#17. Framtiden för den europeiska integrationen står på spel Från ekonomisk kris till demokratisk Attac Nordic Summer Forum Susan George i Sverige

Transkript

1 alt En annan värld är möjlig! Röster från en global rättviserörelse. #17 våren kr ISSN Framtiden för den europeiska integrationen står på spel Från ekonomisk kris till demokratisk Attac Nordic Summer Forum Susan George i Sverige

2 Innehåll EU vid skiljevägen 3 Framtiden för den europeiska integrationen står på spel 3 Hallå Besök en bank 10 Är demokratin fortfarande en förändrande kraft? 11 Från ekonomisk kris till demokratisk 13 Land-för-land-redovisning 13 Kollaps av David Jonstad, Ordfront 14 Resenärerna som rånades 15 Mikael Nyberg Det stora tågrånet 15 Le Monde Diplomatique 16 Attac Nordic Summer Forum 18 Susan George i Sverige 18 Det finns ingen plan(et) B 19 Kallelse till Attac Sveriges riksårsmöte Redaktör: Håkan Sundberg Ansvarig utgivare: Johan Rootzén Layout: Anton Andreasson Omslag: RO-illustration och kollage av Anton Andreasson. Kollagefoton tagna av HatM, Nonchalente,.FuturePresent., infomatique, Karen Eliot och European Council på Flickr.com Material: Vi tar tacksamt emot bidrag i form av exempelvis texter, bilder eller illustrationer. Skicka artikelförslag till redaktion@attac.se så svarar vi så fort vi kan! Redaktionen förbehåller sig rätten att korrigera texter. Som medlem i Attac Sverige får du Alt utan kostnad. För dig som inte är medlem är det möjligt att beställa lösnummer för 30 kr/exemplar. Kontakta oss på redaktion@attac.se. Attac Sverige: Attac Sverige, c/o Rönnblom, Ekholmsvägen 369, Skärholmen För personlig kontakt, ring (Håkan) info@attac.se ATTAC Association pour la Taxation des Transactions financières a l Aide aux Citoyens ATTAC Föreningen för beskattning av valutatransaktioner för medborgarnas bästa Du som läser denna tidning tillhör säkert de krismedvetna. Den längre artikel vi presenterar, och de tre böcker som omnämns i tidningen, analyserar och fördjupar vårt kunnande om samhället och utvecklingen, och det är naturligtvis bra på alla sätt. I artikeln om kommunal upphandling och skattesmitarparadisen visar vi också att mediala avslöjanden (Carema) kan få politiska konsekvenser om några driver på. Men det är just det, några måste driva på. Ska vi kunna göra något åt finanskapitalets allt större makt och inflytande, och ska vi på något vettigt sätt börja förbereda oss för den resurs- och klimatkris som närmar sig, ja då måste vi vara många som driver på, som blivit krismedvetna. I länder som USA, Grekland och Spanien har den faktiska situationen rivit bort många illusioner och blottat verkligheten, men här hemma måste vi nog erkänna att en stor del av befolkningen fortfarande slår dövörat till när vi kommer med våra resonemang om de gigantiska problem som tornar upp sig. Detta är inte tillfredsställande. Vare sig vi är engagerade i ideella organisationer, folkrörelser eller partier så kanske det är dags att ta sig en funderare på hur vi jobbar. Har vi en övertro på att fakta och analyser ska få människor att inse hur det ligger till? Är vi kanske för dåliga på att framhålla våra djupt liggande grundvärderingar som rättvisa, solidaritet och jämlikhet? Är det inte här som våra motståndare har sin verkligt svaga punkt? Läs t ex George Monbiots artikel i ämnet som finns översatt på Klimataktions hemsida: Vad drar vi exempelvis för slutsatser om Carema-skandalens genomslag i opinionen jämfört med regeringens nonchalans när det gäller klimatfrågorna? Hur kan Borg med att skälla på bankernas vinstuttag, samtidigt som han bestämt avvisar införandet av en Tobinskatt? Personligen tror jag att vi måste vara enklare, tydligare och mer känslomässiga. Det är visserligen lättare sagt än gjort, men jag är övertygad om att det är värt besväret. /Håkan Sundberg 2

3 EU vid skiljevägen Text: Peter Wahl Översättning: Håkan Sundberg EU har hamnat i en existentiell kris. Bakom den skuldkris som för närvarande får mest rubriker finns t ex en finanssektor utom kontroll som fortfarande dominerar realekonomin och samhället. Mindre synlig, men minst lika betydelsefull, är den dramatiska obalansen vad gäller handel och betalningar mellan länderna liksom de stora sociala skillnaderna. Krishanteringen visar att varken den överstatliga strukturen eller samarbetet mellan regeringarna kunnat klara av situationen på ett tillfredsställande sätt. Ett hektiskt toppmöte avlöses av nästa, medan situationen hela tiden försämras. Och det demokratiska underskottet i EU ökar i samma takt som det grekiska budgetunderskottet. I artikeln som följer analyserar Peter Wahl krisens olika dimensioner, hur de olika faktorerna påverkar varandra och han föreslår också ett åtgärdsprogram som skulle kunna skapa ett helt annat Europa än det vi ser idag. Peter Wahl leder finansmarknadsgruppen hos WEED World Economy, Ecology & Developement Assoc, Berlin. Han var en av Attac Tysklands grundare och tillhörde dess ledningsgrupp mellan 2000 och Mer om WEED på Framtiden för den europeiska integrationen står på spel EU är en unik företeelse i historien. Den skiljer sig från andra stora integrationsprocesser som nationsbyggande, allianser mellan nationalstater eller imperier. Den är ett försök att skapa en överstatlig styrning av f n 27 nationalstater, som fortsätter att existera som sådana. Samtidigt pågår en överföring av suveränitet till den överstatliga nivån. Och eftersom det, till skillnad från i de flesta imperier (och oftast i framväxten av nationalstater), inte finns någon formellt ledande och dominerande kraft, är integrationen en komplicerad process av konsensusskapande bland relativt likvärdiga aktörer. Självklart finns det stora olikheter i styrkeförhållanden, men bland gruppen av stora länder har ingen nått den kritiska nivå som krävs för att bli en tydligt dominerande kraft åtminstone fram till den nuvarande krisen. Men nu har både de överstatliga strukturerna och samarbetet mellan de olika staterna visat sig otillräckliga för att kunna hantera krisen och det är osäkert om de kommer att vara kapabla att hantera den framledes. Därför ifrågasätts själva grundvalarna för experimentet EU. Mer än en gemensam marknad Från 1951 och fram till 1990 var den europeiska integrationen ett politiskt-strategiskt projekt som använde ekonomiska verktyg, dvs bygget av en frihandelszon, för detta syfte. Det är viktigt att hålla denna politiskt-strategiska aspekt i minnet, och dess sammanvävning med de ekonomiska faktorerna, om man vill förstå den nuvarande situationen. Efter andra världskriget var integrationens främsta syfte att stabilisera freden. Dock var det inget pacifistiskt projekt i sig, utan ett resultat av traditionell geopolitisk maktpolitik. Tyskland skulle bli rumsrent genom politiskt samarbete och ekonomisk integration. Krigets segerherrar hade tagit lärdom av den misslyckade strategin efter första världskriget som ju syftat till att försvaga och förödmjuka Tyskland. Allteftersom det kalla kriget utvecklades blev det också värdefullt att ha Västtyskland som en del av västblocket. 3

