INFÖR SÖNDAGEN, 1a Årgångens texter Kyrkoåret 2011/12

Transkript

1 INFÖR SÖNDAGEN, 1a Årgångens texter Kyrkoåret 2011/12 Första söndagen i Advent, 27 november Ett nådens år Sak 9:9-10, Rom 13:11-14, Matt 21:1-9 Ett nytt kyrkoår tar sin början. Första årgångens läsningar gäller i gudstjänsterna. Kristus som kung, som rider in i Jerusalem hyllad med psalmer och lovsånger; i ett bönerop som vi i dag får stämma in i när vi sjunger: Hosianna, välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Bön: Ett lastdjur och dess föl begärde Du Herre den där dagen i Jerusalem, och människor kände igen dig och sjöng sin hyllningssång Hosianna, fräls oss! Tag också mig, Herre, i din tjänst och låt mig bli till välsignelse, så att andra i och genom mig kan se och förstå vem Du är, och väckas till lovsång och tillbedjan. Andra 2 söndagen i Advent, 4 december Guds rike är nära Mika 4:1-4, Rom 15:4-7, Luk 21:25-36 Den Konung församlingen hälsade på första söndagen i Advent skall en gång upprätta sitt rike. Ett rike som inte är ett jordiskt kungarike utan ett fredens rike där Gud skall bli allt i alla. Vid tidens slut skall det ske i fullkomning. Redan nu sker det varje gång Jesus tas emot som Herre och Mästare i en människas hjärta i en människas ja till att leva i tro och helgelse. Bön: Det är så mycket av det som sker i världen som fyller mig med oro och med frågor. Alltings förgängelse får mig ibland att tveka och undra inför framtiden. Kom, Herre, och fäst mitt hjärta allt fastare vid Dig. Du är historiens Herre, och min tröst och styrka. Tala in din frid i mitt hjärta och sinne. Du som kallat mig till din. Tredje söndagen i Advent, 11 december Bana väg för Herren Jes 29:17-21, 1 Kor 4:1-5, Matt 11:2-11 Johannes Döparen, den siste av Gamla testamentets profeter, röjer väg för Honom som skall komma; Herren Jesus Kristus. Också i vårt liv kan Johannes uppfordran, att bereda rum för Kristus ljuda, som en inbjudan att se vad vi kan göra för att ge mer tid och plats för vår bön och tillbedjan. Bön: Också jag undrar ibland vem du är, Herre. Jag får inte bitarna att passa ihop, och jag tvekar i min efterföljelse. Tack, Herre, att jag liksom Johannes och hans lärjungar får komma till dig med alla mina frågor. Du tål dem, och du vill ge mig ljus på nytt över min väg. Fjärde söndagen i Advent, 18 december Herrens moder Jes 40:9-11, Rom 10:4-8, Luk 1:46-55 Adventstidens förberedelsetid inför julen går mot sitt slut. I dag påminns vi om Maria, Herrens moder, hon som skall bli mor åt världens Frälsare. Hon som i Julnatten hänvisas till

2 ett stall för att föda, som blir flykting i Egypten - i rädsla för att makten vill ända hennes barns liv. Hon som, tillsammans med Josef, så småningom får återvända till Nasaret och se Jesus växa upp och förberedas för sin uppgift att proklamera i Ord och handling Gudsrikets hemlighet. Med Maria får vi lovsjunga Gud som blir människa och delar världens öden, människors utsatthet och frågor - och själv blir flykting och beroende av människors omsorg och omtanke. I Taizé-anda firas dagens gudstjänst. Eftertänksamt, med sånger och böner att vila i. Jungfru Mara gömde och begrundade i sitt hjärta vad det uppdrag som anförtrotts henne betydde; att hon skulle bli mor åt världens Frälsare. Också vi får söka tillfällen att fördjupa vår inre människas reflektion över Herrens tilltal i sitt Ord (Bibeln) och vårt gensvar, i tro och lovsång. Bön: Maria sjunger sin lovsång, av allt hjärta och ur djupet av sin själ. Maria är benådad, berörd av himmeln och bär nu Guds Son under sitt hjärta. Marias lovsång är unik men hjälp också mig, Herre, att kunna uttrycka min glädje över det verk du gör i och genom mig. Också jag vill stå till förfogande, med mina resurser och utifrån mina förutsättningar. Jul och Trettondedagstid 2011/12 Julen står för dörren, heter det i ett ordstäv. Att fira jul handlar inte bara om att släppa in julen därhemma, ha så fint och i ordning som möjligt och att invänta den rätta julstämningen. Det handlar också, och kanske än mer, om att släppa in julens budskap i det egna hjärtat att låta sig påverkas, förundras och bli stilla inför det oerhörda anspråket, att Gud är nära. I ett barn i Marias armar speglas himmelen på jorden. I barnet i Marias och Josefs vård blir evigheten synlig i tiden. I detta barns liv skall evangeliet om Guds goda vilja för alla människor bli proklamerat och tydliggjort i den kärlek som blir motsagd, korsfäst och dödad men som uppstår på tredje dagen och kallar oss till tro. Till tro på att Livet är starkare, att ljuset från Gud förmår skingra mörkret. Ett liv och ett ljus som vill bo i oss, som väntar efter att bejakas av oss i tro och handling och så bär med sig löfte om evigt liv, för Jesu Kristi skull. Jul-, Nyår- och Trettondedagstid inbjuder oss till gudstjänster med olika karaktär. Julaftons och Juldagens läsning om änglasång och budskap om att freds (frids-)fursten är född, byts i Annandag juls kärva påminnelse om ondskans verklighet mitt ibland oss, och kampen mellan ont och gott i världen (och i mitt eget hjärta). Nyårsafton och Nyårsdag är i egentlig mening inte Kyrkoårsanknutna. Texterna dessa dagar påminner oss om tidens flykt, men också om möjligheten att i varje nu upptäcka och ta emot Jesus som Herre och Frälsare. Men också om att få se och tolka allt i livet som omslutet och omspunnet av Jesu namn. Som en bön och påminnelse om livets grundläggande perspektiv; att vara sedd, älskad och buren av den kärlek som bär allt. Trettondedag jul lyfter fram vem denne Jesus är som är född i Betlehem. Ett barn som hyllas också av kungar (stjärntydare) från fjärran land måste vara någon med ärende och budskap till

