handlingsplan för narkotikapolitiken

Transkript

1

2 Första sidan ur regeringens handlingsplan för narkotikapolitiken Handlingsplanen för narkotikapolitiken slår fast att det långsiktiga förebyggande arbetet för att få ett samhälle fritt från narkotika måste fortsätta. Arbetet på lokal nivå är avgörande för framgångsrika resultat. Samtidigt måste samarbetet inom EU och internationellt öka eftersom nästan all narkotika som konsumeras kommer från utlandet. Barn, ungdomar och föräldrar är särskilt prioriterade målgrupper. Propositionen 2005/06:30 Nationella alkohol- och narkotikahandlingsplaner behandlades av Riksdagen under våren Ett samhälle utan narkotika ger bättre folkhälsa och ökad välfärd Narkotikapolitiken bygger på att människor ska ha rätt till ett värdigt liv i ett samhälle som slår vakt om enskildas behov av trygghet och säkerhet. Narkotikan får aldrig tillåtas hota individers hälsa, livskvalitet och trygghet eller den allmänna välfärden och demokratins utveckling. Det övergripande målet för Sveriges narkotikapolitik är: ett narkotikafritt samhälle. Narkotikapolitiken är en del av folkhälsopolitiken. Den nationella folkhälsopolitiken ska bidra till att förebygga användningen av narkotika genom ett samordnat arbete på alla nivåer i samhället. För att få ett narkotikafritt samhälle finns tre delmål. Dessa är att minska rekryteringen till missbruk förmå personer med missbruksproblem att upphöra med sitt missbruk minska tillgången på narkotika. Rekryteringen till missbruk ska minska För att hindra att människor börjar använda narkotika krävs insatser inom flera av målområdena för Sveriges folkhälsopolitik. Samhället kan bidra till att stärka individens motståndskraft mot att lockas in i olika drogkulturer och missbruk genom att skapa integration och delaktighet, trygga uppväxtförhållanden, en väl fungerande skola och arbetsmarknad, goda förutsättningar för fysisk aktivitet med mera. Förebyggande insatser har visat sig ha ett stort genomslag för att minska rekryteringen till missbruk. De går ut på att få så många som möjligtatt ta avstånd från narkotika, att de som har en positiv attityd till narkotika förändrar sin inställning och att de som har prövat eller använder narkotika förändrar sitt beteende. Användningen av narkotika i Sverige År 2004 uppgav 10 % av de tillfrågade iåldern år att de någon gång använt cannabis, vilket motsvarar drygt personer. De senaste årens skol- och mönstringsundersökningar visar på en minskad narkotikaerfarenhet bland ungdomar. Andelen skolelever som någon gång använt narkotika var som högst i början av 1970-talet då andelen låg kring 15 %. År 2007 var andelen 6 % för pojkar och 5 % för flickor. Cirka personer har ett tungt missbruk av narkotika. Upp emot 90 procent av injektionsmissbrukarna bedöms bära på hepatit C. År 2004 dog 135 personer i Sverige som en direkt följd av sitt narkotikamissbruk. Källa: Drogutvecklingen i Sverige, rapport 2007 Folkhälsopolitikens elva målområden Den svenska folkhälsopolitiken har det övergripande målet att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. För att nå det krävs insatser av myndigheter, landsting, kommuner med flera inom ett stort antal politikområden. Som vägledning för arbetet är folkhälsopolitiken indelad i elva målområden: 1. Delaktighet och inflytande i samhället 2. Ekonomisk och social trygghet 3. Trygga och goda uppväxtvillkor 4. Ökad hälsa i arbetslivet 5. Sunda och säkra miljöer och produkter 6. En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård 7. Gott skydd mot smittspridning 8. Trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa 9. Ökad fysisk aktivitet 10. Goda matvanor och säkra livsmedel 11. Minskat bruk av tobak och alkohol, ett samhälle fritt från narkotika och dopning samt minskade skadeverkningar av över drivet spelande För en framgångsrik narkotikapolitik krävs insatser inom flera av målområdena. Narkotika ingår också särskilt i målområde 11.

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sverige och narkotika 4-6 Intervju med Per Johansson, RNS 7-9 Tyck till om svensk narkotikapolitik Vad gör KRIS? Lägesbeskrivning från EMCDDA i Lissabon Socialpolitiskt engagemang i litteraturen Europeiska städer mot narkotika Polisen och den svenska narkotikapolitiken 36-41

4 Ralf Löfstedt, ämnesråd vid Socialdepartementet Ralf Löfstedt du har ju varit med väldigt länge i den narkotikapolitiska branschen. Om vi går tillbaka till 1998 när vi hade det så kallade UNGASS (United Nations General Assembly Special Session on Drugs) så satsade Sverige ganska rejält i sitt deltagande. Man kom ju fram till uttalanden där i slutet av sessionen, bland annat en politisk deklaration där man sa att om tio år, dvs 2008, även om det nu blev 2009, så skulle man avsevärt ha eliminerat eller reducerat förekomsten av odlingar av kokabusken, opiumvallmo och cannabis. Hur gick det med det där? Det fanns ju faktiskt en uppföljning som började 2008 med ett år av vad vi kallade global reflection. Vad hände sen? Man kan inte se att det har varit några dramatiska förändringar när det gäller narkotikautvecklingen i världen som var målet med den politiska deklarationen tog man i New York också ett antal andra dokument som var ledande och som haft en del betydelse, vill jag mena, genom åren. Det var ju bland annat första gången som man tog ett dokument om demand reduction (efterfrågeminskning). Hela FN-systemet har ju tidigare varit väldigt fokuserat, och är väl det i viss mån fortfarande, på kontrollsidan. Just det här med att få ner efterfrågan var ju någonting som man då i New York tog en deklaration kring, och det var, vad jag vet, det första dokumentet. Man kan inom parentes säga att det var en kärngrupp av sådana som var specifikt intresserade av den typen av frågor förutom Sverige också Holland, Kanada, Australien och USA som var rätt aktiva. Sedan var det andra dokument, som det här med bistånd, alternativ utveckling, och kontrollsidan. Sammantaget tycker jag att sessionen 1998 har fått ett visst genomslag. Om man sedan tittar på utvecklingen så är det ju så att narkotikafrågan är intimt förknippad med politiska frågor. Om vi tar Afghanistan, Latinamerika eller Mexiko och de problem som finns där så är det svårt att komma åt dom med den här typen av narkotikapolitiska insatser. Narkotika, terrorism och global säkerhet hänger intimt ihop. UNODC är ett sekretariat inom FN som både ska hantera narkotikafrågor och brottspreventiva frågor. Vad som gjordes 2008 var att olika rapporter producerades, både från FN och EU. EU tog fram, och centret (EMCDDA) var med, en egen rapport, kommissionen gjorde en egen rapport om utvecklingen sedan Man kan väl säga att det har

