Sanning om varför det inte behövs trängselskatt på den smala vägen (Teologi i Söderhöjdskyrkan 21/2-08)

Transkript

1 Sanning om varför det inte behövs trängselskatt på den smala vägen (Teologi i Söderhöjdskyrkan 21/2-08) 1. Sanning ett förändrat begrepp Det är alltid svårt att veta vad och hur människor tänker och ju mer abstrakt ett begrepp är desto svårare är det. När man sedan ska försöka sig på att ge ett övergripande historiskt perspektiv på vad människor har tänkt förut och hur man tänker nu blir det förstås än svårare. Trots det ska jag försöka att ge en så klar, tydlig och förhoppningsvis korrekt bild av hur man ser och har sett på begreppet sanning. Varför det är intressant över huvud taget att fokusera på begreppet sanning är att väldigt många talar om att synen på sanning har förändrats under de senaste hundra åren och att man efter 60-talet speciellt hade en förändrad syn på vad sanning är. På vilket sett har det förändrats då? För att veta det måste vi nämna några saker om hur man har sett på sanning. Från ett filosofiskt perspektiv bör vi då börja med Platon. Platon har influerad hela västvärldens syn på sanning, både kristnas och icke-kristnas. Det är t.o.m. så att filosofen Whitehead hävdar att allting som tänkts efter Platon bara är en lång rad fotnoter till hans filosofi. När man då studerar Platon ser man att han med eftertryck säger att sanningen är absolut, objektiv och oföränderlig. Sanningen är något som ligger utanför människan och som vi behöver söka och kan finna. Sanningen är även tätt sammankopplad med verklighet och godhet, om något är sant är det även gott t.ex. 1 Intressant för vår tid kopplade även Platon samman sanning och skönhet. Går man sedan igenom filosofins historia med Aquinas, Descartes, Locke, Berkeley, Leibniz osv. så ser vi att sanningen fortfarande är något som är objektiv, alltså samma för alla och något utanför människan. Men man börjar kunna ana vissa förändringar från vad Platon sa. Under 1700-talet möter vi en inflytelserik skeptiker vid namn David Hume. Hume behöll tanken om att sanning är objektiv, men han visade med knivskarp logik hur vi människor inte kan få visshet om sanningen, vi kommer inte att finna den. Efter att Hume hade lagt fram sina teorier hävdade vissa att det var meningslöst med filosofi, så framgångsrik var han i sin skepticism. Men, man slutade inte att tänka på vad sanning är efter Hume, utan Immanuel Kant utvecklade Humes idéer. Vad Kant gör är att han så att säga delar upp världen i två. Den ena världen är våra upplevelser, vår subjektiva värld som vi skapar genom våra erfarenheter (fenomen). Den andra världen är den verkliga världen, världen som den ser ut på riktigt. Kants kända konstaterande blir att vi, med tanke på att vi är bundna av våra sinnen och förföreställningar, inte kan veta något om tingen i sig, den verkliga världen (den nomenala världen). Troligen finns det en sanning enligt honom, men vad vi ska fokusera på är den värld som vi skapar genom våra egna upplevelser. Sanningen har alltså tagit ett steg mot att flytta in i människan och då ska vi ge oss in i det snåriga begreppet postmodernism. 2. Det postmoderna sanningsklimatet Idag är det rätt passé att tala om sanning eftersom det mer eller mindre anses fastslaget att sanningen antingen inte finns, eller åtminstone inte går att finna. Men om nu Platon sa att vi kan 1 Peter Hicks, Evangelicals & truth: a creative proposal for a postmodern age, Apollos, Leicester, 1998, p. 19ff. 1

2 finna sanningen och han är så inflytelserik, vad har gjort att vi i det som kallas postmodernism inte tror det längre? 2.1 Postmodernt vad är det? Kant slog den slutliga spiken i kistan på den objektiva sanningen och de allra flesta tänkarna accepterade hans slutsatser. Det gjorde att sanningsbegreppet blev uppdelat i dels vetenskap och rationalitet och dels ett högre vetande som man inte kan bevisa, t.ex. teologiska sanningar. De så kallade teologiska sanningarna blev mer och mer nedvärderade vilket gjorde att man sökte sig till de egna erfarenheterna och känslorna i religiösa frågor. Speciellt en teolog vid namn Schleiermacher argumenterade för att den religiösa känslan var viktigare än de historiska trossatserna. Kristendomen som historia fick stryka på foten och ge upp sitt påstående om historicitet. Den liberala teologin gör intåg och har väl egentligen inte släppt sitt fäste än. Vi ska titta närmare på den kristna synen på sanningen senare, men det som hände inom kristendomen hände även i samhället i stort. Fokuset på känslor, erfarenheter och ifrågasättandet av den objektiva sanningen gjorde att man såsmåningom började tala om att skapa sin egen