BOTNIA-ATLANTICAPROGRAMMET SKOGENS KULTURARV I KVARKENREGIONEN (SKAIK) INNOVATIONSPROJEKT

Transkript

1 1

2 BOTNIA-ATLANTICAPROGRAMMET SKOGENS KULTURARV I KVARKENREGIONEN (SKAIK) INNOVATIONSPROJEKT MUSEIVERKET SLUTRAPPORT FÖR DEN FINLÄNDSKA ANDELEN DEN SOM ERHÅLLER PROJEKTBESLUTET: VÄSTERBOTTENS MUSEUM KONTAKTPERSON: JANS HEINERUD PARTNER: MUSEIVERKET PROJEKTETS NAMN: SKOGENS KULTURARV I KVARKENREGIONEN Projektnr

3 INNEHÅLL 1 PROJEKTETS BAKGRUND 2 PROJEKTETS SPECIFICERADE MÅL OCH UPPNÅDDA RESULTAT 3 PROJEKTORGANISATION 4 PROJEKTVERKSAMHETEN OCH UTVÄRDERING AV RESULTATEN 5 PROJEKTEKONOMI 6 TILLGODOGÖRANDE AV PROJEKTRESULTATEN EFTER INNOVATIONSSKEDET BILAGOR 1. Projektets verksamhet Översiktskarta över fornlämningar i Laihela 3. Utvecklande Laserskanning TKK/Nordic GeoCenters rapport (på finska) 4. Utvecklande Datasystemen/Centret för dataadministrations rapport (på finska) 5. Skogssamarbete Skogscentralen Sydösterbottens rapport (på finska) 3

4 1 PROJEKTETS BAKGRUND Planeringen av projektet Skogens kulturarv i Kvarkenregionen påbörjades i februari 07, då Västerbottens museum i Umeå tog kontakt med Museiverket och föreslog ett gemensamt projekt om skogarnas arkeologiska kulturarv. Vid diskussionerna konstaterades snabbt att Österbottens och Västerbottens långa gemensamma historia, miljöutveckling, speciellt den snabba landhöjningen, arkeologiska kulturarv samt intensifierade skogsbruk erbjuder en intressant och utmanande utgångspunkt för ett nordiskt projekt. Många liknande projekt på vardera sidan om Kvarken har visat att den ökande medvetenheten om kulturarvet stärker den lokala identiteten och ökar områdenas attraktionskraft. Projektet Skogens kulturarv har enligt innovationsskedets projektplan tre huvudsakliga mål, som fördelas på följande specialmål och verksamhetssätt: 1) Kunskapsuppbyggnad inventering av kulturarvet i skogsområden, utvecklande av dokumentations- och lokaliseringsmetoder, överföring av information om objekt till det uppdaterade datasystemet för kulturmiljön 2) Förmedling av kunskap information, ett brett samarbete mellan sakkunniga inom kulturarvet och skogsbranschen, utbildning, anvisningar för hur man ska ta fornlämningar i beaktande vid skogsbruk, www-sidor på finska och svenska där projektets verksamhet och exempelobjekt presenteras 3) Presentation, vård och användning av kulturarvet planering av vård och användning, utmärkning av utvalda objekt i terrängen med informationstavlor, planering av rutter som kan användas i undervisnings- och rekreationssyfte samt som sevärdheter DG:3 Satu Koivisto berättar om projektet SKOGENS KULTURARV på Viirikallio.5.09 för Yle Österbottens tv-team. Foto SKAIK & Museiverket/Kaisa Lehtonen. 4

5 Genom att fästa större uppmärksamhet än tidigare vid skogarnas kulturarv förverkligas för Finlands del även målen för det Nationella skogsprogrammet som godkändes 09. Enligt målen ska inventeringarna av kulturarvet i privata skogar inledas före år. Målet för Museiverket, som ansvarar för Finlands andel, är att genomföra ett inventerings- och vårdprojekt där det arkeologiska kulturarvet beaktas som en helhet. Ett sådant har inte tidigare genomförts i Finland. Projektets viktigaste målgrupper är privata skogsägare, skogsfackmän, sakkunniga på området samt myndigheter som ansvarar för vården av kulturarvet. Kommunen Laihela har valts till objektomrde i innovationsskedet. Utöver markägarna kommer även kommunens invånare och turister att dra nytta av projektets resultat. Samma gäller även den offentliga sektorn som betjänar dem samt företagsverksamheten i kommunen. I den finländska andelen av projektet deltar, förutom den ansvariga instansen Museiverkets regionkontor i Vasa, även Skogscentralen Sydösterbotten. Dessutom deltar även andra centrala organisationer inom skogssektorn såsom Skogsvårdsföreningen Sydösterbotten, UPM Skog, Metsäliitto Osuuskunta och Stora Enso Metsä. Österbottens museum, som är ett centralmuseum i land-skapet och som även har en arkeolog anställd, fungerar som samarbetspartner inom kulturarvssektorn. Laihela hembygdsförening står för sakkunskapen i fråga om projektområdets arkeologi och lokalhistoria. Även Laihela kommun har utsett en representant till projektets referensgrupp. Innovationsskedets ( ) mål var att utveckla och testa lämpliga inventeringsmetoder och verksamhetssätt i Kvarken-området samt rutiner för informationsförmedling. Det är också meningen att man i det senare treåriga etableringsprojektet ska kunna dra nytta av de här metoderna och kunna bedöma dem. Projektet har haft två avlönade forskare; FM Satu Koivisto ( ) och FL Sirkka-Liisa Seppälä ( ). Sirkka-Liisa Seppälä har skrivit slutrapporten för projektet och Satu Koivisto har ansvarat för inventeringsrapporten i samband med projektet (Museiverket, arkeologiska avdelningens arkiv). 2 PROJEKTETS SPECIFICERADE MÅL OCH UPPNÅDDA RESULTAT 2.1 KUNSKAPSUPPBYGGNAD Utveckling av inventerings- och dokumentationsmetoder och rapportering Enligt projektplanen och den exaktare arbetsplanen har man inom Finlands andel av projektet fokuserat på följande frågor eller teman vid utvecklandet av inventeringen: Testning av lokaliseringsmetoder Ett av de viktigaste målen vid inventeringen är att så tillförlitligt som möjligt lokalisera de lämningar som observerats. Med apparater som numera allmänt är i bruk och som grundar sig på satellitlokalisering (GPS) kan man mäta fornlämningar och det område de omspänner med m noggrannhet. Det är tillräckligt exakt med tanke på skyddsbehovet. I många fall är en noggrann mätning inte ens till någon nytta, eftersom man i allmänhet inte tillförlitligt kan uppskatta omfattningen av arkeologiska objekt utan att göra en noggrannare undersökning av jordmånen. Fornlämningar kan relativt sällan undersökas i terrängen. För att dokumentationen ska vara så användbar som möjligt i fortsättningen, t.ex. i geografiska informationssystem (GIS), lönar det sig alltid att så noggrant som möjligt lokalisera observationer i terrängen. Det vanligaste sättet att förbättra noggrannheten 5

6 Projektet fick stor uppmärksamhet även i den lokala pressen. 6

7 hos satellitlokalisering är för närvarande att korrigera den med en differentialmetod (DGPS). För inventeringen valde man att testa två till sammansättningen och kostnaderna olika metoder: Testning 1 GPS + RDS Till GPS-mottagaren (Garmin c) anslöts en RDS-radio, med vilken man kan motta Fokuspalvelus (Indagon) differentialkorrigering med ULA-frekvens. Metoden ger en mätningsnoggrannhet på under 1 m, men med den här apparaten får man i allmänhet en noggrannhet på 1 2 m. Den geografiska informationen överförs på samma sätt som annars då man använder apparaten. Metod 1 kräver inte några nya eller dyra apparatinvesteringar; utöver mätningsapparaten behövs endast en RDS-radio, antenn, strömkälla och kablar. Anskaffningen av den licens som behövs för reparationer utgör den största kostnaden (tre månaders licens euro 09). Eftersom metoden även fungerar på skogklädda områden har den, åtminstone tidigare, varit rätt allmänt i bruk inom skogssektorn. I Laihela fungerade lägesbestämningen dock inte alls i praktiken i juli 09. Vilka orsakerna var vet man inte med säkerhet. Man har inte kunnat konstatera några skillnader mellan apparaterna, varför problemen har kunnat bero på satelliter, distributionsnätet (Digita Oy) eller på terrängförhållanden. Det är i alla fall sannolikt, att det täta skogstäcket har gjort det svårare att få kon- DG: DG: Utvecklande av inventeringsmetoder. Satu Koivisto använder en GPS-apparat, som med hjälp av ULAantenn tar emoten DGPS-korrigeringssignal. Det är inte alltid lätt att få signal i ett skogsområde. Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä. En GPS-apparat som tar emot en DGPS-korrigeringssignal med hjälp av ULA-antenn. Vid mätningstillfället är lokaliseringsfelet enligt apparaten 0 meter. Foto SKAIK & Museiverket/ Sirkka- Liisa Seppälä. 7

8 takt, eftersom problemen inte har förekommit på våren och på hösten. Största delen av terrängen i inventeringsområdena bestod av för Laihela typisk klippig och stenig morän, där det växer ung lövträds-dominerad blandskog vars återspeglingseffekt är synnerligen kraftig. Testning 2 fältdator + GPS + VRS Vid den andra testningen användes under några dagar även fältdator av märket Topcon, vars mätningsnoggrannhet korrigerades med hjälp av en signal (VRS) från en virtuell basstation. Företaget Trimble Oy är det företag som utvecklar och erbjuder VRS-tjänster i Finland. Korrigeringen sker genom att man med GPRS-telefon via Internet får kontakt med en tjänst, som med hjälp av Bluetooth förmedlar en korrigeringssignal från telefonen till mätningsapparaten. Korrigeringens noggrannhet kan variera beroende på apparat och tjänst. Vid experimentet nåddes ca cm noggrannhet, men stora skillnader förekom i noggrannhet och korrigeringssignalen bröts ofta. Det är möjligt att mata in alla dokumentationsuppgifter om objektet i apparaten och att överföra uppgifterna i realtid t.ex. till Museiverkets datasystem med hjälp av Internet. Till lokaliseringsmetodens största fördelar kan räknas noggrannhet, snabbhet och möjligheterna att överföra informationen till och att använda den i andra system. Att använda och utveckla metoden inom arkeologin begränsas av de tillsvidare höga kostnaderna, apparaten kostar 40 euro och licensen 4 euro/mån. Tillämpningar avsedda för arkeologisk dokumentation har tillsvidare inte utvecklats för apparaterna. DG: DG: Utvecklande av inventeringsmetoder. Sirkka-Liisa Seppälä mäter och dokumenterar med en GMS-2Pro-fältdator. Foto SKAIK & Museiverket/Satu Koivisto. En GMS-2 Pro-fältdator och en kommunikator, med vilken man tar emot en VRS-korrigeringssignal. Foto SKAIK & Museiverket/Satu Koivisto. 8

9 Laserskanning vid dokumentation och tolkning av arkeologiska objekt Med laserskanningsmetoden är det möjligt att kartlägga och fotografera/avbilda markytans former och strukturer. Metodens lämplighet för kartläggning av fornlämningar och deras omgivning testades i samarbete med Tekniska högskolans laboratorium för fotogrammetri och fjärrkartläggning. För testningen anskaffades testmaterial från Lantmäteriverket som sommaren 09 producerade nytt flyglaserskanningsmaterial över de norra delarna av Laihela. Testningen gjordes på objekt Laihela Kalliolakso. Utöver dessa testades en manuell markbaserad skanning (Nordic Geocenter Oy/Hannu Heinonen, Nina Heiska, Anna Erving) på en fornlämning (Tuoressaari 1 och 2). I flygskanningsmaterialet urskiljde man inte några fornlämningar, vilket sannolikt beror på materialets noggrannhet, på den kraftiga markberedningen på området och på skogstäcket. Resultaten av försöket med markbaserad skanning är däremot lovande. Utifrån testresultaten i Laihela lämpar sig metoden väl för kartläggning och lokalisering av fornlämningar och deras omgivningar på halvöppna och talldominerade områden. Kartan som gjorts med hjälp av laserskanningsmaterialet kan användas också vid avgränsningar av områden vid arkeologiska objekt. Det lönar sig att fortsätta testningen av vardera metoden i etableringsprojektet. Rapporterna som uppgjorts i laserskanningen har bifogats till inventeringsberättelsen om Laihela. Utvecklandet av en inventeringsdatabas i Museiverkets datasystem för kulturmiljön Vid utvecklandet av datasystemen har man samarbetat med centret för dataadministration vid DG: DG: Utvecklande av inventeringsmetoder. Markbaserad laserskanning pågår, på bilden Nina Heiska (Tekniska högskolan/geocenter Oy). Foto SKAIK & Museiverket/Satu Koivisto. Markbaserad laserskanning ( RIEGL). En digitalkamera är fäst vid apparaten. Foto SKAIK & Museiverket/Satu Koivisto. 9

