Tomas Espedal Bergensare

Transkript

1 Tomas Espedal Bergensare Översättning av Jimmy Ginsby Lindelöws Bokförlag 3

2 Där älven Gaula gör en sväng förbi Sygna och smalnar till en midja som brant faller i en bred, kraftig fors, så strid och skummande vit att älven inte längre liknar vatten, men mer ett fallande berg, kan man se Storehästen resa sig som en hög, trubbig topp, som om berget faller sönder och samman och reser sig i ett och samma ögonblick, en synvilla bara; man ser berget genom vattenspillrorna som krossas i luften. Pojken står på de hala stenarna just under forsen, får det fräsande vattnet i ansiktet och håret, de små vattenpärlorna lägger sig över jackan och byxorna och han blir genomvåt där han står i solen. En tunn regnbåge över det störtande vattnet, över forsen som vrålar så högt att han inte kan höra några andra röster än rösten från vattnet, den ropar till honom. Ibland ser han laxen som kastar sig i en hög båge uppåt forsen, som om fisken letar efter en punkt i vattenfallet där det är stilla, en plats där den kan vila. 5

3 Där fisken kan vila innan den kastar sig högre upp i forsen, innan den äntligen rusar upp mot det lugna vattnet i älven. Det verkar omöjligt. Laxen sköljs brutalt tillbaka av vattenmassorna, ner igen mot fallets botten, mot det strida vattnet där fisken blir stående och väntar. Pojken ser att laxen försöker igen, ett nytt språng in i de vilda vattenmassorna. Det verkar omöjligt. Pojken börjar gråta, försöker torka bort tårarna med jackärmen som är våt. Nu märker han att han är genomvåt, jackan och byxorna, ända in på kroppen. Det var inte meningen att gråta, han gråter aldrig, inte för någonting, inte ens för det värsta, aldrig, men det fräsande vattnet från forsen rinner från håret, ner i hans ansikte och ögon. New York City. The Standard Hotel. Rum nummer Det vackraste rum jag sett. Så genomskinligt, så öppet, så vitt och strängt. Vi stod i dörröppningen och såg genom glas, genom badrummet och sovrummet och salongen, genom fönstren mot staden och ljusen i höjden som reflekterades tillbaka genom glasrutorna genom rummet där vi stod i dörröppningen. Staden var i rummet. Rummet var i staden som en genomskinlig kub med väggar av glas. Ett sexkantigt rum med säng och kuddar och täcken mjuka som vax. Ljusgula gardiner. En soffa med mjukt, grått ylletyg. En brun skinnstol. En stor spegel. En 6

4 tjock glasvägg mot badrummet med dusch och ett ovalt badkar; äggvitt och med äggskalets grova yta, så att allt i rummet härmade naturen eller var natur inpressad i en kub mellan andra kuber i staden. New York-naturen. Gatorna går kors och tvärs nedanför oss. 14th Street i en rät linje mot Union Square där det var blomstermarknad. Vi fyllde hotellrummet med blommor. De doftade sött och tungt i mörkret, och när vi vaknade på morgonen, fönstret stod öppet, hörde vi surrandet av bin i rummet. New York-natten. Så ljus och mild. Så sömnlös och stilla när ljuden hade sträckt ut sig i staden och blivit en lång, djup ton av trafik och helikoptrar, sirener och mistlurar från båtarna på Hudson-floden; vi hörde dem inte. På nätterna, sedan Jenny somnat, satt jag med benen ut genom fönstret på elfte våningen och rökte. Jag kunde drabbas av en mycket stark impuls; jag ville kasta mig ut från fönstret. Tanken var så överväldigande och stark att jag blev tvungen att baklänges ta mig bort från fönstret, steg för steg bakåt mot sängen, lägga mig intill Jenny och trycka hennes hand mot mitt bröst. Jag band liksom fast mig i henne. Lade hennes hår över mitt ansikte och flätade in mina ben i hennes. Nu var jag bunden. Nu var jag trygg. Jag var fastbunden i henne. Jag fick hennes lugna andning, pulsen gick ner, hjärtat slog normalt; jag kunde vila. Men nästa natt skulle allt upprepas, jag skulle sitta 7

