Laponia. lapplands världsarv

Transkript

1 Lästips: Andersson, Hans: Drömmen om fjällen. Arena Andersson, Hans: Längs stigarna en vandring i tid och rum i Lule älvdal. Naturskyddsföreningen och Ájtte Den här skriften hade inte kunnat göras utan medverkan av: Seth-Ivan Eriksson, Lars-Anders Gillenbjörk, Kajsa Holmqvist, Alf Jannok, Petter Kuoljok, Sun-Ristin Kuoljok, Olle Larsson Blind, Karin Lindahl, Bror Läntha, Per-Erik Marsja, Johan Parfa, Lars Pittsa, Per-Anders Vannar, Kristina Walkeapää och Hjalmar Öberg. Tack alla! Bergstrand, Ingrid: Badjelánnda Sarek kulturlandskap: Sirkas och Jåhkågasska samebyar. Ájtte Grundsten, Claes: Lapplands världsarv. Naturvårdsverket Hannekrog, Peter och Löfgren, Rolf: Nationalparkerna i Sverige, Naturvårdsverket Kuoljok, Sunna och Utsi, John Erling: Samerna solens och vindens folk. Ájtte förlag Jokkmokk natur och kultur genom tiderna. Red. Maria Vedin. Jokkmokk Laponia Lapplands världsarv Länsstyrelsen i Norrbottens län Postadress: Luleå Tel: lansstyrelsen@bd.lst.se Labba, Andreas: Anta och Mari. Bonnier Nilsson, Edvin och Arvidsson, Lennart: Muddus: den gamla skogen. Bonnier Titta också på Länsstyrelsens webbplatser: och Hermelin. FOTO: TOR LUNDBERG laponia lapplands världsarv Laponia är ett storslaget naturområde med en levande samisk kultur och spår efter människor alltsedan stenåldern. I den här boken vill vi visa på den mångfald Laponia hyser, av både natur- och kulturvärden. Här finns tips om hur du kan läsa landskapet och du får veta mer om renskötseln i området. Du får också veta var du kan vandra och övernatta. I boken gör vi nedslag på tio platser med tips på intressanta kulturspår och naturvärden i närheten. Välkommen till Laponia! Laponia Laponia lapplands världsarv Projektansvarig: Sunna Kuoljok. Redaktör och text: Jessica Lindström Battle. Textunderlag: Christel Johnsson, Sven-Donald Hedman, Anna-Lena Wiklund Rippert, Thomas Öberg. Samisk språkgranskning: Barbro Lundholm, Ellen Saitton-Burman. Kartmedgivande: Lantmäteriverket Gävle M2000/6084. Grafisk form: Plakat. Omslagsbilder: Framsida: Renrajd vid Álajávrre (Tor Lundberg), Fjällpipare (Thomas Öberg/Natur i Norr), Rapaselets delta (Kate Kärrberg), Fjällvandring på Skierffe (Thomas Öberg/Natur i Norr). Baksida: Fjälläng vid Aktse (Thomas Öberg/Natur i Norr). Upplaga: ex. Copyright: Länsstyrelsen i Norrbottens län. Tryck: Ågrens, Örnsköldsvik, ISSN Luleå 2001 Boken Laponia Lapplands världsarv finns även på engelska och tyska. EG:S REGIONALA FOND

2 Laponia lapplands världsarv

3 I Laponia finns natur- och kulturvärden som är så unika att de ska skyddas och bevaras för framtiden. Här Sårjåsjávrre nära norska gränsen. FOTO: THOMAS ÖBERG/NATUR I NORR

4 laponia värt att bevara Inom världsarvet Laponia ryms storslagen natur och uråldriga traditioner. Här bedriver samer modern renskötsel och samsas med vilda djur och ryggsäcksbärande fjällvandrare. I Laponia finns natur och kultur som är så unika och väl bevarade att de ska sparas och skyddas för framtiden. Därför har området utsetts till ett av UNESCO:s världsarv. De stora skogarna, fjällen och de vida myrarna täcker kvadratkilometer. Här finns storslagen natur med en mångfald djur och växter. Laponia är också ett kulturlandskap med spår efter människor sedan istidens slut. I dag är renskötseln samernas främsta näring i Laponia och ännu följer de renarnas årstidsbundna vandringar mellan skogen och fjället. Det var just kombinationen av fantastisk, rik natur och den levande samekulturens långa historia i området som gjorde att Laponia fick sin världsarvstitel. 5

5 NATIONALPARKER OCH NATURRESERVAT Sarek, Padjelanta, Muddus och Stora Sjöfallets nationalparker ligger alla inom Laponia. Dessutom omfattar världsarvet naturreservaten Sjaunja och Stubba, samt Tjuoldavágge (Tjuoltadalen), Rapadeltat och Sulidälbmá (Sulitelmamassivet). Sjaunjamyren och Rapadeltat finns på den internationella CW-listan (Convention on Wetlands) över våtmarker av internationell betydelse. SAMEBYAR Sju samebyar verkar inom Laponia. De är fjällsamebyarna Baste Cearru (Mellanbyn), Unna Cearus (Sörkaitum), Sirkas, Jåhkågasska, Tuorpon och Luokta-Mávas samt Gällivare skogssameby. Samebyarna bedriver renskötsel både inom och utanför världsarvets gränser. VÄRLDSARV VAD ÄR DET? Titeln världsarv är ett sätt att slå vakt om oersättliga natur- och kulturvärden. Ett världsarv kan vara en byggnad, monument, plats eller annan lämning efter människor som berättar något väsentligt om vår kulturhistoria. Det kan också vara ett naturområde med storslagen orörd natur, miljö där hotade arter har sina livsrum, eller exempel på jordens viktigaste utvecklingsstadier och pågående geologiska skeenden. Det ska vara så unikt att det anses viktigt för hela mänskligheten att det skyddas och bevaras för kommande generationer. UNESCO (FN:s organ för kultur, utbildning och vetenskap) utser världsarv. Omkring 150 länder har skrivit under konventionen om världsarv och åtagit sig att skydda världsarven inom de egna gränserna för all framtid. Runt om i världen finns 690 världsarv, till exempel Serengeti nationalpark i Tanzania, Drottningholms slott, Stora Barriärrevet i Australien och pyramiderna i Egypten. Laponia utsågs år 1996 till världsarv. Området är ett av de 23 världsarv som utsetts på grundval av både natur- och kulturvärden och ett av fyra som representerar en urbefolknings landskap. (Siffrorna gäller december 2000.) 6

6 gungande myrar och höga fjäll Áhkkámassivet är uppbyggt av vulkaniska bergarter. Här ses det från sydost, med den sjörika Gássaláhkoslätten i förgrunden. Stora Sjöfallets nationalpark. FOTO: TOMAS UTSI/NATURFOTO AB Ett möte med fjällens konung, den ståtliga Rapadalsälgen, eller med den lilla kärrspiran i kallkällan. Vare sig du väljer Muddus gungande myrar eller Sareks branta fjäll väntar dig många sällsamma naturupplevelser. Samtidigt ger en vandring i Laponia en lektion i hur dagens landskap en gång formades. 7

