VÄRLDEN EFTER 11/9 TERRORISM MIGRATION DEN MUSLIMSKA KVINNAN KVINNOR GIFTA MED DANSKAR CENSURERAD ANTIRASIST TAR TILL ORDA

Transkript

1 MANA Antirasistisk tidskrift # kronor VÄRLDEN EFTER 11/9 TERRORISM MIGRATION DEN MUSLIMSKA KVINNAN KVINNOR GIFTA MED DANSKAR CENSURERAD ANTIRASIST TAR TILL ORDA

2 MANA i Air FinlAnd introducerar MAss deportation class! Air Finland erbjuder nu möjligheten att resa i Mass Deportation Class! Detta sker i samarbete med svenska staten* och Migrationsverket och innebär gratis** gruppresor till Baghdad för alla irakier som inte fått uppehållstillstånd! Missa inte detta förmånliga erbjudande! Oy Air Finland Ltd är ett finskt flygbolag grundat i januari år Bolaget ägs av 5 finländska proffs inom luftfart, finansiering och turismmarknadsföring. Vi är ett semester- och deportationsflygbolag. Våra kunder är semesterresenärer som köper våra flyg direkt på vår webbtjänst eller från auktoriserade resebyråer. Dessutom använder researrangörer som Migrationsverket våra flyg i paketresor, för att kunna garantera flyg av god kvalitet och service på kundernas eget språk. Vid behov erbjuds även poliseskort! Hittills under 2011 har ca ett plan i månaden gått från Stockholm eller Göteborg till Baghdad, mer eller mindre fullsatta med ofrivilliga resenärer som äntligen ska få komma hem. Vissa har vistats i Sverige i 10 år och har hunnit bygga upp sina liv i det svenska samhället, men nu får de äntligen chansen att återvända dit de hör hemma. Vårt motto är: En nation, en ras! a Skrattgropar Ny diktbok av Mauritz Tistelö Mauritz Tistelö utkommer nu med andra boken i Den okända trilogin "Skräckpolska". I Skrattgropar ställs våra bilder mot varandra, vi möts i ovana situationer, våra självbilder ifrågasätts och när vi går hem märker vi att vi är många som går längs stigen. Beställ boken på eller 50 kr + porto Tidskriften MANA bevakar och diskuterar samhälle, politik och kultur ur ett antirasistiskt perspektiv. MANA är en religiöst och partipolitiskt obunden tidskrift som kommer ut med 4 nummer per år. ANSVARIG UTGIVARE: Florencia Rovira Torres TEMAREDAKTÖR: Catherine Holt REDAKTIONSSEKRETERARE: Natacha López ART DIRECTOR: Jan Petterson BILDCHEF: Sarah Hirani REDAKTION: Nadia Mazzoni, Catherine Holt, Jesper Klemedsson, Maja Sager, Emma Eleonorasdotter, Nazem Tahvilzadeh, Sarah Hirani, Serhat Daran, Katarina Lind, Rebecca Selberg, John Åberg, Florencia Rovira Torres, Leandro Schclarek Mulinari SKRIBENTER: Catherine Holt, Robert Olsson, Emma Söderman, Maria Holm, Florencia Rovira Torres, Leandro Schlarek Mulinari, Anna Björklund, Maria Holm, Sissela Nordling Blanco, Carlos Rojas, Maria Brendler- Lindqvist, Birgitta Vega, Sanna Vestin, Elinor Hermansson, Maja Sager, Ina Wood, Stefan de Vylder, John Åberg, Emma Eleonorasdotter. FOTOGRAFER: Maria Svensson, Yonas Millares, Gabriela Balbontin, Maria Holm, Tina Enghoff ILLUSTRATÖRER: Halfdan Livstræt Pisket, Tanja Metelitsa, Nadia Mazzoni, Sarah Katarina Hirani, Jan Petterson, Joe Sacco OMSLAG: Halfdan Livstræt Pisket, ÖVERSÄTTNING: Abigail Sykes KORREKTUR: Björn Kumm TRYCKERI: Trydells ÄGARE: Föreningen tidskriften Mana PRENUMERATIONER: För prenumerationsärenden kontakta prenumeration@tidskriftenmana.se KONTAKT red@tidskriftenmana.se ADRESS: Mana, Sevedsgatan 10 A, Malmö. ISSN BANKGIRO: Mana 2011 TEMASIDOR VÄRLDEN EFTER 11/9 En ny värld har byggts på ruinerna från terrordådet den 11 september Repressionen mot sociala rörelser har blivit hårdare, medborgerliga och mänskliga rättigheter har trampats ned och högre murar har rests mot flyktingar. Mana vill med detta nummer granska de nya rasistiska föreställningar och uttryck som har åtföljt kriget mot terrorismen. 09 Våra liv våran kamp! Carlos Rojas om varför man inte får överlämna förorternas öden i andras händer. 10 Synnerligen ömmande används lagom ofta enligt utredare. Efter att begreppet humanitära skäl bytts ut mot synnerligen ömmande omständigheter har andelen asylsökande som får stanna, eftersom de klassas i denna kategori, sjunkit till sju procent av uppehållstillstånden. 12 Som man frågar får man svar. Journalisten Sanna Vestin analyserar regeringens kartläggning av asylkategorin synnerligen ömmande omständigheter , 17 eller 18 år? Maria Brendler om UNHCR:s riktlinjer när det gäller åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn. 16 Konstpausen/ Remaking Art History. Mana presenterar den censurerade konstnären Yonas Millares. 18 Rapport från motståndet/ Det ockuperade Västsahara. Elinor Hermansson, från Nätverket för ett fritt Västsahara, om sina upplevelser i det ockuperade området. TEMA: VÄRLDEN EFTER 11/9 22 Högre murar efter 11 september. I kölvattnet av 11 september med terrorhotet som uppenbart svepskäl har redan restriktiva migrationslagar skruvats åt ytterligare. 25 Ett krig utan lagar. Ina Woods sätter in mordet på Bin Ladin i ett större sammanhang där alla som ses som terrorister och hela befolkningar avhumaniserats Kvinnoförtryckande muslimer & toleranta västerlänningar. En ny berättelse har tagit form under kriget mot terrorismen. Den utmålar muslimer och islam som kvinnoförtryckande medan västvärlden definieras som jämställd och tolerant. 31 en skön ny värld. Victorio Reyes från Albany, New York, om den ökade diskriminering och rasism som olika grupper drabbats av sedan terrorattentatet. 32 Terroriststämplade. USA:s korståg mot terrorn har fått konsekvenser för sociala rörelser runtom i världen, bland annat för mapuchefolket i Chile. UTRIKES 34 I bärplockarnas land. Mana har träffat några av bärplockarna i den fattiga Chaiyaphumprovinsen i Thailand där flera av dem kämpar med att bli kvitt sina skulder. Och frågat: hur kommer det att gå i år? 40 De höjda matpriserna en nödvändig kris. Nationalekonomen Stefan de Vylder förklarar varför en höjning av matpriserna är något att glädjas över. KULTUR 42 Kvinnor utan rättigheter. Intervju med fotografen Tina Enghoff, aktuell med en utställning om kvinnor som flyttat till Danmark för kärlekens skull och blivit offer för invandringspolitiken. 46 recensioner av bland annat Elfenbenskusten: en utmaning för FN och Afrika och Revolution i Egypten. 03

3 AVRÄTTNINGEN AV BIN LADIN INA WOOD BESKRIVER HUR RASIFIERING OCH AVHUMANISERING HAR SKAPAT ETT KRIG UTAN LAGAR. 24 ATT KOMMA IN GENOM ETT NÅLSÖGA DEN NYA UTLÄNNINGSLAGEN HAR INTE GJORT DET LÄTTARE FÖR ASYLSÖKANDE ATT FÅ STANNA. 10 TILLBAKA I THAILAND REPORTAGE OM LIVET EFTER BÄRKATASTROFEN OCH OM VAD SOM KAN VÄNTA FRAMTIDA BÄRPLOCKARE. 34 KONST OM DE MEST UTSATTA UTSTÄLLNINGEN JAG ÄR INGENTING SKILDRAR UTLÄNDSKA KVINNOR SOM BLIVIT SLAVAR HOS DANSKA MÄN. 42 LEDARE HUR VI ALLA BLIVIT CALAIS TERRORISTER TEXT:CATHERINE HOLT TEMAREDAKTÖR Även om samhällsutvecklingen inte främst bör ses som en serie av händelser utan som resultatet av långsiktiga processer så finns det ändå ögonblick i historien som länge kommer att leva kvar i mänsklighetens kollektiva minne. Attacken mot World Trade Center och amerikanska försvarsdepartementet Pentagon den 11 september 2001 är ett av de ögonblicken inte bara eller ens främst på grund av dess brutalitet, utan på grund av den samhällsutveckling som denna händelse möjliggjorde. Det är nu tio år sedan USA:s president förklarade sitt krig mot terrorn som svar på attackerna. Detta krig fortsätter än i dag att skörda människoliv i Afghanistan och Irak. Men kriget förs även på hemmafronten. Västvärldens statsmakter och massmedier har underblåst en rädsla för terrorism och likhetstecken har kommit att sättas mellan terroristen och muslimen. Rädslan för denna nya fiende har utnyttjats av statsmakter i väst och runt om i världen för att legitimera ett tillbakadragande av tidigare vunna medborgerliga och mänskliga rättigheter och en förnyad repression mot sociala rörelser. Detta har inte sällan skett i namn av försvar av påstått västerländska värderingar som tolerans eller jämställdhet. I detta nummer av Mana som går under temat Världen efter 11/9 vill vi undersöka denna sköna nya värld som har byggts på ruinerna av ett fruktansvärt terrordåd. Redaktionsmedlemmen Maja Sager inleder detta tema med ett reportage om förändringarna i migrationspolitiken sedan den 11 september. Hon har talat med forskare, advokater och aktivister i USA och Storbritannien som bekräftar bilden av hårdare migrationslagar i kölvattnet efter den 11 september. Detta har drabbat migranter i allmänhet och muslimska och arabiska migranter i synnerhet. Ina Woods fortsätter temat med att skriva om det rättsvidriga mordet på Usama Bin Ladin. Detta mord avslöjar enligt henne hur tidigare normer för hur krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten skall behandlas har satts på undantag. Denna utveckling har samtidigt åtföljts av en avhumanisering av dem som ses som terrorister och i förlängningen av hela befolkningar i Mellanöstern. Woods upptäcker att kriget mot terrorismen är en speciell sorts krig. Det är nämligen helt plötsligt inte längre ett krig när det gäller skyldigheten att följa internationellt erkända krigslagar. Rasismen är inte bara föreställningar eller strukturer. Den känns in på bara skinnet. Victorio Reyes, medborgare i USA med latinamerikanskt ursprung, skriver här i en krönika om den ökande rasismen i USA efter den 11 september och hur han möts med rädsla och misstänksamhet på flygplatsen på väg hem från Mexiko. Han frågar sig hur vi skall kunna bekämpa rasismen i en miljö av fylld av rädsla. I kriget mot terrorismen har en ny fiende till västvärlden utmålats muslimen. En nygammal diskurs där sociala problem ges kulturella eller religiösa förklaringar har fått vind i seglen ett tydligt exempel på detta har varit synen på muslimska mäns förtryck och våld mot kvinnor. Undertecknad undersöker hur föreställningar om den muslimska kvinnan har gett legitimitet åt västvärldens nykoloniala intressen och vilka konsekvenser denna utveckling har fått för den feministiska kampen. I många länder har USA:s jakt på terrorism utnyttjats för att ge legitimitet åt en hård repression mot oppositionella grupper. Redaktionsmedlemmen och journalisten Leandro Schclarek Mulinari avslutar temat med att undersöka hur mapuche-folkets kamp i Chile har påverkats av kriget mot terrorismen. Det nya internationella klimat som skapades efter den 11 september har utnyttjats av chilenska staten för att legitimera detta förtryck, och solidariteten med mapuches kamp har blivit svårare, när medierna lyckats framställa dem som terrorister. Mana vill med temat för detta nummer undersöka de nya rasistiska praktiker och föreställningar som har åtföljt kriget mot terrorismen. Rasismen är ingenting nytt, men den förnyar sig ständigt. I kampen mot rasismen måste vi ständigt vara uppmärksamma på dess nya former och användningsområden. Manas förhoppning är att med detta nummer ge verktyg för att förstå den nya värld i vilken vi lever och kämpar. Fransk polis hindrar papperslösa från att äta I Calais finns omkring 200 papperslösa migranter. De flesta är på väg mot England, där de har släkt och det sägs finnas möjlighet till ett drägligt liv som papperslös. Rykten går även om chans till uppehållstillstånd. För dem som väntar på att en dag ta sig över Engelska kanalen har det skapats ett samhälle, vilande på ideella krafter som inte baseras på medborgarskap. Det är ett papperslöst samhälle vilket provocerar folkvalda politiker och har använts som incitament för att hålla en oproportionellt stor polisstyrka vars huvuduppgift är att omöjliggöra allt stöd till papperslösa i Calais. Under sommaren försvåras situationen ytterligare, eftersom de välgörenhetsorganisationer som genom avtal med staden fått tillstånd att servera mat på hänvisade platser, har gått på semester. Folkkök från hela Europa sluter upp och organiserar matlag för människor som utan dessa ansträngningar skulle gått utan mat. Något så fundamentalt som tillgång till mat ses som en provokation av polis och den politiska makten. Med jämna mellanrum tvingas folkköken skaffa nya platser att servera maten på, eftersom polisen genomför massarresteringar i samband med måltiderna. Andra gånger förvägras människor att ta del av måltiderna genom att polisen förbjuder dem att vistas på platsen. Eftersom flyktingarna förvägras rätten till bostäder tvingas de söka sig till ockuperade hus, som många gånger utgör en ohälsosam miljö. Tidigare i våras tilltog polisens insatser för att göra situationen ohållbar för de omkring hundra personer som bodde i den största ockuperade byggnaden, Africa House. Internationella No Border-aktivister från hela Europa samlades för att kunna varna de boende för polisens räder, som oftast inträffade tidigt på morgonen då de flesta sov. De som inte hann fly upp på taken arresterades. Vid dessa räder greps också barn vilket inte sällan ledde till att de separerades från sina föräldrar. Africa House är i dag evakuerat och rivet. Kampen fortsätter mellan politikernas nolltolerans gentemot stödet för de papperslösas struktur och människors strävan efter en dräglig tillvaro. I tider då Calais ska fungera som OS-by 2012, då OSturisterna får frikort över kanalen, talas det även om politikernas planerade storstädning för att stolt kunna visa upp sig på tv-skärmar världen över. Det mesta pekar på att Calais som OS-by kommer att bidra till ytterligare utsatthet för människor som i dag förvägras sina mest fundamentala rättigheter. Robert Olsson och Emma Söderman FOTO: MARIA SVENSSON 04 05

