Landskronas havsmiljö

Transkript

1 Landskronas havsmiljö Landskrona kommun Rapport 1998:8 Miljöförvaltningen

2 Innehåll Landskronas havsmiljö 1 Inledning 1 Grunda havsområden 1 Sanden döljer ett rik djur- och växtliv 2 I havssanden frodas även fröväxter 3 Ålgräs utgjorde stoppningsmaterial i förtida madrasser 4 Tången i alla sina former och färger 5 Bottnar runt salthaltssprångskiktet - en skiftande, produktiv miljö 6 Djuphålorna - en stabil miljö i mörker 6 Samspelet mellan olika havsområden 8 Ett eldorado för sportfiskaren 9 Sillen - en delikatess 9 Torsken - en glupsk rövare 9 Flatfiskar på alla bottnar 9 Horngädda 10 Hos sjuryggen vaktar hanen 10 Andra fiskar på djupare vatten och tillfälliga gäster 10 Inte bara havsfisk 11 Vi tar pulsen på havsmiljön 11 En historisk betraktelse 11 Miljöfarliga ämnen 12 Sammanställning av havsundersökningar i Landskrona kommun 13 Fiskundersökning 13 Plankton 13 Närsalter 14 Syre 14 Bottenfauna 15 Metaller och kolväten i sediment och organismer 15 Fågelinventering på gipsön 15 Pågående miljöövervakning i Öresund 16 Öresunds Vattenvårdsförbund 16 Öresunds vattensamarbete 16 Danska Amter 16 SMHI/DMU 16 Framtidens Öresund 17 En fast förbindelse 17 En fortsatt miljöövervakning behövs 17

3 Landskronas havsmiljö Inledning Öresund är ett trångt havsområde som påverkas av vattenmassor från den sötare Östersjön och det saltare Kattegatt. Medan utflödet av Östersjövatten normalt sker ytligt, tränger Kattegattsvattnet ned till Öresunds djupaste delar. Således är vattnet i de grunda områdena vid vår Öresundskust relativt bräckt, medan salthalten på de större djupen är betydligt högre. Dessa förhållanden skapar förutsättningar för ett speciellt växt- och djurliv. Inom Landskrona kommuns havsområde varierar vattendjupen från grunda områden ner till några av Öresunds djupaste hålor. 39 Ven m 10 m 20 m 46 djup, m Landskrona Hoten mot havsmiljön är många i dag. Exploateringsplaner hotar grunda havsområden, som utgör barnkammare för flera av våra vanligaste matfiskar. Giftiga planktonalger sprider sig och kan orsaka musselförgiftningar. En övergödning(eutrofiering) av kustnära havsområden har bl a medfört en kraftig produktion av trådformiga alger. När dessa dör och bryts ned på havsbottnen kan syrebrist uppstå. Effekterna av syrebristen kan vara förödande för organismer som inte kan fly från området. Allmänt har man observerat en nedgång av bottenvattnets syrehalter på många ställen i Öresund. Många av dagens problem har uppkommit genom mänsklig aktivitet under de sista årtiondena, trots att man har gjort ansträngningar för att skapa en bättre havsmiljö, t ex genom utbyggnader av reningsverk. 45 ÖRESUND Djupkurvor och enstaka djup inom Landskrona kommuns havsområde. Landskrona kommun erbjuder således en mångskiftande havsmiljö. Här utnyttjas havsområdet av yrkessjöfarten, fritidsbåtstrafiken, yrkes- och fritidsfiskare samt för bad och rekreation. Havet tar även emot utsläpp från Landskronas industrier, reningsverk, många diffusa källor samt från vattendragen. Sedan 1700-talet har kustlinjen och bottnarna förändrats genom utfyllnader och grävningsarbeten, med varierande effekter på djur och växter som följd. Trådformiga alger fettmög) i ett ålgräsbälte (pilar). Dessa alger har ökat i omfattning vilket kan ha samband med en övergödning av våra kustvatten. (foto Arne Samuelsson). Grunda havsområden Havsområden med ett vattendjup på 0-6 m betecknas som grundområden. Dessa grunda, produktiva områden med sin rika förekomst av bottendjur och växter utgör ett skafferi för fisk och är en viktig uppväxtplats för fiskyngel. 1

4 Ålabodarna Grundområden (ned till 5 m linjen) inom Landskrona kommuns havsområde samt rev och orter som nämns i texten. Orsaken till den rika växtligheten hänger bl a samman med att mycket ljus kan tränga ned till bottnarna. Grundområdena är även mycket betydelsefulla för häckande och rastande kustfågel. I grundområdena påverkas växt- och djurlivet genom stora säsongsbetingade svängningar i temperatur, syre, salthalt samt vågrörelser. Sedimentet i dessa områden omlagras ständigt. Man kallar dessa bottnar för erosionsbottnar. Växter och djur som lever i sådana områden måste vara tåliga och anpassningsbara. Vi finner relativt få arter av växter och djur som kan överleva i denna krävande miljö. Individantalet för varje art som kan finnas här kan dock vara högt. Under gynnsamma förhållanden kan det finnas mellan individer per kvadratmeter. Bland salttåliga havsväxter finner vi blomväxten ålgräs som tolererar salthalter mellan 5-32, men som endast tillväxer vid temperaturer högre än 10 C. Bestånd av ålgräs kan man finna från norr om Stockholm, runt svenska kusten och längs hela norska kusten ända upp till Tromsö i Nordnorge. I grunda havsområden sker en kraftig produktion av de bottenlevande organismerna under sommaren med ett maximum i augusti-september. En hög produktion av bottendjur är en förutsättning för en god tillväxtav flatfisksom utgörnästa steg i näringskedjan. Vid varje steg i näringskedjan förloras ca 90 % av energin, så att endast ca 10 % återstår för tillväxten. Om t ex fisken äter 100 kg plankton produceras 10 kg fisk. Tillväxten avser en tidig period i individens liv, där tillväxthastigheten är som högst. Ven Getterevet Rustningshamn Öresund Staffansbank Landskrona Gipsön Skabbrevet Lundåkrabukten 5 m kurva Näringspyramiden med tillväxtpotential i en näringskedja från plankton till människa visande stora energiförluster mellan varje steg. Grunda områden inom Landskrona kommun kan delas in i områden med vegetationsfria sandbottnar, sandbottnar med inslag av vegetation samt ålgräsängar. Inom Landskrona kommuns kustkontrollprogram har grunda områden i nordvästra Lundåkrabukten, sydväst om Borstahusen och vid Getterevet (sydväst om Ålabodarna) undersökts. Sanden döljer ett rikt djur- och växtliv Sandbottnar förekommer i samtliga grundområden inom Landskrona kommun, från norra Lundåkrabukten till områdena nordväst om Landskrona (Getterevet och vid Rustningshamn utanför Ålabodarna). Även om sanden till synes verkar rentvättad, växer mikroskopiska alger (mikroalger) på sandkornen. Dessa, ofta encelliga alger, utgör det första steget i näringskedjan. Många mindre djur på sandbottnarnabetar av dessa alger. Bottendjur som lever på sandbottnar ned till ca 10 meter tillhör det s k Macoma-samhället. Östersjömusslan (Macoma balthica) som lever i grunda områden längs västkusten och i Östersjön har gett samhället sitt namn. De viktigaste djuren i Macoma-samhället är hjärtmussla, sandmussla, östersjömussla, tusensnäcka, märlan Corophium volutator och havsborstmaskarna Arenicola marina (sandmask), Nereis diversicolor och Pygospio elegans. 2