10 Utvecklande av inventeringsmetoder. Markbaserad laserskanning. Hyddbottnarna i Tuoressaari avtecknar sig tydligt i terrängmodellen. Behandling och tolkning av materialet: Nina Heiska/Nordic Geo Center Oy. Museiverket (ansvarspersoner: planeraren Miikka Haimila och forskaren Sirkka-Liisa Seppälä). Centret upprätthåller bl.a. ett landsomfattande fornlämningsregister och svarar för dess tekniska utveckling och distribution. Den viktigaste serviceformen är en internetbaserad kulturmiljöportal (h p://kul uuriymparisto.nba.fi), som är avsedd för offentligt bruk och som uppdateras kontinuerligt. Målet för utvecklingen är att planera och testa lämpliga databasmodeller för Museiverkets datasystem, med vilka det är möjligt att samla in, behandla och lagra inventeringsuppgifter för rapportering, för fornlämningsregistret och för fortsatt användning. Vid Museiverket har man tillsvidare inte systematiskt samlat in eller arkiverat digitala terrängobservationer eller uppgifter om lokalisering; databaser som utvecklats för detta ändamål skulle därför betjäna en omfattande användarkår. För testningen utvecklades, som en del av datasystemet, en granskningsblankett (T:mi Hilla Tarjanne) som är kompatibel med fornlämningsregistret och som kan uppdateras med Internet-kontakt (Museiverkets tjänst Museoverkko). I granskningsblanketten är det möjligt att ladda ner uppgifter från fornlämningsregistret som grund och att senare uppdatera de ändrade uppgifterna. På förslag av centret för administration testades att med telefon (Nokia Communicator E) ta trådlös Internetkontakt i terrängen. Lösningen fungerade dock inte alls i praktiken, ty man fick kontakt endast tillfälligt och www-blanketten öppnade sig endast om telefonen var ansluten till datorn. Orsakerna till problemen klarnade inte, men avbrotten berodde tydligen på lokala förhållanden (skuggor), på tät skog sommartid och på tekniska egenskaper (användarsystemet). Inventeringsuppgifterna lagrades endast lokalt i terrängen och överfördes till nätet först i rapporteringsskedet. Överföringarna gjordes manuellt i pilotskedet. För behandlingen av geodata utvecklades i rapporteringsskedet ett MapInfo-baserat arbetsredskap kallat TarGIS. Med hjälp av redskapet är det möjligt att skapa geodata (medelkoordinater för fornläm-

11 ningen och medelkoordinater för underobjekt inklusive uppgifter om deras egenskaper) för fornlämningsregistret och att överföra lagrade geografiska data till ett elektroniskt arkiv. Resultaten av utvecklingsförsöket visade, att det inom ramen för Museiverkets nuvarande datasystem är möjligt att bygga upp en fungerande elektronisk process för rapportering. Däremot måste dokumentationen dock ordnas så, att direkt kontakt inte är nödvändig, utan att informationen kan överföras till systemet till exempel i slutet av arbetsdagen. Utvecklingen av datasystemen var år 09 ännu i pilotskedet och endast TarGIS kan i princip tas i bruk i större utsträckning. Försöken ger dock en god grund för den fortsatta planeringen av informations-insamling, som bör innehålla åtminstone följande åtgärder eller skeden: 1) Fältdator, till vilken man kan överföra de bakgrundsfakta som behövs och där man kan lagra de observationer och mätningar som gjorts i terrängen. 2) För kulturmiljöns datasystem skapas en tillämpning, till vilken forskaren kan överföra de uppgifter som insamlats med fältdator samt behandla dem. Tillämpningen motsvarar granskningsblanketten som utvecklats i pilotskedet, men dessutom bör man bygga en användningsanslutning för behandling och rapportering av information samt för överföring av information. 3) Arbetsredskapet TarGIS för behandling av geografiska data utvidgas så, att de uppgifter som mätts i terrängen kan lagras för arkivering och för fortsatt användning. 4) Systemet utökas med en funktion med vilken den instans som ansvarar för fornlämningsregistrets innehåll, t.ex. en skyddsmyndighet, kan administrera de uppgifter som överförs från granskningsblanketten till fornlämningsregistret. 5) För elektronisk långtidsförvaring av forskningsrapporter (Salama-systemet) och för distribution skapas ett lämpligt förfarande, där man beaktar andra utvecklingsprojekt. Användningen av historiska kartor och GIS-baserad kartanalys vid inventering I projektet ville man även utveckla användningen av historiska kartor i en GIS-baserad kartanalys. Som material använde man speciellt storskaliga lantmäterikartor ur Lantmäterstyrelsens samlingar i Riksarkivet (kopior av ursprungliga kartor, s.k. renoverade kartor som förvaras i Stockholm). Kartläggningarna har hört till jordskiften och de har haft stor betydelse för den historiska utvecklingen av markanvändningen i byarna. Två storskaliga kartserier valdes som de viktigaste materialen. Den äldre kartläggningen har gjorts av lantmätaren C. F. Stierwald och den yngre har gjorts i samband med storskiftet som inleddes på -talet. Stierwalds kartor användes också som grund för storskiftet i Laihela med början från -talet. Eftersom man vid kartläggningen av bytomterna även har mätt alla skogsområden, lämpar den sig väl som källmaterial vid kartanalys. Det därpå följande storskiftet i Laihela var en stor och mångårig förrättning, som gav upphov till över 2 kartblad. Alla de ursprungliga kartorna gällande ovan nämnda mätningar gicks igenom i arkivet under förberedelserna. Projektet beställde digitala högresolutionskopior ( stycken, 0 dpi, 1:1) över inventeringsområdena och de installerades i det geografiska informationssystemet utifrån fastighetsgränserna. Kartorna över storskiftesregleringen har gjorts så noggrant att de är lämpliga nästan som sådana för nuvarande kartsystem. På basis av erfarenheterna av projektet är kartanalysen ett interaktivt arbetsredskap som det lönar sig att använda vid sidan av andra material under hela arbetsprocessen, vid förberedelserna av valet av inventeringsområden, som stöd för dokumentationen medan terrängarbetet pågår och till slut; i synnerhet vid tolkningen av observationerna. Fallet Laihela visar att de historiska kartornas betydelse är stor i synnerhet när man undersöker eller analyserar jordägandets och gränsernas inverkan på omgivningen. Genom analys är det också möjligt att rekonstruera och klassificera olika skogstyper enligt träslag och ålder.

12 På bilden ses det MapInfo-baserade arbetsredskapet TarGIS. Med hjälp av redskapet är det möjligt att behandla geodata som samlats in i terrängen och att överföra informationen till Museiverkets datasystem för kulturmiljön. En funktion av arbetsredskapet TarGIS som gör det möjligt att avgränsa fornminnesområden och överföra informationen till datasystemet.

13 På bilden ses en sida ur webbtjänsten Museoverkko, som upprätthålls av Museiverket. Sirkka-Liisa Seppälä har tagit fram en pilotblankett för granskning av fornlämningar. På bilden visas en granskningsblankett som utvecklats i samband med projektet och som är kompatibel med fornlämningsregistret.

14 2.1.2 Inventering av skogens kulturarv i Laihela I innovationsskedet valdes Laihela, som hör till de viktigaste arkeologiska områdena i Österbotten, till inventeringsområde. I början av 09 var sammanlagt 7 fornlämningar inom kommunområdet kända enligt Museiverkets fornlämningsregister. Utifrån tidigare uppgifter är det dock känt att det finns avsevärt flera arkeologiska objekt på området. Inga och Esko Luoma från Laihela sände redan på 10-talet grundkartblad till Museiverket på vilka information om över 00 rösen hade märkts ut. Endast en del av anmälningarna har granskats arkeologiskt och omfattningen av objekten eller deras karaktär har tillsvidare inte fastställts genom noggrannare undersökningar. Fornlämningar i Laihela kommun har arkeologiskt och systematiskt granskats i terrängen senast Uppgifterna om fornlämningarnas läge och skick är ordentligt föråldrade och bristfälliga. Eftersom man i tidigare utredningar har koncentrerat sig på objekt som daterats till förhistorisk tid har många fornlämningar från historisk tid förstörts vid skogsbruk innan de ens har hunnit kartläggas och definieras som skyddsobjekt. Laihela lämpar sig synnerligen väl som projektområde, eftersom den största delen av de kända fornlämningarna finns i skogsområden. På en karta som Finlands miljöcentral år 09 har sammanställt enligt Corine 00-markanvändningsklassificeringen är över % av fornlämningarna i fornlämningsregistret belägna i skogsområden. Från inventeringsområdet var det möjligt att även få rikligt med information om olika skeden i skogarnas användning från förhistorisk tid till början av 10-talet. Det hårdhänta nyttjandet av skogen har föranlett många problem i Laihela, av vilka de flesta har berott på brister antingen i informationen mellan aktörerna eller i lokaliseringsuppgifterna. Skogsinnehavet i Laihela är synnerligen splittrat och skogstomterna bildar ofta långa och smala områden. Utan en exakt lägesbestämning och uppgifter om skogsegendomen är det svårt att tillförlitligt bestämma om eventuella skogsarbeten och avverkningar berör skyddsobjekt. En osäker lägesbestämning har i många fall försvårat beaktandet av skyddsobjekt i skogsplaneringen. En noggrann lokalisering är med hänsyn till jordägandet synnerligen motiverad i Laihela, såsom också på annat håll i Österbotten. Vid valet av inventeringsområden användes följande grunder: 1) Omgivningen terrängens former, strandförskjutningen, skogstyp, användningen av skog 2) Fornlämningstyper och tidsperioder alla tidsperioder från förhistorien till historisk tid, olika typer av jord- och stenkonstruktioner 3) De inventerade områdena är privatägda ekonomiskogar i de privata skogarna har skyddsmärkningarna en stor juridisk och ekonomisk betydelse, eftersom de påverkar möjligheterna till skogsbruk 4) Vid arbetet i terrängen granskas även Skogscentralen Sydösterbottens skogsplaneringsområden från år 09, för att man vid planeringen ska ha möjligheter att utnyttja geodata i fråga om fornlämningar 5) Vid inventeringen granskas speciellt området Nikkarinloukko Rautakallio i kommunens västra del. Sedan 10-talets slut och speciellt under - och 10-talen har hundratals rösen antecknats vilkas exaktare läge, omfattning eller karaktär inte är kända. Området består av ekonomiskog, som har förnyats och som man i fortsättningen kommer att förnya och där flera skador har uppkommit under årens lopp, senast år 06 i samband med stubbrytning. Skyddsobjekten måste lokaliseras och områdesavgränsningarna fastställas för att de ska kunna beaktas i skogsbruket.

15 Gamla kartor innehåller mycket information om skogar och deras användning, t.ex. om färdvägar och tjärdalar. Här ses kartor över Laihela från -talet. Riksarkivet/Lantmäteristyrelsens kartor (signum E_2).