7 Naturen i Laponia är oerhört varierad. I öster breder de stora skogarna och myrarna ut sig i Muddus nationalpark och naturreservatet Sjaunja. Längre västerut reser sig fjällen i Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker. Sveriges största samling glaciärer ligger högt på fjällmassiven och naturen är karg. Längst i väster sträcker högslätten i Padjelanta nationalpark ut sig. Om sommaren prunkar här över 400 olika arter av kärlväxter, många av dem på blomsterrika kalkängar. Berggrunden En av orsakerna till den stora variationen i Laponia är berggrunden. De höga fjällen i väster är ofattbara 1,5 miljarder år yngre än urberget i de östra delarna. Den svenska fjällkedjan bildades när den europeiska och den nordamerikanska kontinentplattan kolliderade med varandra och pressade upp material från ett mellanliggande hav till en bergskedja. För 430 miljoner år sedan var kollisionen som mest intensiv. Då var fjällkedjan lika dramatisk som Himalaya är i dag. Sedan dess har vatten, is och vindar gnagt och skavt på berget. Berggrunden i fjälltopparna i Sarek och Stora Sjöfallet är vulkanisk och mycket hård. Därför nöts den mycket långsamt och det ger branta LANDSKAPETS FORMER Landskapet i fjällen har formats då is, vatten och vindar slipat, sprängt och fört med sig berg och jord. Inlandsisen grävde ut breda dalar och transporterade oerhörda mängder sten och grus genom landskapet. Det är lätt att hitta spår efter inlandsisen i Laponia. Och än i dag förändras fjällen av samma urkrafter, ett exempel är dagens glaciärer. Rundslipade klippblock, rundhällar, och u-formade dalgångar, u-dalar, visar på vägar där isen nött sig fram genom berget. Rapadalen är en sådan u-dal. Efter sig lämnade den ett lager av söndermalet berg, morän. Stora stycken is som isolerades i moränen kunde ligga kvar som dödis. Spåren efter sådana isblock syns nu i landskapet som dödisgropar och är ofta fyllda med torv eller vatten. Inlandsisen tog med sig infruset och nedmalet berg och grus där den drog fram. Då isen sedan smälte forsade sten och grus med smältvattnet och där materialet föll ned på marken bildades höga ryggar, rullstensåsar. De har under lång tid använts som flyttvägar av både människor och djur. 8

8 och dramatiska fjäll. De högsta topparna höjer sig mer än meter över havets yta. I Padjelanta är berggrunden mjukare. Mest består den av skiffrar, kalksten och sandsten från urhavets botten. Årmiljonerna har här lämnat efter sig lägre, mjukt böljande fjäll och frodiga kalkhedar. Längst österut i fjällkedjan kastar sig fjällen ut i svindlande branta stup, den så kallade glinten. Här möter fjällens berggrund det skandinaviska urberget. Glinten syns tydligt i fjällen Lulep Gierkav vid Sáltoluokta och Skierffe vid Aktse. Hela den östra delen av Laponia Muddus nationalpark, Stubba och Sjaunja naturreservat är uppbyggd av urbergets mycket gamla bergarter, främst granit och gnejs. Landskapet är kulligt och vidsträckt, med lågfjäll som Sörstubba i Muddus, som reser sig 657 meter över havet. Höjden över havet påverkar växtligheten Höjden över havet påverkar vilka växter som kan växa på olika nivåer i fjällen. Ju högre upp, desto svårare förhållanden måste växterna klara av. Temperaturen sjunker med en halv grad per hundra meter, nederbörden ökar kraftigt, marken blir allt instabilare, jordtäcket tunnare och växtsäsongen kortare. Med artsammansättningen som grund delas fjällets Spåren efter isälvar, kraftiga vattenströmmar från den smältande inlandsisen, syns i dag som djupa gårssådalar, som Áhusjgårsså vid Sáltoluokta. Gårsså är det samiska ordet för klippravin eller trång dal. När en isälv mynnade ut i en sjö bildades ett delta, då slammet som den fört med sig från isen föll till botten. Många deltan som kom till under istiden ligger nu på torra land som vidsträckta platåer. Glaciärerna började bildas under järnåldern (500 f Kr e Kr). I dag finns omkring 100 stycken i Laponia. De tre största glaciärerna i Sverige ligger i Sulidälbmá (Sulitelma) och mäter mellan elva och tretton kvadratkilometer. Kring kanten finns ofta vallar av ändmorän, sten och grus som bildats av glaciärens nötning mot berget. I fjällsluttningarna rasar klippblock ständigt. Då vatten fryser till is får det större volym. Blocken sprängs loss från berget av det frysande vattnet och följer ofta rasrännor innan de samlas längst ned i branten i en rasbrant, en talus. Snölaviner drar med sig stora mängder block och lämnar långa spår, lavinblocktungor, efter sig i branterna. 9

9 växtlighet in i olika vegetationszoner. Sett nedifrån kommer först barrskogsregionen, därefter fjällbjörkskogen och högst upp ligger kalfjället. Taigan breder ut sig i öster Barrskogen, taigan, täcker stora delar av Laponias östra del. Här växer främst tall och gran. Vanligast är altaigranen, en nordväxande kusin till den vanliga granen. Den har kortare grenar som inte knäcks så lätt under den tunga snön. Tallen överlever bränder bättre än granen. Det finns tallar i Muddus som har överlevt minst fem skogsbränder. Det äldsta trädet i Muddus är en grov, brandärrad gammeltall som stått i minst 700 år. Marken i tallskogen täcks av renlav och på gamla träd växer hänglav. Därför är tallskogen viktig som renbetesmark under vintern. Ju högre upp man kommer, desto mer fjällbjörk växer i barrskogen. Här vid fjällkanten finns vidsträckta urskogar som aldrig har avverkats. De hyser flera sällsynta lavar, mossor och svampar. De gamla skogarna gynnar också djurlivet. Tjäderstammen är mycket större här än utanför världsarvsgränsen. Hackspettar hittar gott om mat i de många döda träden, och om sommaren tar en mängd fåglar över deras övergivna bohål. De tre De knotiga döda träden i Muddus ger mat och bostad till flera arter av hackspettar. FOTO: TOR LUNDBERG 10