5 Ett annat vanligt djur i Lundåkrabuktens grunda områden är havsborstmasken Nereis diversicolor. Havsborstmasken kan livnära sig som rovdjur på andra bottendjur men kan dessutom äta detritus, d v s delvis nedbrutet organiskt material som ansamlats på bottnen. Masken kan även skaffaföda genomatt fångaupp partiklari vattnet med hjälp av en slemtratt som den tillverkar. Slemtratten äts sedan upp tillsammans med det material som infångats. Organismer på sandbottnar som havsbortsmaskarna Nereis diversicolor (1) och Arenicola marina (2), hjärtmusslan Cardium sp.(3). Sandmusslan Mya arenaria (4), kräftdjursmärlan Corophium volutator (5), tusensnäckan Hydrobia sp.(6) och östersjömusslan Macoma balthica (7). Dessa djurarter hittas på olika djup i havsbottnens sediment. Hjärtmusslan (Cardium sp.) lever t ex i ytan av bottensedimentet medan sandmusslan (Mya arenaria) har ett långt andningsrör (sifon) vilket gör det möjligt för musslan att leva på cms djup i sedimentet. I de översta decimetrarna av sedimentet kan man se gångar som de olika djuren har grävt. Märlan Corophium volutator är en kräftdjursart som föredrar något gyttjiga bottnar (högre halt organiskt material). Märlan gräver gångar i form av U-formade rör. Denna art finns ofta i mycket stora antal, speciellt i områden med vattendjup i knähöjd. I Lundåkrabukten finns den endast sparsamt, troligen beroende på att sedimentet är för sandigt (låg halt organiskt material). Havsborstmasken Pygospio elegans gräver istället Y-formade gångar. Både Corophium och Pygospio är små organismer och förekommer i de översta centimetrarna av bottnen i grunda områden. Några av de djur som lever i sedimentet avslöjar dock sin närvaro på bottenytan. Sandmasken (Arenicola marina), som livnär sig på det organiska materialet i och på bottnen, äter sig bokstavligen genom sedimentet och avslöjar sig genom sedimentkorvar som bildas på bottnen runt ett litet hål. Detta är en vanlig syn då man badar i grunda havsområden under sommarmånaderna. Masken är ett utomordentligt bete och säljs i Danmark under namnet sandorm. Kräftdjur på grunda bottnar: märlan av släktet Gammarus (1), tånglusen Idothea baltica och sandräkan Crangon crangon (3). I havssanden frodas även fröväxter Nating och nate Bottnen i det strandnära området på 0,2 till 1 meters djup består ej enbart av sand, utan har oftast inslag av grus och sten, men här och var finns det vegetation - huvudsakligen olika arter av nating (Ruppia sp.) och nate (Potamogeton sp.). Dessa lågväxande blomväxter (fanerogamer) blir i stort sett synliga för ögat först under försommaren, när växterna uppnått en tillräcklig storlek. Dessa båda arters skott utgår från en underjordisk jordstam som löper horisontellt med bottenytan. Dessa kan bli långa och samma individ kan täcka stora ytor. Växter som nating och nate utgör skydd för många djur som lever på sedimentet (epifauna). 3

6 Blåmusslan, Mytilus edulis förblir liten där salthalten är låg. Fröväxterna nate (Potamogeton, 1) och nating (Ruppia sp., 2) och fisken lerstubb (3). I områden med nating och nate kan man i norra Lundåkrabukten, utanför Ålabodarna samt vid Rustningshamn under augusti-september finna individer av smörbultar per kvadratmeter. Smörbultar är ett samlingsnamn på en fiskgrupp (med bl a stubb) som är mycket vanliga i grunda områden längs västkusten, speciellt i områden med vegetation. Smörbultar bygger bon och försvarar sitt revir under parningen. På Getterevet, nordväst om Landskrona, förekommer ingen vegetation beroende på de stora sandförflyttningar som sker i området.här är smörbultarsällsyntamen det förekommer ett stort antal sandräkor (Crangon). På sandbottnar med inslag av nate och nating hittar man betydligt fler arter av kräftdjur, t ex Gammarus sp. och Idothea sp., jämfört med rena sandbottnar. Detta beror på att vissa arter lever i vegetationen där de livnär sig på att skrapa av dött och/eller levande material från växterna. I norra Lundåkrabukten, speciellt på Skabbrevet och vid Rustningshamn finns det även fläckvis förekomst av blåmussla. Blåmusslan finns i stort sett överallt där den kan fästa med sina så kallade byssustrådar (proteintrådar) till ett lämpligt underlag. Musslan föredrar hårda bottnar som klippor, men kan även etablera sig på bottnar med sand, sten och grus. I Öresund finns de största blåmusselbankarna i området för den planerade Öresundsförbindelsen. Här utgörs bottnen av kalkberg med sten vilket är ett lämpligt underlag. Blåmusslan lever som filtrerare, d v s filtrerar vatten som innehåller musslans basföda - plankton. Av de större fiskarna som förekommer i Landskronaområdet är skrubbskäddan eller skrubban den vanligaste arten. Skrubban rör sig över ett större område och förekommer därmed inte enbart i de grunda områdena utan lever även på större djup. Det finns även flera andra flatfiskar i Lundåkrabukten som t ex sandskädda, rödspätta och piggvar. Ålgräs utgjorde stoppningsmaterial i madrasser Stora bestånd av fröväxten ålgräs (Zostera marina) förekommer söder om Gipsön och norröver till Ålabodarna, från ca 1 meters djup ner till ca 6 meter. På grund av minskad ljusinstrålning med ökat vattendjup är det huvudsakligen i de översta metrarna som de tätaste bestånden av ålgräs återfinns. Täta bestånd av ålgräs minskar erosionsrisken och skyddar kusterna genom att ålgräsets kraftiga rhizom (jordstammar) binder sedimentet. I ålgräsängar ansamlas stora mängder detritus (dött, delvist nedbrutet organiskt material). Växterna har en stor betydelse för omsättningen av oorganiskt fosfor som tas upp från bottensedimentet via rotsystemen. En del av fosforn förloras från bladen till vattnet. Växten pumpar således fosfor från botten till vattnet. Fosfor är jämte kväve det viktigaste näringsämnet för blomväxters och algers tillväxt. Liksom nate och nating har även ålgräs väl utbildade jordstammar (rhizom) som fungerar som upplagringsorgan bl a för kolhydrater. Under den mörka delen av året, när fotosyntesen begränsas av ljuset, kan ålgräset överleva tack vare sin upplagrade näring i jordstammarna och även bilda nya skott under våren. Som en anpassning till årstiderna tappar ålgräset under hösten delar av bladen och bestånden av ålgräs tunnas därmed ut. Härigenom minskar plantans energibehov (det kostar energi att hålla alla bladen vid liv under den mörka delen av året) samtidigt som risken för skador under höststormarna minskar. 4