16 Satu Koivisto och Sirkka-Liisa Seppälä har skrivit en separat rapport på finska om inventeringen och om de fornlämningar som undersökts i samband med den. Rapporten (LAIHIA Skogens kulturarv -projekt/satu Koivisto och Sirkka-Liisa Seppälä 09), förvaras i arkeologiska avdelningens arkiv. I det följande presenteras sammanfattningsvis de viktigaste arbetsresultaten. På grund av förseningen med projektet och förändringar i projektadministrationen (konkurrensutsättning för övervakare och utredningen om medfinansiering i etableringsskedet) beslöts att inskränka inventeringen och förkorta arbetstiden i terrängen ( ) till cirka två månader. Som bakgrundsmaterial för inventeringen användes forskningsrapporter från arkeologiska avdelningen vid Museiverket och litteratur om områdets omgivning, arkeologi och bosättningshistoria. I Laihela har man redan på 0-talet börjat samla in information om forngravar och -fynd. Det finns således rikligt med material. Laihela är även forskningshistoriskt av stor betydelse, eftersom de utgrävningar som gjordes (statsarkeolog J. R. Aspelin) vid Jätinhaudanmaa i Peltomaa har ansetts vara en av de första vetenskapliga fältundersökningarna i landet. Största delen av objekten har varit koncentrerade längs Laihela å, som flyter genom kommunen, och man har betydligt mindre kunskaper om det arkeologiska kulturarvet i skogsområdena. Vid utredningen av förändringen i miljön användes strandförskjutningskronologin och av jordmånskartor. Med hjälp av en höjdmodell ritades kartor som visade strandnivåer under olika tider. Landhöjningen i Laihelatrakten är snabb och bosättningen som följde stränderna har därför kunnat byta boplats redan under ett par generationers tid. Tidigare arkeologiska undersökningar samt tolkningar som gjorts utifrån dem är ett viktigt jämförelsematerial. Inventeringens viktigaste bakgrundsinformation utgjordes av de uppgifter som sänts till Museiverket på 10-talet (Luoma) och av granskningen av dem i terrängen på de områden som valts ut för inventering. Den historiska markanvändningen klarlades med hjälp av såväl litteratur som historiska kartor. Lantmätaren C. F. Stierwalds detaljerade sockenbeskrivning Beskrifning öfver Laihela sockn (Vasa landskapsarkiv) från år har varit en viktig källa. Till sockenbeskrivningen hör även en osignerad sockenkarta, som blivit separerad från den ursprungliga källan (Lantmäteriverkets arkiv). På basis av det kartografiska materialet kunde man få en allmän uppfattning om bosättning, färdleder och om förändringar i såväl skogsbruk som jordägande från -talet till 10-talets början. Det var också möjligt att precisera de äldsta arkeologiska uppgifterna med hjälp av gårdar och ortnamn som fanns på kartor från 00-talets slut. Utifrån historiska kartor och ortsnamn utvaldes några områden, där man sökte efter bosättnings- och näringshistoriska lämningar såsom torpplatser, färdleder, tjärdalar och lämningar efter kolmilor. Ridstigar i skogen vilka gått mellan byarna hör till de mest intressanta och arkeologiskt viktiga objekten. Dessa har kunnat vara i bruk i flera hundra år, om inte ännu längre. En del av stigarna i t.ex. Tölmä och Levaneva har bevarats och är fortfarande i ursprunglig användning, men många av dem har antingen helt vuxit igen eller förstörts senare vid anläggning av vägar eller vid skogsarbeten. Fornlämningarna i Laihela, de år 09 inventerade områdena och observationerna presenteras på de allmänna kartorna 1 och 2 (BILAGA 2). De inventerade områdena omfattade cirka 0 hektar. ( områden) och de till fots i terrängen granskade områdena och objekten omfattade cirka 5 hektar ( områden). Sammanlagt dokumenterades objekt. Av dem utgjorde fasta fornlämningar, åtta eventuella fornlämningar och två naturformationer. Sammanlagt undersöktes 4 underobjekt till olika fornlämningar. Av de objekt som granskats vid inventeringen har cirka hälften fastställts som odaterade stenkonstruktioner. Informationen om objekt från inventeringen har matats in i den granskningsdatabas som utvecklats inom ramen för projektet. Uppgifterna har uppdaterats i Museiverkets

17 DG: Komunkorpi. Inventeringsområde från år 09. Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä. fornlämningsregister i januari. Alla objekt som anmäldes av ortsbor i Laihela undersöktes i samband med inventeringen. Då man granskar mängden objekt måste man beakta att ett tiotal helt nya objekt antecknades i registret och att största delen av objekten var kända från förut eller var delar av från tidigare kända omfattande fornlämningar. I samband med inventeringen har en områdesavgränsning gjorts för fasta fornlämningar (sammanlagt 1 områdesavgränsningar). För tillfället är ca % av alla fornlämningar i Laihela avgränsade (2 objekt i januari ). Före inventeringen var tre fornlämningar områdesavgränsade (avgränsningar sammanlagt ), vilket är 1,6 % av de objekt som då fanns i registret (7). Fastän mindre än hälften av de kända fornlämningarna i Laihela gicks igenom vid inventeringen, kompletterar och delvis t.o.m. förändrar arbetsresultatet den bosättningshistoriska bilden av Laihela. Man har inte tidigare känt till hyddbottnar som dateras till stenåldern i Laihelaområdet, men vid inventeringen kartlades sammanlagt av dem på sammanlagt fem platser. Fältarbetet och den historiska kartanalysen visade även att Laihelas hundratals rösen är mer mångformiga än man tidigare föreställt sig. Lämningarna varierar i stor utsträckning till läge, storlek, form och byggnadssätt. Lämningar kan inte utifrån tidigare nämnda egenskaper med säkerhet klassificeras som gravar, utan klarläggandet av frågan förutsätter utgrävningar. På huvudområdet för inventeringen, Nikkarinloukko Rautakallio, kartlades rösen och stenkonstruktioner, av vilka de flesta enligt ägokartor ser ut att vara gränsmärkningar från 00- och 00-talet för skogs- och betesfält. Dock kan man utifrån undersökningar av områdets läge och närområden anta, att de första rösena redan har byggts under bronsåldern och att traditionen har fortlevt under järnåldern. Enligt resultaten från pollenanalys har det även under 00 0-talen eventuellt funnits bosättning, men tecken på detta har inte arkeologiskt kunnat bevisas. Historiska källor visar obestridligen att 00-talets röjning har varit kraftig och att den efter-

18 DG: Harvningsfårorna i Kaunisharju skogen har redan blivit kulturlämningar. Foto SKAIK & Museiverket/ Sirkka-Liisa Seppälä. lämnat även synliga spår i landskapet. Området är forskningsmässigt ett intressant exempel på en röjningskultur som varat i århundraden. Observationer som gjorts vid inventeringar visar att ett flertal fornlämningar i skogarna i Laihela skadats vid den kraftiga markberedningen som vidtogs under -talet. Nästan alla skogar som granskats vid inventeringen har i något skede bearbetats i samband med förnyelse av skogen, en del till och med två gånger. Största delen av skadorna är redan gamla och lämningarnas omfattning eller strukturella drag kan inte längre skönjas i den steniga terrängen. I terrängarbetet konstaterades att beklagansvärt många skador har inträffat även i början av 00-talet. Största delen av de inträffade fallen måste anses vara misstag, eftersom nästan alla förstörda objekt har saknats i förteckningarna över skyddsobjekt eller också har man inte känt till deras exakta läge. De flesta av dessa lämningar har också varit låga rösen eller gropar som knappt kan urskiljas på markytan och är därför svåra att observera. Tillsvidare har endast några av de närings- och bosättningshistoriska lämningarna från senare tider, t.ex. torp och gårdsplaner, tjärdalar och grunder till kolmilor, inventerats arkeologiskt och kunnat klassificeras som fornlämningar. Eftersom konstruktionerna och groparna i allmänhet är lätta att lokalisera och avgränsa i terrängen, är det motiverat att beakta dem i skogsbruket även utan skyddsmärkning. De här lämningarna kan märkas ut som kulturarvsobjekt redan i samband med skogsplaneringen. De bör bevaras på grund av sin lokalhistoriska betydelse. Vid inventeringen fann man även några synnerligen välbevarade lämningar. Av dem bör särskilt nämnas rösen som gjorts på berg samt sedan tidigare okända hyddbottnar på höga platser norr om Levaneva. I fortsättningen bör man uppmärksamma områden, där skog ska avverkas, så att man i tid kan avgränsa områden som bevarats orörda och lämna dem utanför markberedningen.

19 En karta från - talet gällande Peltomaa området. Rösena i Jätinhaudanmaa i Alatalo har märkts ut på kartan och kallas ättebackar. Karta Riksarkivet/ Lantmäteristyrelsens kartor (renoveringar), signum E/1_. DG: Tölmä. Enligt en karta från 00-talet har det gått en gammal ridstig i skogen från Savijoki till Laihela. Österifrån. Foto SKAIK & Museiverket/ Sirkka-Liisa Seppälä.

20 På bilden ses fornlämningar i Nikkarinloukko och Rautakallio. De nuvarande ägogränserna är markerade med rött, byarna och gränserna från -talet med svart. På baskartan ses hur storskiftet har förrättats. Vid förrättningen flyttades nästan alla ägor till andra byar. Utifrån kartanalys och lokalisering vid inventeringen år 09 låg flera rösen vid ägornas gränser. Karta Sirkka-Liisa Seppälä. Copyright Lantmäteriverket och Museiverket. Grundkarta Riksarkivet/Lantmäteristyrelsens kartor (renoveringar), signum E/1/,,).

21 DG: Komunpiikki. Den gamla ridstigen från Sarvijoki via Poola till Keskikylä finns utmärkt på en karta från 00-talet. Västerifrån. Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä KUNSKAPSFÖRMEDLING information, samarbete och utbildning Information Information om projektet och speciellt om terrängarbetet (periodvis och i huvudsak ) gavs genom de lokala medierna. Dessutom sändes ett informationsbrev i april 09 till skogsägare i Laihela och till de viktigaste samarbetsparterna i samråd med Skogscentralen Sydösterbotten. Informationsmöten, där projektets mål och resultat presenterades, anordnades.5 och..09. Om projektet informerades också i tidningen Metsäpohjanmaa 1/09 (upplaga 000). Om informationsmötena meddelades i brev och i kommunens viktigaste medium, tidningen Kyrönmaa. Till de två informationsmötena kom sammanlagt endast ett fyrtiotal personer. Eftersom inventeringen endast genomfördes på utvalda områden, har man ännu inte sänt meddelanden om fornlämningar till markägarna. Museiverket kommer att sända meddelandena senast då projektet realiseras och inventeringen återupptas. Markägarna är i alla fall medvetna om att det finns fornlämningar i skogen, eftersom nästan alla skogsägare har fått informationsbrev och medierna har berättat om resultaten av inventeringarna. Projektets huvudpartner, Västerbottens museum, har utarbetat en broschyr på finska och svenska om projektet. Man har också år 09 skapat webbsidor för projektet, adress: h p:// vilka upprätthålls av huvudpartnern, Västerbottens museum. På sidorna presenteras projektets verksamhet och exempel på objekt. Materialet publiceras på finska och svenska. En kort presentation av projektet finns också på Museiverkets www-sidor på finska, h p:// t.nba.fi.