4 HISTORIKER OM KRAVALLERNA: VITA HAR BLIVIT SVARTA DANSKT VÄNSTERPARTI MOT KLINIK FÖR PAPPERSLÖSA I efterdyningarna till kravallerna i England söker många svar på varför de inträffat. Olika teorier läggs fram. David Cameron pratar om kriminella och om hårda konsekvenser. Labour-ledaren Ed Miliband har till en början hållit med för att inte verka tolerant gentemot våld och plundring. Nu försöker han distansera sig från Cameron och kräver en offentlig utredning av händelserna och säger att det inte finns några enkla förklaringar det går inte att avfärda händelserna som verk av kriminella utan man måste lyssna till människorna i de utsatta områdena för att förstå. En förklaring som har väckt starka känslor är historikern David Starkeys påstående att problemet är att vita blivit svarta, ett uttalande som han framförde i BBC-programmet Newsnight. I programmet beskriver Starkey kravallerna som något ytligt, shopping med våld, en förlängning av kommersialismen och vad som hänt är att en betydande del av chavs. [ett nedsättande ord för vit arbetarklassungdom] har blivit svarta, vita har blivit svarta Ett specifikt slags våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit mode och har enligt Starkey anammats av vita och svarta, tjejer och killar. Övriga gäster i programmet ifrågasätter Starkeys uttalande och kallar dem förolämpande. Faran med Starkeys uttalande är att det spär på existerande motsättningar i ett vi - och dom - samhälle. Att tala om en homogen svart kultur som i sig kriminell är rasistiskt. Men han har en poäng: kravallerna handlar inte om svarta eller vita utan det handlar om ett segregerat samhälle, mellan dem som har och dem som inte har och så länge politikerna inte vill inse det kommer det att fortsätta finnas en generation av ungdomar som inte ser någon framtid. Birgitta Vega I Köpenhamn öppnar snart en hälsoklinik vars syfte är att ge både akut och primär vård till papperslösa. Initiativtagare är bland annat danska läkarföreningen och Röda Korset. Det rasistiska partiet Dansk Folkeparti har inte oväntat rasat mot kliniken och kallar den en politisk provokation, och trots vad många kanske förväntar sig ger inte heller den danska vänstern kliniken sitt självklara stöd. De danska borgerliga partier som sedan 2001 styr landet med stöd från Dansk Folkeparti har gjort sig kända för sin rasistiska politik. Det är nu straffbart upp till två års fängelse att hjälpa utlänningar att uppehålla sig olagligt i landet. Dansk Folkeparti kräver därför att polisen ska ingripa både mot klinikens patienter och mot dess personal. Och Socialistisk Folkeparti, landets största parti till vänster om socialdemokraterna, stöder inte heller kliniken. Till DR Nyheder säger Jonas Dahl, partiets talesman i sjukvårdsfrågor, att polisen bör gripa de papperslösa som besöker kliniken. När det finns lagstiftning är det polisens uppgift att försäkra sig om att den följs. Utspelet har dock väckt kritik internt och folketingsgruppens det är väl talesman som menas eller har SF också en biträdande talman i folketinget har därför gått ut med ett uttalande där han skriver att partiet självklart stöder papperslösas rätt till akut behandling. Men han uttalar sig inte om vare sig papperslösas rätt till primärvård eller polisens lämpliga agerande mot de papperslösa som besöker kliniken. Vi skall inte blanda oss i polisens arbete på denna nivå. SF visar sig alltså som ett fegt, ryggradslöst parti i ett land där rasismen är så hegemonisk att inte ens vänstern står upp för självklara humanistiska värderingar. Catherine Holt DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN MÅSTE UTMANAS PÅ PRIDE NORGE OCH HOTET FRÅN ISLAM I takt med att hbtq-rörelsen tagit större plats i den offentliga debatten har dess bemötande förändrats. När det inte längre är lika rumsrent att vara öppen med sin homofobi och transfobi tar sig detta i stället uttryck i olika försök att avradikalisera sexualpolitiska och feministiska debatter. Pride har gått från att vara en hatad och förlöjligad festival till att bli en festival som från många håll kramas ihjäl i försök att upprätthålla en god nationell självbild. Genom att framställa Sverige som öppet, jämställt och tolerant osynliggörs den diskriminering som finns i Sverige. De frågor som stora delar av hbtqrörelsen just nu kämpar för, som att få bort lagen om steriliseringstvång för transsexuella och kampen för en rättssäker asylprocess för att få ett slut på utvisningar av hbtq-flyktingar, hamnar gång på gång i skymundan, när medierna ska rapportera om fest liga Pride. Det passar inte riktigt in i den nationella självbilden att svenska staten för en politik som strider mot mänskliga rättigheter. Motviljan till allt som inte är en smekning medhårs blir också uppenbar, när myndigheter som Migrationsverket deltar i Pride med tält men tackar nej till inbjudan till en programpunkt som handlar om just Migrationsverkets brister. Medverkan i Pride blir en enkel biljett för verket att hävda medvetenhet utan att egentligen förändra någonting. I stället skriver dess rättschef debattartiklar i Dagens Nyheter där han förklarar att han känner sig hotad av programpunkten. Att det upplevs som hotfullt att Pride politiseras borde vara en varningsklocka. Ett klart tecken på att kampen mot heteronormen och kampen mot nationalism måste slå sina säckar ihop för att utmana den svenska självbilden. Sissela Nordling Blanco Nu kan man läsa det i alla tidningar: Det ÄR terrorism, trots att det var en norrman som gjorde det. Men frågorna kvarstår ändå. Man har så svårt att ta in att dådet faktiskt måste sägas ha politiska förtecken. Ledarskribenten Maria Haldesten frågar sig på allvar i Göteborgsposten den 23 juli, under rubriken Dåre, extremist eller terrorist? : skall Utöyadådet ens kallas terrorism? Eller är det frågan om en sällsynt våldsam variant av extremism, där aktören råkar vara en världsfrånvänd sociopat? Högerextrema dåd har förvisso varit frekventa i vår tid. Men de har knappast varit lika spektakulära som al-qaidas attacker, och de tycks ha väldigt olika förklaringar. Galenskap är bara en. Peter Mangs, Lasermannen, Oklahoma-bombaren och SMR, vem är beredd att dra dem över samma kam? Därför var det ju inte så konstigt att man tänkte sig att det var muslimer som gjorde det. Att ledarskribenter och krönikörer på Sveriges samtliga dagsoch kvällstidningar skrev det. På ett paradoxalt sätt i samma tidningar där Anders Behring Breiviks bild kunde avslöjas. Krönikor och ledare hade redan lämnats in när kvällsredaktionerna plitade ner de allra senaste uppgifterna från Norge innan tidningarna gick till tryck. Man blev följaktligen varnad för det muslimska hotet av såväl vänster- och högerskribenter samtidigt som man såg Breiviks medaljprydda porträttbilder, i samma tidningar. Lena Mellin, i likhet med kollegor medievärlden över, drar i en krönika i Aftonbladet vid sidan om Breiviks egna foton av sig själv, paralleller till den 11 september och till Taimour Abdulwahabs misslyckade attack i Stockholm i julas. Hon frågar sig: Vad vill den misstänkte bakom gårdagens dåd att Norge ska göra? Låta bli att utvisa Mulla Krekar? Dra sig ur Afghanistan? Lämna Libyen? Skippa medlemskapet i Nato? Hon vet det inte, men varnar: Det enda man med säkerhet vet är att dåden i går inte var de sista i Europa. Eller i Norden. Mediernas svepande omdömen, enahanda vinkling och eviga uppräkningar av genomförda och misslyckade islamistiska attentat, utförda av ensamma eller grupper av muslimer, suddar ut gränserna mellan högerextremisternas islamofobi, Sverigedemokraternas islamofobi, ledarskribenternas islamofobi och en helt allmängiltig islamofobi. Samma ambitiöst målade hotbild låg för allas våra ögon. Högern ur fokus. Emma Eleonorasdotter EN BORTGLÖMD MASSAKER FYLLER 50 ÅR Sönderslagna kroppar som flyter runt i floden Seine. Blåslagna kvinno- och manskroppar, vissa med strypmärken algeriska kroppar. Ett minne av den bestialiska repression, kolonialism och rasism mot algerier och muslimer som Frankrike under lång tid förnekat och aktivt dolt genom censur. Den 17 september 1961 slog fransk polis blodigt ner den fredliga demonstration i Paris som Algeriets Nationella Befrielsefront (FLN) kallat till mot det utegångsförbud för muslimer som införts två veckor tidigare av polisprefekt Maurice Papon. Mellan och kvinnor, män och barn tågade längs boulevarderna men möttes av skott och batongslag. Grupper av män och kvinnor ringades in och slogs till marken för att sedan slängas i floden antingen redan döda eller döende. Först 1997 erkändes massakern av franska myndigheter. Det officiella bokslutet: 200 döda, arresteringar och algerier som skickades till interneringslägret i Béni Messous i Algeriet. Glömska och tystnad döljer fortfarande minnet av massakern i det franska medvetandet. Mana rekommenderar en filmkväll med den superba thrillern Dolt hot (Caché) från Den österrikiske filmskaparen Michael Haneke är en av de senaste som uppmärksammat det skändliga dådet internationellt. Florencia Rovira Torres

5 17 AUG 15 SEP 29 SEP 24 OKT 14 NOV 4 DEC TANKEVERKET HÖSTEN 2011 DAGENS INTERREGNUM OCH DESS TREFALDIGA UTMANING Onsdag kl 16:00 Stora scenen ZYGMUNT BAUMAN DEMOKRATI OCH POPULISM ÄR DE FÖRENLIGA? Torsdag kl 19:00 Stora scenen CHANTAL MOUFFE, ERNESTO LACLAU och PEO HANSEN KAPITALISTISK REALISM Torsdag kl 19:00 Kägelbanan MARK FISHER och SAMIRA ARIADAD KAN VI FORTFARANDE TALA OM DEMOKRATI? Måndag kl 19:00 Stora scenen JACQUES RANCIÈRE och KIM WEST KAPITALETS GÅTA Måndag kl 19:00 Stora scenen DAVID HARVEY och CATHARINA THÖRN STRATEGIER PÅ VÄG MOT DET ETISKA Söndag kl 19:00 Stora scenen GAYATRI CHAKRAVORTY SPIVAK och MIKELA LUNDAHL MER INFORMATION: info@tankeverket.com / Biljettförsäljning via Södra teatern SERIEFRÄMJANDET PRESENTERAR: Alltför länge har svensk seriekultur varit just Svensk seriekultur. Projektet Tusen Serier har kommit för att ändra på det och öppna upp för fler röster. Tusen tecknare, tusen historier, Tusen Serier! Illustration: Aida Ghardagian Våra liv våran kamp! Hej då polisen, kulturinstitu tioner och kommuner! Carlos Rojas från Gringo har fått nog av sina samarbetspartners. DEBATT Det som hände när jag gick i skolan är samma sak som hänt nu när jag går i livet. Tills jag började gymnasiet hade jag aldrig träffat dem som vi kallade för svennar. I grundskolan i Alby och Vårby hade vi pratat om dem, de som bodde i villor, de som inte bröt, de som var finare. Vi hade träffat dem på de utbyten som Vårbyskolans högstadieelever hade med Segeltorpsskolans diton. Skälen till utbytet var att vi skulle integreras och att de behövde en hemkunskapssal, vilket vi hade men inte de. På det enda utbyte jag minns gick vi på bio. Sån bra integrationsidé! När vi började gymnasiet det var på den tiden du inte valde skola utan hamnade i nån som fanns i din kommun blandades vi för första gången. Det var i Huddingegymnasiet och jag minns hur vi från Vårby höll ihop första dagarna, trots att vi som hamnat i samma klass knappt kände varann. Vilka töntar, vi kan inte vara med dom, dom är konstiga. Vi såg ingen öppning till umgänge. Jag minns att jag pratade med nån när vi skulle fotas första dagen. Var gick du? Aha, där. Var gick jag? Aha, där. Hade det inte varit för att en konstig svennekille i min klass gillade ett otippat lag i spanska ligan hade jag nog bytt klass ganska snabbt. För i vår klass, den som hade nästan högst intagningspoäng, var vi minoritet, vi från orten. I det fallet Flemingsberg och Vårby. De andra var från villa- och radhusmattorna i kommunen. Delar jag inte hade trampat på innan min mamma visade mig var skolan låg och hur jag skulle ta mig dit någon vecka före uppropet. Det var inte bara majoriteten av mina klasskamrater som var från villamattorna. Det var också alla lärare. Alla! Inte en skalle var från orten, inte ett lärararsle hade suttit på tunnelbana varje dag i sitt liv. Jag såg det inte då, men i efterhand är det solklart för mig. Det var första gången jag la mig i händerna på en massa människor som jag gav makt över min framtid och som inte någonstans kunde fatta var jag kom ifrån. Som kunde ta sig friheten att tycka att jag var mer korkad för att jag kom ifrån det jag kom ifrån. Eller att jag var sämre på svenska. Som min svensklärare, som systematiskt särbehandlade alla som hade miljonprogramsdialekt. Som på ett utvecklingssamtal sa till mig att trots att hon gett mig så dåliga betyg såg hon att jag hade en potential, och snabbt tilllade: Men du kommer aldrig att kunna utveckla den. I den sekunden bestämde jag mig för att sluta gå på hennes lektioner. Jag började skolka precis så mycket att jag inte skulle bli stekt, och startade i stället en tidning på nätet, där jag fick skriva som jag ville, det jag trodde på. Det är elva år sen nu. Och historien har sen upprepat sig i den lite större kontext som är livet och vår samhällsstruktur. Ett drygt decennium har jag först skrivit och sen mer handfast jobbat för miljonprogrammen. Jag har velat förändra det som behövt förändras. Och förra sommaren insåg jag att jag trampat vatten. Inte för att jag gjort dåliga saker eller haft dåliga intentioner. Utan för att jag lagt möjligheten till förändring i händerna på samhället, precis som jag först la mig i händerna på skolan och mina lärare. Och samhället är tyvärr inte intresserat av samma förändring som jag. Varför? För att samhället är summan av individerna som utgör det. Där de mäktigaste individerna är de som styr kursen. Och det finns inte tillräckligt många tillräckligt mäktiga individer som bryr sig om miljonprogrammen, för de har inga band till dem. Har du inga band till orten är du lika intresserad av miljonprogrammen som jag som icke-alkoholist eller ickeanhörig är av Spritpartiet, eller av Psoriasisförbundet eftersom jag inte har psoriasis. Det har inget att göra med att det är oviktiga saker, bara med att jag inte har ett känslomässigt band till alkoholism eller psoriasis. Varför är det här viktigt att konstatera och förhålla sig till? För att det betyder att vi inte kan förlita oss på någon annan än oss själva. Visst kan alla som vill engagera sig gärna få det, oavsett var de levt sina liv. Men jag kommer inte att räkna med det, och därför inte heller hänga upp förändringen på dessa. Jag har konstaterat det här efter ett drygt hundratal samarbeten som jag varit involverad i. Allt från snuten till banker till kulturinstitutioner till olika företag En person har varit engagerad, den har tjatat in projektet internt, och så har det gått ett tag. Tills vd:n eller gd:n inte längre tyckte det var prioriterat. Kan jag i efterhand konstatera att just de bankerna, just polisen, just de kulturinstitutionerna var de viktigaste att jobba med? Nej, det kan jag inte. Hade jag satt mig och själv valt vad jag absolut helst skulle göra hade det nog inte varit det som de ville göra. Hade jag frågat miljonprogrammens invånare vad de helst ville förändra, hade det inte rimmat med det som mina partners genom åren önskat förändra. Så nu byter jag mode. Tittar på hur vi kan förändra det som behöver förändras utan att tigga pengar från någon annan. Vi kan öka kvaliteten på skolorna utan att blanda in kommunen eller Skolverket eller ens rektorn, för att ta ett exempel. Med tillräcklig samlad kunskap och tillräckligt mycket engagerade människor kan vi mobilisera en rörelse och en trend som får de riktigt bra lärarna att välja att jobba på våra skolor, i stället för att de ska fortsätta lottas med lärarna som gud glömde, som det på många platser är i dag. En sån mobilisering behöver man inte Skolverkets blessing för, bara lite pr-smarthet, och att följa redan beprövade modeller som finns kring hur man får bra lärare att söka sig ut. På samma sätt tror jag de flesta förändringar som måste till kan förverkligas: ökad sysselsättning, lägre sjukhälsotal, ökade inkomster, större chanser för företagarna, korrigeringen av mediebilden. Det gäller bara att hitta nycklarna för varje område och sätta i gång och snurra. Det behöver inte ens kosta nåt. Jag vill inte att mitt liv ska vara en förstorad upprepning av grundskolan och gymnasiet. Att någon ska behöva ge mina idéer sin välsignelse för att jag ska kunna röra mig framåt. Vi är tillräckligt många och tillräckligt bildade och etablerade nu för att fixa det på egen hand i stället för att hoppas på hjälp från andra. fall201_a5.indd 1 5/13/11 2:10 PM