sanning. Den danska filosofen Søren Kierkegaard ses ofta som en förgrundsfigur för denna tanke. Han skrev att sanning är subjektiv. Gud finns fortfarande plats hos Kierkegaard, Gud är t.o.m. central skulle jag vilja hävda, men blev mer och mer utskjuten i periferin ju mer existentialismen utvecklades. Existentialismen kan sägas vara den starkaste influensen till dagens syn på sanning. Existentialisterna kombinerade Kierkegaards tankar om den subjektiva sanningen med Nietzsches tankar om att gud är död, eller rättare sagt att människan har dödat gud. Och om det inte finns någon gud så måste människan skapa sin egen moral. På 1900-talet hade det här verkligen slagit rot och det var t.o.m. så att det enda sättet att leva ett autentiskt mänskligt liv var att skapa sin egen mening med livet. En människa föds nämligen inte med mening enligt Sartre, utan kan bara få ett meningsfyllt liv om man gör medvetna val. När människans val kommer i fokus blir det naturligt att folk i västvärlden blir mer och mer skeptiska mot färdigförpackade lösningar. Varför ska man acceptera vad någon annan säger när man kan, eller till och med måste, välja själv? Denna individualisering gör att sanningsbegreppet blir meningslöst, sanning betyder det du vill att det ska betyda med andra ord. Lyotard, en fransk filosof, hävdar att postmodernitet, alltså den tid vi lever i nu, kännetecknas av en stark misstänksamhet mot metanarrativ (stora förklaringsmodeller). Mycket av denna misstänksamhet kommer av att man är desillusionerad av upplysningens förhoppningar om att man kommer kunna finna lösningar på alla världens problem med hjälp av förnuftet och vetenskapens framsteg. När nu detta inte hände slängdes alla krav på att försvara sina idéer med förnuft eller auktoriteter iväg och vi blev kvar med det numera klassiska (och utslitna) uttrycket vad som är sant för mig är sant för mig och behöver inte vara sant för dig. Ungefär där är det värt att gå över och ta tempen på sanningsklimatet i Sverige (som är än mer överhettat än klimathotet från växthuseffekten). 2.2 Sanningsbegreppet i dagens Sverige Hur har då individualiseringen, subjektiviseringen och internaliseringen (att sanning finns inom en) av sanningen visat sig i Sverige? Det finns två tydliga och rätt intressanta exempel. För det första verkar svenskar ha en övertro på tolerans (som visar sig vara en maskerat krav på acceptans). Det är inte konstigt med tanke på att de flesta tänker på att alla människor har sina egna små individuella sanningar, då måste man ju tolerera andra för att själv kunna räkna med att bli tolererad. Vad det bidrar till är dock att de som inte delar den synen på sanningen ses som otroligt intoleranta, t.ex. kristna eller muslimer. Problemet med det är att det är väldigt svårt för de toleranta att tolerera 2

3 t.ex. kristna. Ironiskt nog leder det till att toleransens apostlar helt plötsligt blir intoleranta, i varje fall mot de som de upplever som intoleranta. Det andra vi kan se i Sverige vad det gäller den subjektiva sanningen är att man vill behålla sin illusion om att man inte har några s.k. metanarrativ, eller överbyggande tolkningar som styr ens liv. Detta tycker jag själv är extra tydligt i sexualitetsdiskussionen. Inom genusvetenskapen verkar man mest tala om sexualitet till skillnad från genusfrågor. Det tycker jag själv är en tråkig utveckling då det betyder att det enda man har sin identitet i är sitt sexuella uttryck, men det är ett sidospår. Inom diskussionen om HBT-personer talar man mycket om att de har blivit förtryckta av heteronormativiteten. Med andra ord har bi-, homo- och transsexuella kännt ett tryck att leva upp till den heterosexuella normen. Vad vi än säger om den tolkning verkar det som att man vill söka sig till ett normfritt ideal där ingen norm ska styra den andra. Problem här är att det aldrig kommer att gå att fly undan en övergripande norm. Den norm som råder nu är t.ex. den att ifrågasätta heterosexualitet som ett normalt sexuellt uttryck. En annan norm blir just den att man ska ha sin identitet i sin sexualitet, man är sitt sexuella uttryck (kanske är det därför samhället har så svårt att förstå kristna som inte tycker att sexualitet i sig är så viktig, men blir påtvingade av samhället att tycka det i t.ex. frågan om homosexualitet). Båda dessa tendenser, å ena sidan övertron på toleransen (som leder till intolerans) och, å andra sidan, flykten från några normer, tycker jag är tydliga konsekvenser av det förändrade sanningsbegreppet. Hur står det då till med sanningsbegreppet bland kristna? Och vad är en kristen syn på sanning? 