeln) och 55-60, 62, 67-68 (om kristendomen) - Läs följande stenciler: Jesu under, äktenskapsbryterskan och Jesu

Läs mer

Kraaam. Publicerat med tillstånd Kartkatastrofen Text Ingelin Angeborn Rabén & Sjögren 2009. Kartkatastrofen.indd 9 09-02-09 20.48.

Kraaam. Publicerat med tillstånd Kartkatastrofen Text Ingelin Angeborn Rabén & Sjögren 2009. Kartkatastrofen.indd 9 09-02-09 20.48. Kraaam Viktor, Vilma och jag, Viking, har bildat en hemlig klubb. Den heter AB Klant & Kompani. Det är jag som är Klant och Viktor och Vilma som är Kompani. Vi har lånat namnet från min pappas målarfirma.

Läs mer

oskar skog oskar skog POJKEN POJKEN SOM FANN SOM FANN EN NY EN NY FÄRG FÄRG

oskar skog oskar skog POJKEN POJKEN SOM FANN SOM FANN EN NY EN NY FÄRG FÄRG oskar skog oskar skog POJKEN POJKEN SOM FANN SOM FANN FÄRG EN NY FÄRG EN NY Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright Oskar Skog 2013 Omslag Wickholm Formavd. Tryckt hos ScandBook

Läs mer

Förvandlingen. Jag vågade inte släppa in honom utan frågade vad han ville. Jag trodde att du behövde mig, sa gubben och log snett.

Förvandlingen. Jag vågade inte släppa in honom utan frågade vad han ville. Jag trodde att du behövde mig, sa gubben och log snett. Förvandlingen Det var sent på kvällen och jag var ensam hemma. Jag måste upp på vinden och leta efter något kul och läskigt att ha på mig på festen hos Henke. Det skulle bli maskerad. Jag vet att jag inte

Läs mer

enkelt superläskigt. Jag ska, Publicerat med tillstånd Fråga chans Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2011

enkelt superläskigt. Jag ska, Publicerat med tillstånd Fråga chans Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2011 Kapitel 1 Det var alldeles tyst i klass 2 B. Jack satt med blicken envist fäst i skrivboken framför sig. Veckans Ord var ju så roligt Han behövde inte kolla för att veta var i klassrummet Emilia satt.

Läs mer

sid.1 RÖDLUVAN OCH VARGEN Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82

sid.1 RÖDLUVAN OCH VARGEN Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82 sid.1 OCH Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82 sid.2 EXT. I SKOGEN/ÅN DAG SCEN 1 (10 år) - en söt liten flicka med en röd luva

Läs mer

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen.

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen. Göm Enya! Text: Anette Skåhlberg Bild: Katarina Dahlquist Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist 2011 Sagolikt Bokförlag 2011 Formgivning: Katarina Dahlquist www.sagoliktbokforlag.se sagolikt@sagoliktbokforlag.se

Läs mer

Marie Oskarsson Helena Bergendahl

Marie Oskarsson Helena Bergendahl Marie Oskarsson Helena Bergendahl Kapitel 1 Det var alldeles tyst i klass 2 B. Jack satt med blicken envist fäst i skrivboken framför sig. Veckans Ord var ju så roligt Han behövde inte kolla för att veta

Läs mer

Ingen gråter (Katarina och Alf) Kapitel 1

Ingen gråter (Katarina och Alf) Kapitel 1 Ingen gråter (Katarina och Alf) Inledning Bastian kan inte sova. Han ligger i sängen och tittar rakt upp i taket, vänder och vrider på täcket och puffar till kudden. Det är tyst, det enda Bastian hör är

Läs mer

En körmässa om att hitta hem

En körmässa om att hitta hem En körmässa om att hitta hem Text och musik av Johan & Hanna Sundström Välkommen Klockringning Andas (Introitus) Andas, andas frihet andas nåd. Morgondagen randas. Sjung Guds ära, Han är här. Glädjens

Läs mer

De gröna demonerna. Jorden i fara, del 2

De gröna demonerna. Jorden i fara, del 2 De gröna demonerna Jorden i fara, del 2 KG Johansson SMAKPROV Publicerad av Molnfritt Förlag Copyright 2014 Molnfritt Förlag Den fulla boken har ISBN 978-91-87317-35-4 Boken kan laddas ned från nätbutiker