22 2.2.2 Samarbete mellan sakkunniga inom skogsbranschen och kulturarvet Skogscentralen Sydösterbotten (Antti Pajula och Matti Seppälä) samt på lokal nivå Skogsvårdsföreningen Sydösterbotten (Jarmo Lahdenmaa), ansvarade inom projektet för samarbetet med, informationen till och koordineringen av utbildningsdagar för skogsbranschen. Av projektets viktigaste mål kan nämnas att stärka samarbetet mellan sakkunniga och myndigheter inom skogsbranschen och kulturarvet på en så praktisk och konkret nivå som möjligt: 1. Man sköter tillsammans och aktivt om att informera skogsägare och lokalbefolkningen om kulturarvet i skogarna 2. God praxis och bra verksamhetsmodeller samt metoder där fornlämningarna och kulturarvet ges större uppmärksamhet än förut skapas och utvecklas gemensamt 3. Till yrkesfolk inom skogsbranschen, från tjänstemän till markberedare, ges råd och utbildning under gemensamma utbildningsdagar i terräng Vad informationen beträffar inleddes samarbetet genast vid projektstarten. Skogscentralen tog med hjälp av sitt register reda på alla skogsägare (cirka 00 personer) som äger mer än fyra hektar skog i Laihela. Till dem sändes i slutet av april 09 ett personligt informationsbrev om projektet och inventeringen. Skogsbranschens yrkesfolk spred även information om projektet och berättade om den respons DG:1 SKOGENS KULTURARV- projektets presskonferens i kommunfullmäktigesalen i Laihela Antti Pajula presenterar Skogscentralen Sydösterbottens andel i projektet. Foto SKAIK & Museiverket/ Kaisa Lehtonen

23 DG: Tyllijoki 2. Sirkka-Liisa Seppälä övervakar fläckhögläggning på rösåsen. Från nordost. Foto SKAIK & Museiverket/Kaisa Lehtonen. de fått vid sammankomster som ordnats på våren och hösten. Representanter för Skogscentralen och skogsvårdsföreningen deltog även i alla informationsmöten som ordnats i samband med projektet, och det ökade deras betydelse. Man ville ta upp speciella, praktiska problem med skogsfackmän, problem som endast kan lösas genom att i samarbete utveckla nya tillvägagångssätt. Av erfarenhet har man blivit medveten om att markberedningen på fornlämningsområden har förorsakat mest problem i praktiken. I Tyllijoki i Laihela försökte man med grävmaskin.5.09 göra fläckhögläggning på en plats i närheten av kända rösen. För terrängförsöket ansvarade skogscentralen och skogsvårdsföreningen och i försöket deltog entreprenören Osmo Tuurinkoski (Storkyrö), Kaisa Lehtonen, Sirkka-Liisa Seppälä, Satu Koivisto, Jarmo Lahdenmaa, Antti Pajula samt Pekka Kauppila, Rune Mitts och Hans-Eric Kamis (UPM Skog). Vid markberedningen använde entreprenören en grävskopa med ett bett för fläckhögläggning som han själv tillverkat ( cm). Fläckar öppnades på lämpliga platser i terrängen med cirka 2,5 meters mellanrum. Storleken på en fläck var x cm och den var 5 cm djup (enligt instruktionsboken är 2 3 cm ett lämpligt djup). Vid fläckhögläggningen vänds tuvan utanpå fläcken och tätas med skopan, så att den hålls fuktig för plantan. Utifrån erfarenheter från terrängdagen lämpar sig fläckhögläggning avsevärt bättre i närheten av fornlämningar än andra maskinella markberedningsmetoder. Fläckar kan placeras oberoende av

24 DG:7 Tyllijoki 2. Grävskopans kant (bredd ca cm) motsvarar bredden på en fläck. Grävskopan har gjorts av entreprenör Osmo Tuurinkoski (Isokyrö) Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä. DG:9 Tyllijoki 2. En färdig fläck ( x x 5 cm), där man i kanten har vänt upp en tuva och jämnat ut den med grävskopan för att plantera en planta. Foto SKAIK & Museiverket/Kaisa Lehtonen.

25 DG: Tyllijoki 2. Antti Pajula (Skogscentralen Sydösterbotten) och Pekka Kauppila (UPM Skog) granskar fläckar. Foto SKAIK & Museiverket/Kaisa Lehtonen. terrängen, medan markytan vid harvning söndras mekaniskt till enhetliga remsor. Den i exemplet övervakade fläckhögläggningen gjordes ungefär på en timme, vilket enligt entreprenörens bedömning var något längre tid än i genomsnitt på liknande områden. Skillnaden var dock inte stor. Det lönar sig att fortsätta med markberedningsförsök på andra typer av objekt och med andra metoder. Fläckhögläggning på fornlämningsområden kan komma i fråga endast där man vid tidigare provundersökningar inte har konstaterat ett kulturlager. Exempel på sådana är vidsträckta och i fråga om terrängen omväxlande rösområden eller fångstgropsystem. På basis av försöket kan konstateras att det är möjligt att sammanjämka fornlämningar och skogsbruk om man under processen iakttar följande faktorer: 1. Man bör alltid i god tid komma överens med myndigheterna om skogsbruk på fornlämningsområden eller i deras omedelbara omgivning 2. Fornlämningen och den skyddszon som förutsätts märks ut med ett fiberband i samband med planeringen och avverkningen görs på vintern när snön och tjälen skyddar markytan 3. Vid avverkningen lönar det sig att om möjligt lämna avsågade trädstammar runt fornlämningen avverkningsavfall ska inte staplas på en fornlämning 4. På fornlämningsområden kan markberedning göras med tillstånd av en myndighet och under övervakning 5. Fornlämningarna bör märkas ut i terrängen före markberedningen och eventuellt avverkningsavfall bör avlägsnas från fornlämningarna 6. Den person som utför markberedningen är erfaren, känner till terrängen och behärskar sin maskin väl 7. Markberedningen utförs endast under dagtid då det är möjligt att lägga märke till de platser som bör aktas

26 DG: Tyllijoki 2. En planta som planterats i kanten av en tuva har börjat växa Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä. DG: Tyllijoki 2. Kaisa Lehtonen jämför storleken på arbetsredskap. Foto Jarmo Lahdenmaa, Skogsvårdsföreningen Sydösterbotten.

27 DG: Satu Koivisto berättar för skogsbranschens tjänstemän om hyddbottnar från stenåldern i Tuoressaari Hyddbottnarna har bevarats i skogsbruket, eftersom skogen har förnyats på naturlig väg genom att man har lämnat träd i fröträdsställning. Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä DG: Utbildningsdag om fornlämningar och skogsbruk Kursdeltagarna granskar ett röse som blivit övertäckt vid avverkning. Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä.

28 I samband med inventeringen blev man även bekant med skogsplanering. Tillsammans med naturvårdsplaneraren Riitta Raatikainen vid Skogscentralen Sydösterbotten gjorde man ett besök på Tölmä gård På gården finns värdefulla naturobjekt samt lämningar efter gammal bosättning och röjning. Dessutom går en ridstig från Sarvijoki till Laihela på södra sidan om gården och som redan på 00-talet noterades som gammal. Under besöket konstaterades de bosättningsminnen, de färdvägar och den tjärdal, vilka påträffades på området, vara en del av gårdens värdefulla livsmiljö och kulturarv. Senare i juli bekantade sig inventerarna under ledning av skogsplaneraren Mikko Pajoslahti med material och metoder för skogsplanering på Vahvasalo området där fornlämningar även är kända. För skogsfackmän anordnades utbildningsdagar.9 och I utbildningen deltog sammanlagt personer. I den ingick presentation av projektet, introduktion i fornlämningar som finns i skogar samt i lagstiftning och dessutom anvisningar om hur fornlämningarna ska beaktas i skogsbruket. Eftermiddagen var vikt för ett arbetspass i terrängen, där man gick igenom praktiska frågor. Till utbildningsdagarna inbjöds utöver tjänstemän även entreprenörer inom skogsbranschen samt deras arbetstagare vilka i praktiken ansvarar för flera skeden i skogsbruket. Skogsbranschen är mångsidigt representerad även i projektets referensgrupp, vilket har intensifierat ett omfattande samarbete och har lett till att informationen spridits till alla organisationer inom branschen i Österbotten och på nationell nivå. De representanter inom skogsbranschen som deltog i projektets avslutande del i januari sände även en skriftlig respons över verksamheten 09. Responsen var synnerligen positiv och förbättringar önskades främst gällande skyddsobjektens geodata. (BILAGA 5) Finsk-svenskt samarbete Projektet inleddes i Finland i början av februari och det första projektmötet hölls i Vasa Vid mötet bekantade sig projektets avlönade forskare med varandra och man presenterade arbetsplanerna för delprojekten samt det källmaterial och de metoder som skulle användas vid inventering. Projektets rikssvenska inventerare Berit Andersson och Erik Sandén från Västerbottens museum samt Annkristin Unander och Åke Rönngren gjorde en exkursion till Finland Under besöket diskuterades terminologi, inventeringsmetoder, kartanalys och det kommande etableringsprojektet. På mötesdagens kväll bekantade de sig med österbottniska specialiteter, jättekyrkor i Pedersöre. På en av platserna med jättekyrkor hade marken nyligen hyggesbränts. Under en exkursion.5.09 bekantade man sig med fornlämningar i Laihela och med finska skogsbruksmetoder. I exkursionen deltog förutom de finska projektforskarna, forskaren Kaisa Lehtonen och landskapsarkeologen Pentti Risla samt som guider; energirådgivaren Anders Wikberg från Kustens skogscentral och forskaren Peter Holmblad (Umeå universitet) som specialiserat sig på arkeologin i Laihela. På hösten deltog den finska projektgruppen i ett projektmöte i Umeå och i en dagsexkursion. Under exkursionen bekantade man sig med det mångsidiga kulturarvet i skogarna i Lövånger samt med det betydande hällmålningsområdet i Finnforsberget, som också ligger i ett skogsområde. Ett flertal liknande bosättningsminnen och fynd tyder på att kontakterna över Kvarken har varit livliga redan i flera årtusenden. På vardera sidan har dessutom uppstått och bevarats regionala särdrag. Man beslöt att de planerade seminarierna och nätverksträffarna ska inledas först under etableringsprojektet.

29 DG: Exkursion i Finland Kejsmolandsbacken i Pedersöre. Område där man utfört hyggesbränning. Här finns en jättekyrka och rösen. Söderifrån. Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä. DG: Exkursion i Finland Rautakallio 3. Röse som förstörts vid stubbrytning. Runt stubben står Peter Holmblad (Umeå universitet), Erik Sandén (VBM), Kaisa Lehtonen och Satu Koivisto (MV), Åke Rönngren (SKS), Anders Wikberg (Kustens skogscentral), Pentti Risla (Österbottens museum), Berit Andersson (VBM) och Annkristin Unander (SKS). Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä.

30 DG: Exkursion i Finland Viirikallio1. Peter Holmblad berättar vid informationstavlan om bosättningen under tidig metallålder i Laihela. Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä. DG: Exkursion i Finland Alatalo/Jätinhaudanmaa. Peter Holmblad presenterar en boplats som han har undersökt nordväst om rösena på terrassen. Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä.

31 DG: Exkursion i Sverige Svarthällviken. Projektledare Anders Karlsson från Västerbottens museum, Sirkka-Liisa Seppälä, AnnKristin Unander från Skogsstyrelsen och Helena Taskinen letar efter inristningar i bergytan. Foto SKAIK & Museiverket/Leena Koivisto. DG: Exkursion i Sverige Svarthällviken. Inristningar gjorda av österbottniska säljägare. Foto SKAIK & Museiverket/Satu Koivisto.

32 DG: Exkursion i Sverige Finnforsberget. Erik Sandén och Erna Forsman från Västerbottens museum beundrar bilderna på klippväggen. Foto SKAIK & Museiverket/Leena Koivisto. Exkursion i Sverige Finnforsberget. På klippan syns rikligt med målningar, av vilka fiskarna på bilden är de mest sällsynta. Foto SKAIK & Museiverket/Helena Taskinen. DG:

33 Exkursion i Sverige Loberg. Träd som lämnats vid kanterna av en fångstgrop förvånade våra svenska projektmedarbetare. Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä. DG: DG: Exkursion i Sverige Morfäbodarna. Stenfoten till Otto Pettersons ladugård. Foto SKAIK & Museiverket/Satu Koivisto. 2.3 INFORMATION, VÅRD OCH NYTTJANDE AV KULTURARVET Under innovationsskedet har man av de inventerade fornlämningarna valt ut objekt, som Museiverket kommer att märka ut i terrängen med fredningstavlor. Planeringen av natur- och kulturstigar sker i huvudsak i etableringsskedet då man genom inventeringen har fått uppdaterad information om objekten och fått veta om möjligheterna att genomföra rutterna. I planen för etableringsprojektet utnyttjas den sakkunskap som Skogscentralen Sydösterbotten har och planeringen sker också i samarbete med representanter för den lokala kulturturismen och med skolorna.