3 alla människor i alla tider. Guld, rökelse och myrra. Gåvor som signalerar barnets uppgift och ursprung. Första söndagen e Trettondedag jul, 8 januari Jesu dop Jes 42:1-7, Apg 18:24-19:6, Matt 3:13-17 Vi har firat jul och påmints om hur Gud i Jesus Kristus blivit människa, och hur barnet hyllats som världens frälsare av såväl herdar som tillresta från Österns länder. I dag tar oss evangeliet med till mötet mellan Johannes Döparen och Jesus, nere vid Jordan. Den siste av Gamla testamentets profeter, Johannes, tvekar inför uppgiften att döpa Jesus inte har han något att vända om ifrån, och som tecken på denna sinnesförändring bli döpt. Men Johannes låter sig övertygas och Jesus får visa på hur hans dop är en solidaritetshandling med människan, med människans bortvändhet från Gud. Han som är utan synd identifierar sig med människans grundvillkor, för att ta på sig och lyfta av skulden. I vattnet denna dag står människan Jesus, och från himmelen sänker sig en duva och en röst ljuder: Detta är min älskade son. Tre i en och en i tre; Fader, Son och helig Ande. Bön: Herre, tack för Jesu dop och vad du där uppenbarade om ditt väsen, du tre-enige Gud. Andra söndagen e Trettondedag jul, 15 januari Livets källa 2 Mos 33:18-23, Ef 1:7-14, Joh 2:1-11 Jesu första under beskrivs i dagens evangelium. Det sker vid ett bröllop och det resulterar i överflöd. Två bilder för Kristi uppdrag och sändning, han som kommit för att öppna den himmelska bröllopssalen för var och en som tror och han som vill ge liv, och liv i överflöd. I glädje och fest, i mörka och svåra dagar - alltid vill Herren få dela vårt livs erfarenheter. Vi får komma med allt det i oss är i bön, lovsång och tillbedjan inför honom som är Livets källa (som är dagens överskrift i Evangelieboken). Bön: Vatten förvandlat till vin. En bröllopsfest som räddades. Herre, när allt känns urvattnat, trist och grått i mitt liv grip du då också in och förvandla med ditt Ord allt, så att det på nytt får bära sötman av ditt liv till mig. Tredje söndagen e Trettondedag jul, 22 januari Jesus skapar tro 1 Kung 8:41-43, Rom 1:16-17, Matt 8:51-3 Vi firar denna söndag Kyrksöndag i Hindås och påminns om Hindås kyrkas 100 år. Evangeliet denna dag är beskrivningen av hur en officers tjänare botas av Jesus, och den dialog som utspinner sig mellan officeren och Jesus före undret. Utifrån officerens egen erfarenhet från sitt yrke, med dess rollfördelning och ordergivning mellan befäl och trupp, drar officeren slutsatser om Jesu makt och myndighet också över sjukdom och skapelsen. En främling, en som inte tillhör det judiska folket, vittnar så om Jesushemligheten på ett

4 sådant sätt att Jesus säger: inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Nu är det inte styrkan på vår tro som är avgörande, utan tilliten till att Jesus är den samme igår och i dag och i evighet och den som vill och kan möta oss med samma upprättande kärlek här och nu, som då, till helande och välsignelse. Bön: Säg bara ett ord Herre, och gör mig frisk, helad och läkt. Fri att se och kunna ta emot din närvaro hos mig just nu. Fri att kunna bära mitt lidande, i din kraft. Fri att våga tro på undret, att du kan förändra allt. Fjärde söndagen e Trettondedag jul, 29 januari Jesus är vårt hopp Job 38:1-11, 2 Kor 1:8-11, Mark 4:35-41 Det som såg så idylliskt ut, en båtfärd mot kvällningen, förbyts i dramatik. En storm överraskar dem alla. Alla som varit ute i en båt någon gång vet att när det börjar att gunga så kan det kännas otäckt, och man blir rädd. Man kollar att flytvästen sitter ordentligt och att man håller sig hårt fast i båten. Men det var en som inte tycktes vara orolig alls, och det var Jesus. Han sov. Det gjorde lärjungarna ännu oroligare hur kan Jesus sova så lugnt och tryggt, när vi blir mer och mer rädda? Självklart måste man väcka Jesus, och berätta vad som höll på att hända och säga hur rädda man var. Då sker det märkliga, det överraskande att vågorna och vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Nu hände allt det här för att vi som vill tro på Jesus skall förstå något mer om vem han är och att vi får komma med allt till Jesus. Allt vi är rädda för, allt som vill göra oss oroliga och få tro att nära Jesus finns en trygg plats, vad som än händer. Jesus är vårt hopp står det som överskrift i dag. Han vill ge oss nytt hopp för varje ny dag, så att vi vill och vågar lita på och hoppas på honom mer och mer vad som än händer oss. Bön: Jesus med mig i båten, och jag ser det inte. Hjälp mig, Herre, att lita på dig också när jag inget ser eller känner i min tro. Kyndelsmässodagen, 5 februari Uppenbarelsens ljus 1 Sam 1:21-28, 1 Joh 1:5-7, Luk 2:22-40 Denna söndag har flera namn, dels efter den händelse som beskrivs i evangeliet, att Maria och Josef bär fram sin tacksägelse för det nyfödda Jesus-barnet, dels den teologiska betydelsen och tydningen av vem detta barn är; världens ljus. Kyndel kommer av ett gammalt ord för just

5 ljus. Julkretsens texter i kyrkoåret avslutas med denna söndag och strax flyttas fokus mot förberedelsen till påsken. Ett nyfött barn i Jerusalems tempel. Maria och Josef i bön och tacksägelse för detta barn. Inget konstigt i sig. Naturligt och något många kan känna igen sig i. Det är ytterligare två människor i fokus denna söndag, Symeon och Hanna. De två som får ge röst och tydning åt vem barnet som bärs farm är, och som samtidigt får påminna oss om att också vår kyrkogång kan ge oss en fördjupad syn på vem Jesus är och trygghet i att leva nära detta barn i liv och död. Bön: Symeon och Hanna, båda vittnen om barnets gudomliga uppdrag och sändning. Fyllda av din Helige Ande lovsjunger de ditt verk och profeterar om barnet som är världens ljus och Frälsare. Ge också mig, Herre, den trygghet och visshet om dig som bodde i och bar Symeon och Hanna. Sexagesima, Reformationsdagen, 12 februari Det levande ordet Jes 55:8-11, 1 Kor 1:18-25, Luk 8:4-15 Kyrkoåret vänder nu våra blickar mot påsken och dess förberedelsetid fastan. Vi lever nu i veckan som infaller 60 dagar före påsk, därav denna söndags första namn. Det andra namnet anspelar på den fokusering vid Guds levande och verksamma Ord som var en huvudtanke för reformatorerna på 1500-talet, och som dagens texter lyfter fram. Evangelietexten är liknelsen som brukar kallas för Fyrahanda sädesåker. Utsädet, som både bildligt är bondens utsäde som skall gå i ax och bära frukt i en god skörd men också är Guds Ord som sås ut när förkunnelsen ljuder eller Bibeln öppnas och läses, faller inte bara i god jord utan en del bär aldrig sin frukt. En del hamnar vid sidan av, och en del får inte den näring det behöver för att gro och kunna bära sin frukt. Liknelsens syfte är naturligtvis att påminna oss om att vårda det Ord som sås ut när vi i bön och andakt blir stilla inför Gud. Att vara noga med att söka bereda vår inre människa till att inte glömma, utan gömma i hjärtats åker det vi hört eller läst så att det kan bära frukt frukt till ett liv i tro och helgelse. Bön: Som en god mylla, en jordmån beredd att ta emot ditt Ord. Herre, öppna mig för din kärlek. Låt mig växa, mogna och alltmer bottna i din kärlek till mig.

