att förstå mänsklig handling

Transkript

1 rj:s skriftserie 3 att förstå mänsklig handling Slutrapport från ett forskningsprogram

2 FORSKNINGSPROGRAMMET ATT FÖRSTÅ MÄNSKLIG HANDLING Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 1: Staden, guden och havet text: Arto Penttinen 2014 bilder: upphovsman anges vid respektive bild Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 2: Avancerad andraspråksanvändning författarna 2014 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 3: Att förstå mänsklig handling författarna 2014 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se

3 rj:s skriftserie 3 ATT FÖRSTÅ MÄNSKLIG HANDLING slutrapport från ett forskningsprogram Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 1: Staden, guden och havet text: Arto Penttinen 2014 bilder: upphovsman anges vid respektive bild Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se i samarbete med Makadam förlag Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 2: Avancerad andraspråksanvändning författarna 2014 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 3: Att förstå mänsklig handling författarna 2014 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se

4 makadam förlag göteborg stockholm RJ:s skriftserie nr 3. Slutrapport för Riksbankens Jubileumsfonds forskningsprogram Att förstå mänsklig handling (M ) författarna 2014 isbn (pdf)

5 INNEHÅLL FÖRORD 7 ATT FÖRSTÅ MÄNSKLIG HANDLING ETT FILOSOFIHISTORISKT FORSKNINGSPROGRAM 9 ANTIKEN 12 PLATON 14 ARISTOTELES OM ORSAK OCH GRUND 18 ARISTOTELES OM MOTIVATION, PRAKTISK ÖVERLÄGGNING OCH FRIVILLIGHET 20 ARISTOTELES OM DYGDEETIK, KARAKTÄR OCH NJUTNING 23 POST-ARISTOTELISK OCH SENANTIK ANTROPOLOGI OCH HANDLINGSFÖRKLARING 27 SENANTIKA FILOSOFER OM HANDLINGARNAS FRIHET OCH ROLL I LIVET 31 MÄNSKLIG HANDLING UNDER MEDELTID OCH RENÄSSANS 34 AUGUSTINUS OCH VILJAN 36 FÖRMÅGOR I TIDIG MEDELTID 38 HANDLING I SENSKOLASTIK OCH RENÄSSANS 42 SJÄLVMEDVETANDE OCH DEN HANDLANDE MÄNNISKAN 44

6 TIDIGMODERNA OCH MODERNA TEORIER OM HANDLING 46 METAFYSIK, PSYKOLOGI OCH FÖRNUFT 49 Descartes om jaget som vilja 50 Aktivitet, förståelse och frihet hos Spinoza 52 Mental aktivitet och Humes modell av medvetandet 57 Hume om förnuftets roll i handlande 60 Aktivitet och vilja i Reids alternativ till Humes modell 63 Kants återupprättande av teleologi i naturen 66 ETIK OCH POLITIK 69 Lycka, välbefinnande och den fria viljan i Descartes etik 70 Begär, vilja och fria handlingar i Hobbes filosofi 74 Människans natur och politisk konflikt hos Hobbes och Leibniz 78 Sympati och förståelse i Humes känslobaserade filosofi om moralisk handling 82 Politik och moral i Mary Wollstonecrafts radikala filosofi om fri handling 86 Frihet, försoning och politikens oundviklighet hos Hannah Arendt 90 AVSLUTNING 94 REFERENSER 97

7 FÖRORD Att förstå mänsklig handling är ett filosofihistoriskt forsknings program i två tematiska delar: Kausalitet och handling i naturen Handling: Etik och samhälle Tack vare programmet finns det nu för första gången en storskalig tematisering av föreställningar om handling och aktörskap från antiken till tidigmoderna och moderna filosofer. Varken i Skandinavien eller i en större internationell kontext har något liknande genomförts tidigare. Vid filosofiska institutioner i Sverige har filosofins historia länge varit en marginaliserad verksamhet, trots att fältet är under snabb och dynamisk utveckling internationellt. Under ledning av Lilli Alanen, Uppsala, har dock en livaktig filosofihistorisk forskningsmiljö vuxit fram. I samarbete med professor Dugald Murdoch, Stockholms uni versitet, utvecklade hon forskningsprogrammet och har därmed stärkt den filosofihistoriska forskningen i Sverige. Programmet bidrar till en mängd diskussioner genom att konsolidera och utveckla vår förståelse för många av de centrala tänkarna inom den västerländska filosofins historia samt introducera några tän kare som är mindre kända men såväl relevanta som intressanta och viktiga för filosofin, vilket därmed breddar den filosofi ska traditionen. Vi har arbetat i kronologiska grupper: antikens, medeltida samt [7]

8 Att förstå mänsklig handling tidigmodern och senare filosofi. Initiativtagare till projektet var pro fes sor Lilli Alanen (Uppsala). Ytterligare 14 forskare har deltagit: Henrik Bohlin (Södertörn), Ulrika Björk (Uppsala), Robert Cal ler gård (Stockholm), Tomas Ekenberg (Uppsala), Erik Eliasson (Uppsala, Stockholm), Gösta Grönroos (Stockholm), Lena Halldenius (Lund), Jari Kaukua (Jyväskylä), Dugald Murdoch (Stockholm), Peter Myrdal (Uppsala), Marcel Quarfood (Uppsala, Stockholm), Pauliina Remes (Uppsala), Frans Svensson (Stockholm), Charlotta Wei gelt (Söder törn). Lorenzo Casini, som ursprungligen hörde till programmet, har medarbetat genom sitt eget RJ-projekt Perspectives on Human Action in Renaissance Philosophical Debates on Freedom and Determinism. Vi samarbetade vidare med doktorand Erik Åker lund, finansierad av externa medel och Uppsala universitet (disputerad 2011). Den här skriften är författad av Pauliina Remes (antiken), Tomas Ekenberg (medeltiden) samt Lena Halldenius och Peter Myr dal (den tidigmoderna och nya tiden). Författarna har utgått från medlemmarnas publikationer och presentationer. Programmets för sta forskningsledare Lilli Alanen har kommenterat alla delar och skrif ten som helhet. Vi är tacksamma för allas hjälp, och för synpunkter från Robert Callergård, Lorenzo Casini, Frans Svensson och Holger Thesleff. Vi vill vidare tacka Jenny Björkman på RJ och Makadam förlag för deras arbete med redigering och pro duktion av slutresultatet. [8]