4 Strategin passade väl den tyska elitens intressen, en elit som fullkomligt diskrediterats av nazismen. Europeisk integration var enda vägen för landet att bli accepterat som en del av det internationella samfundet. Allsedan dess har integrationspolitiken varit en hörnpelare i den tyska självbilden. Konceptet fungerade relativt väl fram till nittiotalet. Utifrån sågs den Europeiska Unionen som en central aktör på den internationella arenan. Den nyliberala vändningen Efter 1990 har situationen ändrats avsevärt; kalla kriget avslutades och Tyskland enades och återfick sin nationella suveränitet. Samtidigt tog EU ett kvali- tativt steg framåt i integrationsprocessen genom etablerandet av en gemensam marknad, och tio år senare av en gemensam valuta. Integrationsprocessen höll dock en så hög takt att tio länder inte kunde eller ville ingå i eurozonen. Som en bieffekt skapades också desintegrerande krafter som motsättningar mellan eurozonen och övriga, mellan de gamla mer homogena medlemsstaterna och de nya samt mellan små och stora länder. Medan vissa befogenheter överfördes till den överstatliga nivån förblev andra kvar på nationell nivå. Ett typiskt exempel är motsättningen mellan konkurrensregler och beskattning. Eftersom EU var besatt av tanken att skapa jämbördiga konkurrensvillkor måste många värdefulla nationella regler för finanssektorn överges. Samtidigt styrdes beskattningen nationellt, vilket ledde till stora skillander i regelverket. Harmonisering i ena änden skapade nya motsättningar i den andra, eller som det heter på EU-språk, ett Europa som går i olika takt. Samtidigt har det skett en omvälvning på det socio-ekonomiska planet. Medan Västeuropa under efterkrigstiden varit berömt för välstånd och välfärdsstat och sin relativt jämbördiga relation mellan kapital och arbete (Rhen-kapitalism), gick EUs svar på skuldpro det privata hushållets skulder kan man min skära ner på utgiftern komsterna är konsta finanserna fungerar in nu EU åt det nyliberala hållet. Med Maastrichtfördraget blev huvudsyftet för den överstatliga styrningen att åstadkomma liberalisering, privatisering, avreglering och konkurrens inom och mellan medlemsstaterna. Harmonisering blev ett race to the bottom. Sociala hänsyn och arbetskraftens behov hamnade i baksätet. Och som en konsekvens återkom den avreglerade kapitalismens elände: massarbetslöshet, ökad polarisering, urholkning av de sociala skyddsnäten, sämre arbetsvillkor och fattigdom. Euron och supermaktsdrömmen Införandet av euron spädde på denna utveckling. Länderna förlorade kontrollen över två avgörande faktorer, växlingskursen och räntan. Dessa kunde inte längre utnyttjas för att absorbera ekonomiska chocker. Om valutaunionen hade åtföljts av fortsatt politisk 3 Slippa ut ur euron? Det skulle sitta fint, vi kvävs här inne! Illustration: Titom 4

5 integration vad gällde lönepolitik, socialpolitik etc, hade det inte varit något stort problem. De enhetliga valutans logik hade krävt ytterligare steg mot vad som skulle kunna kallas Europas Förenta Stater. Men detta skedde inte, vilket även före krisen ledde till att ojämnheter och obalanser förstärktes och bidrog till att krisen blev så djup. Parallellt med utvecklingen av den gemensamma markaden och euron växte hoppet inom den europeiska eliten, att EU var på väg att bli en global supermakt. Euron skulle bli en stark valuta som t o blematiken följer logik. Om man har ska dem genom att a, samtidigt som innta. Men de offentliga te som ett hushåll. m skulle kunna utmana dollarn som global valuta. Planer och strategier förbereddes, som den s k Lissabonstrategin, enligt vilken man ville att EU skulle bli världens mest konkurrenskraftiga region år Genom förändringen av det internationella styrkeförhållandena, genom Kinas, Indiens och Brasiliens ökade roll och genom USAs relativt sett försvagade position, fick drömmen om att spela de globala stormaktsspelet ytterligare bränsle, liksom i medlemsländer som i tidigare historiska epoker varit stormakter, som The British Empire, La grande Nation eller Der Reich. Var och en är de för svaga för att spela denna roll under 2000-talet. Men de satsade på den näst bästa lösningen, att EU skulle bli verktyget för att de skulle kunna spela i samma division som Kina och USA. Lissabonstrategin misslyckades redan innan krisen startade. Denna i sin tur avslöjade EUs och eurozonens sårbarhet. Och slutligen, krishanteringen avslöjade att de överstatliga organens förmåga att hantera extraordinära utmaningar var mer begränsad än man förväntat. Som en slags nödbroms, lutade sig eurozonen mot traditionella verktyg för regeringssamarbete, och direkt flöt de informella hierkierna upp till ytan. Axeln Berlin- Paris visade sig först. Den var knappast konfliktfri i sig men när Frankrike sattes under press av kreditvärderingsinstituten valde Sarkozy alternativet if you can t beat them, join them!. Idag är EUs ställning på den internationella arenan kraftigt skamfilad. Det handlar inte längre om att bli en supermakt utan om att överleva och att inte riskera att flyttas ner en division. Krisen i de offentliga finanserna Nästan alla industriländer måste klara att hantera en stor offentlig skuld. Japan leder ligan med en skuldsättning på 223% i förhållande till BNP. Grekland ligger tvåa med 160%, följd av Italien (120%) och USA (100%). Frankrike (84%), Tyskland (82%) och Storbritannien (80%) ligger i mellanskiktet : Genomsnittet i EU är 87%. 1 Grundorsakerna till den offentliga skuldsättnigen EU-toppmötet i December 2011 anslöt sig frivilligt eller ej till den tyska tolkningen 2 av skuldkrisens orsaker. Enligt den analysen är det bristen på budgetdiciplin som är grunden, regeringar har spenderat pengar de inte haft framför allt på sociala förmåner. Utifrån denna diagnos blir botemedlet självklart: budgetdiciplin, åtstramning och nedskärningar i de offentliga utgifterna. Först och främst ska dessa inriktas på löner och sociala förmåner, pensioner, sjukvård och understöd för arbetslösa och fattiga. Fördelningen av bördorna drabbar de svaga hårdare är de rika, banker och företag. Den tyska tolkningen av orsakerna till den offentliga skuldsättnigen är inspirerad av den nyliberala synen på frågan men undviker att ta hänsyn till verkligheten: Den offentliga skuldsättningen ökade dramatiskt sedan regeringarna löst ut bankerna. Enligt officiella EU-källor spenderade medlemsstaterna miljarder Euro (19,5% av EU-27s BNP 2009) för att rädda finanssektorn. De stimulansåtgärder som sattes in för att mildra krisens konsekvenser skapade en andra kraftig ökning av de offentliga utgifterna. 3 Sammantaget ökade budgetunderskotten från i genomsnitt 0,9% av BNP 2007 till 6,4% Den offentliga skulden ökade från under 60% av BNP till över 80% 4. Utan finanskrisen skulle alltså skuldsättningen vara ca en tredjedel lägre och hanterlig för de flesta länderna i EU. Allt detta betyder inte att man kan bortse från det faktum att det i vissa länder existerar specifika problem, såsom ett dåligt fungerande skattesystem (Grekland) som gör det möjligt för de rika att undvika att betala skatt. Mer är 40 miljarder Euro har förts ut från Grekland till Schweiz och andra skatteparadis. Överdrivna administrativa apparater, kompispolitik och ren korruption är också problem i några länder. Detta är dock inte generella problem men läggs till de övriga. Slutligen spelar också långsiktiga trender en roll, som den allmänna övergången till indirekta skatter, urholkningen av progressiviteten i skattesystemen och delvis knutet till detta ett 5