6 Fastlagssöndagen, 19 februari Kärlekens väg Jes 52:13-15, 1 Kor 13:1-13, Luk 18:31-43 Fastlagssöndag, Blåmåndag, Fettisdag och Askonsdag; eller Fastlagen, Karnevalstiden. Tiden att ta farväl av köttet att förbereda sig att hålla fasta. Nu behöver fasta inte innebära att avstå från kötträtter. Det kan handla om att göra sig själv medveten om vad jag kan avstå från för att ge mig själv mer tid med Gud, kanske i form av att minska ned sådant som upptar min tid i vardagslag eller att kanske avstå från något jag brukar köpa för att ha något mer att dela med mig av i kollekt till de som lider nöd. I evangelietexten uttalar Jesus orden, som också är en av denna söndags karaktärspsalmer, att vandringen mot Jerusalem (mot korset) nu har anträtts. Att Jesu lidande, för att försona världen med Gud, nu går mot sin fullbordan. En tanke som vi behöver fastans texter, läsningar och gudstjänster att leva oss in i år efter år för att mer och mer kunna bottna i och ta till oss det oerhörda; att Gud var i Kristus och på korset försonade allt med sig själv. Denna söndags text handlar också om hur Jesus botar en blind utanför Jeriko. Den blinde som ropat sitt Herre, förbarma dig och som möts av Guds förbarmande. Ett rop som genljuder i varje gudstjänst i vårt Kyrie Herre, förbarma dig. Också vi ropar, också vi väntar på ett Guds ingripande i våra liv. Och ibland sker det konkret och påtaglig, andra gånger mer i det fördolda men alltid i form av att Herren kommer till oss med sin närvaro, välsignelse och nåd. Bön: Jesus du som botade den blinde, öppna mina ögon så att jag ser hur du är här hos mig och vill mitt bästa. Första söndagen i fastan, 26 februari Prövningens stund 1 Mos 16:1-13, Hebr 4:14-16, Matt 4:1-11 Denna söndag firar vi Gustjänst för små och stora. Det handlar i dag om ett viktigt ord i Bibeln. Ett ord som handlar om att det finns inte bara det som drar oss närmare Gud och ger oss mer och mer tillit till honom, utan att det också finns saker och ting som vill få oss att se åt ett annat håll och till slut tappa intresset för Gud. Ordet som det handlar om är frestelse. Du känner kanske igen det för vi använder det varje gång vi ber bönen Fader Vår och ber om att bli bevarade, räddade, från frestelse. Att bli bevarad från att missa vem Gud är och att han vill vara nära oss varje dag. Nu står det i texten att Jesus fastade och han hade gjort det nu i flera veckor. Det är då som frestelsen att överge tron på Gud blir stark också för Jesus. Men Jesus vet att enda sättet att besegra det som vill dra oss bort ifrån Gud är att ännu mer ivrigt söka Gud. Varje gång som Jesus frestas att gå en annan väg än den som Gud kallar honom att gå, till Jerusalem för att där ge sitt liv till räddning för oss människor, så vänder Jesus tillbaka till Bibeln och säger: Det står skrivet i Bibeln.

7 Genom att mer och mer umgås med Bibelordet och bli mer och mer uppfylld av dess kraft och löften så får Jesus styrka att hålla fast vid Guds väg. Bön: På Ordets klippa går du Herre emot all frestelse, all utmaning och försök att vilseleda om var vägen går. Hjälp också mig att alltid söka min väg ur umgänget med dig, Herre, i ditt Ord och så bli allt djupare grundad i din kärlek och trygg på min vandring. Andra söndagen i fastan, 4 mars Den kämpande tron 1 Mos 32:22-31, 2 Kor 6:1-10, Matt 15:21-28 Den kämpande tron är denna söndags överskrift. Fastesöndagarna fokuserar på olika sätt det kristna livets växt och mognad. Är utsnitt av den undervisning som fornkyrkan gav till dopkandidaterna inför de dop som oftast skedde påsknatten. Dopkandidaterna (katekumenerna) förbereddes på vad det innebär att tro, och att växa i tro och tillit. Till den kristna trons grundvillkor hör också dagar av frågor, av undran och brottning med alla varför. För kvinnan i texten i dag handlar det dels om sjukdom i familjen, dels om ifall Jesus har ett ärende och budskap också till människor utanför Israel. Kvinnans enträgna bön och uthållighet bär frukt, och vi får en bild av vad väntan i trons liv kan innebära att Gud i sin tid och på sitt sätt visar oss på sin kärlek och trons möjlighet. Människors längtan som tecken på ett andligt sökande talar vi ibland om. Kvinnan i texten anar, men hennes aning vänds i tillförsikt om att i Kristus är Gud och Guds möjligheter här och nu. Möjligheter till liv, frälsning, helande och upprättelse. Bön: Kvinnan ger inte upp. Ingenting kan hindra hennes längtan efter att få bli berörd av Herren för egen del och sin dotters skull. Herre, fyll också mig med uthållighet och hjälp mig att inte ge upp, även om jag tycker att jag inte når fram med min bön eller ser någon frukt i min tro. Tredje söndagen i fastan, 11 mars Kampen mot ondskan 1 Sam 17:40-50, Ef 5:1-9, Luk 11:14-16 Kampen mot ondskan är dagens rubrik och i episteltexten ur Ef 5 ger Paulus oss råd för hur kampen skall föras; genom att leva nära ljuset. Ett råd som tar fasta på livshållningen, på inriktningen för tankar, ord och handlingar att bryta mörkrets anslag genom att ta fram allt i ljuset. Komma med det inför Kristus, han som är ljuset. Det sanna, äkta ljuset. Ord, tankar och uttryckssätt i dagens evangelium kan kännas främmande för vår tid och för det sätt på vilket vi i dag talar om kampen mellan ont och gott, ljus och mörker; om vad kärleken från Gud avslöjar när en människa förs från otro till tro.

8 Nära Jesus får mannen i dagens text en ny erfarenhet av att kunna bruka sin röst igen. Att få bli fri, frisk. Bön: Demoner och makter, allt får vika för Jesu makt. Bevara mig i kärleken så att det ondas anslag mot min tro inte kan få slå rot i mitt hjärta. Midfastosöndagen, 18 mars Livets bröd 2 Kung 4:42-44, 2 Kor 9:8-10, Joh 6:1-15 Dagens två första läsningar, ur 2 Kung resp. 2 Kor, talar båda om ett överflöd. Om att Gud kan välsigna det lilla och i mänskliga ögon ringa och låta det bli till rik välsignelse för många. I överförd mening kan kanske ett enkelt kyrkhus, i detta fall Hindås kyrka, och dess gudstjänstliv och samling av människor, nu under ett sekel, ses som något mycket enkelt och ringa när man tänker på den stora uppgiften, uppdraget i Missionsbefallningen att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Ändå är just detta hus, de människor som här har samlats och fortsatt kommer samman och så kommer att göra till dess tid blir till evighet, Guds möjlighet till att ge i överflöd. Ge i överflöd av sin nåd och kärlek. Peka på och fördjupa tron och tilliten till Jesus Kristus. Väcka tro, hopp och kärlek till tro och helgelse. Bön: O Gud, som himlarnas himmel inte rymmer, men som möter oss när vi samlas i ditt hus, väck vår bön och lovsång så att vi alltid ärar ditt namn. Vi tackar i dag särskilt för Hindås kyrka låt detta kyrkhus få vara tecken på din närvaro i världen också i dag. En mötesplats mellan himmel och jord, där Ord och sakrament får stärka själen på trons pilgrimsvandring genom livet. Ge oss alla kraft och glädje att kunna vittna om din uppståndelse i vår vardag. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen Jungfru Marie Bebådelsedag, 25 mars Guds mäktiga verk Jes 7:10-14, Rom 8:1-4, Luk 1:26-38 Det handlar om den unga flickan Maria i dag hon som av en ängel får frågan om att föda Jesus till jorden. Och Maria säger ja. Hon är beredd att bli mor åt Jesus. Det vi får höra i dagens text är hur ängeln, som heter Gabriel, samtalar med Maria. Maria får vara med om något alldeles unikt. Något som ingen annan människa fått vara med om att Gud ber om att få bli människa genom henne. Ändå finns det något som är för oss alla i texten i dag. Också vi kan få möta änglar som ger oss uppdrag. Uppdrag att berätta för andra om att Gud är en levande verklighet.