10 utrotningshotade rovfåglarna pilgrimsfalk, kungsörn och havsörn häckar också i Laponias skogsmarker. Här finns tillräckligt gamla och grova träd som håller för örnens upp till tusen kilo tunga bo. Ekorren och mården håller sig i barrskogen, medan lon, björnen och järven gärna också vandrar upp i fjällkantens björkskogar. Myrens vatten lockar fåglar Stora delar av Muddus och Sjaunja är myrmark. En del myrar utgörs av stora, öppna vatten och andra av en mosaik av våta partier, skogsklädda fastmarksholmar och åsar. På myren växer många växter, exempelvis olika starr- och fräkenarter, vattenklöver, tuvull och ängsull. På de så kallade apemyrarna, eller flarkmyrarna, växlar torrare strängar där rosling och småtallar växer, med blötare flarkar där starr och vitmossa trivs. Vattnet gör myrarna till en magnet för många vadarfåglar, som beckasiner, svartsnäppa och grönbena. Och ute på gungflytuvorna bygger sångsvanen sitt stora bo. Björkskogen ett rikt skafferi Fjällbjörkskogen ligger som ett omkring 200 meter brett bälte mellan barrskogen och kalfjället. Hedbjörkskogen, som växer på de magraste markerna, är vanligast i fjällen. I hedbjörkskogarna i östra Laponia betar renen lav och svamp under hösten. I fjälldalar med rörligt vatten och en rik fjällberggrund brer den rikare ängsbjörkskogen ut sig. Här frodas höga örter som kvanne, fjälltorta, nordisk stormhatt, smörboll och fjällängssyra. I Rapa- och Tarradalens rika ängsbjörkskog hittar björnarna och de ståtliga älgarna mycket mat. Om vintern är dalripan en av de få fåglar som finns här, men på sommaren fylls björkskogen av flyttfåglar, exempelvis bergfink, blåhake och rödvingetrast. På myrar med permafrost bildas palsar. Palsen är en kulle med en kärna av ständigt frusen torv. Den bildas mycket långsamt genom att torven trycks upp av tjälen ett par meter ur myren tills den så småningom faller ihop. Resultatet blir ett mönster av uppfrusna torvkullar och öppna gölar. I Sjaunja och Padjelanta finns flera vackra palsmyrar. 11

11 Kalfjället kontraster mellan kargt och frodigt Ovanför skogsgränsen växer bara enstaka fjällbjörkar och andra lövträd. Här på kalfjället påverkas florans sammansättning av höjden över havet, tillgången på vatten, näring och kalk, samt mängden snö vintertid. På de torra, magra fjällhedarna är det tillgången på snö som ger variation i växt ligheten. På vindblottorna, där snön sopas bort från kullarna av starka vindar, växer fjällets härdigaste växter som fjällgröna och krypljung. Nedanför vindblottan, på den vindskyddade sidan där snön ligger som ett isolerande täcke hela vintern, trivs blåbär och den rosa lappljungen. I de djupare svackorna ligger snön kvar långt in på försommaren och bildar snölegor. Efter snösmältningen är marken här ofta fuktig under en stor del av växtsäsongen och bäddar för en frodig vegetation av dvärgvide, gräs och halvgräs. Snölegorna bjuder därför på ett rikt sommarbete för renarna. På marker där tillgången på näring och vatten är god kan du hitta yppiga fjällängar med en sällsam blomsterprakt. Där berggrunden dessutom är rik på kalk prunkar redan i juni fjällsippan tillsammans med andra kalkkrävande växter som lapsk alpros, flera spiror och orkidéer. På kalfjället finns också många fåglar. På de lägre fjällhedarna kan du se lappsparv, fjällabb och ljungpipare och högre upp trivs fjällripan och snösparven. Kungsörn och fjällvråk svävar ofta över hedarna på jakt efter Isranunkeln är alpinisten bland fjällväxterna. Den trivs högt upp på fjälltopparna. FOTO: THOMAS ÖBERG/ NATUR I NORR 12

12 villebråd. Fjällräv och lämmel är de enda däggdjur som är knutna till kalfjället. Högst upp på fjället, ovan meter över havet, är jordtäcket tunt och berget går ofta i dagen. Kylan och utsattheten gör att de flesta kärlväxter inte trivs här. Isranunkeln är en av de få som klarar de extrema förhållandena. Annars dominerar levermossor och skorplavar som pressar sig tätt mot stenar och bildar vackra mönster. Fjällets vattendrag myllrar av liv De många vattendragen i Laponia är häckningsplats för många fåglar, som alfågel, sjöorre och bergand. Den starkt hotade fjällgåsen häckar ännu i Padjelanta. Och i sjöar och bäckar lever många fiskarter, som röding, harr, öring och sik. I Laponia finns gott om deltaområden. Ett delta förändras ständigt. Rapadeltat, till exempel, växer fem meter ut i sjön Lájtávrre varje år. I deltat delar älven upp sig i många grenar som meandrar genom landskapet. Deltaområdena var förr viktiga slåttermarker för folket vid fjällens nybyggen. Man slog starr och fräken med lie. Nuförtiden är de rika betesmarker för älgen och häckningsplats för många fåglar. Rapaselet, ett delta som helt fyllt igen ett sjöbäcken i Rapadalen. FOTO: KATE KÄRRBERG 13

13 Under lång tid har renen gett människan mjölk, men idag har mjölkningen upphört. Bilden är tagen i Vággevárre på 1950-talet. FOTO: LUDWIG WÄSTFELT/ÁJTTE 14

14 en lång historia Det har funnits människor i Laponia i minst år. Spåren efter dem är lågmälda och svåra att upptäcka, men med några ledtrådar kan du hitta lämningar efter de folk som levde här tidigare. Ibland beskrivs Laponia som en orörd vildmark. Men de vida dalarna, myrarna, skogarna och fjällen har använts av människan sedan inlandsisen smälte bort för 8000 år sedan. De första människorna som levde här var jägare och fiskare som bosatte sig där de kunde hitta mat och material till sina redskap. De flyttade ofta och bodde främst i fjällen om sommaren, för att sedan dra sig ned till skogarna då vintern kom. Under årtusenden levde de av jakt och fiske. De samlade också växter, bär, svamp och annat som naturen gav. Den äldsta kända boplatsen i Laponia är omkring 7000 år och låg vid sjön Gårtjejávrre (Kårtjejaure), i Stora Sjöfallets nationalpark. Där har arkeologer funnit verktyg från stenåldern. Tamrenskötsel Någon gång under det första årtusendet efter Kristi födelse började människorna att hålla tamrenar. Renskötseln blev så småningom samernas huvudnäring. Människornas vanor blev tätt sammanlänkade med renarnas betesbehov. Renarna användes som packdjur och dragare, man mjölkade vajorna och tog tillvara kött, inälvor, hud, horn och ben. Man bodde i kåtor som lätt kunde rivas och resas, och flyttade längs efter renarnas naturliga flyttningsvägar. Varje årstid återkom man till samma boplatser. Hjordarna var små och sköttes familjevis. Hjorden vaktades varje dag och man flyttade ofta för att undvika överbetning och infektioner hos djuren. När hösten kom gick rajden österut. Samerna utnyttjade samma visten både på hösten och våren, och ofta låg de nära trädgränsen. Om vintern vistades 15