34 DG: Raimo Viitasaari berättar om sin skogs värdefulla naturobjekt och kulturarv för projektets forskare Satu Koivisto och Sirkka-Liisa Seppälä. Foto SKAIK /Skogscentralen Sydösterbotten/Riitta Raatikainen. 3 PROJEKTORGANISATION Projektet leds av en styrgrupp med en representant för varje stödmottagarpart och för tre samarbetsinstanser. Projektledare är Anders Karlsson från Västerbottens museum. Projektets finländska partner är Museiverket med Vasa regionkontor som ansvarig instans och forskaren Kaisa Lehtonen som kontaktperson. Till projektets styrgrupp hör arkeologerna Kaisa Lehtonen och Leena Koivisto som ansvarar för vård och skydd vid Museiverkets Vasakontor, Helena Taskinen som är chef för arkeologiska avdelningens forsknings- och skyddsenhet samt naturvårdschefen Matti Seppälä från Skogscentralen Sydösterbotten. Styrgruppen har sammanträtt två gånger (Vasa och i Umeå ) samt anordnat ett e-postmöte För projektet har två forskare avlönats fr.o.m ; FL Sirkka-Liisa Seppälä och FM Satu Koivisto. Satu Koivistos visstidsanställning upphörde.1. och Sirkka-Liisa Seppäläs.2.. Forskarna har varit stationerade i Helsingfors, där de har sina arbetsrum. Till den finska projektgruppen har hört Helena Taskinen, Kaisa Lehtonen och Leena Koivisto samt de forskare som avlönats för projektet. Gruppen har hållit möten (9.2,.2,.3 och.4,.5 och.8,.9,. och samt.2.). Projektets verksamhet beskrivs i kronologisk ordning i en bilaga (BILAGA 1). Till de avlönade forskarnas arbetsuppgifter har hört projektadministration (administrativa, ekonomiska och operativa uppgifter enligt Botnia-Atlanticaprogrammet och dessutom konkurrensutsättning av övervakare och certifiering, grundandet och upprätthållandet av projektbokföring, uppföljning av kostnadsförslag, anbudsförfrågningar, anskaffningar och avtal, lägesrapportering till övervakaren

35 samt slutrapport), informationsförmedling, arbetsplan och tidtabell i innovationsskedet, utvecklande och testning av inventeringsmetoder, arkivforskning i historiska kartor samt kartanalys, höjdmodeller som beskriver strandnivåer, förberedelser för inventering, terrängarbeten och rapportering i fråga om Laihela, planering och arrangerande av exkursioner, sakkunnigsamarbete, planering och arrangerande av utbildningsdagar tillsammans med Skogscentralen Sydösterbotten samt presentation av projektet på seminarier och vid presskonferenser. Dessutom har forskarna gjort upp en plan för etableringsprojektet, utrett medfinansieringen och förberett projektansökningar som lämnats in till Österbottens förbund tillsammans med den övriga projektgruppen. Som stöd för projektet har man dessutom sammanställt en referensgrupp, till vilken representanter för de viktigaste samarbetsinstanserna och kontaktgrupperna har kallats. I gruppen diskuteras målen och verksamhetssätten för projektet och parterna informeras om hur arbetet avancerar och om andra aktuella frågor inom branschen. I referensgruppen ingick år 09 Antti Pajula (Skogscentralen Sydösterbotten), Anders Wikberg (Kustens skogscentral), Jarmo Lahdenmaa (Skogsvårdsföreningen Sydösterbotten), Pekka Kauppila (UPM Kymmene), Pauli Suutala (Metsäliitto), Mika Ylönen (Stora Enso), Henrik Jansson (Forststyrelsen), Vilho Tekoniemi (Laihela kommun), Esko Luoma (Laihela hembygds- och museiförening), Riikka Asunmaa (Pro Agria Sydösterbotten, Maa- och kotitalousnaiset), Pertti Hourunranta (TTS Forskning/Tapio: Forest heritage-projektet), Pentti Risla (Österbottens Museum) och arkeologen Mirja Miettinen. Referensgruppen sammanträdde två gånger i Vasa (.3 och..09) DG:4 SKOGENS KULTURARV- projektets referensgrupp höll möte.3.09 i Vasa. Skogarnas kulturarv var föremål för livlig diskussion. Sirkka Liisa Seppälä berättar om utvecklandet av inventeringsmetoder. Foto SKAIK & Museiverket/Leena Koivisto.

36 4 PROJEKTVERKSAMHETEN OCH UTVÄRDERING AV RESULTATEN Innovationsskedets projekt inleddes och upphörde.3.. Projekttiden under innovationsskedet har förlängts (ursprungligen..09, ändring, Botnia Atlanticas beslut..09 och Österbottens förbunds beslut..09). Lägesrapporter om projektets verksamhet och kostnader har, såsom programmet förutsätter, getts med fyra månaders mellanrum (1.4, 1.5.8, ). Rapporterna har granskats och godkänts av den nationella övervakaren (Auditor Oy/Marja-Liisa Ylitalo). Projektet har enligt en arbetsplan som godkänts av den finska projektgruppen.3.09 indelats i tre, delvis överlappande skeden. Verksamheten har i huvudsak framskridit enligt följande: 1. Planeringsperiod a. en övervakare värvas b. arbetsplan c. referensgruppen tillsätts och ett möte arrangeras d. information och informationsbrev till skogsägare i Laihela 2. Arbetsperiod i terräng a. förberedelse för inventering, insamling av material, lokaliseringsmetoder och datasystem b. den svenska projektgruppens exkursion till finländska inventeringsområden i Laihela c. terrängarbeten i perioder d. plan för etableringsprojektet och utredning av medfinansiering e. den första ansökan för etableringsprojektet lämnas in till Österbottens förbund Rapporteringsperiod a. möte i Umeå och exkursion till svenska inventeringsområden i Lövånger b. utbildningsdagar för skogsbranschen i Laihela.9 och c. informationsmöten om projektresultaten i Laihela..09 d. referensgruppens möte..09 i Vasa e. projektet presenteras på seminarier inom branschen f. förhandlingar om medfinansiering med kommunernas representanter g. etableringsprojektets andra, uppdaterade ansökan till Österbottens förbund..09 h. uppgörande av inventeringsrapport och uppdatering av information för Museiverkets data system för kulturmiljön i. framställning av material för kommande webbsidor j. slutrapport I följande frågor lyckades man speciellt bra: 1. Förstärkandet av samarbetet med skogsbranschen a. praktiska och konkreta frågor med tyngdpunkt i terrängen b. gemensamma och konstruktiva diskussioner, utbyte av erfarenheter, öppenhet c. uppställning av mål, planering av kommande verksamhet, man förbinder sig till att fullfölja gemensamma mål

37 2. Ny praxis vid informationsförmedling a. att informationen har skötts i samarbete mellan två organisationer är ovanligt b. större synlighet i medierna än väntat, aktuellt ämne, tröskeln för riksnyhet har överskridits 3. Digital framställning av information a. projektet har möjliggjort insamling av ett kvalitativt och högklassigt samt täckande bakgrundsmaterial b. material och observationer vid inventeringar har sammanställts och producerats i digital form och informationen kan utnyttjas redan nu i enlighet med projektets mål 4. Utvecklandet av inventering a. lösningar för datasystem har utvecklats, vilka kan etableras i det kommande projektet b. nya metoder utvecklas inom inventeringen 5. Det finsk-svenska samarbetet ökar samhörigheten a. utbytet av praxis och erfarenheter gagnade båda parterna inom såväl kulturarvs- som skogssektorn Problem uppstod närmast i fråga om följande: 1. Utvecklingen av lokaliseringsmetoder b. metoder och datatrafikkontakter vid satellitlokalisering medför flera lokala problem riskerna vid metoderna har uppenbarats i pilotskedet, utvecklandet måste fortsätta 2. Projektadministration a. man var inte förberedd på förändringar som meddelades under projektets gång b. konkurrensutsättning i fråga om en nationell övervakare och certifiering innebar en ny process DG: Skog som nyligen förnyats invid en friluftsstig i Rajavuori. Foto SKAIK & Museiverket/Sirkka-Liisa Seppälä.

38 3. Planering av etableringsprojekt a. på grund av de nya villkoren gällande nationell medfinansiering kunde målen för innovations-projektet inte förverkligas i planerad omfattning och enligt ursprunglig tidtabell, eftersom man under denna tid måste börja utreda möjligheterna till medfinansiering för etableringsprojektet b. att hitta medfinansiering de nationella villkoren begränsar finansieringsalternativen till den offentliga sektorn. Den ekonomiska situationen för kommunen och skogsbranschen var så osäker i slutet av år 09, att det inte gick att få tillräcklig finansiering och projektet måste avsevärt begränsas jämfört med vad som hade planerats 5 PROJEKTEKONOMI Den totala budgeten för projektet har varit euro, varav Finlands andel uppgick till 2 euro. Budgeten för Finlands andel fördelad på olika kostnadsposter framgår av bilagan. Av den totala finansieringen kom % ur Botnia-Atlanticaprogrammet och % ur nationell finansiering från Österbottens förbund i Finland och från Västerbottens länsstyrelse i Sverige samt från Regionförbundet Västerbotten. Projektets budgeterade och förverkligade utgifter presenteras enligt kostnadsposter i en särskild redogörelse. 6 TILLGODOGÖRANDE AV PROJEKTRESULTATEN EFTER INNOVATIONSSKEDET Museiverket (PB 9, 001 HELSINGFORS) är ansvarig organisation i Finland. Verket förvarar de kvitton för material samt för ekonomi- och personalförvaltningen, vilka uppkommit inom ramen för projektet i sitt tjänstearkiv ända till... Av materialet sänds vid behov kopior till huvudpartnern (Västerbottens museum, PB box S-3 04 UMEÅ). Avsikten är att fortsätta projektet Skogens kulturarv som ett treårigt etableringsprojekt (SKAIK II), inom vilket man kommer att fortsätta arbetet för främjandet av skogarnas kulturarv enligt målen i planen för innovationsprojektet. En ansökan om ekonomiskt bidrag för åren har lämnats in till Österbottens förbund och till Botnia-Atlanticaprogrammet vid årsskiftet. Centrala mål för etableringsprojektet är inventering, information, vård av fornlämningar, planering av natur- och kulturrutter samt etablering av nätverk för samarbete med olika branscher. Lägesrapporter och årliga slutrapporter över projektet skrivs på finska och svenska. Verksamheten och skogarnas kulturarv presenteras i bild och med kartor även på projektsidorna h p:// Projektet fortsätter utvecklandet av inventeringsmetoderna med utgångspunkt i resultaten av innovationsprojektet och övergår från testning till en produktionsversion. Målet för inventering i områden med ekonomiskogar är, på samma sätt som vid innovationsprojektet, att förbättra informationen om objektens lokalisering. På så sätt kan man minska de skador som uppkommer vid skogsbruk och främja målen för en hållbar skogsekonomi. Inventeringsuppgifterna uppdateras direkt i Museiverkets datasystem för kulturmiljön, ur vilket myndigheter och sakkunniga får information till sin disposition efter inventeringen. Informationen är offentlig och det är också möjligt att bläddra i kulturmiljöportalen på Museiverkets www-sidor (h p:// t). I etableringsprojektet poängteras speciellt kulturarvsobjektens vård, användning och tillgänglighet. Som grund för vårdplanerna görs inventeringar och kartläggningar. Informationen bjuds ut till lokala

39 turistföretagare och till skolor. I enlighet med beslutet som fattats medan innovationsprojektet pågick fortsätter man samarbetet med sakkunniga inom skogsbranschen och kulturarvet genom att årligen anordna träffar, utbildningsdagar och gemensamma informationsmöten. I informationen och vid utbildningen läggs fokus på skogsägare och skolelever. Det omfattande samarbetet och utbytet av erfarenheter med de svenska projektmedarbetarna ger nya synpunkter på skogarnas kulturarv i de båda länderna. Samarbetet fördjupas genom gemensamma fältarbeten, där inventerare från vartdera landet i praktiken blir bekanta med det andra landets kulturarv. För skogsbranschens och kulturarvets aktörer grundas ett bestående samarbetsforum. Inom ramen för projektet anordnas ett tvärvetenskapligt seminarium som behandlar ämnesområdet. Målet för projektet är att även uppmuntra lokala hembygdsaktivister och företagare att använda information och material som sammanställts i projektet speciellt broschyrer och projektets egna och organisationernas www-sidor vid planeringen av den egna programverksamheten. Välskötta objekt med informationstavlor och kulturrutter ger ett mångsidigt lokalt utbud för turismen, vilket enligt utredningar ökar områdenas attraktionskraft och efterfrågan. DG: Sirkka-Liisa Seppälä bekantar sig med nutida skogsbruk, stubbrytning i Laihela. Foto SKAIK & Museiverket/Satu Koivisto.