9 Hur änglar ser ut vet vi inte så noga. Kanske har de vingar, kanske inte. Det viktiga med änglarna är att de bär bud från Gud till människor. Att de söker efter människor som vill leva öppna för och med Gud. Maria blir häpen när ängeln Gabriel frågar henne om att bli Jesu mamma, och hon frågar: Hur skall det kunna ske? Maria är inte gift och hon är ung. Och hon får svaret; att ingenting är omöjligt för Gud. I dag får vi tacka för att Maria sade ja till uppdraget från Gud. Men också tacka för att Gud vill ge oss uppdrag att berätta om Guds kärlek till de människor vi möter. Bön: I Marias ja blir Ordet kött, människa. Tack för det undret! Palmsöndagen, 1 april Vägen till korset Jes 56:6-8, Ef 2:12-16, Matt 21:1-11 Palmsöndagen inleder Stilla veckan. Årets läsningar hämtas från Matteus-serien. I dag avslutas fasteinsamlingen till Svenska kyrkans internationella arbete under temat "Utrota hungern". Om lovsången tystnar i vårt liv, vad händer då? Vad sker om vår förmåga avtar att kunna se i det som sker, och trots det som sker, Guds närvarande kärlek och goda vilja för oss? Människorna i Jerusalem den där första palmsöndagen är hänförda och gripna av vad som utspelar sig mitt ibland dem, och de svarar därför ur sina hjärtans allra innersta med en lovsång till Gud på den proklamation av Guds närvaro som de ser i det som sker. I åsnan, i honom som saktmodigt rider gatan fram. Tänk om det ändå är nu Gud skall befria oss Upprätta sitt rike ibland oss, och bli KUNG! Vad annat kan hjärtat göra än att sjunga, sjunga Guds lov Hosianna, Hosianna i höjden! Palmsöndagens lovsång, må den få öppna våra sinnen och vårt hjärta att också vi känner igen och hyllar Guds kärlek när vi ser och upptäcker den i våra liv. Må den också hjälpa oss att kunna, hur livet än gestaltar sig se och känna igen den lovsångens ton i varje nytt nu, så att vi alltid kan lovsjunga Gud för frälsningens gåva. Påskens stora evangelium. Bön: Hosianna, fräls oss! Tag också mig, Herre, i din tjänst och låt mig bli till välsignelse, så att andra i och genom mig kan se och förstå vem Du är, och väckas till lovsång och tillbedjan.

10 Påsken 2012 Skärtorsdagen En näringsriktig måltid, en väl sammansatt kost är viktig för hälsan. Det människan äter tjänar att bygga upp, ge kraft och styrka. Energi och näring. I bönen Fader Vår ber vi: Vårt dagliga bröd giv oss i dag. En bön som vi av Luther lärt handlar om allt det människan behöver dag för dag, alltifrån mat och kläder till fibrer och näringsriktig kost. Till det bröd som vår Herre Jesus Kristus bryter i Skärtorsdagens första mässa, inför hans lidande och död, knyter han ett fantastiskt löfte när han säger: Tag och ät. Detta är min kropp. Brödet i Skärtorsdagens mässa i salen i övre våningen, bryts inte bara för att stilla hungriga lärjungars kroppsliga hunger utan också för att möta deras och alla lärjungars i alla tider hunger och törst efter levande Gud. Brödet brutet och delat i mässan, ger åt lärjungar i alla tider näring till trons liv. Bygger upp och håller vid liv tron, hoppet och kärleken. Tron på att Kristus är Guds Lamm som på korset bär bort och borttager världens synder. Hoppet om att Jesus Kristus är Uppståndelsen och Livet. Och tänder och utmanar kärlekens handlande i helgelsens fortsatta liv och verk. Långfredag Så älskade Gud världen skriver Joh i kap 3 och vers 16 att han utgav sin enfödde Son. Är det en kärlekens handling vi bevittnar där på korset? En kärlekens hälsning till oss, var och en i alla tider. En kärlekens självutgivelse på vilken vi kallas att svara, ja eller nej. Den botfärdige rövaren såg, kände igen och besvarade kärleken i en bön om förbarmande. Den obotfärdige däremot såg bara destruktivitet och hat, och blev kvar i sin bitterhet. Vid korset lämnar Jesus sin mor Maria åt aposteln Johannes beskydd. Inte ens i döden är det själviskheten och den egna smärtan som står i centrum, utan omsorgen. Vem är det som kan dö en sådan död? Är det för att det är Gud som dör som kärleken kan övervinna också i dödens till synes triumfatoriska ögonblick? Om Gud lider in sin kärlek i världen i och genom sin död på korset, vad är då vårt svar på denna handling? Påskdagen Är det möjligt? Det kan bara inte vara sant! Liv är liv, och död är död! Försök inte inbilla mig någonting annat eller? Vad sa du? Var det vakter vid graven? Finns det de som har sett och mött honom, levande!?