5 inte blivit så mycket bättre men det har inte blivit så mycket sämre heller. Du frågade tidigare hur man ser på Sverige. Vi har en tydlig politik. Vi vill gärna driva den internationellt men vi är ganska dåliga på att vara med. Om du tittar på holländarna till exempel så är dom med överallt och det måste man vara om man på allvar vill ha impact. Ja. när du är ute och reser mycket så antar jag att människor har synpunkter på det som diskuteras. Finns det något intresse för svensk narkotikapolitik utomlands? Hur man än vrider och vänder på det så är användningen av narkotika i Sverige på en ganska låg nivå. Vi har ett massivt stöd för den restriktiva narkotikapolitiken i Sverige, ett folkligt förankrat stöd. Då kanske man skulle kunna fråga sig finns det något intresse för det utomlands eller tycker man att det där är bara nonsens. Det passar kanske Sverige, men det passar inte oss. Det är några som inviteras från respektive land. Har du en eller två från varje land så blir det ju rätt stort redan i EUsammanhang. En del går direkt via organisationerna och det har jag ingen kontroll på, men det som kommer från Pompidou-gruppen kommer oftast till mig och sedan är det min sak Det beror lite på. Jag skulle nog fortfarande vilja hävda att man lyssnar på Sverige. Det finns tre läger kan man säga. att slussa det vidare där jag tycker att det skulle kunna finnas lämpligt folk. Det är där jag ser att det inte alltid är så lätt. Dels dom som ser oss som ett föredöme. Sen finns det dom som ser oss som motpart och av dom finns Det finns tre läger kan man säga. Dels dom som också så att i EU Sedan är det väl det två typer. En som finns inget sådant missförstår ganska ser oss som ett föredöme. Sen finns det dom forum direkt. Man mycket av vår politik, som ser oss som motpart och av dom finns det genomför en eller antingen för att man annan konferens vill missförstå det eller två typer. En som missförstår ganska mycket av men EU har ingen för att man faktiskt inte vår politik, antingen för att man vill missförstå praktikerdiskussion. Det finns den förstår. Det är svårt att föra en sån här diskussion. I Sverige har vi tikagruppen men det eller föra att man faktiskt inte förstår horisontella narko- också haft ett ganska högt tonläge som är svårt att översätta det är ju i grunden en rådsarbetsgrupp med folk som jag till ett annat språk och andra kulturer som man måste ta med som representerar ministerierna i de olika länderna. Den i diskussionen. gruppen blir mer och mer av en diskussionsgrupp med generalister på knarkområdet men vi är ju inga praktiker. Om vi pratar om mänskliga rättigheter till exempel och tvångsvård för missbrukare så är det en väldig skillnad på Pompidou-gruppen har försökt att profilera sig. FN är ännu att göra det hemma i Sverige och att göra det i Ryssland, mer abstrakt. Afghanistan eller Kina. Det blir lätt missförstånd men fortfarande är det väl så att vår röst i ett internationellt sammanhang bygger ytterst på att vi gör det troligt att det går att håll att narkotikafrågan inte ligger så högt upp på agen- När vi har talat med andra så har det antytts från en del påverka den här situationen med en narkotikapolitik, och det dan längre som den har gjort tidigare. Är det något som kan vi göra så länge vi kan visa lägre siffror än många andra du skulle hålla med om? länder. Det blir svårt att runda och strunta i det vi säger. Sen kan man säga att vi har fel eller att vår målsättning är orealistisk eller att vi kastar missbrukarna i fängelse. Kriminaliserfarande en tydlig linje. Där är det egentligen ingen skillnad. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Regeringen har ju fortingsfrågan är också en svår fråga att föra i andra länder. Det Handlingsplanerna är i stort sett likadana. Den förra regeringens handlingsplan fortsätter i stort i den nuvarande regerin- hänger både på andra länder men också på oss själva. Det finns egentligen väldigt få forum för utbyte mellan svenska gens handlingsplan. Man satsar rätt mycket pengar under praktiker och praktiker från andra länder. Pompidou-gruppen har försökt utveckla den här typen av arbetsgrupper och också lite skillnad på ministrar hur pass engagerade dom den här handlingsplansperioden. Sen är det naturligtvis konferenser men det är inte så lätt att få iväg svenskar på är. Gertrud Sigurdsen till exempel är väl svår att slå som den typen av diskussioner heller vilket gör att omgivningen frontfigur. får ingen riktigt bra bild av vad vi egentligen gör och vad saker och ting står för som vi beskriver. Och vi får en dålig bild av vad som egentligen händer i andra länder. Varför har vi det problemet tror du? Varför är det svårt att få iväg svenskar på den här typen av konferenser? Jag vet faktiskt inte. Kanske slimmade organisationer, kostnader och möjligtvis också bristande intresse för vad andra håller på med. Jag kan inte riktigt svara på det. Det är också svårt att få svenska experter till konsultverksamheter inom ramen för FN till exempel. Experter finns ju i en organisation och dom är kanske svåra att ersätta under ett år. Organisationerna släpper ogärna iväg folk. Du säger att det kan vara ekonomin och kanske bristande intresse, men finns det från statligt eller kommunalt håll några som puffar för det här? Finns det överhuvudtaget någon som talar om vad det finns för konferenser eller är det mer tur än skicklighet att man får reda på vad som är aktuellt? Om vi jämför oss med holländarna och vad dom satsar på just den här frågan så kan man vl säga att det finns en del kvar att önska. Under EU-ordförandeskapet i Sverige diskuterades alkohol mycket men inte så mycket narkotikan. Det var ett taktiskt övervägande. Man klarar inte hur mycket som helst. Narkotikan rullar på på något sätt medan när det gäller alkoholen så såg vi en möjlighet att göra ett genomslag med både EU och global strategi på alkoholområdet. Det är också en kärnfråga för Sverige så i det läget

6 valde man att prioritera alkoholen för att få genomslag på det. Man klarar inte hur mycket som helst. Vi har gjort rätt mycket ändå på narkotikasidan. Till exempel? Vi tog fram en rådsslutsats om prevention När du nu säger vi då talar du om? Den horisontella narkotikagruppen. EU-beslut som tas upp i rådet bearbetas av den här gruppen som formellt är en tvärsektoriell grupp. Sedan finns det några andra arbetsgrupper som arbetar specifikt med polisfrågor eller tullfrågor, men narkotikafrågan hör egentligen hemma i den här gruppen. Det som vi tog fram som en svensk grej var att vi gjorde en rådsrekommendation kring prevention ett mer politiskt dokument, att det här är en viktig del. Det har varit väldigt mycket harm reduction-diskussioner i EU så vi ville puffa för prevention. Vi håller också på med slutsatser och rekommendationer kring forskning. Kommissionen tog ju fram en rapport om narkotikarelaterad forskning som man hade en konferens om i september och på basis av den och diskussionerna där så har man tagit fram slutsatser som också har antagits av rådet. Vi har också fokuserat mycket på Västafrika och hela den problematiken. Vi har drivit både specifika möten på plats och också i den horisontella gruppen, och också i diskussioner med USA. Det finns en oro kring nya smugglingsvägar. Du nämnde harm reduction. För tiotalet år sedan menade man kanske inte riktigt samma sak med harm reduction som man menar idag. Idag omfattar ju harm reduction i stort sett allt från ökad tillgång till lågtröskelprogram för metadon, injektionsrum, fria sprutor och vad det nu kan vara. Är harm reductionrörelsen, enligt din bedömning, något som tar mer och mer utrymme på bekostnad av andra insatser? Jag har lite svårt att se i vilken mån de tar utrymme från andra insatser, men retoriskt så har de gått framåt. Det märktes inte minst vid 2009 års uppföljning av UNGASS. Det var mycket dramatik och fokus. Men mycket av det där har vi själva. Annat vill vi inte veta av. Jag tycker själv att harm reduction är ett ganska dåligt begrepp. Det är så svampigt. Det säger ingenting. Vissa länder kan acceptera delar av det och andra accepterar kanske inte andra delar av det. Injektionsrum och heroinförskrivning är inte aktuellt i Sverige av olika skäl, medan det är det i andra länder. För många länder i EU är det en viktig fråga, medan vi i Sverige och i några länder till ställer oss skeptiska till marknadsföringen. Det är väl bra som ett komplement om man vet vad man gör men det är inte det som ska vara huvudriktningen på politiken. Om det nu är, som det visade sig vara i FN i Wien, ett problem med begreppet så låt oss då hitta ett annat begrepp som alla kan leva med något som man brukar göra i FN-sammanhang. I Wien var det flera länder som drev väldigt hårt att just det här begreppet skulle användas, att det skulle in i FN-dokumentet. Men det kom inte in någonstans överhuvudtaget? Nej, jag tror att det blev support services i slutändan, men bara det att man höll på så länge och hackade med det här gör ju också att EU visar någon slags position att det här är en av de absolut viktigaste frågorna som man har och det tycker inte vi att det är. Du sitter med i styrelsen för EMCDDA. Förs den diskussionen mycket där också? Nej, styrelsen är rätt opolitisk på det sättet. Vår uppgift är att se till att centret gör det dom ska i enlighet med regelverket. UNGASS POLITISKA DEKLARATION 1998 Droger förstör liv och samhällen, underminerar en hållbar mänsklig utveckling och genererar brott. Droger påverkar alla samhällssektorer i alla länder; framförallt påverkar drogmissbruk friheten och utvecklingen hos unga människor, världens mest värdefulla tillgång. Droger utgör ett allvarligt hot mot mänsklighetens hälsa och välbefinnande, staters självständighet, demokrati, nationers stabilitet, alla samhällstrukturer, och miljoner människors och deras familjers värdighet; därför: Vi, medlemsstaterna i Förenta Nationerna, Utdrag från UNGASS (United Nations General Assembly Special Session on Drugs) politiska deklaration