Läs mer

Alba och Forum för poesi och prosa presenterar ett utdrag ur romanen Pojkarna (2011) av Jessica Schiefauer

Alba och Forum för poesi och prosa presenterar ett utdrag ur romanen Pojkarna (2011) av Jessica Schiefauer Alba och Forum för poesi och prosa presenterar ett utdrag ur romanen Pojkarna (2011) av Jessica Schiefauer Luften var ljummen, gruset var solvarmt och sista lektionen för dagen var gymnastik. Vi spelade

Läs mer

Jordens hjärta Tänk om Liv

Jordens hjärta Tänk om Liv Jordens hjärta Tänk om Allt du ser, allt du ger Tänk om, tänk om, tänk om Allt du rör, allt du gör Tänk om, tänk om, tänk om Tänk om just nu är underverkens tid Den natt då tårar blir till skratt När morgonen

Läs mer

. 13. Publicerat med tillstånd Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund Text Ingelin Angerborn Tiden 2003

. 13. Publicerat med tillstånd Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund Text Ingelin Angerborn Tiden 2003 2 Tant Doris hund heter Loppan. Hon är en långhårig chihuahua, och inte större än en kanin. Mycket mindre än en del av mina gosehundar. Men hon är riktig! Vit och ljusbrun och alldeles levande. Jag går

Läs mer

Du kan inte ens ana. Stacia hade uppenbarligen känt av hans rädsla och hennes tankar nådde in i hans huvud.

Du kan inte ens ana. Stacia hade uppenbarligen känt av hans rädsla och hennes tankar nådde in i hans huvud. 6 Han hade aldrig sett henne så arg, tänkte Blake där han hängde nästan en meter upp i luften. Stacia, snälla bad han i ett försök att blidka henne. Hon knyckte till med handen och plötsligt flög han genom

Läs mer

texterna till "innan. under. efter" samtliga skrivna av sandra vilppala

texterna till innan. under. efter samtliga skrivna av sandra vilppala texterna till "innan. under. efter" samtliga skrivna av sandra vilppala himlen och golvet och det jag är fattig utan dig urholkat pank och dessvärre mindre än jag trodde när du fattas du är som en cirkus

Läs mer

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå.

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå. Solen har gått ner Solen har gått ner, mörkret faller till, inget kan gå fel, men ser vi efter får vi se För det är nu de visar sig fram. Deras sanna jag, som ej får blomma om dan, lyser upp som en brand.

Läs mer

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren.

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren. SJÖODJURET Klockan var 10 på förmiddagen en solig dag. Det var en pojke som letade efter stenar på stranden medan mamma solade. Stranden var tom. Vinden kom mot ansiktet. Det var skönt. Pojken hette Jack.

Läs mer

Utdrag ur Slussvaktaren av Jimmie L Olsson

Utdrag ur Slussvaktaren av Jimmie L Olsson Utdrag ur Slussvaktaren av Jimmie L Olsson Efter att ha plockat undan den enkla kvällsmåltiden gick han in i vardagsrummet, slog upp en whiskey från en av de dammiga flaskorna i barskåpet som stått där

Läs mer

"Hallahem - Staden under berget",

Hallahem - Staden under berget, Det här är ett utdrag ur kapitel 2 av "Hallahem - Staden under berget", skriven av Susanne Trydal och Daniel Åhlin. Besök www.hallahem.se för mer information om boken. Hon vaknade med ansiktet tryckt mot

Läs mer

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en Den magiska sjön. (Saga från Chile) Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en dag få ärva hela kungariket, men han var så sjuklig och svag att kungen undrade om

Läs mer

FOTOGRAFERING EJ TILLÅTEN TÄNK PÅ ATT STÄNGA AV MOBILTELEFONEN

FOTOGRAFERING EJ TILLÅTEN TÄNK PÅ ATT STÄNGA AV MOBILTELEFONEN 1 2 Översättning: Göran Gademan FOTOGRAFERING EJ TILLÅTEN TÄNK PÅ ATT STÄNGA AV MOBILTELEFONEN 3 ERWARTUNG 4 black 5 In här? Man ser inte vägen 10 15 Så silvrigt stammarna skimrar som björkar! Åh, vår