6 Synnerligen ömmande används lagom enligt utredare. Tidigare var det för många som fick uppehållstillstånd av humanitära skäl. Men efter att begreppet humanitära skäl bytts ut mot synnerligen ömmande omständigheter hamnar nu endast sju procent av dem som får uppehållstillstånd i denna kategori. Detta framgår av en kartläggning som regeringen beställt. r 2004 gavs 70 procent av uppehållstillstånden för Å asylsökande av humanitära skäl alltså inte av flyktingskäl eller skyddsbehov. År 2007, då den nuvarande Utlänningslagen infördes, var andelen uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter nere i 23 procent. Enligt Utvärderingsutredningen som kom 2009 kunde det eventuellt fortfarande vara så att paragrafen om synnerligen ömmande omständigheter användes i för stor utsträckning. Regeringen beslutade att gå vidare och låta kartlägga den frågan separat. Uppdraget gick till hovrättsrådet Eva Lönqvist. I början av maj i år presenterade Eva Lönqvist sin kartläggning, utan förslag till åtgärder. Frågan om det fortfarande är för många som får uppehållstillstånd med hänvisning till ömmande omständigheter besvaras med nej det är lagom nu. År 2010 var andelen uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter nere i sju procent. Kartläggningen omfattar alla vägledande domar från Migrationsöverdomstolen och rättsliga ställningstaganden från Migrationsverket. Dessutom ingår ett urval av vanliga beslut från Migrationsverket och migrationsdomstolarna år Andra synpunkter än de skriftliga besluten med myndigheternas motiveringar har inte tagits med. I de granskade besluten är det främst hälsotillstånd, anpassning till Sverige och utlänningens situation i hemlandet som vägs in. I de flesta bifallen har beslutsfattarna ansett att det råder synnerligen ömmande skäl av hälsoskäl, ibland sammanvägt med annat. Det krävs speciella skäl för att sjukdom ska ge uppehållstillstånd. För vuxna ska sjukdomen vara livshotande. Migrationsöverdomstolen har slagit fast att det spelar roll om det finns vård i hemlandet, men inte huruvida vården är dålig eller den enskilde asylsökanden kommer att få tillgång till den. Eva Lönqvist påpekar att praxis växlar och att alla beslut inte följer högsta instans. Det förekommer till exempel att beslutsfattaren tar hänsyn till huruvida den sjuke faktiskt kommer att få tillgång till vård. Vid psykiska sjukdomar väger beslutsfattare ibland in att sjukdomen har orsakats av traumatisering i hemlandet. Detta har också Migrationsöverdomstolen gjort, men då gällde det ett barn och det fanns fler omständigheter. För barnfamiljer är anpassningen till Sverige en lika vanlig orsak till uppehållstillstånd som hälsan. Detta beror på att det egentligen är fråga om gamla ärenden. De som söker asyl är inte bara nyanlända utan också personer som har preskriberade avslagsbeslut bakom sig. Mer än en tredjedel av de granskade bifallsbesluten från Migrationsverket år 2009 rör sådana personer, och år 2010 var det 60 procent. Dessa har i stor utsträckning fått stanna på grund av sin anpassning till Sverige. Eva Lönqvist påpekar att Migrationsverket ibland väger in anpassning som uppstått under olaglig vistelsetid, i strid med Migrationsöverdomstolens praxis. För ensamkommande barn är bilden helt annorlunda. För de allra flesta ensamkommande barnen utgörs synnerligen ömmande omständigheter av situationen i hemlandet. Även vuxna åberopar ofta sin anpassning här eller situationen i hemlandet, men det leder sällan till uppehållstillstånd. Eva Lönqvists slutsats är att migrationsdomstolarna har följt intentionerna i lagens förarbeten och Migrationsöverdomstolens praxis. Det framgår att Migrationsöverdomstolen i stor utsträckning följer beslut från den tidigare Utlänningsnämnden, den som var så kritiserad att den till slut lades ner. Trots detta diskuterar Eva Lönqvist inte alls huruvida Migrationsöverdomstolens beslut kan tänkas skilja sig från vad som var lagstiftarens avsikt. Slutsatsen när det gäller Migrationsverkets beslut är att inga asylsökande får avslag om de har något av de skäl som i lagen räknas som synnerligen ömmande omständigheter. Snarast tycks Eva Lönqvist anse att en del av Migrationsverkets beslutsfattare är lite för släpphänta: vissa omständigheter har ansetts som synnerligen ömmande i något större utsträckning än vad som följer av gällande rätt och Migrationsöverdomstolens avgöranden, skriver hon. Sammanfattningsvis konstaterar Eva Lönqvist att bestämmelsen om ömmande omständigheter nu har den undantagskaraktär som var lagstiftarens avsikt. MIGRATIONS- ÖVERDOMSTOLEN HAR SLAGIT FAST ATT DET SPELAR ROLL OM DET FINNS VÅRD I HEMLANDET, MEN INTE HU- RUVIDA VÅRDEN ÄR DÅLIG ELLER DEN ENSKILDE ASYLSÖKANDEN KOMMER ATT FÅ TILLGÅNG TILL DEN. TEXT:SANNA VESTIN FRILANSJOURNALIST ILLUSTRATION: TANJA METELITSA

7 OM MAN FRÅGAR ÅR MAN SVAR ANALYS. FÖR ATT FÖRSTÅ VARFÖR REGERINGENS UTREDARE FRÄMST ÄR UTE EFTER ATT PARAGRAFEN OM ÖMMANDE OMSTÄNDIGHETER INTE SKA ANVÄNDAS FÖR MYCKET MÅSTE MAN GÅ TILLBAKA TILL HUR SITUATIONEN VAR INNAN DEN NUVARANDE UTLÄNNINGSLAGEN TRÄDDE I KRAFT I MARS DÅ FICK DE ALLRA FLESTA ASYLSÖKANDE AVSLAG, ÅTMIN- STONE TILL ATT BÖRJA MED. DE SOM ÄNDÅ FICK STANNA FICK DET OFTAST AV HUMANITÄRA SKÄL, MEDAN ANDELEN SOM BEVILJADES FLYKTINGSTATUS VAR FÖRSVINNANDE LITEN. En del asylsökande har rent humanitära skäl, som fysiska sjukdomar och handikapp, att familjen kommer att splittras eller att barn borde få stanna i familjehem. Människor med sådana skäl får inte uppehållstillstånd i någon större utsträckning med den nuvarande lagen men det fick de inte heller tidigare. Att humanitära skäl ändå dominerade tidigare berodde på tre saker: 1) Våldsamma konflikter, etnisk rensning, social utstötning och annat som tvingade människor på flykt, utan att passa in i Sveriges snäva tolkning av flyktingbegreppet, definierades som humanitära skäl. 2) Människor, som inte blev insläppta i sina hemländer eller vilkas avvisning inte kunde verkställas på grund av oroligheter eller praktiska hinder, fick till slut stanna på grund av lång vistelsetid i Sverige alltså humanitära skäl. 3) Beviskraven och misstron från myndigheterna hade växt så att allt fler med berättelser om hot och förföljelse fick avslag men vågade inte åka hem. Till slut var de så nedbrutna av sina gamla trauman plus otryggheten och utanförskapet som gömda att de blev psykiskt sjuka och fick stanna av humanitära skäl. I grund och botten var problemet inte att för många fick stanna av humanitära skäl utan att människors skyddsbehov inte erkändes. Nu har lagen ändrats. De flesta som söker asyl får fortfarande avslag. Men punkt 1 är åtgärdad. De som i dag får stanna för att de kommer från krigsområden i Somalia och Afghanistan räknas som skyddsbehövande. Risk för övergrepp, social utstötning et cetera, definieras som skyddsbehov om risken erkänns. Problemet med att människors skyddsbehov inte erkänns finns ändå kvar. Även om stora grupper vars skäl tidigare klassades som humanitära nu anses ha skyddsbehov, är bevisbördan fortfarande alltför stor för många asylsökande med individuella skäl. Bland annat gäller det etniska minoriteter, kvinnor utsatta för hedersrelaterat våld, dissidenter från auktoritära stater... Migrationsöverdomstolen vars beslut inte ifrågasätts alls i regeringens kartläggning har slagit fast att om skäl som är av skyddskaraktär inte räcker för uppehållstillstånd som skyddsbehövande, får de inte heller bedömas som ömmande omständigheter. Punkt 2 praktiska verkställighetshinder tycktes till en början bli kvar och tillämpas mer konsekvent, till fördel för de asylsökande. Tusentals irakier fick till exempel stanna eftersom FN:s flyktingorgan UNHCR sagt att de inte fick återsändas mot sin vilja. Vistelsetiden i Sverige beräknades bli så lång att Migrationsverket beviljade uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter. Det var därför andelen sådana beslut fortfarande låg på 23 procent i Utvärderingsutredningens statistik. Sedan ingrep Migrationsöverdomstolen och beslutade, dels att Migrationsverket inte behöver följa UNHCR, dels att vistelsetid i sig inte är ett skäl för uppehållstillstånd. Irakier började få avslag och deporteras. Andra blev kvar i limbo. I dag finns åter tusentals människor från olika länder med utvisningsbeslut som inte går att verkställa men som ändå inte får uppehållstillstånd. Detta drabbar till exempel statslösa palestinier. Punkt 3, den som handlar om de misstrodda, gömda och nedbrutna, har åtgärdats genom att det blivit svårare att söka på nytt efter avslag. Synnerligen ömmande omständigheter anges fortfarande när det visar sig att en utvisning inte gått att verkställa - men oftast får man vänta fyra år tills beslutet preskriberas. När riksdagen antog den nuvarande utlänningslagen,hänvisade man till följande uttalande från socialförsäkringsutskottet angående humanitära skäl: Utskottet vill framhålla att någon skärpning i förhållande till nuvarande tillämpning inte är avsedd. Beträffande prövningen av ärenden som rör barn är syftet med förslaget tvärtom, vilket regeringen särskilt anger, att mildra nuvarande praxis (...) Men den formuleringen har inte lyckats övertyga juristerna att synnerligen ömmande omständigheter inte skulle vara en snävare bedömning än humanitära skäl. Eva Lönqvist konstaterar i sin kartläggning att bestämmelsen om ömmande omständigheter har fått den undantagskaraktär som var lagstiftarens avsikt. Men hon skiljer inte mellan avsikten att rensa ut de humanitära skäl som egentligen borde definieras som skyddsbehov, avsikten att undvika att människor blir hängande kvar i Sverige med utvisningsbeslut som inte går att verkställa och avsikten att mildra praxis för egentliga humanitära skäl, åtminstone för barn. I regeringsalliansens överenskommelse med Miljöpartiet framhålls att man vill hitta en långsiktig lösning för de kategorier som oavsiktligt hamnat utanför tillämpningsområdet men bara om det av den pågående kartläggningen av bestämmelsen om uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter framgår att bestämmelsen tillämpats på annat sätt än vad lagstiftaren avsett. Miljöpartiet har en brant uppförsbacke i förhandlingarna, om partiet vill hävda att det kriteriet är uppfyllt, eftersom regeringens kartläggning säger precis det motsatta. TEXT:SANNA VESTIN FRILANSJOURNALIST I DAG FINNS ÅTER TUSENTALS MÄN- NISKOR FRÅN OLIKA LÄNDER MED UTVIS- NINGSBESLUT SOM INTE GÅR ATT VERK- STÄLLA MEN SOM ÄNDÅ INTE FÅR UP- PEHÅLLSTILLSTÅND. DETTA DRABBAR TILL EXEMPEL STATSLÖSA PALESTINIER

