R A R T F O L K. Pris 50 öre. ) Fyra berättelser på närkengska \ \ åv. J. L. Sa x o n. (Säljes till förmån för Gällersta forngård) )

Transkript

1 R A R T F O L K ) Fyra berättelser på närkengska \ \ åv J. L. Sa x o n Pris 50 öre (Säljes till förmån för Gällersta forngård) ) \ ) i ) ) \ \ { { i j i \ ) < $ > NUTIDENS FÖRLAGS A. -B. StOCKHOLM )

2 R A R T F Ô L K Fyra berättelser på närkengska åv J. L. Saxon (Säljes till förmån för Gällersta forngård) Ref.mag.småtr NUTIDENS FÖRLAGS A. -B STOCKHOLM STIFTELSEN SAXONS NÄRKESARKIV \ J

3 DEN LECKSTA. Kall Perse i Atersta hadde länge vari skrabbuger, men en löjda, når han kom från stan å hadde tagi sej lite för mycket te bästa, tullra han i kull i farstuge sôm um han fått ett skôt. Då vart stor ôppståndelse. Husfôlke kom te stäss, å Lars, ende sôn, spännde för»päla» å for te stan ätter doktorn. Men når doktorn kôm, sa han, att dä'nte va någe å göra ve Kall Perse. Han hadde fått slag å va dö sôm en sten. Dä går ôfta så mä dôm, som gangnar lite mycke åv dä starka, sa doktorn. Dä vart gravöl å boôppteckning å allt di där, sôm hör ihopp mä ett dössfall. Å Lars tog gårn mä kritter å reskapp, sôm dä befanns, å kära mor feck unnatag å flötte in i unnatagsstuga. Dä va engen orning me'na, så dä va inte te tänka, att ho skulle kunna förestå Larsas hus. Lars feck snart nog lära sig hur svårt de ä för en bonne te vara ungkar å bara ha piger gåennes över allting. Dä va så mycket, sôm slarva's bôrt. Å dä va ändå inte det värsta. Dä ä trälutt te inte ha nåen å tale mä, alle hälst um en ä unger å har huve på skaft som Lars. Va han behövde, va e hustru.

4 4 Men han kunne inte fatta nåen kälek te nåra flecker i sockna um dä nu va, att han kände dôm för väl. Kvinnfolk å linne ska en inte välja i ellsljus, säjer ett orspråk. Ett tag tänkte han närapå sätta in en ornangs i Närkes Allehanda, men dä va ju lite besvälitt, å så latte han dä vara. I ställe geck han te farbror sin, sôm va nämndeman och for via ikring, å frägte honum, um han visste åv nåra passane flecka.»du kan få e på vart finger, um dä kniper», svarte farbrodern.»men ja ska nöja mig mä te visa dej på två. Di bor båga i Skallebjörka i Ekeby. Håcken - dera sôm hälst åv dôm blir för dej som ler te långhalm».»ä di så lika då?»»nej, tvärtum. Den ena ä riker, å den annra ä duktiger».»den rika, hur sir ho ut?»»inte ä ho åv den alle vackerste sôrten, men ho sir i alla fall inte ut så, att ho skrämmer hästar te skena. Nåra kviga ä ho inte te åra, men i alla fall inte ällre än att ho kan ge dig bå drängar å piger. Dä ä bara ho å brodern. Han ska ta går'n. Ho får en rejäl utlösen, för di ä alldeles skullfria, å åv deras myckne utlånte pangar ska ho ju ha hällta».»å den duktiga?»»dä ä e rustande flecka, stor å bre. Ho ä lika duktiger te utegöra som en kar, å de har ho mest lust för, sôm alla kraftiga kvinnfolk. Når ho sprätter dynga, ryker gyssla kring'na som ett môln. Ä dä fråga um te ta ôpp sä, finns den karn inte, som kan trôtta ut'na. Ho ä från ett välbärgat hem, så du får så mycket me'na, att du kômmer ur gälla å kan rusta ôpp husa, sôm ä dä sämsta på din gål».»tror ni då, att di vill ha mej?»»ja då! Håckendera sôm hälst tar dej mä ôppräckta hänner. En halvgål mä skogen närapå orörder å kvarn å en granner pôjke, det måtte duga. Ättersôm du ä nykterhetskar å inte, sôm far din, förstör pengar på fylle eller göra dumma affärder i fylle, så slutar du sôm riker. Du får vem du blenker ått, pojke!»»ä dä inga aen ni kan tebju mej?»»i Oxlevärsta har di e, sôm ä umtalter för sin fägerlek di liknar henne ve jumfru Maria på altartavla, å ho ska vara så knäpper te väva fina ryer å borslinne, å te sy å tôcke där knôpgöra. Men då ä ju inte någe för en bonne, å fadern har bara en åttendel, å flere barn ä di, så ho kan inte föra mä sig någe i huse». Mä de beske geck Lars. Annre dan på môern sa han te drängen te dra fram körke- å stassvangen å sela den leckste hästen mä den nye seern. Sjôlv tog han på sig sina trasugeste arbetsklä'r. Men han hadde herdasdräkta i vangstoln. Når han kôm te gäschivargårn i Torsta ställde han in hästen där å gick fram te går'n, där den rika bodde. 5