15 man i barrskogen nära kusten, där det fanns gott om träd- och marklav. Än i dag finns spår efter kåtor och renvallar längs flyttningsstråken. I början av 1900-talet övergick man till att hålla större hjordar som sköttes av flera familjer tillsammans. Men man fortsatte att flytta med rajd mellan sommarvistet och vinterlandet. På slutet av 1950-talet upphörde renrajderna och istället började man flyga till sommarvistet. Man slutade också att mjölka vajorna vid den tiden. Det blev vanligt att bygga torvkåtor och så småningom började man uppföra små stugor i vistena. Under och 1900-talen blev många samer bofasta, samtidigt som finnar och svenskar flyttade in till fjälltrakterna. De anlade små nybyggen i skogsmarker och fjälldalar, och levde av boskapskötsel kombinerad med jakt och fiske. I Laponia har funnits nybyggen bland annat i Sjaunja och Muddus. Att läsa landskapet De spår, kulturlämningar, som tidigare generationer människor lämnat efter sig i landskapet är viktiga ledtrådar till historien. De kan hjälpa oss förstå hur de som fanns här förr levde, vilken mat de åt och vad de använde sin tid till. Spåren är en del av vår och landskapets historia. De spår som finns i fjällen är lågmälda och kan vara svåra att upptäcka för ett otränat öga. Här finns inga ruiner efter ståtliga byggnader. Människorna levde enkelt och bar med sig sina ägodelar till nästa boplats. Då kåtan tagits ned och ägodelarna packats ihop fanns bara eldstaden kvar. Lavar och gräs har sedan vuxit över spåren. Men om du vet vad du ska leta efter kan du hitta dessa ledtrådar till historien. Stenåldersboplatser är de äldsta spåren efter människor i Laponia. Dateringarna spänner över flera tusen år och in i brons- och järnålder (till 1050 e Kr). På boplatser från stenålder och bronsålder påträffas främst skörbränd sten och avslag, som är rester efter redskapstillverkning. Om några redskap hittas är det främst skrapor och pilspetsar. Boplatserna ligger oftast på strandpartier nära sjöar eller vattendrag. Härden, eldstaden, är den vanligaste fornlämningen i fjällen. Spår efter eld är ett av de säkraste tecknen på att människor varit på platsen. Härden 16

16 Härdar, eldstäder, påträffas över hela Laponia. De kan ha en kantring av sten eller vara stenfyllda. TECKNING: SVEN-DONALD HEDMAN syns ofta som en oval eller rektangulär och omkring en meter lång upphöjning. Upphöjningen kan vara omgiven av en ring av stenar. Innanför stenringen kan också många stenar ligga packade. Runt härden stod en kåta. Härdar hittas ofta vid vattendrag, och i fjällen visar de på tillfälliga sommarbosättningar. De dateras från 800-talet och framåt. Fångstgropar användes för att fånga vildren och älg. De ligger ofta i stora, ibland kilometerlånga, system på strategiska platser vid smala bergspass, mot raviner eller större vattendrag där de skar av bytesdjurens vandringsväg. Groparna kan vara djupa, men ofta har de rasat igen. De mäter omkring tre meter i diameter och omges av en vall. Man jagade med hjälp av fångstgropar redan på stenåldern. År 1864 förbjöds sådan jakt. Kåtatomter är rester efter kåtor och kan se ut på tre sätt. I centrum kan vara en härd med två parallella stenarmar som går fram till en sten som tjänade som tröskel till kåtan. Härden kan omges av en oftast oval ring av stenar stenarna lades dit för att hålla fast kåtans tältduk. Om härden istället omges av en jordvall visar det att där stått en torvkåta. Kåtatomter är daterade från 1600-talet och framåt. 17

17 En arkeolog undersöker en kåtatomt. Låvdak i Sareks nationalpark. FOTO: JAN GUSTAVSSON/ÁJTTE Stalotomter är stora hyddbottnar (upp till fem meter i diameter) med ett ovalt eller runt nedsänkt golvplan, ofta med en härd i mitten. Runt nedsänkningen löper en vall. De ligger vanligen i grupper om två till fem stycken. Stalotomter finns i de högt liggande fjälldalarna, ofta längs renarnas vandringsstråk. Ibland finns fångstgropar i närheten. Dateringen är från tiden mellan 800- och 1500-talen. Förvaringsanläggningar användes till att förvara exempelvis kött och renmjölk. De syns i dag som gropar omgivna av stora stenar. De finns längs flyttleder, oftast på krönet av torra åsar och moränhöjder. I närheten finns ofta gamla boplatser. 18

18 Förvaringsanläggningens stenar skyddade kött och mjölk från rovdjur och fåglar. Här i Boarek. FOTO: THOMAS ÖBERG/NATUR I NORR Övergivna visten kännetecknas av frodig växtlighet, rester efter tälteller torvkåtor, övervuxna eldstäder och källargropar. Under 1900-talet har renskötseln förändrats och många av de äldre vistena används inte längre. Fjällsamernas sommarvistesplatser, som tidigare förlades vid björkskogsgränsen, ligger nu vid fjällsjöarna. Intill vistena finns ofta gamla renvallar. Här har renarnas tramp och gödsling givit en rikare växtlighet som markant skiljer sig från den omgivande vegetationen. Offerplatser och andra heliga platser finns på många ställen i det samiska landskapet. De ligger ofta vid ovanliga formationer i naturen, som exempelvis ett fjäll, en märkligt formad sten, en grotta eller en klippa. Flera samiska namn visar på heliga platser, till exempel Sájvva. Offerplatserna började användas under 900-talet och kan ha använts ända in på 1800-talet. De aktas ännu högt inom det samiska samhället och som besökare bör du visa platserna respekt. Alla kultur- och fornlämningar är skyddade enligt Kulturminneslagen. Fasta fornlämningar är lämningar efter människors verksamhet i forna tider, som tillkommit genom äldre tiders bruk och är varaktigt övergivna. Det är förbjudet att på något sätt förändra, rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller skada en fast fornlämning, oavsett om den är känd sedan tidigare eller inte. Fornfynd, föremål som påträffas i eller vid fast fornlämning, tillfaller staten. 19

19 renskötseln i laponia Än i dag lever de renskötande samerna efter renens urgamla årstidsvandringar. Men man bedriver renskötseln enligt moderna företagsekonomiska principer, och med hjälp av skoter, motorcykel, lastbil och helikopter. Följ med på ett renskötselår genom Laponia. En av anledningarna till att Laponia utnämndes till världsarv är den levande samiska kulturen i området. Här lever och arbetar samer från sju samebyar och deras arbete styrs av renens årstidsvandringar mellan olika betesområden. Renarnas vandringar är styrda av deras instinkt att söka efter bete. Renskötarna samlar och flyttar med sina renar mellan olika betesmarker, som har varierande egenskaper och är viktiga under olika tider på året. Skogssamerna flyttar med sina renar i skogslandet, medan fjällsamerna rör sig mellan vinterbetesområdena i skogslandet i öster och sommarbetet i fjällen i väster. De flesta samebyarna vistas endast en del av året i Laponia. Renskötseln är förmodligen den enda nomadiserande formen av djurskötsel som finns kvar i Europa. Den påverkas av naturförhållanden som väderlek, temperatur, vind, snö- och isförhållanden. Det gör att inget år är det andra likt. I det samiska språket delas året upp i åtta årstider, som kan användas för att beskriva renskötselårets olika moment. Här kan du läsa om renskötselåret i fjällsamebyarna. 20