7 Ålgräsäng på ca 5 m djup. Detaljbilden visar en enskild planta av ålgräs Zostera marina med rhizom och rötter. Precis som nate och nating i de grundare områdena utgör ålgräset skydd för små fiskar som spigg, smörbultar, havsnål m fl. Även flertalet kräftdjur förekommer i ålgräsängarna som t ex strandkrabba (Carcinus maenas), sandräka (Crangon crangon) och pungräkor. Dessa organismer är talrikast under hösten. Unga individer av blåmusslor sätter sig på ålgräs, så att de ej sköljs iväg. Ålgräsängar kan därmed även utgöra en bra uppväxtplats för den nya generationen av musslor men även för andra organismer som ett flertal kräftdjursarter och den vanliga strandsnäckan (Littorina littorea). Det är dock endast tånglusen(idothea sp.) som direkt livnär sig på ålgräset. Olika typer av små alger förekommer också på ålgräset. Tången i alla sina former och färger Täta eller stora bestånd av makroalger (tång) förekommer inte inom Landskrona kommuns grundområden. Liksom blåmusslor kräver makroalger fasta underlag som grus, sten eller klippor att växa på. På den relativt hårda bottnen vid Skabbrevet förekommer dock här och var enstaka brunalger som t ex blåstång och sågtång ned till ca 1-2 meters djup. Det är vanligt att de enskilda organismerna av tång i sin tur utgör livsutrymme för flera av de djur som tidigare beskrivits. Från vänster, brunalgen bladtång som kan bli meterstor i Öresund. och rödalgerna ekblading samt nervtång (båda ca 15 cm långa). Området inom kommunens gränser där ett stort tångbestånd finns är Staffans bank, väster om Västerflacket. På de grundare delarna ned till ca 15 m, finner vi den bruna bladtången (Laminaria saccharina) som kan bilda meterlånga skivor. Med ökande djup försvinner plötsligt brunalgerna och ersättsav en skog av vackrarödalger.det hänger samman med havsvattnets egenskap att filtrera bort vissa färger med ökande djup. I Öresund försvinner först det röda ljuset, därefter gult, blått och till sist grönt. rött ljus gult ljus blått ljus grönt ljus Ljusets olika färger tränger genom vattnet olika långt. Alla växter med det gröna färgämnet klorofyll, således även algerna, kräver rött ljus för fotosyntesen. Det röda ljuset försvinner i nordiska vatten redan vid ca 6 meter, medan vegetationen finns ned till 20 meter. Hur är detta möjligt? Algerna har extra färgämnen med vars hjälp de kan utnyttja energin från andra färger i ljusspektrat. För rödalgerna räcker det med endast grönt ljus. Denna egenskap är de ensamma om, vilket kan förklara att det inte finns 5

8 andra alger på större djup i Öresund där endast det gröna ljuset når. När till sist även det gröna ljuset blir för svagt, upphör all växtlighet. Bottnar runt saltsprångskiktet - en skiftande, produktiv miljö Gränszonen mellan Östersjöns lätta ytvatten och Kattegatts tunga och salta bottenvatten kallas salthaltsprångskikt.bottnarsom liggerrunt detta skikt (vid ca 15 m i Öresund) är mycket produktivadär bl a flatfisk och torsk söker sin föda. Bottnarna förändras även här, dock i mindre utsträckningen än erosionsbottnar. Bottnarna på denna nivå betecknas som transportbottnar. Runt salthaltsprångskiktet finner vi andra och betydligt fler arter jämfört med grundare områden. De bottendjur som finns här tillhör det så kallade Abra - samhället, som i Öresund finns på mjuka bottnar från ca 5-10 meter och ned till ca 30 meter. Mjuka bottnar har ofta leraktigt sediment, i motsats till de hårdare sandbottnarna. Abra-samhället har fått sitt namn från ett släkte av små musslor där de vanligaste arterna är Abra alba och Abra nitida. Några av de djur som också räknas till Abra-samhället är ärtmusslan (Corbula gibba) och den stora islandsmusslan (Artica islandica) samt det lilla kräftdjuret Diastylis rathkei. Djur i Abra-samhället; 1) Artica islandica, 2) Buccinum undatum (valthornsnäcka), 3) Abra alba, 4) Abra nitida 5) ormstjärnan Ophiura texturata, 6) Diastylis rathkei. En typisk botten i området kring salthaltsprångskiktet utanför Landskrona kan hysa individer/m 2 med en vikt på g/m 2. I grunda områden är individantalet grovt räknat ca 10 ggr högre. Dessa tal förändras dock mycket från år till år beroende på naturliga variationer. Det verkar som om bottendjurens sammansättning har förändrats betydligt sedan perioden Under denna period fann man flera arter av bottendjur som kräver relativt höga salthalter medan det vid Landskrona kommuns undersökningar 1994 erhölls flera arter som kan beskrivas som för Öresund typiska mellandjupsarter. Djuphålorna - en stabil miljö i mörker Djuphålorna i den centrala delen av Öresund är som djupast utanför Ven med ca 50 meters vattendjup. Dessa djuphålor hyser ett för Öresund unikt djurliv. Detta beror på att förhållandena i hålorna är mycket stabila. I denna mörka miljö förändras temperatur och salthalt relativt lite. Temperaturen ligger mellan ca 4-10 C och salthalten på ca 30 under hela året. De finaste sedimentpartiklarna sedimenterar här och följaktligen kallas dessa bottnar för sedimentationsbottnar. Här finner vi rent marina bottendjur och hålorna anses som en sydlig gräns för helt marina arter som är vanliga längs västkusten. Dessa rent marina djur är anpassade till en hög salthalt och kan inte överleva vid lägre salthalter. I dessa, ur salthalt- och temperatursynpunktstabila områden, finns fler arter av bottendjur än i områden med brackvatten. Som brackvatten betecknar man vatten med lägre salthalt än 34 (= 3,4 %) och med högresalthaltän sötvatten,dvs mindre än 1 (= < 0,1 %). Sedan 1989 har djurliveti de grundaoch de djupa områdena utanför Ven studerats inom ramen för Landskrona kommuns kustkontrollprogram. I dagsläget har man således en bild av djurlivet på dessa platser samt vilka förändringar som har skett under ett antal år. Det kvarstår dock många frågetecken som behöver besvaras, bl a vilken roll människan har i de förändringar som har observerats i undersökningarna. Bottnen i djuphålorna kallas för mjukbotten (oftast leraktig botten) vilket bidrager till att djurlivet här är annorlunda jämfört med Macoma-samhället i grundare och sandigare områden. På grund av den höga salthalten finns det betydligt fler arter men samtidigt ett färre antal individer av varje art i djuphålorna jämfört med i de grundare områdena. I djuphålorna utanför Landskrona och norr om Ven hittar man generellt sett ca 70 arter vilket kan jämföras med ca 10 arter i grundområdena i Lundåkrabukten. I djuphålorna finner vi det så kallade Amphiura-samhället. Arterna som givit djursamhället sitt namn finns inom ormstjärnesläktet Amphiura som tillhör gruppen tagghudingar, där bl a sjöborrar och sjöstjärnor ingår. De två vanligast förekommande arterna inom Amphiura-släktet är A. filiformis och A. chiajei. Dessa två arter liknar varandra till utseendet men skaffar föda på olika sätt: 6