Läs mer

Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5

Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5 Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5 Kapitel 2 - Brevet 6-7 Kapitel 3 - Nycklarna 8-9 Kapitel 4 - En annan värld 10-11 Albin Kapitel 5 - En annorlunda vän 12-13 Kapitel 6 - Mitt uppdrag 14-15 Kapitel 7 -

Läs mer

Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde

Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde Kapitel 1 Dörren Hej jag heter Carli och jag är 9 år. Min skola heter Nyckelpigan. Min kompis tycker jag om, hon heter Marie. Vi är rädda för

Läs mer

Hjälp min planet Coco håller på att dö ut. Korvgubbarna har startat krig Kom så fort du kan från Tekla

Hjälp min planet Coco håller på att dö ut. Korvgubbarna har startat krig Kom så fort du kan från Tekla Kapitel 1 Hej jag heter Albert och är 8 år. Jag går på Albertskolan i Göteborg. Min fröken heter Inga hon är sträng. Men jag gillar henne ändå. Mina nya klasskompisar sa att det finns en magisk dörr på

Läs mer

Sångtexter till låtarna. När ormen ömsar skinn

Sångtexter till låtarna. När ormen ömsar skinn Sångtexter till låtarna När ormen ömsar skinn 1. Du trodde, du var säker Du trodde, du var trygg Nu ligger du och sprattlar som en skalbagge på rygg Livets autostrada där du drog fram i all din glans har

Läs mer

Av Lukas.Ullström klass 5 svettpärlan.

Av Lukas.Ullström klass 5 svettpärlan. Jorden Bildas Av Lukas.Ullström klass 5 svettpärlan. Det var en gång en måne som kallades gubben i månen för han var typ en levande måne som åkte omkring i rymden och skapade saker. Han var gud över allting

Läs mer

Den magiska dörren. Av: Daniela Marjasin.

Den magiska dörren. Av: Daniela Marjasin. Den magiska dörren. Av: Daniela Marjasin. Hej! Hej! Jag heter Lisa och jag är 11 år. Jag går på Valnötsskolan i Malmö. Min bästa kompis heter Vera. Hon är den bästa kompis man kan ha. Hon är så snäll och

Läs mer

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN MARIA FRENSBORG LÄSFÖRSTÅELSE kapitel 1 scouterna(sid 3, rad 8), grupp för ungdomar som tycker om naturen försvunnen (sid 3, rad10), borta parkeringen (sid 4, rad 1), där man

Läs mer

Under min säng... Angelica Fingal

Under min säng... Angelica Fingal Viktor Engholm På knä jag faller för den uppenbarelse som visar mig att världen nu för evigt ändrats. Någonting som tagit så många människor så många år, så mycket svett, så mycket blod och så mycket tårar.

Läs mer

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006 Zackarina och Sandvargen spelade fotboll nere på stranden. De spelade riktig match, och det var helt klart vem som var på väg att vinna. Jaaa! Måååål! tjöt Sandvargen. Pang i smeten! Mål igen! Han slängde

Läs mer

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började Blodfrost Värsta samtalet jag någonsin fått. Det hände den 19 december. Jag kunde inte göra någonting, allt stannade, allt hände så snabbt. Dom berättade att han var död, och allt började så här: Det var

Läs mer

Den magiska dörren. By Alfred Persson

Den magiska dörren. By Alfred Persson Den magiska dörren By Alfred Persson 1 Hej Ffcbtgbgfjbfgjb Hej jag heter Benjamin. Jag är 10 år och går på Heliås. Mina ögon är bruna och håret är svart och jag har 5 finnar. Jag gillar att ha matte då

Läs mer

ENSAM. Av Matilda Jerkvall

ENSAM. Av Matilda Jerkvall 1 ENSAM Av Matilda Jerkvall Hennes steg ekar där hon går genom den tysta staden. Hon är alldeles ensam där hon skyndar förbi de stängda butikerna. Hur kan hon vara alldeles ensam där det annars brukar

Läs mer

Hon kan inte hålla tillbaka tårarna, hon trycker ner sitt ansikte i den stora vinterjackan.