7 Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle Per Johansson, generalsekreterare hos RNS Frivilligorganisationen RNS har sedan 1969 fört fram en mängd olika krav på förändringar på narkotikaområdet, som så småningom accepterats och legat till grund för ny lagstiftning eller nya rutiner hos myndigheter. Sedan 1988 är till exempel själva konsumtionen av narkotika förbjuden efter att RNS drivit på om detta i flera år. RNS främsta uppgift idag är att fortsätta arbeta för ett samhälle fritt från narkotika genom att bilda opinion för en restriktiv narkotikapolitik. Vi har besökt RNS i Stockholm och intervjuat deras generalsekreterare Per Johansson. Vad är RNS? RNS, där jag är generalsekreterare sedan många år tillbaka är en organisation, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, som grundades 1969 av läkaren Nils Bejerot. RNS uppgift är att verka för en restriktiv narkotikapolitik. Vi är en narkotikapolitisk organisation, en lobbyorganisation, en påverkansorganisation. Vi driver ett narkotikapolitiskt opinionsarbete. Vi har inte någon behandling eller något sådant. Vi samarbetar med andra organisationer som ägnar sig åt det KRIS, Hassela med flera och organisationer som bedriver kurativ verksamhet, men vi bedriver inte själva någon sådan verksamhet utan vi ägnar oss åt narkotikapolitisk opinionsbildning och påverkan. Anser du att den svenska narkotikapolitiken är bra och effektiv när det gäller att minska tillgång och efterfrågan på narkotika? Det är en bra fråga. Det är den väl. Jämfört med andra länder är den det. Det är ingen tvekan om det. Om man jämför Sverige med andra europeiska länder, länder som liknar vårt land, så är det ganska stor skillnad i nivå till exempel när det gäller ungdomsmissbruket. Om man mäter det experimentella ungdomsmissbruket så ligger Sverige i botten och slåss med andra jumboländer som till exempel Grekland och Armenien, medan andra länder som Tjeckien, Storbritannien, Irland, Spanien ligger i topp. I det perspektivet får man säga att den svenska politiken är effektiv och bra. Vi lever inte på något sätt i paradiset och det är ju alldeles uppenbart att vi har stora problem och vi har mycket att ta itu med. Vi har ett gammalt missbruk i Sverige också ska man komma ihåg. Vi har haft en narkotikaepidemi som kom igång redan på 1940-talet och som växte på 1950-talet och blev stor på 1960-talet medan andra europeiska länder kom igång långt senare. Det gör att vi har ganska många äldre missbrukare. Nu har många dött förstås, men det är ganska hög ålder på dom som är etablerade missbrukare. Vi har förhållandevis höga dödstal i Sverige men inte högst i Europa. Vi ligger någonstans i mitten och det är dåligt, tycker jag, med hänsyn till att vi i alla andra siffror ligger i de nedre regionerna. Vad gäller dödstalen ligger vi högt så det finns mycket att göra. Om vi tittar lite mer i detalj då. Vad tycker du är de största för- och nackdelarna med politiken som den ser ut idag? Börja gärna med fördelarna.

8 Den stora fördelen är att det finns en ambition. Det kanske låter lite konstigt, men jag menar att det är helt avgörande. Man måste ha en ambition med sin politik. Man måste vilja någonting. Olof Palme sa att politik är att vilja och i det här fallet handlar det om att det finns en målsättning att man ska sträva mot ett narkotikafritt samhälle. Det kanske inte är praktiskt möjligt att nå hela vägen fram men det är ett visionärt mål att sträva mot och det har påverkat politiken i dess olika delar, jag skulle vilja säga i alla dess olika delar. Sedan är det väldigt viktigt, och det var Nils Bejerots stora bidrag i den narkotikapolitiska diskussionen i Sverige och egentligen i världen, att det är missbrukarens efterfrågan på narkotika som är grunden till problemet, och om man inte sätter in åtgärder mot den enskilde missbrukaren genom att ställa honom till svars för sina handlingar och låter missbruket vara ifred, då kan man egentligen inte uppnå något med narkotikapolitiken. Konsumtionen är inte fridlyst i Sverige. Det finns ingen frizon för att hålla på med narkotika men så är det inte i många andra länder. Dom kanske har en lagstiftning som är väldigt lik vår men den tillämpas inte i de lägre regionerna, det vill säga när det till exempel gäller det enskilda Linda Nilsson, Projektsamordnare hos RNS bidra till en bättre verksamhet om vi vore mer toleranta och/eller mer restriktiva? Hur ser du på tolerans kontra restriktivitet? Det är ju den diskussionen som förs internationellt väldigt mycket och det finns ju en stor rörelse runt om i världen som under parollen harm reduction menar att man måste vara mer tolerant mot den enskilde missbrukaren och inte nödvändigtvis har ambitionen att man ska sluta knarka utan man ska motverka skadorna av narkotika. Det där var en diskussion som vi förde på 1960-talet och 1970-talet Man måste göra en skillnad mellan missbrukaren och missbruket. Det är det man inte gör i harm reduction-ideologin. Man likställer missbrukaren med missbruket och det, menar jag, är djupt inhumant och felaktigt. Personen är inte samma sak som missbruket. Det är ett problem som personen har och det problemet, svagheten, beteendet eller vad man nu väljer att kalla det måste personen frigöra sig ifrån. Vi måste vara toleranta mot missbrukaren men intoleranta mot missbruket - Per Johansson missbruket och innehav för personligt bruk. Nackdelarna är väl att politiken inte har fullföljts fullt ut. Det finns inte den där ordentliga konsekvensen i politiken. Det är lite dagsformen som avgör om det finns någon väldigt engagerad polis eller polischef i något speciellt område som gör att det blir väldigt bra jobb utfört. Det finns stora svagheter i engagemanget och det tror jag har att göra med att det politiska ledarskapet inte är tillräckligt starkt i den här frågan. Skulle det politiska ledarskapet vara tydligare och starkare så skulle politiken också bli bättre utförd, tror jag. I flera länder i Europa, och inte minst i USA, så förs en diskussion om huruvida man ska vara mer tolerant när det gäller synen på narkotika. Tror du att det skulle framför allt. Man kan säga att vi har gått igenom den diskussionen och det vi kom fram till då, och som jag rekommenderar att man gör i andra länder också, är att man måste göra en skillnad mellan missbrukaren och missbruket. Det är det man inte gör i harm reduction-ideologin. Man likställer missbrukaren med missbruket och det, menar jag, är djupt inhumant och felaktigt. Personen är inte samma sak som missbruket. Det är ett problem som personen har och det problemet, svagheten, beteendet eller vad man nu väljer att kalla det måste personen frigöra sig ifrån. Vi måste vara toleranta mot missbrukaren men intoleranta mot missbruket. Det är inte samma sak som att vi ska stoppa missbrukaren i fängelse och kasta bort nyckeln eller något sådant. Vi ska ge hjälp och visa stor ödmjukhet inför de svårigheter som den enskilde missbrukaren står inför.

