Tjuringen. Resande kniv. Helt fantastiska knivar av allt för okända knivmakare.

Transkript

1 Tjuringen Resande kniv Helt fantastiska knivar av allt för okända knivmakare. Tjuring är egentligen slang för just kniv men inte vilka knivar som helst utan sådana som tillverkades och såldes av Resande i Sverige och Norge och i huvudsak under 1900-talet. Den har ett unikt formspråk, sin egen historia och är en del av Resandekulturen. I utställningen visas fantastiska knivar av bland annat inga mindre än Edvard Brun, Axel Erikson, Karl Fredrik Johansson (Kniv-Kalle) och Johan Fredrik Hedenberg (Knivkongen).

2 Denna skrift har gjorts i samband med utställningen Tjuringen - Resande kniv som visades på Jönköpings Läns Museum, RUM 203, 7 november - 6 december Text: Anders Halldén Foto: Niclas Flink & Anders Halldén Utställningen har gjorts av Kultur och utveckling Hemslöjd, Region Jönköpings län tillsammans med knivsamlaren Anders Halldén och Lattjo Drom, Jönköping.

3 Tattarkniven eller tjuringen på romsk slang. Historik Romano, som är spritt över hela världen, omnämns första gången i Sverige på 1500-talet och de har sedan dess förföljts och det har gjorts systematiska försök att utrota dem. Först år 2000 bad regeringen officiellt om ursäkt för den hemska behandling olika myndigheter utsatt Resande för under 1900-talet. Eftersom Resande hindrades att bosätta sig och driva näringsverksamhet så tvingades de att försörja sig genom olika slag av hantverk, bland annat som rackare, kittelflickare (förtennare), trådtjack, bleckplåtslageri, urmakeri. Detta är hantverk som man kunde utföra på plats och erbjuda köparen direkt. Man åkte också runt på marknaderna och sålde sina alster. Man gjorde även vackert graverade snusdosor, piskor och så förstås romaniknivar eller tjuringar. Resandes känsla för form, sin egen tradition och förutsättningar för tillverkning, som ofta skedde ute i naturen, har inneburit en egen unik formgivning. All knivproduktion tillverkades för avsalu, för att få inkomst och kunna överleva. Myten om den blanka kniven som hängde i bältet hos en resande är alltså enbart en myt, istället bar man vanligen enkla men funktionella Moraknivar. Den exklusiva resandekniven eller på resandes eget språk, tjuro eller churo eller tjuring som är slang, köptes och bars av oss icke resande eller buro som vi kallas på rommani. Tjuringar, dvs knivar för avsalu, tillverkades i Norge och Sverige, vad vi vet, och då i huvudsak under 1900-talet. I Danmark eller Finland finns eller har inte funnits någon sådan tradition. I Danmark hade man ingen egen knivtillverkning och man bar vanligen lommekniv eller fällkniv i stället för bälteskniv. Så i Danmark fanns ingen större avsättning för tjuringar. Däremot är det mer underligt att det i Finland inte funnits knivar med resandeform eftersom man här hade en omfattande tillverkning av slidknivar och stor tradition att bära slidkniv. På Nationalmuseet i Helsingfors, som har en mycket stor knivsamling, bekräftar man detta och berättar att i Finland skiljde man inte heller på resande eller romer. I Norge så hade tatera (ordet är godkänt i Norge) ett mycket gott rykte avseende knivtillverkningen. För utsökta knivar i exempelvis valrosstand eller valtand, fullskurna med akantusslingor och annat grant, betalas idag skyhöga summor. Detalj på tjuring