Hon kan inte hålla tillbaka tårarna, hon trycker ner sitt ansikte i den stora vinterjackan. `````Stormen En ensam kula visslade genom natten En ensam kula, var menad för honom En ensam kula kan få den starkaste att falla En ensam kula penetrerar sitt mål En ensam kula som genom för sin mening,

Läs mer

Felix och gammelgäddan

Felix och gammelgäddan Felix och gammelgäddan Tycker du om den här sagan? Surfa in på www.smasagor.se Där kan du hitta fler sagor Har du funderingar, kommentarer eller frågor skicka ett epostmeddelande till jonny_carlsson@passagen.se

Läs mer

Om författaren. Om boken. Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin

Om författaren. Om boken. Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin Om författaren Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin Om boken Klara är elva år och har en kompis som heter Amanda. Det finns en dum kille som heter Tobias.

Läs mer

Sara och Sami talar ut Arbetsmaterial för läsaren Författare: Tomas Dömstedt

Sara och Sami talar ut Arbetsmaterial för läsaren Författare: Tomas Dömstedt Sara och Sami talar ut Arbetsmaterial för läsaren Författare: Tomas Dömstedt Om arbetsmaterialet Det här arbetsmaterialet följer sidorna i boken. Till varje sida finns det ordförklaringar och frågor att

Läs mer

Utan dig GUDSTJÄNSTORDNING

Utan dig GUDSTJÄNSTORDNING Utan dig Sång och musik av och med Mikael Wiehe Predikan av kyrkoherde emeritus Ingemar Simonsson Mölndals kammarkör under ledning av Jan-Ivar Blixt Iréne Sjöberg-Lundin - piano Owe Almgren - bas Ljud:

Läs mer

Själviskt att dö. Så verkade det slutligen som att han var ett gott skratt kort. och livet tog slut. Ovetandes om hur gammal eller ung, hur

Själviskt att dö. Så verkade det slutligen som att han var ett gott skratt kort. och livet tog slut. Ovetandes om hur gammal eller ung, hur Själviskt att dö Så verkade det slutligen som att han var ett gott skratt kort och livet tog slut. Ovetandes om hur gammal eller ung, hur vedertagen eller skonad från livets smädelser och kärlekar. Men

Läs mer

Herrdals kapell Det är jag var inte rädda. Matt 14:22-32

Herrdals kapell Det är jag var inte rädda. Matt 14:22-32 1 Herrdals kapell 20130616 Det är jag var inte rädda Matt 14:22-32 I Herrdals kapell utanför Kungsör finns en altartavla som föreställer bibelberättelsen om när Jesus och Petrus går på vattnet. I mitten

Läs mer

Maka, mor. 001 Ett stycke vardag gjorde hon till fest. Hjalmar Gullberg

Maka, mor. 001 Ett stycke vardag gjorde hon till fest. Hjalmar Gullberg 001 Ett stycke vardag gjorde hon till fest. Hjalmar Gullberg 002 Din levnadsdag är slut, Din jordevandring ändad Du här har kämpat ut Och dina kära lämnat Nu vilar Du i ro och frid Hos Jesu Krist till

Läs mer

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011 En olydig valp Det var en varm dag fram på höstkanten. I en bil satt den lilla jack russell-valpen Puzzel. Hon var en terrier och rätt så envis av sig. När dörren öppnades slank hon snabbt ut. Tyst som

Läs mer

Donny Bergsten. Skifte. vintern anlände i natt den har andats över rosor och spindelnät en tunn hinna av vit rost

Donny Bergsten. Skifte. vintern anlände i natt den har andats över rosor och spindelnät en tunn hinna av vit rost Donny Bergsten Skifte vintern anlände i natt den har andats över rosor och spindelnät en tunn hinna av vit rost bäcken syr sitt täcke igelkotten luktar på vinden ute på havet seglar ett skepp mot horisonten

Läs mer

Kyss aldrig en groda ROLLER MAMMA JULIA FAMILJEN PÅ SLOTTET PAPPA MAMMA FINA FAMILJEN I STUGAN PAPPA MAMMA MARIA GILLION GRODJÄGARNA

Kyss aldrig en groda ROLLER MAMMA JULIA FAMILJEN PÅ SLOTTET PAPPA MAMMA FINA FAMILJEN I STUGAN PAPPA MAMMA MARIA GILLION GRODJÄGARNA Kyss aldrig en groda En liten bredvidberättelse om jakten på en groda att kyssa till prins ROLLER FAMILJEN PÅ SLOTTET FAMILJEN I STUGAN GRODJÄGARNA DOM ONDA MAKTERNA TROLLKARLEN BORROR (GRODAN / HÄSTEN)