11 Skulle vi i dag kunna göra samma erfarenhet, att Han mötte oss genom tid och rum här och nu? Tänk om det är så!? Just precis så, som evangeliet i dag säger att det var: att graven var tom. Att Jesus överraskande och omvälvande visade sig som Uppstånden för lärjungarna, och gav dem nytt hop. Nytt mod, och frimodighet att bära berättelsen om detta vidare ända till oss som samlats till gudstjänst i nådens år Att våga tro det, att vilja tro det. Att välja att tro det därtill hjälp mig Gud! Annandag påsk Två lärjungar där på vägen. Det sker något i dem när de lyssnar till Honom som de vandrat med där på vägen till Emmaus och än mer vid målet, vid dagens slut. När han som slagit följe med dem bröt brödet vid aftonmåltiden och läste tackbönen med just det där tonfallet och på det sättet då fanns det ingen tvekan längre. Inga ord behövdes för att tolka upplevelsen, bara igenkännande leenden och blickar mellan glada och överraskade lärjungar som kunde bekräfta vad som rörde sig i hjärtat: Det är han! Lärjungarna i Emmaus har mött något som förvandlar och som fyller dem med en iver att få dela av sin erfarenhet till andra: De bröt genast upp och vände tillbaka till Jerusalem, berättar Lukas. Mitt i vardagen, i det konkret vardagliga som denna dag bar sorgens dräkt och kännetecken, möter de två lärjungarna ett stråk av himmel. Intuitivt i samtalets delande på vägen, och konkretiserat i bröd som bryts och vin som delas. Är det något av den aningen, något av den längtan efter mer, som lärjungarna grips av där på vägen som vi skulle behöva utbe oss som gåva av Gud? Att Gud fördjupar vår lyhördhet och vår känslighet, att kunna känna igen honom, både i vardagens vardagligheter i exempelvis mötet med en medvandrare eller följeslagare och i liturgins förtätade ögonblick; tag och ät, drick härav alla. Andra söndagen i Påsktiden, 15 april Påskens vittnen Jes 43:10-13, 1Kor 15:1-11, Joh 21:1-14 Ingen av lärjungarna vågade fråga honom vem han var. Det är inte en tystnad som stänger, utan som öppnar. De förstod att det var Herren. Inför den Helige, tystnar människan. När hjärta talar till hjärta kan orden få vila, och vilan i nuet vara nog. Men alla är inte passiva. Jesus går fram, tar ett bröd och ger åt dem likaså av fisken. Måltiden blir så en mötesplats mellan himmel och jord, och räcker åt förtvivlade och desillusionerade lärjungar nytt hopp och ny glöd. De förstår, och de vet nu att deras uppdrag inte längre bara gäller sjön, utan varje människa i världens hav. Människofiskare, det var ju det han hade sagt en gång.

12 På stranden en tidig morgon där sker ett möte som förvandlar. Vad sker tidigt om morgonen i vårt eget liv som kan få förvandla och påverka resten av den dagen i vårt eget liv, i våra relationer och förhållningssätt till det vi möter? På stranden denna morgon är det inte bara bröd utan också fisk som räcks åt lärjungarna. Fisken som symbol och tecken är en rik bild. Fisken tecknad i botten av dopskålar, som tecken på det nya livet som räcks oss genom dopets nya födelse. Fisken som kännetecknet kristna emellan, där den ena vid mötet med den andre tecknar sin halva av symbolen. En bild för hur vi tillsammans är kallade att vittna om Kristi uppståndelse. Bön: Öppna mitt hjärta för ditt tilltal, Herre. Hjälp mig att kunna spegla mitt eget liv, mina känslor, tankar, förhoppningar och längtan i berättelsen om hur din kärlek uppenbarats i världen och mött människor till upprättelse, helande och läkedom. Låt mig allt mer kunna bottna i ditt ja till mig, och kunna leva ut din kärlek i min vardag. Tredje söndagen i Påsktiden, 22 april Den gode herden Hes 34:11-16, 1 Petr 2:22-25, Joh 10:1-10 I dag talar Jesus om sig själv med hjälp av en bild. En bild av hur får följer sin herde och om hur fåren om natten samlas ihop, och det stängs till om fåren med en grind för att de skall vara lugna och trygga under nattens vila. Om ni har sett får springa omkring någon gång så vet ni att de ofta är många tillsammans och att de går dit som ledarfåret, eller herden, kallar dem. Inte alltid spikrakt, men ändå åt rätt håll. Det kan vara arbetsamt för herden att få alla att lyssna samtidigt och att gå åt samma håll. Bibeln talar ofta om fåret som ett exempel på hur Gud tålmodigt ropar på oss människor och vill få oss att gå åt rätt håll, att hitta hem till tryggheten hos Gud. Nu säger Jesus att han är den vars röst vi skall lyssna till och följa, precis som en god herdes röst som kallar ihop sin fårhjord. Det finns så mycket som vill få vår uppmärksamhet, så många röster som vill få oss att gå åt andra håll. I dag påminns vi om att söka allt bättre urskilja Jesu röst bland allt det där andra som finns runtomkring oss. Och vi tränas i det varje gång vi ber, firar gudstjänst, läser Bibeln. Den gode herden heter den här söndagen. En kristen är inte ensam utan församlingen är som en gemenskap som tillsammans söker vägar att komma närmare Jesus. Som tillsammans söker platser och tillfällen att få komma Jesus nära. Söker, som David skriver i en psalm som allra tydligast och mest handlar om Gud som herde, Psalt 23: ängar att vila på, vatten att släcka törst vid trygga omständigheter där Jesus får var den som ger vila och ny kraft. Bön: Tack Herre att Du vill vårda dig om mig som en herde. Hjälp mig att alltmer se och bejaka min tillhörighet till dig, och mitt beroende av dig.

13 Fjärde söndagen i Påsktiden, 29 april Vägen till livet Jes 54:7-10, Hebr 13:12-16, Joh 16:16-22 Det handlar i dag om upplevd tid. Tid är ju på ett sätt något relativt. Vi kan uppleva den som kort eller lång, som otillräcklig eller som närmast oändligt utsträckt. Allt handlar om hur vi ser på det som sker, och hur mycket glädje och inspiration just det innevarande ögonblicket ger. På det sättet är tiden relativ och beroende av vår inställning till den, trots att den mätt i sekunder och minuter alltid är lika lång. Hur lång tid tar det, varför dröjer det så länge innan Guds rike bryter in och vi får se det vi nu endast anar i tro? Är det inte den frågan som ligger bakom Jesu tal i dagens text? Lärjungarna undrar vad som skall ske när Jesus tas ifrån dem och utlämnas till att ge sig liv till världens frälsning. Och Jesus svarar: "En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen". Det är inte en angivelse av datum, tid eller år för när Jesus kommer tillbaka i makt på himmelens skyar, utan ett löfte om att Jesus är med oss all tid och att Jesu närvaro kan fylla väntan med en kvalitet som gör att väntan kan kännas kort - också om den i yttre mening blir lång. Nära Jesus anas och kan himmelriket tas emot redan här och nu. Nära Jesus är det som skall komma en dag på ett sätt redan här. I Ord och sakrament inbjuds vi att leva nära Jesus, och få kraft att vandra den kristna vägen dag för dag, så länge det heter i dag. I väntan, längtan och bön efter den dag då Gud skall skapa nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor. Bön: Herre, låt ingenting få skilja mig från din kärlek. Driv undan allt som vill hindra min överlåtelse och min åstundan efter dig. Femte söndagen i Påsktiden, 5 maj Att växa i tro Hos 11:1-4, 1 Joh 4:10-16, Joh 16:5-11 Evangelietexten riktar blicken mot det som skall ske efter Jesu död, uppståndelse och förhärligande - att den Helige Ande skall sändas som hjälpare. Sändas för att hjälpa lärjungar att växa i tro, att fördjupas i sin tro och tillit. Jesus ger sitt liv till lösen och räddning för världen. Den Helige Ande väcker och tänder tro på Kristi verk i människors hjärtan. Treenigheten är inte bara en princip att bekänna sig till i Kyrkans trosbekännelser, utan en verklighet där Gud aktivt drar in människor i trons kraftfält; behåller och fördjupar tron, hoppet och kärleken. Fader, Son och Helig Ande, tre i en och en i tre - för att föda, nära och fördjupa trons tillit och växt. Bön: Andas ditt liv i mig, Herre. Säg till min själ att du är i mig, och jag i dig.