9 Om vi tittar lite på siffrorna där så sköter vi oss ganska bra i det avseendet i Sverige. Vi har en ganska sträng lagstiftning där det inte finns någon frizon för narkotika, men vi har inte särskilt långa fängelsestraff i en internationell jämförelse. Vi har inte någon hög fängelsepopulation jämfört med andra länder. Vi ligger något under europeiskt snitt. Jag tror att det är lite knappt 100 personer som sitter i fängelse per invånare medan till exempel USA är skräckexemplet i det avseendet. Jag tycker att den svenska politiken är restriktiv men inte repressiv även om vi använder repressiva medel. Polisen är ju ett repressivt medel, likaså rättsapparaten men det används försiktigt. Man dömer inte ut drakoniska straff för relativt små brott. När man åker fast för konsumtionsbrott när man till exempel har rökt hasch eller använt amfetamin så får man ju oftast dagsböter om det inte finns något annat brott inblandat. Jag tycker inte att man ska ta till mera våld än vad nöden kräver, men man ska ingripa, och man ska försöka ingripa så tidigt som möjligt och sen gäller det att sätta in stöd och hjälp. Där brister det en hel del. Om man gör hyfsat ifrån sig att ge ungdomar som har missbruksproblem stöd så får unga vuxna inte det stöd som dom faktiskt behöver och där behöver vi tagga upp lite. Man får inte ge upp på folk. Det är det som är det viktiga. Toleranspolitiken leder till, och det ser vi i alla dom länder där man för den sortens politik, högre missbruksnivåer. Det leder till ökat lidande, mer sjukdom och konsekvenser för barn och andra anhöriga, och också mer jobb för rättsapparaten. Några synpunkter på det internationella sammanhanget? Jag tycker att Sverige har ett ansvar att delta i den internationella diskussionen och berätta om våra erfarenheter. Vi har en intressant och viktig historia att berätta för andra länder. Det finns faktiskt hopp. Man kan faktiskt vända utvecklingen. Det gjorde vi i Sverige. På 1960-talet kom debatten igång men den stora förvirringens tid under resten av 60-talet och långt in på 70-talet och sedan, under andra halvan av 1970-talet, vände det. Då tippade det över åt andra hållet. Man började göra saker. Man upphörde med de värsta dumheterna för att sedan vrida över det i restriktiv riktning. Sedan kom 80-talet som man kan säga var en slags gyllene era för narkotikapolitiken i Sverige då allt var på plats med polis, narkomanvård, socialtjänst, kampanjer i skolan mm och det ledde till väldigt goda resultat. Den där erfarenheten är viktig att dela med sig av därför att det råder stor förvirring internationellt när det gäller narkotikapolitiken och ett antal ganska samvetslösa personer försöker ta entreprenad på eller kidnappa den narkotikapolitiska diskussionen. Dom har varit väldigt framgångsrika och har skaffat sig stort inflytande i många internationella sammanhang inom FN-systemet och WHO framför allt i Västeuropa. Sverige bör vara ute och utmana de här människorna och berätta om våra erfarenheter för det är ett budskap som kan ge hopp och möjlighet för andra. RNS:s nuvarande förbundsstyrelse Översta raden från vänster: Staffan Hübinette, Gazal Casselborg, Hans Horm, Ove Rosengren. Nedersta raden från vänster: Pernilla Borg, Per Johansson, Sofia Modigh, Ulric Hermansson.

10 Är den svenska narkotikapolitiken bra och effektiv när det gäller att minska tillgång och efterfrågan på narkotika? Vad är de största för- och nackdelarna med den svenska narkotikapolitiken? Bör vi i Sverige vara mer toleranta eller restriktiva i vår syn på narkotika? Vi har haft en survey på actnow.nu, där besökare har fått svara på dessa tre frågor. Här följer ett urval av de svar vi fått in (i oredigerat skick): nej den e inte bra det skulle va bättre med rökat en med alkhol det e inte bara dom som knarkar uton dom som e normala som inte tar något som det svider för gör det laglit att röka jag röker på å vill inte strafas för det å det e meningslöst att strafa folk för att dom väljer rökat vi ska vara som är nu ja, så bra som det går att vara i ett modert demokratiskt och öppet samhälle fördel - drogförebyggande arbete, nackdel - behandlingen (det finns alldeles för många tunga narkotikamissbrukare för att vi skulle kunna kalla vår politik riktig framgångsrik) Varken bra eller dålig, varken effektiv eller ineffektiv. Politik har faktiskt litet inflytande på denna marknad. Om man nu gillar det eller, droger är en vara som många andra också, förhållande mellan utbud och efterfrågan styr mycket mer än vad politiken gör. Största fördelen med den svenska narkotikapolitiken är att den är en av de sista arenorna där man i renodlad form kan leva ut ideologiska drömmar utan att behöva ta hänsyn till verkligheten. Alla andra ideologiska drömmar (som t.ex. välfärdsstat, mellanlösningen mellan planekonomi och kapitalism, etc.) är döda. Största nackdelen med svensk narkotikapolitik är dess människoförakt. Man offrar människor för en ideologi - ideologin om ett narkotikafritt samhälle. Människans bästa borde stå i fokus - så är inte fallet nu. Därför kan man inte generellt uttala sig om att narkotikapolitiken borde vara mer tolerant eller mer restriktiv, detta borde vara situationsanpassad. Svensk narkotikapolitik förstör mångas liv. Å ena sidan ger den inte hjälp till personkretsen som behöver hjälp som mest - de tunga missbrukarna. Å andra sidan förstörs många vanliga människors liv när de ertappas med rekreationellt bruk av droger. Alla dess straffrättsliga, ekonomiska och moraliska påföljder orsakar mycket större skada än själva rekreationsbruket av drogen.

11 Historiskt har vi varit bra på att minska efterfrågan genom att styra informationsutbudet och bilda opinion. Detta blir svårare och svårare i det moderna samhället. När det gäller tillgång är det en definitionsfråga. De som vill få tag på narkotika har inga problem att få det i Sverige. Däremot exponeras inte övriga grupper speciellt mycket för narkotika. Man ska inte ha en övertro på narkotikapolitiken. Jag menar att det är människors attityder som styr om man använder narkotika, inte lagar eller politik. Narkotikapolitiken har begränsat inflytande på attityder. Om man tittar på resultatet så är väl fördelen att jämförelsevis få provar narkotika i Sverige. Sen kan man fråga sig vilket värde det har då vi trots detta har lika många tunga missbrukare som resten av europa. Vi har även hög dödlighet bland injektionsmissbrukare. Man kan säga att samhällets bästa fått gå före missbrukarens bästa. Nackdelen är alltså att enskilda individer blir lidande för att vi inte vill sända ut fel signaler. Baksidan av den konsensus som funnits inom narkotikapolitiken de senaste 30 åren visar sig genom att vi hamnat efter inom forskning och behandlingsformer. Debatten har varit obefintlig och därmed även utvecklingen av narkotikapolitiken och vårdformerna. Jag tror vi bör vara mer nyanserade för att bli trovärdiga. Vi har en tendens att se alla som använder narkotika av något slag i någon utsträckning som samma problem. I verkligheten är det en uppsjö av beteenden som är problematiska på olika sätt, vissa kanske inte ens problematiska alls... Om man med det menar att vi skulle vara mer toleranta så kan jag anse att vi bör vara det. Att förbjuda det kanske är det bästa sättet att minska efterfrågan på narkotika hos vuxna personer. För ungdomar däremot är tillgången väldigt god, ingen langare bryr sig om kundens ålder, något man skulle kunna förbättra genom att reglera försäljningen med en åldersgräns. Förbudet gör också att många ungdomar tycker att narkotika verkar spännande och exotiskt Största fördelen är att det är få som prövar på droger, framförallt cannabis här. Om det är tack vare narkotikapolitiken eller p.g.a någon annan faktor (kultur, historia, geografiskt läge) är svårt att säga. Stora nackdelen är att vi har ett stort antal tunga missbrukare. En följd av förbudet? Kanske, kollar man på mer liberala länder som Nederländerna så har man en betydligt mindre andel tunga missbrukare, drogrelaterade dödsfall och nyrekryteringen till tungt missbruk har i princip avstannat och medelåldern är ca 40 år. Om det är tack vare att man betonar den skillnad som verkligen existerar mellan droger eller andra faktorer går inte heller att säga på säkert. En annan nackdel är att sprutnarkomaner behandlas inhumant i sverige då det inte tillåts sprututbyte. Helt idiotiskt då vi bör försöka minska skadorna så mycket som möjligt. Vi bör övergå till skademinskning i och med att nollvisionen aldrig kommer att uppnås. Likt den strategi som används i Nederländerna, utom att det ska vara en laglig försäljning som regleras. I dagsläget har fortfarande kriminella nätverk kontroll över cannabisförsäljningen. En modell likt AB390 som diskuteras i Kalifornien är nog den effektivaste strategin till att bemöta cannabis då förbudet är farligare och gör mer skada än själva drogen. Det handlar inte om att uppmana folk till att använda det, eller att jag tycker att det är bra på något sätt (utom i de fall cannabis har medicinska fördelar för en patient). Det är helt enkelt den effektivaste metoden att tackla cannabisproblematiken.