20 Vårvinter vandringen västerut (mars april) Vandringen västerut från vinterbetet i skogslandet börjar i regel då aprilsolens värmande strålar och de ännu kalla nätterna gör att det bildas hård skare på snön. Renarna kan inte längre komma åt laven under skaren, utan måste beta hänglav från träden. Det och de längre dagarna gör renarna, särskilt de dräktiga vajorna, rastlösa.»de vill inte stanna nere utan de drar sig upp, och är man inte på pass och bevakar dem så förlorar man greppet och de sticker själva«, berättar Bror Läntha i Jåhkågasska sameby. Det tar minst en vecka att flytta från vinterbetet i skogen upp till kalvningslandet i lågfjällen. Renarna går på av sig själva. Det räcker oftast att renskötarna kör skoter bakom och längs sidan av hjorden för att styra in den i den dal där deras sameby har betesland. Vårflyttning inom Unna Cearus. Renarna är ivriga att komma upp till kalvningslandet och renskötaren styr dem in i rätt dalgång. FOTO: JAN GUSTAVSSON/ÁJTTE 21

21 Vår och kalvningstid (april maj) Vajorna föder sina kalvar på lågfjällens sydsluttningar, där barmarksfläckar ger bete. Vajorna störs lätt under kalvningstiden och renskötarna hårdbevakar dem dygnet runt. Nöjeskörning med skoter är ett problem för renskötseln, särskilt under kalvningstiden. Lösspringande hundar och rovdjur i närheten är andra faror. Lars Pittsa i Unna Cearus (Sörkaitums sameby) berättar:»kalvarna är ju så pass nyfödda och dumma att de faktiskt går mot rovdjur, mot björnen och järven. De kan inte se skillnad på sin mamma och andra djur eller människor, utan går mot det som rör sig.«vårsommar (slutet av maj slutet av juni) Efter kalvningen kan renarna beta i lugn och ro fram till den tid då mygg och värme infinner sig. De söker sig till björkskog, myrmarker och bäckar där grönskan kommer tidigare än på kalfjället. Det är en återhämtningsoch uppbyggnadstid för renarna. Sommar kalvmärkning (juni juli) Under sommaren söker sig renarna upp på fjälltopparna om dagarna. Här finns visserligen inte lika gott om bete, men insekterna och värmen plågar mindre. Mot kvällen, när det blir svalare, går de ned i dalarna för att beta. Sommaren är hektisk för renskötaren. Då ska kalvarna märkas med ägarens eget märke. Märkningen görs genom att man skär snitt i kalvens öron. Man märker kalvarna i särskilda hagar om natten, då det är svalt. Renarna är spridda över stora områden. Man samlar dem till fots eller med motorcykel och driver dem sedan ofta med helikopter in i märkningshagen. I hagen springer kalven tätt intill vajan. När en renskötare känner igen sitt eller någon familjemedlems märke i vajans öra, kastar han eller hon fast kalven med sitt lasso.»det är bara att svinga, rejält... Man slänger, siktar, det måste ju vara framåt om det ska fastna i halsen... Du bedömer hastigheten. Det gäller att kasta snabbt och hårt«, säger Lars Pittsa från Unna Cearus. Renskötarna bor i sommarvistet med sina familjer mellan midsommar och slutet av augusti. Förr fanns bara kåtor i sommarvistena. Nu bor många i stugor. Då man inte arbetar med renarna fiskar man, plockar hjortron och fjällsyra och underhåller bostäder och anläggningar. 22

22 Hela familjen deltar i kalvmärkningen. På det sättet lär sig barnen. FOTO: JAN GUSTAVSSON/ÁJTTE Höstsommar (augusti) Från kalvmärkningen till sarvslakten strövar renarna ganska fritt omkring på fjället. Mot slutet av sommaren börjar de sakta dra sig österut. I augusti betar de på myrar och i björkskogen. En älsklingsrätt så här års är svamp, som är rik på protein och fosfor. Nu bygger renarna upp sitt hull för att klara den kommande vintern. Höst sarvslakt och brunsttid (september oktober) Sarvarna är som tyngst strax före brunsten. Kropparna är muskulösa de starkaste vinner i konkurrensen om vajorna. Brunsten börjar omkring den 20 september och då den satt in gör hormonerna att köttet smakar fränt. Därför slaktar man innan dess. Höstvinter och flytten österut (november december) När vintern kommer med snö och kyla försämras grönbetet och renarna övergår så småningom till lavbete. Renskötarna skiljer ut sina renar i mindre hjordar, som är lättare att flytta och hitta vinterbete åt. Man 23

23 bestämmer också vilka djur som ska slaktas och vilka som ska nyttjas för avel. Normalt består vinterhjorden till tre fjärdedelar av vajor. Flytten från fjällen ner till vinterbeteslanden i skogarna är arbetsam. Tidigare skidade man eller körde skoter bakom hjorden vid flyttningen.»vädret är så osäkert här uppe så om man ska flytta med renarna kan det ta en månad om man har otur. För att hålla någotsånär till tiden så är det säkrast att ta dem med lastbil«, säger Lars Pittsa i Unna Cearus. Renskötseln trängs allt hårdare av det ökande trycket från andra näringar som också använder marken. Vattenregleringar i exempelvis Stora och Lilla Lule älv har gjort många gamla flyttvägar farliga och lagt andra under flera tiotal meter vatten. Vägbyggen och skogsavverkningar skär också av många flyttleder. SAMERNA Samerna lever i fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland, där de är en etnisk minoritet och har status som urbefolkning. Deras marker kallas Sápmi och sträcker sig från Idre i Dalarna till Kolahalvön. Riksdagen har erkänt samerna som ett ursprungsfolk. Med ursprungsfolk menas att de fanns här redan innan Sverige fick sina statsgränser och att de bibehållit sina sociala, ekonomiska, kulturella och politiska seder. Endast tio procent av samerna är renskötare och bara samer som är medlemmar i en sameby får bedriva renskötsel. En sameby är en ekonomisk och administrativ förening, men också namnet på ett geografiskt område där medlemmarna gemensamt håller sina hjordar. I Sverige finns 51 samebyar. De delas upp i tre typer: fjällsamebyar med långa, utsträckta områden från svensk-norska gränsen och åt sydost, skogssamebyar med mindre, rundare områden i skogarna öster om odlingsgränsen, och koncessionssamebyar i Tornedalen. I Laponia finns sex fjällsamebyar och en skogssameby (se karta innanför omslagets baksida). Det finns omkring 300 renskötare i de sju samebyarna och de håller tillsammans runt renar. Antalet varierar år från år, beroende på hur gott betet varit. 24