9 ATT FÖRSTÅ MÄNSKLIG HANDLING ETT FILOSOFIHISTORISKT FORSKNINGSPROGRAM Att förklara aktörskap och mänsklig handling är viktigt. Förståelse av vad som driver oss till handling underlättar förståelsen för kulturella, religiösa och politiska gränser i en tid av globalisering. Det är kanske mindre känt att aktörskap har sysselsatt den västerländska filosofin sedan antikens filosofer gjorde självkännedom och kunskapen om Det Goda som mål för mänskligt handlande till filosofins centrala uppgift. De sätt på vilka handling, moralisk motivation och ansvar diskuteras i dag är rotade i ett arv av teoretiserande, där inflytande från antiken under medeltiden vävs samman med inflytanden från bysantiska, judiska och islamiska tänkare. Forskningsprogrammet Att förstå mänsklig handling har belyst ett urval av historiska filosofiska teorier och diskussioner om handling och dess orsaker i den västerländska traditionen. Vi har valt att studera teorier som medverkat till att utforma dagens teoretiserande om rationellt handlande, handlingsfrihet, handlingsförklaringar och därmed förbundna filosofiska problem. Avsikten har inte varit att söka stora historiska utvecklingslinjer eller etablera begreppsgenealogier. Arbetet har drivits av intresse för den filosofiska problematiken och målet har varit att genom fallstudier av specifika teorier från olika historiska perioder belysa vilka olika former filosofiska dis kussioner om handlingens problematik har tagit. Ambitionen har varit att bidra till förståelse av de klassiska teorierna, problemställningarna och argumenten i deras specifikt filosofihistoriska kontext och därmed också öka möjligheterna att värdesätta och eventuellt lära av dem. [9]

10 Att förstå mänsklig handling Mot bakgrund av de medverkande forskarnas kompetens har vi strävat efter att belysa problematiken så brett som möjligt. Forskningen kom att bli en del av en växande trend i den västerländska filosofihistoriska forskningen som leds av ambitionen att belysa de historiska rötterna till dagens filosofiska diskussioner. Medan mycket arbete har gjorts inom antikens filosofi med avseende på etikens, kunskapsteorins, metafysikens och den filosofiska psyko logins historia, har senantikens och medeltidens filosofi rönt jäm förelsevis lite uppmärksamhet. Någon systematisk undersökning av den moderna handlingsfilosofins grunder och historiska rötter har inte utförts tidigare. Programmet har flyttat fokus till den tidigare filosofiska idéutvecklingen och undersökt några av de mest inflytelserika uppfattningarna om handling och aktörskap från antikens Grekland fram till den tid under och 1900-talen ur vilken dagens teoretiseran de mer direkt har utvecklats. Vi har arbetat utifrån ny forskning inom såväl filosofisk psykologi, etik, naturfilosofi och politisk filosofihistoria, vilket tidigare inte gjorts. Filosofihistoria är inte bara av historisk betydelse utan också av avgörande betydelse för den systematiska filosofi som bedrivs i dag, både vad gäller att formulera och tydliggöra problem och bidra till deras lösning. Den sedvanliga periodiseringen av filosofins historia (antiken, medeltiden, renässansen och tidigmodern tid) har praktiska fördelar, men riskerar att överdriva skillnader och skyla över den betydande kontinuitet vad gäller problem, frågor och uppfattningar som skär över periodiseringarna. Filosofihistoriker är ofta specialiserade inom en avgränsad period, vilket lätt ger upphov till missuppfattningar, och därmed i förlängningen en förvrängd syn på hela den moderna filosofins historiska grund. Tidigare filosofi framstår lätt som mer exotisk och främmande än vad den är. Vi betonar i stället att filosofiska teorier vanligen strävar efter att ge förklaringar och förståelse som har en varaktighet bortom den egna samtiden, samtidigt som varje filosof verkar inom en temporär, politisk, social och religiös kontext som har betydelse för hur filoso- [10]

11 Att förstå mänsklig handling ett filosofihistoriskt forskningsprogram fiska texter i historien kan läsas, vilken innebörd språkliga uttryck rimligen kan ha och hur argument bör förstås. Att filosofiska teorier strävar efter giltighet bortom det sammanhang som de springer ur, kräver av uttolkaren en kombination av filosofisk kompetens och historisk kännedom. Det är den kombinationen som Att förstå mänsklig handling har strävat efter att förverkliga. I det följande kommer de olika projekten inom forskningsprogrammet och projektens resultat att presenteras. [11]

12 ANTIKEN Antikens filosofi omfattar en lång period från de försokratiska filosoferna på 500-talet före vår tideräkning till de klassiska filosoferna i Aten, Platon och Aristoteles, vidare via den hellenistiska perioden (ca f.v.t.) till romerska tänkare och senantikens filosofi. Vi har ägnat oss åt klassisk filosofi i Aten, och speciellt Aristoteles ( f.v.t.), en central figur i handlingsfilosofins historia. Erik Eliasson, Gösta Grönroos och Charlotta Weigelt har utforskat flera av de kontroversiella aspekterna av Aristoteles filosofi. Vi har vidare fokuserat på den postaristoteliska och speciellt den senantika perioden. Erik Eliassons och Pauliina Remes forskning handlar om mindre kända och utforskade gestalter som medelplatonisten Alkinoos (100-talet) och den första så kallade nyplatonisten, Plotinos (204/5 270), samt en av de sista hedniska nyplatonisterna, den store Aristoteleskommen tatören Simplikios från Kilikien (490/ ). De antika filosoferna intresserade sig för vad det är att ha ändamål för och kontroll över sitt eget handlande. För detta intresse finns delvis en mycket pragmatisk filosofisk bakgrund. Temat kommer in i den filosofiska debatten under den klassiska perioden bland annat till följd av det demokratiska systemet (ungefär 400- och 300-talet f.v.t.). Som bekant lyfte det demokratiska systemet fram medborgarens roll. Vanliga medborgare valdes genom lottning till att agera i statliga ämbetstjänster. Politisk påverkan och samhällsengagemang var integrerade delar av de fria, vuxna, manliga medborgarnas liv. Vik tigt var också att medborgare agerade som nämndemän i domstolar inom det [12]