6 ökat beroende av finansmarknaderna för offentlig finansiering. Den privata hushållets recept EUs svar på skuldproblematiken följer det privata hushållets logik. Om man har skulder kan man minska dem genom att skära ner på utgifterna, samtidigt som inkomsterna är konstanta. Men de offentliga finanserna fungerar inte som ett hushåll. Staten kan påverka sina inkomster genom att höja skatterna eller genom att spendera pengar på investeringar under en kris, vilket i sin tur stimulerar tillväxt som i sin tur ger höjda skatteintäkter. Men nu är det det privata hushållets recept i form av ett finanspolitiskt regelverk som ska användas i EU 5. I tysk debatt kallas detta för en skuldbroms. Det är grunden till en finanspolitisk union, som i stor utsträckning kommer att överföra finanspoltiken till den överstatliga nivån. Ett regelverk med övre gränsvärden för skuldsättnigen fanns inskrivet radan i Maastrichtfördraget. Men nu ska överträdelser bestraffas med automatik. Medlemsstaterna ska ska kontinuerligt rapportera till Kommissionen och denna tillåts ingripa om den bedömer det nödvändigt. Vid konflikter ska Europadomstolen tillåtas avgöra tvisten. Sammantagen en avsevärd förlust av den nationella suveräniteten. Straffsatsen kan uppgå till 0,5% av BNP. I Tysklands fall skulle det kunna bli 168 och för Frankrike 133 miljarder dollar. Den finanspolitiska unionen kommer inte att lösa skuldkrisen Den första effekten av regelverket kommer att bli en sjunkande efterfrågan. När de offentliga utgifterna skärs ner kommer tillväxttakten att minska. Redan i slutet av 2011 pekar indikatorerna nedåt mot en kommande lågkonjunktur. Eftersom det förväntas en global nedgång 2012 kommer situationen att förvärras. Under sådana omständigheter kommer inte det finanspolitiska reglerna att lösa skuldproblemen, tvärtom. Grekland har redan upplevt resultatet av denna politik. Det första stödpaketet våren 2010 åtföljdes av så stränga nedskärningar att landet sjönk än djupare ner i lågkonjunkturen. Om alla EU-länder skär ner utgifterna kommer effekten att bli procyklisk. Efterfrågan sjunker, ingen vill köpa av någon annan och alltihop utmynnar i en deflationistisk neåtgående spiral. Den här gången kommer inte ens Kina att kunna rädda världsekonomin, eftersom dess tillväxttakt också sjunker. Sammantaget kommer detta inte bara att få negativa följder för EU utan för hela världsekonomin. Varför utsätts euron för spekulationsattacker? Varför hotas inte Japans, USAs och Storbitanniens statsobligationer av orimliga räntenivåer? USAs har t o m nedvärderats av kreditvärderingsinstituten men det har inte haft någon effekt på de amerikanska statsobligationerna. Självklart betyder skuldstrukturen mycket. Huvudlångivarna till den japanska staten är t ex den inhemska hushållen i den egna valutan. Dessa länder har dock alla en sak gemensamt, de har en centralbank som kan göra det centralbanker har skapats för, dvs ingripa i kristider och erbjuda obegränsad kredit som den yttersta långivaren för att undvika att de offentliga finanserna drabbas av sammanbrott. En brandkår som kan släcka när huset börjar brinna. US Federal Reserve spelar denna roll liksom de japanska och brittiska centralbankerna. Den europeiska centralbanken (ECB) är däremot unik i så motto att bara har tillåtelse av förebygga översvämning, inte att släcka eldsvådor. Enligt stadgarna är ECBs roll att förebygga inflation. Att finansiera regeringar är inte tillåtet. Under trycket från krisen använder dock styrelsemajoriteten i ECB ett trick som åtminstone indirekt lättar på trycket genom att köpa statsobligationer på andrahandsmarknaden. Den tyska styrelserepresentanten Axel Weber och ECBs tidigare chefsekonom Jürgen Starke, har därför avgått i protest. Det är under dessa förhållanden knappast förvånande att finansmarknadens pyromaner fortsätter med sina angrepp på länder som blir pressade. Eurozonen är den svagaste länken och så länge den inte förstärks genom att ge ECB rätten att fungera som yttersta långivare, så kommer inte situationen att förändras. Obalanser en grundorsak till skuldsättning Den grundläggande dessa reformer är do syftar till stabilisering. nansiell stabilitet en g tjänar stöd. Men det stabilitet. Uppgiften ä sinot säkrare utan att Mellan 2000 och 2010 samlade Tyskland på sig ett överskott i betalningsbalansen på miljarder euro, en ökning på 41%. Under samma tid hade Portugal ett underskott med 168 miljarder euro (+98%), Grekland 209 mdr (+91%), Spanien 615 mdr (+58%) och Irland 41 mdr (+26%). Holland 6

7 och Österrike hade överskott, om än i mindre utsträckning än Tyskland. Ett underskott i betalningsbalansen betyder skuldsättning. Om ett lands export inte räcker till för att betala importen måste skillnaden täckas med krediter, och om situationen fortsätter år efter år blir skuldbördan ohållbar. Detta är inte den enda, men en av huvudorsakerna, till skuldsättningen i krisländerna. Å andra sidan blir överskottslandet (eller dess banker) långivare. Om obalansen inte rättas till kommer oundvikligen den skuldsatta parten att drivas i konkurs. svagheten i alla ck att de endast Självklart är fiod sak som förräcker inte med r inte att göra kastänga det. Redan efter andra världskriget föreslog Keynes ett system för att reglera sådana obalanser. Ansvaret för att undvika situationen ligger inte endast på det skuldsatta landet. Överskottslandet måste också bidra genom att reducera sitt överskott. Det gäller i än högre grad i en ekonomisk union som EU och under ett gemensamt valutatak. Teoretisk sett har man erkänt problemet. Inom ramen för den nu aktuella ekonomiska pakten har betalningsbalansen erkänts som ett problem. Men de praktiska åtgärderna är svaga och innebär ingen verklig ändring av politiken. Tyskland och de övriga överskottsländerna menar att deras överskott är ett resultat av hög kvalitét, avancerad teknologi, kvalificerad arbetskraft osv. Men eftersom skillnaderna i dessa avseenden inte förändrats nämnvärt mellan överskotts- och underskottsländerna måste skillnaden i konkurrenskraft sökas någon annan stans. I själva verket finns det en annan faktor där jämförelsetalen ändrats avsevärt: arbetskraftskostnaden per producerad enhet 6, en viktig indikator för ett lands ekonomiska konkurrenskraft. Bland de 19 största EU-ekonomierna 7 ökade arbetskraftskostnaden i Tyskland bara med 1,7% årligen mellan 2000 och 2010, vilket är den lägsta ökningen bland de nitton länderna. I Portugal var den årliga ökningen 2,9%, i Italien 3,2%, i Grekland 3,4%, i Spanien 4,1% och på Irland 4,4% 8. Om sådana skillader varar under ett helt decennium får man en avsevärd skillnad i konkurrenskraft, förutsatt det inte sker en kompensation inom andra områden. Den finanspolitiska unionen förändrar inget i det här avseendet. Priset för den ökade tyska konkurrenskraften har även betalats av de tyska arbetarna. Reallönerna har mer eller mindre stagnerat under de senaste tio åren och den sociala servicen, som tidigare till en del betaldes av arbetsgivarna, har skurits ner, övergivits eller privatiserats. Samtidigt har de tyska fackföreningarna försvagats av ny arbetslagstiftning, en del av de reformer (Agenda 2010) som infördes av regeringen Schröder. Finansiella reformer Alltsedan nittiotalet har EU liberaliserat och avreglerat finanssektorn. Under begreppet harmonisering inom unionen och för att stärka konkurrenskraften på de globala marknaderna har den brittiska typen av laissez faire blivit standarden. Kommissionen har fungerat som ett serviceorgan för the City of London och de som följt efter på kontinenten. Efter Lehmans konkurs var det många politiker som sade att business as usual inom finanssektorn inte längre skulle vara möjlig. Speciellt på G20- mötet i Pittsburg lades det fram många förslag i rätt riktning, och EU tog in många av dessa i sin egen agenda. Några av reformerna har genomförts, som ett EU-direktiv för övervakning och reglering av hedgefonder, privata kapitalfonder och andra skuggbanker. Andra reformer befinner sig i lagstiftningsfasen, som regleringen av kapitalkraven, derivathandeln och kreditvärderingsinstituten eller direktivet om införandet av en finansiell transaktionsskatt (FTT). Ytterligare andra har annonserats, som ett direktiv för en en ordnad hantering av insolventa banker. Alla dessa reformer gäller viktiga frågor, och EUs ansträngningar att reglera finansmarknaderna är inte betydelselösa. Därför vore de överförenklat att tala om business as usual. Det är uppenbart att krisen till en del påverkat den europeiska eliten, men inte desto mindre har regleringarna svagheter: De går inte tillräckligt långt eller är papperstigrar redan från början, såsom regleringen av den finansiella övervakningen som fortfarande lämnar för mycket utrymme för nationell reglering och godtycke. De har genom intensivt lobbyarbete från finansbranschen och vissa medlemsstater urvattnats som i fallet med regleringen hedgefonderna. De kommer för sent, som i fallet med regleringen av kreditvärderingsinstituten och derivathandeln. Alternativt har datum för införandet satts sent, som t ex när det gäller kapitalkraven på bankerna som ska vara genomfört Innnan dess kan mycket väl nya finanskriser uppstå. Vissa viktiga frågor har hittills inte behandlats som att skilja investmentbanker från kommersiella banker. 7