2.3 Sanningsbegreppet bland kristna? Som kristna blir vi förstås påverkade av vår samtid i hur vi tänker och vad vi tror. Vad det gäller frågan om sanning så är vi inte alltid bekväma med hur utvecklingen har varit och det med rätta. En sak att säga innan vi tar en titt på hur vi som kristna kan se på sanning i ett postmodernt klimat är att vi kan ha svårt för att stå upp för vad vi faktiskt tror är sanning. Vi är absolut inte förtryckta här i Sverige, men man skulle kunna kalla att vi har ett starkt socialt tryck på oss att vara toleranta och i och med det acceptera alla sätta att tänka, tro och leva. Jag tycker att vi är toleranta eftersom vi tveklöst vill att alla ska få uttrycka sin åsikt och grunden i skapelseberättelsen är att alla människor är Guds avbild, men samhället tolkar det inte alltid så eftersom kravet därifrån ofta är just acceptans och inte tolerans. Detta gör att många kristna tycker att det är obehagligt och rent utsagt fel att t.ex. tala om Jesus som enda vägen och att andra religioner inte leder till frälsning. Vill vi leva som bibeltrogna kristna så kommer vi snart se att Jesus är otroligt central och att vi inte kan undvika att följa och se honom som vår enda herde. 3. Gud och sanning För kristna går det inte att hålla Gud utanför när vi talar om sanning. Sanning i gamla testamentet förknippas som allra oftast med tillförlitlighet (hebr. amat) och redan där ser vi alltså att man lätt kopplar ihop sanning med en person. För den trofasthet, eller tillförlitlighet som det talas om i gamla testamentet är just att Gud är alltid sann mot sig själv. Detta har man mer eller mindre ignorerat i västvärldens tankevärld, kanske på grund av Platons kritik mot att Gud skulle kunna vara sanning. Han sa att antingen säger gud något för att det är sant eller också är det sant för att gud säger det. Om det är det första så står sanningen över gud och då är det bättre att fokusera på sanning istället. Om det är det andra alternativet som stämmer så kan allting bli sant bara gud säger det och trodde inte Platon eftersom det lät för riskfyllt (och vi kan kanske förstå honom med tanke på den grekiska mytolo-gin). Men enligt Bibeln ska vi välja det senare alternativet i Platons frågeställning. 3

4 Bibeln uppenbarar för oss i gamla testamentet att ytterst sett är det Gud som är sanning, t.ex. 2 Mos 34:6, där vi ser hur sanning har blivit översatt till trofast. Att sanningen finns hos Gud uttrycks väldigt tydligt i Ps 89:15, På rätt och rättfärdighet vilar din tron, nåd och trofasthet finns hos dig, eller om man ska vara petig, nåd och sanning finns hos dig. Intressant från det här perspektivet är det att titta på Guds förbund med Abraham. I 1 Mos 15 har vi en verkligt märklig berättelse som kan te sig oförståelig för oss, vad händer egentligen? Gud lovar att välsigna Abraham, han hugger några djur i tu och faller sedan i dvala och innan vi vet ordet av så har Gud slutit förbund med Abraham. Här måste vi ha kunskap i hur man knöt förbund ( hugga ett förbund cut a covenant) på den tiden. Som en symbol för rättvisa så delas djuren i tu och mellan dessa djur ska de båda parterna mötas. I 1 Mos 15 har vi bara den första delen då Abram styckar djuren. Men han faller i dvala och Herren talar till honom och lägger fram förutsättningarna för förbundet (precis som herren skulle göra i ett sekulärt förbund). Efter det är gjort så ska man då gå mellan dessa halvor. Och det är här det blir verkligt intressant för att i vers 17-18a ser vi att det bara är ett fyrfat och en flammande fackla som går mellan delarna. Det kan egentligen bara vara Gud i det här sammanhanget och Abram är tydligen överflödig i det här. Abram är överflödig för att Gud är nog när han sluter fördrag med människan; Gud är så trofast och tillförlitlig (sann) att en andra part inte kan tillföra något i förbundsslutandet. Här har vi ett otvetydigt exempel på att Gud är sanning och den är oskiljaktig från Gud själv. Skulle vi nu vilja ha något ytterligare exempel från gamla testamentet så kan vi dels gå till Dan 4:34 (alla hans gärningar är rätt och rättvisa) eller ännu bättre, Psalm 119 där koppling mellan Guds sanning och Guds ord som sant görs. Vers 160 lyder, Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga lagar består för evigt. I en hebreisk kommentar till vers 89 sägs det, Som du, Gud, är sanning, så är ditt ord sanning, ty det heter: Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen. Guds insegel är sanning. I gamla testamentet etableras det då att Gud är sanning och att det Gud gör är sant. Guds gärningar är även evigt beständiga och hans ord är sanning. Det är även tydligt att människor ska lyda och hörsamma Guds sanning, den står fast för oss. Med andra ord går gamla testamentet stick i stäv med Platons slutsatser som gudomlig sanning och vi kommer se hur det fortsätter att göra det i det nya testamentet. 