14 Bönsöndag, 12 maj Bönen 1 Mos 18:26-32, Ef 3:14-21, Luk 18:1-8 I dagens evangelium ger Jesus oss en liknelse för att som det heter lära oss att alltid be och inte ge upp. Är det två av våra vanligaste svårigheter med bönen som Jesus tar fram, att bönen blir så sporadisk att vi mellan bönetillfällena glömmer bort att vi alls bett, och att vi så lätt ger upp när vi tycker att vi inte får det som vi bett om? Bön är så mycket mer än att begära, att utbe sig det ena eller andra av Gud; framgång, hälsa, glädje eller vad det nu kan vara. Bön är en hållning, en livshållning - ett sätt att förhålla sig till livet. Att dela alla tankar, längtan, frustration, förhoppningar, glädje eller sorg med den Gud som vi tror är oss nära i Jesus Kristus - och som vill vara med oss i glädje och sorg, mörka såväl som ljusa dagar. Bön är att lägga i Guds hand önskningar, frågor, förhoppningar och besvikelser i tillit till att Gud vill beskydda, bevara och välsigna mig vad som än händer - också när det händer som jag inte ville skulle hända. Bönsöndag firar vi i dag och vi uppmuntras att hålla ut i vår bön, att alltid be - be om att Guds vilja skulle ske på jorden såsom i himlen till tröst, läkedom, helande och upprättelse i det egna hjärtat, i världens liv och öden och i nära och käras liv och omständigheter. Kristi Himmelsfärds dag, 16 maj Herre över allting 2 Kung 2:11-14, Apg 1:1-11, Mark 16:19-20 Dagens text utspelar sig på två plan, på två nivåer. Dels beskrivs hur Jesus talar till och instruerar sina lärjungar i ett sista tal på jorden - vid en sista manifestation av uppståndelsens verklighet, nu 40 dagar efter Påskdagen. Dels hur Jesus talar, fast nu på ett nytt sätt genom att låta lärjungarnas predikan åtföljas av tecken, av att det visar sig att det ligger makt och kraft bakom lärjungarnas ord - uppståndelsens kraft. Och det är ju så vi hör Jesus tala i dag. Ordet blir levande. Berättelsen om Jesus får liv och drar oss in i trons liv, en djupare förening med uppstånden och levande Gud. Kristi Himmelsfärds dag, den dag då Kristus sätter sig på maktens högra sida i himmelen, till dess han skall komma åter i makt och härlighet och låta tid bli till evighet och alla löften gå i uppfyllelse. Löftet om en slutlig seger över synd, död och ondska.

15 Kristi Himmelsfärds dag handlar inte om en Gud som drar sig undan, om en Gud som inte längre orkar bry sig om världens problem och som lämnat människan ensam till att försöka göra det bästa av situationen. Himmelsfärden handlar istället om hur Gud nu kan komma nära. Komma varje människa över jordens yta, i alla tider, nära. Det är inte längre bara de närmaste lärjungarna, de som vandrade med honom i det heliga landet för nu 2000 år sedan som kan relatera till honom. Utan som himlafaren, som insatt i Guds egen existensform, kan han genom tid och rum komma var och en nära som söker honom. Bön: Tack, Herre, för din himmelsfärd. Tack att du därför inte är långt borta från någon enda av oss, utan kan möta mig i varje nytt nu med din läkande och förvandlande närvaro. Söndagen f pingst, 19 maj Hjälparen kommer Sak 14:6-9, Rom 8:16-18, Joh 15:26-16:4 Hur kan vi tala om och förstå den helige Ande? Att Gud är tre, men ändå en Fader, Son och Helig Ande bekänner vi söndag efter söndag i kyrkans trosbekännelse. Skapare, Frälsare och Heliggörare. Ändå är kanske Anden den sida av Gud som är svårast att förstå, svårast att få grepp om. Och vi nöjer oss kanske med att tala om Anden som en kraft, något osynligt som gör Ordet levande och verksamt. Symbolsikt avbildar vi Anden som en duva och placerar över dopfunten eller över predikstolen som en bild av att Anden kommer till vattnet i dopets sakrament och bär Jesu liv till den som döps, och att utan Anden blir predikans ord inte mycket mer än mänsklig visdom (om ens det). Nu talar Jesus i dagens evangelium om Anden i mer personliga termer. Om Anden som den som levandegör och vidareför det Jesus fört in i världen. Att Anden är den som för oss in i en djupare förtrogenhet med Jesu verk, och att Anden behåller oss i och för oss fram till en djupare tro. Vi firar söndagen före pingst. Pingsthelgen har fått en förberedelsesöndag. Under de tio dagarna mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingst var lärjungakretsen samlad i salen i övre våningen, och man väntade på att löftet skulle gå i uppfyllse. Att den Hjälpare som Jesus talat om skulle utgjutas. Detta kan hjälpa oss att formulera vår korta förväntansfulla bön: Kom, Helige Ande. Kom och hjälp oss att kunna tro. Hjälp oss att inte tappa Jesus ur blickfånget. Hjälp oss att leva fokuserade kring Ordet och sakramenten. Kom och gör Jesus levande för oss.

16 Pingstdagen, 26 maj Den helige Ande 1 Mos 11:1-9, Apg 2:1-11, Joh 14:25-29 Känn ingen oro och tappa inte modet. Detta säger Jesus direkt efter att han beskrivit den Helige Ande som vår Hjälpare. Anden är alltså inte bara en kraft, en känsla, en ogripbar och diffus storhet utan han är Guds utsträckta hand till vår hjälp. Att inte känna någon oro, är det möjligt? Att aldrig få känna missmodighet och uppgivenhet, klarar jag det? Är kristendomen ytterligare ett måste, något att vara stark för att klara av? Detta hr jag sagt er medan jag är kvar hos er sa Jesus i textens inledning. Jesu undervisning om den Helige Ande handlar om att vi så lätt tappar Jesus ur sikte i våra liv. Lärjungarna skulle inte alltid ha Jesus synlig, konkret närvarande inför sina ögon att komma till med alla sina bekymmer och frågor. Men genom den kommande Andens hjälp skulle det ändå vara möjligt. Genom Andens hjälp skull vilsna, rädda, desillusionerade lärjungar alltid ha en väg till djupare och förnyande relation med Jesus. Också vi finns i det löftet. På ytplanet, i första anblickens ljus finns det alltid det som kommer att fylla oss med oro, och göra oss beredda att tappa allt mod och all frimodighet. Men inbjudan gäller också oss, att våga stanna upp. Orka lyssna inåt, utåt, uppåt efter Guds närvaro i och genom allt det som sker. Inbjudan att gång på gång be: Kom Helige Ande. Kom och hjälp mig att kunna bottna allt mer i vetskap om att jag trots allt är buren av Guds kärlek. Omsluten av Guds frid. Innesluten i en god mening och vilja för mitt liv. Bön: Ja, kom Helige Ande, och hjälp mig att allt mer kunna se och ta emot Jesus som min Frälsare och Herre. Tala du högre än oron och missmodet i mitt hjärta. Låt mig allt mer och allt tydligare kunna vila i min kallelse, att se och kunna bejaka att mitt liv vilar i Guds hand och inte i omständigheternas kastbyar. Låt mitt inre komma till ro. Viska ditt ja i mig, så tydligt att jag aldrig behöver tveka och tappa modet, om var trons källa är belägen. Annandag Pingst, 27 maj Andens vind över världen 2 Mos 17:1-7, Apg 10:42-48, Joh 6:44-47 Andens vind över världen är temat Annandag pingst. En helgdag som inte längre är röd och arbetsfri i almanackan. Kanske en bild för en viktig aspekt av Andens liv och verk i våra liv. Anden är inte ett fritt tillval, något extra och lite mer högtidligt som hör festen och glädjen över trons liv till. Istället är Anden den nödvändiga förutsättningen för trons växt i vardagen, för uthålligheten och förblivandet nära trons källsprång. Evangelietexten i dag nämner Faderns sändning av Sonen, och Sonens inlemmande av alla som vill vara lärjungar i Sonens seger över döden och fördärvsmakterna, och därmed löftet om evigt liv genom Jesus.