9 A. filiformis livnär sig på att filtrera plankton och organiska partiklar som finns i vattnet. A. chiajei däremot är detritius-ätare (lever av delvis nedbrutet organiskt material), vilket gör att den finner sin föda i det översta bottenskiktet. A. filiformis kan uppnå tätheter på över 500 vuxna individer per m 2, vilket innebär att i dessa områden finns ormstjärnorna likt en matta på botten. Denna art är betydligt mer snabbväxande än sin släkting A. Chiajei. Djuphålorna domineras av flera arter av havsborstmaskar, vilka för de flesta människor är relativt okända djur då de oftastär små organismersom levernedgrävda i bottensedimentet. Vissa arter av havsborstmaskar livnär sig som filtrerare och/eller som detritiusätare. Det finns dock ett flertal arter som är rovdjur. De flesta av dessa rovmaskar har ett svalg som är försett med käkar. Dessa käkar kan som hos släktet Glycera vara försett med kraftiga giftkörtlar. Ett bett i handen av en stor havsborstmask kan smärta mycket och handen kan svullna upp. En havsborstmask som livnär sig på att fånga plankton och organiskt material med hjälp av sin tentakelkrona är havsborstmasken Sabella. Invånare i djuphålorna: Hästmusslan (Modiolus modiolus, 1) och havsmusen (Aphrodite aculeata, 2) samt ormstjärnorna Amphiura filiformis (3) och Amphiura chiajei (4). Det finns en stor mångfald av levnads- och födosätt hos de djur som lever på bottnen i Amphiura-samhället. En typisk organism som man finner här är sjöborren Echinocardium cordatum som lever nedgrävd i bottensedimentet. Den livnär sig som rovdjur och finner rikligt med föda i det översta skiktet av bottnen där flera små djur blir dess föda. Havsborstmask av släktet Sabella som lever på lerbottnar i ett slemrör (foto Mattias Sköld). Bland de mera kända organismerna i Öresunds djupaste områden finner vi kammusslan. De organismer som finns högst upp i födokedjan i ett Amphiura-samhälle är fiskarna. Flera arter av plattfisk som t ex skrubbskädda, rödspätta och sandskädda har i bottnarna runt salthaltsprångskiktet och i de djupa hålorna ett välfyllt skafferi med diverse föda. Koljan är en fisk som specialiserat sig på att leta efter föda i bottensedimentet. Den borrar ner huvudet i sedimentet och letar fram de bottendjur som önskas, i första hand ormstjärnor och diverse havsborstmaskar. Kammusslan Pecten maximus (överst) och sjöborren Echinocardium cordatum (nederst). 7

10 Samspelet mellan olika havsområden Alla dessa havsområden är intimt sammankopplade med varandra och övergången mellan områdena sker gradvis. Sammankopplingen kan åskådliggöras genom levnadsättet för skrubban. Lundåkrabukten utgör en viktig uppväxtplats för flatfiskyngel beroende på att det finns rikligt med föda i de grunda områdena i form av små individer/organismer av bottendjur. Den unga skrubban vandrar under senhösten ut till mellersta bukten där den lever som 1-3 åring. Mellan dag och natt under hösten vandrar fisken fram och tillbaka mellan områden nära salthaltsprångskiktet (mellersta bukten) och det grunda områdena. Den äldre fisken konkurrerar ej med fiskynglet om födan då den livnär sig på större bottendjur. I Lundåkrabuktens vidsträckta grundområden förekommer förutom olika flatfiskar, även horngädda under våren. Horngäddan leker över ålgräsängarna innan den vandrar ut på öppet vatten. Ungtorsken har sin uppväxtplats i bukten. Dessa två arter är dock ej som flatfiskarna knutna till de grunda områdena. Lundåkrabukten är tillsammans med Lommabukten och Nivåbukt på den danska sidan av sundet en förutsättning för ett rikt fiskbestånd i Öresund. En viktig aspekt när det gäller samspelet mellan olika områden är även kopplingen till strandområdena. Framför allt i Lundåkrabukten är samspelet mellan strandängarna och det grunda havsområdet viktigt. Strandängen är en viktig häcknings- och rastplast för många kustfågelarter, där det grunda vattenområdet förser fåglarna med föda. Lundåkrabukten kan ej heller ses som en isolerad enhet då torsk och flatfisk från bukten kan vandra ända upp till södra Kattegatt. Lundåkrabukten och Lommabukten anses ha ett ungefär lika stort antal torsk och flatfisk per ytenhet. I Höllviken finns däremot ett fiskbestånd som förmodligen till största delen kommer från Östersjön. I dagsläget får de kvarvarande grundområdena på den svenska sidan av Öresund anses vara extra betydelsefulla då stora grunda områden har försvunnit på senare tid. Detta gäller speciellt utanför Landskrona och Malmö där utfyllnader av stora områden har skett. Dessa områden hade en hög produktion av bottendjur, vilket är en förutsättning för att fiskyngel skall ha tillräckligt med föda under sin uppväxt. Ett stort bestånd av fisk leder ju till att fiskerinäringen kan blomstra, vilket gynnar området både ekonomiskt och kulturellt. Köpenhamn Köge bukt Nivå bukt ÖRESUND Helsingborg Lommabukten Lundåkrabukten Landskrona Malmö Öresund med viktiga tätorter och bukter. 8