3.1 Jesus som sanningen När vi går till nya testamentet ser vi att sanningsbegreppet har mer eller mindre samma betydelse som i det gamla testamentet. Gud är sanning och att leva i rätt relation till Gud är uttryck för sanningen. Ser vi till t.ex. 2 Pet 2:2 så kallar han det kristna levnadssättet för sanningens väg (se även 2 Tim 2:18 och 1 Joh 1:6,8). Om det mesta av sanningsbegreppet förs över så är det iochförsig en aspekt som är helt revolutionerande om än inte så överraskande för oss, man kopplar Jesus till sanningen. Detta ser vi hos både Paulus och Johannes. Om vi först går till Paulus ser vi i Rom 9:1 att det är i Kristus Paulus talar sanning, jämför detta med Ps 119:105s Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig, där det är Gud som leder i sanning. I Ef. 4:15 är det sanningen som förenar oss med församlingens huvud, Jesus och vidare i vers så finns sanningen hos Jesus, hörs inte ekot av psalm 89? 4

5 I Johannes evangelium kan vi inte undvika kopplingen mellan sanning och Jesus ens om vi skulle riva ut Joh 14:6 (Jag är vägen, sanningen och livet) och 8:31b-32 (Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.) Ta t.ex. Joh 4:25, Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning. Inte så väldigt underförstått är det Jesus som gör att det här sker. Att vi finner denna koppling så starkt i Johannesevangeliet är förstås att det här, bland annat, är Johannes syfte. I första kapitlet hävdar han att Jesus, eller Ordet, var fylld av nåd och sanning (v. 14) och att (v. 17) lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Det här är tesen som ska beläggas eller frågan som ska besvaras. Stämmer det här? Enligt Johannes är det otvivelaktigt; Jesus är sanningen. Vad betyder då det för oss? 3.2 Att hörsamma Jesus och lydnad i Guds rike Att finna Jesus är alltså att finna sanningen och finner man sanningen är det just som den mannen som hittade en underbar pärla i en åker; man är beredd att offra allt. Det är antagligen därför Paulus och Petrus talar om sanningens väg för att ska man ha en relation med personen som är sanningen så bör man också leva sant. Att leva sant innebär i sin tur att man lever efter hur Jesus sa att man skulle leva. Det här är inte lätt att göra, speciellt som vi har svårt att lyda överlag i västvärlden, men det är tydligt att Jesus förväntar sig av oss att vi ska hörsamma och lyda honom. Hur kommer vi i kontakt med den sanningen idag då? Det vi har att gå efter är då Bibeln där Jesu ord och Guds vilja finns för oss att tillgå. Det finns förstås andra sätt att leva och vi ska inte säga allt för mycket om de är bra eller ej, men jag tycker att Paulus i 2 Kor 3:7-8 uttrycker det hela bra, att om redan lagen som Mose fick gjorde att han strålade, hur mycket mer ska inte vi stråla då, som har sanningen uppenbarad och inkarnerad. Med andra ord, varför välja ett stearinljus att leta med när vi har en strålkastare tillgänglig? (Tydligt i NT är att om man har funnit sanningen så ska man ge sig in på sanningens väg. Det är inget alternativ att leta efter rätta vägen med att stearinljus, när man har funnit en strålkastare och strålkastaren för oss är hela Bibeln (för att modernisera 2 Kor 3:7-8).) 4. Slutord sanningen som båda objektiv och subjektiv, men inte relativ Här kommer det impopulära in. Om Jesus är sanning betyder det att vi kan lära känna sanningen och bara det går emot dagens skepsis mot sanningen. Om Jesus är sanning betyder det även att den är knuten till honom som historisk person och att andra vägar inte kan göra anspråk på att vara fullt sanna. Om Jesus är sanning så betyder det, intressant nog, dessutom att postmodernismen faktiskt hade rätt. Sanningen är subjektiv, alltså bunden till en person. Sanningen är personlig med andra ord, men inte individuell. Vi lär känna sanningen och vår förståelse av sanningen utvecklas på samma sätt som att vi lär känna en person mer och mer ju mer vi umgås med den. Eftersom sanningen är knuten till Jesus och därför också till Gud så ändras inte sanningen från människa till människa, individ till individ. Alla människor kan komma till Gud (och visst alla människor har säkert olika relation till Gud) och Gud ändrar sig inte beroende på vem som söker honom. Det gör att sanningen är den samma för oss alla. Detta betyder att det är väldigt osannolikt att vi kommer att förstå eller känna hela sanningen här på jorden, men vi har sett tillräckligt för vår frälsning i varje fall och det i sig är stort nog för att förundras över i ett helt liv. Joseph Sverker 5