8 Krönika/ 16, 17 eller 18 år? 14 MANA Maria Brendler är läkarstudent. ILLUSTRATION: NADIA MAZZONI FÖR ENSAMKOM- MANDE ASYLSÖ- KANDE UNGA HAR DET STOR BETY- DELSE OM DE BE- DÖMS VARA ÖVER ELLER UNDER 18. DE SOM BEDÖMS VARA UNDER 18 TAS OM HAND AV KOMMU- NERNA OCH FÅR SAMMA RÄTT TILL OMSORG SOM SVENSKA BARN UTAN FÖRÄLD- RAR. Hur ska man beakta barnkonventionens intentioner när man inte vet vem som är barn? Frågan ställs på sin spets när ensamkommande flyktingbarn som inte kan bevisa sin ålder söker asyl i Europa. Under en hårt reglerad invandring resulterar målsättningen om att skydda barns rättigheter i att ensamkommande flyktingbarn genomgår ovetenskapliga och många gånger kränkande åldersbedömningar. Kan det verkligen vara syftet med barnkonventionen? Den har trots allt tillkommit i en värld där en tredjedel av alla födslar inte ens registreras innan barnet fyller fem år. Många barn i världen har inte papper på sin ålder men barnkonventionen gäller även för dem. För ensamkommande asylsökande ungdomar har det stor betydelse om de bedöms vara över eller under 18. De som bedöms vara under 18 tas om hand av kommunerna och får samma rätt till omsorg som svenska barn utan föräldrar. De tilldelas en god man, de får rätt till vård på samma villkor som svenska barn och de kan inte avvisas från Sverige om det inte finns en vuxen som kan ta ansvar för barnet i mottagarlandet. Enligt Migrationsverket är det den asylsökande som ska bevisa att han eller hon är minderårig. Om det uppstår tvivel om åldern kan den asylsökande erbjudas en åldersbedömning. Men alla metoder för åldersbedömning är osäkra. De medicinska undersökningarna, röntgen av handskelett och tänder, har stora felmarginaler. Dels ger den normala variationen i pubertetsutveckling ett spann på flera år, dels saknas kunskap om hur socioekonomiska och etniska faktorer påverkar skelett- och tandutveckling. Felmarginalerna gör det omöjligt att avgöra på vilken sida 18-årsstrecket en ungdom i övre tonåren hamnar, den åldersgrupp som de flesta ensamkommande barn tillhör. Efter kritik har användningen av de medicinska metoderna minskat i Sverige. I dag görs bedömningen huvudsakligen utifrån det intryck av åldern som Migrationsverkets handläggare får vid intervjuer med den asylsökande samt insamlade uppgifter från exempelvis polis, skola och socialtjänst. Inte heller den metoden kan ge något säkert födelsedatum. Frågan är varför fastställandet av exakt ålder är nödvändigt. När barn tillskrivs särskilda rättigheter är det inte enbart för att de är fysiskt svaga utan också för att de är psykiskt sårbara. Åldersbedömningen borde därför inte enbart syfta till att fastställa ålder utan också till att utvärdera den asylsökandes behov av stöd. Ett sådant förhållningssätt har stöd i UNHCR:s riktlinjer för åldersbedömning av ensamkommande flyktingbarn. Riktlinjerna avfärdar inte medicinska metoder men konstaterar att felmarginaler måste tillåtas. De fastslår också att åldersbedömningar inte enbart ska ta hänsyn till barnets utseende utan också till dess psykiska mognad. Den vägledande principen ska vara huruvida individen uppvisar omogenhet och sårbarhet som kräver extra sensitiv behandling. I nya riktlinjer från 2009 för UNHCR tanken att se till behov snarare än exakt ålder ett steg längre. I dem fastslås att riktlinjerna kan gälla även för ung domar över 18 då de kan ha hindrats i sin utveckling och psykiska mognad till följd av den förföljelse de utsatts för. Eftersom det inte är möjligt att med säkerhet avgöra exakt ålder bör ungdomarnas egna uppgifter väga tungt och åldersbedömning enbart vara en sista utväg. Om en åldersbedömning trots allt görs måste det ske på ett sätt som tar hänsyn till metodernas felmarginaler och som både ser till barnets fysiska och psykiska mognad. En sådan åldersbedömning kan göras av barnläkare och barnpsykologer i form av en helhetsbedömning av barnets ålder och behov. I de fall då ålder fastställs måste det åtminstone vara möjligt att överklaga be slutet. Genom att ta sin utgångspunkt i UNHCR:s riktlinjer kan åldersbedömningarna vidgas till att utreda barnets samtliga behov. Därmed kan de bli ett verktyg i förverkligandet av barnkonventionen. Källor: Guidelines on Policies and Procedures in dealing with Unaccompanied Children Seeking Asylum. UNHCR, Guidelines on International Protection: Child Asylum Claims under Articles 1 (A) and 1 (F) of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol relating to the Status of Refugees. UNHCR, FAKTA/ÅLDERSBESTÄMNING AV ENSAMKOMMANDE Statistik från UNHCR visar att 4 5 procent av alla asylsökningar i industrialiserade länder görs av barn själva, det vill säga ensamkommande flyktingbarn. Könsfördelningen varierar mycket mellan de mottagande länderna. I England är mer än 50 procent av de ensamkommande barnen flickor medan siffror för hela Europa visar på 72 procent pojkar. Åldersbestämning kan vara en komplicerad, lång och ofta omtvistad process. Det är sällan möjligt att med absolut säkerhet fastställa ålder, även med hjälp av mer sofistikerade metoder. Vissa består av påträngande, kulturellt okänsliga och skrämmande kroppsundersökningar. Vanligast är åldersbestämning via skelettet där handled röntgas och tandröntgen. Men det förekommer även andra metoder. Exempelvis i Österrike har läkare använt ultraljudsundersökning av organ för att fastställa åldern. Sverige har hittills i år mottagit 821 ensamkommande flyktingbarn. 15 MANA

9 Prickigt, är det den nya antirasismen? Konstpausen 16 FOTO: YONAS MILLARES Remaking Art History Mina resor till Sydamerika har fått mig att uppleva stora klasskillnader, hur ekonomiska förutsättningar, livsöden, hudfärg, språk och etnicitet hänger ihop med maktstrukturer. Det här maktspelet kunde jag också se på min egen skola. Varför fanns det inte en större dynamik och variation mellan dem som studerade där? Jag tänkte att konsten ju borde spegla samhället. Den elitistiska miljö jag befann mig i var i stort sett genomgående helvit. Väggar, tak, människorna och den konst som prydde miljön var enbart i grekisk antik stil till exempel helvita gipsavgjutningar. Jag såg dem som maktsymboler. Ju längre jag kom i min utbildning inom konst desto snävare och mer "utanför samhället" tycktes den bli. Jag trodde ju att det skulle vara tvärtom. Att det skulle bli friare, öppnare. Tillsammans med en annan student, Andreas R Andersson, sprejade jag tre av skolans maktsymboler: Afrodite, ett stort vitt hästhuvud och en mans torso. Utformningen och mediet sprayburkarna var anpassade efter MANA de aktivistiska handlingarna. Det handlade om snabbhet, tydlig läsbarhet, stark energi och färg. De vita statyerna var faktiskt bemålade under antiken det finns det arkeologiska bevis för. Men den västerländska kulturen använde sig av den helvita estetiken i stället. Den var idealisk under uppbyggnaden av Tredje riket och även under koloniseringen av Nord- och Sydamerika. Remaking art history handlade om att sätta fingret på vissa normer och traditioner inom ett elitistiskt forum. Att öppna upp och ifrågasätta. När det blev dags för mitt examensarbete berättade jag om projektet för handledare och prefekt. De blev provocerade jag fick skriva om det i min uppsats men inte ställa ut verken. Dessutom blev jag polisanmäld, tog mitt ansvar, erkände, fick böter på Enligt Konstfacks agerande är det alltså okej att egenhändigt göra konst av tunnelbanevagnar och att utmana psykiatrin genom att fejka en psykos. Men att utmana inom skolans ramar är alltså inte okej. Eller har det att göra med att mina åsikter är för besvärliga att ha att göra med? Har det med mitt namn, min hårfärg och hudfärg att göra? hierarkier? varför ser det ut som det gör? homogenitet? regler att bryta mot normen vad händer då? att ta ut konsten i offentligheten..att bidra med en diskussion i konstdebatten att ifrågasätta var kommer dessa skönhetsideal ifrån? varför ser det ut som det gör? Jag tänkte till en början skriva om det nya Sverige ett Sverige där klasskillnaderna blir tydligare och tydligare för att ta en anekdot... jag är uppvuxen i Sverige här har jag min familj men jag har också en chilensk familj som jag brukar besöka så ofta jag kan det har gjort att jag haft möjligheten att uppleva stora motsatser klasskillnader livsvillkor livsöden hur fattigdom och utbildning påverkar människor..alkoholism kriminalitet abort adoption sjukdom analfabetism..språk hudfärg under midsommar följde jag med mina svenska föräldrar till min mormors äldreboende hon heter Vivi-Ann här bor Bara svenskar, faktiskt eller det flyttade in en turkisk kvinna här bredvid för ett tag sen.hon är den enda och hon grät hela tiden men hennes familj hälsar på henne hela tiden ja utlänningarna brukar ju ta mer hand om sina gamla alltså inom familjen annars så är det ju många utlänningar som jobbar nere i restaurangen och som assistenter min assistent är jättesnäll hon är från Iran i cafeterian jobbar en svart negerkille förresten han är bra han är ganska lång Det slår mig hur ett klassamhälle börjat byggas upp här i Sverige med precis som jag sett i Chile och jag ser det i skolan jag går på det var verkligen en klassresa bara att börja där konsten konsten är väl någonting för folk som har ett starkt behov av att uttrycka sej. Kan man utbilda sej till konstnär?? hmm man kan utbilda sej till att prata om konst..vad fan är konst egentligen..för mej är det ett personligt uttryck som är livsnödvändigt för vad händer om man inte får möjligheten att uttrycka sej och speciellt inom en konsthögskola ska man inte få undersöka friare former av uttryck även om dom är politiska och provocerande var går gränsen egentligen?? Tydligen har jag gått över gränsen när dom flesta av mina lärare börjar ignorera mig när dom svarar mej med sin tystnad när vissa politiska partier hurrar för att dom hittat en svartskalle som bryter mot lagen man ska inte sätta sej emot..var duktig! var snäll! säg inte emot! alla är lika. alla ska få lika mycket tid om någonting blir jobbigt så håller vi käften. Yonas Millares, konstnär 17 MANA

10 Rapport från motståndet/ Det ockuperade Västsahara en faktabestyckad isärplockning av samtiden med osviklig solidaritet med jordens missgynnade I Sverige är det inte många som har hört talas om det, men under min resa i det av Marocko ockuperade Västsahara pratar varenda västsaharier om det. Gdem Izik, det stora protestlägret där omkring västsaharier samlades i protest mot ockupationen Gdem Izik, som enligt bland andra Noam Chomsky var den egentliga starten på upprorsvågen i Nordafrika. Den 8 november 2010, efter cirka fyra veckor av fredliga protester, gick marockansk polis och militär in i lägret med tårgas, batonger och vapen, misshandlade och drev ut människorna ur lägret, som sedan brändes och jämnades med marken. Sedan 2005, då den fredliga västsahariska intifadan började, avlöser protesterna varandra, trots brutal repression. Snabba manifestationer, slagord till stöd för befrielserörelsen Polisario och för den Västsahariska republiken, flaggor som målas på väggar och kastas upp på telefonledningar där de hänger som en symbol för motstånd och hopp. Under dagarna i Västsahara träffar jag massor av människor, som trots den marockanska polisens övervakning struntar i de risker det innebär att träffa oss, bara de får berätta. De vill att omvärlden ska få veta vad som händer i Västsahara. Det är den 15-åriga tjejen vars pappa fängslats efter Gdem Izik. Hon har inte fått någon information om varför eller när rättegång ska hållas. Det är den gamla kvinnan som suttit tio år i ett hemligt marockanskt fängelse för att hon stöttat Polisario. Under tiden i fängelset fick hon utstå hunger, misshandel och tortyr och bevittna hur en medfånge, en höggravid kvinna, födde sitt barn under pågående tortyr, upphängd i ett rep. Det är männen i fiskerifacket som protesterar mot den illegala plundringen av Västsaharas naturresurser. Det är familjen till den hungerstrejkande mannen i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, som i protest mot att han inte fått träffa sin familj på många år, vägrat äta på tre veckor. Det är systern till en 14-årig pojke som dödats av marockansk polis, och som blivit erbjuden pengar och ett nytt hus för att hålla tyst och sluta försöka ta reda på vad som egentligen hände hennes bror. Det är Västsaharas Nelson Mandela, Sidi Mohammad Daddach, som tillbringat 25 år i ett hemligt fängelse. Det är vår vän Ahmed som berättar om olika tortyrmetoder han och hans vänner fått utstå på grund av sin kamp för frihet, och som glatt säger att han hoppas att Polisario ska ta upp den väpnade kampen igen. Han är beredd att offra livet för att andra ska få leva i frihet. Efter några dagar blir det uppenbart att det inte finns en enda västsaharisk familj som inte har en bror, 18 MANA Elinor Hermansson Nätverket för ett fritt Västsahara GDEM IZIK ÄR DEN STÖRSTA VÄSTSAHARIS- KA PROTEST SEDAN VAPEN- VILAN MELLAN MAROCKO OCH POLISARIO MÅNGA LYSER UPP NÄR DE TALAR OM DET. DÄR, I LÄGRET, FANNS HOPP. OCH DE TALAR OM ETT NYTT GDEM IZIK. syster, mamma, son, pappa eller dotter som sitter i fängelse, som är försvunnen, som har blivit torterad eller misshandlad. Förtrycket finns överallt, och det tar sig många olika uttryck. Men det gör även motståndet. Ett myller av organisationer, aktivistgrupper, kvinnoforum, fackföreningar och fristående aktivister kämpar trots våldet och de godtyckliga fängslandena. De kämpar för det de har all rätt i världen till. Det som både FN och internationella domstolen i Haag slagit fast att de har rätt till: ett fritt Västsahara. Gdem Izik är den största västsahariska protesten sedan vapenvilan mellan Marocko och Polisario Många lyser upp när de talar om det. Där, i lägret, fanns hopp. Och de talar om ett nytt Gdem Izik. Efter att ha kommit hem från denna resa har vi blåst liv i Nätverket för ett fritt Västsahara igen. Vi håller som bäst på att dra igång en kampanj för att lyfta upp Västsaharafrågan på dagordningen. Efter upprorsvågen i Nordafrika i vintras beslutade EU-parlamentet att se över sin relation till regionen; man har sagt att mänskliga rättigheter och demokrati ska väga tyngre i denna politik i framtiden. Marocko ses otroligt nog som ett gott exempel bland länderna i regionen, men detta är en möjlighet att få ockupationen av Västsahara uppmärksammad. Västsaharierna kämpar för sin rätt att bestämma om landets framtid och det är mer än dags att Afrikas sista koloni får sin självständighet. Anna Hellgren i Aftonbladet Frågar sig någon i framtiden vad 00-talet handlade om kan de gå tillbaka hit och få bestickande svar. Stefan Jonsson i Helsingborgs Dagblad Till frihetens försvar För tio år sedan steg ny global vänster fram i massprotester runt om i världen. Optimismen var stark. Sen kom de amerikanska krigen, massmorden, undantagstillstånden. I dag regerar borgerligheten Europa, samtidigt som högerradikala partier tar plats i parlamenten. Jakten går på arbetslösa och sjuka. Fackföreningar kallas maffia. I artikelsamlingen Till frihetens försvar berättar journalisten Petter Larsson om dessa tio år. Beställ genom att ringa eller sms:a namn och adress till , eller maila på pettlar@telia.com. Vad är hemmet för dig? Är det en plats där du hittar dig själv ätandes direkt ur kylskåpet för att stilla en växande tristess, leker du där du vet att du inte står ut med att ha de fyra väggarna stirran-des mot dig. Är det den yta som du äntligen kan andas på; glömma bort dina privilegier eller dina misslyckade soci-ala försök. Vilka bor du med, bor du själv, är ni tre eller fyra eller fem. Varför bor du med dem. Ser de dig för den du är? Stöd människor i Sverige som vår rasistiska regering vägrar att ge papper - Ge ett bidrag till Nätverket Ing-en Människa är Illegal Stockholm Pg: Eller maila: stockholm@ingenillegal.org om du kan erbjuda bostäder för längre eller kortare tid - Pris: 100 kr + 36 kr frakt Hopsnackat är den första boken i en serie på temat Folkrörelse på arbetsplatsen. Den handlar om det mest grundläggande för arbetsplatskamp och facklig rörelse: Att snacka ihop sig om vad som ska göras. Hopsnackat är en antologi som innehåller 35 korta berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser. Redakör för antologin är Frances Tuuloskorpi, som i ett avslutande avsnitt sammanfattar egna och andras erfarenheter av att försöka använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med sina arbetskamrater. Boken är tänkt att bli den första i en serie böcker och häften på temat Folkrörelse på arbetsplatsen. Köpes i handeln. Info om mängdrabatt finns på

11 TEMA: VÄRLDEN EFTER 11/9 En ny värld har byggts på ruinerna från terrordådet den 11 september Repressionen mot sociala rörelser har blivit hårdare, medborgerliga och mänskliga rättigheter har trampats ned och högre murar har rests mot flyktingar. Mana vill med detta nummer granska de nya rasistiska föreställningar och uttryck som har åtföljt kriget mot terrorismen