5 6 Dä va e sån där nymodiger kôrsbyggning. Han hörde, att dä spelte ôrgel i saln å förstog, att dä va ho. Han geck in där.»guss fre», sa han å bôcka sig. Men ho låssas inte si'n utan spelte bara på. Når stycke va slut, vände ho sej um, å når ho så visa ögesyna, så tänkte han:»dä tôl allt ve, att du ä riker». Han bôcka sej igen å sa, att han va en vandranne gesäll å bä um e lita hjälp på resa.»gåck din väg, landstrykare», skrek ho te.»du lortar ju ner gôlve!» Å ho vart närapå svarter i syna. Då jämra han sej å sa, att dä ä svårt å vara utan arbete.»vi ha'nte någe sån't å ge dej», fräste ho sôm e katta. Mä dä geck han te den annra flecka i bynn. Ho va'nte inne. Ho höll te i laggårn å môka, å ho bar syn för farbrorns sägen. Dyngeskôvla gunga så lätt i hennesass hänner sôm um dä hadde vari ett verke - skaft. Nog kan de vara rolitt te si kraftiga människer, å att di'nte håller sej för goa för någe arbete, men môkning ä karagöra, å här va de ju inte fattigdomen, sôm tvenga. Nog ä de rolitt te si kraftiga människer, men når dä ä fråga um kvinnfolk ska dä i alla fall vara måtta mä't. Den här var så långer, att ho nätt å jämt kunne stå raker i laggårn, å ho va bre som e ladörr över röva. Han gjorde sej te här på samma vis som på de första ställe.»hjälp på resa!» hånskratta ho.»han går ju, å de kôstar ju'nte någe».»törs jag be om lite mat?» ba han.»ja ha'nte smaka varsken vått eller tôrrt i dag».»så, säger alla strykare. Skulle en ge ått alla, som kumme, vurte en inte riker».»inte fattiger heller», sucka han. Ho vart alldeles rö i syna.»var åtminstone bra å ge mig en dreck mjôlk», sa han i den ynkligesta ton. Ho svarte mä te löfta dyngeskôvla. Han visste inte um hon bara hytte för te skrämma'n eller um ho värkligen ämna driva te'n. I alla fall tappa ho jämvikta å satte sej mitt på dyngeflon. Dä måtte ha taji ordentlitt i den stadige bakdeln hennesass, för han tyckte att hela laggårn darra på sin grunn. Dä va värkligen e syn! Nu kunne han inte hålla sej längre utan ga te ett gapskratt, så att dä eka ôppe i höskullen åvaför. Han tyckte te å mä, att ko'ra instämde mä'n. Men därmä fick han ôg ben unner sig. Nu geck han te Oxlevärsta-flecka. Ho va hemsamten i köke, når han kôm in där, å sôm ho vände ögera*) mot'en, klack de te i'n, så att han så *) Betyder i detta och en del andra fall ansiktet.

6 8 när hadde tappa kônseftera. Han hadde allri sitt någe så rart i hela sitt liv, å han tyckte, att han gjorde stor synn når han våpas inför'na. Men når han ha börja, feck han lôv å fortsätta. Å så framförde han samma ärne te henne som på di båga annre ställera.»pänningar har ja inga; dä ä allti ont om tôckna i ett småbonnahus», svarte ho, å de synntes på'na, att dä gjorde henne ont te få lov å säga så.»men um han vill ha e smörgås å en dreck mjôlk, så ska ja gärna göra i orneng dä». Han tacka å bocka sej.»kanske han vill, att ja ska värma mjôlka?» sa ho. Dä tacka han för. För då feck han ju sitta så mycke längre i köke hos'na.»dä a svårt te behöva vandra ätter vägar, når en inte vill bättre än älitt tjäna sitt brö gynum arbete?» sa ho.»ja, fälle ä dä dä», svarte han.»men når en nåen sällsynter gång möter så snälla människer sôm ho ä, ä dä sôm um sola titta fram å skengra mörkre för en», sa han. Ho vart rö som ett ellablôs um kinnbena över berömme, för de kunne ju'nte hjälpas att ho tyckte de va rolitt te höra't. Från annra hadde ho mest fått försmädelse för si hjälpsamhet. Han vart sittanes där ett par timmar, å unner t'in löska han ur henne närapå allt han ville veta. Når han skulle gå, räckte ho honom hanna, å han såg då, att den hadde stora trälar. Dä va så, att han hadde 9 villa kyssa den där lilla hanna som ha vurta så hål åv arbete, å han tyckte, att allri hadde nåra så mjuker hann lega i hans. Å når han geck därifrån, visste han hur hans framti skulle gestalta sej. Han hadde träffa på den rätta, å nu skulle dä snart bli kära mor på Kall Persgårn um Anna i Oxlevärsta bara ville. Når han kom tebaks te gäschivaregårn, bytte han um klä'r å beställde kvällssval å satte sej å spraka mä gäschivarn, sôm förståss unnra på vaför han hadde vari utklädder så där. Jo, erkände han, han hadde vari å titta på flecker, å han ville inte lätta dôm veta håcken han va.»dä va kneput», sa gäschivarn å skratta å frägte va dä va för flecker. Dä tarte Lars um å sa ôg, att han tyckte att Anna i Oxlevärsta va den lecksta åv dom.»den lecksta åv dôm! sa' gäschivarn.»um du vill fara gynum sju körkesocknar, ska du inte hitta hennes make. Att inte ho ha gått åt för länge se'n fast ho ä ju så unger, så ingen ti ä förlien för'na visar hur dumma pôjkar ä nu för ti'n. Di fikar bara ätter pengar. Jussôm inte dä skulle vara värt mer, att e flecka kan någe å vill någe. Dä ä kappetal, sôm ger bättre ränta än goss å gull». Å så berätta gäschivarn allt han visste um Anna i Oxlevärsta. Å de geck alltihop bra i lås mä va Lars själv sitt å hört. Å han såg framför sej, når han ville,