13 Antiken atenska rättssystemet. De tvingades reflektera över vad det är att vara en agent, hur det är att fatta beslut och vad det är att ha motiv och skäl för sina handlingar. Som medlemmar i juryer ställdes atenarna ofta inför frågan huruvida och i vilken utsträckning en som anklagades för ett brott hade begått brottet frivilligt, och hur djupt hans ansvar därigenom var. Det är mot den här bakgrunden som Aristoteles utvecklar en teori om frivilliga (hekousion) handlingar. Han diskuterar, bland annat, brott som begås under tvång, eller, till exempel, under berusning, och söker efter omständigheter under vilka en agent kan an ses vara fullt ansvarig för sina gärningar. Möjligtvis influerades också hans begrepp prohairesis val eller beslut och hans betoning av agentens karaktär och intentioner av det samtida atenska rättsliga samman hanget, där dessa förstods som relevanta för juryns bedömning av skuld. En annan central utveckling som väcker frågor om handling skedde inom naturförklaringen, hur man borde förstå natur och universum. Under den hellenistiska perioden utformade stoikerna teorier om en universell kausal determinism, enligt vilken varje förändring eller händelse är en nödvändig följd av föregående händelser och förhållanden i enlighet med naturens lagar. Detta ifrågasatte människans handlingsfrihet, samtidigt som alla antika filosofer, även stoikerna, dock ville se människan som åtminstone delvis fri och ansvarig för sina egna handlingar. För att tala om handlingsfilosofi i antikens kontext måste man notera ett flertal villkor och begränsningar. Även om diskussionen om agentskap och handling börjar i antiken, innebär den antika inställningen till förklaring av handlingar oftast inte en direkt tematisering. Det finns inga skrifter eller undersökningar som ägnas åt handling eller agentskap. Nuförtiden definieras handling i encyklopedier som något man gör eller utför, med intention eller genom vilja, eller som en process som orsakar mänskliga avsiktliga kroppsliga rörelser av mer eller mindre komplicerad typ. Grekernas begrepp, som praxis (handling, åtgärd), poiēsis (handling, produktion, tillverkning, fram- [13]

14 Att förstå mänsklig handling ställning), eller ergon (sysselsättning, handling, ting gjort), motsvarar inte direkt vårt begrepp handling. Dessutom utvecklades endast gradvis begrepp som vilja och intention, båda centrala för senare teorier om handlingsförklaring. Grekernas diskussioner om frihet var inte heller en fråga om val mellan olika handlingsalternativ, eller, som i senare debatter, mellan gott och ont. Snarare menade de antika filosoferna att frihet sammanfaller med vad det är att handla i enlighet med det goda, vilket är det naturliga målet för alla skeenden och all handling. Alla motiveras av det goda. Både friheten och möjligheten att nå det goda förminskas om agenten saknar tillräcklig kunskap om det goda (den sokratiska tesen), eller om hon saknar kunskap om handlingssituationen och inte av naturen eller genom god uppfostran fått en tillräckligt stabil karaktär för att ledas av sitt förnuft i strävan efter det goda (den aristoteliska tesen). PLATON Verkligheten består, enligt en förenklad bild av Platons metafysik, dels av så kallade idéer eller former, dels av den materiella och förnimbara sfären som vi vanligtvis betraktar som verklighet, men som består av sammansatta ofullständiga avbilder av perfekta och eviga idéer. Inom nyare forskning ifrågasätter man förekomsten av en fullt utvecklad idélära hos Platon, och de två nivåerna ses mer som förklaringsnivåer eller olika aspekter av samma värld än som två separata världar. Den förenklade beskrivningen hjälper oss dock att skissera en bakgrund för Platons förståelse av handling och aktör skap. För det första identifieras i Platons filosofi det sanna varandet med det goda och perfekta. Att vara (i ideell mening) är att vara god och fullkomlig, och strävan efter det goda och strävan efter perfektion sammanfaller med strävan att vara eller existera i fullare bemärkelse. För det andra måste förklaringen av alla förnimbara och materiella entiteter och fenomen hänvisa till idéerna. För det tredje är agenten [14]

15 Antiken inte primärt den kroppsliga, materiella människan som helhet. Centralt för den platonska handlingsförklaringen är att förstå själen, och speciellt dess rationella förmåga. Själens status i Platons metafysik och kosmologi blir dock aldrig helt bestämd: själen kallas aldrig för en idé, men den förefaller att närma sig samma ontologiska förklaringsnivå som idéerna. Platons syn på vad en handling är dess ontologi och status i universums ordning måste utvinnas från korta passager i olika dialoger. Handlingar (praxeis) för Platon är något som hör till varandet i allmän mening (han kallar dem för onta, varelser ). För att identifiera handlingarna ontologiskt måste man se dem i relation till deras effekter eller korrelerade passiva tillstånd. En handling är alltid en relation mellan två ting, agenten och patienten. Skärandet, till exempel, åtföljs av en effekt, säg ett sår, och kvaliteten på snittet (stor, djup, smärtsam) får sina egenskaper från motsvarande aktivitet (till exempel att skära djupt). Agenten är kausalt viktigare, det är den som förklarar effektens egenskaper. Även om Platon ibland inkluderar aktiviteter som att veta eller att förnimma i samma grupp av händelser, med en aktiv och passiv sida (en förändring i någonting som blir förstått eller sett), är de flesta exemplen som han använder dock entydiga fall av att göra förändringar i världen, till exempel att skära, eller bära någonting, eller leda någon från en plats till en annan. Enligt detta synsätt ses en handling alltid i relation till en effekt, och inte som något exklusivt internt i agenten. En handling har alltså en effekt eller förändrar någonting i världen. Detta formar en viktig bakgrund för Plotinus senare, nyplatonska uppfattning om handling. Asymmetrin mellan aktivt orsakande och att vara den som utsätts för påverkan, den passiva sidan, är dock värd att noteras. Den följer av antikens syn på aktivitet som något bättre än passivitet, och likaså av Platons övergripande teori om kausalitet. Orsaker kallas det som förklarar den sanna naturen av effekterna, det som gör dem begripliga. För att förstå och förklara handlingen måste man koncentrera sig just på orsaken och, då det gäller mänskliga handlingar, på själen mer [15]