12 Nej. Tillgång, efterfrågan eller användande har inte minskat genom den repressiva politik som Sverige för. Fördelarna är endast politiska, gemene svensk vet inget mer om narkotika än vad som står i press. Den svenska narkotikapolitiken baseras på åsikter som inte är grundade i fakta. Detta vet antagligen politikerna om, men att ändra ställning skulle innebära politiskt självmord - och ett medgivande att man har gjort fel under lång tid. Genom att kriminalisera brukaren gynnas den organiseade brottsligheten, polisens resurser går till spillo, men framför allt får människor med missbruksproblem svårt att få hjälp i tid. Portugal har gått i bräschen för avkriminalisering för personligt bruk med tydliga positiva resultat, Tjeckien följde nyss efter. Följer utvecklingen med spänning där. Narkotika bör hanteras med stora resurser, men om de används på fel sätt ökar man problemen istället för minskar. Polisen bör tillsammans med tullen fokusera på Införsel och försäljning. Sjukvården måste få nå fram till personer som utvecklar missbruk utan att dessa stämplas som brottslingar. Ja, Den svenska individ frihetsbegränsnings politiken är mycket effektiv!!! Den passar perfekt för den svenska modellen av överallt kontroll och intkräning av det minimala friheten som vi har här. Nää,,,varför det? vi borde egentligen kräva leg på de som köper alvedon med. Tio såna tabletter kan döda en människa veddö!!! ja vi är för konservativa i vårt tänkande i sverige när det gäller narkotikapolitik. Det som är bra är att vi inte har i närheten så stora problem som i många andra länder vi bör vara mer toleranta mot brukarna men mer restriktiv mot försäljning och överlåtelse. Om fler fick hjälp med tex subutex och metadon skulle kriminalitet och missbruk minska kraftigt enligt min erfarenhet. Nej. Den inte uppvisat några resultat av att minska efterfrågan och tillgång på narkotika i sverige. En fördel är att man ger ut en tydlig signal att drogandvändning inte är bra. Problemet är alla offren i kriget mot narkotikan och hur illegalisering gör att pengaflödet går rakt in i kriminella gäng och organiserat brottslighet. Tolerans och förståelse behöver vara det perspektivet utifrån vi ger våra medborgare hjälp.

13 Nej, den har misslyckats totalt. Dagens restriktiva politik är bara en enorm kostnad för samhället. Målet har i 40 år varit att genom restriktiv narkotikapolitik inför ett narkotikafritt samhälle. Som man i en intervju i SVTs Fukus om droger från 2007 så finns det folkvalda politiker som faktiskt på fullaste allvar tror att ett narkotikafritt samhälle är möjligt. Och inom 10 år dessutom. VI kan aldrig förbjuda bort droger. Det i sig är fullständigt omöjligt. Inte ens i ett Orwelskt 1984-samhälle kommer det vara möjligt att ha ett narkotikafritt samhälle. Nyfikenheten att utforska och utvidga/ avtrubba sitt sinne kommer alltid att finnas. Det är inget vi kan lagstifta bort. Jag ser ingen direkt fördel. Nackdelar finns det däremot många: Det kostar enorma polisiära resurser och pengar som kan användas till annat som är mycket viktigare. Det vi idag håller på att göra är att göra en hel generation misstänksamma mot polisen. När polisen går in och tar ungdomar för urinprov pga misstanke om att de använt sig av narkotika så skjuter man sig själv i foten. Olisen blir en findet för det unga folket. Och det är motsatsen till vad polisen skall vara. Polisen är den man skall kunna vända sig till om man blir utsatt för ett brott. Inte någon man ska behöva vara rädd för pga av att man vill testa på något kul som ung. De som styr denna politik är så övertygade om att de gör rätt att de blundar för det oerhörda klavertrampet som görs. Bara för att man innerligt vill väl med sin politik så betyder det inte att man gör rätt. Det måste politikerna i Sverige vakna upp och inse. Narkotikapolitik är inget man endast kan sitta och föra statistik över på papper. Det påverkar en oerhörd mängd ungdomars inställning och förtroende för rättsstaten i sig. Alla de som får se och höra om klasskompisar som inte gjort något dumt mer än att röka lite cannabis och som blir intagna för urinprov blir förvirrade och undrar varför detta maktutövande går ut över deras klasskompisar som till synes är snälla och roliga personer. Det leder i längden bara till att man växer upp med förvirring och förakt mot polisen och rättsväsendet. Vi är i Sverige inne på helt fel spår. Narkotikapolitiken påverkar så mycket mer än bara tillgången till och användandet av narkotika. Man måste våga ta tjuren vid hornen och sluta försöka sopa problemet under mattan, något vi gjort i över 40 år i detta land. Mycket mer toleranta, utan tvekan. USA kommer, vare sig föräldraföreningen mot narkotika, riksförbundet narkotikafritt samhälle eller IOGT-NTO vill det, inom de närmaste 8 åren reformera FNs narkotikapolitik. Marknadskrafterna som vill tjäna pengar på narkotika är många gånger starkare än de som vill förbjuda narkotika av moraliska skäl. Ideologerna kommer inte kunna stå emot de marknadsekonomiska krafterna. Nu menar jag inte att detta nödvändigtvis är bra. Jag ser hellre en statligt reglerad legalisering där man kan övervaka att vinstintressen inte går framför kvalitet och skademinimering. Vi vet alla att den fria marknaden bara bryr sig om kortsiktig vinst. Och när det handlar om rusmedel är detta farligt. Reklam bör naturligtvis inte få förekomma när det gäller rusmedel, vare sig det är cannabis eller alkohol eller tobak.

14 Kriminellas revansch i samhället (KRIS) är en politiskt och religiöst obunden organisation i Sverige bildad 1997 i Stockholm och med mål och syfte att främja kriminellas väg tillbaka till samhället. Föreningens medlemmar utgörs huvudsakligen av före detta kriminella och de arbetar främst lokalt genom personliga kontakter för att stötta varandra till ett liv utan brottslighet och droger. En av aktiviteterna de blivit uppmärksammade för är hur de möter nymuckade fängelsekunder som är villiga att börja leva ett hederligt och drogfritt liv. Förutom det har de även andra aktiviteter, bland annat en drogfri familjefest på midsommar. Föreningens motto är: Hederlighet, Drogfrihet, Kamratskap och Solidaritet Intervju med CHrister Karlsson, KRIS Christer Karlsson Vad är KRIS? Det är en förening, Kriminellas Revansch i Samhället - en förening för, med och av kriminella och narkomaner och en del alkoholister också, som försöker hitta vägen tillbaka till samhället. Vi är ungefär medlemmar i Sverige. Vi finns i 55 städer i Europa. Vi arbetar framför allt mot fängelser och hämtar folk som friges. Vi försöker fixa jobb och sånt. Är den svenska narkotikapolitiken, som du ser det, bra och effektiv när det gäller att minska tillgång och efterfrågan? Den fyller väl sitt syfte när det gäller det, men tycker att den släpar lite i en del frågor som till exempel när det gäller substitutionsbehandling och andra typer av mediciner för människor. Det har uppkommit mycket läkemedelsmissbruk av att vi har en restriktiv narkotikapolitik och det är inte bra det heller, att man börjar missbruka mer och mer mediciner. Är substitutionsbehandling något som KRIS ställer sig negativ till? Absolut. Vi tycker inte att det är bra alls. Vi kan tänka oss att människor kanske behöver en kortare avgiftningsperiod med hjälp av någon sån på ett sjukhus när man tänder av men sen nej, ingenting. Hur ställer ni er till sprututbyte? Vi tycker inte att sprutbyte är en framkomlig väg för att jobba aktivt mot narkotika. Vår idé är att man ska försöka förhindra, göra det så svårt som möjligt att knarka. Sprututbyte innebär att man gör det lätt att knarka genom att man erbjuder en spruta som man samtidigt egentligen inte får använda eftersom det är förbjudet att knarka. Ser du några fördelar med den svenska narkotikapolitiken? Fördelar egentligen är ju att det är förbjudet att knarka, dvs om du har narkotika i kroppen så kan du bötfällas eller åka i fängelse. Du kan straffas i alla fall och det är en sak som jag tycker är väldigt bra. Det finns en möjlighet att störa narkomaner för man behöver bli störd. Om man å ena sidan tillåter narkotika och alla får knarka fritt då ska vi inte ha något sånt, men är det förbjudet då ska det störas. Då ska det vara jobbigt att knarka. Det tycker jag vi är ganska bra på i Sverige. Det finns ju en del som tycker att man ska vara mer tolerant i synen på narkotika. Vad tror du om det? Det får stå för dom men jag tror inte dom själva har varit narkomaner i 33 år. Om det hade varit OK att knarka, så hade jag varit död nu. Jag lever tack vare att det har varit förbjudet och att det har varit svårt att knarka. Jag tror att det enda sättet att ta sig ifrån narkotikaberoendet är att det blir konsekvenser. Om du skulle få bestämma helt och hållet. Hur skulle du vilja ha det i den bästa av världar? Du har alla pengar, du har all personal du kan önska dig och du har det politiska stödet. Det är du som bestämmer! Jag skulle vilja öppna upp fler möjligheter för människor som verkligen vill sluta knarka. Jag skulle vilja möta den nya generationen narkomaner som också är kriminella, som har ett behov och en vana av att använda mycket pengar. Det är där någonstans som jag känner att vi misslyckas lite grann med att ställa upp med saker som får dom att bryta sin bana. Där skulle jag vilja sätta in mer pengar för att kunna få folk mer intresserade av att byta livsstil, dvs med lägenhet, med pengar eller saker som gör att man får folk till andra sidan till vår sida.