24 Vinter i skogslandet (december mars) Under vintern betar renarna i mindre hjordar. De bevakas varje dag av renskötare med skoter som kör några svängar runt djuren för att hålla ihop hjorden. Tillgången på vinterbete är flaskhalsen i renskötseln. En del vintrar fryser det första snölagret till is och den hårda isbarken gör det omöjligt för renarna att hitta lavar. Resultatet blir snabbt näringsbrist. Då måste renarna stödutfodras med plockad lav och ensilage. Ett stort problem är de stora kalhyggena som brer ut sig allt mer i vinterbetesmarkerna. Där hittar renarna inget bete. Per-Anders Vannar i Sirkas berättar:»vi har snart inte någon gammelskog kvar. Det huggs hela tiden. Varje vinter kommer man ner, då har det försvunnit en plätt. Den skog man var i fjol i, den är borta till nästa år.«renen ANPASSAD TILL KYLA OCH SNÖ Hos renen kallas honan för vaja (lulesamiska: vátjav) och hanen sarv (sarves). Renens kalv kallas på samiska miesse. En kastrerad sarv kallas härk (hiergge). Renen är väl anpassad till ett liv i snörika och kalla marker. Vinterpälsen är tät och består av långa, luftfyllda täckhår över ett»underställ«av tät ull. Under sommaren bär renen bara täckhåren och är käns-ligare för kyla och vindar. I nosen finns slemhinneklädda skivor som värmer och fuktar inandningsluften. Då renen andas ut kondenseras vattenånga på skivorna. På så vis sparar renen både vätska och energi. Den har ett mycket gott luktsinne och känner doften av renlav till och med under djup snö. Klövarna är formade som breda skopor som gör att renen inte sjunker ned i snön, och att den kan gräva djupt efter betet. Efter brunsten tappar sarven sina horn, men vajor och kalvar bär kronan vintern igenom. Därför har de då högst rang i hjorden och får förtur till vinterbetet Alla renar i Sverige är tamrenar och ägs av en renägare. 25

25 Runt om i Laponia finns leder och stigar. Här den rösade stigen upp mot toppen av fjället Skierffe, vid Aktse. FOTO: THOMAS ÖBERG/NATUR I NORR

26 besöka laponia Ett besök i Laponia är en upplevelse för alla sinnen. Vandringsleder, fjällstugor och fjällstationer står redo att ta emot dig. Rusta dig med bra kläder och naturvett. Och kom i håg att du rör dig i renskötselmarker visa hänsyn. I Laponias rika och varierande natur kan du göra mer eller mindre strapatsrika utflykter och vandringar på iordningställda leder. Sommarlederna är rösade med resta eller målade stenar, s k stenrösen, skyltar eller pilar. Broar finns ofta där lederna korsar vattendrag. Där leden går över sjöar eller större vatten finns ofta roddbåtar på var sida om vattnet. Vinterlederna markeras med rött kryss på stolpar. Här följer några tips på vandringsleder, övernattningsstugor och utgångspunkter för turer, samt en kort genomgång av de nationalparksregler som gäller i Laponia. Kungsleden En väl upptrampad markerad sommar- och vinterled som sträcker sig 425 kilometer mellan Hemavan och Abisko. Längs leden finns stugor som är öppna både om sommaren och under vårvintern. I eller nära Laponia finns fem stugor (Teusajaure, Vakkotavare, Sitojaure, Aktse och Pårte) och Sáltoluokta fjällstation (se karta innanför framsidans omslag). Över Lájtávrre (Laitaure), Sijddojávrre (Sitojaure) och Dievssajávri (Teusajaure) får du ro eller ta båtskjuts. Sáltoluokta och Kvikkjokk är bra utgångspunkter för en vandring på Kungsleden. Du kan också gå Kungsleden norrut från Vakkotavare. Padjelantaleden En markerad sommarled som går mellan Kvikkjokk och Ritsem och är 27

27 omkring 160 kilometer lång. Stugor finns längs leden både inne i Laponia (Gisuris, Låddejåhkå, Árasluokta, Stáloluokta, Duottar, Darreluoppal) och utanför (Akka, Kutjaure, Såmmarlappa, Tarrekaise, Njunjes). Du kan ha Kvikkjokk som utgångspunkt för en vandring längs Padjelantaleden. Eller du kan ta turbåt från Ritsem till Vájsáluokta eller Änonjálmme och gå på leden där. Det går också att flyga Kvikkjokk Stáloluokta Ritsem, om du inte vill gå hela leden. Andra leder Det går också bra att färdas längs Muddus sommarleder och på andra leder i Laponia. I södra Muddus finns fyra stugor och två kåtor. (Läs mer om Muddus på sid 61.) Olika områden skiftande karaktär Hela området inom Laponia var skyddat redan innan det utsågs till världsarv. Laponia består av nationalparker och naturreservat med olika naturtyper och varierande svårighetsgrad för besökaren. Stora Sjöfallets nationalpark. Högfjällslandskap med stora ytor blockmark och snöfält eller glaciärer, fjällbjörkskog samt knotig tallurskog. Renbetesland för samebyarna Unna Cearus (Sörkaitum) och Sirkas. Nationalparken delas upp i en nordlig och en sydlig del av den hårt reglerade Stora Lulevatten, som med dammar och kraftverk är utbruten ur världsarvsområdet. Stora Sjöfallet är lättillgängligt, här finns en bilväg in i parken. Sareks nationalpark. Dramatiskt högfjällslandskap med över 200 toppar högre än meter och nära 100 glaciärer. Hem för älg, björn, lo och järv. Renbetesland för samebyarna Sirkas, Jåhkågasska och Tuorpon. Rapadeltat och Tjuoldavágges breda u-dal gränsar till Sarek. I Sarek finns inga leder eller stugor. Landskapet är svårgånget med många vattendrag. Padjelanta nationalpark. Mjukt formade fjäll och mycket rik växtlighet på kalkhaltig mark. Stora fjällsjöar ovan trädgränsen. Sommarbetesland för Tuorpon, Jåhkågasska och Sirkas samebyar. Gränsar till det stora 28

28 fjällmassivet Sulidälbmá (Sulitelma) i sydväst. I Padjelanta finns leder med broar och stugor. Muddus nationalpark. Några av Sveriges finaste urskogar och stora myrar med rikt fågelliv. Renbetesland för samebyarna Sirkas och Unna Cearus om vintern och Gällivare skogssameby om sommaren. Stubba naturreservat. En fortsättning på landskapet i Muddus. Renbetesland för Unna Cearus. Sjaunja naturreservat. Vidsträckta urskogar, myrmarker med ett rikt fågelliv, björkskogar och kalfjäll. Turistanläggningar finns endast vid Cuonájohka och där Kungleden passerar. Vår- och höstland för Baste Cearru och Unna Cearus. Alla övernattningsstugor i Laponia har flerbäddsrum med madrasser, täcken och kuddar. Lakan eller sovsäck får besökare ta med. Det finns också enkel köksutrustning, Om alla bäddar är fyllda finns golvplatser för senkomna vandrare. De flesta stugor har stugvärdar. Fjällstation väljer den som vill ha en bekvämare semester och göra dagsturer med lättare ryggsäck. Här kan man få helpension eller ha självhushåll. Ofta har stationerna egna färdledare. Fjällstationerna och en del stugor har proviant till försäljning. Den hugade kan ta en dusch i fyragradigt källvatten vid STF-stugan i Aktse. FOTO: THOMAS ÖBERG/NATUR I NORR 29

