Jag brukar spana på min son om kvällarna

Transkript

1 1 Jag brukar spana på min son om kvällarna av Harriet Lilac Långsamt, oändligt långsamt kör jag runt kvarteret där han bor, och när jag befinner mig mitt framför hans bostad, som en gång var min, släpper jag upp gaspedalen och låter bilen sakta rulla förbi den låsta porten. Jag tittar upp mot de täckta fönstren, där gardinerna ständigt är fördragna. Det finns inte en chans att urskilja någonting av rummen där innanför, inte ens skuggan av en person, levande eller död Men sent om kvällarna, när det hunnit bli så mörkt att gatlyktorna tänds, då kan man ibland se ett lysande pärlband längs med fönsterkarmarna. Det är ljuset inifrån lägenheten, som sipprar ut i de små hålen genom vilka persiennlinorna är trädda. Ett svagt men omisskännligt tecken på att någon vistas därinne, någon som sällan går ut, men som ändå behöver en lampa att lysa sig med Jag stannar bilen, rullar ned rutan och lyssnar. Det enda som hörs är ett dämpat motorljud från genomfartsleden en bit längre bort. Det är allt. Men medan min blick vandrar över den mörka husfasaden, tycker jag mig för en kort stund höra flöjttoner; en strof från en melodi som jag inte känner igen Omärkligt lyfts den upp från marken, för att sedan skingras av kvällsbrisen. Men det är ju omöjligt. Alla fönstren är stängda, och Latifs tvärflöjt ligger sedan flera år tillbaka, stum och stel längst in i ett av mina skåp, tillsammans med en bunt noter. Jag kör uppför Karlsgatan, svänger till vänster på Lennart Torstenssons gata och rullar sedan sakta förbi Vasakullen. Det var där uppe på grässlänten, med sina insprängda

2 2 bergsknallar, som han lärde sig att gå. Det är så längesedan att jag nästan glömt det, men nu i kväll kommer minnena tillbaka till mig, mycket lågmälda, som dimmiga scener ur en film noir. En man och en kvinna promenerar i parken med en barnvagn. Deras lilla flicka tultar bredvid. Är hon ännu lyckligt ovetande, eller har hon lagt märke till den glädjelösa atmosfären? Hopplösheten i själva utflykten, tristessen Mannen och kvinnan ser rakt fram med tomma blickar. Deras händer nuddar inte vid varandra, hans axel stryker inte mot hennes kind. De grälar lågmält. Deras röster är kyliga. Båda är väl förfarna i ironins förrädiska konst. De talar engelska för att barnen inte ska förstå. Vad tjänar det egentligen till? Kan en stad döljas som ligger uppe på ett berg? Det lilla barnet i vagnen har vaknat. Han vill bli upplyft. Kvinnan håller honom i händerna, hans korta små ben sparkar i luften och så tar han sitt första steg Hans föräldrar uttrycker glädje, förvåning, uppskattning. De sätter sig på huk framför honom, men de aktar sig noga för att röra vid varandra Jag svänger ned på Torgilsgatan och kör längsmed muren till Klingsporska villan. Kvarteret ligger helt öde. Tyst. Men när jag kommer ut på Döbelnsgatan hörs den svaga klangen från en klocka. Den kallar till vesper i Franciskanerbrödernas kapell. En skock kraxande kajor kommer flygande och slår sig ned i ett träd inne på kyrkogården. Då ser jag en ung man som sneddar tvärs över gatan. Han är ganska lång, smal om axlarna och klädd i svart vindtygsjacka. Kepsen är djupt neddragen i pannan. När han passerar strålkastarljuset från min bil, ser jag hans ansiktsdrag tydligare, men jag är ändå inte säker Hans skägg är ojämnt, det täcker ansiktet fläckvis. Han tittar rakt fram, tycks inte lägga märke till mig. Sedan är han borta.