7 10 hur allteng stog ordentlitt på sin plass i köke å hur sopat å blåst dä va. Da'n därpå for Lars te Oxlevärsta, men nu i sin fine vang å i herdasklära. Lars ba te få tala mä Annesass far. Han visste mycke bra vem Lars va han bruka alltid mala i Kall Persgårns kvarn å svarte, att Lars va välkummen när han ville te kômma å helsa på, å att han inte kunne önska sej en bättre måg, men att allt berodde på Anna. Lars tarte så ve Anna å sa, att han inte ville begära te få svar på en gång utan att ho skulle si sej för å betänka sej.»dä tackar jag dej för, fast ja'nte tror, att dä behövs», sa ho.»ja ha allt hört talas um Kall Pers Lars i Atersta, så jag vet tôcke hedrande tebu du ger mig; å den böneman du hadde här i går kväll, gjorde't så bra ja låg å ynka mej över honum ännu tess ja sômna».»lilla Anna», sa han å tog na um live å kôm mä sitt kinnben opp mot hennesass... Dä vart en långer puss; å så va dä färditt. mor en bonngål kunna ha hatt. Dä va ett mönsterhus, å det va lecksôm dä skulle ha vari en särskild välsegnelse m ä allt ho rörde ve. Lars vart både körkevärd å nämndeman. Å då säjs, att än i dag går allri nåen luffare ohulpen från den gårn. 11 Dä ha snöga många vintrar se'n Anna å Lars la's ner i den stora syskonabädden ve Gällersta korka ätter ett långt å pleckttroge dagsvärke. Å fast dä ä barnbarna, sôm nu har går'n, talas dä än i dag um dôm bägge. Anna va utropader överallt som den raresta kära

8 TILLIGRAFENS UNNERVERK. För förti, femti år sän bodde e kär eng som hette Anna Lisa, i e backstuga på Aterstaskogen. Fast engen kunne si dä på'na nu, hadde ho vari vacker i sin ungdom, å dä vart för resten hennesass olöcka. Ho tjänte hos kronfojden, å en åv hans skrivare inbilla henne, att han älska henne. Ho vart rådder å feck en pôjke, å ätter vanligheta feck ho inga hjälp te hans oppfostran åv fadern, fast dä va en välbärgater herremanson från Örebro. Men Anna Lisa va duktiger te både sy å väva, så ho redde sej, å hennesass Per Adel va lika bra klädder sôm nåen åv bonnungar. Når Per Adel gått å läst, feck han lov å ge sej ut i väla för te tjäna sitt brö sjôlver. Han feck plass i e handelsbo i Örebro, å där skötte han sej så bra, att han vart antajen te föreståndare för en fillijal, sôm hans hussbonne hadde ôpp åt bärslagshålle. Dä va ju bra, men Anna Lisa kunne nu inte helsa på son sin som ho kunna göra så länge han va i Örebro. Å skriva eller läsa kunne ho inte. Dä hadde ho allri hatt ti te lära sej ho hadde bara hunne mä te knoga å arbeta. På dä vise kunne ho inte få iväg ett 13 brev te honum utan hjälp å inte få veta va som stog i ett svar från honom utan te anlita annra. Så en dag når då va mer än vanlitt ölitt i stuga måtte ho gå te nämndemansmora å tala um hur långsamt dä va ätter pôjken. Där va då en inschenör, som höll på å sätta ôpp en tilligraf en fjälengsväg längre bôrt å nu ba te få bo hos nämndeman mä arbete pågeck. Tilligraf hadde Anna Lisa allri hört talas um, å inschenörn hadde riktigt rolitt åt gumma, som va så nyfiken på te få förklarat va de va. Men han talte um alltihop för henne, från börja te slute, å han hadde allri hatt en ôppmärksammare åhörare. Når kärenga geck hem, va ho så gla, så ho kunne hôppa över små tak. Ho visste nu hur ho skulle få bu te pôjken. Ho kunne tilligrafera te'n! Ett par dagar ätteråt staka ho iväg te Mosås, där inschenörn sagt, att di höll på. Ho träffa honum sjôlver, å ättersom han va så gemener, så talte ho um töcken snäller pôjke ho hadde; hur han sörjde för hennes ålderdom å skrev rara brev te'na å kôm hem å helsa på'na var sömmer å inte skämdes för'na utan geck mä henne te körka å överallt, å nu ville ho skecka ett tôcke där tilligram, som inschenörn hadde tala um, te pôjken å tacka'n för dä sista reckömderate breve å säja, att ho mådde bra å tänkte på'n jämt å ba te Gud för hans välgång bå kväll å môre. Inschenörn sa, att tilligrafen inte var ôppnater för