8 Sammantaget har komplexiteten i EUs beslutfattande och de olika intressen som drar åt olika håll omöjliggjort införandet av en effektiv reglering. EU befinner sig i samma läge som trollkarlens lärling: Mästare, jag behöver dig! Förlös mig från de andar som jag framkallat. Finansmarknaderna har fortfarande makt och möjligheter att spekulera mot olika EU-länder och utöva utpressning mot regeringar. Ett exempel: eftersom Credit Default Swaps (CDSer) ännu inte förbjudits kan de användas som verktyg för spekulation. Tillsammans med kreditvärderingsinstituten används CDSer i ping-pongspelet med nedvärderingen av statsobligationer. Den grundläggande svagheten i alla dessa reformer är dock att de endast syftar till stabilisering. Självklart är finansiell stabilitet en god sak som förtjänar stöd. Men det räcker inte med stabilitet. Uppgiften är inte att göra kasinot säkrare utan att stänga det. Demokrati och legitimitet i kris Även EUs anhängare erkänner att det finns ett demokratiskt underskott i det överstatliga systemet. Medan medlemsstaterna har fullt utvecklade demokratiska strukturer lever inte institutionerna i Bryssel upp till dessa krav. Detta är ingen vänsteråsikt utan har t ex slagits fast av den tyska högsta domstolen. Det grundläggande problemet är att överföringen av suveränitet från den nationella nivån inte åtföljts av en motsvarande demokratisering av de europeiska institutionerna. Kommissionen, som utses av regeringarna, har fått vidsträckta befogenheter, medan Europaparlamentet har begränsade rättigheter. Man har t ex inte rätt att ta initiativ till nya lagar. I de flesta frågor behöver Kommissionen endast rådfråga parlamentet, som inte har beslutsrätt. Eftersom det inte finns någon europeisk allmänhet de flesta lever fortfarande sina liv i sin nationella kultur är det mycket svårt och dyrt att organisera en folklig motvikt underifrån. Trots att vissa organisatoriska framsteg gjorts inom den europeiska fackföreningsrörelsen och bland NGOerna, kan man konstatera att det ännu inte finns ett sammanhållet europeiskt civilsamhälle. Eftersom företagssektorn har de finanspolitiska resurser som krävs för att hantera de praktiska problem som internationell samverkan innebär, är den också bäst organiserad på den europeiska nivån. Företagslobbyisterna i Bryssel har t o m större inflytande här än de har på den nationella nivån. Motkrafterna saknas eller är svaga. Detta är ytterligare en faktor som bidrar till det demokratiska underskottet i EU. Som ett resultat av allt detta minskar stödet för EU i alla medlemsstater. Förtroendet för de europeiska institutionerna undermineras hela tiden, och som en bieffekt växer nationalism och högerpopulism i många länder. Storlek och komplexitet betyder något När EU skapades var de första sex medlemsstaterna inte en homogen grupp, men olikheterna var trots allt begränsade. Med Storbritanniens inträde och utvidgningen först till Medelhavsregionen och därefter till de nordiska länderna och efter det kalla krigets slut till Östeuropa består nu EU av 27 medlemsstater. Utvidgningsstrategin är även den en del av de geopolitiska strävandena att bli en supermakt. Den enorma heterogeniteten innebär att styrande och beslutsfattande blivit för komplicerat och extremt långsamt. Det råder så stora skillnader i ekonomisk utveckling, politiska system och kulturer, att det överstatliga systemet inte klarar av att hantera samordningen på en rimlig nivå. Det är det främsta skälet till de många veton och blockader som inträffar. Krisen är en katalysator för auktoritärt styre Medan komplexiteten är ett problem redan under normala förhållanden, kan t o m de modesta demokratiska reglerna för de europeiska institutionerna åsidosättas under en akut krissituation eller när tidsfaktorn spelar en avgörande roll. Informella överenskommelser tar över. En sådan informell hierarki har skapats med Tyskland och Frankrike i toppen och ett auktoritärt styre växer fram, särskilt tydligt när det gäller eurozonen. Övriga länder och EU-institutionernas ledande personal är inte informerade om beslut, men tvingas applådera dem i efterhand. Samma sak gäller för de demokratiska institutionerna på nationell nivå. Parlamenten kan inte längre kontrollera sina regeringar och delningen av makten urholkas. I fallet Grekland har IMF, EU-kommissionen och ECB redan tagit kontroll över budgen. Införandet av den finanspolitiska unionen kommer att snabba på demokratins försvagning. Nationella parlament kommer att förlora kontrollen över sin budget, en av de mest grundläggande rättigheter man har. 8

9 EUs framtid? Om EU vill ha en framtid är det dags för rejäla förändringar. Den nyliberala inriktningen och ambitionen att bli en supermakt har misslyckats. Akutåtgärder Som ett första steg bör akutåtgärder vidtas för att minska trycket på krisländerna och stoppa spekulationsattackerna. Ett krispaket måste innehålla följande ingredienser: ECB måste ta över rollen som lånegivare i sista hand. Credit default swaps och liknande produkter som används i de spekulativa attackerna måste förbjudas omedelbart. Nedgradering av staters kreditvärde av kreditvärderingsinstituten måste förbjudas tills krisen är över. Progressiva skatter på höga inkomster och förmögenheter måste höjas (som under Roosevelts New Deal) till uppåt 90% för de som tjänar mest och är miljardärer. Kontroll av finansmarknaderna Politikerna måste återta kontrollen över finansmarknaderna. Vägen att nå dit går via ett snabbt infört reformpaket med syftet att minska finanssektorns omfång, komplexitet och inbördes beroende: Åtskiljande av investmentbanker och kommersiell bankverksamhet. Ökat kapitalkrav för alla institutioner i investeringssektorn till 15%, och för systemkritiska företag som är för stora för att få gå omkull till 20%. Strikta regler för hävstångsfinansiering (leverage). Stopp för alla former av skuggbankverksamhet inklusive OTC-handel Obligatorisk och oberoende värdering av alla nya produkter. Neutralisering av skatteparadis. Förbud mot kreditcertifiering och spekulativa produkter. Införande av en finansiell transaktionsskatt på handel med alla typer av tillgångar. Ökade rättigheter och resurser till övervakande instanser, speciellt när det gäller handel över gränserna. Ett handelsregister för varuhandel där marknaden endast får tillgång till kommersiella handlare och inte till institutionella investerare (för att stoppa spekulation i t ex livsmedel ö.a). Stöd till offentliga och kooperativa banker som kontrolleras av berörda grupper. Minska obalanserna En gemensam strategi för att hantera överskotts- och underskottsländer måste skapas: Överskottsländer måste öka den inhemska efterfrågan genom offentliga investeringar inom miljösektorn och den sociala sektorn. Reallönerna måste öka mer än produktiviteten under en period. Underskottsländerna bör införa ett åtstramningsprogram för de rika med höjda skatter på höga inkomster och förmögenhet. De bör skära i militärutgifterna och miljömässigt ohållbara subsidier. Lönerna bör öka i takt med produktiviteten. En grön Marshallplan för länder med låg konkurrenskraft för att stimulera hållbar utveckling och minska arbetslösheten. Ett socialt och demokratiserat Europa Obalansen mellan marknadsintegration och social integration måste få ett slut. Social harmonisering som en tävlan mot toppen måste vara riktmärket. Sociala framsteg måste utgöra grunden i politiken. Europaparlamentet måste bli ett riktigt parlament med rätt att stifta lagar, kontrollera budgeten och välja resp avsätta kommissionärer. Röstningen måste baseras på principen om en person, en röst. Europeiska folkomröstningar i viktiga frågor måste införas. EU befinner sig i en dramatisk historisk period och endast reella och betydelsefulla åtgärder kommer att vara effektiva. < 1) Källor: Bloomberg, IMF 2) Liknande tolkningar finner vi i Holland, Finland och Österrike 3) eur lex.europa.eu 4) Europakommissionen, ekonomisk progros våren ) Med formellt undantag för Storbritannien. Men oberoende av EU har man ju där redan infört ett strängt nedskärningsprograms. I Sverige har ju nedskärningarna pågått i två decennier (öa) 6) Andelen arbetskraftskostnad (inkl lön, skatt, sociala avgifter etc) vid produktionen av en specifik vara, tex en bil 7) Exklusive Malta, Cypern, de baltiska länderna samt Bulgarien, Rumänien och Slovakien. 8) IMK Report No 68, Dec 2011, Düsseldorf, boeckler.de 9