12 TEXT: MAJA SAGER REDAKTIONSMEDLEM Högre murar efter 11 september. I kölvattnet av 11 september med terrorhotet som uppenbart svepskäl har redan restriktiva migrationslagar kommit att dras åt ytterligare, särskilt i USA och Storbritannien. Mana tittar närmare på hur kontrollen av olika migranter har ökat både vid och innanför dessa länders gränser. Den rädsla som 11 september väckte har använts av dem som redan tidigare ville stoppa eller begränsa invandringen. Sedan 11 september har man börjat beskriva begränsad invandring och striktare gränskontroll som en förutsättning för ett tryggare USA. Det säger Aarti Kohli som är forskare och politisk rådgivare i frågor om migration i USA. Hon menar att det är tydligt att många av de lagar som tillkommit i antiterrorprojektet namn egentligen syftar till att begränsa invandringen i stort. 75 procent av USA:s 11 miljoner papperslösa migranter är från Latinamerika, och trots att denna migration generellt inte brukar ses som ett potentiellt terrorhot har många av de direkta och indirekta förändringar som skett i migrationspolitiken kommit att drabba denna grupp. Sedan 11 september har stora summor pengar satts in i både yttre och inre gränskontroll. Sammanblandningen av migrationskontroll och antiterrorverksamhet syns även på institutionell nivå: i USA tillkom efter 11 september Department for Homeland Security som utöver frågor om säkerhet och terrorism även kommit att ansvara för alla frågor rörande migration. Även i Storbritannien har Home Office (inrikesdepartementet) ansvaret för både migrationsfrågorna och arbetet mot terrorism. De förstärkningar av den yttre gränskontrollen Kohli talar om handlar dels om satsningar på teknologi och andra resurser för gränsbevakning antalet patruller som bevakar USA:s gränser har sedan 1999 ökat från till idag dels om villkoren för visum eller uppehållstillstånd. Sedan 11 september har det blivit så att man måste gå igenom en bakgrundskontroll av FBI för att få visum eller asyl. Den kontrollen tar ofta lång tid, och om man blir nekad är det inte säkert man får veta varför. Det har förekommit fall med kvotflyktingar som inte får stanna men inte har en aning om varför. En indirekt konsekvens av de ökade yttre kontrollerna är ökad dödlighet vid gränserna till följd av att folk tvingas korsa gränsen på farliga platser eftersom de säkraste övergångarna är hårt kontrollerade. ÖKAD INRE KONTROLL Men de förändringar Kohli fokuserar mest på är den inre kontroll som ökar på ett mer indirekt men ändå tydligt sätt. En central förändring sedan 11 september är tanken att man ska kunna identifiera sig genom någon form av nationellt id-kort eller körkort. Det är ju normalt i Europa, men historiskt har det i USA setts som en kränkning av den individuella friheten att staten ska kunna tvinga en att redovisa sin identitet. Något nationellt id-kort finns ännu inte, men däremot kan man inte längre få körkort utan att visa uppehållstillstånd. I ett bilburet land som USA innebär detta att nästan åtta miljoner papperslösa tvingas köra bil utan körkort. Och genom att samtidigt instifta hårdare lagar mot just bilkörning utan körkort har man effektivt ringat in de papperslösa. Den stora förändring Kohli talar om har sin bakgrund i att den lokala polisen tidigare inte hade något att göra med gränspolisen. Men genom ökad kriminalisering av den typ av regelbrott man ofta tvingas begå som papperslös köra bil utan körkort, leva med förfalskade dokument och genom rutinmässig kontroll gentemot migrationsdatabaserna har gränspolisen fått ett slags närvaro även inne i landet, på lokala polisstationer och på vägarna. Konsekvenserna av småbrott blir oproportionerliga när den misstänkte automatiskt kollas mot gränspolisens register och därmed kan riskera deportation. Dessa förändringar innebär också en ökad rasifiering av polis- och säkerhetsarbetet i stort. Kohli berättar att det rapporterats om att så kallad racial profiling rasprofilering har kommit att karaktärisera polisens arbete i en del delstater. Polisen stoppar gärna latinamerikaner för att få en anledning att köra deras uppgifter mot gränspolisens register och deportera dem. ISLAMOFOBISK MIGRATIONSPOLITIK Medan Kohli främst talar om generella restriktioner av migrationen har brittiska advokaten Frances Webber erfarit mer specifikt islamofoba effekter av migrationspolitiken efter 11 september. Webber har engagerat sig för migranters rättigheter i den London-baserade organisationen Institute of Race Relations sedan slutet av sextiotalet. Hon har försvarat många migranter som hotats av avvisning eller hållits i förvar på grund av misstankar om terrorbrott. Webber beskriver 11 september som en historisk händelse som har accelererat en redan existerande repression av rasifierade medborgare och migranter i den nationella säkerhetens och terrorbekämpningens namn. Det första som hände här i Storbritannien efter 11 september var att man antog Security Act Den innebar att utlänningar som misstänktes för internationell terrorism och inte kunde utvisas eftersom de riskerar att utsättas för tortyr i hemlandet fängslades på obestämd tid. Fjorton personer sattes i högsäkerhetsfängelse utan rättegång i tre år, tills högsta domstolen dömde ut denna typ av frihetsberövande som olaglig eftersom den bara kunde tillämpas mot utlänningar ersattes lagen av så kallade control orders, som gäller både medborgare och andra och innebär en form av husarrest med strikta begränsningar av människors frihet. Det innebär till exempel besöksoch utegångsförbud stora delar av dygnet, fotboja, blockerad tillgång till internet, telefon och dator. Villkor och gränser för exempelvis utegångsförbud inom control orders har varit föremål för protester och människorättskampanjer. Villkoren har därför förbättrats efter- hand, och regeringen planerar nu att ersätta control orders med en liknande men något mindre repressiv mekanism. Men control orders och därmed de lättnader som nu kämpats fram gäller bara medborgare och utlänningar som är skyddade från utvisning av tortyrkonventionen. De migranter som Home Office har möjlighet att utvisa omfattas inte av dessa lättnader. Eftersom processen för överklagande är långsam även i Storbritannien är väntan på deportation ofta lång. Under tiden placeras terrormisstänkta under liknande villkor som control orders men med långt mer utvidgade nivåer av frihetsberövande och kränkta rättigheter. Medan den övre gränsen för utegångsförbud nu är nere på sexton timmar för medborgare och andra under control orders, kan migranter som är på så kallad immigration bail, i väntan på avvisning, få utegångsförbud upp till 24 timmar. Samtidigt har själva bedömningen av risken för tortyr vid utvisning också förändrats. I dag tecknar Storbritannien avtal med stater som är kända för att använda tortyr. De lovar att inte utsätta personer som Storbritannien deporterat för tortyr och dessa avtal använder man som grund för att komma runt FN:s tortyrkonvention. Men vi har protesterat mot detta förfarande man kan inte lita på de här avtalen, berättar Webber. Helt nyligen var det några män som blev deporterade till Algeriet och genast fängslades, torterades och nu sitter i fängelse. Webber har försvarat människor som suttit i husarrest eller förvar, misstänkta för terrorbrott, och hon vittnar om personliga tragedier sådana anklagelser kan leda till. En man satt i husarrest i flera år. Han kunde inte gå ut till parken och leka med sina barn, och när hans fru var gravid kunde inte barnmorskan komma hem till dem vilket barnmorskan ofta gör i Storbritannien. Webber fokuserar sin kritik på själva villkoren för frihetsberövande och deportering. Hon har svårare att säga något om de faktiska anklagelserna. Eftersom bevisen i dessa ärenden oftast är hemliga, har varken advokater eller den anklagade möjlighet att direkt bemöta anklagelserna. Men de delar av bevisföringen som är öppna är oftast enbart baserade på lösa indicier. Det är inte så att bevisen är fabricerade utan snarare utgör de en mosaik utifrån lösa fragment bygger åklagaren en hel bild. Med den metoden kan man ju bygga vilken bild man vill! I ett fall jag jobbade med bestod bevisningen av att sex män kände varandra och att en av männens svärfar var inblandad i något slags kampgrupp i Pakistan. Det var allt vi hade att gå på. En annan gång byggde bevisföringen på ett testamente som hittades i en mans hem och var skrivet på ett ganska våldsamt och blodtörstigt språk. Men saken var den att mannen skrivit testamentet när han satt i fängelse i Jordanien och följaktligen var väldigt arg. Många av fallen bygger på lösa samband. Att X känner Y eller att säkerhetspolisen anser att någon verkar vara säkerhetsmedveten, det vill säga att polisen tycker att någon beter sig på ett särskilt sätt för att undvika övervakning och avlyssning. Att ta en annan väg hem än vanligt eller att samtala under promenad kan tolkas som att man är säkerhetsmedveten. En annan förändring i migrationspolitiken som snart ska genomföras i Storbritannien är införandet av elektroniska gränser. Med ett nytt program som kallas e-borders ska man med hjälp av passagerarinformation och biometriska register skärpa uppsikten över utomeuropeiska personers resor in och ut ur landet. Minst 24 timmar före avgång måste transportbolagen ge information till Home Office om sina passagerare beträffande sådant som var biljetten bokades, hur många passagerare som bokade tillsammans, vilket kreditkort som användes för betalningen och hur personen rest tidigare. Det nya med e-borders är att transportbolagen måste tillhandahålla informationen i förväg. På så sätt kan Home Office stoppa folk redan innan de kommit ombord på planet. Dessa regler ser ut att vara införda för att hantera terrorism men kan uppenbarligen användas för att stoppa vem som helst. Nu måste alla som får visum för att resa in i Storbritannien lämna fingeravtryck som sedan kollas vid inresan, så på det sättet blir det omöjligt att resa med falska dokument. Som alla känner till, drabbar detta även asylsökande som inte har någon annan utväg än falska papper. KONTINUITET OCH FÖRÄNDRING Det är en missuppfattning, säger Tariq Mehmood, att världen har förändrats sedan 11 september. Migrationspolitiken har varit restriktiv sedan 60-talet. Kontroll och repression gentemot migranter är en grundpelare i Storbritanniens och Västs imperialism. Vad som hänt är att den repression som redan fanns på plats har accelererat till den omfattning vi ser idag. En ny rasism har etablerats islamofobin men den gamla rasismen finns kvar. Tariq Mehmoods ilska hörs rakt igenom telefonlinjen från Manchester. Han är författare, människorättsaktivist och har agerat som talesperson för en solidaritetskampanj för the North West 10, en grupp pakistanska studenter som greps i april 2009 misstänkta för förberedelse till terrorbrott. Samtliga släpptes några dagar senare. Varken bevis eller åtal kom någonsin att framläggas, men de togs genast i förvar och en process inleddes för att deportera dem av förebyggande skäl. I dag har alla utom en lämnat landet frivilligt, och Mehmood vittnar om hur deras liv slagits i spillror. Flera av dem hade utnyttjat familjens alla besparingar för att komma hit och skaffa sig en utbildning. Mehmoods egen livshistoria understryker hans påstående att det i grunden är samma system och strukturer som drabbar migranter och muslimer nu som före 11 september Det är i år exakt 30 år sedan han och elva andra unga pakistaner stod anklagade för terror-relaterade brott efter att ha organiserat självförsvar mot återkommande rasistiska våldsdåd och hot från skinnhuvuden mot Bradfords asiatiska befolkning. De hade också engagerat sig i organisationen United Black Youth League mot deportationer och rasism i poliskåren. Bradford 12 kom gruppen av unga att kallas i den omfattande kampanj som startades i solidaritet med männen. De blev så småningom frikända, och fallet kom att bli en milstolpe i den brittiska antirasismens historia. Idag ser Mehmood alltså händelserna för 30 år sedan upprepas. Men trots den vikt han lägger vid kontinuiteten i repressionen nämner han många förändringar. I arbetet med att ge stöd och kräva upprättelse åt the North West 10 upplevde han tydligt solidariteten från de sociala rörelserna. Den verkar till stor del saknas i dag. En stor skillnad i dag är att folk är så rädda. När vi startade kampanjen var folk rädda att ansluta sig, för de vet att då blir de övervakade. Ingen vill associeras med personer om de ens misstänkts för terror-relaterade brott. Stödet från icke-muslimer är också mindre i dag. Det kvittar om du är skyldig eller ej alla blir rädda för dig

13 ETT KRIG UTAN LAGAR Nästan tio år efter attackerna mot World Trade Center sköts Usama Bin Ladin ihjäl på order av USA:s president. Händelsen har lovprisats av stora delar av det internationella samfundet. Ina Woods sätter in avrättningen i ett större sammanhang där alla som ses som terrorister, och i förlängningen hela befolkningar i Mellanöstern, har avhumaniserats. TEXT:INA WOOD FRILANSJOURNALIST ÖVERSÄTTNING: ABIGAIL SYKES BILD: SARAH KATARINA HIRANI Jag fick reda på det via Facebook. På förmiddagen den 2 maj, när jag kajkade omkring mitt i En fjäril landade på mitt cykelstyre glad vår!, lade jag märke till en länk till crazydogtshirts.com: Obama got Osama t-shirt! Snygga färger! Snabb leverans med USPS! Jag förstod att något hade hänt, men eftersom det redan fanns en t-shirt, var det kanske gammalt, något jag hade missat vad kan man annars vänta sig om man följer världsnyheterna via Facebook? Följande kväll stod jag på en trampmaskin på gymmet och såg på när Frankrikes och Tysklands utrikesministrar förklarade att Bin Ladins död var en seger för alla demokratier och dessutom goda nyheter för alla fredsälskande och fritt tänkande människor i världen. Facebook igen: Vilket toppenslut på en schyst helg! Usama är död, en ond människa mindre på denna jord :0). Vid det laget hade en rad hoptrasslade orosmoln till sist börjat samlas i mitt huvud. Var det som skett lagligt? Under vilka förutsättningar får man skjuta en obeväpnad person i huvudet? Varför dumpade de honom i havet? Allt skulle framstå som normalt. Obama förklarade i tv lugnt och faderligt att hans död borde välkomnas av alla som tror på fred och mänsklig värdighet. Här i Sverige stämde Carl Bildt in och sade att en värld utan Usama bin Ladin är en bättre värld. Hans hat var ett hot mot oss alla. Det internationella samfundet tycktes anse att det var okej, till och med storartat. Men min röriga lilla hjärna kopplade till Saddam, Rwanda och nazister och kom gång på gång fram till detsamma: rättegång, rättegång, rättegång. Den första nyhetsrapporteringen och reaktionerna från internationella ledare normaliserade det som hänt, men det var i själva verket någonting nytt och annorlun- 25 MANA