9 14 allmän drafik, men nog skulle ho få fram sitt tillifram te sôn hennesass. Inschenörn själver hadde e snäller mamma, å han ville uttrycka si högaktningför alla, söm gjorde sina skyldigheter mot mammera. Å så bre han runt på någe, söm såg ut sôm nåra slags stor kaffekvarn, å de smällde så en kunne rektit bli rådder. Å så stanna han åv å sa, att dä va färditt. Dä kôsta enge, sa inschenörn. Gamla Anna Lisa tacka å neg så kjoteln nudda i backen. Å ho hadde knafft vari så fäjen i hela sitt liv sôm når ho nu geck hem. På hemvägen måtte ho in te nämndemans å tala um va sôm ha hänt. Varsken nämndeman eller kära mor va hemma, så ho träffa bara pigera å drängar. Di skratta åt'na å sa, att den där inschenörn bara gjort spetakel åv'na. Inte kunne en skecka ett brev på en trå flere mil bort.»nej ni», svarte Anna Lisa,»den sôm sir på en sôm han gjorde på mej, når han talte um si mamma, den ä inte nåen tôcken leding». Å ho fick inte skam te tack för ho trodd'en um gott. E vecka ätteråt kom de brev från Per Adel, sôm talte um att han fått tillegrame å att inschenörn lagt te nåra vänliga ol för egen del. Å inte nog mä dä. Lite ätteråt kôm dä ett brev från inschenörns mamma, sôm sa, att ho va tvungen te skecka e vänlig helsning te e kvinna, sôm hade samma förmån sôm ho själv: te ha en go sôn. Men inschenörns mamma hadde dessutom e doter, sôm va lika snäller som sôn. 15 Di där breva å tilligrama va sôm ett unnerverk alltihop, tyckte Anna Lisa. Men dä va i alla fall inte dä största unnerverke, sôm tilligrafen stallde te. På våra dog handlingspatron, sôm rådde um boa där Per Adel va föreståndare. Han feck överta hus å lager å alltihop, för änka ville inte ha besvär mä tôcke. Ho var riker sjôlver. Per Adel vart mä dä på en gång välbärgater, för dä va en go affärd, å han va allmänt umtyckter åv fôlke i trakten. Nu flötte Anna Lisa dit för te hushålla för honum. Ja, dä hadde ju tilligrafen inte nåen del i, men väl i dä, sôm vart e följd åv att Per Adel vart sin egen. På sômmern kom inschenörns syster ner å helsa på sin bror. Dä visste Anna Lisa å Per Adel åv, för inschenörn, hadde hjälpt dôm mä flere tilligram um dä, som föregick Anna Lisas flöttneng. Per Adel kunne inte kômma ifrån når allt skulle reas ôpp ätter hans patron, så för dä feck mycke löv te uträttas gynum brev å tilligram. På så vis vart Anna Lisa å Per Adel så bekanta mä inschenörn så di bjö honum å systra te sig. Di for gärna, för di visste att dä va då så obegripligt naturskönt där Per Adel bodde. Dä vart kälek milla inschenörns syster å Per Adel, å sôm di inte hadde någe te vänta på nåendera, så gifte di sej på hösten. Men bröllopen stog i Gällersta, å fästemöa va körkebru med gullkrona. Å bröllopsmiddan åt di i Anna Lises stuga. Så hadde brua bestämt.

10 l6 Dä fanns nock di i Gällersta, som hadde sitt Anna Lisa över åcksla, men nu skämdes di, når di såg hur den fina frökna å mora hennesass hedra bå Anna Lisa å den gamla backstuga. Å, sôm fôlk sa: helylle ä helylle rektitt fint fôlk ä inte höckfärdiga. Di vet, att alla delar sitter på samma ställe hos alla människer å att äta inte förvannlas te rosedôft varsken i herrskap eller bönner. Uttå dä kan en ôg förstå, att dä vart ett löcklitt äktenskap, å dä vart hela halvdussine, som kalla Anna Lisa farmor. Dä ä länge sän allt di där hände. Å tilligrafens unnerverk ä sôm e saga i sockna. MI FÖRSTA FÄSTEMÖ. Når ja va sex år gammal skeckas ja te mormor för te lära mej läsa. Mormor bodde i Sånngropa på Källas äger i Halme socken. Mormor hadde vari gifter mä nämndeman i Källa gårn heter så för dä, att på den finns Sante Olôvs källa. Dä ä en fin gål, å morfar min vart riker, för han brännde. Men dä ä allri nåen välsignelse m ä brännvinspängar. Morfar slog sej i lag mä herrar. Dä sluta mä, att han körde hjäl sej i fylla; å når dä vart boôppteckning bestog di meste tillgångar åv skulder. Alla tyckte dä va synn um mormor, å henne hjälpte di te ett bra unnatag. Men se'n va dä just heller inte någe mer te ta. Mormor hadde gift um sej med en lästaskärare, en skötsammer och duktiger kar. Ja visste då inte um nåen aen morfar, å han kunne allri ha vari snällare ve mej, um han hadde vari min rektige morfar. Te mormors unnatag hörde ett stop mjôlk um dan. Ja feck gå te Källa å hämta mjôlka, å stega mina dit va allti lätta. För dotra i gårn, Alma, va sex år sôm ja å så rar å så obegriplitt snäller. Dä vart kälek från första ögnablecke, som di säjer,