16 Att förstå mänsklig handling än på själva handlingen. Anpassandet av den platonska ontologiska hierarkin till handling skapar en asymmetri som är både central och problematisk. Om den orsakande kraften ligger hos själen, är själen i den mån den kan betraktas separat från den kroppsliga sidan av människonaturen fri i sina aktiviteter. En sådan tolkning görs explicit senare i nyplatonism och som vi ska se i kapitlet om den medeltida filosofin i den kristna platonismen. Men om den påverkande kraften alltid är ensidig, från själen till handlingen, hur förklaras den roll som uppfostran, goda vanor och samhället har i dialogen Staten? Kan handling alls påverka vår själ eller moraliska karaktär? Platons viktigaste bidrag till teoretiserandet om handling är sannolikt den i Staten utvecklade moralpsykologin, där själen indelas i tre olika delar. De rationella motiven tillskrivs förnuftet, den högsta delen, och begär och känslan av mod, heder eller stolthet, de lägre, kroppsliga delarna. Platon anser att en framgångsrik och dygdig människa har en själ i vilken förnuftet, för det första, har kunskap om det goda och i enlighet därmed sätter målen för människans liv som en harmonisk helhet, och, för det andra, reglerar och styr själens övriga delar eller begär. Teorin om själens olika delar är Platons svar på Sokrates tes enligt vilken dygd är insikt, och berikar den sokratiska psykologin. Enligt Platons Sokrates är all motivation rationell, och dåliga handlingar ses som resultatet av bristande kunskap. Om man bara visste vad som verkligen är det goda, skulle man också handla i enlighet med den kunskapen. Hos Platon är alla tre typer av motivation riktade mot det goda, men mot olika slag av goda ting: till det allmänt goda, verkliga och vackra (förnuft), eller det som tillfredsställer kroppsliga behov och skapar njutning (begär). Modellen möj lig - gör bättre beskrivningar av inre motivationskonflikter, så som när jag vet att socker är ohälsosamt men längtar efter det ändå. Förnuftets bestämmande roll som den enda delen som agerar för hela agentens bästa, och med hennes liv i ett längre perspektiv för ögonen, tolkas ibland som en exklusivt rationalistisk eller intellektualistisk teori om jaget och människan. De lägre själsdelarna [16]

17 Antiken motiveras inte av kunskapen om det goda, ändå spelar deras begär en viktig roll för människans överlevnad. Men de kan inte tvingas av förnuftet. De lägre själsdelarna och deras begär måste genom uppfostran och vanebildning formas så att de kan ge stöd till de mål som förnuftet har fastställt. Det är här som vi kommer till de antika teoriernas dominerande särdrag, nämligen deras teleologiska karaktär. Teleologi (från grekiska telos, mål, och logos, ord, rationell redovisning) är ett sätt att för klara olika fenomen med hänvisning till ett ändamål. En del av vad det är att orsaka just en handling, snarare än vilken rörelse som helst, är det speciella sättet på vilket agenten åstadkommer eller verkställer förändringarna. Det speciella med mänsklig verksamhet ligger i varför?-frågorna. Vi kan ju fråga oss varför vissa naturliga förändringar sker (våra framtänder har en viss form för att de är effektiva för att tugga födan), men det är en annan sak att be någon förklara de skäl eller motivationer hon hade att göra vad hon gjorde, när hon gick till torget eller ställde in sig för rättegången. Både Platon och Aristoteles tänkte sig att en central fråga för förklaringen av mänskligt beteende är syftet med handlingen. Tanken att vi skulle kunna regleras av effektiva orsaker, som när en biljardboll rör en annan boll, är främmande för dem. I den antika modellen sker handling med inriktning på något gott som agenten föreställer sig och strävar efter: Sokrates flyr inte dödsstraffet, eftersom han tycker att det är bättre att lida orättvisa än att begå den själv. I Aristoteles exempel tar en man illasmakande medicin för att bli frisk. Mänskligt beteende förklaras med hänvisning till de mål som eftersträvas de är teleologiskt inriktade. Tanken att alla handlingar görs för det goda skapar problem i kombination med föreställningar om ond och akratisk (viljesvag) handling. I vilken mening sker viljesvaga eller rent av onda handlingar för det goda? Det måste finnas en förklaring till varför vissa hand lingar når närmare det goda målet än andra, även om alla var motiverade av det goda. I Platons kontext har det föreslagits att viljan då det är [17]

18 Att förstå mänsklig handling frågan om dygdiga handlingar gäller det sant goda, och inte bara för det som skenbart är gott eller som man tror är värt att eftersträva. Teleologin visar sig också på en annan nivå, nämligen i den person som utför handlingen. Platons etiska och politiska idéer är förankrade i en filosofisk antropologi som postulerar en perfekt eller god människa, en ideal agent, som fungerar både som ett mål och en modell för ett gott människoliv: en människa som styrs av sitt förnuft och har en harmonisk själ som inte slits av inre konflikter. Denna idealtyp av agent är både mer enhetlig och mer framgångsrik, och därför också lyckligare och mer nyttig för sin omgivning, än en person med sämre kontroll över de känslomässiga aspekterna av sin natur. ARISTOTELES OM ORSAK OCH GRUND Aristoteles är kritisk till vissa av Platons förslag, men utvecklar andra. Det finns inga former separerade från materia hos Aristoteles, och i många avseenden börjar filosoferandet i konkreta föremål. Han anser vidare att jaget är hela människan, själ och kropp inkluderade till en enhet som inte ontologiskt kan skiljas åt. I Aristoteles metafysik åtminstone i hans lära om kategorierna har aktiva gärningar en plats som en bestämning eller modifikation (kategoria) som tillkommer ett föremål eller en konkret substans. Liksom i Platons teori är handling förknippad med påverkan. Att undervisa och att lära sig är en och samma händelse, men ur agentens synvinkel en handling och från patientens synvinkel en passiv reception av verkan. Handling kontextualiseras även i relation till kunskap eller vetenskap i Nikomachiska etiken, där Aristoteles skiljer produktion (poiēsis) och handling (praxis) från varandra. Precis som det finns tre typer av kunskap, finns det tre typer av aktivitet: teoretisk kunskaps ändamål är sanning; poietisk eller produktiv kunskap syftar till produktion; och praktisk kunskap har sitt mål i handling. Att lyfta sin hand under en lektion är alltså ett annorlunda fenomen än att baka en kanelbulle. [18]