10 Hallå Besök en bank Vilka är ni? Emma Rydin: Vi är ett Malmöbaserat nätverk som är engagarade för en rättvis ekonomi och vill förändra bankerna. Några av oss har kopplingar till JAKbanken och Attac, och vi har träffats sedan senhösten Alex Veitch: Vi är en aktionsinriktad grupp, vi sätter aktioner i fokus framför att diskutera ekonomi. Hur ser planerna ut för våren? Emma Rydin: Om två veckor ska vi ha en fönsterputsaktion där vi ska tvätta bort smutsen från en av storbankerna. Man kommer känna igen oss på våra overaller och de kritiska budskapen på våra ryggar. En av parollerna är Vad är det en kan putsa, som aldrig blir rent? Banken! Alex Veitch: I lagtävlingen Bank Run som vi gjorde i Malmö i höstas hade vi tre paroller vi jobbade med. Tanken med den här aktionen är att den ska vara ganska bred och problematisera storbankernas roll. Emma Rydin: Vi kommer ha runt fem teman som vi lyfter. Vad händer med våra pengar? Räntan som snedfördelande system. Behovet av banker som investerar och bidrar lokalt. De orimliga bankvinsterna parallellt med nedskärningarna i välfärden. Och hur bolånen snedfördelar hushållens skuldsättning och bankernas vinster ökar. Fönsterputsaktionen blir ett roligt sätt att lyfta problematiken, och ett sätt att ta kontakt med bankkunder och anställda på banken vi besöker. 5Emma Rydin och Alex Veitch under Bank Run, 2 september 2011 Går det att helt och hållet byta till en mer etisk bank? Emma Rydin: Det ska vi på allvar undersöka och jobba med inför vår andra aktivitet i vår bankbytardagarna. Under två veckor i april kommer vi erbjuda bankrådgivning på några olika platser, vi kommer ha en telefonlinje och kanske en chatt, då man kan få veta mer om sin bank, alternativen och få hjälp med att stänga konto och byta bank. Alex Veitch: Avslutningen blir ett karnevalståg i slutet av april med många som har börjat byta bank till bättre alternativ, vi kommer röra oss mellan några av storbankerna i city och de som är kunder kan gå in och avsluta sina konton eller överföra pengar. Emma Rydin: Det ska vara lätt och roligt att byta bank! Aktuella siffror säger att endast 7% byter bank, även om missnöjet är väldigt stort. Har ni tips till andra som vill skapa aktiviteter kring bankerna? Emma Rydin: Bra är att börja utifrån sig själv och det man blir upprörd över, och att faktiskt gå in på banken och ställa frågor. Besök en bank är för oss ett sätt att jobba med förändring på ett roligt sätt, att göra det tillsammans. En spännande inspiration är UK Uncut där de gjorde om bankkontor till ex dagis och bibliotek. Alex Veitch: Det är också en viktig poäng att koppla sig till andra organisationer som diskuterar rättvis ekonomi. Titta mot Attac, JAK-banken, Jordens vänner eller Occupy-rörelsen. Inspireras, och fundera på hur vi kan skapa förändring. August Nilsson Emma Rydin och Alex Veitch är även aktiva i diskussioner och arbete för basinkomst/ medborgarlön. Följ nätverket Besök en bank på besokenbank.wordpress.com 10

11 Är demokratin fortfarande en förändrande kraft? Text: Gunilla Andersson, Attac Malmö Uteslut företag registrerade i skatteparadis i den kommunala upphandlingen! Det var ett förslag som framfördes av Attac Malmö till röd-gröna politiker på ett seminarium för ett rättvist och hållbart samhälle i april 2010, arrangerat av Glokala folkhögskolan. Då blev responsen försiktigt positiv men avvaktande, kan man väl säga. Det var först när Carina Nilsson efter valet blev kommunalråd med ansvar för vård och omsorg som frågan fick fart i Malmö och i höstas blev frågan brännhet i hela Sverige när Carema-skandalen briserade. Kravet kan på ett sätt tyckas helt självklart. När företag som får del av våra skattepengar själva gör allt för att undvika att betala skatt är det rimligt att i upphandlingen ställa krav så att medborgarnas skattepengar inte missbrukas. Men å andra sidan verkar det vara omöjligt att ställa ett sådant krav. I stort sett alla jurister jag talat med hittills suckar tungt och hänvisar till gällande lagstiftning, LOU (Lagen om offentlig upphandling), som i sin tur är en tillämpning av EU-direktiv. Det är där vi befinner oss. I en globaliserad ekonomi där kapitalflödena till följd av politiska beslut om avreglering kan röra sig fritt och med en EU-lagstiftning som har som primärt mål att undanröja hinder för den fria rörligheten på marknaden. Ett resultat av den politiken är att idag mer än hälften av världshandeln passerar genom skatteparadisen. Internationella valutafonden uppskattar dessutom att finansiella institutioner som förfogar över ca en tredjedel av världens samlade BNP, minst miljarder dollar, har sitt säte i skatteparadis. Den offentliga upphandlingen är inte småpotatis. I Sverige handlar det om totalt mellan 480 och 580 miljarder kr årligen. Det som på senare tid debatterats flitigast är det faktum att allt fler företag inom vård, skola och omsorg köps upp av riskkapitalbolag som utnyttjar skatteparadis och gråzoner i lagstiftningen för att undvika att betala bolagsskatt i Sverige. Men Borg har ju lovat att ta itu med riskkapitalbolagens s k räntesnurror, d v s att de genom interna lån med höga räntor lyckas trolla bort vinsten och därmed beskattning i Sverige. Vinsten plockas i stället ut i skatteparadis. Och OECD har drivit fram ett system med bilaterala informationsavtal med skatteparadisen. Då är väl allt egentligen bra då? Nä, det är det inte! De s k räntesnurrorna är bara en av flera metoder som används i syfte att föra över vinster obeskattade till skatteparadis. Så problemen med skatteparadisen kvarstår även om just kryphålet med räntesnurrorna täpps till. En annan populär metod är internhandel med en absurd prissättning. Forum Syd, som också driver opinion mot skatteparadisen, har gett exempel på hur ett dotterbolag t ex kan köpa plasthinkar från ett bolag inom samma koncern med säte i skatteparadis till ett pris för kr styck, i stället för 10 kr styck som de egentligen kostar. På så sätt kan vinsten kvitteras ut i skatteparadiset i stället och man undslipper beskattning i det land där vinsten egentligen skulle beskattas. De bilaterala informationsavtalen är ett steg i rätt riktning, eftersom skatteparadisens sekretess är ett stort problem, men det är långt ifrån en tillräcklig åtgärd. Forum Syd, Attac med flera ideella organisationer runt om i världen föreslår globala automatiska informationsavtal som tvingar bolagen att 11 ATTAC UPPMANAR MALMÖ: Dags att bli skatteparadisfri kommun! y Ta x H a v e n Fr e e M u n i c i p a lit Men kan en liten kommun i norra Europa överhuvudtaget spela någon roll i den globala ekonomin där skatteparadisen verkar ha fått huvudrollen? MALMÖ S k a t t e p a r a d i s fr i k o m m u n 99