3 3 Jag lutar pannan mot instrumentbrädan. Säkerhetsbältet skaver mot min hals, medan den märkliga sanningen långsamt går upp för mig. Jag känner inte längre igen min egen son På natten kastar jag mig oroligt fram och tillbaka i sängen. Klockan har passerat midnatt, men det är ännu långt kvar till gryningen. Halvt mellan sömn och verklighet hör jag en port som slås igen. Det knastrar i gruset. Ljudlöst reser jag mig från bädden och glider fram till fönstret. Det är månsken och de tunga trädkronorna vajar i vinden. Jag hör en häst gnägga. En ung man står ute på gården, med ryggen vänd mot huset. Den mörka riddräkten gör att han nästan smälter samman med skuggorna. Han sträcker sig upp och lägger en sadel på hästryggen. Han drar åt remmarna, fäster alla spännen. Jag tar ett steg tillbaka in i rummet, hittar min morgonrock och sveper den om axlarna. Medan jag springer genom en för mig främmande korridor, griper jag tag i en kandelaber för att lysa mig med i den branta trappan. Ljusen fladdrar i vinddraget och varm stearin rinner nedför min bara arm. Nere i den mörka vestibulen trycker jag ena skuldran mot ekporten, och den glider långsamt ut mot natten. Det regnar. Lågorna har slocknat, men jag håller ännu i ljusstaken. Jag hör hovar i gruset, ser en ensam ryttare som försvinner ut genom stenvalvet. Han vänder sig inte om. Jag springer efter honom. Snavar i mörkret. Stapplar vidare. Jag känner de vassa stenarna under fötterna. Latif, vänta. Kom tillbaka! Min röst drunknar i blåsten. Trädkronorna knakar. Latif, stanna. Jag böjer mig ned och trycker ena örat mot marken för att få veta vilken väg han valt. Men allt jag hör är vindens tjutande och det skvalande regnet Jag vaknar av att sovrumsfönstret står och slår i sina gångjärn. Ute öser regnet ned och klockradions gröna siffror visar sex och trettiofem. Från andra sidan väggen hörs det vinande ljudet från hisstrumman.

4 4 Halvvägs ut i tamburen trampar jag på något mjukt; en rastafarimössa i gult, rött och grönt. Jag plockar upp den och ser på de hårda, målmedvetna maskorna. Han kämpade verkligen med sin virkning Med en suck övervinner jag mig själv, öppnar en garderobsdörr och trycker in mössan längst ned, under en trave handdukar. Jag sätter mig vid bordet med en caffè latte, bläddrar i min agenda. Det har hunnit bli oktober, och det är nästan exakt fyra år sedan han försvann. Jag älskar dig Mamma. Han hade just varit hos frisören. Som vanligt ville han ha håret snaggat, två mm långt. Hans nacke var alldeles stickig när jag strök handen över hans huvud. Min lilla igelkott. Take it easy. Otåligt föser han undan min hand, men sedan ger han mig ändå en snabb och hård kram. Han har redan börjat högstadiet, men trots det ber han mig läsa högt för honom om kvällarna. Min pojke och jag. Det är magiskt. Vi sitter tillsammans i den stora fåtöljen och vänder blad i en Biggles-bok med grön rygg. Medan jag läser om luftstrider och dödsföraktande loopingar, formar jag handen till en flygmaskin. Spretar ut med tumme och lillfinger, samtidigt som de andra fingrarna trycks in mot handflatan. Jag höjer armen och låter sedan min hand hastigt rusa ned genom luften framför Latif. Brrrrmmmmuuuyyyymmmmmm Han följer stridsplanet med blicken, helt fokuserad. Tatatatatatata Den elegante, brittiske piloten skjuter av ett magasin med sitt kulsprutegevär. Tatatatatata Ibland har det hänt att planet kraschlandat rakt in i Latifs maggrop. Då skrattar han högt av förtjusning, kippar efter andan. Du är cool, Mamma! Han hasar ned från fåtöljen, springer in i sitt rum och hämtar ett enkelt träsvärd. Sedan gör han ett utfall mot TV-apparaten.