19 Antiken Vidare betraktas handling som ett specialfall av naturlig förändring. För det första formulerar Aristoteles i Fysiken ändamålsorsaken som en av de fyra orsakerna i hans välkända förklaringsmodell av kausalitet. För det andra applicerar han hela modellen, ändamålsorsaker inkluderade, uttryckligen på alla naturfenomen. Det är inte bara människan som agerar för ändamål. Själens aktivitet oberoende av om det handlar om en växt eller ett djur är alltid inriktad på uppfyllandet av tingets egen natur, sin art. Forskarna är oense om huruvida och i så fall på vilket sätt Aristoteles applicerar teleologi även på naturliga, oorganiska föremål som inte har en själ, som stenar eller regn. För honom verkar alla natur liga förklaringar ha en teleologisk aspekt. Detta drag minskar skill naden mellan människan och andra naturliga entiteter. I båda fallen har utvecklingen ett mål: att förverkliga det som är det essen tiella (väsentliga) för just den typen av ting eller levande varelse. I människans fall betyder detta förverkligandet av vår natur i egenskap av varelser med förnuft, vilket kommer till uttryck både i strävan efter teoretiskt förstående och praktiskt eller politiskt rationellt handlande. Sättet på vilket naturförklaringar, kunskapsfilosofi och metafysik är förknippade med handling hos Aristoteles har undersökts av Char lotta Weigelt, med speciell betoning på Aristoteles idéer om för kla rings grunden, archē. Weigelt diskuterar begreppet archē med av seende på dess roll i Aristoteles naturfilosofi. Enligt Aristoteles är veten skaplig kunskap kunskap om grunder eller principer även på naturens område. Enligt den gängse tolkningen av denna kunskapssyn kan vi veta mer om världens grunder eller principer än om det som uppstår till följd av dessa grunder. Anledningen till detta är att världens archē är stabila, som kunskapsobjekt betraktade. Weigelt påpekar dock att naturen i Fysiken förstås i termer av möjlighet (dynamis), och en möjlighet är alltid en möjlighet till förverkligande. Därmed är naturens archē direkt indragna i förändringens sfär och således inte exklusivt stabila. Aristoteles begreppsliggör naturen på en allmän, logisk nivå, men, argumenterar Weigelt, i medvetenhet [19]

20 Att förstå mänsklig handling om att naturen existerar eller förverkligas enbart i form av enskilda föremåls rörelser och förändringsprocesser, och att dessa två nivåer ömsesidigt betingar varandra. Människan, säger Aristoteles, är orsaken till sina handlingar. Men vad betyder det? Weigelt närmar sig frågan genom slumpen, vilket är en outforskad koppling inom den existerande forskningen. Hon visar att Aristoteles påstående att agenten själv är orsaken till sina handlingar måste förstås i termer av meningsgivande och ansvar: att vara en orsak till en handling innebär inte att vara, primärt, en kausal eller rörande orsak, men att vara den för vilken handling har en mening och den som bär ansvar för handlingen. Det mänskliga och det naturliga är så blandade hos Aristoteles att deras särdrag ibland är svåra att separera. Mänsklig konst är också Aristoteles favoritexempel på naturliga orsakssamband. Weigelt analyserar Aristoteles orsakslära i ljuset av den för Aristoteles så grundläggande distinktionen mellan natur och konst, fysis och tekhnē. Även den så kallade verkande orsaken, som kommer närmast till hur orsak används senare i filosofin, avhandlas genom exempel som kommer från produktion eller konst. Denna orsak, hävdar Weigelt, måste utifrån Aristoteles eget perspektiv framstå som antropomorf, rotad i erfarenheten av konstlad eller teknisk framställning. Detta innebär utmaningar i Aristoteles försök att finna naturens speciella form av begriplighet, vilket väsentligen innebär att skilja naturen från det konstlade. ARISTOTELES OM MOTIVATION, PRAKTISK ÖVERLÄGGNING OCH FRIVILLIGHET Enligt Sokrates vill varje människa det goda. Aristoteles anpassar samma tanke till handlingar: varje aktivitet, val, beslut och handling strävar efter något gott, en tanke som har varit central för handlingsförklaringar ända sedan dess. Men för Aristoteles är det här inte enbart en beskrivning om en enskild handlings struktur. Han lägger [20]

21 Antiken upp frågor om handling som en del av en bredare etisk diskussion, och hävdar att för att förstå enskild motivation måste vi fråga vad det allmänna, slutgiltiga goda är som handlingarna strävar efter. Redan Platon separerade i Staten två olika sätt att tala om det goda: människan önskar å ena sidan vad som är gott i sig, för dess egen värde, och å andra sidan de medel som tar henne till detta ändamål det instrumentellt goda. Aristoteles svar på vad det slutgiltigt Goda är, var lycka. Enligt hans version av eudaimonistisk (från grekiskans eudaimonia, lycka) etik, strävar vi alla efter lycka, vilket är det slutgiltiga mål som alla våra mindre mål är underordnade. Frågor om motivation av enskilda handlingar måste då sättas i kontexten av mera övergripande motiv eller mål, och eventuellt även i kontexten av hur det är att leva ett liv som sett som en helhet kan sägas vara ett gott liv. Hur kan vi då nå lycka, och fatta beslut som tar hänsyn till den bredare bilden, och det slutliga målet? Två aristoteliska diskussioner är relevanta här: hans förståelse av motivation, och hans teori om praktisk överläggning. Aristoteles frågade sig vad grunden är för att djur medvetet och omedvetet uppvisar ett ändamålsenligt beteende vad det är som rör dem. Han avfärdade möjligheten att den förmågan i själen som tar hand om nutrition, eller den perceptuella själen, skulle kunna funge ra som förklaring, eftersom varken växter eller alla djur, såsom ostron, rör sig eller handlar med avsikt. Han avfärdade också tanken att den kontemplativa eller teoretiska delen av förnuftet kunde röra en person till handling, för dess verksamhet är inte inriktad på handling, på att resultera i en extern effekt i världen. Intressant nog avfärdade han vidare tanken att begär i sig kunde få en person till handling, eftersom det finns människor som inte agerar på alla sina begär. Förklaringen är snarare att handling uppstår när det praktiska förnuftet fokuserar på ett objekt som personen har ett begär till. Handlingens motivationella basis är därmed begär tillsammans med en rationell hänvisning till ett mål. [21]