12 redovisa sina vinster, produktionsnivåer och namnen på sina filialer registrerade i skatteparadis, till regeringen i varje land där de verkar. Då blir det möjligt att ta ut rätt skatt i förhållande till de vinster som företagen faktiskt gör. Men kan en liten kommun i norra Europa överhuvudtaget spela någon roll i den globala ekonomin där skatteparadisen verkar ha fått huvudrollen? Varför inte? Det finns ett redskap som är starkare än de starkaste ekonomiska intressen. Det kallas demokrati. Det är politiska beslut som fört oss till den situation vi befinner oss i idag och nya demokratiska beslut kan såklart förändra situationen. Om man vill se till det allmänna rättsmedvetandet i skatteparadisfrågan, finns det faktiskt siffror på det: I en undersökning av tidningen Dagens Samhälle i nov förra året svarade 93 av 125 kommunstyrelseordföranden, d v s 75 procent, att de inte vill att riskkapitalbolag registrerade i skatteparadis ska få bedriva vård, skola och omsorg i Sverige. Aftonbladet anordnade en folkomröstning för sina läsare i nov Frågan löd: Ska företag med säte i skatteparadis få äga och driva vårdbolag i Sverige? Av nära som deltog, svarade 93 % NEJ. Att Malmö stad anammat ett medborgarförslag om att försöka utmana skatteparadisen i den kommunala upphandlingen är ett gott exempel på en levande demokrati, tycker jag. För att på allvar komma till rätta med den systematiska skatteflykten krävs naturligtvis demokratiska beslut på alla nivåer; globalt, på EU-nivå, nationellt och på lokal nivå. Men man ska definitivt inte underskatta modiga kommuner. Politiskt mod kan spridas lika effektivt som politisk vanmakt. Intresset växer, i Sverige och i andra länder. Jag blev mycket överraskad när jag i augusti förra året läste en artikel med rubriken Lokal kamp mot skatteparadiser. Det var Erik Lunde som kandiderade för Kristelig Folkeparti i kommunvalet i Oslo som argumenterade för att Oslo borde följa Malmö stads exempel: Dersom Oslo kommune kopierer vedtaket fra Malmø kommune, kan Oslo gjøre et sterkt bidrag i kampen mot kapitalflukt, skatteunndragelse og hemmelighold i skatteparadis. Forhåpentligvis vil det også føre til at andre norske kommuner følger etter. Inte illa va? Attac Norge är för övrigt i färd med att dra igång en kampanj för skatteparadisfria zoner. Kanske blir det till slut kommuner och regioner i flera länder som tillsammans kan utgöra en tillräckligt stark hävstång för mer omfattande förändringar vad gäller världssamfundets sätt att hantera skatteparadisen, världsekonomins svarta hål. Personligen hoppas jag att Malmö kommer att vara en lika modig kommun som Kalmar och att antalet modiga kommuner i Sverige och i andra länder snabbt kommer att öka. Men om det trots allt visar sig att det i upphandlingen inte går att utesluta företag som utnyttjar skatteparadis för skatteflykt, har jag ett annat förslag till åtgärd. Anders Wijkman leder just nu en utredning av LOU, den s k Upphandlingsutredningen. Slutbetänkandet ska vara klart 30 november i år och nyligen kom det första delbetänkandet. Den här utredningen görs parallellt med att en översyn av upphandlingsregelverket görs inom EU. Om vi kommer fram till att nuvarande lagstiftning utgör ett hinder för vad som vi uppfattar som medborgarnas bästa, då är det läge att föreslå förändringar i lagen. Kanske inte bara LOU behöver revideras, utan även LOV (Lagen om valfrihetssystem). Upphandling av t ex äldreomsorg styrs idag av LOU, men eftersom äldreminister Maria Larsson aviserat att de kommuner som inte frivilligt inför ett valfrihetssystem inom äldreomsorgen kommer att tvingas till det. Då är det LOV som gäller. Därför kan det vara angeläget att driva att krav gällande skatteparadis även ska vara möjligt enligt LOV. Man kan såklart också driva kravet att våra välfärdstjänster överhuvudtaget inte ska drivas av privata företag med vinstintressen. I första hand handlar det om att undersöka vad som är möjligt inom ramen för gällande lagstiftning, men jag vill påminna om att i en demokrati kan man skriva om lagarna om det blir uppenbart att gällande lagar inte är i samklang med folkviljan. < Fotnot: Malmö kommunfullmäktige beslutade i juni 2011: Vi förväntar oss att våra tjänsteleverantörer uppvisar hög affärsetik och bidrar till det gemensamma på samma sätt som andra företag. Därför vill vi undersöka om vi kan kräva att de inte får ha någon koppling till företag baserade i så kallade skatteparadis. Nu går ett förslag till en helt ny upphandlingsmodell för Malmö stad ut på remiss. Förutom krav gällande skatteparadis ställs krav på bl a kollektivavtalsenliga löner och garantier om att svart arbetskraft inte utnyttjas. Den 28 februari anordnas ett skatteparadisseminarium där jurister, Skatteverket och Attac medverkar. I augusti väntas kommunfullmäktige besluta om ett pilotprojekt som ska utvärderas i juni svt.se/ /forslag_om_hogre_krav_pa_foretag 12

13 Från ekonomisk kris till demokratisk Text: Åsa Ågren Det fanns en tid innan krisen då den före detta amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan sågs som ett universalgeni och nobelpristagaren i ekonomi Robert Lucas deklarerade stolt att: Makroekonomin har i sin ursprungliga mening uppnått sitt mål: det centrala problemet med att förhindra depressioner är i praktiken löst, och har faktiskt varit löst i flera decennier. Sedan kom krisen och de fina teorierna om evig tillväxt raserades. Marknaden började kritiseras från vänster till höger, med Occupy Wall Street-rörelsen och Borgs utspel om bankbonusar. Frågan är var marknadsfundamentalismen finns idag? Kanske närmare än vad vi tror. De mest troende nyliberalerna brukar kunna avfärda misslyckade strukturanpassningsprogram och fallerade frihandelsavtal med argumentet att avregleringarna varit för små. Frågan är om inte dessa tankar kan kopplas samman med teknokraternas framgångar i Europa. Man har inte lyssnat för mycket på ekonomerna och marknaden utan för lite. Ekonomerna ska inte längre vara politikernas närmsta rådgivare utan nu ska de ta politikernas plats. I Italien och Grekland regerar nu två teknokrater, Mario Monti och Lucas Papademos. Ingen av dem är folkvalda, ingen tillhör ett politiskt parti, båda är ekonomer. Sverige håller på att gå med i en finanspolitisk pakt där nationella förslag om statsbudgeten ska förhandsgranskas av tjänstemän i EU. Den så kallade Frankfurtgruppen, en grupp av åtta ledande europeiska politiker och ekonomer har självmant tagit på sig rollen som beslutsfattare i Euroområdet. Gruppen drar i trådarna och de krisande länderna måste följa efter. Det första Lucas Papademos sa när han blev premiärminister var att han inte var en politiker. Kan man vara opolitisk som politiker? Även om Mario Monti och Lucas Papademos inte tillhör något politiskt parti har de självklart en politisk agenda. Mario Monti var som EU-kommissionär pådrivare av en helt avreglerad europeisk marknad och såg dagens nationella arbetsmarknadslagar som ett hinder för detta. Lucas Papademos var å sin sida en av de ansvariga för att Grekland tog sig in i Eurosamarbetet utan att egentligen uppfylla kraven. Båda ledarna kan sägas ha en stark tro på marknaden. Krisen har ändrat om den politiska kartan men åt vilket håll är svårt att säga. Attacs hjärtefrågor Tobinskatten och skatteparadisen har blivit högaktuella men samtidigt ser vi hur demokratin nedmonteras av så kallade opolitiska teknokrater. Om man ska följa det nyliberala lexikonet från A till Ö är inte detta en särskilt konstig utveckling. Det nyliberala framgångsreceptet har alltid varit stålbad och om man ska låta miljontals européer bada i ett stålbad finns det inte så mycket utrymme för demokrati. Det är få som går ner i stålbadet frivilligt. < Land-för-land-redovisning Text: Einar Faanes Den 30:de maj röstar Europaparlamentet om ett lagförslag om land-för-land-redovisning. Det är ett sätt att redovisa inkomster och betald skatt i varje enskild jurisdiktion där ett bolag driver kommersiell aktivitet som bland annat har arbetats fram av Tax Justice Network (TJN). Sådana redovisningsregler gör det svårare att undvika skatt då man lättare ser om ett bolags betalade skatter är rimliga. Det lagförslag som skall behandlas av EU-parlamentet är dock begränsat. Det omfattar enbart EU-baserade bolag inom olja-, gas-, mineral- och träindustrin, och kräver bara att inbetalade skatter och avgifter redovisas, ej vinster, vilket givetvis försvårar bedömningen. Europaparlamentet har tidigare varit positiv till denna typ av redovisningsregler, och inget tyder på att detta är annorlunda i dag. Svenska Forum Syd och samarbetsorganisationer arbetar i dag med en kampanj som i första hand ska informera allmänheten samt svenska och skandinaviska EU-parlamentariker om lagforslaget, men också kritisera det för dess brister. < 13