15 I det här numret av ActNow:s magasin handlar det bland annat om hur det ser ut i andra länder. Du sa inledningsvis att ni har verksamhet i 55 städer i Europa. Ja. Vad säger man ute i Europa då när svenska idéer av det slag som KRIS står för lanseras? Det beror lite på vilket land man pratar om. I Danmark är det ganska döfött. KRIS verksamhet i Danmark består väldigt mycket av att dom som vill komma till oss och få vår hjälp måste avgiftas därför att dom får dels legal narkotika på anstalter, dels så är det inte så hård koll på anstalterna i Danmark. Där har dom svårt att förstå den restriktiva politiken som KRIS har. I Finland däremot tar man emot det med öppna armar och tycker att det är väldigt bra att det finns det alternativet. I Finland finns det mycket illegal användning av Subutex, som förstör ungdomar i låga åldrar. I Ryssland är det lite svårt och i Ukraina också. Dom har en annan inställning, både till narkotika och, framför allt, sprit. Det känns som om dom måste vara påverkade av något hela tiden. Det är bra att det finns en oas för dom människor som verkligen vill och förstår att har man varit narkoman i halva sitt liv så kan man inte använda några som helst droger. Det funkar inte. Vilka länder i Västeuropa är ni engagerade i? Det är egentligen bara Sverige, Danmark och Finland. Vi har lite grann i Norge men inte något uttalat. Sedan är det Ryssland, Vitryssland, Ukraina och lite i Vilnius i Litauen. Sedan är det inte så mycket mer. Vi håller på och försöker i Italien. San Patrignano i Italien är väldigt intresserade av vår metodik när det gäller att hjälpa kriminella tillbaka. Är det något problem i er verksamhet att en del återvänder till brottets bana, att det kanske finns motståndare i fängelsepopulationen? Det finns människor som kommer till oss och misslyckas, men jag tror att dom är så pass klara över att det är dom själva som har gjort ett misslyckande, att dom inte har klarat den här banan. Att dom sen väljer en annan bana handlar mer om deras egna val och valmöjligheter. För många är det just det enklaste som folk väljer och finns det alldeles för många alternativ så blir det svårt för många. Jag tycker att det är viktigt att vi har en narkotikapolitik som är hård, sen väljer kanske inte alla att gå vägen mot ett helt drogfritt liv. Det finns människor som vill annat, men efter många om och men så brukar dom komma till oss i alla fall när alla andra dörrar är stängda. Det handlar väldigt mycket om konsekvenser. Ju mer konsekvenser man får av sitt missbruk, desto fortare kommer man till en organisation som KRIS eller andra modeller, Anonyma Narkomaner, som verkligen är stora i Sverige. Kan man vara med i KRIS och dricka alkohol? Kan man vara med i KRIS och röka brass? Nej. Så väljer man KRIS så väljer man att avstå från både kriminalitet och droger. Absolut om man är en missbrukare som söker hjälp. Om man kommer in som stödmedlem vi har hedersmedlemmar som kungen och drottningen och vi kan inte säga till dom att dom inte får dricka. Det blir lite svårt.

16 EMCDDA European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction EMCDDA (European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction) eller på svenska ECNN (Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk) inrättades EMCDDA invigdes i Lissabon 1995 och är en av EU:s första decentraliserade byråer. EMCDDA:s syfte är att ge EU och dess medlemsstater en objektiv överblick över EU:s narkotikaproblem och en faktabaserad grund för narkotikadebatten. I dag ger centret de politiska beslutsfattarna de uppgifter som behövs för att utarbeta väl underbyggda lagar och strategier gällande narkotika. Den hjälper också yrkesverksamma inom området att fastställa bästa praxis och utveckla nya forskningsområden. Jag heter Brendan Hughes och arbetar som analytiker av nationell lagstiftning här på EMCDDA. Mitt arbete består i att titta på olika aspekter av lagstiftningen i EU:s medlemsstater och kandidatländerna. Jag har arbetat här i nio år nu och övergår nu allt mer från att göra beskrivningar av varje land till en mer jämförande analys. Jag granskar vad olika länder gör i förhållande till varandra utifrån olika aspekter av ländernas narkotikalagstiftning. Hur många länder övervakar ni? Det rör sig om ett 30-tal nu. Finns det några stora skillnader mellan olika länder som borde bli föremål för ytterligare undersökning? Det finns en hel del skillnader. EU har funnits sedan EC kom till för ungefär 50 år sedan. Alla länder anser att narkotikasmuggling är av ondo och smugglarna skickas i fängelse. När det handlar om efterfrågeminskning och hur man hanterar användare av narkotika så finns det däremot stora skillnader. Brendan Hughes Analytiker av nationell lagstiftning Frank Zobel Narkotikapolitisk analytiker Det kanske mest intressanta, ur juridisk synpunkt, är skillnaden mellan de länder som kriminaliserar användningen av narkotika i sig och de länder som bara kriminaliserar innehav för personligt bruk. Jag har inte de exakta uppgifterna just nu. Jag ska titta närmare på det under det här året, men jag tror att det är mellan 10 och 12 länder av 30 där användning av narkotika i sig är ett brott. Det är viktigt ur juridisk synpunkt eftersom grunden för all modern narkotikalagstiftning, FN-konventionerna, inte kräver kriminalisering av användningen. Det är viktigt främst av två skäl. För det första så betyder det att polisen kan ta blodprov, ibland utan medgivande från den det gäller, för att undersöka om personen ifråga har begått ett brott. Det skulle man aldrig kunna göra i ett land där innehav inte är ett brott, och det andra som kan tyckas vara ett mindre problem och som handlar om sprututbyte. Vi frågade länderna om lagstiftningen kring sprututbyte och om rena verktyg kunde tas i beslag. De flesta länderna svarade nej på frågan men ett fåtal länder sa att eftersom användning av narkotika är ett brott så kan den som innehar en spruta åtalas för att gå omkring utrustad med ett