5 ensam i fönstret och överfallas av tanken att jag inte skulle klara mig utan henne. Jag vågade inte tala om för Jenny att jag hade höjdskräck. Att jag hade ärvt min höjdskräck från min mor, från elfte våningen på Skyttvägen, att jag var tillbaka i barndomshöjden och i min mors höjdskräck, att hon bodde i mig med sin rädsla och ångest, att jag bar runt på min mor, det kunde jag inte säga. Jenny ville åka högst upp i Empire State Building. Samma sak med Rockefeller Center. Vi tog hissen upp, i rasande fart uppåt medan jag föll neråt, jag föll mot golvet i hissen. Jag slog mina armar runt japanen intill mig; han luktade ingefära och salt. Vi tog hissen upp till hotellets åttonde våning för att höra Edmund White läsa. Han berättade om sina älskare och om sin nya bok. På omslaget fanns ett fotografi av författaren som ung. Han hade mörkt, halvlångt hår och kraftig mustasch, han bar en whitmansk hatt. Vi var bägge besvikna på hur tung och gammal han var, hur tjock och plufsig han var, hur lite han överensstämde med den bild han gav av sig själv. Vi träffade Frode och Gunnhild som också var på litteraturfestival i New York. Frode är en riktig kosmopolit, han verkar känna sig hemma var han än är. Han vet hur man 8

6 ska sitta och när man ska resa sig och gå. Han vet hur man ska konversera och hur man ska tiga. Gunnhild har inget lokalsinne och vet aldrig var hon är. Det är charmerande, tills man måste vänta på henne, för att hon envist och trotsigt gått långt och länge åt fel håll. För egen del var jag helt beroende av Jenny. Jag vågade inte gå någonstans utan henne och när vi gick genom staden tillsammans, så höll jag mig tätt intill henne eller så sökte jag hennes hand, även om jag lade märke till att hon försökte gömma handen så gott hon kunde, hon stoppade ner den i jackfickan, och ibland höll hon handen bakom ryggen på ett underligt och onaturligt sätt. Jag var rädd att förlora henne ur sikte. Hon hittade de rätta gatorna, byggnaderna, hon hittade var man skulle gå ner till tunnelbanan, tågen vi skulle ta, stationerna där vi skulle stiga av, hon hittade de platser vi ville se. Hon hittade museerna och boklådorna och när hon ibland ville gå in i en kläd- eller skoaffär, eller ett varuhus, så stod jag vid ingången och väntade på henne. Jag kunde stå rätt upp och ner på exakt samma plats under just så lång tid som väntandet krävde. Jag slöt ögonen, solen sken, den träffade mig i ansiktet. Jag stod i hörnet av 15th Street och 6th Avenue och väntade på henne i mer än en timme. Så, där kom hon, ut från affären. Varje gång hände samma sak; jag blev fylld av en barnslig och översvallande 9

7 glädje, en brusande lyckokänsla och djup tacksamhet; hon var min. Och varje gång jag såg henne, efter att ha varit ifrån henne, efter att ha väntat på henne, så höll jag på att börja gråta, men jag kunde stoppa det, dölja det; hon kom ut från affären i en ny vit blus, blå jeans och sina gamla slitna sandaler. Vi tog tunnelbanan till Brooklyn och hittade bokhandeln The Unnameable som Jenny hade fått tips om av en väninna. Den var inte stor, men den hade de böcker vi var ute efter. Jenny hittade äntligen Nox av Anne Carson. Jag hittade de böcker jag behövde av Jennifer Moxley. Jag blev stående och stirrade på Jenny. Jag kunde se på henne hur länge som helst. Jag följde henne med blicken. Släppte henne inte utom synhåll. Hon försökte gömma sig, försvann bakom en ny bokhylla. Jag följde efter. Det är vackert att se sin älskade gå mellan bokhyllor och leta efter samma böcker som en själv. Vid Union Square finns en bokhandel, The Strand, där köpte vi böcker av Peter Gizzi och Stacy Doris, Bill Luoma och Lee Ann Brown. Min älsklingsdikt, om det nu är en dikt, är Bill Luomas My Trip to New York City. 14th Street går i en rät linje från The Standard Hotel till Union Square. Vi gick den varje dag, uppåt på trottoaren på den vänstra sidan, nedåt på trottoaren på högersidan, med avbrott av avenyerna; vägkorsningarna. Övergångs- 10