14 da, kanske unikt: USA:s president hade helt öppet gett order att begå mord. I de flesta moderna stater går det inte att separera föreställningen om rättvisa från rättsväsendets normer och praxis. I Bin Ladins fall uteblev plötsligt dessa normer och denna praxis. Jag tror att en av de faktorer som förvandlade öppet mord till ett acceptabelt alternativ var den rasifierade avhumaniseringen av en fiende vilket kan ha mycket mer omfattande konsekvenser för människor som anses tillhöra denna grupp. Låt oss ta en titt på den moderna tidens mest utpräglade demoner nazisterna och hur man tog itu med dem efter andra världskriget. Storbritannien ville se en lösning typ skippa rättegång, skjut dem i huvudet, men USA satte stopp. USA:s högsta domstol fastslog att avrättningar som inte föregåtts av rättegång skulle bryta mot upprepade löften och eventuellt väcka misstankar om skamliga bakomliggande motiv. Detta ledde till Nürnbergrättegångarna som skapade normer för krigsbrott och brott mot mänskligheten. Sedan dess har rättegångar och tribunaler varit den mest accepterade metoden att hantera personer som anklagas för brott mot mänskligheten. Bara tre veckor efter att Bin Ladins kropp dumpats till havs tillfångatogs Radko Mladic i Serbien och fick en medicinsk undersökning för att säkerställa att han skulle klara en rättegång. Kanske bestod problemet i Bin Ladins statslöshet : kan ett sådant åtal väckas mot individer som inte är representanter för en stat eller ingår i en officiellt erkänd krigsmakt? Svaret är ja. Exempelvis dömdes två nunnor i juni 2001 för brott mot mänskligheten för att de deltagit i en massaker under folkmordet i Rwanda. Ännu en motsägelse är att flera medlemmar av al-qaida just nu inväntar rättegång för sin roll i attentaten den 11 september 2001 bland dem Khalid Sheikh Mohammed, som av USA:s försvarsdepartement betecknas som hjärnan bakom angreppen den 11 september. Var inte 9/11 det viktigaste skälet till att USA jagade Bin Ladin? Varför ställa den främste gärningsmannen inför rätta men skjuta galjonsfiguren? Och även om han inte skjutits lägger man märke till en annan sorts rättvisa även i Khalid Sheikh Mohammeds fall: han har hållits fången (och torterats, vilket vi kommer till senare) i åtta år utan rättegång. För att begripa denna nya rättvisa måste vi blicka tillbaka genom den dimma som skymmer vår förståelse av kriget mot terrorismen. PAPPER, SIFFROR, BOJOR OCH NYCKLAR... Den 20 september 2001 förkunnade president Bush att vårt krig mot terrorismen börjar med al-qaida, men det tar inte slut därmed. Det kommer inte att upphöra förrän varje terroristgrupp på global nivå har hittats, stoppats och besegrats. Är detta en krigsförklaring? Vissa skulle säga att det inte är det eftersom internationell lag kräver att officiella krigsförklaringar görs av stater mot andra stater. Kanske är kriget i kriget mot terrorismen inte krig i officiell mening utan ett mer dramatiskt sätt att säga kampanj. Pansarfordonen, bomberna och dödssiffrorna tyder dock på ett krig i dess mest bokstavliga bemärkelse. När det gäller terror -delen ansluter sig kriget mot terrorismen trots sin internationella räckvidd inte till någon internationell juridisk konsensus kring vad terrorism faktiskt är. Mångtydigheten har gett USA betydande fördelar. Kriget mot terrorismen är på alla sätt ett mycket påtagligt krig när det gäller att legitimera USA:s militära insatser men rökridåerna sprider sig på nytt så fort beteckningen krig inbegriper krigets lagar. Ett viktigt exempel på detta är regeringen Bushs beslut att fångar på Guantánamobasen inte uppfyller villkoren för krigsfångars status eller rättigheter enligt Genèvekonventionerna. Genèvekonventionerna stipulerar att man inte får tortera krigsfångar, och det är regler som införlivats med amerikansk militärlagstiftning. För att kringgå dessa begränsningar bestämde Bush i februari 2002 att tillfångatagna talibaner och al-qaida-medlemmar helt enkelt inte kunde betraktas som krigsfångar. För att undvika att bryta mot inhemsk lagstiftning mot tortyr framförde man därefter en rad rationaliseringar och ursäkter, däribland följande nya definition av vad som räknas som tortyr: Om fysisk smärta skall räknas som tortyr måste den vara lika intensiv som den smärta som följer på allvarlig fysisk skada, exempelvis organsvikt, nedsatt kroppsfunktion eller till och med död. Om renodlad psykisk smärta eller psykiskt lidande skall räknas som tortyr enligt paragraf 2340 måste den resultera i betydande psykisk skada av rimlig varaktighet, det vill säga bestå i månader eller till och med år. Som resultat av denna policy kom en rad anmälningar av tortyr från fångar och militär personal på Guantánamobasen. Christopher Arendt, före detta kriminalvårdare på Guantánamo, berättar om den avhumaniseringsprocess han deltog i där: Papper, siffror, bojor och nycklar, allt skulle redovisas, men ingenting utöver papper och bojor och siffror och nycklar... På ett poetiskt sätt fångar Arendt vad sociologen Zygmunt Bauman identifierar som det som krävs för att bryta ner moraliska invändningar mot brutalt våld: våldet sanktioneras genom officiella order, handlingar blir rutin och våldets offer avhumaniseras. På hemmaplan infriade Bush sitt löfte att föra ett idéernas krig. Terroristernas undre värld fanns på andra sidan oceaner och kontinenter, på bergstoppar och i grottor, i avlägsna djungler och öknar. Det fanns ett antal ondskans axelmakter som hyllar tyranni och död som sitt ideal och sin tro, varnade han oss samtidigt som han förklarade att USA nu skulle inleda krig mot Irak. Jag minns hur min mor då misstog sig och trodde att hennes förmåga till kritiskt tänkande egentligen var exempel på förvirring: Jag förstår bara inte vad al-qaida har med Irak att göra. BARA TRE VECKOR EFTER ATT BIN LADINS KROPP DUMPATS TILL HAVS TILLFÅNGATOGS RADKO MLADIC I SERBIEN OCH FICK EN MEDICINSK UNDERSÖKNING FÖR ATT SÄKERSTÄLLA ATT HAN SKULLE KLARA EN RÄTTE- GÅNG. Våren 2004 avslöjade över foton systematisk tortyr av irakiska fångar på det amerikanska fängelset i Abu Ghraib. Fotona visade hur amerikanska soldater skadade, slog, förnedrade, förödmjukade, sexuellt utnyttjade, våldtog och dödade irakiska krigsfångar som ofta var nakna och/eller hade säck över huvudet. Vad har Guantánamo med Abu Ghraib att göra? Varför skulle de pressade villkoren för fångar som var talibaner och al-qaida-medlemmar tillämpas på vad som helt klart var krigsfångar i Irak? Fotona från Abu Ghraib förkroppsligar Bushs retorik och politik: den oriktiga sammanblandningen av Irak med terrorism, och avhumaniseringen av alla som ses som terrorister. SKAPANDET AV DEN ANDRE Bush formulerade det så här: Antingen är du med oss eller med terroristerna. Vilka är dessa två olika lag, som också beskrivs av Bush som frihet gentemot rädsla, rättvisa gentemot grymhet? Retoriken kan också ses som ett exempel på hur man skapar den andre : man definierar en grupp som helt utanför och underlägsen den normala gruppen som är vi. De andra borde i det här fallet syfta enbart på al-qaida-terroristerna, men som vi såg tidigare tycks dess betydelse utvidgas till att omfatta en större grupp människor. Vilka ingår i den här gruppen? Den officiella 9/11-kommissionens rapport beskriver Bushs och hans rådgivares tidiga reaktioner på angreppen. Det som kom att kallas det globala kriget mot terrorismen betecknades först som ett fälttåg som skulle riktas mot internationella terrororganisationer i Mellanöstern. Kriget mot terrorismen har alltid varit kriget mot terroristerna från Mellanöstern. När Bush gör ett första försök att peka ut en misstänkt, börjar han med Irak och associerar sedan fritt via Palestina vidare till Iran. Det här kriget har haft rasifierade parametrar från första början. Att slå ihop Mellanösterns länder och folkslag till en enda grupp och blanda ihop den gruppen med terrorism är ingenting nytt. I boken Covering Islam (Att bevaka islam) erinrar sig Edward Said att tidiga misstankar mot islamistiska terrorister öppet luftades i medierna omedelbart efter bombdådet i Oklahoma City 1995, tills gärningsmannen visade sig vara en vit protestant. Said ägnade flera decennier åt att utforska det fenomen han gav namnet orientalism : förminskandet av hela den muslimska världen till ett ondskefullt väsen utan tankeförmåga. Det han tar upp i sin forskning är rasifiering: ideologier, antaganden, övertygelser och handlingar som reducerar de andra till förmodad underlägsenhet baserad på ras eller kultur. I Krigets ramar visar Judith Butler vart detta tänkande har lett och kommer att leda, nämligen:...till ett specifikt utnyttjande av utvalda befolkningar, av liv som inte riktigt är liv, utmålat som möjligt att förinta och inget att sörja över Sådana befolkningar är försumbara eller kan offras, just för att de framställs som redan förlorade eller förverkade; de utmålas som hot mot mänskligt liv i dess nuvarande form snarare än som levande befolkningar i behov av skydd mot orättfärdigt statligt våld, svält eller pandemier. Följaktligen går det inte att sörja över sådana liv, när de går förlorade, eftersom förlusten av sådana befolkningar ses som en nödvändighet för att skydda de levandes liv, enligt den förvridna logik som rationaliserar deras död. Vi har lärt oss att selektivt tillämpa värdet av mänskligt liv och det skydd som de mänskliga rättigheterna erbjuder. Vi har låtit föreställningen att västerländska liv är värda mer än liv i Mellanöstern påverka våra samhällen, vår politik, internationell lag och krigets lagar. Vi riktar oss inte i smyg mot en fiende, vi avhumaniserar hela befolkningar. Trots att Bin Ladin var obeväpnad och fjärran från något slagfält när han dödades, har USA senare hävdat att han var ledare för en oppositionell styrka och därmed kunde skjutas snarare än dras inför rätta. Lagarna verkar återigen dimmiga. Skulle samma principer gälla om al-qaida-kämpar störtade in och sköt överbefälhavare Obama? När vi avhumaniserar en fiende, uppstår konsekvenser för verkliga liv som är möjliga att sörja. De civila dödssiffrorna i Irak, sedan invasionen tog sin början, uppskattas till över , vartill vi skulle kunna lägga mängder av icke-terroristiska lik från Afghanistan, om vi bara kunde få fram tillförlitliga siffror. Lägg därtill ödelagda städer, näringsliv i spillror, kidnappningar, tortyr och här hemma spionage, hatbrott, utvisningar, inskränkningar av religionsfriheten. En kula i huvudet, ett lik i havet. Ett krig utan lagar som driver vidare som en sjuk flod

15 Iseptember 1996 tog talibanrörelsen över makten i Afghanistan med våld. Kvinnor förbjöds att arbeta, hämta sina barn från skolan och i vissa städer att göra inköp. Flickskolorna stängdes och kvinnor spärrades i praktiken in i sina hem. I november 2001, några veckor efter att USA:s invasion av Afghanistan inleddes, höll Laura Bush, USA:s dåvarande presidenthustru ett radiotal om Afghanistans kvinnor. Talibanregimen var nu på tillbakagång, hävdade hon, och befolkningen i Afghanistan i synnerhet kvinnorna gläder sig. Ett av USA:s mål i Afghanistan var enligt Vita huset att befria kvinnorna från talibanernas brutala förtryck. När George W. Bush vann presidentvalet 2001 hade det till stor del varit genom att stödja sig på den högerkristna rörelsen i landet. Hans maktövertagande sågs som en förlust för den feministiska rörelsen i USA och snart började också Bush genomföra några av de antifeministiska reformer som de konservativa kristna förväntade sig av honom. Hur kommer det sig att regeringen Bush nu plötsligt talade om att rädda den afghanska kvinnan? Den brittisk-pakistanske historikern och författaren Tariq Ali berättar i sin bok Fundamentalisternas kamp en helt annan historia. Det var USA som hjälpte talibanerna till makten, och före den 11 september 2001 var det ingen i Washington som pratade om de afghanska kvinnorna. Sociologiprofessorn Gargi Bhattacharyya skriver i sin bok Dangerous Brown Men att kriget mot terrorismen har legitimerats med argument som har tagit nyckelkomponenter från progressiva sociala rörelser. Dessa argument var bland annat synen på kvinnors och homosexuellas rättigheter, mångkulturell samlevnad och maskulinitet. Islamsk religion och kultur kopplades samman med kvinnoförtryck och det västerländska samhället med tolerans och jämställdhet. Terroristerna var människor som inte förstod värdet av mänskliga rättigheter och mänskligt liv, och västvärlden var därför tvungen att bekämpa fienden med ett barbari som kunde matcha deras. På så vis, hävdar hon, har man kunnat argumentera för nödvändigheten av att använda metoder som inte följer internationella konventioner. Edward Said skriver i sin inflytelserika bok från år 1978, Orientalism, att Orienten i Västs världsbild ses som enbart styrd av kultur och religion. Denna syn leder till att den muslimska världen fråntas sin historia. Regeringen Bush har i sina tal om kriget mot terrorismen ofta varit noga med att påpeka att islamisterna utgör en liten minoritet inom islam, men islamismen ses ändå som sprungen ur islamsk religion och kultur. I verkligheten spelar religiösa och kulturella faktorer en ganska undanskymd roll när det gäller att förstå islamismens framväxt. BERÄTTELSEN OM ISLAMISTERNA OCH DERAS KVINNOSYN För att förstå islamismens framväxt i Afghanistan måste man känna till landets historia. I Fundamentalisternas KVINNOFÖRTRYCKANDE MUSLIMER & TOLERANTA VÄSTERLÄNNINGAR En berättelse har tagit form i kriget mot terrorismen som utmålar muslimer och islam som kvinnoförtryckande medan västvärlden definieras som jämställd och tolerant. Catherine Holt granskar denna berättelse, vilka som tjänar på den, och vilka konsekvenser berättelsen får för kampen för jämställdhet. kamp beskriver Tariq Ali talibanernas väg till makten i Afghanistan. Det är en skrämmande historia om ett land vars befolkning offrades av stormakterna i deras kalla krig. I slutet av 70-talet kom en repressiv kommunistisk regim till makten i Kabul genom en statskupp. Denna regim började genomdriva en rad progressiva reformer, ibland med väldigt repressiva metoder. Tvångsäktenskap förbjöds och regimen satsade mycket på utbildning. Även flickor skulle få utbildning i städerna. Men den kommunistiska PDPA-regimen fick inte sitta länge vid makten. När USA började beväpna den religiösa oppositionen, invaderade Sovjetunionen landet för att rädda den hårt ansatta regimen. I Pakistan utbildades unga fattiga bondsöner i religiösa så kallade madrasa-skolor, med stöd bland annat från USA. Dessa pojkar fick lära sig sträng militär disciplin och en bokstavstolkning av Koranen och islam. De mest lovande bland dessa så kallade talibaner elever skickades till Afghanistan för att bekämpa den sovjetiska invasionen. Talibanrörelsen representerar alltså inte bara en väldigt liten minoritet inom islam den har dessutom uppstått och stärkts av anledningar som har ganska lite med islam att göra. Och Afghanistan är inget isolerat fall. Över hela den muslimska världen har Väst finansierat och beväpnat islamistiska grupper för att främja sina egna intressen i regionen och bekämpa det sovjetiska hotet. Detta har dock glömts bort i den allmänna debatten om muslimers kvinnosyn. Hur såg den ideologi ut som kopplade samman kvinnors rättigheter med imperialistiska strävanden? Enligt Bhattacharyya har grundtankarna bakom kriget mot terrorismen varit att det finns absoluta och oöverstigliga skillnader mellan kulturer och att den västerländska kulturen är hotad utifrån. I sitt radiotal i november 2001 hävdar presidenthustrun Laura Bush att civiliserade människor över hela världen visar sin avsky för talibanernas förtryck av kvinnorna eftersom vi i Afghanistan kan se den värld som terroristerna skulle vilja tvinga på resten av oss. Den legitimerande berättelsen kring den 11 september har därmed enligt Bhattacharyya fått en rasialiserad karaktär. När George Bush pratade om kampen mot ondskan förstod världen tydligt att han syftade på en viss grupp människor som förkroppsligade denna ondska. Det var också enligt Bhattacharyya en berättelse där det fanns ständiga referenser till kvinnors kroppar. Frågor av typen vilka kläder kvinnor får ha på sig och hur fritt de får röra sig hamnade i centrum för debatten. Västerländska kvinnors förmåga att visa upp sina rättigheter med sina egna kroppar blev ett mått på civilisation. Det var alltså, menar Bhattacharyya, en begränsad syn på kvinnors rättigheter som fördes fram en syn som fokuserade på individuella rättigheter och individens valfrihet. Mer kollektiva rättigheter som rätten till trygghet, förutsättningar att tillgodose grundläggande behov och frihet från våld saknades i debatten. Man framhöll en erotiserad och 28 29

