Demokratins dilemma. Innehåll

Transkript

1 Demokratins dilemma Våra politiker har så länge utlovat en välfärd att vi ser välfärden som självklar. Innerst inne vet nog våra politiker att dagens stötskyddande, omhändertagande välfärdssystem har nått vägs ände. De vet bara inte hur de ska kunna bli omvalda efter det att de berättat hur det står till och börjat genomföra de förändringar som behövs. Finansieringen av vår framtida välfärd kommer att bli en test för vår demokrati. Det är inte det enda testet. Vårt sätt att ta emot och inkludera flyktingar är ett annat. Vad är det egentligen vi vill att demokratin ska ge oss (om vi alls ställer sådana frågor)? Är vi kapabla att tackla problem som kan verka gå emot våra egna, individuella och kortsiktiga intressen för att säkerställa att demokratins kärnvärden bevaras och utvecklas? Innehåll 1. Demokratin finns inte den måste levas! 2. Värderingar och visioner 3. Den själviska majoriteten 4. Klanvälde eller rättssamhälle? 5. Arbetsmarknaden 6. Bostadsmarknaden. Du kan skriva ut artiklarna genom den här länken: ARBETE PÅGÅR Du kan också skriva ut en Power Point-presentation av de viktigaste punkterna här. ARBETE PÅGÅR Presentation är öppen för ändringar om du vill utveckla materialet. Jag ber dig att ange källan och att tala om att du gjort ändringar/kompletteringar. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen 1

2 1 Demokratin finns inte den måste levas! Det är lätt att ta allt det som skiljer oss från stenåldersmänniskan för givet, att tro sig äga välståndet, demokratin. Inget kunde vara mer fel! Se vad som pågår i Syrien! För bara fem år sedan hade man ett gryende välstånd. Utbildningssystemet var ganska likt Sveriges. 85 procent av befolkningen kunde läsa och skriva, vilket var bättre än i de flesta grannländerna. Och i dag...? Det finns inte något självklart välstånd. Det finns inga det har jag rätt till!. Det som skiljer oss från de människor som för några hundra år sedan levde nära existensminimum är att vi tillsammans har utarbetat en serie gemensamma avtal, rättigheter: äganderätt, likhet inför lagen, rösträtt, religionsfrihet, yttrandefrihet,... Det är de rättigheterna som har släppt loss alla de entreprenörer som byggt och fortsätter bygga vårt välstånd. Rättigheterna finns enbart därför att vi är överens om dem. Samhällets bidrag är att skydda de rättigheter som säkerställer att entreprenörerna kan (och vill) fungera. När enigheten om rättigheterna försvinner eller när vi låter någon ta dem ifrån oss, eller när vi bidrar till att försvaga den stat som garanterar dem ja, då har vi ett Syrien, ett Eritrea, ett Sudan, ett Afghanistan. Demokratin är en förutsättning för vårt välstånd. Är då detta välstånd allt som demokratin står för? Nej! Demokratin står för mycket mer, och det är den kärnan som går förlorad när vi tar den för givet. Ett sätt att tackla frågan om vad kärnan består av är att fråga vilka alternativ som finns, och vad de skulle innebära. Den allra största delen av vår historia har vi levt i samhällen som dominerats av en liten elit som har givit någon sorts ordning och reda till sina samhällen. För det mesta har ordningen bestått i att individen underordnats elitens önskemål och behov, att samhällsordningen har byggt på den släktbaserade klanens behov och struktur. Det nya med demokratin är att den utgår från individens önskemål och behov, snarare än från kollektivets (elitens, klanens). Alla de (negativa) rättigheter som finns i en demokrati (inklusive rätten att välja vem som ska tilldelas den centrala makten) handlar om att begränsa elitens möjligheter att ta ifrån individen friheten att välja. Jag skriver eliten därför att alla samhällen har en elit! Det finns alltid individer som är klokare eller mer maktlystna än andra. Demokratin ger alla (även eliten) tillfälle att utveckla sina talanger, samtidigt som friheten att missbruka makten begränsas. Det innebär inte att missbruk inte finns inom demokratier (tänk på Kommunal i början av 2016!), utan att missbruk inte permanentas. Det är livsviktigt för demokratin att vi accepterar att vår mänskliga natur innehåller utrymme för både gott och ont. Så vad kan du och jag som individer göra för att försvara demokratin? 2