40 BILAGA 1 SKOGENS KULTURARV I KVARKENREGIONEN VERKSAMHET AV PROJEKTET INFORMATION pressmeddelande om projektet 5.3 presentation av projektet i Forststyrelsen.3. och på arkeologiska avdelningen vid Museiverket.4. brev till skogsägare (bilaga: broschyr om fornlämningar och skogsbruk) i samarbete med Skogscentralen Sydösterbotten samt med Skogsvårdsföreningen Sydösterbotten Skogscentralen har postat meddelandet enligt sitt kundregister till 9 skogsägare i Laihela.4. meddelandet har dessutom sänts till representanter för de viktigaste kontaktgrupperna. informationsmöte med skogsägare i Laihela i samarbete med Skogscentralen Sydösterbotten och Skogsvårdsföreningen Sydösterbotten i kommunfullmäktigesalen i Laihela.5. informationsmöte för media på Viirikallio i Laihela.5. Rundradion (Yle), tidningarna Pohjalainen och Kyrönmaa var på plats. Projektet presenterades i de regionala radio- och TV-nyheterna.5 och i TV 2:s riksnät.5. projektet presenterades i Skogscentralen Sydösterbottens kundtidning Metsäpohjanmaa 1/09 (upplaga: 000 st) artikel i Vasabladet.7.09 information till medierna publicerad.., projektet har presenterats i regionala nyheter från Österbotten. och TV 2:s riksnät. och i TV1:s morgonnyheter samt i Pohjalainen..09. Se separat informationsmaterial. informationsmöte för skogsägare i Laihela i samarbete med Skogscentralen Sydösterbotten och Skogsvårdsföreningen Sydösterbotten i kommunfullmäktigesalen i Laihela..09 annons om informationsmötet har ingått i tidningen Kyrönmaa..09 samt på kommunens anslagstavla. Ca personer var närvarande vid mötet. Se separat material om informationsmötet. information om projektets www-sidor ( och broschyr gällande Finlands insats har sänts till huvudpartnern, Västerbottens museum i Umeå 3.9 och..09. projektet har presenterats under en utbildningsdag med rubriken Skogsbruk och kultur utmaningar och möjligheter, anordnad av Tapio..09 (Koivisto och Seppälä) presentation av projektet vid seminariet Fornlämningar från historisk tid. i Kulturhuset. Seminariet arrangerades av Museiverkets byggnadshistoriska avdelning och var avsett för myndigheter och experter. (Seppälä) projektet har tagits upp vid Museiverkets presentation av fältarbeten..09 i Nationalmuseet (Koivisto och Seppälä) presentation av projektet vid Turun yliopistos enhet i Björneborg, enheten för visuell kultur och landskapsforskning..09 (Koivisto och Seppälä) 1

41 BILAGA 1 SAMARBETE Skogscentralen Sydösterbottens offert till Museiverket (..08) gällande projektet Skogens kulturarv i Kvarkenregionen och Museiverkets beställning till skogscentralen (.1.09). Beställningens innehåll: uppgifter om skogsägare och fastigheter samt postning av brev till skogsägare i Laihela våren 09, anordnande av utbildning för skogsyrkesfolk, GIS-analys av inventeringsmaterial ur skogscentralens system gällande skogstillgångar, planering och genomförande av fornlämningsrutt samt utbildning av skogsägare i ett kommande projekt. anordnande av möte med representanter för Forststyrelsen 5.3. deltagit i ett arbetsmöte.3. inom ramen för Tapio-projektet, Forest heritage developer möte om projektsamarbete i Skogscentralen Sydösterbottens lokaler i Seinäjoki.3. (Matti Seppälä, Riitta Raatikainen och Veli-Matti Lähdesmäki) referensgruppens möte.3. planering av utbildning tillsammans med Skogscentralen Sydösterbottens representanter Matti Seppälä och Antti Pajula.3. och.3. testning av markberedningsmetod i Tyllijoki i Laihela i samarbete med Skogscentralen Sydösterbotten, Skogsvårdsföreningen Sydösterbotten och med UPM och Stora Enso.5. möte med projektets inventeringsgrupp från Sverige (Berit Andersson, Erik Sandén, Annkristin Unander, Åke Rönngren) i Laihela (Ruutinkartano) och guidning av fornlämningar i Laihela och Pedersöre (som guide fungerade Peter Holmblad från Umeå universitet, Pentti Risla från Österbottens landskapsmuseum, Anders Wikberg från Kustens skogscentral medverkade).5. möte med representanter för Skogscentralen Sydösterbotten (Matti Seppälä och Antti Pajula) där man diskuterade utbildningsdagar 09 och planerna för hur projektet skall genomföras.6. planeringen av utbildningsdagar i terräng i Laihela (Sirkka-Liisa Seppälä) med representanten för Skogscentralen Sydösterbotten (Antti Pajula).8. Forsstyrelsens sakkunnige (Jouni Taivainen) som förbereder ett inventeringsprogram för kulturarvet enligt det nationella skogsprogrammet bekantade sig med projektet i Laihela.7. Utbildningsdagar har anordnats.9. och för skogsbranschens tjänstemän och för personer som utför markberedning i skog. Dagarna arrangerades i samarbete med Skogscentralen Sydösterbotten och Skogsvårdsföreningen Sydösterbotten. I utbildningen.9. deltog sammanlagt personer och i utbildningen 1.. deltog sammanlagt personer. Se separat material vad gäller utbildningsdagar. Styr- och projektgruppens möte hölls i Umeå och en exkursion gjordes 2.9. till platser med fornlämningar i Lövånger, som var Sveriges mål för innovationsprojektet. I resan deltog styrgruppens medlemmar Helena Taskinen, Leena Koivisto (Museiverket) och Matti Seppälä, Skogscentralen Sydösterbotten samt projektgruppens medlemmar Satu Koivisto och Sirkka-Liisa Seppälä. Se separat reseberättelse. INVENTERING OCH ANNAT FÄLTARBETE förberedelse av fältarbeten i maj genomgång av arkiv och litteratur, kartanalys, anskaffningar, reserveringar granskning av fornlämningar i terräng och besök i Laihelaområdet.5.,.5. (i samarbete med Peter Holmblad) terränginventeringsperiod på utvalda områden i privata ekonomiskogar i Laihela Inventeringen har gjorts av arbetspar, resor i terräng med bil och till fots. terränggranskningar i Laihela. och -.. (Seppälä och S. Koivisto) 2

42 BILAGA 1 markbaserad laserscanning i terräng (Satu Koivisto) i Tuoressaari 1 och 2 i Laihela (Nordic Geocenter Oy/Hannu Heinonen, Anna Erving och Nina Heiska) Se separat material UTVECKLING OCH UTBILDNING deltagande i Botnia Atlantica-projektutbildning i Vasa.1.09 (Kaisa Lehtonen och Leena Koivisto) projektplanering arbetsplanens första version presenterats vid projektgruppens möte.3, pilotprojektet integrerades i etableringsprojektet projektets administration Ifyllande av uppgifter om administration, ekonomi och operativa uppgifter enligt Botnia Atlantica-programmanualen konkurrensutsättning av revisor/övervakare och certifiering vid arbets- och näringsministeriet, projektbokföringen startas och upprätthålls, kostnadsförslag följs upp, offerter, anskaffningar och avtal projektstyrgruppens och inventeringsgruppens möte i Vasa projektgruppens möten 9.2,.2,.3, och.4. utvecklande av metoder introduktion av arkeologiska lokaliserings- och kartläggningsmetoder dokumentering av inventeringsdata en inventeringsblankett har planerats tillsammans med centret för dataadministration (planeraren Miikka Haimila). Blanketten är lämplig för datasystemet för kulturmiljön beställd i mars av leverantören (Firma Hilla Tarjanne) behandling och visualisering av material modeller (geologiska strandskeden, historisk kartanalys ( Sållning av Internet-källor, fotografering av kartor över Laihela i Riksarkivets samlingar, påbörjad i mars, kartor över storskiftet har fotograferats till först val av målområden för det första skedet fornlämningar inspekterades i Laihela-terrängen.3. litteratur och andra källor sakord Laihela, arkeologi, skogsbruk, skogshantering en www-baserad blankett för granskning av fornlämningar, lämplig för inventering har utvecklats tillsammans med Museiverkets Center för dataadministration en RDS-baserad differential-korrigering av gps-mätningar har testats (Indagon oy/fokuspalvelu) en fältdator försedd med GPS-navigator har testats (TopGeo Oy) Museiverkets registermaterial har testats med webbläsare (Geometrix Oy) lämpligheten av laserskanningsdata för kartläggning av fornlämningar i skogsområden har utretts utbildningsdagar planerades.6. och valet av objekt under fältarbetsperioden i juli. möte med Centret för dataadministration vid Museiverket om erfarenheterna av innovationsprojektet samt av utvecklingsbehoven i fråga om genomförandet 7.8. en www-baserad blankett för granskning av fornlämningar och en geografisk informationsdatabas (TarGIS-tillämpning) som är lämpliga för inventering har utvecklats i samarbete med Centret för dataadministration vid Museiverket. Se separat material om utveckling. en RDS-baserad differential-korrigering av gps-mätningar har testats (Indagon Oy/Fokuspalvelu) en fältdator med GPS-navigator har testats..09 (TopGeo Oy) Museiverkets registermaterial har testats med mobilwebbläsare (Geometrix Oy)..09. lämpligheten av lantmäteriverkets laserscanningsmaterial för kartläggning av fornlämningar i skogsområden har testats i Kalliolaakso(analysering av material Tekniska högskolan, fotogrammetriska laboratoriet. Nina Heiska) lämpligheten av markbaserade laserscanningen för kartläggningen av fornlämningar i skogsområden har testats (markscanning Nordic Geocenter Oy/Hannu Heinonen och Nina Heiska, analysering av materialet, Tekniska högskolan, fotogrammetriska laboratoriet, Nina Heiska) 3