16 marknadsvänlig kvinnlighet, och kvinnorna i Afghanistan och andra muslimska länder antogs eftersträva den typ av frihet som manifesteras genom fysisk öppenhet. Tanken att en större fysisk öppenhet automatiskt skulle innebära mer frihet ignorerade samtidigt den feministiska kritiken mot sexualiseringen av kvinnan. KULTURALISERINGEN AV VÅLDET MOT KVINNOR Vilka konsekvenser har kriget mot terrorismen och den diskussion om jämställdhet som legitimerar den fått för kvinnokampen i de av västvärlden ockuperade länderna? Kan man tänka sig att ett större fokus på kvinnan fått en positiv inverkan för jämställdheten? Bhattacharyya tror tvärtom att arbetet för kvinnors rättigheter komprometteras av att kraven på jämställdhet förs fram i skuggan av en militär ockupation. Svarta kvinnor och kvinnor från forna koloniserade länder har länge argumenterat för att deras feministiska kamp bör utformas och ledas av dem själva, av dem som själva lever och verkar i den verklighet som de vill förändra. Detta står i skarp kontrast till den berättelse som framställer kvinnor i den muslimska världen som hjälplösa offer, som måste räddas av väst. Samtidigt har berättelsen om den muslimska kvinnan även fått konsekvenser för jämställdheten i västvärlden, enligt Bhattacharyya. Synen på jämställdhet som en naturlig del av den västerländska kulturen ignorerar den kvinnokamp som har förts och som förs här. Politiska skillnader utraderas i den allmänna debatten och plötsligt ses den västerländska kulturen som homogen. Det kvinnoförtryck som man anklagar muslimer för kopplas samman med en debatt om mångkulturens misslyckande. Statsvetaren Maria Carbin har i sin doktorsavhandling Mellan tystnad och tal undersökt synen på hedersvåld i Sveriges offentliga politik mellan åren 1995 och Carbin beskriver ett skifte i den offentliga politiken från vad hon kallar en mångfaldsdiskurs till en värderingsdiskurs. Medan mångfaldsdiskursen såg kulturell mångfald som positiv bygger värderingsdiskursen på en gränsdragning mellan svenskt och icke-svenskt. Av värderingsdiskursen målas en hel region Mellanöstern upp som problemets ursprung. Männen därifrån ses som mer patriarkala och mer våldsbenägna än de svenska männen. Invandrarflickor reduceras till antingen förtryckta i familjen eller fria efter att ha räddats av det svenska samhället. Det är enligt Carbin värderingsdiskursen som är den dominerande i Sverige i dag. Skiftet från mångfaldsdiskurs till värderingsdiskurs hänger ihop med den 11 september och den efterföljande debatten om muslimer. Över stora delar av Europa kom idéer om en minskad tolerans inför kulturella skillnader att kopplas samman med minoritetskvinnors rättigheter. Det var en debatt som stundtals gav bränsle åt högerextrema rörelsers rasistiska argumentation. I Sverige kom mordet på Fadime Sahindal i början av 30 TEXT:CATHRINE HOLT TEMAREDAKTÖR ILLUSTRATION: SARAH KATARINA HIRANI FRÅGOR AV TY- PEN VILKA KLÄ- DER KVINNOR FÅR HA PÅ SIG OCH HUR FRITT DE FÅR RÖRA SIG HAMNADE I CENTRUM FÖR DEBATTEN. VÄSTERLÄND- SKA KVINNORS FÖRMÅGA ATT VISA UPP SINA RÄTTIGHETER MED SINA EGNA KROPPAR BLEV ETT MÅTT PÅ CIVILISATION att leda till en rubbning av mångfaldsdiskursen. Den rådande diskursen kritiserades utifrån tanken att mångkultur och tolerans gentemot skillnader hade lett till att det svenska samhället svikit de unga kvinnor som var utsatta för hedersvåld. I mångfaldsdiskursen uppmärksammades enligt Carbin inte flickors situation som en fråga om våld utan istället som en fråga om generations- eller kulturkonflikter. Våldet bagatelliserades. Carbin frågar sig dock varför kritiken mot mångfaldsdiskursen kom att definiera tolerans och inte exempelvis rasism som problemet. Både mångfaldsdiskursen och värderingsdiskursen har enligt Carbin satt kultur, etnicitet eller nationellt ursprung som självklar utgångspunkt. Synen på det så kallade hedersvåldet har varit föremål för en kamp mellan å ena sidan dem som ser våldet som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor och dem som ser det som specifikt kulturellt betingat hedersvåld. Carbin menar att man bör löskoppla begreppet heder och synen på våld mot kvinnor från vad hon kallar den rådande kulturella reduktionismen. Våldet bör i stället enligt henne förstås utifrån både etnicitet, klass och kön utan att för den skull utesluta att det kan ha kulturella eller religiösa förtecken. HEDERSVÅLD SOM FÖRKLARING Vilka konsekvenser får synen på mäns våld mot kvinnor som kulturellt betingat för de muslimska kvinnor som utsätts för våld? Bernardita Nuñez är verksamhetsledare för Terrafem, en ideell organisation som organiserar jourboende och jourtelefon för kvinnor med utländsk härkomst. När jag ringer upp henne på hennes kontor i Stockholm, berättar hon att de fördomar och föreställningar som finns om invandrarkvinnor riskerar att leda till att de inte får den hjälp som de har rätt till. I stället för att lyssna på vilken typ av våld kvinnan utsätts för och vilken typ av hjälp hon behöver får hon hjälp utifrån hur hon blir betraktad. Nuñez är kritisk till begreppet hedersvåld. I alla tider och i alla samhällen har man hittat ursäkter för våldet. När man säger att handlingen utövas i hederns namn är detta en bortförklaring från mannens sida. Debatten om hedersvåld har enligt Nuñez kulturaliserat våldet, men våldet handlar varken om religion eller om kultur utan om makt. I sin bok Orientalism argumenterar litteraturprofessorn Edward Said för att Väst har presenterat en bild av Orienten som ska göra det lättare att kolonisera området. Västs bild av den muslimska världen kan alltså inte förstås utan de bakomliggande intressen som den försöker dölja. Feministiska argument har sedan den 11 september missbrukats i propagandan från krigshetsare över hela världen. Syftet har varit att skapa rädsla för en viss folkgrupp för att legitimera västvärldens imperialistiska strävanden. Och kvinnorna både i Afghanistan och i Sverige har fått betala ett högt pris. Krönika/ En skön ny värld Arabiska människor har betalat högsta priset för USA:s säkerhetskultur efter 9/11. Diskriminering av araber har i princip uppmuntrats. Vi andra ska känna oss utsatta, får höra att vi är i fara, och ombeds att hjälpa till att anmäla misstänkta aktiviteter eller människor. Den dominerande kulturen har definierat arabiska människor som själva sinnebilden för misstänkta, ungefär som japanska människor var under andra världskriget. Men även latinamerikaner har varit utsatta för rasism efter 9/11. Sedan dess har gränssäkerheten skärpts, med fokus nästan uteslutande på att hålla mexikanska människor borta. Jag har flugit många gånger sedan 9/11 och med ett undantag har jag aldrig haft några problem med den korta passagen genom säkerhetskontrollerna. Undantaget kom 2007, när jag återvände hem från en semester i Mexiko. För en puertorican född i USA känns det på sätt och vis invant att åka till Mexiko. Jag har rest till Puerto Rico många gånger och det är tydligt att de forna spanska kolonierna delar viss släktskap. Vacker spansk arkitektur är en sak som latinamerikanska länder har gemensamt. Tecken på folkmord och kolonisation som conquistadorerna lämnade efter sig till oss. Jag tänkte mig in i hur det skulle vara att passera tullen som mexikansk amerikan. Jag gissade att många laglydiga medborgare skulle gå igenom med en klump i magen. De skulle undra om de den här gången skulle stoppas för noggrann kontroll och tas för inkräktare med mål att stjäla en bit av den amerikanska drömmen. Dessa tankar dröjde sig kvar i huvudet på mig när jag ryckte till mig väskan från bagagebandet. När jag var på väg mot första kontrollstationen kommer en polisman fram till mig och ber mig följa med honom. Han var latinamerikan, troligen av mexikanskt ursprung, och sa att han ville leta igenom mina väskor och att detta var en rutinkontroll. Jag vänder mig om och ser alla andra gå åt ett helt annat håll. Polisen kan se min frustration. Han frågar varför jag ser så nervös ut och verkar övertygad om att jag har något att dölja. Han trycker upp mig mot en avspärrning och säger åt mig att inte röra mig. Jag säger åt honom att hålla händerna borta. Han och hans kollega börjar febrilt gå igenom mina saker, riva upp presenter och läsa mina dagböcker. Samtidigt tänker jag så det knakar och försöker komma fram till om jag skrivit något som skulle kunna misstolkas som legitimt skäl att hålla mig kvar Jag förklarar för dem att jag tycker att deras sökande är obefogat. Polisens kollega, en vit kvinna, flera år äldre än mig, tittar upp från min dagbok och säger till mig: Du är djupsinng. Hon har insett att deras sökande varit förgäves. Det var Victorio Reyes Poet och aktivist bosatt i Albany USA JAG TROR INTE ATT VÅR RASIS- TISKA HISTOIRA KAN LÄKAS I EN MILJÖ SOM PRÄGLAS AV RÄDSLA. nog spindelmanleksakerna som jag köpt till mina barn som avgjorde saken. Hennes kollega tittar på mig, när väskan är helt tom och alla mina saker ligger utspridda över ett bord, och säger: Den här väskan känns tung. Jag ska röntga den. När kontrollen i röntgenapparaten inte ger något, säger han till mig att jag är fri att gå min väg och överlämnar åt mig att plocka upp mina tillhörigheter och lägga tillbaka dem i väskan. Jag kommer aldrig att få veta om jag stoppades den dagen av en ren tillfällighet eller om rasism spelade in, och det är det som är problemet. Makthavarna i vårt land har krävt att vi avstår från vissa av våra rättigheter i utbyte mot säkerhet. Jag ser inte denna kultur av rädsla och granskning som en väg mot frihet. Den bör ses som det hinder den i själva verket är. Jag tror inte att vår rasistiska historia kan läkas i en miljö som präglas av rädsla. 31

17 lenska staten ska inleda en dialog med mapuchefolkets representanter. I Malmö hålls en liten solidaritetsmanifestation till stöd för de hungerstrejkande. En av talarna är Nilsa Rain, som själv är mapuche. Hon studerar i Spanien, och pendlar sedan ett par år tillbaka mellan Malmö och Spanien på grund av kärlek. Vid årsskiftet ska hon dock ta med sig familjen hem till sin comunidad, sin gemenskap i Chile. Det är där Nilsa Rain hör hemma. Hon håller ett brandtal på Möllevångstorget och be- ERRORIST- TÄMPLADE TEXT:LEANDRO SCHCLAREK MULINARI REDAKTIONSMEDLEM Den 11 september 2001 innebar startskottet för USA:s korståg mot terrorn. De politiska konsekvenserna har blivit att sociala rörelser runt om i världen stämplats som terrorister. Solidaritet har blivit svårare, menar Nilsa Rain som i ett trettiotal år har kämpat för mapuchefolkets rättigheter. På andra sidan Atlanten, i det som idag benämns Chile, kämpar ursprungsbefolkningen mapuche för sin överlevnad. Fyra aktivister har för överfall på en åklagare dömts som terrorister till mellan års fängelse. Domstolen återupplivar gamla terroristlagar från Pinochet-tiden. De åtalade hade inte en chans att försvara sig: åklagarsidan tillåts bland annat använda vittnen vilkas identitet hålls dold för försvaret. Därför inledde de åtalade en lång hungerstrejk. Kravet har varit en rättvis rättegång. Och att chi- rättar att denna hungerstrejk bara är en i raden av liknande protester. Gång på gång upprepar hon att man aldrig kommer att ge upp. AKTIVISM STÄMPLAT SOM TERRORISM Den moderna chilenska statens framväxt har enligt Nilsa Rain gått hand i hand med förtryck av ursprungsfolken och parallell rovdrift av naturtillgångar, vilket bland annat inneburit att marker förstörts genom skövling och utsläpp samt uppförandet av pipelines, sopstationer och annan infrastruktur. Nilsa Rains egen gemenskap klyvs av en motorväg som byggts utan hänsyn till att den korsar en begravningsplats. Mapuchefolkets motstånd, som inte minst riktat sig mot multinationella bolag, bland annat från Sverige och Norge, har stämplats som terrorhandlingar av chilenska staten trots att det inte kan anses att målet för de politiska aktionerna är att sprida rädsla. Snarare har det främst handlat om sabotage och vad som kan beskrivas som olaga intrång. Inte en enda statlig representant har dött i konfrontationerna, framhåller Nilsa Rain. Vi gör motstånd beväpnade med påkar och stenar. De svarar med helikoptrar och tungt beväpnad militär och polis, säger hon. Hur har mapuche-folkets kamp påverkats av den 11 september? Mitt folk har kämpat i århundraden och terroriserats lika länge. Så det i sig är inget nytt, svarar Nilsa. Det som framför allt förändrats de senaste åren är att förtryckets teknologi blivit mer raffinerad och sofistikerad. De har nya, mer effektiva vapen till sitt förfogande. Inte minst spelar medierna en ny roll i den påstådda kampen mot oss subversiva. Genom medierna lyckas man framställa oss som terrorister och då blir det svårt för många att förstå vad vi egentligen vill och vilka vi är. Ytterligare en sak, framhåller Nilsa, har förändrats med kriget mot terrorn. Det har blivit svårare att hitta allianser. Som resultat av att USA lyckats bestämma dagordningen har solidaritetsrörelsen svårt att se klart. Det internationella klimatet gör att alltför många accepterar en tudelad världssyn, där goda ställs mot onda och där man skiljer mellan bra och dåligt motstånd. I förlängningen leder detta till att horisonten för vad och hur man kan tänka begränsas, menar hon. ETT ARV FRÅN DIKTAKTUREN Ett par veckor efter solidaritetsmanifestationen där Nilsa Rain var huvudaktör, sitter hon vid sitt köksbord i Malmöstadsdelen Sofielund och brer en macka. Hemmet pryds av mängder av affischer och politiska budskap. Orden jord och territorium återkommer på flera av planscherna. På kylskåpet hänger ett foto från en aktion där en bygemenskap krävt tillbaka ett landområde. Protesten innebar att man helt enkelt bosatte sig ockuperade den mark man ansåg tillhöra byn. Hon pekar på barnen på bilden, på gamlingarna och poängterar att det är så här man jobbar: genom att hela familjer deltar i protesterna. Ser de här ut som terrorister? frågar hon retoriskt. Nilsa Rain påpekar att den inhemska politiken främst påverkats av landets eget 11 september, det som ägde rum 1973 då den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende störtades i en militärkupp. Augusto Pinochet inledde därefter ett skräckvälde som innebar att motståndarna till hans regim stämplades som terrorister. På så sätt kunde mord, försvinnanden och tortyr legitimeras. Antiterror-lagarna som tillämpas för att fängsla mapucheaktivister kom till år 1984 under Pinochets skräckvälde. Men trots demokratins framväxt har dessa lagar inte avskaffats ställdes ett sextiotal personer inför rätta med hjälp av dessa och enligt vissa källor har upp emot mapucheaktivister fängslats de senaste tio åren anklagade för terror. Kritiken mot den förda politiken har varit häftig, bland annat från Human Rights Watch, som hävdar att rättsstatens principer sätts på undantag eftersom chilenska staten förvägrar människor en rättvis rättegång. Kritik har även framförts av FN:s kommitté för rasdiskrimineringens avskaffande som påpekat att lagarna tillämpas selektivt och ofta mot just mapuchefolket, som kollektivt stämplas som terrorister. Trots bitvis hårt internationellt fördömande har få ändringar kommit till stånd i denna fråga efter diktaturen. Samtliga regeringar efter Pinochet har tillämpat anti-terrorlagarna mot mapuchefolket och inte heller under den socialdemokratiska presidenten Michelle Bachelets styre blev det någon ändring. Hon hade i sin valkampanj 2006 lovat slå in på en ny väg, eftersom hon hade personlig erfarenhet av vad det innebär att utsättas för denna typ av övergrepp. Väl vid makten fortsatte hon emellertid politiken i samma hjulspår. Enligt flera analytiker har detta möjliggjorts genom USA:s nya utrikesdoktrin som tillåter regeringar att stämpla sociala protester man har svårt att hantera som terrorhandlingar. Under Pinochets diktatur behövdes inga argument för att motivera varför de förtryckte oss. Men nu behövs det, säger Nilsa Rain och påpekar att USA:s nya doktrin passat perfekt för de chilenska myndigheternas syften, eftersom den inhemska politiken kunnat utformas i linje med det internationella klimat som uppstått. Efter en 86 dagar lång hungerstrejk avblåste de fyra mapucheledarna sin protest. De hade då förlorat mellan 20 och 25 kilo i vikt. Beslutet togs efter att landets högsta domstol utan ny rättegång beslutat sänka straffet för de fyra dömda till mellan åtta och fjorton år. En överenskommelse har också nåtts med regeringen att skapa en kommission till försvar för mapuchefolkets rättigheter. Hungerstrejken kan därmed framställas som en politisk framgång, men Nilsa Rain ser med oro på framtiden för sitt folk: Ju mer vi växer i styrka, desto hårdare blir repressionen NILSA RAIN. FOTO: GABRIELA BALBONTIN KRITIK HAR ÄVEN FRAMFÖRTS AV FN:S KOMMITTÉ FÖR RASDISKRI- MINERINGENS AVSKAFFANDE SOM PÅPEKAT ATT LA- GARNA TILLÄMPAS SELEKTIVT OCH OFTA MOT JUST MAPUCHEFOLKET, SOM KOLLEKTIVT STÄMPLAS SOM TERRORISTER.