Läs mer

Guds ljus. Av: Johannes Djerf

Guds ljus. Av: Johannes Djerf Guds ljus Av: Johannes Djerf Förra helgen så hade jag ledigt och jag började denna fantastiska helg med en helkväll på Boda Borg i Sävsjö med några vänner. Där timmarna går väldigt fort, i alla rum och

Läs mer

PIA. Publicerat med.llstånd Titel Text Bild Förlag

PIA. Publicerat med.llstånd Titel Text Bild Förlag PIA Jonatan är så glad att han nästan svävar in genom dörren till sporthallen. Han är barfota och har träningsbyxor och T-shirt på sig. Han ser fram emot att få flyga genom luften med ena benet framför

Läs mer

Publicerat med tillstånd Hemlös Text Sarah Lean Översättning Carla Wiberg B Wahlström 2013

Publicerat med tillstånd Hemlös Text Sarah Lean Översättning Carla Wiberg B Wahlström 2013 Jag heter Cally Louise Fisher och jag har inte sagt ett ord på trettioen dagar. Det är inte alltid det blir bättre av att man pratar, hur gärna man än vill att det ska bli det. Tänk på regn det kommer

Läs mer

SORIA MORIA SLOTT Askeladdens äventyr. Theodor Kittelsen

SORIA MORIA SLOTT Askeladdens äventyr. Theodor Kittelsen SORIA MORIA SLOTT Askeladdens äventyr Theodor Kittelsen 1/8 En dag när Askeladden höll på att sprida ut askhögen som hade samlats i eldstaden rullade glödande kol fram och bildade ett slott som skimrade

Läs mer

DEN RUNDA TUNNELN EN UNDERSKATTAD FIENDE

DEN RUNDA TUNNELN EN UNDERSKATTAD FIENDE DEN RUNDA TUNNELN EN UNDERSKATTAD FIENDE Av Marie Hansson När man är nybörjare i agility, eller ser sporten utifrån, är det lätt att tro att just den runda tunneln är det allra lättaste hindret! Och det

Läs mer

SOFIA BERGTING peter bergting

SOFIA BERGTING peter bergting SOFIA BERGTING peter bergting Personer och varelser Lin Lin är inne på sitt fjortonde år och människornas värld känns mer och mer främmande för henne. Ju mer hon vistas i naturen, desto starkare blir skogsråets

Läs mer

Malvina 5B Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Malvina 5B Ht-15. Kapitel 1 Drakägget 1 Kapitel 1 Drakägget Hej jag heter Felicia och är tio år. Jag bor på en gård i södra Sverige och jag har ett syskon som heter Anna. Hon är ett år äldre än mig. Jag har även en bror som är ett år, han

Läs mer

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne.

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne. Del 1 Det är jag som är kvar. Det är jag som ska berätta. Jag kände dem båda två, kände till hur de levde och hur de dog. Det är inte länge sedan det hände. Jag är ung, som de. Som de? Kan det vara möjligt?

Läs mer

BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL. Skellefteå skriver. 13 Jul. En berättelse från Skellefteå

BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL. Skellefteå skriver. 13 Jul. En berättelse från Skellefteå BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL Skellefteå skriver # 13 Jul En berättelse från Skellefteå Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013 # 13 Jul Snöflingorna

Läs mer

- Imaginarium - Fredrik Fahlman. Det var den här situationen han avskydde och fruktade mest av allt.

- Imaginarium - Fredrik Fahlman. Det var den här situationen han avskydde och fruktade mest av allt. - Imaginarium - av Fredrik Fahlman - Ok, vem börjar? Det var den här situationen han avskydde och fruktade mest av allt. Läraren blickade ut över det lilla klassrummet. Tre rader med bord. Två avlånga

Läs mer

Kapitel 1 - Hej Hej! Jag heter Lola. Och jag är 10 år och går på vinbärsskolan som ligger på Gotland. Jag går i skytte och fotboll. Jag älskar min bästa vän som heter Moa. Jag är rädd för våran mattant

Läs mer

När anledningen att leva försvinner

När anledningen att leva försvinner När anledningen att leva försvinner Året var 1944 och jag, min fru Beatrix, vår femåriga dotter Katalin och våra närmsta grannar hade flyttat ut på landet till mina föräldrars hus, det var ganska litet

Läs mer

Kapitel 1 Ljudet. -Nej, hur lät det? undrade Kalle -Det lät "wha wha"