3 Det är inte alldeles enkelt att svara på. Demokratin lever när tillräckligt många: 1. känner ansvar för att helheten ska fungera; 2. skaffar sig kunskap om sitt samhälle och dess nyckelfrågor; 3. frigör sig från jag-blir-omhändertagen syndromet, inser att helheten fungerar bara när delarna (individerna) bidrar; 4. ökar sin stöttålighet, bland annat genom att bygga upp en egen ekonomisk buffert; 5. formulerar vilka värderingar som är viktiga, för henne/honom själv och för samhället; 6. talar om för politikerna vilka värderingar och faktiska åtgärder som är viktiga; 7. röstar på grundval av dessa värderingar; 8. håller löpande kontakt med de politiker hon/han valt som sina företrädare. För min egen del tror jag att när jag: arbetar med den här sajten och den bakomliggande idéutvecklingen försvarar jag vår demokrati. arbetar med gemenskapsboendet Tersen försvarar jag vår välfärd och i förlängningen vår demokrati. begär av de politiker jag varit med om att välja att de ska börja tala med oss väljare som om vi vore vuxna, då begär jag av dem att de ska försvara demokratin. Räcker det med detta? Nej, arbetet för demokratin räcker aldrig eftersom det är en ständig kamp att hålla den vid liv! Hur anser du att man kan försvara demokratin? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 3

4 2 Värderingar och visioner Våra värderingar bidrar till att forma de visioner som ger oss en färdriktning i livet. Värderingarna hjälper oss att skilja rätt från fel, bra från dåligt och gör livet hanterligt genom att göra många beslut självklara. Det gäller bara att komma ihåg att det inte handlar om rätt och fel i någon slags absolut mening. Det som betraktas som rätt under ett skede behöver inte alls vara rätt under ett annat. Våra värderingar bidrar till att forma den bild som var och en av oss har av vad som utgör ett bra liv. Det kan vara trygghet, mycket pengar, ära och berömmelse, lycka, kärleksfulla relationer, att slippa konflikter, ja, praktiskt taget vad som helst. Bilderna av hur vi vill att livet ska fungera är bränslet för våra livs motorer. De ger oss kraft att påverka och förändra. De är underlaget för våra visioner. Människor utan visioner förlorar styrfarten. Uppsättningen värderingar är ganska stabila, men ändras ändå från generation till generation i takt med att våra livsomständigheter ändras. Nu står vi svenskar (och Västerlänningar) inför en sådan period av förändrade värderingar: Befolkningen i Sverige (och i Europa) växer inte längre spontant. Andelen pensionärer växer sig så stor att spelreglerna för välfärden ändras. Miljön blir allt mer påtagligt påverkad. Kunskapen ökar om vilken social miljö vi människor behöver för att kunna färdas väl genom livet. Den Västerländska civilisation som länge styrt vår bild av hur det ska vara förlorar sin dominans i världen. Vi hör alldeles för sällan våra politiker prata om de här förändringarna. Det dagliga, taktiska politiska spelet i Riksdagen och i media dominerar. Ändå är en debatt om värderingar demokratins syre och just nu har vi syrebrist i politiken och därmed i demokratin. Undra på att partierna förlorar medlemmar! Tror politikerna att vi vanliga medborgare inte klarar av en sådan debatt? Tror de att vi inte är intresserade? Är de ovilliga att riskera att reta någon som annars kanske skulle rösta rätt? Vi behöver politiker som vågar provocera oss väljare genom att ta upp frågor som: Hur ser den mänskliga natur ut som vi alla bär med oss? Ska vi bygga framtidens välfärd så att alla erbjuds ett stötskydd eller så att alla kan ta befälet i sina egna liv långt mer än vi gör i dag? Vilka värderingar vill vi förmedla till våra barnbarn? Hur ska vi enskilda medborgare hitta tillbaka till ett aktivare samhällsengagemang? Det är den sortens frågor som kan provocera fram en debatt, kan ge underlag för ett bredare engagemang i samtalet om hur vi ska kunna hantera de kommande förändringarna. Om vi försöker hantera dem genom att prata om a-kasseavgifter, om huruvida företagen ska betala för en eller två veckors sjukskrivning för sina anställda eller om restaurangerna ska särbehandlas vad gäller moms, ja, då laddar vi för social oro och extremism. Frågor kring våra värderingar kommer säkert också att ställa till med oro, inte minst därför att vi inte är vana vid att prata om dem! Vi behöver politiker som visar att de tar oss medborgare på allvar, behandlar oss som vuxna och vi medborgare behöver belöna de politiker som har det modet! 4