18 TEXT:ANNA BJÖRKLUND & MARIA HOLM FRILANSJOURNALISTER MÅNGA AV DE THAILÄNDSKA BÄRPLOCKARE SOM KOMMER TILL SVERIGE ÄR FAT TIGA BÖNDER. BILD: MARIA HOLM I BÄRPLOCKARNAS LAND FÖRRA ÅRET UPPMÄRKSAMMADES HUR MÅNGA ASIATISKA BÄRPLOCKARE SOM LOCKATS TILL SVERIGE TVINGADES ÅTERVÄNDA TOMHÄNTA. MANA HAR TRÄFFAT NÅGRA AV BÄRPLOCKARNA I DEN FATTIGA CHAIYAPHUMPROVINSEN DÄR FLERA AV DEM KÄMPAR MED ATT BLI KVITT SINA SKULDER. OCH FRÅGAN ÄR: HUR KOMMER DET ATT GÅ FÖR DEM SOM KOMMER HIT I ÅR? 34 MANA MANA

19 SUPOD STRANGCHAT ÄR EN AV BÄRPLOCKARNA SOM VAR I ÅSELE FÖRRA SOMMAREN. NU KÄMPAR HAN FÖR ATT BLI KVITT SINA SKULDER. INNAN HAN ÅKTE TILL SVERI- GE BLEV HAN LO- VAD EN VILODAG I VECKAN, MEN VÄL PÅ PLATS FANNS VARKEN TID FÖR ÅTER- HÄMTNING ELLER SJUKDOM. Vid risfälten i utkanten av staden Kaeng Khra ljuder surrande traktormotorer. Skördeperioden har precis börjat och Supod Strangchat tar en paus medan lunchen förbereds i trädskuggan. Han är en av många som lyssnade på rekryteringsföretagens solskenshistorier i fjol. Landet med de bärfyllda gröna skogarna gav förhoppningar om en bättre tillvaro och för hårt arbetande jordbrukare låter två månaders jobb i ett välutvecklat land som en överkomlig ansträngning. Hos det lågutbildade och fattiga isanfolket i nordöstra Thailand är det dessutom vanligt att en eller flera familjemedlemmar måste arbeta utomlands för att klara familjens försörjning under regnperioden då riset växer till sig. Supod blickar ut över skördemarken där de färdigvuxna risvipporna dignar. Han berättar hur han under två månaders arbete i Åsele steg upp klockan tre varje morgon och inte kom hem förrän elva på kvällen. Innan han åkte till Sverige blev han lovad en vilodag i veckan, men väl på plats fanns varken tid för återhämtning eller sjukdom. Här i Thailand är det enklare. Jag får ordentligt med mat, kan ta en paus när jag blir trött och har nära till familjen, förklarar Supod och nickar mot sin syster och dotter som slutit upp vid träpallen där maten snart ska dukas upp. ÅRSLÖN I SKULDER Ändå är livet inte som förut. Efter sverigevistelsen förra sommaren har han skulder som motsvarar mer än hans normala årsinkomst. Jag och min fru bråkar varje kväll när vi ska lägga oss. Hon trodde att jag skulle komma hem med pengar, men så blev det inte. Jag är orolig över att marken som jag pantsatt ska tas ifrån mig. Åsele-bärplockarnas fall är allt annat än unikt. Det idag ökända företaget Lomsjö Bär, vars vd Ari Hallikainen misstänks för att ha tömt bolagets konton och stuckit med bärplockarnas inkomster, är bara en skandal i raden av brutna löften, bristfälliga arbetsvillkor och obetalda löner. Enligt rapporten The 2009 Blueberry fiasco in Sweden, framtagen av thailändska Migrant Workers Union, har den nordiska bärindustrin utvecklats till en korrumperad marknad för oseriösa rekryteringsföretag och aktörer som profiterar på fattiga människor. 70 dagar, timmar, kilo bär och 0 kronor i vinst, blev slutekvationen för thailändska bärplockare som besökte Sverige förra sommaren. Jag kan inte se det på annat sätt än att det är slavarbete, säger rapportförfattaren Junya Lek Yimprasert, som de senaste 20 åren arbetat för thailändska industri- och migrantarbetares rättigheter. Hon anser att bärbranschens grundproblem ligger i antalet oseriösa mellanhänder, som tar ut höga serviceavgifter, samtidigt som kilopriset på bär har sjunkit de senaste åren. BOOM ÅR 2007 Om vi backar ungefär 15 år tillbaka i tiden var situationen annorlunda. När de första bärplockarna från Thailand kom till Sverige, bestod de främst av familjemedlemmar och släktingar till thailändska kvinnor som gift sig med svenska män. Ofta fick de hjälp med att ordna allt praktiskt som turistvisum, flygbiljett, mat och logi. Sedan spred sig ryktet till närliggande byar och snart åkte ytterligare en generation thailändare till Sverige med vägledning och hjälp av dem som redan varit där. År 2007, då Migrationsverket införde regler som öppnade upp för utländska bärplockare att åka till Sverige på ett tre månaders långt arbetsvisum, exploderade antalet thailändska säsongsarbetare: från några hundra i slutet av 1990-talet till runt år Bakom boomen med de thailändska säsongsarbetarna ligger en stor maffialik organisation med rekryteringsföretag i Thailand. De byter skepnad likt ormar som ömsar skinn, förklarar Junya. RYKTEN OM STORA PENGAR I Thailand finns flera rekryteringsföretag som opererar i Sverige, bland annat Phumkacha, Siam Royal Services Group, Sin Sunshine och Thai Blueberry. De riktar in sig på thailändska byar där de vet att det finns många ouppfyllda drömmar. Ute på landsbygden surrar exotiska namn som Kanada, USA, Nya Zeeland och Sverige, till och med Sydafrika, Kina och Kazakstan, trots att där inte finns något behov av utländsk arbetskraft. På radion skvalar kampanjer om hur det enkelt går att tjäna pengar utomlands och rykten om den där risbonden som lyckades förra året går som en löpeld genom byarna. Jag hörde bara historier om dem som har haft tur och hoppades att jag också skulle ha det, säger jordbrukaren Shalad. I fjol arbetade han sin första sommar som bärplockare i Sverige utan att få ihop några pengar alls. Eftersom han är rädd för repressalier vill han inte uppge hela sitt namn eller avslöja det thailändska företag han rekryterades av, I CHAIYAPHUMPROVINSEN FÖRSÖRJER SIG MÅNGA GENOM RISODLING. EN AV DEM ÄR SUPOD STRANGCHATS SYSTER SOMBOON TONGSU. HÅRT ARBETE PRÄGLAR TILLVARON FÖR DE THAILÄNDSKA BÄRPLOCKARE SOM LURADES AV SVENSKA LOMSJÖ BÄR

20 LÖNEGARANTIN TILL TROTS KOMMER DET ATT TA MÅNGA ÅR INNAN KRAMPHAO CHAMNAN HAR BETALAT AV LÅNEN HAN TOG FÖR ATT ÅKA TILL SVERIGE. men berättar att det var en kille i trakten med svenskt påbrå som samlade ihop folk för att åka till Sverige. De fick höra att det går att tjäna stora pengar i de bärfyllda skogarna, men i stället kom majoriteten hem med skulder. Nu måste Shalad låna nya pengar av släktingar och av andra överallt där han kan för att inte bli av med huset och marken han pantsatt. Jag har förlorat så mycket Jag hatar Sverige och vill aldrig mer återvända. NEDTYSTADE ÖDEN Liksom många andra av bärplockarna har Shalad trots de hårda orden lätt till ett leende. Oavsett stort lidande är det viktigt att hålla god min utåt. För många föregicks resan av en glädjefylld fest och höga förväntningar. Att tala öppet om ett misslyckande innebär att förlora ansiktet vilket är något av det värsta en thailändare kan vara med om, förklarar en ung kvinna i byn. Nedtystade öden tillsammans med intensiva rekryteringskampanjer har gjort det enkelt för agenterna att åka ut i byarna kring Chaiyaphum för att sälja sina paketresor. En resa kostar normalt runt kronor, vilket motsvarar två årsinkomster för bönderna i nordöstra Thailand. För att ha råd pantsätter folk sina marker och tar lån av privatpersoner som doktorn eller butiksägaren i byn eller en släkting som lyckats tidigare år. För alla dem som inte klarar av att tjäna ihop nog med pengar i Sverige år 2009 var det omkring 80 procent enligt Migrant Workers Union väntar en tuff tillvaro. De får i stort sett ingen hjälp alls från de thailändska myndigheterna. När de börjar jagas av lånehajarna är ett vanligt scenario att barnen mister sin chans till högre utbildning eller måste sluta skolan helt, samt att bil, hus och mark säljs. Många skiljer sig och åker i väg för att leta jobb på andra håll, säger Junya Lek Yimprasert. KRÄVDE HJÄLP AV PREMIÄRMINISTERN Efter 2009 års bärsäsong slog utblottade bärplockare läger utanför regeringsbyggnaden i Bangkok och krävde hjälp av premiärministern och arbetsmarknadsministern. Men reaktionerna var svaga. I stället för en lösning på problemet var den enda respons de fick en uppmaning om att dämpa sina protester. Debatten har varit desto livligare i Sverige, vilket har lett till att svenska Migrationsverket skärpt reglerna inför kommande bärsäsong. Den nya kravlistan består bland annat av lönegarantier, dokumenterad information till bärplockarna om arbetsvillkor och krav på att arbetsgivaren har filial i Sverige för att arbetstillstånd ska bli aktuellt. De hårdare reglerna tros vara en av orsakerna till att Migrationsverket hittills har upplevt en dramatisk minskning i antalet ansökningar jämfört med tidigare år. År 2010 beviljades totalt utländska bärplockare arbetstillstånd i Sverige vilket kan jämföras med hittills i år. Antalet ansökningar har minskat successivt sedan Att det är så många färre i år jämfört med förra året beror till viss del på de nya reglerna, men också på att ryktet om hur bärplockare utnyttjats har börjat sprida sig i hemländerna, säger Sara Sundelius, pressinformatör på Migrationsverket. Enligt en uträkning som Kommunals avdelning i Norrbotten har gjort riskerar utländska bärplockare som kommer hit i år att bli skuldsatta trots de hårdare reglerna och en garantilön på kronor. Kostnaden för resor och uppehälle som bemanningsföretagen normalt fakturerar gör att utgifterna blir runt kronor i månaden. Ekvationen går inte ihop. För att stävja den legala människohandeln borde Sverige sätta press på och samarbeta med den thailändska regeringen så att rekryteringen kan ske utan mellanhänder, säger Junya. Trots föregående katastrofår har några av dem som arbetade för Lomsjö Bär bestämt sig för att återvända till Sverige i sommar, berättar hon. Det är inte ett särskilt logiskt beslut, men de är fast i tänkandet att tjäna ihop pengar för att bli av med sina skulder. MÅSTE TA NYA LÅN VARJE ÅR Några kilometer bort från risfälten i Kaeng Khra jobbar Kramphao Chamnan på en lokal återvinningsstation. Där tjänar han ungefär 40 kronor om dagen, vilket knappt räcker till att betala av räntan på skulderna han ådragit sig i samband med Åsele-vistelsen förra sommaren. Varje år kommer jag få lov att ta nya lån för att kunna betala av de gamla, förklarar Kramphao, som är glad att hans barn är vuxna och kan försörja sig själva. Den ständiga oron inför att en dag inte kunna betala långivarna blandas med en dröm om att återigen vara skuldfri. Jag tänker hela tiden på hur jag ska kunna jobba hårdare för att tjäna ihop mer pengar. Min fru är väldigt fattig, men jag förklarar för henne att det kommer att ordna sig, säger Kramphao, innan han återgår till sitt arbete med att stapla kartonger. PÅ ÅTERVINNINGSSTATIONEN DÄR EN AV DE TIDIGARE ÅSELE-BÄRPLOCKARNA ARBETAR TJÄNAR DE ANSTÄLLDA CIRKA 40 KRONOR PER DAG