17 Andens del i detta nämns inte uttryckligen, men är ändå den tysta förutsättningen. Där Anden inte får ingång i en människas hjärta, får väcka och tända längtan och föra människan inom hörhåll för evangeliet där förblir människan stum och tom inför Gud. Blank i sitt sökande och döv för himmelens möjlighet. Den helige Andes vind går ut över världen, så länge de heter i dag, och söker hjärtan som vill öppna sig för Guds kärleks tilltal. För talet om att Gud sänt sin Son i världen, för att genom honom dra alla till sig. Heliga Trefaldighets dag, 3 juni Missionsdagen Gud - Fader, Son och Ande 5 Mos 6:4-9, Apg 2:24-35, Matt 11:25-27 Tre och ändå en. Fader, Son och helig Ande. Jesus tackar Gud för att Gud har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Tre-enigheten har våra förnuft svårt för, men hjärtat kan i denna lära finna tröst och glädje. För det handlar om att Gud är gemenskap mellan Fadern, Sonen och Anden, och Gud vill dra oss alla djupare in i den gemenskapen. Gud är en och ändå tre. Tre och ändå en. Fadern Skaparen Sonen - Frälsaren Anden Livgivaren, den som vill ge liv åt vår tro. Nu i försommartid påminns vi särskilt om att Gud ger liv. Att han är den som vill oss (och alla människor - därav också Missionsperspektivet denna dag) allt gott; att få njuta av blommor och färger, fåglar, sol och värme. Men hans största gåva till oss är Sonen, Jesus, som gav sitt liv för oss, för att vi skulle få leva. Och deras gemensamma gåva till oss är Anden, som vill ständigt påminna oss om Gud, och få tron att växa. Första söndagen e Trefaldighet, 10 juni Vårt dop Hes 36:25-28, Rom 6:3-11, Joh 3:1-8 I skydd av natten vågar Nikodemus säga och uttrycka det han inte öppet och rakryggat vågat erkänna: vi vet att det är från Gud du har kommit. Förnekat i dagsljuset, men tillåtet i skydd av mörkret. Det politiskt inkorrekta som mellan skål och vägg kan sägas, men inte fästas i något offentligt protokoll. Nikodemus tog skydd av natten och kommer i samtal med Jesus omkring något som framstod allt annat än i förklarat ljus: att bli född av vatten och ande och att bli född på nytt. Innebörden var dunkel för Nikodemus, den lagkloke och skolade. I skydd av mörkret söker Nikodemus svar på frågan om hur tron väcks och fördjupas. Svaret på frågan förblir i mörker och fördold om inte Gud ger ljus över den. I Guds ljus ser vi ljus,

18 även i natten omkring oss. Födda på nytt, av vatten och ande, får vi ta emot liv från Gud och får vi ljus över mål och mening, vardan och varthän. I nattens mörker är alla katter grå. I ljuset från Kristus blir konturerna tydliga, och svart och vitt distinkt och åtskilda. Nikodemus söker, och Jesus möter honom med värme och kärlek. I vårt sökande får vi vara vissa om samma bemötande. Gud är där för oss. Men är vi där för honom, också i det öppna? Också i sorlets och stressens ljus, och inte bara i nattens filosoferande över livets hemligheter och mångtydighet? Andra söndagen e Trefaldighet, 17 juni Kallelsen till Guds rike Sak 3:1-7, Upp 19:5-9, Luk 14:15-24 Förlåt att jag inte kan komma, ursäktade sig en av dem som Jesus talar om i sin liknelse om inbjudan som gått ut till att vara med vid en stor bjudning. Skälet till upptagenheten var hos en av de inbjudna en nyinköpt åker, som bara måste inspekteras. Tid för fest och nöje var det bara inte tal om. En annan ursäktade sig med hänvisning till nyinköpta dragdjur som måste kontrolleras, och en tredje med att kvalitetstid med de närmaste stod högre på agendan. Alla tre har legitima orsaker att säga nej, att avböja. Det hinns bara inte med just nu, att också orka med att gå på bjudning hur trevligt det än vore. I en fulltecknad almanacka och i en tid där prioriteringar måste ske, är ursäkterna förståeliga och kanske också försvarbara. Men nu talar inte Jesus i största allmänhet om skäl för eller mot att hinna odla det sociala livet, och om att säga nej till en inbjudan då och då. Jesus talar om något mycket mer grundläggande, om människans lomhördhet för inbjudan till att säga ja till festernas fest det himmelska gästabudet hos Gud. Frågan blir då, är det så att omsorg om vardagslivets allehanda och alla måsten och krav, riskerar att skymma det viktigaste och mest grundläggande; lyhördheten för Guds kallelse att leva nära honom, att låta sig få del av hans omsorg och kärlek? Festernas fest har en början redan här och nu. När måltiden dukas på altaret, när bön och gudstjänst firas. Kallade av Gud, väntade, medräknade, inbjudna. Men hör vi, och hur svarar vi? Midsommardagen, 23 juni Skapelsen 1 Mos 1:1-13, Apg 14:15-17, Joh 1:1-5 Svensk midsommar, med ett ljus som dröjer sig kvar nästan natten igenom och med blomster under huvudkudden och dans kring lövad stång. Det är något speciellt med den känsla som griper tag om ordet midsommar, och som öppnar själen mot att ana något bortom blommorna, bortom bergen...