14 Bokanmälan Kollaps av David Jonstad, Ordfront David Jonstads bok Kollaps borde alla läsa. Men jag rekommenderar att man först läser förordet och sedan går till Slutord på sidan 209 innan man läser boken från pärm till pärm. Detta för att inte bli skrämd och sluta läsa. Kom ihåg att vi inte är betjänta av rädsla. Däremot kan vår vrede över sakernas tillstånd utmynna i insikten om vilken härlig utmaning det kan bli att tillsammans bygga ett uthålligt samhälle. Jonstad väjer inte för att beskriva den beska sanningen om vilka fällor och dilemmor mänskligheten måste tackla inom den närmaste framtiden om denna skall kunna bli uthärdlig. Han gör det på ett lättsamt och begripligt sätt med hjälp av väl valda liknelser. Ett exempel är citatet här intill, ur boken. < Ingevi Fall, Örebro Efter den finanskris som utlöstes 2008 påbörjades vissa reformer av finansmarknaden för att minska takten i den vidlyftiga utlåningen. Men reformerna handlade mer om försiktiga justeringar än systemförändringar. För många förblev den globala kreditbubblan osynlig. Just detta är vad som är så förrädiskt med bubblor att de inte syns ordentligt förrän de spricker. Och att samma flockmentalitet som blåser upp dem fungerar omvänt när luften går ur. När så sker hamnar förtroendet i fritt fall. Blåögd framstegstro och hopp om att få del av uppgången förbyts i en panikartad rädsla att förlora vad som satsats. Finansanalytikern Nicole Foss jämför med den klassiska leken hela havet stormar där deltagarna upprymt dansar runt en grupp stolar så länge musiken är i gång. När musiken stängs av måste var och en snabbt hitta en ledig stol att sätta sig på, annars är man ute ur leken. De pengar som har skapats ur intet de senaste decennierna ger illusionen av att det finns nästan hur många stolar som helst, vilket förklarar varför så många fortsätter att dansa utan att bekymra sig om vad som händer när musiken tystnar. Riskerna blir uppenbara först när bubblan imploderar när tillväxten inte längre kan hållas vid liv, när möjligheterna att skapa nya pengar är förbrukade och hushåll, företag och stater ställer in betalningarna på sina lån. Det är då penningmängden krymper. Det blir deflation. Musiken upphör samtidigt som en stor del av stolarna i rummet går upp i rök. Plötsligt finns det bara ett fåtal stolar i rummet som hundratals personer vill sätta sig på. Stolarna som är kvar representerar den bråkdel av dagens pengaflöden som backas upp av ett verkligt värde i form av resurser, varor och tjänster. Smörjmedelet i världsekonomiens motor är därmed borta och resultatet blir detsamma som i en bil motorn skär ihop. 14

15 Resenärerna som rånades Den 18 januari kl steg jag på tåget i Mölndal för att åka till Malmö, ankomsttid Jag plockade fram min bok Det stora tågrånet av Mikael Nyberg och började läsa medan tåget rullade på. Där läser jag om hur tågförseningarna ökat och, som Trafikverkets chef uttrycker det, om ett eftersatt underhåll på järnvägen. Nu är det inte längre SJ som är ansvarig för underhållet av banan, inte heller det franska företaget Veolia, som äger Öresundståget jag reser med, utan Trafikverket. I den fria konkurrensens namn har underhållet lagts ut på olika privata entreprenörer, bemanningsföretag, som konkurrerar om kontrakten, med vinstintresset som främsta drivande kraft. Detta uppnås genom att bara kalla in personal när något händer, personal som inte alltid har den komptens som behövs och att dra ner på lager, så att reservdelar oftast inte finns på plats. Som den extraknäckande studenten som påkördes av av tåget vid en snöröjning eller som när en kontaktledning föll ner utanför Lund och förtaget skickade ut en signalreparatör som saknade utbildning för att utföra jobbet. Detta sitter jag läser när tåget, strax efter fem, saktar in och stannar. Högtalaren meddelar att tåget inte kan köra vidare: en kontaktledning har fallit ner, närmare bestämt kl får vi senare veta. Efter några lätt förvirrande uppgifter ombads alla resenärer att gå av tåget i Ödåkra, där bussar skulle plocka upp oss. Efter cirka minuters väntande, i en gångtunnel p.g.a det kraftigta regnet, kom en ensam buss. I den packades vi alla in för att köras vidare till Hälsingborg, Landskrona och Lund, där tåg senare skulle ta resenärer till Malmö och vidare. Vi stod som packade sillar, vi som inte fick sittplatser, även om det lättade lite efter Landskrona. Jag fick stå hela vägen! Och blev över en timme försenad! Jag undrar: är det tillåtet att köra bussar så fyllda med folk på motorvägen? Hur går det då att uppfylla lagen om bälteskrav? På centralen i Malmö stod det att man räknade med att ledningen skulle vara uppsatt vid 22-tiden samma kväll, dvs nästan 6 timmar efter att den fallit ner. Behöver det verkligen ta så lång till? Är detta inte snarare ett exempel till på det Nyberg skriver om, bristen på reservdelar och tillgänglig, kompent personal som kan göra jobbet? Eftersom förseningen översteg en timme bestämde jag mig för att uttnyttja resegarantin, då jag trodde att en timmes eller längre försening gav mig rättighet till full ersättning. Så är det på SJ, men inte på Öresundstågen efter vad jag kan läsa på nätet. Här gäller full ersättning endast om förseningen överstiger 120 minuter för långa resor och då bara under omständigheter som bolaget har ansvar för, dvs inte om orsaken är extrema väderförhållande eller avbrott i elförsörjningen. Jag känner mig bestulen, om inte på pengar, på min tid och värdighet. Det är detta som är innebörden i att vara utsatt, konkurrensutsatt! < Mikael Nyberg Det stora tågrånet Möte med författaren MIKAEL NYBERG om privatiseringarna och järnvägens sönderfall 10 mars, 14:00 Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö. Arr: ABF, Attac, Glokala fhsk, Jordens vänner, Kvarnby fhsk, LO Malmö, SEKO Skåne Läs även hans nyutgivna bok Det stora tågrånet utgiven på Karneval Förlag. Gunilla Ryd, pensionär 15

16 Le Monde Diplomatique är ingen kritstreckskostymbilaga till den franska tidningen Le Monde för diplomater utan en månadstidning som ger en oöverträffat grundlig information, analys och bedömning av politiska problem och utvecklingar i världen. För den som saknar ett oberoende och initierat kritiskt vänsterperspektiv men inte kan läsa franska finns en mängd andra utgåvor, flera engelska men också en norsk upplaga som kommer ut genom tidningen Dagsavisen. Tidningen har material som räcker för en hel månads läsning vid frukostbordet men är ändå rykande aktuell i urvalet av ämnen. Tidningen ETC tvingades efter en tid ge upp sin svenska upplaga, men det finns alltså för svenska läsare den norska utgåvan. Den har förutom det franska originalmaterialet också ca en tredjedel artiklar från annat håll, t ex den engelska progressiva tidningen The Guardian. Tidningens förre chefredaktör Ignacio Ramonet var en av grundarna av Attac-rörelsen och tidningen tar ofta upp ämnen som ligger nära Attacs intresseområden inom ekonomi, välfärdsstatens urholkning genom privatiseringar, spekulationsflöden av valuta, bankernas makt, skattesmitarparadis i Storbritannien, Schweiz, Luxemburg mm. Men man kan också läsa reportage och analyser, från ett mer insiktsfullt perspektiv än den borgerliga svenska pressen och andra medier om utvecklingen i Mellanöstern, arabvärlden eller Grekland. Tidningen ägs delvis av samma företag som äger dagstidningen Le Monde, delvis av de egna journalisterna, men har en helt självständig redaktion och skiljer sig oftast från Le Mondes politiska mittenlinje. I januarinumret finns två artiklar av den franske sociologen Pierre Bourdieu, som avled för tio år sedan. Bourdieu är just nu inte bara den mest läste och citerade samhällsvetaren, långt utöver akademiska kretsar, utan var också den ledande motståndaren bland intellektuella mot nyliberalismen i dess olika former, mot rasistiska och populistiska rörelser och de drastiskt ökande klasskillnader som 80- och 90-talets avregleringar lett till. Han engagerade sig också mot maktkoncentrationen inom medierna och den systematiska fabrikation av allmän opinion som de stora medierna ägnar sig åt både de som storfinansen kontrollerar och de offentligägda. Vi har sett exempel på detta i Sverige just nu där Bonniers och Schibsteds dagstidningar har tävlat med de statsägda radio- och TV-företagen om att avsätta ledaren för Sveriges största parti. I januarinumret pekar Bourdieu på att de som utger sig för att företräda allmänintresset eller opinionstrycket i själva verket finns inom en grupp som lärt sig spelets regler. Skickligheten består både inom den mediala världen - precis som bland kabylerna i Nordafrika, vilkas hederskultur Bourdieu studerat ingående - i att spela spelets regler och att göra spelet med dessa regler till en hyllning av själva spelet. I spelet ingår både medierna och den byråkratiska världen. I den andra artikeln i januarinumret finns ett utdrag ur en ny posthum bok av Bourdieu - Om Staten. Han jämför där utarmningen av landsbygden och den maktlöshet som centraliseringen medförde med den minskade makt för folkvalda 64Exempel på omslag till Le Monde Diplomatique på olika språk. 16