11 Ett eldorado för sportfiskaren Landskrona kommuns havsområden erbjuder utmärkta möjligheter för sportfiskaren. Som i alla fiskevatten ger dock en god lokalkännedomstörre chanser till drömfisken. Sillen - en delikatess Redan under medeltiden var främst förekomsten av sill en förutsättning för välstånd i många fiskesamhällen. Sillbestånden var periodvis så goda, att man kunde vada ut i havet och fånga fiskarna i det grunda vattnet. Om sillen uteblev något år, betydde detta svält för fiskaren och hans familj. Än i dag vandrar sillen in till Öresund på sensommaren för att stanna till våren. Stimmen kan vara kilometerlånga och förflyttar sig främst mellan de olika djuphålorna utanför Ven, Borstahusen och Landskrona. Vissa år kan sillen fångas på grundare vatten upp till 5 m, men detta är dock relativt ovanligt idag. Sillen lever på djurplankton i det fria vattnet och förflyttar sig över stora områden på sin jakt efter föda. Torsken - en glupsk rövare Sillstimmen attackeras ofta av större torsk som kan fångas med pilk under sillstimmen. Torsken, som finns i Öresund under hela året, lever normalt nära bottnarna och livnär sig på bottendjur som maskar, krabbor, blötdjur och med ökande ålder även fisk. Torsken kan bli upp till 25 år gammal och dess längd kan uppgå till 170 cm. Så pass stora exemplar förekommer normalt inte i våra vatten. Stor torsk kommer dock från Kattegatt under januari-februari till Öresund. Leken inträffar tidigt under året och äggen flyter fritt i vattnet. Om det råder syrebrist i bottenvattnet under lekperioden, kan torskäggen vid låga salthalter (vattnet har sämre bärkraft genom lägre täthet) sjunka till bottnen och dö. Beroende på sin omgivning kan torsken ändra färg. Torsk i tångbälten av brun- och rödalger är ofta rödbrun och mörkare, medan dess normala färg är mera grönaktig eller grå med brunaktiga fläckar. Torsken föredrar vattentemperaturer omkring 4-7 C och under sommarmånaderna drar sig de stora fiskarna mot djuphålorna, där vattentemperaturen är lägre än i grundområdena. I det varma vattnet ökar riskerna för att bli angripen av parasiter vilket kan ha lett till ryktet att torsk fångad under månaderna utan R är olämplig som människoföda. Ungtorsken stannar ofta i det kustnära området och kan fångas med drag och kastspö från land. För flugfiskaren kan dock torskar på 0,5-2 kg under en kort period i april till maj fångas på mycket grunda vatten. När torsken i solnedgången närmar sig kusten, kan fiskarna hoppa som öringar på jakt efter storspigg som samlas inför leken längs kusten. Fisket kan pågå ända in på natten och stora fångster är inte ovanliga. Flatfiskar på alla bottnar På grunda och djupa bottnar och i hamnar finner vi flatfisk som skrubba, sandskädda, lerskädda och rödspätta, olika tungor samt piggvar. Dessa bottenlevande fiskar saknar simblåsa och måste aktivt förflytta sig i höjdled. Fiskarna lever på maskar, kräftdjur, små fiskarter och blötdjur. Våra vanliga flatfiskar: lerskädda (1), sandskädda (2), skrubba (3), och piggvar (4). Flatfiskar är mästare i att kamouflera sig. Med undersidan känner fisken av bottnarnas utseende och kan anpassa mönster och färg av sin ovansida därefter. Som hos många fiskarter finner vi ungfiskar i det grunda vattnet medan större fiskar lever på djupet. Speciellt okänslig för olika salthalter är skrubban, som periodvis kan stiga upp i vattendrag som t ex Saxån. Flatfiskar uppehåller sig under hela året i kommunens kustvatten. 9

12 Horngädda Däremotär horngäddan,som kan bli upp till 80 cm lång, en tillfällig gäst i våra grunda havsområden under maj och juni månad. Fisken söker sig till sandbottnar med ålgräs för att i stora stim leka på de grunda bottnarna. Under sommaren kan horngäddan fångas på djupare vatten i Öresund. Horngäddan lever på kräftdjur och småfisk och är en snabb jägare. Horngäddan har gröna ben och detta kan avskräcka vissa från att äta denna art. Rökt eller stekt är horngäddan med sitt torra kött en utsökt matfisk. Gamla fiskare föredrar dock fisken inkokt i gelé. Hos sjuryggen vaktar hanen Sjuryggen, även kallad stenbit, är en fiskart hos vilken bukfenorna är sammanväxta till en sugskiva. Med sugskivan kan fisken suga sig fast på stenar och alger. Kroppen saknar fjäll och är täckt med små benplattor. Sjuryggen saknar simblåsa. Under senvinter och vår leker fisken i våra kustvatten. Under lekperioden blir hanen kraftigt färgad medan honan förblir grön. Äggen läggs i klumpar och vaktas av hanen under 1-2 månader, medan honan drar sig tillbaka till djupare vatten efter leken. Fisken är eftersökt för rommen och köttet marknadsförs rökt. Skalle av havskatt hit från Atlanten och som trots sin storlek (upp till 15 m) är helt ofarlig för människan. Denna hajart filtrerar plankton och förflyttar sig oavbrutet vid havsytan på sin jakt efter föda. Tonfisken, som under 50-talet var en icke ovanlig gäst, har dock försvunnit från Öresund. Från Atlanten besöker multen våra kustvatten och flodmynningar. Multen lever på små bottendjur och växter. Stim av multe kan finnas i Lundåkrabukten. Man tror att fiskarna dras till varmvattenutsläppet från Barsebäcksverket. Sjurygg eller stenbit. Hane i lekdräckt. Fiskar i Lundåkrabukten. A, multe; B, stubb; C, id; D, storspigg (hona och hane). Andra fiskar på djupare vatten och tillfälliga gäster I vrak eller andra undervattenshinderfinner vi ibland långa (som hör till torskfamiljen) och havskatten(filéer av denna art marknadsförs som kotlettfisk). Speciellt havskatten kan med sin a gula tänder se avskräckande ut. Tänderna, som används för att bita sönder skaldjur och blötdjur med, kan utan problem bita igenom ett finger och skada fiskaren svårt. I det fria vattnet kan vi under sommaren träffa på stim av makrill, vittling och gråsej. Vid enstaka tillfällen har man fångat mindre exemplar av brugd som har förirrat sig En vanlig gäst i kommunens kustvatten är havsöringen som under höst och vår stiger upp i Saxån. Öringar, som stiger upp på hösten, övervintrar i ån och vandrar till havs under våren. Fisken, som leker i sötvatten på grusbottnar under december-maj, är en uppskattat matfisk. I havet kan vi finna öringen både på djupt vatten och grunda bottnar längs hela kusten. Ungöringen tillbringar sina första år i sötvattnet och livnär sig på insekter och insektslarver. I havet äter öringen kräftdjur och småfisk. En annan gäst från havet är ålen som kan vandra upp i våra vattendrag för att under lång tid tillbringa sitt liv i sötvatten. Många ålar stannar dock i havet. I lekmogen ålder slutar ålen att äta och ger sig i väg till sina lekplatser i Sargassohavet. Ålbestånden längs våra kuster har minskat under många år p g a en minskad invandring av ålyngel. 10