11 18 å engendera åv oss gjorde nåra hemlighet åv'et. Hennesass föräldrar gotog mågapin' på en gång, å allri geck ja därifrån utan att di hadde traktera mej mä någe. Alma kom vareviga dag ôpp te morfars. Di skoja mä mej å sa:»i dag kômmer inte fästemöa di», når ja höll utkik gynum köksfönstre ätter'na. Så små vi va, förstog både ho och ja sej på te välas ja, ôg te kyssas. Morfars hadde förfälit rolitt ått'e, tala di um för mej, når jag vart stor. Varsken Alma eller ja märte någe; vi va för mycke te ôss, båga två. En gång föreslog ja Alma, att vi skulle gifta oss mä däsamma. Dä va ho mä på! Körka va ôppe i hörne ve klôcka. Vi dekta hop ett stort bru följe, å vi åkte i herravang dit vi hadde bägge vari mä på bröllop å visste hur dä gick te. Ja hadde vari ôppe i dragkista på vinnskammarn ätter mormors svarta selkeskläde. Dä knöt Alma på mig så dä hängde över ryggen på mej: dä va prästakappa! Å så latte ja ôpp pesalmeboka, å vi sjang en bröllopspesalm, å så börja ja läsa bruvegsla. Morfar å mormor hadde tyckt, att dä va rektitt rart te si å höra ôss, men når ja kôm te bruvegsla, vart mormor allversammer. Si, både ho å morfar va väckta å geck te bönhuse i Gröpa; å nu unnra mormor um dä vi gjorde inte kunne vara synn.»asch», sade morfar bara. Å så läste ja på, å både Alma å ja svarte ja. Så va vi gifta, å morfar å mormor gratulera oss. 19 Ja kom ut i väla, å så dog mormor, å morfar flötte hem te oss, å så geck mina vägar allri åt Halme mer. Jag hörde talas um dej, Alma, nåen gång: att du växt öpp te e så stillsammer, rar flecka. M e n allri träffas vi. Så en gång på den ti'n når ja va bobetjänt hos Fôscheljusass i Kumla träffa ja dej på e ungdomsbjudning hos nämndemans i Fyrsta. Ja stog då ve en vännpunkt i mitt liv. Ja hadde besluta te överge handelsmanslive å bli tidnengsskrivare ja förstog, att dä va ett steg ut i dä ovissa, men ja skulle ta't, um ja än skulle gå unner på't. På hela bjudnenga såg jag inte någe annat än dej, Alma. Allt vackert di sagt um dej va för lite. Du va så spesker mot di annre fleckera. Du hadde inte nåra kônster på klännenga, bara en viter krage, vita mansjätter å en gammalmodiger brôsch; du hadde håre slätt mä bina i mitten. Du flessa allri som di annre fleckera; du bara småskratte lite. Å så vackert du tala mä en tôckendär näston sôm vi närkengar har, men sôm ja försökt lägga bort i boa. Ja höll mej te dig hele kvälln. Når di lekte, para vi ôss allti, å når di imillanåt drog e polska eller en vals släppte ja inte te dej åt nåen aen.»å, va ja ä värmer», sa du ätter e långer polska.»ska vi gå ut å svala på oss lite?» frägte ja. Du necka. Vi geck neråt vägen, å vi ledde armkrok, förståss. Rass som dä' va, når vi va kumna så långt bôrt på