43 BILAGA 1 DELTAGANDE I SEMINARIER deltagit i METSO-programmets seminarium i Tammerfors 2.4. Seminariet arrangerades av miljöministeriet och jord- och skogsbruksministeriet deltagit i seminariet Laserscanning och höjdmodell. Seminariet anordnades av lantmäteriverket (S.Koivisto) Besök på Riksarkivet där man har bekantat sig med kartsamlingar och med digitaliseringen av dem..09 (Seppälä) deltagit i Museiverkets och Forststyrelsens seminarium Landskap under vattengränsen 2.. i Kulturhuset (S.Koivisto) deltagit i Skogsmässan i Mässcentret (S. Koivisto och Seppälä) deltagit i seminariet Historiska kartor som källa för forskning i arkeologi och bosättningshistoria..09 i Tavastehus. Seminariet arrangerades av Finlands medeltida arkeologiska sällskap (Seppälä) deltagit i ett seminarium om klimatförändring och kulturmiljö..09 i Ständerhuset. Seminariet arrangerades av Miljöministeriet, Forststyrelsen och Museiverket. (Seppälä) PROJEKTADMINISTRATION lägesrapport och revisorns utlåtande projektgruppens möten.5. och.8 planeringsmöten för fortsättningsprojektet.6,.6.,.7. planen för fortsättningsprojektet presenterades för Museiverkets generaldirektör och för avdelningschefen.8. lägesrapport och kontrollantens utlåtande projektgruppens möten.9.,.. och 8. styrgruppens och projektgruppens gemensamma möte för hela projektet i Umeå (Västerbottens museum) samt möte per e-post planeringsmöte för etableringsprojektet.9. informationsmöten och förhandlingar med representanter för Laihela och Lillkyro kommuner om möjligheterna till medfinansiering för etableringsprojektet. och förhandlat om medfinansiering för etableringsprojektet med Forststyrelsen (förslag), Skogscentralen Sydösterbotten (förslag i oktober) Sydösterbottens landskapsmuseum (december. förslag till museichefen) och med Kyröjokifonden (möte.. medel beviljades inte) och med Österbottens förbunds kulturnämnd (december). anhållit hos Botnia Atlantica om förlängning av tiden för innovationsprojektet till.3. (godkänt genom beslut..09 och..09) och av Österbottens förbund..09 (godkänt genom beslut..09) 4

44 :5 000 SKOGENS KULTURARV I KVARKENREGIONEN (SKAIK) Satu Koivisto & Sirkka-Liisa Seppälä 09 ARKEOLOGISKA LÄMNINGAR I LAIHELA (Museiverket/fornlämningsregistret.1.) 09 granskade lämningarna och områdena 09 inventeringsområdena enstaka lämning eller fyndplats områdesavgränsning av en fornlämning tentativ fornlämningslokal Pohjakartta (c)maanmittauslaitos 08, aineiston kopiointi ilman Maanmittauslaitoksen lupaa on kielletty/kartta Sirkka-Liisa Seppälä fornlämningslokal i fornlämningsregistret, Laihela BILAGA 2

45 Laihian Kalliolaakson Lidar-aineiston käsittely.-..09, raportti Nina Heiska, TKK Työn tavoitteena oli tutkia Maanmittauslaitoksen ilmalaserkeilaamalla (LiDAR) tuottaman pistepilviaineiston käyttökelpoisuutta arkeologisessa tutkimuksessa sellaisena kuin se toimitetaan Maanmittauslaitokselta. Valmiiksi luokiteltu pistepilviaineisto toimitettiin kiintolevyllä.las formaatissa, joka on ilmakeilausaineostojen siirtostandardiksi kehitetty formaatti. Pistepilven luokittelulla tarkoitetaan aineiston käsittelyä siten, että siitä on merkitty erikseen mm. maastoksi (2 Ground) ja kasvillisuudeksi tulkitut pisteet. Osa pisteistä on luokittelematta. UTM-karttalehdet on jaettu neljään osaan aineiston käsittelyn helpottamiseksi. Tässä työssä käytettiin tiedostoja P34C1-C4. Tutkimuskohteena käytettiin Laihian Kalliolaakson aluetta, jossa sijaitsee muinaisjäännösrekisterin kohde nimeltä Laihia Kalliolaakso Alueelta tunnetaan yhteensä korkeutensa perusteella rautakautiseksi ajoitettua röykkiötä. SKAIK -projektin arkeologisessa inventoinnissa lokakuussa 09 kohteen eteläosassa dokumentoitiin röykkiötä ja kivistä raivattu rinne. Röykkiöt ja raivattu ala tulkittiin historiallisen ajan maankäytössä syntyneeksi. Alue oli monin paikoin äestetty ja jotkut röykkiöistä olivat pahoin tuhoutuneet. Suuri osa röykkiöitä oli kuitenkin selkeitä, halkaisijaltaan 3-7 m ja korkeudeltaan -0 cm. 1. Aineiston käsittely Aineistoa käsiteltiin usealla eri ohjelmalla. Käytettyjä ohjelmia olivat ilmaisohjelma LAStools ( Terrasolid Oy:n TerraScan ja TerraModeler - ohjelmistot ( sekä RiScan Pro ( Näistä LAStoolsin ja TerraScanin työkaluja voidaan käyttää suoraan MML:n aineistoon, koska ne ymmärtävät pistepilvien valmiin luokittelun ja aineistosta käytettiin maanpintaa kuvaavaa luokkaa 2 (Ground). Terrestriaalisten pistepilvien käsittelyyn tehty RiScan Pro lukee suoraan las-formaattia, mutta ei ymmärrä ilmakeilausaineistojen luokittelua. Ajan säästämiseksi ohjelmaan luettiin sisään vain erikseen aineistosta P34C1 ja C3 eroteltu maanpintaa kuvaava pisteluokka 2. Toinen vaihtoehto olisi ollut viedä koko aineisto sisään ja erotella siitä maastoa kuvaavat pisteet RiScanin omilla maastomallin tekoon tarkoitetuilla työkaluilla. Tällä hetkellä arkeologian alalla käytetyin aineiston visualisointitapa on viistovalokuvien (shaded relief) laskeminen maastomallista. Tällöin maastoa tarkastellaan ylhäältäpäin ja mallia valaistaan useilta eri suunnilta maaston pinnanmuotojen korostamiseksi. Näin valaistuksella on mahdollista saada näkyviin maastomallin pinnan muodot. Käytännössä kannattaa kokeilla useita valaistusuuntia, koska vain yhden suunnan valaistus voi jättää osan maastomuodoista korostamatta. 1

46 Seuraava kuvasarja esittää käytetyillä ohjelmilla luotuja viistovalokuvia kohdealueelta. TerraModelerista voi tuottaa kuvia suoraan geotif-formaatissa, jolloin kuvat ovat valmiina koordinaatistossa. LAStools tuottaa mm..bil-formaattia ja Google Earthiä varten.kmlkoordinaattitiedoston ja RiScan Pros:sta saadaan ulos koordinaatittomia kuvakaappauksia. Kuva 1. Ote LAStoolsin luomasta viistovalokuvasta, rasterointiresoluutio 0.5 m. Tutkimuskohde sijaitsee kuvassa keskellä. Nina Heiska/TKK 09 Kuva 2. TerraModeler, viistovalokuva pohjoisesta, auringon kulma astetta horisontin yläpuolella. Nina Heiska/TKK 09 2

47 Kuva 3. TerraModeler, viistovalokuva lounaasta, auringon kulma astetta horisontin yläpuolella. Huom! kuva on ylösalaisin, jotta kuopat näyttäisivät kuopilta ja kasat kasoilta. Nina Heiska/TKK 09 Kuva 4. RiScan Pro-ohjelmasta otettu kuvakaappaus pintamallista, jossa siniset pisteet kuvaavat paikalla GPS-mitattuja kohteita (Seppälä ja Koivisto/SKAIK 09) Nina Heiska/TKK 09 3

48 Kuva 5. RiScan Pro-ohjelmasta otettu kuvakaappaus korkeusarvoilla värjätystä pintamallista. Korkeus kohoaa sinistä alueista vihreän kautta keltaisiin alueisiin. Nina Heiska/TKK 09 Kuva 6. TerraModeler-ohjelmasta tuotettu korkeusarvoilla värjätty pintamalli. Vihreä on matalaa aluetta, keltainen sen yläpuolella ja punaiset alueet sijaitsevat suhteellisesti korkeimmalla ympäristöön verrattuna. Nina Heiska/TKK 09 4

49 Kuten kuvasarjasta voi havaita, niin eri ohjelmat kolmioivat pisteitä pintamalliksi erilaisilla laskenta-algoritmeilla. Tämän vuoksi kannattaa mahdollisuuksien mukaan vertailla erilaisia lopputuloksia, jotta työssä päästään parhaiten omiin tarkoituksiin sopivaan lopputulokseen. Yksikään käytetyistä ohjelmista ei ole optimoitu arkeologisiin tarkoituksiin vaan muiden sovellusalojen käyttöön. On muistettava, että työssä on käytetty valmiiksi luokiteltuja aineistoja, joissa maanpinnan luokittelu voi myös paikoin olla virheellinen tiheästä aluskasvillisuudesta johtuen. Kohteen kasvillisuustyypin tiedetään vaikuttavan suuresti myös arkeologisten kohteiden näkyvyyteen (Crow et al. 07). Kuva 7. Tutkimusalueelta otettu valokuva marraskuussa 09. Kuva Anna Erving Kuva 8. Esimerkkikuva Laihian aineiston luokittelusta (MML). Maanpinnan pisteet on värjätty oranssiksi, kasvillisuus vihreäksi ja valkoiset pisteet ovat luokittelemattomia. Lähelle maanpintaa jää paljon luokittelemattomia pisteitä, jotka voivat olla kasvillisuutta tai maan muotoja. Nina Heiska/TKK 09 5

50 Kuva 9. Poikkileikkaus pistepilvestä tutkimusalueen kohdalta paljastaa paikoittaisen maapisteiden puuttumisen. Nina Heiska/TKK 09 Doneus ja Briese muistuttavatkin, että arkeologisiin tarkoituksiin käytettävän aineiston pisteiden luokittelussa ei saa olla liian tiukka, koska lähellä maanpintaa sijaitsevat pisteet on helppo sekoittaa myös esimerkiksi aluskasvillisuuteen. He suosittelevat, että arkeologi kokeilee itse luokittelua halutun lopputuloksen aikaansaamiseksi. Luokittelun tekemiseksi vaaditaan kuitenkin tarkoitukseen tehty ohjelma (esimerkkiohjelmista TerraScan). Tästä syystä aineistoa luokiteltiin uudestaan ja pintamalli on laskettu uudelleen luokitellusta aineistosta. Tuloksessa ei kuitenkaan ole havaittavissa mainittavia muutoksia, koska maapisteiksi mahdollisesti luokiteltavat pisteet yksinkertaisesti ovat paikoin kovin harvassa (kuvat, ja ). Kuva. Keskimääräinen pistetiheys tutkimusalueella vaihtelee välillä 0,05-1 piste/m 2 riippuen näytteenottopaikasta ja näytealueen koosta. Nina Heiska/TKK 09 6

51 Kuva. Pistepilviaineisto ylhäältä katsottuna kohdealueen kohdalta. Huolimatta luvatusta 0,5 pistettä/m 2 pistetiheydestä, käytännössä aineistoon jää paikoitellen isoja aukkoja. Vastaavia havaintoja on myös muualta Euroopasta tulva-alueiden mallinnukseen tuotetusta aineistosta. Nina Heiska/TKK 09 Kuva. Koealue mallinnettuna pistepilven uudelleenluokittelun jälkeen. Nina Heiska/TKK 09 7

52 Muita keinoja parantaa aineistonkäsittelyn lopputulosta on lisätä mitattavaa pistetiheyttä ja käyttää täyden aallonmuodon tallentavia keilaimia, jolloin pistepilven luokitteluun saadaan lisää säätömahdollisuuksia. (Doneus ja Briese 06.) Viistovalokuvien lisäksi tutkimusalueesta laskettiin korkeusmalli ja korkeuskäyrät 0,5 metrin välein. Nämä lopputuotteet kuten edellä mainitut geotif-formaatissa olevat kuvat ovat MML:n aineiston koordinaatistossa TMFIN. 2 Visuaalinen analysointi Visualisointiaineistojen muodostamisen jälkeen kuvia on myös tarkasteltu arkeologisten kohteiden tunnistamiseksi. Visuaalinen analyysi tapahtuu samalla tavalla kuin ilmakuvia analysoitaessa. Kuvista etsitään luonnonilmiöistä poikkeavia, ihmisen aiheuttamia muutoksia. Koska muinaisjäännökset voivat olla osin tuhoutuneita, niin niiden havaitseminen (=hahmottaminen) vaikeutuu. On ilmiöitä, joita melkein jokainen havainnoitsija näkee kuvista, mutta yleensä parhaat tulokset saadaan kokemuksen avulla, perehtymällä tietyn alueen muinaisjäännöstyyppeihin ja oppimalla miltä ne voivat näyttää ilmasta. Alueelta on paikan päältä löydetty useita röykkiöitä, mutta ne eivät erotu tässä aineistossa maastosta. Lisäksi on muistettava, että osa aineistossa näkyvistä kohoumista voi olla myös ns. keinotekoisia objekteja (artificial object) eli aineiston luokittelussa tai kolmioimisessa tapahtuvia virheitä. Potentiaaliset röykkiöt ja muut kohteet on siis käytävä tarkistamassa paikan päällä erikseen. Kuvassa on merkitty numeroin huomioita kohdealueen viistovalokuvaan. Kuva. 1) Neljän kasan rivimäinen muodostelma 2)-5) Vanhoja peltoalueita 6) Kuoppa. Alkuperä? Tervahaudoissa näkyy yleensä selkeät maavallit kuopan ympärillä. 7) Luonnonmuodostelma? Nina Heiska/TKK 09 8