22 Att förstå mänsklig handling Här avviker Aristoteles från Platon som inte tydligt särskilde prak tisk och teoretisk användning av förnuft. I den aristoteliska teorin är praktiskt förnuft ett särskilt sätt att använda förnuftet, och dess grunder är inte samma som de i teoretiska vetenskaper. Praktiskt förnuft förutsätter alltid att man har ett givet ändamål, medan förnuftets uppgift är att bestämma hur detta mål ska uppnås. I Aristoteles analys kan överläggningen beskrivas i termer av en så kallad praktisk syllogism. I en praktisk syllogism förekommer (i en förenklad form) en allmän premiss, såsom motion är nyttigt för människans hälsa, en mindre premiss, som jag är en människa, och ytterligare en mindre premiss, att cykla till arbetet är en form av motion. Från dem härleds en slutledning som är själva handlingen: mitt cyklande till arbetet nu. Notera att målet, att vara frisk, inte är något som det praktiska förnuftet kan överlägga om det är givet av begär. Vad det praktiska förnuftet kan göra är att hjälpa till med att förstå målets innehåll bättre genom att betrakta de intermediära mål som hör till att nå det slutgiltiga målet. En lika inflytelserik aristotelisk diskussion är den som nämndes inledningsvis, det vill säga Aristoteles teori om frivillighet. Som vi ska se har både förståelse av agenten som upphovet till handlingen, och intresset för de villkor som begränsar agentens frihet, långa efterverkningar. Aristoteles påpekar i Nikomachiska etiken att handling är beroende av en agent är i vår makt (ef hēmin) om handlingens ursprung (archē) är i oss själva. Som vi redan sett är det inte helt uppenbart vad som räknas som ursprung i sig själv, och frågan kompliceras av det faktum att barn och djur verkar kunna handla i samma mening, och vara ursprung till sina egna gärningar. I Eudemiska etiken uttrycker Aristoteles samma idé kort som att ha makten att göra det man gör. Aristoteles använder mer utrymme för att utarbeta vad det är som gör en handling frivillig (hekousion), och postulerar två villkor: för det första kunskap när det gäller handlingens omständigheter, för det andra avsaknaden av yttre tvång. Men även den här diskussionen [22]

23 Antiken inkluderar potentiellt både djurs och barns beteenden (båda kan i vissa fall agera frivilligt, enligt Aristoteles); likväl betraktas varken djur eller barn som ansvariga för sina handlingar på samma sätt som en fullvuxen förnuftig människa. Det här är symptomatiskt för det faktum att fenomenet som Aristoteles försöker fånga inte kan vara exakt detsamma som det vi menar med handling. Närmast till begreppet handling kommer Aristoteles när han diskuterar den psykologiska sidan av handlingens grunder: rationellt avgörande eller beslut (prohairesis). Här dras teorier om praktisk överläggning och frivillighet ihop. I Aristoteles tekniska mening är ett beslut frivilligt det kan inte vara externt påtvingat men inte alla frivilliga aktiviter följer på ett beslut. Enbart människornas frivilliga handlingar som har sitt ursprung i en praktisk överläggning räknas som beslut. Sådana handlingar är svar på särskilda förhållan den i en konkret situation, baserade på en allmän överläggning om det goda man vill uppnå. Aristoteles insisterande på att praktisk överläggning är en form av tänkande som inte handlar om eviga sanningar, utan är bundet till erfarenheter, kom att upprepas om och om igen i filosofins historia, och som vi ska se försöker även senare platonister tillämpa denna insikt i sina teorier. ARISTOTELES OM DYGDEETIK, KARAKTÄR OCH NJUTNING Enligt Aristoteles är det centrala moraliska begreppet dygd. Frågor om moral och ansvar är i grunden frågor om vilket slags varelser vi är och vad vi gör. Att klandra eller berömma människor för vad de har gjort innebär att vi värderar människor snarare än deras handlingar. Ett centralt begrepp i den aristoteliska etiken är förträfflighet eller dygd hos karaktären (aretē ēthikē). Genom träning av olika förträffligheter, det vill säga genom att utföra dygdiga handlingar, utvecklar man vanor och dispositioner för att bete sig rättrådigt också i framtiden. Denna aristoteliska betoning innehåller många insikter som man [23]

24 Att förstå mänsklig handling inom nutida dygdeetik funnit inspirerande och viktiga. För det första handlar etiskt uppförande inte om att följa regler (vilkas motivering kan vara problematisk). Moraliska lagar kan vara fasta och oflexibla, och passar dåligt in i världens oändligt olika livssituationer och omständigheter. Som Platon noterade är det problematiskt att införa en regel, till exempel, om att aldrig ljuga. Enligt Platon kan det vara bra att ljuga för fiender i krig, eller för vänner som blivit sinnesförvirrade och vill låna, säg, en motorsåg eller råttgift. Det dygdeetiska förhållningssättet rekommenderar enbart enkla riktlinjer. I stället bör man koncentrera sig på utvecklingen av en dygdig karaktär som reagerar rätt i alla situationer. En sådan karaktär skulle känna till och kunna bedöma en handlings moraliska värde och till exempel vikten av att inte lura andra människor, men också kunna se de särskilda omständigheter i vilka lögner kan vara nödvändiga eller det minst onda alternativet. Att utveckla en etisk karaktär innebär att bilda en karaktär som är dygdig på ett flexibelt sätt i sina relationer till den yttre världen: en karaktär som vet hur man anpassar sig till olika omständigheter och hittar sitt eget dygdiga beteende som passar de egna, individuella förmågorna. För det andra är utvecklingen av en god karaktär central, men inte bara en rationell process. Att veta vilka premisser som är sanna, samt kunna forma giltiga praktiska syllogismer, är betydande för handling. Enligt teorin måste man vidare utveckla tendenser till sådana emotioner och begär som kan bidra till ett lyckligt liv. Teorin handlar därmed inte enbart om intellektuell utveckling. Den moraliska uppfostran måste omfatta hela den mänskliga naturen, hela vårt komplexa psykologiska liv, inklusive kroppen. Ett fall där många av de klassiska och aristoteliska insikterna blir tydliga är Aristoteles diskussion om njutning och nöje, och dess roll i det goda livet. Gösta Grönroos har undersökt detta. För Aristoteles är njutning inte ett negativt begrepp, och till och med intellektuella prestationer medför njutning. Grönroos arbete fäster vår [24]