Kapitel 1 Ljudet. -Nej, hur lät det? undrade Kalle -Det lät wha wha Författare: Filip Sahlberg 2014 Kapitel 1 Ljudet Alexander och Kalle var i deras hemliga kemirum i källaren. En otrevlig källare med gamla tegelväggar och avloppsvatten rör som läckte. Plötsligt hörde

Läs mer

Publicerat med tillstånd Hjälp! Jag gjorde illa Linn Text Jo Salmson Bild Veronica Isaksson Bonnier Carlsen 2012

Publicerat med tillstånd Hjälp! Jag gjorde illa Linn Text Jo Salmson Bild Veronica Isaksson Bonnier Carlsen 2012 Hjälp! Jag Linn gjorde illa hjälp! jag gjorde illa linn Text: Jo Salmson 2012 Bild: Veronica Isaksson 2012 Formgivare: Sandra Bergström Redaktör: Stina Zethraeus Repro: Allmedia Öresund AB, Malmö Typsnitt:

Läs mer

Dopgudstjänst SAMLING

Dopgudstjänst SAMLING Dopgudstjänst Psalm SAMLING Inledningsord och tackbön I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför har han sänt sin Son, Jesus Kristus, för att

Läs mer

Ska Jesus verkligen komma tillbaka?

Ska Jesus verkligen komma tillbaka? Ska Jesus verkligen komma tillbaka? Jesus sa det, Matt 24:29-31 Strax efter de dagarnas nöd ska solen förmörkas och månen inte längre ge sitt sken. Stjärnorna ska falla från himlen, och himlens makter

Läs mer

1 En olycka kommer sa " llan ensam

1 En olycka kommer sa  llan ensam 1 En olycka kommer sa " llan ensam Ewa Christina Johansson Illustrationer Johan Egerkrans Axel! Där är du ju! Axels hjärta hoppade till i bröstet. Fast på ett bra sätt. Det var ju söta Rut som ropade på

Läs mer

Jonathan Lehtonen DEREALISATION

Jonathan Lehtonen DEREALISATION Jonathan Lehtonen DEREALISATION 1. Ett rum med en hatthylla. och ligger/står intill varandra på scen. Jag kom undan. Jag kom undan med det. Jag gjorde det och jag kom undan. Jag är en hjälte. En hjälte!

Läs mer

Rita och Krokodil CAMPING

Rita och Krokodil CAMPING Rita och Krokodil CAMPING af SIRI MELCHIOR ANDERS SPARRING JANNE VIERTH Version 08 August 2010 Director Siri Melchior Kontakt Producer Lennart Ström Auto Images AB Monbijougatan 17E SE-21153 Malmö E-post.

Läs mer

Ellie och Jonas lär sig om eld

Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Textbearbetning: Boel Werner och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Grafisk form: Per

Läs mer

Stefan hade inte hängt med, det tog ett ögonblick innan han kunde svara. Öh från Sverige? Pojken fick en rynka mellan ögonbrynen, lät lite irriterad

Stefan hade inte hängt med, det tog ett ögonblick innan han kunde svara. Öh från Sverige? Pojken fick en rynka mellan ögonbrynen, lät lite irriterad BARCELONA 2008 Stefan och Karin hade skaffat mobiltelefonen nästan genast när de anlände till Barcelona drygt en månad tidigare. De hade sedan dess haft den inom räckhåll alla dygnets timmar, varit måna

Läs mer

ZOMBIE WORLD. Du är smittad

ZOMBIE WORLD. Du är smittad ZOMBIE WORLD Du är smittad 1. Kannibaler? Bollen träffar mig med en smäll. Skarp smärta i bröstet. Men det hinner jag inte tänka på. Tar bara bollen. Kramar den. Springer. Genom sprickorna i mitt visir

Läs mer

Lästid 6 minuter. Zappo. Monica Pönni

Lästid 6 minuter. Zappo. Monica Pönni Lästid 6 minuter Zappo Monica Pönni fanns både glans och glimtar kvar. I sitt sinne var Zappo fortfarande den valp hon hade hämtat den där vårdagen och kanske var det därför det kändes så svårt. Att släcka

Läs mer

Döda bergen Elevmaterial

Döda bergen Elevmaterial sidan 1 Kapitel 1 Min vän Mugul 1. Varför tror du att Aram inte vill att rövarna ska hitta kartan i hans ficka? 2. På sidan 12 säger Aram: Först vill jag att vi kommer överens om en sak. Om jag visar er