13 Inte bara havsfisk Från vattendragen vandrar många arter tillfälligt ut i brackvattnet. Till dessa hör rovfiskar som gädda och abborre. En vanlig gäst längs våra badstränder är iden som genomsöker bottnarna efter föda. Havet erbjuder dessa fiskar mycket föda, så att dom kan växa sig stora. Vi tar pulsen på havsmiljön En historisk betraktelse Industrialiseringen har förändrat våra utsläpp till havet. Ursprungligen belastades havet med relativt små mängder näringsämnen som bara till en liten del härstammade från mänsklig aktivitet som jordbruk och djurhållning. Näringsämnen gödslade havsväxterna, dock var produktionen av havsväxter lägre än i dag. Med tiden skapade man nya kemiska ämnen som i många fall var skadliga för havsorganismerna. Dessutom ökade utsläppen av bl a tungmetaller. Av våra konstgjorda ämnen är det främst de klorerade kolvätena som utgör ett verkligt hot för havets invånare samt alla andra organismer som tar sin föda från havet. Dessa kloreradekolväten är oftast fettlösliga, stabila och kan anrikas i organismer och näringskedjor. I takt med att flera människor bosatte sig längs kusterna och jordbruket blev allt intensivare, ökade också tillförseln av näringsämnen till kustvattnet. Förändringar av landskapet genom ökade odlingsarealer, utdikningar och uträtning av vattendrag påskyndade denna utveckling. Med luftföroreningarna transporteras metaller och näringsämnen som till sist hamnar i havet. När balansen mellan tillförsel och omsättning av näringsämnen i havet blir störd, får man en gödslingseffekt som medför att samspelet mellan alla organismer förändras. Medan vissa arter kan gynnas, kan andra arter inte klara denna förändring och minskar eller försvinner. En ökad gödsling av våra kustnära områden har medfört att växtproduktionen i havet har ökat, till förmån för vissa arter som t ex trådformiga alger. Balansen mellan olika växtarter stördes lokalt på ett sådant sett att vissa delar av kustvattnen började likna en kloak. När man började bygga reningsverk, kunde man efterhand förbättra den lokalt påverkade miljön. Problemställningarna för havet har alltid varit internationella och Öresund har i stor utsträckning påverkats av stora belastningskällorfrån den danska sidan samt från Östersjön och Kattegatt. Tidiga svenska reningsverk under 60-talet, saknade länge sin motsvarighet på den danska sidan. Köpenhamns reningsverk tillkom relativt sent och har haft stora inkörningsproblem. Reningsverk utför dock inga underverk, utan man släpper fortfarande ut stora kvantiteter av näringsämnen till våra kustvatten. Man har främst kunnat reducera mängden organiskt nedbrytbart material, fosfor och i samband med införande av ett kvävereduktionssteg även kunnat minska utsläpp av kväve. Speciellt en minskning av kväve i havsvattnet anses kunna reducera algproduktionen på sikt. Många andra miljöskadliga ämnen kan dock via avloppsvatten från reningsverken nå kustvattnet, speciellt i reningsverk som tar hand om förorenat vatten från miljöstörande industrier. Ett för reningsverkets bakterier giftigt avloppsvatten kan dessutom medföra att reningsverkets kapacitet för rening av t. ex näringsämnen försämras betydligt (reningsverkets nyttiga bakterier mår dåligt). De ökade utsläppen medför, utöver produktionsökningen av havets växter, en ökad syreförbrukning i samband med nedbrytningen av den ökade växtbiomassan. Stora havsområden är idag periodvis mycket syrefattiga. En bidragande orsak till syrebristen är vattenmassornas olika salthalt och temperatur. Syresättning av vattnet sker genom kontakt med luften. När två vattenmassor med olika salthalt möts, utbildas en skiktning, där vattenmassan med den högsta salthalten lägger sig under den lättare vattenmassan. Vattenmassorna blandas ej, utan en eventuell omrörning sker enbart inom den enskilda vattenmassan. Det övre skiktet fungerar således som ett lock och förhindrar att bottenvattnet kan tränga upp till syrerikare områden. I och på sedimentet förbrukar naturliga nedbrytningsprocesser syre, som med tiden kan ta slut. När nedbrytningen fortsätter utan syre, kan giftiga ämnen bildas. 11

14 Vid syrehalter understigande 2 mg per liter dör de flesta bottenorganismer. Resultatet av syrebrist i bottenvattnet kan ibland observeras på stränderna, där onormalt många döda musslor spolas iland och ruttnar. Havets ekosystem är dock mycket komplext och ibland kan negativa förändringar inte alltid förklaras genom en mänsklig påverkan. Utöver övergödsling och ansamling av miljögifter, har utfiskning och annan rovdrift kraftigt påverkat balansen mellan olika organismer. Miljöfarliga ämnen De vanligaste grupperna av föroreningar som förekommer i våra kustvatten är halogenkolväten (klorerade kolväten), petroleumkolväten, organiskt material och närsalter, tungmetaller och andra oorganiska föroreningar. Källor i Landskrona kommun är bl a Saxån/Braån och jordbruket som svarar för tillförsel av närsalter, organiskt material m m. De tillförda kvantiteterna är bl a beroende av nederbördsmängd och årstid. Viktiga källor är dessutom Landskronas industrier, Landskrona reningsverk och Lundåkra avfallsupplag. Dessutom tillför gipsön en okänd mängd fosfor och metaller till Öresund. Ett ansenligt kvävetillskott erhåller vi även genom nederbörden. Metaller Bilden visar cirkulationsmönstret i de olika vattenmassorna, ovanför och under språngskiktet. Vattenmassorna blandas inte med varandra utan omrörningen sker bara inom samma vattenmassa. Syrebrist kan uppstå i vattenmassan under haloklinen. I Landskrona kommun bidrar industriella och diffusa utsläpp, delvis via reningsverket till en ökad belastning med metaller. Flera olika tungmetaller(metaller som ofta är miljöfarliga) som bly, kadmium, koppar och kvicksilver har förekommit/förekommeri förhöjda halter i de marina områden som tillhör Landskrona kommun. Metaller sprids även från båtarnas bottenfärger. Tennbaserade bottenfärger har ersatts av kopparbaserade som är mindre giftiga för havsmiljön. Stora fartyg har dock ej övergått till miljövänligare bottenfärger och speciellt på varvsområdet hanteras stora kvantiteter giftiga färgämnen. Ett stort antal diffusa utsläpp förekommer till hamnområdet och Lundåkrabukten. Utsläppspunkter till hamnområdet. Stabila organiska ämnen Många av dessa miljöfarliga föreningar, bl a DDT och PCB, härstammar från industriell verksamhet, förbränning m m och kan ansamlas i organismernas fettvävnader. Den långa halveringstiden av dessa ämnen leder till en biomagnifikation (ackumulering i näringskedjor) med negativa effekter på organismernas fortplantning och ämnesomsättning som följd. Speciellt feta fiskarter som sill eller laxfiskar kan innehålla höga halter av klorerade kolväten. De högsta halterna finner man i fiskarnas lever. Plankton Musslor Fisk Människa Miljögifter ökar för varje steg i näringskedjan 12

15 Oljeföroreningar Utsläpp av olja kan ge omedelbara effekter på den marina floran och faunan. Speciellt fågellivet drabbas hårt vid oljeutsläpp. I det långa loppet kan beståndsdelarna anrikas i organismerna. Landskrona kommun har hittills varit förskonat från större utsläpp. Mindre utsläpp sker dock kontinuerligt, speciellt i hamnområdena. Sammanställning av havsundersökningar i Landskrona kommun Fiskundersökning Mellan åren 1967 och 1980 svartlistades Lundåkrabukten p g a höga kvicksilverhalter i ål. Undersökningar av metaller i fisk uppföljdes under med metallundersökningar i muskelkött och lever hos torsk, skrubba, abborre, id och öring. Fiskarnas hälsotillstånd bedömdes dessutom genom undersökningar av yttre skador och förekomst av ytliga cellförändringar och parasiter i inälvorna. Fiskarna fångades i Lundåkrabukten utanför Saxåns mynningsområde, vid Gräsrännans fyr, i hamnområdet samt norr om Borstahusen (vid Rustningshamn). Resultaten visar ingen säker minskning av kvicksilver i skrubbskädda sedan slutet av 60-talet, men gränsvärdet för försäljning överskrids inte. För abborre, ål och torsk tycks halterna ha minskat, även om enstaka fiskar från respektive fiskart har halter över gränsvärdet. Halterna av PCB var låga i skrubba och ål. Skrubborna från hamnområdet hade högst frekvens av parasiter och synliga defekter, jämfört med övriga områden runt Landskrona. Plankton Planktonundersökningar har genomförts inom Landskrona kommun sedan Avsikten med planktonundersökningen är att följa planktonvariationen under säsongen, eventuella algblomningar samt förekomsten av giftiga arter. Dinoflagellater i växtplankton (foto Per Carlsson) Halter av kvicksilver i skrubbkött på olika lokaler i Landskrona kommun. Provtagningslokalerna är belägna i Lundåkrabassängen vid Aris (strax utanför reningsverkets utsläpp), väst om Saxåns mynning och vid Kallbadhuset. Resultaten från undersökningarnavisar att mycket kraftiga blomningar av växtplankton utvecklas under sommarmånadernavid Aris. En av arterna som har massutvecklats kan vara indirekt giftig för fåglar genom att gifter kan anrikas i musslor som sedan konsumeras. En svag påverkan av blomningarna vid Aris kan ses vid Kallbadhuset och vid Saxån. Mängden giftiga arter verkar dock inte vara något problem för djur och människor i Landskrona kommun. 13