12 20 vägen, att engen såg eller hörde oss, stog vi mä armar kring halsen på varaen och kysstes. Ja vet inte vem åv oss dä va, som börja ja har för mej, att dä va du. Men dä vet ja, att när du ätter kyssen sa»johan!» å såg på mej mä dina snälla å vackra öger, så geck dä runterikreng för mej.»ha ja», frägte ja mig sjôlver,»vari någe för'na mer än barnbrugummen? Ha ja vari den ho tänkt på å vänta på mä ho vuxi ôpp från barn te den raresta flecka ja sitt?» Vi satte oss på dikeskanten å så talte ja um för'na va ja bestämt mej för, å att ja skulle få en hål stri å att den skulle bli långer, ôg um ja löckas i'n. Mä dä ville ja lätta henne förstå, att um de va så, att ho kände någe särskilt för mej, så skulle ho inte vänta på mej. Men når ja sagt allt di där så klokt å förstånditr sôm en kan säja dä ve tjuge år, va jag bara luten te kasta alla mina bestämmelser i sjön å bli handelsman eller bonne eller va som helst, bara du, Alma, ville bli mi. Du såg min stri, Alma.»Tack ska du ha, Johan», sa du.»nu går vi in». Di minutera hadde du mitt öde i di hann, Alma. Visste du dä å avstog mej för te ge mej åt dä, sôm ja trodde va mi ôppgift? Vi reste oss å geck åt gårn te. Just ve logen sa ja:»ja går inte in någe mer. Tack ska du ha för allt, förr å nu, kära lilla Alma!» Å så umfamna ja dej å kysste dej. tebaks! Så sprang ja hem te bokammarn. 21 Hur du kysstes Dä ä närapå femti år sän dess. Ja ha hört, att du är löcklitt gifter, kära Alma lilla, lecksôm ja sjôlver ä dä, men ja ha allri åter sitt dej. Nu hôppas ja, om du lever, att du inte vurta så välskloker, att du tycker dä ja här talar um ä någe te skämmas för. I alla fulla fall ä dä'nte så för mej. Di här raera ha vurta skrivna för te tacka dej för barndoms- och ungdomsdagar å för te säja dej, att dä ljummar i bröste var gång ja tänker på dej. Ja, ibland når min stri vari särskilt tunger, ha ja lecksôm tyckt att ja sitt ett par hopknäppta hänner å ett par läppar, som ha bett för mej dina, kära lilla Alma.

13 E BONNFLECKA I STAN. Jan Janse i Fällersta, körkevärden, va en bonne åv den gamla rejäla sorten, som skötte gårn väl, va rädder um skogen å hadde di finesta kritter i sockna. De va hans liv å hans ära. Kärenga hans tyckte inte att någe annat än dä di hadde i stan va vackert å rolitt. Di fick inte mer än ett barn, e dôter, å ho vart mora liker. På dä vise vart Jan Janse en mot två, å då vet en fälle hur det går. Men når Linnéa dä va mora, sôm inte hadde gett sej förrn flecka feck ett herrskapsnamn en dag kom te fadern å begärde te få kômma in på småskolärarinneseminarje i stan, så sa körkvärden i alla fall bestämt nej.»du ska mä Guss hjälp bli e ordentliger bonnhustru å inte nåra skolmästarefröken», sa han.»asch», infällde mora, som hjälpt flecka te koka ihop den där sôppa,»inte ä dä meninga, att Linnéa ska bli lärarinna. Men ho behöver ju kômma ut å si litte mer åv väla än dä här».»nej», dä behöver ho inte», sa' Jan Janse.»Dä här 23 ä Gällersta, å dä bästa ä gôtt nog. Skulle dä vara någe fel på't, så vure dä dä, att Örebro legger alldeles för nämma».»men dä kôsta ju inte någe», mente Jan Jansa. Dä ä'nte nåra avgift för unnervisnenga, å um vi skecka in äta te prostens Kristin, så laga ho te't». Jan Jansa visste, att far va den, som kunne hålla på styvern.»dä vill säja, att vi skulle narra ôss te skole åt våra flecka: säja, att ho skulle bli lärarinna, fast dä inte ä meninga?»»um en mer eller minnre sitter å hör på når lärara skolar, kvittar fälle för dôm».»ja blir allri mä um tôcke bedrägeri», sa Jan Janse å slog näven i bole. Jan Janse va åv den sôrtens karar, som hällre sprack e halver arn än han gav sej en tum, når han ha sajd någe. Dä visste både mora å dötra. Di förstog, att di fick gå annra vägar för te få sin velje fram. Huvesaken va ju, att Linnéa skulle få komma te stan. Seminarje va ho inte angelägen ätter tvärtum. Men di hadde trott, att di på då vise lättest skulle få far mä på stassresa. För han ville, att unga människor skulle lära, ôg sånt söm en inte kunne ta i mä hännera. Di båga kvinfôlka la sina kloka huver ihop. Å så föreslog di, att Linnéa skulle få komma in på vävskole i Örebro. Dä va ett fint utlajt bete. Dä fanns knappast någe kvinnfôlkagöra, sôm Jan Janse satte sån't värde på sôm vävneng. Han hadde kvar å hel kista åv alla di