8 ställena, en egen rytm i gåendet, flyt och stopp, trafikljus och bilar. Jenny i solglasögon, hon sa: Det är så många vackra människor på gatorna. Hon böjde sig ned och strök en hund över huvudet. Hundöronen var onaturligt korta, och spetsiga, som om öronen hade klippts eller skurits vassa; en helveteshund. Den kastade sig mot hennes ansikte. Hunden trasslade in sig i det långa håret, den bet i det, rev och slet i det långa håret. Ägaren drog hårt i kopplet. Vad för slags hund är det, ropade Jenny till killen med basebollkeps och joggingskor. Han drog bryskt hunden närmare sig: It s a pitbull, sa han. Dagen efter vi hade sett området runt Ground Zero, var det en stor folksamling på Times Square. Det viftades med flaggor och plakat, man sjöng och ropade hurra, ett stort firande: Man hade just hört nyheten att Osama bin Laden skjutits i sitt hem i Pakistan. Frukostmatsalen på hotellet var stor och ljus; en evig sommarträdgård med glasväggar där solljuset milt föll in genom ljusa gardiner, in i salen med vita dukar på borden. Vi åt äggröra med rostat bröd och smält smör, drack kaffe och apelsinjuice. Det stod ett blomsterarrangemang på serveringsdisken, friska, gula påskliljor. På morgontidningens förstasida var det en bild på Osama bin Laden. Under stod det med tjocka svarta bokstäver: May he rot in Hell. Den kvällen fick vi äntligen ett bord i restaurangen på 11

9 hotellet, The Grill, den var som vanligt fullsatt, men vi fick två platser vid den långa bordsskivan som finns framför själva grillen; vi satt med ryggen mot de andra gästerna och såg rakt in i köket. Värmen från grillen var nästan outhärdlig. Det brann en kraftig eld med vedträn och kol, en eld som flammade upp varje gång det droppade fett från köttet som stektes på gallret. I köket jobbade sju män. De hade alla sina olika uppgifter och styrdes av den unga köksmästaren som stod vid serveringsdisken och ropade. Three cods. Two bass. Two octos. One lamb. Den unga köksmästaren var skräckinjagande, snaggad, ringar i öronen, tatueringar på halsen och neråt armarna. Det såg ut som om han nyligen varit i slagsmål, det vänstra ögat var blodsprängt och det fanns ett djupt jack under ögat, ovanför kindbenet. Han svettades och skrek. Speciellt högt skrek han åt lärlingen vid den stora grillen, den unga pojken hade problem med fisken, det feta fiskköttet brändes fast i gallret och han kämpade för att få loss fisken med en stekspade. Köksmästaren gick snabbt in i köket, ställde sig bredvid lärlingen och stack in handen i lågorna och vände fiskbitarna med fingrarna. Han brände sig, men lät handen vara kvar i lågorna. Det var ett slags demonstration, köksmästaren såg att vi följde honom med ögonen. Jag kände en omedelbar fruktan varje gång jag såg på den unge köksmästaren, det var en instinkt, en attraktion, men också ren rädsla, som alltid när jag attraherades av 12

10 något som var farligt. Köksmästaren stack in handen i lågorna. Han stod bara en meter ifrån oss som drack ur våra vinglas, som väntade på maten. Han vände fisken med fingrarna, tog god tid på sig, vi kunde se att han brände sig, att handen blev röd. Vi kunde känna lukten av hans hand, hur lukten av svedd människohud blandade sig med lukten av fisk. Vi hade beställt lax. Grillad, norsk vildlax stod det på menyn. Vi drack ett torrt, franskt vitt vin. Jenny svettades. Hon tog av sig den tunna jackan. Svetten rann i hennes ansikte, samlade sig i en liten grop under halsen, ovanför bröstet. Det är märkligt att tänka på att fisken vi ska äta, sa jag, har simmat in i en norsk fjord och kanske kämpat sig uppför forsar, innan den äntligen tog sig upp till älven där den blev fångad. Och så hamnade den här, på en restaurang i New York, på vårt bord, sa jag. Jenny såg på mig. Det var en speciell glans i hennes ögon, som om hon just skulle börja gråta. Men så torkade hon sig i ansiktet med en servett, drack av det vita vinet och rätade på ryggen. Tomas, sa hon. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Jag vet inte om det är rätt tidpunkt att säga det nu. Jag har väntat och väntat på det rätta tillfället, på den rätta tidpunkten, men den kommer aldrig, verkar det som, men eftersom du sa det där om laxen, så säger jag det nu: När vi kommer hem, så måste vi gå skilda vägar. 13