29 Laponiavett Att vistas i Laponia är att besöka ett natur- och kulturlandskap som kräver stor varsamhet av besökaren. De vilda djuren finns här just på grund av människans endast blygsamma närvaro. Dessutom är markerna arbetsplats för de renskötande samerna. Ta hänsyn och ta en titt i nationalparksreglerna innan du ger dig ut i Laponia.»Du ska ha varit här men ändå inte varit här. Man ska ta med sig sina spår hem.«säger Per-Anders Vannar, renskötare i Sirkas sameby. Allemansrätten inte störa, inte förstöra Den urgamla allemansrätten är numer inskriven i grundlagen. Den säger att alla ska ha tillgång till naturen. Den säger också att den som vistas i naturen ska visa varsamhet och hänsyn. Inte störa, inte förstöra är huvudregeln. Du får ta dig fram om du inte skadar grödor, skogsplanteringar eller annan känslig mark. Du får också sätta upp tält i ett par nätter utom synhåll för bebyggelse, och på mark som inte används för jordbruk, utan att fråga markägaren om lov. Nationalparksregler Den som besöker en nationalpark måste känna till vilka regler som gäller där. I Norrbottens nationalparker är det förbjudet att: bryta kvistar, fälla eller skada levande eller döda träd, buskar och ris plocka eller gräva upp växter samla eller fånga insekter, fiskar eller andra djur eller på annat sätt störa djurlivet jaga eller fiska RENVETT Visa renskötarnas arbete hänsyn. Under sommaren märker de sina kalvar. Inför märkningen driver de till fots eller med helikopter ihop renarna till hagar. Om du hamnar i en renflyttning: kryp in i tältet eller göm dig och gör så lite väsen som möjligt. Annars är risken stor att renarna skingras och renskötarnas arbete är förgäves. Undvik också att tälta intill eller i renhagar. 30

30 ta med hund landa med luftfartyg använda motorbåt rida göra vetenskapliga undersökningar bedriva kommersiell verksamhet Det är tillåtet att: plocka bär och svamp ta torra grenar och kvistar för att göra upp eld eller ordna skydd vissa tider ta med kopplad hund. Inom Padjelanta nationalpark är det tillåtet att fiska i vissa vatten om man löst fiskekort. I alla nationalparker får samebyarnas medlemmar köra skoter, motorbåt och landa med flyg och helikopter i samband med renskötselarbetet. Detsamma gäller för tjänstemän som är ute i rennärings-, polis- eller nationalparksärenden. För Sjaunja och Stubba finns särskilda regler. Du kan läsa mer om reglerna för nationalparker och naturreservat på Länsstyrelsen i Norrbottens hemsidor och eller på Naturvårdsverkets hemsida Elden är rogivande och röken håller myggor och knott borta. Du får samla torra kvistar att elda med. Standárs urskog i södra Laponia. FOTO: TOR LUNDBERG 31

31 Nedanför den branta Skierffeklippan ligger fjällhemmanet Aktse. FOTO: TOR LUNDBERG 32

32 aktse Alldeles på gränsen till Sareks högfjäll, vid stranden av sjön Lájtávrre (Laitaure), ligger det lilla fjällhemmanet Aktse. Här har familjen Läntha levt och försörjt sig på jakt, fiske och boskapsskötsel under flera generationer. Hemmanet ligger vackert inbäddat i rikt blommande ängsmarker, där smörbollar, lundstjärnblomma, kvanne och stormhatt ståtar i grönskan de första veckorna i juli. På de torrare delarna trivs lägre växter som fjällgentiana, lämmelstarr, ormrot och vanlig låsbräken. Ängen ljuder av humlesurr och hussvaletjatter. Överallt finns spår efter mänsklig aktivitet. Fortfarande slås en del av vallen av Jokkmokks naturskyddsförening, för att bevara den rika floran. Längs stigarna som löper ut från gården kan du hitta gamla hermelinfällor, kluvna stockar, som nu multnar långsamt. Överst i vallen ligger turiststugan. Härifrån ser du både Rapadeltat och den u-formade Rapadalen breda ut sig i väster. De tre fjällen Tjahkkelij, Nammásj och Skierffe bildar här ett klassiskt fjällmotiv porten mot Sarek. Om du vill få en bild av hur landskapet vid Aktse kan ha sett ut innan människan började röja för vall och åker, kan du gå en liten stig från hemmanet mot rasbranten under Skierffe. Stigen slingrar sig genom trolsk granurskog där strutbräken, tolta och ormrot trivs i skuggan. Spår efter människor Trakterna kring Lájtávrre har använts av fjällsamerna under lång tid. Här gick säkert en gammal flyttled och man brukade stanna för att fiska i de rika vattnen. Nordväst om Aktse finns flera offerplatser. Den mest kända ligger i ett stenras under Skierffe nära sjön Sájvva. Nära västra stranden av Sájvva ligger fyra fångstgropar. Vid Siejddegállo, runt fem kilometer ovanför nybygget, ligger en annan offerplats. Om du går ännu omkring en kilometer kommer du till en stor gammal boplats, där ett femtontal härdar, förvaringsanläggningar och sentida kåtatomter vittnar om stor 33

33 aktivitet. I början av leden mot Skierffes topp finns tre förvaringsanläggningar ovanför trädgränsen. En grupp med fyra härdar ligger omkring 250 meter öster om Kungsleden, på den plats där leden möter stigen till Skierffe. På väg upp mot Skierffe passerar du också Aktsegállo, ett jättelikt klippblock som isens kraft sprängt itu. Enligt sägnen har nio björnar dödats här av jägare under årens lopp. Aktse betyder nio på samiska och stenen är en samisk offerplats. Kokgropar, som är ovanliga i fjällen, har hittats öster om Lullenjárgga, strax norr om leden på väg mot Lájtávrres östände. (Se kartan, sid 37.) Tips på turer Skierffe. Följ Kungsleden till trädgränsen där en stig mot Skierffes topp viker av. Snart når du Aktsegállo. Stigen följer sedan nästan horisontella israndsrännor upp mot toppen. Rännorna bildades när bäckar med smältvatten rann fram mellan den smältande inlandsisens kant och berget och nötte fåror i berggrunden. De visar hur isen gradvis smälte och bäckens lopp flyttades efter iskanten. Glinten, gränsen mellan fjällberggrunden och urberget, är tydlig i Skierffe, liksom i fjällen Nammásj och Tjahkkelij. På Skierffes topp ligger stora massor frostsprängd sten. Under vandringen kan du med lite tur stöta på den skygga fjällpiparen och fjällripan och högre upp växer alpinisten bland fjällväxter, isranunkeln. Utsikten är makalös. Utanför stupet kan du följa kungsörn, jaktfalk och tornfalk som seglar på uppvindarna. Tornseglare och hussvalor jagar insekter längs branten. Det här är en bra plats att spana på Rapadalens storälgar genom Den skygga fjällpiparen lever på fjällheden längs Skierffes sluttning. FOTO: THOMAS ÖBERG/ NATUR I NORR 34