14 24 slag ätter mora si: drälldukar, kjotlar mä gällerstarånnung, trasematter å ryer åv lô. Nu va han ôg teress å svara ja på en gång. Annes klär plôckas ner i mormors pigekista, sôm hadde årtale 1783 på insia åv lôke, å äta åv alla di slag la di ner i dä massäckaskrin, sôm farfar hatt, når han körde malmforer från Örebro te Haddebo. Ve första torgdag skjussa Jan Janse in Linnéa å hennes utrustning te prostens Kristin. Prostens Kristin hadde fått sin tittel når ho för många år se'n va hushållerska för prostens pôjkar mä di geck i storskoern. Ho feck sån smak för stasslive, så ho vart kvar där. Når Linnéa hadde vari i stan i fjorten dager feck grannflecka dä här breve från'na: Kära Lovisa! Jag fattar nu pennan för att talla om för dig hur jag har det i stan du kan inte tro så rolligt det är. Så fort ja kom hit var jag förståss tvungen te göra mig en ny kläning som är alldeles efter nya modet. Min kappa är ändrad å så har jag en förfäligt stilig vinterhatt den kåstar 30 kroner. Mamma hjälper mig med pengar för sånt som ho sålt utan att far vet av de; han ville förståss att ja skulle gå i e räter och släter klänning, skalett och grova skor mä låga klakar men ja ha inte än lärt mej gå med de höge klakarne så jag har så ont i bena um kvällar men de går le över. Förste dan ja va här va jag på en dansbana å vart bekanter med Teodor, som är handelsbetjänt å väldigt stilig. Ja såg, att han tyckte om mig på en gång å han bjö på punsj å profanerade duskål å se'n ha ja vari ute mä honum varenda kväll å i går kväll fria han. Det är töcken där rektiger kälek som i romanera å jag är den lyckligaste flecka på jorden. Han skekar blommor till mig alla dagar å han skriver så vackra verser så du kan inte tro. 25 Det är så lesamt att väva så jag väver bara provbitarne. Om dagarne slår jag ihjäl tiden med att läsa romaner, Teodor lånar mig så väldigt bra sådana men först när han kommer å hemtar mig om kvällarne lever jag riktigt opp. Ja skulle villa vara i stan jämt. Ja kan långe tala fint, så om du kommer hit å helsar på mig, skall du inte känna igen mig. Visa ingen brevet å skriv snart till din barndomsvän Linnéa Jansson. På skriftum Skriv inte Jansdotter på koväre för det låter så bonskt å då skäms jag för brevbärarn. Lovisas svar lydde så här: Kära Linnéa! Jo, vet du, Linnéa, om jag komme till staden, skulle jag utmärkt bra känna igen dig. Du är samma ytliga, prålsjuka flicka som du alltid varit. Stackars lilla Linnéa, som inte fått något för huvud och hjärta att värma dig vid! Efter många om och men fick jag komma till folkhögskolan. Där får jag ej blott lära mig väva sådant jag ej kunde förut jag har redan expedierat både munkabälte och rosengång utan även många andra praktiska saker. Mest sätter jag dock värde på den väckelse vårt sinne får för det vackra i natur, historia och litteratur. Vi äro 34 flickor i skolan. Rektorn, en äldre man, slåss vi formligen om att beundra. Han är så enkel, så allvarsam. Han skall, hoppas jag, innan kursen slutar, hinna strö ut månget korn, som skall slå rot, växa upp och bära frukt. Vi kamrater äro varandra temligen lika. Ingen vill vara för mer än den andra. Skulle några särskilt vara föremål för vänlighet, så är det ett par frielever från fattiga hem. Det är väl ingen av oss, vilkens håg ej står till riktiga bondehem, där en husmor med den rätta viljan och det rätta sinnet kan uträtta så mycket. Var försiktig i ditt val av umgänge. I synnerhet är jagrädd för, att din handelsbetjänt inte är den bästa bekantskap. Och lägg bort romanen ooh arbeta i stället. Detta tillfället att utbilda öga och hand återkommer kanske aldrig. Det är bedrövligt, att du vill göra dig»fin» på de pengar, som stjälas undan din far. Din barndomskamrat Lovisa.

15 26 Inte så värst långt ätter dä här börja dä gå rykter um, att dä skulle bli e ny handelsbo i sockna. Den handlarn, sôm fanns, va visst lite dyrare än i stan, men han var allmänt umtyckter för sina rejäla varer. Sômliga åv ungdomen klaga över, att han va illa sorterater, men bönnera va belåtna mä, att han inte lura åv pojkar å fleckera deras pangar för all förjordanes tysker grannlåt. Ett halvår senare kom den unge hannlarn. Dä va just Tedor Grahndihn, Linnéas bekanting från Örebro. Hans bo va e härlighet utan like. Grahndihn gästa ôfta hos Jan Janse. Far sjôlver tôlde knafft si'n, men så mycke högre stog han i gunsta hos mor å doter. En da kom dä som Jan Janse hadde gruva sej för.»far», sa Linnéa,»Grahndihn ha fria te mej».»dä kostar enge. Å du svarte?»»ja. För ja älskar honom åv allt mitt hjärta».»älskar! Ä dä ol i e bonnfleckas mun? Dä ha du fått tag i i nåra romanebok. Det blir enge åv!»»dä ä tôcken där rektiger kälek...»»... sôm vi obildatte bönner inte förstår ôss på, vill du säja du sôm ha vari i stan i tre månar å sitt bildnenga på åva... Tôcken där rektiger kälek med otrohet i äktenskap, skelsmässer å annat elände».»ja, dör, um ja inte får'n».»dör!» hånskratta Jan Janse.»Där ha vi romaneböckera igen! Dä ä för di egen skull ja säjer nej. Din Grahndihn eller va han heter med sitt löjliga nam lika tejort sôm han sjôlver än'te en kar, 27 sôm e flecka dör för. Åt honum skrattar en bara. Dö för en tôcken där trashök! Han ä bonnpojke men va för fin te arbeta. Va han bäst passa te, vet ja'nte, men te hannlare duger han inte. Dä ä enga orning i boa, å du kan vara säker på att han gör kankurs inna två år». En kväll satt Per Kalse, Lovises far, nere på Grahndihns kantor. Grahndihn bjö på porter och beklaga sej över Jan Janse.»Ja, han ä istadiger», sa Per Kalse,»men ja ska tala ve'n, får ja si va dä kan göra». Per Kalse va lite intresserater i affärden för han stog i bôrgen på Grahndihns kreditiv i folkbanken, å han hadde länge förstått att de va bäst te dra sej ur spele.»ni skulle byta döttrar», sa Grahndihn.»Dä ha ja sajd honum på skôj många gånger», svarte Per Kalse.»Sir du, han är höckfärdig på dä värsta vise: enge anna duger än bönner å dä sôm ä bonskt».»um ja skulle försöka mi löcka hos di dôter?» sa Grahndihn.»Går inte. Ho ha vurta tokuger i den där fôlkhögskoern, sôm ja fick lôv å skecka henne te, för te få husfre. Dä ä för resten visst någe ôppgjort milla henne å nämndeman i Falla».»Han, gubben?»»å, han ä'nte mer än förti år. Dä ä ju inte nåen