53 Aineistosta on vaikea sanoa, mitkä kohoumat voisivat olla ihmisen aikaansaamia röykkiöitä, mitkä puolestaan luonnonmuodostelmia. Myös säännöllisen näköiset muodostelmat (kohde 1) voivat hyvinkin olla luonnonmuodostelmia. Yksittäiset kokoumat on tarkastettava paikan päällä niiden luonteen varmistamiseksi. Sinänsä aineistosta erottuu kiitettävän hyvin esimerkiksi pellot ja ojat. Johtopäätöksiä Alustavasti visuaalisen analyysin perusteella koealueelta ei havaittu varmoja arkeologisia jäännöksiä. Kohoumia ja muita mielenkiintoa herättäviä kohteita voi käydä katsomassa maastossa ja samalla oppia tuntemaan miltä maastokohteet näyttävät korkeusmalleissa. Näin analysointikyky paranee ajan myötä. Yleisesti aineistot tarjoavat arkeologeilla jatkossa oivan työkalun alueiden geomorfologian tarkasteluun, sillä erilaiset muodostelmat kuten harjut ja muinaiset rantavallit erottuvat tarkoista korkeusmalleista yleensä hyvin. Näin esimerkiksi rantavallien kulku voidaan jäljittää maastossa nykyistä paremmin ja näin voidaan jäljittää vesistön äärellä sijainneen asutuksen sijaintia. Parhaissa tapauksissa aineistosta voidaan kartoittaa suoraan esimerkiksi ne asumuspainanteet, jotka näkyvät edelleenkin muutoksina maan muodossa. Menetelmän etuihin kuuluu aineiston uudelleentulkittavuus aina niin haluttaessa, koska ajan myötä kohteen muotoja voidaan oppia tulkitsemaan tarkemmin. Eri analysoijat löytävät uusia mahdollisuuksia aineistosta, koska ihmisen hahmottamiskyky on varsin yksilöllinen ja kokemukseen perustuva. Myös tutkimuskysymykset voivat olla ajan myötä erilaisia. Laserkeilausaineistojen käytössä pitää aina muistaa myös menetelmän rajoitukset. Näitä ovat muun muassa: 1) Aineistosta ei voi havaita muinaisjäännöksiä, jotka eivät näy korkeuseroina maan pinnassa. Aineistossa voi havaita siis vain tietyn tyyppiset muinaisjäännökset. Korkeuserojen näkyvyyteen taas vaikuttaa aineiston resoluutio eli mitä enemmän pisteitä osuu maanpintaan sen korkeampi resoluutio ja sitä pienempiä korkeuseroja voidaan havaita. 2) Kohteen ikää ei voi nähdä korkeuseroista. Ainoastaan jos kaksi tai useampi muodostelmaa leikkaa toisensa, voidaan stratigrafian avulla päätellä alla olevan muodostelman olevan yllä olevaa vanhempi. 3) Ei voida käyttää ainoana aineistona esimerkiksi maisematutkimuksessa, koska mittapisteet eivät sisällä itsessään tarpeeksi informaatiota. Käytetyistä ohjelmista ilmainen las2dem (LAStools) osoittautui hyväksi vaihtoehdoksi viistovalokuvien muodostamiseen. Tosin auringon kulman säätö on vielä epäselvä, vaikka se ominaisuutena on ohjelmassa mahdollinen funktio. Muilla LAStoolsin työkaluilla on mahdollista muodostaa myös esimerkiksi tin-pintamalli aineistosta. Ohjelman hyviin puoliin 9

54 kuuluu suuri laskentakapasiteetti; tässäkin tapauksessa viistovalokuvan laskentaan koko UTM-lehden kokoiselta alueelta kului vain muutama minuutti, eikä käytettävältä tietokoneelta vaadita suuria tehoja. Tällä ohjelmalla kuka tahansa pääsee alkuun LASaineistojen käsittelyssä. TerraSolid Oy:n ohjelmistot ovat pistepilvien ammattilaiskäyttöön tarkoitettuja työkaluja, jolla voidaan tehdä pistepilvien käsittelyä ja mallintamista monipuolisesti. Tällaisten ohjelmistojen avulla päästään tarkastelemaan esimerkiksi pistepilvien luokittelua ja tekemään myös tarpeen mukaan aineiston uudelleenluokittelua. Ohjelman suorituskyky riippuu käytettävän tietokoneen tehosta ja tässä työssä oli parempi käsitellä pieniä alueita kerrallaan. RiScan Pro-ohjelma on tehty maalaserkeilausaineistojen käsittelyyn ja maastomallien luomiseen niistä. Mitään merkittävää etua sen käytöstä tämän aineiston käsittelyssä ei saatu muihin käytettyihin ohjelmiin verrattuna. GTK:lla lasketaan MML:n aineistoista pintamallit ArcGIS:llä, joka on käsittääkseni saatavilla myös Museovirastolla. Siinä voidaan käyttää erilaisia interpolointialgoritmeja maastomallin laskennassa, joten teille saattaisi olla kiinnostavaa kokeilla tätä aineistoa ArcGIS:ssä tai muussa GIS-sovelluksessa. Spatiaalisen interpoloinnin keinoin pistemäärää voidaan tihentää ennustamalla uusien pisteiden arvoa naapuripisteiden avulla. Mallinnettavaa aineistoa on syytä rajoittaa, koska laskenta on hidas, mutta isoa aluetta voidaan käsitellä paloittain. Arkeologisessa kirjallisuudessa löytyy esimerkkejä maastopisteiden interpoloinnista eli maastopisteet ovat positiivisesti autokorreloivia ja näin soveltuvat interpolointiin (esim. Conolly ja Lake 06: ). Sinänsä aineiston mallintamista on myös aina syytä kokeilla ilman interpolointia. ESRIllä on ilmainen opetusvideo Lidar-aineistojen luonteesta ja käsittelystä ArcGIS ympäristössä ( Lähteet Connelly, J. and Lake, M. 06. Geographical information systems in archaeology. Cambridge Manuals in Archaeology. Cambridge, University Press. Crow, P., Benham, S., Devereaux, B.J. and Amable, G.S. 07. Woodland vegetation and its implications for archaeological survey using LiDAR. Forestry (3):-2. Doneus, M. ja Briese Ch. 06. Full-waveform airborne laser scanning as a tool for archaeological reconnaissance. BAR International Series 8:-5.

55 Laihian Tuoressaaren maalaserkeilaus ja aineiston käsittely, raportti Nina Heiska,.02. Työn tavoitteena oli kokeilla maalaserkeilauksen tarkoituksenmukaisuutta metsämaaston mallintamisessa ja asuinpainannekohteen tutkimuksessa. Maastomittauksen teki Nordic Geo Center Oy:n puolesta Anna Erving, Hannu Heinonen ja Nina Heiska. Aineiston käsitteli Nina Heiska. Kohteeksi valittiin Laihian Tuoressaaressa suhteellisen harvassa metsikössä (kuva 1) sijaitseva muinaisjäännöskohde Tuoressaari 1 (0007). Kuva 1. Tuoressaaren maasto- ja kasvillisuustilanne joulukuussa 09. Maalaserkeilain on sijoitettuna asemalle 3. Kuva: Anna Erving Muinaisjäännösrekisterissä kohdetta kuvataan seuraavanlaisesti: Paikalla on Teerivuori - niminen kallioalue, jonka laki nousee n. m mpy korkeuteen. Mäen eteläreuna on melko loivapiirteinen ja se laskee mäen eteläpuolella olevaan solaan. Mäen eteläreunalla on tasainen terassi n. m mpy korkeudelle. Mäen eteläreunalla on tasainen terassi n. m mpy

56 korkeudelle. Paikalla kasvaa nuorehkoa mäntymetsää, pohjakasvillisuutena on sammalta, heinää, horsmaa, kanervaa ja puolukkaa. Metsänuudistus on tehty paikalla kevyesti. Terassin eteläreunalla on muodoltaan soikeita tai suorakulmaisia painanteita kahdessa rivissä yhteensä kappaletta. Suuri osa painanteista on sijoitettu tiiviiseen riviin. Kuva 2. Karttaote Tuoressaaren tunnetusta topografista. 1 Maastokeilaus Kohteeseen käytiin tutustumassa 8.. iltapäivällä. Varsinainen maastokeilaus tehtiin 9.. valoisana aikana klo -, koska mittauksessa haluttiin ottaa samanaikaisesti valokuvat. Työssä käytettiin Riegl VZ-0 maastolaserkeilainta ja Nikon D0 kameraa. Aineisto käsiteltiin RiScan Pro-ohjelmistolla. Kuva 3. Riegl VZ 0- laitteen tuottamaa värillistä pistepilveä.

57 RieglVZ-0 on monipistetekniikalla toimiva maastolaserkeilain, joka lähettää mittauspulssia sekunnissa aina 0 metrin etäisyyteen asti. Monipistelasertekniikkansa ansiosta laite tuottaa pisteitä myös kasvillisuuden peittämiltä alueilta ilmalaserkeilainten tapaan, joten aluskasvillisuudesta huolimatta tavoitteena oli mitata maaston pinta. Käytännössä mitattava alue, Tuoressaari 1, on hyvin tasainen ja lähistöllä ei sijaitse korkeampia alueita, joista olisi hyvä näkyvyys mitattavalle alueelle. Näin ollen mittauksen maksimikantamaa ei pystytty hyödyntymään, vaan mittauspaikat sijoitettiin Tuoressaari 1:n kohdalla lähelle tosiaan (kuva 4.) Terassista etelään viettävä rinne laskeutuu loivasti ja todettiin mittauksen kannalta vähemmän tärkeäksi. Alaspäin laskeutuvan maastonmuodon ansiosta myös solasta saatiin kuitenkin mitattua runsaasti maastopisteitä asemilta 5, 7, 8 ja 9. Kolme viimeistä asemaa mitattiin rinteen eteläpuolella sijaitsevalla maastonkohoumalla. Yhteensä päivän aikana mitattiin asemaa (asema 5 kahdesti). Mittaukset ovat hyvin löyhästi georeferoitu kkj-koordinaatistoon Garminin GPS-laitteella, jonka paikannustarkkuus on 3-5 m luokkaa. Aineiston käsittelyvaiheessa huomattiin varsinkin korkeusarvojenvaihtelevan vaihtelevan huomattavasti ajan funktiona. Kuva 4. Asemapisteiden sijainti. Asema 5 mitattiin kahdesti, koska mittausta päätettiin jatkaa etelään sola yli. 2 Aineiston käsittely Aineistot käsiteltiin Riegl VZ-0 keilaimeen kuuluvalla RiScan Pro-ohjelmistolla, jossa on työkalut erityisesti maastomallien tekemiseen. Aineiston käsittelyyn kuului seuraavat vaiheet: pistepilvien sisään tuominen projektiin, aineistojen keskinäinen liittäminen ja georeferointi, kasvillisuuden poistaminen iteroivalla menetelmällä (korkeista puista matalaan aluskasvillisuuteen) ja lopuksi maastomallin (kuva 5) tekeminen maastopisteiksi tulkituista pisteitä.