Läs mer

FRID. by Carla Kristina. "Jag krigar mot könen. Jag krigar mot den attraktion min kropp. Michaela Kwiatkowski - akrobat Cirkus Carneval

FRID. by Carla Kristina. Jag krigar mot könen. Jag krigar mot den attraktion min kropp. Michaela Kwiatkowski - akrobat Cirkus Carneval Susann Berg Svedbergsgatan 21, 3 tr. 913 31 Holmsund, Sverige 1 000 words +46(0)707-609023 susannberg@gmail.com FRID by Carla Kristina "Jag krigar mot könen. Jag krigar mot den attraktion min kropp har

Läs mer

Ögat öppnas. Långsamt tänds ögat En stråle som är blind men Ser ett ögonblick. - Kima Shams

Ögat öppnas. Långsamt tänds ögat En stråle som är blind men Ser ett ögonblick. - Kima Shams Ögonblick Ögat öppnas Långsamt tänds ögat En stråle som är blind men Ser ett ögonblick - Kima Shams Morgonstund Låt mig få stanna i min trygga sfär Långt bort från ljuset som om dagen spår Emedan drömmar

Läs mer

Copyright 201 2 Jonny Carlsson. Rev: 4

Copyright 201 2 Jonny Carlsson. Rev: 4 Copyright 201 2 Jonny Carlsson Rev: 4 1 av Jonny Carlsson 2 Tycker du om den här sagan? Surfa in på www.smasagor.se Där kan du hitta fler sagor Har du funderingar, kommentarer eller frågor skicka ett epostmeddelande

Läs mer

Jag heter Elli, jag är 11 år. Jag har långt blont hår och gröna ögon. Jag brukar ha kläder från Hollister och Ambercombie & Fitch.

Jag heter Elli, jag är 11 år. Jag har långt blont hår och gröna ögon. Jag brukar ha kläder från Hollister och Ambercombie & Fitch. Varulven Jag heter Elli, jag är 11 år. Jag har långt blont hår och gröna ögon. Jag brukar ha kläder från Hollister och Ambercombie & Fitch. Jag bor ute på landet så det är ganska långt till skolan så jag

Läs mer

Camilla Läckberg. Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN

Camilla Läckberg. Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN Camilla Läckberg Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN Personer i berättelsen Helga Änglamakerskan Dagmar Helgas dotter Laura Dagmars dotter Hermann Göring Tysk pilot och senare nazistledare Carin

Läs mer

- Vad önskar du dig då? Säger mamma och smeker handen mot min kind. - Ehhmm..

- Vad önskar du dig då? Säger mamma och smeker handen mot min kind. - Ehhmm.. Lucia - Vad önskar du dig då? Säger mamma och smeker handen mot min kind. - Ehhmm.. Jag funderar, jag har liksom inte riktigt kommit på vad jag vill ha jag menar, det finns ju så mycket saker nu för tiden.

Läs mer

Det var en kylig vårmorgon år 1916. Tre barn från den

Det var en kylig vårmorgon år 1916. Tre barn från den Det var en kylig vårmorgon år 1916. Tre barn från den lilla bergsbyn Aljustrel nära Fatima i Portugal märkte ingenting ovanligt. Som vanligt hade de gått upp före gryningen, ätit frukost och vallat föräldrarnas

Läs mer

- Verkligen? Och du är inte det minsta oroad över varför jag har kommit hit? frågade hon med ena ögonbrynet höjt.

- Verkligen? Och du är inte det minsta oroad över varför jag har kommit hit? frågade hon med ena ögonbrynet höjt. 8 Blake hade bestämt sig för att hålla sig borta från Stacia och The Blood Bank under ett par dagar. Förhoppningsvis skulle det ge henne möjlighet att lugna ner sig och han fick tid att fundera på vad

Läs mer

Rolf H Reimers. Skiss till de första 14 sidorna

Rolf H Reimers. Skiss till de första 14 sidorna SE Skiss till de första 14 sidorna Rolf H Reimers Texten skrevs ursprungligen i april 1990 efter två inte helt lyckade operationer när jag låg på sjukhuset på grund av näthinneavlossning. Den handlar inledningsvis

Läs mer