25 Antiken uppmärksamhet vid det sätt varmed Aristoteles insisterar på att även den högsta dygden åtföljs av njutning, och att detta nöje inte verkar vara endast ett komplement, men är väsentligt för den dygdiga handlingen. Det finns en spänning i Aristoteles skrifter i denna fråga. Den dyg diga personen skiljer sig från den viljestarka i kraft av att njuta av handlingen för dess egen skull. Då kan det tyckas som om det inte föreligger någon som helst skillnad mellan den dygdigas respektive viljestarkas handling, utan att skillnaden endast avser den emotionella attityden till denna. Aristoteles gör emellertid klart att njutningen påverkar själva handlingen genom att intensifiera den. Njutningen, som särskiljer den dygdiga handlingen, är inte av moralisk relevans om vi ser till handlingens yttre konsekvenser, men den är av stor betydelse utifrån Aristoteles eudaimonistiska utgångs punkt. För enligt denna utgångspunkt är det yttersta syftet med våra handlingar att förverkliga den mänskliga naturen. Sett till konsekvenserna är det möjligen oviktigt om handlingen gjordes utan njutning eller till och med motvilligt. Men beaktad från karaktärsdygdens perspektiv är en handling som är gjord med tillfredsställelse mera värdefull. Att vi njuter av just detta slag av aktivitet kan vara ett tecken på att den är bra för oss. En bra handling är något som vi troligen kommer att vara benägna att göra om och om igen. Det faktum att vi njuter just av dygdiga handlingar innebär att det inte finns någon intern diskrepans mellan en del av oss som skulle känna sig tvungen att agera på ett visst sätt, och någon annan tendens eller del som skulle känna att detta tvång är obehagligt eller irrelevant, och snarare rikta oss mot något annat handlingsval. Människans särskilda natur ligger enligt alla antika filosofer just i hennes förnuft. Enligt den här essentialistiska bilden har människan en förnuftig essens. Hennes lycka och roll i universum är bunden till denna natur och dess förverkligande. Senare filosofiska perioder har ifrågasatt både idén att människans natur är bestämd och för evigt densamma, och den centrala rollen som teorin ger till just [25]

26 Att förstå mänsklig handling människans förnuftiga natur. Gösta Grönroos läsning tvingar oss att utvärdera hur vi förstår antikens etik. I den enklaste tolkningen är eudaimonia en uppfyllelse av vår människonatur. Som sådan kan antikens eudaimonism radikalt avskiljas från teorier om lycka som en erfarenhet, med en positiv, subjektiv känsla: välbefinnande är uppfyllelse av de mänskliga möjligheterna oavsett hur det känns från agentens synvinkel. Av avgörande betydelse för den aristoteliska dygdetiken är att det goda och lyckliga livet också är bra från ett objektivt tredjepersonsperspektiv. Men att begränsa begreppet eudaimonia till ett totalt icke-erfaret tillstånd skulle förmodligen strida mot principen om att rädda fenomen; som ett tillstånd som alla strävar efter, måste lyckan också erfaras som något lyckligt, positivt. Vad Aristoteles vill göra är att formulera en teori om vad det är som alla människor mest av allt önskar lyckan. Säkerligen är det önskvärt för människor att ett lyckligt tillstånd också känns bra. Det är inte, därmed, nog att tala om lycka som aktualiserandet av den mänskliga essensen. Grönroos menar att Aristoteles ger en central roll åt njutning i sin teori om dygd och lycka. Uppfyllandet av den mänskliga naturen sammanfaller med en positiv upplevelse, en njutning gällande ens egen godhet och dygd. Aristoteles antropologi är optimistisk. Under gynnsamma förhållanden ska en levande varelse, som till exempel en människa, fullgöra sin natur och blomstra. Men även om vi av naturen (physei) drivs av ett begär efter det specifikt mänskligt goda, så kan männi skor ändå sträva efter det som inte är gott. En ond människa är, enligt Aristoteles, inte i grunden lycklig. Hon förstår nog att erkänna att hon lever ett dåligt liv, men inte tillräckligt för att riktigt förstå vad som skulle vara bättre för henne. För att förklara denna möjlighet föreslår Grönroos en sokratisk läsning av Aristoteles: även en person som söker det som hon felaktigt tror vara gott för henne, har en för henne själv dold önskan efter det verkligt goda. Det som gör handling till ett så intressant fenomen är denna närvaro av medfödda anlag för både godhet och dygd (vilket också förklarar den njutning vi erfar i en dygdig [26]

27 Antiken handling), liksom förnuftets roll i insikten om det övergripande goda för en människa. Utan den sistnämnda kan vi bli onda eller svaga, med endast en dunkel föreställning om hur ett riktigt, lyckligt och bra liv egentligen skulle se ut. I antikens filosofiska antropologi är människor inte enbart rationella av naturen, de anses ofta ha en medfödd inklination till godhet och till dygd. Erfarenheter och föreställningar är inte enbart rationella; de kan kännas angenäma eller oangenäma, de kan vara moraliska och estetiska. Eller bättre: förnuft i sig är ingen rent mekanisk kalkyl i antikt tänkande. Rationalitet handlar om struktur, organisation, harmoni och balans, och är därmed förknippat med både skönhet och godhet. Inom handlingsfilosofin betyder detta att förnuftets centrala roll inte utarmar män niskobilden bakom teorin. POST-ARISTOTELISK OCH SENANTIK ANTROPOLOGI OCH HANDLINGSFÖRKLARING Relationen mellan moralisk karaktär som källan till handlingens moraliska kvalitet verkar vara central för en etisk teori som betonar moralisk karaktär. Antika filosofer hävdar att vägledning för handling kräver förståelse av själens begär, och hur begäret relaterar till olika typer av handlingar. Man formar sitt liv genom att förbättra sin karaktär, inte i första hand genom att koncentrera sig på egenskaper eller konsekvenser av handlingar. Främjandet av dygd sker genom att främja själens godhet. Pauliina Remes, som undersökt detta i programmet, menar att just begreppet karaktärsutveckling ställer handlingarna i centrum av teorin. Vår karaktär formas av vår verksamhet, genom det vi gör och genom våra val och beslut att engagera oss i vissa aktiviteter och avstå från andra. Förhållandet mellan handling och dess ursprung blir därmed komplicerat. Eftersom våra karaktärer grundläggs redan i barndomen betonas god uppfostran och ett väl organiserat samhälle som stöder den. Senantika filosofer lyfter fram problem som de klassiska teorier- [27]