4 I norska Elverum finns världens enda resandemuseum, Glomedalsmuseet, med bland annat en omfattande knivsamling. Besök museet digitalt på: Tjuringens formspråk Förutom den typiskt svängda nedre delen av slidan (vanligast men raka slidor förekommer också) så finns det flera andra kännetecken. Plåtdetaljerna var oftast av nysilver, men även zinkplåt, mässing och äkta silver användes. Slidans stomme gjordes i trä, läder eller oftast helt i metall fodrad med skinn invändigt. Knivbladen var av billigare fabrikstillverkning, vanligen Mora eller Eskilstunablad. Ässja och smidesstäd var besvärligt att släpa med sej, handsmidda blad var dyra. Längst ned på doppskon och högst upp på skaftet sitter alltid en kula som gjordes av plåt som rullades, löddes ihop och formen filades fram. Detta syns tydligt om man tittar på den med lupp. Skaftet var ofta i svartfärgat trä eller ebenholts. Det dekorerades ofta genom att man slog i tenn eller silverstift. Skaft i nysilver var också vanligt. Kunden ville betala så lite som möjligt så det gällde att förenkla tillverkningen. Knivarna är ofta osignerade, men man sålde ju direkt till kunden och den visste ju vem man köpte den av, det var onödigt arbete att signera den. Tjuring gjord av Knivkungen Plåten dekorerades med ett enklare mönster, men de riktigt skickliga gjorde fantastiska gravyrer och avancerade mönster. Vanligt var mönster i form av blommor, blad och klockor. Kvalitén på arbetet kunde vara väldigt olika beroende på om det skulle bli en riktigt fin kniv, om det fanns en köpare som var bered att betala bra och om arbetet utfördes ute under en resa eller i en verkstad. Vid sämre plåtarbete löddes sliddelarna ihop omlott medan på kvalitetsknivarna var skarven gjord med en sådan precision att den inte syns ens med lupp. Framtiden Hur ser då framtiden ut för nytillverkning av de fina tjuringarna? Tyvärr är det så, av förklarliga skäl, att både den äldre och den yngre generationen döljer att de är av resandesläkt. Detta betyder ju självklart att man då inte vill synas som knivmakare av knivar med typiskt resandestuk. Det är tragiskt om kunskapen och känslan för tjuringen skulle försvinna. För att kunna bevara och utveckla denna typ av knivtradition skulle man önska att det startades utbildning med äldre resande som lärare och yngre som elever. Detta är ju något som gjorts inom samisk hantverkstradition och som resande borde kunna göra också.

5 Marknad På internet, Tradera och på auktioner förekommer då och då resandeknivar. Det finns många samlare. Priserna ligger på kr för osignerade knivar och mellan 2000 och 8000 kr av kända knivmakare. De förekommer även någon enstaka gång tjuringar på ebay, man kan fundera över hur de hittat till andra sidan atlanten. Troligen har de följt med vid utvandringen. Plåten dekorerades med ett enklare mönster, men de riktigt skickliga gjorde fantastiska gravyrer och avancerade mönster. Knivkungen alias Johan Fredrik Hedenberg. Johan Fredrik Hedenberg föddes i Ryda församling i Skaraborgs län 1869 och död 1950 i Oleby i Värmland. Eftersom Hedenberg var av resandesläkt begravdes han på allmänningen utanför kyrkogården. I Östmarks bygd har det på senare tid rests en minnessten med en vacker inskription. Historik Johan Fredrik Hedenberg var gift med Anna Maja och de fick tillsammans tolv barn. Som ofta så förnekade Johan all släktskap med tattare. Han berättade i stället att flera av hans förfäder suttit i Riksdagen. Johan Fredrik Hedenberg

6 På 30-talet byggde han sig ett litet hus i Glomma i Norge. Efter några år så flyttade han och Anna Maja tillbaka till Sverige. Men han återvände ofta till Norge och lär i sitt formspråk ha blivit inspirerad av Totenknivarna. Hedenberg var en obotlig optimist och underhållare. Han berättade gärna sanna och osanna historier för den som ville höra på. Johan var också något av ett födelsegeni som bland annat kunde laga klockor och orglar, stämma pianon, han behärskade bleckplåtslageri, förtenning och så tillverkade han de mest fantastiska knivarna ur både hantverksmässig och formgivnings synpunkt. Johan signerade ibland sina knivar och då oftast på bladet med J.F. H och över bokstaven J satt han en punkt. Knivkungen Anledning till att han kallades för Knivkungen var inte bara för att han ansågs som den bäste resandeknivmakaren, inte minst av honom själv, utan också för att han var kunglig hovleverantör. Hedenberg skrev ett brev till vår svenska kung och frågade om han ville köpa en kniv. Svaret kom att det ville han. Hedenberg tillverkade så en kungakniv med beslag i äkta silver och med en kunglig krona på. För detta fick han 60 kronor. Sedan tillverkade han en till norska kungen också men den blev bara tillverkad i nysilver. Orsaken till detta förklarade knivkungen med att han inte var någon riktig kung, en riktig kung skall ha ärvt sin krona, vilket den norska kungen inte hade. Vad vi vet idag finns två ytterligare kungaknivar, en i Norge och en i Sverige, bägge privatägda. Johan Fredrik Hedenbergs knivar som är signerade kostar idag mellan och kr. Kniv gjord av Knivkungen, Johan Fredrik Hedenberg