19 En glädje och en tacksägelse över livet strömmar fram, om än ordlös i midsommartid - men ändå finns den där; tack, att jag får leva, finnas till och får dofta, känna, erfara... I kyrkans texter denna dag lyfts både skapelseberättelsen från 1 Mosebok och Johannesvangeliets tolkning av denna fram. Allt har en början. En början i en god avsikt, en akt av slösande fantasi och skaparkraft. Det är inte ett blind öde, en naturnödvändig explosion som är orsak till allt. Allt finns till därför att någon ville det. Att någon så älskade världen... (redan innan den fanns till) Denne Någon tar i anspråk smällar och blixtar och dunder, för att ur intet låta allt träda farm - bli till och få form. Ett varmt älskande Fadershjärta anas, ett gudomligt Logos (Ord) som säger: Varde ljus, och det vart... Och Ordet blir människa, tar kött i Jesus Kristus - och talar ansikte mot ansikte med människan - och kallar henne hem, tillbaka till Gud. Skapelsen har en Skapare, en grund och ett ursprung - men också ett mål, att i Jesus Kristus finna vägen till Gud. Johannes Döparens dag, 24 juni Den Högstes profet Jes 49:1-2, Apg 19:4, Luk 1:51-7 Johannes döparen, förelöparen och vägröjaren till Kristus. Sakarias och Elisabets barns födelse är omgärdat av längtan och av förutsägelser. Detta barn skall bereda rum och rymd i människors hjärtan för att ta emot Frälsaren. Evangelietexten slutar: "så att Herren får ett folk som är berett." Johannes döparen bereder väg för Messias. I öknen skall ett rop ljud; Gör bättring, låt döpa er - Messias är nära. Ökenprofeten Johannes kärva stämma kommer att väcka genklang i människors hjärtan och ge en ny ingång för Gud. Att bereda väg, röja undan så att själen hör, förstår och är beredd att ta emot är verklighet också i dag. Också i vårt dagliga liv och djupare överlåtelse till Kristus behövs väg beredas för Ordets djupare ingång hos oss. Det finns både människor, händelser och erfarenheter i vår dagliga livssituation som i dag får fungera som en Johannes Vägröjaren för oss, så att vi tydligare ser och kan bejaka Guds väg i våra liv. Tack Gud för dem.

20 Fjärde söndagen e Trefaldighet, 1 juli Att inte döma 2 Sam 12:1-7, Rom 2:1-4, Matt 7:1-5 Flisan och bjälken. En bild ur dagens evangelium. En flisa, en tagg gör ont och vi gör allt för att få bort den så fort som möjligt. När något sticker till söker vi med pincett och förstoringsglas efter det som stack oss, för att bli fria. Mötet, kollisionen med andra människor, i hårda ord i irritation över deras sätt och beteende sticker oss ibland obarmhärtigt och vi reagerar intuitivt med samma reaktion som om vi stuckit oss på något vasst. Vi vill bara bli av med det där besvärliga, och vi irriterar oss, dömer ut och talar om den andres många andra fel och brister. Annat är det med bjälken. Den har vi lärt oss på ett sätt att leva med. Den tynger, den skymmer sikten och vi har accepterat att leva med den kanske t.o.m. så fullt ut att vi inte längre är medvetna om våra blinda fläckar, om att det är som om vi såg och bedömde allt som genom ett blickfält skymt av en bjälke. Men andra ser och lider desto mer av vårt perspektiv. Men nu handlar texten om möjligheten att bli fri, att få en ny syn. Att komma i en ny relation både till sig själv och andra. På korset möts alla tiders bjälkar såväl som flisor. I hans (Jesu) död är slutligen dödens onda helt fördrivet. Herre, Jesus Krist Guds Son dig jag väntar nåd ifrån, som vi sjunger i en psalm. Att inte döma är överskriften. Kan låta mekaniskt, som att man en gång för alla bestämt sig för att inte längre döma. Genom Guds nåd kan det naturligtvis bli så också. Men oftare och mer troligt förs vi in i en process där vi allt mer ser och erfar hur Kristus vill låta sin förlåtelse omforma oss till, att se både oss själva och varandra med kärlekens varma blick. Apostladagen, 8 juli Sänd mig Hes 1:26-2:3, 8-10, 1 Tim 1:12-17, Luk 5:1-11 Av fiskare på Genesarets sjö skall bli apostlar med uppdrag att förkunna evangeliet i hela världen. Av fiskare vid sjön skall bli människofiskare i människovimlet. Ett garn, ett nät, skall kastas ut över tidens hav - och människor av alla språk, nationer och tider skall låta sig bärgas in mot den eviga stranden, i den himmelska glädjen. Det handlar i dag om den särskilda kallelsen i kyrkans tjänst, till livslångt uppdrag i kyrkans ämbete. Apostaluppdraget har förts vidare generation efter generation, och gestaltas allt fort i de treledade uppdraget som biskop, präst och diakon - där biskopen har tillsyn och enhetens ämbete.

21 Ändå handlar det också om allas kallelse. Kallelsen till att se och uppmuntra nya kalleser till tjänst i kyrkan, men också kallelsen att leva och låta sig näras i kyrkans gemenskap med och av den tro som burit allt sedan apostlarnas dagar. Den tro som ser hur Kristus kan fylla näten med fisk också i dag. Att han är den som kan ge mitt liv mål och mening - och också efter perioder där jag inte ser något resultat av min tro, kan överraska mig med nytt liv. Då som nu är det ett öppet hjärta Herren kan förvandla. Petrus tog sin Herre på orden, och undret skedde. Trots alla invändningar yrkesmannen Petrus kunde ha lade han i tro och tillit allt i Guds hand. Och då kunde undret ske; liv och liv i överflöd. Sjätte söndagen e Trefaldighet, 15 juli Efterföljelse 3 Mos 19:1-2, 13-18, 1 Petr 1:13-16, Matt 5:20-26 Det är ett stycke ur Bergspredikan som är dagens evangelium. Kravet kan kännas övermäktigt. Förväntan orimlig. Kan man verkligen leva konfliktfritt, och i ständig beredskap att urskulda och söka försoning? Bergspredikan målar idealet. Målar möjligheterna och inspirerar till att låta Jesu kärlek få mer och mer ingång i det egna livet. På efterföljelsens väg kallas vi närmare och närmare Jesu hjärta, för att av Jesus utmanas att söka förlåta såsom han har förlåtit oss. Det är en daglig övning, och en väg där vi ibland tycker oss ta två steg bakåt och inget framåt. Ändå sker det något nära Jesus. Vi kan få upptäcka hur den förlåtelse vi själva är förlåtna med får smälta ned vårt eget hjärtas hårdhet, och föda in något av Kristi sinnelag hos oss. Dagens evangelium utmanar till att söka göra sig medveten om, och arbeta med, de relationer som gått i baklås. Hur mycket vi än tror oss inte påverkas av dem, så ligger de där och skaver och stör. Dagens evangelium inbjuder oss att mer och mer låta oss förvandlas av kärlekens makt, till att älska med den kärlek vi själva är älskade med. Kristi Förklarings dag, 22 juli Jesus förhärligad 2 Mos 24:12-18, 2 Petr 1:16-18, Matt 17:1-8 Det finns ögonblick i livet då allt står fram i ett förklarat sken, då allt tycks glasklart och jag ser allt i positiva färger. Ögonblick då tillvaron genomströmmas av evighet, av glädje och lycka. Stunder då världen tycks stanna upp för en stund, och jag bara får bottna i nuet - vila i att jag är till.