28 Att förstå mänsklig handling na från Platon och Aristoteles leder till. Ett sådant problem uppstår inom den aristoteliska teorin om karaktärsutveckling när den kopplas samman med krav på dygdens frivillighet ett tema som Erik Eliasson undersökt i programmet. För att dygd ska vara ett tillstånd som agenten själv är ansvarig för, måste dygden vara frivillig och något agenten själv kontrollerar. Men betoningen på god uppfostran och tillfredsställande externa omständigheter skapar svårigheter, vilket de senare aristoteliska kommentatorerna var snabba att notera: hur kan en god själs- eller karaktärsdisposition vara något man är ansvarig för om den i själva verket är externt orsakad? Om personen faktiskt fick den genom god uppfostran i barndomen, oberoende av egna meriter, varför är hon då ansvarig? Är vi ansvariga för de dåliga karaktärsdrag eller handlingsdispositioner som vi lärt oss tidigt i livet innan vi kan välja själva? Som Eliasson har visat, postulerar en anonym kommentator av Nikomachiska etiken att när det gäller en verkligt dygdig man, måste dygd vara delvis hans egen prestation. Enligt denna kommentator urartar dygder med tiden om man inte fortsätter inlärningen genom utvecklandet av de rätta, goda vanorna. Den fortgående omsorgen för ens egen själ och dess dygd beror på den mogna agenten själv, inte på uppfostran eller kultur. I den dominerande platonska traditionen har även förekomsten av handlingsfilosofi ifrågasatts. Den världs- och kroppsfrämmande strängen som finns hos Platon intensifieras under den senantika perioden, har det sagts. Senantikens filosofi är delvis starkt intellektualistisk. Själen situeras högre än kroppen i den ontologiska hier arkin. Själen är inte enbart den vägledande principen, utan också involverad som verkande orsak både till dess uppkomst och fortsatta existens. De intellektuella förmågorna står också på en egen ontologisk nivå, ovanför de lägre delarna av själen själen som en princip av strukturell organisation och livsaktiviteter, och som en princip av perception och diskursivt, felbart tänkande. Hier arkin är kausal och etisk. Orsakssambanden mellan dessa olika nivåer i Plotinos metafysik, såväl som hans psykologi, går alltid uppifrån och nedåt en teori som [28]

29 Antiken får stor betydelse också för tidiga medeltida uppfattningar om frihet. Tingens grad av verklighet och godhet ökar ju högre de är i hierarkin. Som Pauliina Remes har visat, lyfter till exempel Plotinos ibland fram det teoretiska förnuftet som människans sanna jag. Tesen ska förstås normativt: jag borde förstå mig själv som mitt förnuft, och speciellt dess allra högsta del som är kapabel till kunskap. Jaget är inte en förening eller ett förbund av själ och kropp (som i den aristoteliska teorin). Förståendet av mitt sanna jag som främmande för och bättre än mina kroppsliga begär spelar en viktig roll i Plotinos terapi av begär och passioner. Människan har glömt bort sin egentliga, ursprungliga, förnuftiga natur, och borde stiga tillbaka till vad hon verkligen är. Medan teorin fortfarande bevarar den optimistiska idén om människan som riktad mot det goda, till baka till sitt ursprung, postulerar den en annan typ av styrande eller inriktning, som leder nedåt, till hjärtat av den mänskliga naturen. Den platonska och nyplatonska teorin om själens fall får i den kristna filosofin en teologisk läsning som syndafall. Perioden kännetecknas av en andlig, religiös eller till och med mystisk tendens, där Platons idéer formas till en hel transcendental sfär med flera ontologiska nivåer, av vilka det diskursiva människoförnuftet inte kan nå de högsta nivåerna direkt. Men denna allmänbild bör inte göra oss blinda för andra typer av utveckling som sker mot slutet av antiken. Senantikens nyplatonism innebär också en viktig fas i utvecklingen av den speciellt mänskliga sfären. För de klassiska filosoferna är gudomlighet närvarande i människan själv, i hennes förmåga till kunskap och gudalik salighet. Den växande religiositeten i senantiken hänger samman med den filosofisk-teologiska idéutvecklingen, och betyder inte bara en tillväxt i mystik och transcendentalism. Den baserar sig på en ny förståelse av gudomlighet skild från människan, och människan i sin tur som skild från det gudomliga. Behovet av bön och åkallan sammanfaller, och är förbundet med den nya förståelsen av människan som dödlig, som en ofullkomlig, ändlig varelse som endast kan aspirera till och närma sig [29]

30 Att förstå mänsklig handling det gudomliga. Därmed blir människans aktiviteter också speciella för just henne. Därför är det inte, i slutändan, besynnerligt att dessa transcendens-sinnade filosofer också visar intresse för det praktiska och det politiska. Remes hävdar att Plotinos utvecklar den platonska bilden, genom att analysera handlingar i deras relation till å ena sidan agenten, å den andra patienten. Ta som ett exempel ursprunget till det trojanska kriget. Paris föreslog Helena att de skulle fly tillsammans. Huruvida Helena följde med frivilligt eller inte debatterades under antiken. Hennes frivillighet kan ha haft sin egen inverkan på den uppkomna situationen. Om hon följde med Paris frivilligt, skulle just det ha förorsakat den senare händelseutvecklingen. Om hon inte hade gjort det, utan ropat på hjälp och avslöjat Paris planer, skulle Paris möjligen ha misslyckats med att kidnappa henne, och då hade det kanske inte blivit något trojanskt krig. Avgörande för handlingens moraliska värde är enligt Plotinos agenten här Paris och hans inre själstillstånd, men patientens här Helenas egenskaper, speciellt när patienten själv också är en potentiell agent med förnuft och kapacitet för handling, har också sin betydelse, åtminstone för handlingens konsekvenser eller vidare följdverkan. Tidigare har forskare brukat hävda att Plotinos saknar ett begrepp för praktiskt förnuft och intresse för fenomenen, eftersom hans fokus är på ett högre, transcendentalt rike. Den enda intressanta användning av förnuft för honom är den teoretiska, riktad mot Platons idéer, och inte mot den förnimbara, temporala och föränderliga världen. Om det överhuvudtaget finns dygd i handling, så är det ett resultat av ett oproblematiskt och direkt flöde utifrån det icke-diskursiva skådandet av den högre verkligheten. Remes menar att detta är en missuppfattning av Plotinos uttalanden om phronesis (praktisk visdom). Redan Plotinos ontologiska förståelse av handling som en relation mellan två olika ting i det förnimbara ifrågasätter en tolkning enligt vilken det enda man behöver betrakta är själens inre tillstånd och dess kontakt med platonska idéer. [30]