5 5 En garde, ropar han, och jag vet att han också vet. Han är ett mycket älskat barn. Jag valde rätt namn till honom, tänker jag. Latif snäll pojke. Sedan ringer telefonen. Jag lyfter luren, lyssnar och räcker den till min pojke. Det är pappa. Jag vill inte prata med honom. Atmosfären i rummet är plötsligt helt annorlunda. Men snälla Latif, du kan väl höra vad han vill i alla fall. Tala med honom en liten, liten stund bara Han tar motvilligt luren. Mitt under pågående umgängesförbud Samtalet blir långt. Latif vrider oroligt på sig. Han drar nervöst bort etiketten från en flaska som står på bordet framför honom. River sönder den i små, små bitar. Hans repliker är korta och enahanda. Mmmm ja ja mmmm nej kanske mmmmmm Han flackar med blicken, kryper ihop på stolen. Mitt under pågående umgängesförbud Äntligen lägger han på luren. Ingenting av den rofyllda stämningen som rådde innan samtalet finns kvar. Jag ser på honom att han tänker febrilt. Han för en inre kamp med sig själv, och i hans bruna ögon finns nu blicken av ett jagat litet djur. Jag cyklar över till pappa en stund. Han talar så tyst att det är svårt att uppfatta orden. Nej, det tycker jag inte att du ska göra. Jag sätter mig ned bredvid honom och lägger armen om hans axlar. Vad sa pappa till dig i telefonen? Latif vänder sig bort från mig. Han biter på naglarna, tvekar. Men så reser han sig resolut upp.

6 6 Jag åker till pappa, säger han. Men jag ska inte stanna länge. Mitt under pågående umgängesförbud Vi står tillsammans i hallen, och inom mig vet jag att detta är vårt avsked. Jag kommer aldrig mer att återse min pojke, inte såsom han är ikväll. Latif öppnar dörren ut mot den kyliga hösthimlen, och jag ser att det är stjärnklart. Han blir stående på tröskeln. Om jag inte har kommit tillbaka när klockan är sju, så måste du ringa hem mig, säger han. Jag vill inte sova över hos pappa. Mitt under pågående umgängesförbud Han kommer inte tillbaka. Timmarna går och utanför mitt fönster tjuter en varg. Det underliga är att det bara är jag som kan höra den Jag vet nu att allt är över, slut. Det finns ingenting mer jag kan göra. När telefonen ringer igen, skär signalen som en kniv genom den onaturliga tystnaden. I slow-motion sträcker jag ut handen och lyfter luren. Min första tanke är att han redan blivit så förändrad. Han är inte längre min. Hans röst är hårdare än jag någonsin hört den förut. Orden kommer stötvis, tonen är anklagande. Han talar långsamt, överdrivet tydligt som om han är rädd att budskapet inte ska nå fram. Jag kommer inte hem mer. Jag har flyttat till pappa. Men Latif, du skulle ju Jag har flyttat till pappa. Han låter som en maskin, men samtidigt anar jag hur hans röst darrar, nästan omärkligt. Jag har flyttat till pappa. Han harklar sig. Detta är min egen vilja.

7 7 Är det bara inbillning från min sida, eller hör jag prasslet av papper? Detta är min egen vilja Han betonar orden på ett onaturligt sätt. Lägger samma vikt vid varje stavelse, utan någon som helst distinktion. Men Latif, lyssna på mig! Jag har flyttat till pappa, och det får du bara acceptera. Detta är min egen vilja. Han lägger på luren, men innan samtalet bryts hör jag surret från en bandspelare, och sedan ett metalliskt knäppande ljud. Det märkliga är, att det blir morgon även efter sömnlösa nätter. Som i en tung dvala stiger jag upp från sängen och öppnar garderoben. Utan att titta närmare på dem, tar jag ned de klädesplagg som hänger på den yttersta galgen. Han är borta. I hallen plockar jag till mig handväska, plånbok och nycklar. Drar på mig kappan, sticker fötterna i skorna. Han är verkligen borta. Ute på gatan flyter drivor av höstlöv långsamt fram i rännstenen. Det blåser. Bussen är försenad. När chauffören öppnar dörrarna registrerar min blick en ensam myra som kryper över fönsterrutan. Jag släpper ned resebeviset i kortläsaren och hör det välbekanta knäppande ljudet, sätter mig på närmaste säte och sluter ögonen. När jag öppnar dem igen är jag redan framme vid stationen i Skara. Vinden har tilltagit i styrka. Jag går uppför Järnvägsgatan, längs med Djäkneskolans sandade gård. Då bryts plötsligt en tjock trädgren av i blåsten. Den stryker mot min axel och faller sedan till marken med ett brak.