17 brottsverktyg. Det är en intressant detalj som jag ska titta närmare på under det kommande året. Beträffande klassificering så klassificeras droger på olika sätt i de olika medlemsländerna. FN-konventionerna föreskriver ett speciellt system för klassificering och de olika länderna tillämpar det på alla tänkbara sätt. En del länder säger att alla droger är lika olagliga. Andra menar att vissa droger är mer skadliga än andra. Jag tror att det nu är sju EU-länder som klassificerar narkotika utifrån de skador de åstadkommer. Sedan finns det några som tar upp cannabis särskilt Belgien, Holland och Luxemburg. Detta är formella klassificeringssystem. Sedan har vi det informella systemet för klassificering, till exempel när det gäller kvantiteter. Jag tror inte att det finns något land som säger att 10 gram cannabis ska jämföras med 10 gram heroin. De juridiska systemen konstaterar på något sätt alltid att det är skillnader i dosstorleken mellan olika droger till exempel fem gram cannabis men bara 0,1 gram heroin. Beträffande innehav så har det nyligen förekommit stora diskussioner om Portugal och det faktum att landet avkriminaliserade användning och innehav för personligt bruk. När hände det? Själva lagen antogs i juli 2001 som ett resultat av en strategi som publicerades När det gäller Portugal så har vi inte hört talas så mycket om det här förrän ganska nyligen. Vad beror det på? Jag vet inte riktigt. Det verkar som om en rapport gjord av en amerikansk jurist startade det hela. Rapporten åstadkom rubriker i USA och efter det så skedde en global rapportering om rapporten. Det är lite konstigt eftersom det gjorts åtminstone två utvärderingar av den portugisiska narkotikastrategin sedan lagen infördes. Men ingen har hört talas om dom. En gjordes av den portugisiska regeringen. Jag känner till ytterligare en akademisk studie, men det var den här amerikanska studien som hamnade i tidningsrubrikerna och fick snöbollen att börja rulla. Det är sant att Portugal avkriminaliserade. Det är också sant att Portugal, tekniskt sett, är det enda landet som avkriminaliserat innehav [obs! av all narkotika] med betoning på avkriminalisering. Det handlar om en övergång från brottslig handling till icke-brottslig handling. Det fanns ytterligare sju länder som redan tidigare infört andra sanktioner än de straffrättsliga för innehav av narkotika för eget bruk, men de tog inte steget fullt ut från brottslig handling till icke-brottslig handling, men det är ingen talar om det idag. Vilka sju länder handlar det om? Tjeckien, Estland, Spanien, Italien, Lettland och Litauen. Man kan diskutera Nederländerna därför i själva verket är innehav av cannabis, oavsett mängd, enligt lagen ett brott. Skillnaden är att där har åklagarmyndigheten utfärdat ett direktiv som i praktiken innebär att man inte ska bry sig om att straffa. Även om innehav av cannabis enligt lagen är ett brott där så specificeras inget straff för fem gram [den mängd cannabis vem som helst över 18 år kan inhandla på någon av landets så kallade coffee shops]. Vi har den brittiska omklassificeringen av cannabis där man hade en stor diskussion om att ändra den maximala straffsatsen på fem års fängelse till två års fängelse för eget innehav. Det är ett mycket högt straff i ett europeiskt sammanhang stoppade man personer för innehav av cannabis där av dessa fick en varning. I själva verket var det bara 200 av som fick fängelsestraff. Man måste ha klart för sig vad lagen säger och vad som i själva verket händer.

18 I Portugal har vi en avkriminalisering, men absolut inte en legalisering. Du stoppas, narkotikan beslagtas och du hamnar i domstol. Skillnaden är att det inte är en domstol för brottmål. Det är en hälsotribunal och det är den stora skillnaden. Portugal har instiftat ett nationellt system för narkotikadomstolar. Hur många sådana finns det i Portugal idag? Det finns ungefär en per region vilket betyder att det finns stycken. Jag tror att Lissabon har fått sin andra. Så målen där prövas administrativt? Ja. Finns det någon möjlighet till tvångsvård i sammanhanget? Jag tror inte att det finns någon tvångsvård. Böter är en möjlighet, men den huvudsakliga idén är att inte straffa. Det är skillnaden mellan Portugal och alla de andra länderna. Alla de övriga länderna har sanktioner, även om det är avkriminaliserat, men där är den huvudsakliga idén fortfarande bestraffning. I Italien till exempel finns möjlighet att dra in körkortet eller passet, vilket i grunden utgör en bestraffning. I Portugal handlar det inte om bestraffning. Där försöker man få folk att avstå från att använda droger. Vad kan vi göra för att få den här personen att avstå från att använda droger igen? Det finns en hel uppsättning möjliga sanktioner - att man tillfälligt avstår åtgärd men att man lika gärna tar upp målet igen om vederbörande fortsätter använda narkotika. Man kan råda personen ifråga att söka upp ett behandlingscenter. Man kan dra in körkortet. Man kan förbjuda en person att vistas inom ett visst område. Tribunalen kan utfärda böter men det händer inte ofta. Jag har inte de exakta siffrorna men det är mellan 10 och 20 procent som får böter Var går då gränsen för vad som kan behandlas i en tribunal och vad som behandlas som ett brottmål? Portugiserna säger att gränsen går vid tio dagsdoser och det finns någon form av reglering som definierar hur mycket en daglig dos är. Det ligger mer eller mindre i linje med det som gäller i många andra länder i Europa. Jag vill påstå att ett antal andra länder sätter gränsen vid fem dagsdoser. Jag håller på att slutföra en tabell om detta med avseende på antalet gram.

19 Kvantiteten, var gränsen går är ett ständigt problem. Jag har fått så många frågor om detta från olika länder. Var ska vi sätta gränsen? Vad är rätt svar? Det finns inget rätt svar. Vi hade ett exempel för ett par år sedan. Bulgarien tog bort den del i lagen som stadgade undantag för innehav av en dos eftersom de menade att det inte fungerade. Vi kan inte definiera vad en dos är. Det är inte klart. Vi tar bort det, sa Bulgarien. Italien å andra sidan har återinfört trösklar för kvantiteter. Där säger man att det inte fungerar utan sådana trösklar. Där har man prövat utan tröskelvärden i tio år och där säger man att det inte fungerar och att man haft personer som argumenterat om behovet av enorma mängder för personligt bruk. Ett tredje exempel är Storbritannien som sa att man för första gången någonsin skulle introducera tröskelvärden och att man skulle bestämma hur dessa värden skulle se ut och man hade överläggningar om detta under ett år. Efter det sa man, jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, att vi har kommit fram till att det inte finns någon enskild dosgräns som skulle vara tillämplig i alla sammanhang, så dom avstod det hela. Det här är ett ständigt problem och olika länder har olika idéer. Jag håller på att titta på gramgränserna och det är fascinerande. En del länder jämställer heroin och kokain. Dom sätter gränsen vid ett gram. Andra länder anser det vara en tiofaldig skillnad mellan heroin och kokain, och några länder anser att gränsen för heroin ska sättas vid en tredjedel av gränsen för cannabis 3 gram respektive 10 gram. Ytterligare andra vill sätta gränsen vid en tiondel eller ännu mindre. Det pågår en ständig debatt. Klassificering av droger är ett annat intressant kapitel. Nyligen var debatten i Storbritannien omfattande då David Nutt, den tidigare chefen för den brittiska regeringens rådgivande organ i narkotikafrågor, sa att det nuvarande systemet för klassificering av droger är omodernt. Finns det stora skillnader i hur droger klassificeras i olika länder i Europa? 4 av 27 länder utövar kontroll över narkotika utifrån riskperspektivet vid eget bruk. De gör skillnad på lätta droger och tunga droger. I 3 andra länder särskiljer man cannabis från alla andra droger. Resterande 20 konstaterar i stort att alla droger är lika, att alla droger är dåliga. Ibland påverkar klassificeringen hur maximistraffet utformas. Ibland säger länder att all narkotika behandlas lika i lagen och sedan säger de i direktiv till åklagarna att de ska koncentrera sig på vissa droger och inte på andra. Det här förs vidare till domarna, som i sin tur har en annan syn. Vi har precis studerat domar där vi i ett par länder fann att de genomsnittliga domarna för narkotika som klassificerades på samma sätt varierade avsevärt beträffande de straff som utdömdes. Domarna har sin egen syn på huruvida all narkotika ska behandlas lika eller ej eller om vissa grupper av narkotika ska behandlas lika eller ej. Även om du skriver in det i lagen så är det till syvende och sist upp till domaren att avgöra domen. Om vi tittar på lagliga droger, dvs icke narkotikaklassificerade droger, så verkar det utgöra ett problem i flera länder. Hur hanterar man det problemet i olika europeiska länder Det hanteras olika i olika länder. Det finns några länder i Europa som har ett klassificeringssystem som vi kallar det analoga systemet där en drog är en analog till en annan. Så om en drog visar sig vara analog till en som redan är klassificerad så blir den automatiskt kontrollerad. Vilka länder har ett sådant system? Norge har det. Underligt nog har Luxemburg precis infört det för Spice. Deras definition av Spice-produkter är en analog definition. Lettland har det och jag tror också att Malta har det. Den benämning man vanligtvis använder i sådana fall är derivat eller liknande farmakologisk effekt. En snävare version av det är det som vi kallar en generisk definition. Där tittar man på substansens kemiska struktur och om den kemiska strukturen är av samma slag som andra droger så kan den placeras i samma klass. Allt det här hänger ihop med det faktum att enligt den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter kan ingen fängslas för det som inte är en brottslig handling. Det i sin tur betyder att man mycket tydligt måste definiera vad en brottslig handling är. Man kan inte bara säga att något handlar om smuggling av droger, skaka på axlarna och bortse från definitionen av droger. Ska du skicka någon i fängelse i 20 år så måste du vara mycket, mycket tydlig om vad den personen skickas till fängelse för. Alla länder har en lista över substanser en egen lista. Frågan när det gäller lagliga droger är hur snabbt man kan få in en ny substans på listan om man vill det. Något annat beträffande lagliga droger är problemet i sig. Ärligt talat vet vi inte vad vi talar om. Lagliga droger är ett uttryck som valsar runt i pressen. Hälften av tiden är dom inte lagliga. De är lagliga i ett eller två länder samtidigt som de är helt förbjudna i andra länder. Det är vanligt att de droger som det blir stora rubriker omkring är de som faktiskt redan blivit föremål för kontroll i fyra eller fem länder så att kalla dom för lagliga är en helt felaktig benämning. I Europa är det normalt för länderna att kontrollera de substanser som de vill ska vara kontrollerade. Vi har en lista över alla substanser som kontrolleras i enlighet med FNkonventionerna, cirka 250 stycken, och sedan ytterligare 250 som står under kontroll i olika länder. En del av dom står under kontroll i 20 länder, andra bara i två. Om ett land vill förbjuda en substans är frågan hur snabbt man reagerar och olika länders juridiska system ser ut på olika sätt. Vi har dels det här med analoga eller generiska definitioner där en substans automatiskt blir föremål för kontroll så snart den dyker upp. Sedan är frågan hur snabbt ett departement kan klassa en ny substans. I en del länder handlar det nästan bara om att sticka ett lagförslag under näsan på ministern som sedan skriver under det. I andra länder måste det passera båda kam-