7 Kniv-Kalles historia Karl Fredrik Johansson föddes 1885 i Rämen och gick bort den 27 december 1944 i Äppelbo gifte sej Kniv-Kalle med Mina, då hade de redan 5 barn. Kalle och Mina beslöt, tvärt emot av vad resande brukade kunna göra, att bosätta sig i en liten och enkel stuga i Äppelbo anskaffades. En stuga på 25 kvm, där de tillsammans med sex barn levde och samsades. Kalles hade inget fast arbete och små inkomster kom från kopparslageri, konstsmide och flottning. Kalle var skicklig på det mesta. Bland annat tog han betalt i att visa upp forsränning stående på en stock. Som de flesta på denna tid kunde han inte simma, så man kan förstå dramatiken i detta. Kniv- Kalle gjorde bland annat en tung stor skopa som han tillverkade av en flera kg tung koppardaler!! Större delen av tillverkningen gjordes som beställningsarbeten i koppar och mässing, mycket graverades, arbetet håller delvis guldsmedsklass. På kvällarna skedde leverans av ett föremål som inte tålde dagens ljus, leveransen skedde i skogen till köparen, föremålet var hembränningsapparater. Ett av de sista arbetena var en kaffeservis i äkta silver. Mina tyckte det var det finaste han gjort, även Kalle var mycket nöjd. Knivtillverkningen. Kalle var duktig att bearbeta nysilver och tillverkade mycket knivar Kniv-Kalle och Mina för avsalu och även mot beställning. Det tog en vecka att göra en enkel kniv, betydligt längre tog det att göra ett beställningsarbete. Hela tillverkningen utfördes i köket i den lilla stugan. Efter det att slidorna knackats färdigt så skulle de lödas ihop. För att lödas krävdes ett nysilver med lägre smältpunkt. Kalle tog fickur och klippte remsor ur boetten som han sedan sträckte ut till mycket smala, fina silverremsor. Remsorna lades i skarven mellan slidhalvorna och sedan in i den öppna köksspisen. Han hade tränat upp sitt öga så han kunde se när temperaturen var så hög att remsan hade smällt men inte slidämnet.

8 Ibland hände det att det låg inne för länge, så att ämnet smalt till en oformlig klump. Mina körde då ut alla barn för Kalle fick sådana raseriutbrott att det som inte tidigare var förstört blev det nu.när slidan var klar skulle de små kulorna tillverkas. Som de flesta resande gjorde han dem av rullad plåt som sammanlöddes. För att kunna fila dem till kulor hade han gjort små hål i kökssoffan. Det berättas att där fanns hundratals små hål. Som vanligt var bland resande signerade inte Kalle sina knivar. Kalle smidde ibland sina blad själv, en del graverade han vackert dessutom, men oftast skaftade han billiga Morablad. Arbetes och försäljningsresor. Kalle och Mina vandrade, senare cyklade, under somrarna ut på försäljningsresor. Färden gick norr ut mot Särna och sedan in i Norge. Till kvällen slog de läger, ibland med barnen, vid brofästen som väl kunde ge skydd vid regn, det fanns nära till vatten och Kalle kunde fiska. På kvällarna arbetade Kalle med förtenning och silversmide, Mina virkade hängmattor som de sålde. Ofta hade han med ograverade knivar som han på kundens önskemål graverade. Enligt uppgift sålde Kalle mycket knivar i Norge. Kalle fick det bättre med åren och från 1935 skaffade han bil och åkte med på sina försäljningsresor. Dagens priser på KnivKalles knivar ligger på kr När Kniv-Kalle gick bort så kastade, av någon anledning Mina bort allt han lämnat som hade med hans konsthantverk att göra. Hans barnbarn berättar att när han var liten så var han och hans bror ute och letade skatter. Tvärtemot hur det brukar gå så hittade de en verklig skatt, de fann silverplåtar, halvfärdiga knivar, verktyg och massor av saker efter sin morfar. Glädjande visar de det för sin mormor. Lasse berättar att mormor reste sig från sin stol, fimpade sin cigarett och gav pojkarna en rejäl utskällning. Sedan tog hon allt ihop och kastade bort det på nytt. Skatten har aldrig återfunnits. Kniv gjord av Kniv-Kalle, Karl Fredrik Johansson