16 28 ålder på en kar. Å så ä han en tocken där som ho sjôlver. Så di blir nog överens».»du talar ju med Jan Janse?» ba Grahndihn. Å dä lova Per Kalse. Når Per Kalse kumme te Jan Janse å sajt sitt ärne vart han nära på rädder. Jan Janse va viter sôm ett lärt i ögera, å han sa bara:»ut, människehannlare!» Allri ett ol svarte Per Kalse. Han bara lomma iväg som en rumpehuggen hunn. Dä bönemanskape hadde han inte mycke för. Nåra månar ätteråt börja kärengar humma um Linnéa. Kajsa i Härminge, sôm hadde titta lite särskilt väl på Linnéas förklesstrakt, sa bestämt, att ho va rådder. Å når dä lystes för Linnéa å Grahndihn, förstog alla. Bröllopen leckna mer ett gravöl än någe annat. Jan Janse såg ut sôm um han ha vurta ôpptajen ur grava. Linnéa geck bara fem månar mä sin förste. Men ho varsken skämdes eller va lessen. Ho feck vara mä på kalasera hos både körkherrns å länsmans; ho feck ny hatt å ny kappa både höst å vår; å ho feck ha två piger å behövde inte lägga tu strår i kors, um ho inte ville. Når Lovisa gifte sej, bar ho socknas gullkrona. Te å mä Per Kalse tyckte allt den gången, att han hadde e dotter, som stog i mantal. Dä geck lite väl ett par år. En afte kôm Linnéa hem te förälrar. Ho flåsa så ho va färdiger te tappa åen, å ho darra sôm ett aspelöv i hele skrocken.»va ä dä mä dig, barn?» frägte Jan Jansse.»Jo, han ha slaji mej. Fuller ä han lite imilla. Å han går te Amalja på Grytsskogen».»Dä va mycke på en gång», sa Jan Janse.»Men åv en töcken där sia s-hans kan en ju vänta sig va söm hälst». Jan Jansa hadde utrusta Linnéa hedersamt, å far sjôlver hadde te börja mä hjälpt mågen mä pängar ôg. Va de le, kom Grahndihn oftare å oftare, men på dä sista hadde Jan Janse alldeles neka' te ge'n någe mer förskot på arve. En tör le inte få vara så noga um sällskap når en fått kälek te dä starka. Men Grahndihn han söp nu å spela kort mä tôckna ena, sôm en inte vill bôcka sej på en väg för. Di hadde för länge se'n fått sluta kalasera mä prästens å länsmans. Når di slog igen för Grahndihn, va han bara tre års hannlare i sockna. Dä hadde gått fort. Han feck ge sig ut sôm provryttare, å Linnéa fick kômma hem mä sin pojke å den ho gick mä ja, folk trodde, att di skulle säja: di ho gick mä. För ho va så stadiger så en tyckte, att ho va färdiger te tullra framestupa. Når ho flötte hem te föräldrar, satte Jan Janse sôm villkôr, att ho skulle skeljas ve Grahndihn. Dä va e evinnerli skam, för e skelsmässa hadde di allri vari 29

17 30 mä um i sockna. Men dä kunne inte hjälpas. Linnéa hadde för resten enge mot'e. Ho va så utle på'n, så ho tôlde inte si'n. Ho ha taji sej te å väva å vurta både förståndiger å snäller. Men ett tôl ho inte höra talas om: tôcken där rektiger kälek sôm i romanerna. INNEHÅLL. Den lecksta 3 Tilligrafens unnervärk. 12 Mi första fästemö 17 E bonnflecka i stan 22