34 kikaren. Uppifrån Skierffe kan du också se sjön Lájtávrre med deltat som växer fem meter ut i sjön varje år. Deltat brukades tidigare som slåttermark av Aktseborna. Om du vill komma in i deltat kan du försöka leja båtskjuts från Aktse. Rapadalen. Som en jättelik hyvel gick inlandsisen fram genom fjällvärlden. Rapadalen är en u-dal som formats av isens kraft. Runt omkring står fjällen branta. Överallt i Rapadalens sluttningar kan du se spår efter isens och smältvattnets verkningar. Där snabbt forsande bäckar transporterat sten och slam nedför branterna kan du hitta vackra solfjädersformade svämkäglor av sten. Rapadalen är mycket svår att vandra i och är ingenting för nybörjaren. Här finns inga markerade leder eller stugor. Vandraren är helt hänvisad till egen utrustning och kunskap. Lättgångna sträckor avbryts ofta av svåra vad över djupa småbäckar. Naturen är varierande med mager hedbjörkskog och frodig ängsbjörkskog, deltamark och starrkärr. Under flera sydbranter där det också finns kalk i marken blommar många växter, som mångfingerört, klippveronika, röd trolldruva, fjällklocka och lapsk alpros. I Rapadalen finns också en chans att se Sveriges största älgar. Familjen Läntha nybyggare i Aktse Förr var det vanligt att samer blev nybyggare för att kunna hävda rätten till sina lappskatteland, eller därför att de förlorat sina renar. På talet lade Petter Amundson Länta grunden till den lilla gården vid Aktse. ÄLGARNA I RAPADALEN Älgstammen i Rapadalen hyser de mest storvuxna älgarna i Sverige. Det beror på att den är fredad från jakt. De största och starkaste älgarna har kunnat leva länge och hunnit få stor avkomma. Deras gener för storvuxenhet har sedan spridits vidare genom generationerna. I en älgstam som regelbundet utsätts för jakt tas ofta de största älgarna för sina mångtaggiga kronors skull och som en följd blir älgarna mindre. Eftersom älgarna här inte jagas, är de inte så skygga och du kan ibland komma dem mycket nära. 35

35 Eftersom nybygget ligger 500 meter över havet gick det inte ens att odla det härdiga kornet och potatisen frös ofta. Istället ägnade sig nybyggarna åt jakt, fiske och boskapsskötsel. Markerna var rika på småvilt och den sydvända slåttervallen gav foder åt får, getter, kor och häst. I Lájtávrredeltat slog man också fräken och starr till kreatursfoder med lie. Sedan hässjade man höet och tog hem det på slädar då snön fallit. Efterkommande generationer har fortsatt att bruka Aktse. På 1940-talet slutade man med boskapsskötsel och sedan dess har deltat inte slagits. Vallen slogs däremot en bit in på 1960-talet, då man slutade med häst. I dag bor här Lennart Läntha och Anne-Sophie Zethson Läntha under större delen av året. Det gäller att vara mångsysslare och uppfinningsrik för att klara sig här uppe. Familjen Läntha jagar, fiskar och sköter båtturerna på Lájtávrre om somrarna. LÄGE: På Kungsleden mellan Sáltoluokta och Kvikkjokk på norra stranden av Lájtávrre. BOENDE: STF:s fjällstuga, med två sovrum med sex respektive åtta bäddar samt dagrum, och en stuga med två tiobäddsrum. En värdstuga med försäljning av proviant. Naturskyddsföreningen har också en stuga till uthyrning. AVSTÅND: Bårdde (Pårte) 24 km SV (varav roddled/båtskjuts 3 km sommartid), Sijddojávrre (Sitojaure) 13 km (varav roddled/båtskjuts 4 km sommartid), Sáltoluokta 33 km, Kvikkjokk 40 km. FJÄLLKARTA: BD10 KOMMUNIKATIONER: Du kan köra bil till Seitevare, ca åtta mil från Jokkmokk längs Kvikkjokksvägen. Sväng till höger strax innan Tjåmotis upp mot Seitevare kraftstation och vidare till bron över Sitoälven. Här finns en parkeringsplats och här börjar den så kallade cykelstigen. Följ den i nio kilometer fram till sjön Lájtávrre. Härifrån går reguljära båtturer under vandrarsäsongen. Du kan också gå stigen ända fram till Aktse, ungefär sex km. VANDRA KUNGSLEDEN: Från Kvikkjokk vandrar du Kungsleden nordost mot Aktse. De omkring 40 km kan delas upp på två dagsetapper med övernattning i Pårtestugorna. Från Sáltoluokta är det omkring 33 km och du kan övernatta i Sitojaurestugorna. 36

36 KULTURLÄMNINGAR 1: Fångstgropar 2: Härdar, förvaringsanläggningar, kåtatomt 3: Förvaringsanläggningar 4: Härdar 5: Kokgropar 37

37 bårdde pårtestugorna Pårtestugorna ligger på Kungsleden vid sjön Sjábttjakjávrres norra strand, strax utanför Sareks nationalpark. Här är du i Jåhkågasska samebys höstoch vårbetesland. Omkring en mil väst om Pårtestugorna fågelvägen ligger Boarek (Pårek), ett av samebyns visten, på en slätt där snön smälter undan tidigt. Förr passerade renrajderna här på väg mellan vinterbetet i skogslandet och Padjelantas sommarbetesmarker. Man stannade för att 38

38 Hambergsobservatoriet ligger på fjället Bårddetjåhkkå, 200 meter nedanför toppen. Här står mätstationer för klimatforskning i utsatt fjällmiljö. FOTO: THOMAS ÖBERG/NATUR I NORR packa om mellan vinter- och sommarutrustning, plocka fjällängssyra och fiska i vattendragen. I dag finns här både moderna stugor och äldre torvkåtor. Bror Läntha, renskötare i Jåhkågasska sameby, berättar:»bårddefjället är typisk höstbetesmark, låglänt fjäll och samtidigt är det höga toppar runt omkring... Bádjelannda (Padjelanta) är ju mycket grönbete och sen i augusti är väl inte grönbetet så bra där uppe. Det är uppbetat och upptrampat, då vill renarna komma ner på lavbete. Det är en av anledningarna till att vi bodde i Boarek. Vi var tvungna också att bo här, vi kom ju ingenstans innan snön kom och det frös is på sjöarna. Så det är den anledningen. Det finns ju tillgång till fiske och det finns på höstarna gott om vatten för renarna också uppe i sluttningarna. En vacker plats med andra ord. Och det har de nyttjat så länge jag vet och har hört.«39