17 regeringar som medföljer det övernationella system för övervakning av medlemsstaternas budgetar av den typ som EU just nu inför för Grekland. Strävan att behålla den gemensamma valutan, som gett störst vinst för den mäktigaste EU-staten Tyskland, riskerar i denna historiska jämförelse att leda till utarmning och i sista hand våld. Februarinumret tar bl a upp en återuppstånden debatt i USA om hur man kan sätta ett tak för de högsta inkomsterna Roosevelt införde 90 % skatt för dessa. Februarinumrets ledare av chefredaktören Serge Halimi diskuterar vad man kan göra efter Tobin när nu båda de ledande konservativa politikerna inom EU bestämt sig för en skatt på finansiella transaktioner. Sarkozy kallade för femton år sedan skatten för en absurditet, men har alltså ändrat sig Det första han gjorde när han blev president för fem år sedan var att beordra sin finansminister, Christine Lagarde, nu chef för Internationella Valutafonden, att avskaffa skatten på börstransaktioner. Inte utan man känner igen Anders Borgs nu alltså femton år gamla argument mot skatter på finansiella transaktioner. Kanske Borg kan lyssna lite på sina partikamrater mer än på sin brittiske partibroder, som ju har andra intressen i rockärmen. Tio procent av den brittiska BNP kommer av finansiella transaktioner i Londons City, och Storbritannien hyser som sagt inom sina gränser också smitarparadisen Jersey och Guernsey, för att inte tala om andra öar med brittisk anknytning ute i oceanerna.. Sverige har kanske inte så mycket gemensamt med det brittiska restimperiet, det var ju ändå mer än hundra år sedan vi sålde vår ö i Västindien. Ålandsbankens intressen kanske inte är Sveriges heller? En detaljstudie av hur tyrannerna fattar beslut Saddam Hussein och hans partibröder Hafez och sonen Bachir Al-Assad tillhör de andra läsvärda tungviktarna i februarinumret. < Jens Cavallin 17

18 Attac Nordic Summer Forum Susan George i Sverige I samband med lanseringen av sin bok Deras kris, våra lösningar (Karneval förlag) besöker Susan George Sverige. Den dåliga nyheten är att besöket med största sannolikhet är över när du får den här tidningen. Den goda nyheten är att mötet i Stockholm 4/3 (med Jonas Sjöstedt, Marita Ulvskog, Per Bolund och Kajsa Ekis Ekman förutom Susan) spelas in och kan ses på ABF Play. Vi lägger upp länken på attac.se så snart det är klart! På hemsidan hittar du även en recension av hennes bok skriven av Lasse Karlsson. < 9 12 augusti anordnar de nordiska Attacgrupperna från Sverige, Norge, Finland och Island ett gemensamt sommarläger på underbara Barnens Ö/Parkudden en timmes resa norr om Stockholm. Här finns egen badbrygga, fotbollsplan och bastu, men en del politiska samtal ska vi nog också hinna med. Program och praktiska detaljer kommer att publiceras allteftersom på vår hemsida Kontaktadressen är sommarforum@attac.se Välkommen! 18

19 Den juni 2012 samlas folkrörelser, regeringar och företag till FN:s toppmöte om hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Samtidigt arrangerar folkrörelser från hela världen ett alternativt möte med fokus på mänskliga rättigheter och miljörättvisa. Toppmötet är en uppföljning av miljökonferensen 1992 och kallas därför Rio+20 (tjugo år senare). Tidigare FN-konferenser och påtryckningar från folkrörelser har lett till värdefulla förändringar på flera områden. Men insatserna har varit otillräckliga. Problemen har blivit alltmer globala och miljöbelastningen allt större. Ekosystemen håller på att kollapsa, haven är utfiskade och temperaturen stiger med översvämningar och torka som följd. Förra året ökade exempelvis Sveriges inhemska utsläpp av växthusgaser med 11 procent, när de skulle behöva minska kraftigt. Då har vi ändå inte räknat in de utsläpp som förorsakas av vår konsumtion av varor som tillverkas i fattiga länder. Om alla på jorden skulle konsumera som den genomsnittlige svensken skulle vi behöva drygt 3 jordklot. Redan nu utnyttjas nästan två tredjedelar av våra ekosystem över sin återhämtningsförmåga. Samtidigt har makten förskjutits från demokratiska processer till storföretag som förväntas ta ansvar och reglera sig själva. Demokratisk styrning och lagstiftning har ersatts av en övertro på att marknaden och tillväxten ska lösa miljöproblemen och världshungern. Det har lett till ökade ekonomiska klyftor och ökade konflikter, ofta om naturresurser och mark. En nödvändig omställning av den rådande utvecklingsmodellen har skjutits på framtiden. Vi ser hur begreppet grön ekonomi används för att legitimera att miljö och klimat blir handelsvaror på en marknad, något som riskerar att öka de sociala klyftorna i världen. Sverige och EU bör därför inför och under FN:s klimatmöte i Rio de Janeiro agera för folkligt inflytande över miljöpolitiken och stärkt rättsligt skydd av miljön och mänskliga rättigheter att miljö och mänskliga rättigheter inte blir handelsvaror rättvis omställning på lokal, nationell och internationell nivå klimat- och miljörättvisa och internationell solidaritet Organisationer som stödjer detta upprop är (än så länge): Afrikagrupperna, Attac, Framtidsjorden, Jordens Vänner, Latinamerikagrupperna, Klimataktion, Svalorna Latinamerika - alla engagerade i nätverket GlobalRättvisa.Nu som består av ett 40-tal föreningar. Mer info och möjlighet att skriva på apellen hittar du inom kort på Den nationella budkavlen är även tänkt som en bas för lokala aktiviteter och krav under våren. Just nu planeras en folkrörelsekonferens inför Rio maj i Göteborg. Lördagen är tänkt som ett brett utåtriktat arrangemang med titeln En dag om grön ekonomi och global rättvis omställning. Håll utkik efter mer info på eller på 19

20 Begränsad eftersändning Vid definitiv eftersändning återsänds försändelsen med nya adressen på baksidan (ej adressidan) Attac Sverige, c/o Johan Rönnblom Ekholmsvägen 369, Skärholmen BPorto betalt Kallelse till Attac Sveriges riksårsmöte 2012 Göteborg Lördag 24 mars 13:00 Inledning 13:30 Mötesblock 1: Traditionella årsmötespunkter som verksamhetsberättelse, årsredovisning, verksamhetsplan etc behandlas 15:00 Workshop: Nordiskt Sommarforum 8-12 augusti :00 ca Gemensam middag Söndag 25 mars 10:00 Uppföljning och summering - Sommarforumet Mötesblock 2 Ev återstående punkter från lördagen samt val av ny gemensam arbetsgrupp mm 13:30 Mötet avslutas Därefter har den nyvalda Gemensamma arbetsgruppen utrymme för att träffas. Praktiskt Möteslokal: Pölgatan 5 (några kvarter väster om (nedanför) Stigbergstorget, inne i den lilla parken till vänster), Göteborg Övernattning Kontakta Birgit Vollbrecht Ljunggat 5, Göteborg, bibo@hem.utfors.se , Resa GA har beslutat om reseutjämning där alla deltagare bidrar med 200:- Målsättningen är att Attac står för resekostnader överskjutande 200 kronor. För att vara säker på att få ersättning, ange dina beräknade kostnader snarast i anmälan så kan vi ge definitivt besked. Om utgifterna blir för stora kan vi inte garantera att de som ej anmält på detta vis får ersättning. Anmälan Anmälan görs via mail till arsmote@attac.se eller telefonledes till Håkan Sundberg, Givetvis vill vi att du gör detta så snart som möjligt men vi hoppas att få de flesta senast två veckor före mötet för att ha en chans att ordna det praktiska på ett bra sätt. Ange beräknad reskostnad. Motioner Motioner bör också vara inne två veckor före mötet för att kunna behandlas på ett vettigt sätt. Skickas till samma adress som ovan. Årsmöteshandlingar kommer att laddas upp på attac.se under de kommande veckorna. Gå med i Attac. Förvärvsarbetande: 300 kr/år Studenter, arbetslösa, pensionärer: 150 kr/år Bara 75 kronor per år för dig upp till 20 år! Sätt in pengarna på PG Glöm inte uppge namn, adress och e-postadress. Även gåvor tas tacksamt emot.