11 Pinturas negras Till Josefine Klougart I juni tvåtusentio reste jag till Madrid. Jag fick ett rum på Hotel Embajada, nummer elva, på första våningen. Det skulle vara bokmässa i Madrid; jag skulle läsa tillsammans med två andra norska författare, men jag hade inte fått veta vilka de var. Den första morgonen, när jag gick ner i frukostmatsalen, satt Dag Solstad vid ett av borden. Jag kände honom inte, men kände mig närmast tvungen att sätta mig vid hans bord, något annat skulle vara onaturligt. Det fanns många saker som jag hade lust att fråga honom om, men jag vågade inte. Han var skräckinjagande där han satt i en kritvit kostym och vit skjorta. Det vita lockiga håret föll bångstyrigt och vilt ner i hans bleka ansikte. Han var helt vit och solen lyste in i matsalen. Det var som att sitta till bords med ett spöke eller en författare från en 33

12 svunnen tid, en av de stora, en av de döda och jag visste inte vad jag skulle säga till denna gestalt som var så tidlös och monstruös. Jag berättade av någon anledning att jag höll på att läsa Thomas Manns dagböcker på tyska. Ja, Thomas Mann skrev i sina dagböcker varje kväll innan han gick till sängs, sa Dag Solstad. Varenda kväll var han tvungen att skriva i dagböckerna, varje kväll, varje kväll innan han lade sig. Varför gick han inte bara och lade sig, ropade plötsligt Dag Solstad högt. Den vita kostymen och det vita håret lyste upp i mörkret; han korsade Madrids mycket trafikerade gator utan att vare sig se åt vänster eller höger. Han kastade sig ut i trafiken, gick rakt fram som om gatan tillhörde honom och hans frihet eller oräddhet; jag förstod inte vad det var som drev honom att korsa gatorna på detta livsfarliga vis. Jag grep tag i hans armbåge och försökte leda honom över Calle de Alcalá: Är du inte rädd? frågade jag. Jag har varit målvakt i Sandefjords fotbollslag och en målvakt kan inte vara rädd, sa han. Jag var ingen bra målvakt. Albert Camus var en bättre målvakt än jag, men jag är en bättre författare än honom, sa Dag Solstad. Jag berättade för Dag Solstad att jag ville se Goyas Pinturas Negras på Pradomuseet. Ja, om du vill se Goyas svarta målningar på Pradomuseet, då ska du skynda dig igenom de första salarna utan att titta åt vare sig vänster eller höger. Du får inte stanna eller titta på en endaste tavla. Gå bara 34

13 vidare med skygglappar så fort du kan, ända in till museets innersta rum. Där hänger Goyas svarta målningar. När du har sett dem, måste du gå raka vägen ut från museet, på samma sätt som du gick in, sa Dag Solstad. Några dagar senare så gjorde jag precis som Dag Solstad hade sagt. Jag gick snabbt förbi de första salarna i Pradomuseet utan att se åt vänster eller höger. Jag stannade inte upp och såg inte på en enda tavla. Inte ett ögonkast ens åt Velázquez målningar som jag länge hade velat se, inte en blick mot Las Meninas som borde vara min älsklingsmålning och som jag passerade i hög fart med händerna som skygglappar på varsin sida om huvudet. Jag gick så fort jag kunde mot rummet längst in i museet. Där hängde Goyas svarta målningar. Jag har aldrig sett något liknande. Det första som slog mig var att jag med en gång ville lämna detta rum, att jag nu såg något jag inte borde se, och som det kanske inte heller var meningen att man skulle se: Goya hade målat direkt på källarväggarna i huset han köpt utanför Madrid, Den döves hus, La Quinta del Sordo. Och vad föreställde bilderna; var det drömmar, mardrömmar, visioner av något ont, av något mörkt som skulle komma eller redan fanns, jag ville inte veta det, jag ville inte se det jag såg och jag gick oroligt fram och tillbaka mellan målningarna, de svarta målningarna, innan jag lyckades ta mig därifrån och ut ur rummet, någorlunda oskadad, hoppades jag. Men den natten genomgick jag en fruktansvärd förvandling. Jag kämpade och gjorde motstånd 35

14 hela natten; jag knäppte mina händer, viskade och bad, skrek och grät, och när morgonljuset äntligen kom och jag lyckades ta mig upp ur sängen och ut i badrummet för att se mig i spegeln, så var det en chock att upptäcka att jag såg ut precis som förut, det var omöjligt att se att jag inte längre var mig själv. 36