20 rarna i parlamentet och skrivas under av statsöverhuvudet och det kan ta ett år eller mer. Sverige är fascinerande i det avseendet eftersom ni har den här lagen om hälsofarliga varor som innebär en procedur som, om jag kommer ihåg rätt, går snabbare än sex månader. Sedan har vi ytterligare något som jag tror är nästan unikt för Sverige och det är att en drog som är kontrollerad i FN-konventionerna automatiskt blir det i Sverige. Andra länder måste starta en procedur för att föra in det i sin lagstiftning och det kan ta två veckor eller kanske upp till ett år. Om droger som säljs över internet kommer att bli ett ännu större problem än vad det är idag, finns det då idéer eller förslag från EMCDDA hur man ska hantera det? Med tanke på hur hanteringen sker är det svårt att komma åt en hantering där man kanske placerar en order via en webbplats i Storbritannien, varorna levereras från Tyskland och pengarna hamnar på ett konto i Brasilien. I vilken utsträckning diskuterar ni det här problemet? För det första så har vi ett tidigt varningssystem som tar emot material från polis och forensiska institut som gör att vi får reda på vilka droger som tagits i beslag och vilka nya droger man har hittat. Vi får reda på det mycket, mycket tidigt och kan, om det behövs, snabbt underrätta andra länder. Detta kan i sin tur resultera i en riskskattning och sedan till och med kontroll på europeisk nivå, vilket betyder att alla länder måste kontrollera drogen ifråga. För det andra har vi ett projekt där vi tittat på internet under ett par år och försökt få en ögonblicksbild av försäljningsställena. Det finns en faslig massa sådana på internet men när man granskar det hela närmare är det en ganska begränsad mängd försäljare och leverantörer. Vi kommer att göra det här årligen för att se vad som finns och vad som är på gång. Har ni publicerat något om det än? Det finns i EMCDDA:s årsrapport. När började ni rapportera om detta? För två år sedan. Det bör tilläggas, apropå det du nämnde tidigare om det här skulle bli ett stort problem. Jag tror att om man tittar på de här substanserna, titta till exempel på ESPAD:s undersökningar där skolbarn ger svar på frågor om olika substanser, så kommer internetdrogerna inte i närheten av prevalensen för cannabis, amfetamin eller ecstasy. Jag tror att det vi talar om handlar om få procent i jämförelse med de större drogerna. Det är viktigt att se proportionerna. Vi ser också att användarna gör sina egna val. mcpp till exempel fanns i 20 av 27 länder. Det låter som det är ett globalt fenomen, men utifrån vad vi har hört och sett av effekterna av det så verkar det snarare handla om stor tillgång mer än något annat därför användarna verkar inte uppskatta det Det förtjänar att uppmärksammas och det gör vi, men idén om att mcpp skulle vara en ny crackepidemi som sveper över Europa är mer en mediahype än något som har med sanningen att göra. Vi tittar på det här eftersom vi ser ett paradigmskifte när det gäller försäljning av droger - online-upplevelsen, tjusiga förpackningar, de exotiska örterna. Vi ser en förändring av marknadsföringen och teknologin och vi måste följa upp det för det kan innebära marknadsförändringar. Vi är inte säkra än, men det finns karakteristika som kan innebära att det sker en stor förändring. Mitt namn är Frank Zobel och jag är narkotikapolitisk analytiker här på EMCDDA. Det betyder att jag tittar på nationella drogstrategier och handlingsplaner som utvecklas av medlemsländerna och också av EU. Jag följer också utvärderingarna av handlingsplanerna och koordinationsmekanismen som länderna tillsätter för att tillämpa dessa handlingsplaner. Jag är också inblandad i koordinationen av årsrapporten från EM- CDDA (om drogsituationen i Europa). Om vi tittar på de nationella handlingsplanerna i de olika länderna, är det stora skillnader? Det är stora skillnader, men låt mig börja med att berätta lite om utvecklingen som har skett. Omkring år 1995 hade en tredjedel av de 30 länder som vi idag övervakar en nationell drogstrategi och handlingsplan. Det innebär en allmän plan över hur landet vill bekämpa drogproblemen. Idag har 29 av de 30 länderna en nationell handlingsplan. Vi kan till och med säga 30 då den sista har en för varje provins, bara att det saknas en på den nationella nivån. Så detta finns nu överallt och det har blivit standard i europeisk narkotikapolitik att ha en fyraårig eller sexårig strategi eller handlingsplan där du specificerar vad du gör. Den andra utvecklingen som har skett under åren är att dessa handlingsplaner har blivit mer och mer detaljerade. Medan länderna i början angav en viss nivå eller ett visst antal avsikter de hade, säger de idag väldigt precist att de t.ex. vill öka antalet behandlingsplatser med 30%. Så det är den andra förändringen. Den tredje, som nu är väldigt uppenbar därför att vi nu befinner oss i en runda där många länder förnyar sina strategier och handlingsplaner, finns det en avsikt att utvärdera tillämpningen av handlingsplanerna; har vad vi planerat att göra verkligen tillämpats?. Man kan se att länderna tampas ganska mycket med att göra detta men de försöker verkligen. Så det handlar om utvecklingen. Om man gjorde en analogi skulle man kunna säga att: 1995 hade några länder i Europa en bil medan andra inte hade någon bil, och de som hade bilar hade väldigt olika bilar. Idag har alla en bil och de är alla av samma märke. Det betyder inte att det är likadana bilar. En del har valt den mindre modellen med stor motor och andra har valt stadsjeepen. Så det finns ett särskilt gemensamt innehåll som är heltäckande; det täcker både minskning av utbud och efterfrågan, det bör vara evidensbaserat. Det hänger på hur länderna ser på evidens, men det skall vara evidensbaserat. Det bör även utvärderas. Det bör täcka hela spektrumet, framförallt när det gäller åtgärder för minskning av efterfrågan, vilket in-