8 8 Jag går över till den motsatta trottoaren och tittar i skyltfönstret till Bergers bokhandel. De nyutkomna böckerna står uppställda på högkant. På ett av omslagen ser jag en ung pojke i vita, åtsittande kläder. Under ena armen håller han en ansiktsmask, täckt med ett finmaskigt nät. Med den andra gör han en elegant rörelse framåt i rummet. Hans fingrar ligger slutna runt fästet på en smäcker florettvärja. Jag läser titeln en gång till; Min son fäktas mot världen. Utanför domkyrkans västra valv blåser det, om möjligt, ännu kraftigare. Vinden sliter i mina kläder och förblindar mig med min egen halsduk. På något vis tar jag mig ändå fram till Biblioteket, drar upp porten och stiger in på Forskaravdelningen. Dörren slår igen bakom mig med en dov smäll. Sedan blir allt tyst. Det enda som hörs är mina egna steg över stenplattorna, när jag går genom den dunkla hallen. Ett dämpat ljus faller ned från glasmontrarna längs väggarna. Utställningen berättar om kvinnliga upptäcktsresanden Medan jag passerar Ryttargången knäpper jag upp kappan och tar av mig handskarna. Från Wennerbergssalen hörs mumlet av röster, och jag förstår att Per-Erik redan har besök. Det är kanske någon samlare som vill köpa en bok av honom. Antikvariatet har han bakom disken. Inne på mitt arbetsrum blinkar nummerpresentatören. Jag har missat 13 skyddade samtal. Jag går ut i korridoren för att hämta de fax som kommit under morgonen, men innan jag hunnit bläddra igenom dem, ringer telefonen. Stifts- och Landsbiblioteket, vad kan jag hjälpa till med? Nu ska du lyssna jävligt noga, väser en hes röst. Latif behöver sitt pass och sina skolböcker. Och du själv behöver ingen närmare presentation förstår jag. Har du ont i halsen förresten?

9 9 Åh, du din satans, förbannade Förstår du inte vad man säger till dig, människa? You fuckin bitch Ta det lugnt, Neil, avbryter jag. I eftermiddag kommer jag och hämtar hem Latif. Latif bor hos mig nu, skriker han. Alla jävla socialtanter och psykologer pratar så mycket om barnens så kallade vilja. Som du själv ser, tog det mig inte lång tid att ändra på den Vi får tala om det där i kväll, säger jag. Och du får låta bli att ringa mig på arbetet. Jag lägger på luren, går ut i korridoren och lutar pannan mot den kalla fönsterrutan. Tänk om han har rätt, tänker jag. Vad är det egentligen som säger att Latif har det bättre hos mig? Jag går tillbaka till mitt rum, sätter mig vid datorn och loggar in på Libra III. Lösenordet är Drysan, efter bäcken som rinner en bit bort. Telefonen ringer igen. Jag lyfter luren Damned bitch, du kommer att gå till helvete för vad du har gjort mot mig! Ja, i så fall är det ju bra att du redan bjudit mig på en guidad tur, så att jag kan känna mig riktigt hemma där Du, din förbannat sarkastiska Jag trycker ned telefonklykan med fingret, samtidigt som Per-Erik öppnar dörren. I handen håller han en rykande kaffekopp. Nej, men här är ju min favorittjej, ropar han glatt. Ska du inte ha frukost? När jag rycker på axlarna, ser han sig hastigt om. Ingen annan är i närheten. Wanna make out? säger han med låg röst, samtidigt som han lutar sig lite fram över skrivbordet. Nej, tack. Det gjorde jag nyss, svarar jag och reser mig upp. Jag går ut i Wennerbergssalen, Per-Erik följer efter. När han lägger ena armen om mig, ser jag ryggen av en bok i skinnband över hans axel.

10 10 Jag tar den här, säger jag och petar fram boken från den antikvariska hyllan. Sedan föser jag undan Per- Eriks hand och går mot utgången. Den kostar 75 kronor, protesterar han. Mille grazie. Jag låter dörren slå igen bakom mig. Långsamt går jag nedför de slitna trappstegen och ute i den mörka vestibulen sätter jag mig på en väggfast bänk. Det har börjat regna. Vattendropparna trummar mot fönstret ovanför mig, de rinner över glasrutan. Ett blekt ljus faller in mellan blyinfattningarna, och när jag reser mig upp och tittar ut mot gatan är domkyrkans grå fasad det enda jag ser. Det känns kallt och fuktigt även inomhus. Jag bläddrar i den slitna boken, Dr Jonson s samlade poem från år 1616, slår upp en sida på måfå och läser rubriken, On My First Son. Farewell, thou child of my right hand, and joy; My sin was too much hope of thee, loved boy...