16 Blågröna alger av släktet Nodularia (foto Per Carlsson). Under sommarmånaderna kan dock giftiga blågröna alger föras in till stränderna från Östersjön. Dessa förekomster brukar dock vara av mindre omfattning. Små barn och husdjur kan dock drabbas av förgiftningssympton om de får i sig stora mängder av blågröna alger. Närsalter I samband med planktonundersökningar utförs vattenprovtagning för analys av närsalterna nitrat, ammonium, fosfat och kisel. Dessutom bestäms totalfosfor och totalkvävehalter i havsvattnet. Närsaltundersökningar kan ge en fingervisning om hur kraftigt planktontillväxten vid ett visst tillfälle kan bli. Dessutom kan mot bakgrund av referensvärden, en eventuell lokal belastningssituation upptäckas. Speciellt intressant ur belastningssynpunkt är området utanför Saxåns mynning genom den höga belastningen av kväve och fosfor från vattendraget samt området vid Aris, i närheten av utsläppspunkten från reningsverket. Resultaten från närsaltanalyserna visar att halterna av nitrat och ammonium minskat under perioden vid Aris. Detta kan vara resultatet av förbättrade reningsprocesser i reningsverket. För övriga punkter kan inga större förändringar ses. Möjligen har fosforhalterna sjunkit vid Kallbadhuset och Saxån, vilket i så fall följer ett generellt mönster för ytvatten i centrala Öresund. Nitrat+nitrithalter vid Aris (A) och Kallbadhuset (B) under perioden I anslutning till provtagningsstationen vid Aris ligger utsläppspunkten från Landskrona reningsverk. Syre Syrehalter i bottenvattnet mättes i 3 stråk under juli-oktober 1994 och Stråken sträcker sig från söder om Borstahusen i sydvästlig riktning mot Staffans Bank, från Rustningshamnen mot Hakens Fyr på Ven, samt från Ålabodarna mot Vens nordspets. Mätningarna utfördes i bottenvattnet på mellan 12 och 44 meters djup. Syrehalt, mg/liter organismer flyr 2 organismer dör Vattendjup, m oktober september Syrehalter vid Ven under september och oktober

17 Syrets löslighet i havsvatten är beroende av temperatur och salthalt. Med ökande temperatur och salthalt minskar syremättnaden,d v s den mängd syre som kan lösas i en viss vattenvolym. Kritiska värden för fisk ligger vid 4 mg/l, d v s fiskarna börjar då lämna området. Under 2 mg/l börjar bottendjuren att dö. Syftet med undersökningarna är att undersöka en viktig bakomliggande orsak till fiskflykt och bottendöd och på sikt kunna se om syresituationenblir bättre eller sämre. Resultaten visar att syrehalterna minskar successivt fram till september på alla djup under ca 15 meter. Syresituationen har periodvis varit ansträngd med viss flykt av fisk från området till syrerikare vatten. Någon total utslagning av bottenfaunan har dock sannolikt inte skett, men de känsligaste arterna kan ha påverkats allvarligt. Bottenfauna Genom att följa upp bottenfaunans artsammansättning, individantal och biomassa, kan eventuella långsiktiga förändringar i miljön upptäckas. Det förutsätter dock, som för alla ekologiska undersökningar, kontinuitet. Resultaten från bottenfaunaundersökningarna visar en negativ påverkan av bottenfaunan i hamnområdet. På djup på ca 17 m tycks artsammansättningen ha ändrats sedan , möjligen beroende på ändrade hydrografiska förhållanden. Däremot uppvisar de djupaste områdena, m, inga tydliga förändringar sedan talen. En långtgående förändring sedan 1920 är dock trolig. Det ska dock påpekas att studietiden, , är för kort för att klarlägga långsiktiga förändringar. sedimentens giftighet visar, att jämfört med mellersta Lundåkrabukten är samtliga sediment i hamnen och angränsande områden giftiga. Halterna av metaller i havsbortsmasken Nereis diversicolor, var högre runt Landskrona jämfört med mellersta Lundåkrabukten. Någon effekt på bottenfaunans art- och individantal kan dock inte skönjas. Fågelinventering på gipsön På grund av uppgifter om en omfattande fågeldöd inventerades havsfåglar på gipsön under 1993 och På gipsön finns det stora öppna vattenbassänger som bl a består av fosforsyra med inblandning av metaller. phvärdet är så lågt som 1 och man kan misstänka att fåglar som kommer i kontakt med fosforsyran kan få allvarliga frätskador. Under fågelinventeringen observerades enbart trutar på själva gipsön. Bassängerna var fläckvis täckta med fjädrar från döda och ruggande fåglar. På och i gipsen observerades stora mängder ben från sjöfågel. Vissa fåglar uppvisade tecken på skador. Sammantaget utgör gipsön inget hot mot trutpopulationerna runt Landskrona, men de fåglar som drabbas av det frätande vattnet utsätts för onödigt lidande. Ett större hot är möjligtvis det diffusa läckaget från ön av lakvatten till de omgivande grundområdena, eftersom metallhalterna i lakvattnet generellt är mycket höga jämfört med bakgrundsnivåerna i havet. Metaller och kolväten i sediment och organismer Metaller utgör ett påtagligt hot för havsmiljön. På grund av belastningen med metaller, togs sedimentproppar i hamnområdet. Som jämförelse valdes ett mindre påverkat område i Lundåkrabukten. Bottenorganismer insamlades i de olika områdena och analyserades tillsammans med sedimentproven med avseende på metaller och vissa kolväteföreningar (PCB, DDT, EOCl, olja). Resultaten visar att metaller och kolväteföreningar kan relateras till industriell verksamhet i området. Metallhalterna i sedimenten var förhöjda, jämfört med bakgrundsnivåer, i alla områden i hamnen och direkt angränsande områden. I Lundåkrabassängen och i Södra Hamnbassängen var flertalet metaller starkt förhöjda. Studier av Syradammar på gipsön. I bakgrunden ser man hamnområdet (foto Mats Svensson). 15

18 Pågående miljöövervakning i Öresund Ett flertal olika undersökningsprogram existerar i Öresund, nationella, regionala som kommunala. Vissa program löper enligt fasta schemanår från år, medanandra varierar i omfattning och i vissa fall endast utförts som punktinsatser. Nedan ges en sammanfattning av vilka större program som finns, i vissa fall med korta resultatsammanfattningar. Enstaka undersökningar är ej medtagna. Öresunds Vattenvårdsförbund Öresunds Vattenvårdsförbund(ÖVF) bildades ÖVF är en samordnande organisation för recipientkontrollen längs den svenska Öresundskusten. Förbundets program är fastställt av Länsstyrelsen i Malmöhus län. Dess medlemmar är utsläpparna längs kusten (industrier, kommuner och vatten- dragsförbund). Undersökningarnas omfattning har varierat mellan åren, men är i huvudsak koncentrerade till vattenkvalitetundersökningar som närsalter, temperatur, salthalt och siktdjup. Bottenfauna-, tång- och växtplanktonundersökningar ingår också. Från och med 1997 genomförs programmet mer konsekvent, nu även med ålgräs- och miljögiftsundersökningar. Länsstyrelsen i Malmöhus har sammanställt ÖVF:s närsalts- och syredata(samt de data som föreligger från det nationella programmet).några tydliga generella tendenser kan ej ses över perioden 1965 till Nitratkväve och fosfatfosfor har möjligen ökat , men under perioden tycks halterna dock ha minskat något. För syre var dock tendensen tydlig, med minskande syrehalter i bottenvattnet under sommaren i norra och centrala Öresund. Öresunds vattensamarbete Fram till 1992, existerade ett formellt samarbete mellan Sverige och Danmark angående Öresunds marina miljö, den s k Öresundskommissionen. Samarbetet låg på regeringsnivå och resulterade bl a i ett antal rapporter om miljösituationen. Efter nedläggningen 1992, fanns inget formellt samarbete kvar. Flera kommuner och amter på svenska och danska sidan önskade dock återuppta samarbetet och i oktober 1995 bildades därför Öresunds Vattensamarbete. Medlemmar är länsstyrelsen i Malmöhus län (fr o m 1997, Skåne län) och i stort sett samtliga svenska och danska Öresundskommuner och amter. Samarbetets syfte är att förverkliga ett allsidigt växt- och djurliv i Öresund och att uppfylla Helsingforskommissionens mål. Vidare ska samarbetet utmynna i en sammanställning av tidigare undersökningar i en databas, samt en samordning av kommande undersökningar. Danska Amter I Öresund utför Köpenhamns kommun, Köpenhamns Amt, Roskilde Amt och Fredriksborgs Amt undersökningar på den danska sidan av Öresund. Sammantaget utförs månatliga till årliga studier på 20 vattenkemi- och planktonstationer, 23 bottenfauna- och sedimentkemistationer och 14 vegetationsstationer (tång och sjögräs). Detta ska jämföras med ÖVF:s nya program på svenska sidan som har 4 vattenkemistationer, 4 växtplanktonstationer, 6 bottenfaunastationer och 4 ålgrässtationer. SMHI/DMU I samarbete med danska DMU (Danmarks Miljö Undersökningar) tar SMHI (Sveriges Meteorologiska Hydrologiska Institut) prov på vattenkemin i den norra, centrala och södra delen av Öresund. Dessa mätningar ingår i det svenska nationella miljöövervakningsprogrammet. DMU utför också studier av bottenfauna, miljögifter i fisk och sediment längs den danska kusten. Förutom vattenkemin utförs inga andra löpande nationella studier, vare sig biologiska eller kemiska, längs den svenska kusten. En del geologiska och fiskeribiologiska undersökningar utförs dock sporadiskt. 16

19 Framtidens Öresund En fast förbindelse När vi nu står inför byggnationen av en fast Öresunds-förbindelse, kan våra känsliga havsområden utsättas för en extra belastning genom det sedimentspill som uppkommer i samband med gräv- och muddringsarbeten. Kommer sedimentspillet att täcka våra bottnar och kommer ljusinstrålningen att minska i sådan omfattning att växtligheten påverkas negativt? Vad händer med fisket? Hur påverkas Öresund om vattengenomströmningen minskar? Frågorna kommer att besvaras genom en kombination av intensiva fältstudier och hydrografiska och ekologiska modeller. För att erhålla bra bakgrundsdata har man detaljerat undersökt ålgräs- och natingbeståndensom kan tänkas reagera på en ökad belastning. Ett antal provpunkter är belägna inom Landskrona kommuns havsområde. Genom att med täta mellanrum undersöka växtsamhällenas tillstånd, ska det vara möjligt att snabbt kunna vidta åtgärder om belastningen överstiger oacceptabla nivåer. Likaså har ett 30-tal punkter undersökts med avseende på bottenfauna, både i grundområden och i djupområden. De stora blåmusselbankarna längs den tänkta förbindelsen är noggrant karterade, liksom egenskaperna av det uppgrävda bottenmaterialet (fysikaliska och kemiska mätningar). Fiskens vandringar i Öresund och fågelpopulationerna på Saltholm och längs den svenska kusten kommer noggrant att undersökas. Broundersökningarna har pågått sedan 1992 och beräknas pågå ett flertal år efter brons färdigställande. Vad gäller faktiska miljöundersökningar före och under byggnationen, kan man säga att Öresundsbron kommer att vara världens hittills mest övervakade projekt. Detta är nödvändigt eftersom brobygget i värsta fall annars kan ödelägga stora områden med ålgräs- och natingängar, blåmusselbankar och kanske förstöra fisket för många år framöver i närområdet. Med ett intensivt kontroll- och åtgärdsprogram ska eventuella skador begränsas till själva byggområdet och inte alls påverka områdena vid t ex Landskrona. De flesta skadorna kommer inte heller att vara permanenta, utan miljön beräknas återhämta sig inom några år. En fortsatt miljöövervakning behövs Förhoppningsvis har vi börjat inse betydelsen av våra havsområden, både ur ett biologiskt, ekonomiskt och ett socialt perspektiv. Även om havet har en viss självreningsförmåga, ökar kostnaden för reningsåtgärder med tilltagande föroreningssituation. Ingen vet i dag hur stor påverkan våra kustområden kan tåla. Huruvida vi kan vända trenden är beroende på framtida åtgärder av alla berörda länder. Det är dock viktigt att påpeka att varje kommun kan genom sina insatser själv bidra till en bättre lokal havsmiljö. På den svenska sidan av Öresund saknar vi tyvärr mycket grundläggande information om miljötillståndet. Detta gäller både allmän information om utbredning av växter och djur, men också information om hur ekosystemen mår. Påverkas de av utsläppen? Slås vissa arter ut utanför industrier och reningsverk? Finns det utsläpp med långtgående negativa konsekvenser för det marina livet? All denna information måste insamlas för att vi korrekt ska kunna besluta om olika utsläpps storlek och kvalité. Vårt kusthavär en stor resurs,en del av vårt nationella arv, men det är ingen oändlig resurs. Den måste vårdas, precis som våra landresurser. Havet får inte betraktas som ett avfallsupplag. Vi ser inte föroreningarna på havsbottnen eller i vattnet, men föroreningarna finns där och påverkar organismerna. Genom Öresunds stora vattenomsättning sprids dessa föroreningar långt från den lokala utsläppspunkten. Vi bör och ska kräva att vi kan fiska och äta fisken från Öresund. Detta kräver också att andra arter förutom fisken mår bra och kan föröka sig. Havet är också en källa till avkoppling och sinnesfrid. Om vi ser att havet är sjukt, försvinner denna viktiga mentala resurs. 17

20