5 Sedan är det ju en obesvarad fråga i vilken utsträckning vi medborgare väljer att vara vuxna. I ett stötskyddande samhälle är det väldigt lockande att låta sig omhändertas och att i förlängningen bli ett objekt, ett offer. Det är lockande att peka på en grupp och säga: dom tar inte hand om mig på rätt sätt eller på en annan grupp och säga: det är orättvist att dom där ska få ha det bättre än jag! eller... Det är inte vägen till vuxenhet. Det är däremot en bra inställning för makthavare som vill ha undersåtar. Medborgare som väljer att se sig som offer opponerar sig inte, de lyder och gnäller. Jag tror att det är möjligt att välja att vara vuxen genom att bestämma att: ja, jag har ett ansvar för det samhälle vi lever i! och att sedan fråga sig: Vilka är de värderingar som jag själv tycker är viktigast för att Sverige ska fortsätta utvecklas till ett samhälle där människor växer som individer och färdas väl genom livet? Är det en sådan utveckling jag tycker att vi ska prioritera? Om inte, vilken annan sorts utveckling ska vi prioritera? På vilka sätt kan jag bidra till att det blir på det sätt som du själv tror är bäst för dig och för dina efterlevande? Låt mig veta hur du tänker kring de här frågorna! Vi mår väl när vi upplever att livet är meningsfullt, att vi är på väg mot ett mål som vi satt upp för oss själva, när vi har en vision att sträva mot. När började människan ha visioner? Visioner verkar ha blivit möjliga först när man inte längre tvingades leva ur hand i mun på existensminimum, när förändring blev något som var både tänkbart och löftesfyllt så småningom till och med något som man själv kunde få att hända. Hur fattiga jordbrukarna i Småland än var på 1800-talet kunde de ändå ha visionen av ett bättre liv i Amerika och de kunde välja att söka sig dit. Det var inte lätt och många misslyckades, men tillräckligt många lyckades för att locka in ännu fler på den vägen. Hur skulle vi med dagens stötskyddstänkande ha reagerat när nöden härskade? Det är värderingarna som bidrar till att forma människors visioner och visionerna som sätter människor i rörelse. Socialdemokratin är ett bra exempel på den styrka en vision kan skapa. Med utgångspunkt från den socialistiska bilden av människan den utopiska visionens bild av den formbara, potentiellt goda människan bidrog man på ett avgörande sätt till att de stora massorna av industriarbetare som for illa under industrialiseringen kunde vinna ett skydd mot utnyttjandet och sedan också politisk makt. Sedan dess har det svenska (och europeiska) samhällsbygget byggt vidare på samma utopiska vision, även sedan nya forskningsrön lett till att bilden av människan förändrades i riktning mot den tragiska visionen. För individens välbefinnande spelar det på sätt och vis mindre roll vad visionen omfattar än att den faktiskt finns, att individen ser en mening med sitt liv, ser sig ha en uppgift. En pedagog vid Stockholms Universitet ville klara ut vad det är för skillnad mellan en bra och en dålig skola: Hans slutsats var att i den bra skolan hade vuxengruppen en gemensam uppfattning om vart man var på väg, om vad man ville åstadkomma med andra ord, en vision. Det var samstämmigheten kring visionen snarare än visionens specifika innehåll som gjorde skillnad. Samtidigt går det inte att bortse från att visioner har blivit ursäkter för fruktansvärda övergrepp mot människor och länder. Det är sant, oavsett om vi talar om religions- eller om klasskrig. Den gemensamma för sådana övergrepp är att de troende anser sig äga Sanningen och att alla som tänker an- 5

6 norlunda är mindre värda, mindre mänskliga, de talar ju inte Sanning och måste därför undertryckas. Kristna mot muslimer, katoliker mot protestanter, shia mot sunni, kommunister mot kapitalister. Miljontals människor har dödats och dödas fortfarande i Sanningens namn. Visioner behöver handla om att öppna upp för andra människors utveckling utifrån deras egna förutsättningar, inte utifrån samhällets behov. Det senare verkar att alldeles för lätt övergå till förtryck, allt i det godas namn. Vilka visioner ser du att det finns i dagens svenska välfärdssamhälle? Vilka visioner bär dig själv framåt? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 6

7 3 Den själviska majoriteten Den franske filosofen Alexis de Tocqueville påstås ha sagt: Den amerikanska demokratin kommer att bestå ända tills politikerna upptäcker att de kan muta väljarna med deras egna pengar! Det verkar som om våra svenska politiker har gjort samma upptäckt och har lyckats muta oss hittills! Därför stöter varje försök att ändra på Välfärd 1.0 på åtminstone två hinder: Det första hindret är att vi under de senaste sextio åren i två generationer har haft politiker som sagt till oss: Vi tar hand om dig!, Vi har råd!, Kräv din rätt!. De höga skatter som omhändertagandet kräver har dolts genom att en allt större andel av skatterna har gjorts indirekta. Av de totalt miljarder som samhället drog in år 2014 var nästan hälften i praktiken helt osynlig för den enskilde medborgaren. Här finns arbetsgivaravgifter (457 miljarder), skatt på kapital (företagsskatt och ränteinkomster, 185), punktskatter (115). Den andra halvan märks litet mer, men bara litet! Direkt skatt på arbete (527 miljarder) dras av innan lönen betalas ut och moms (354) ingår i priset när vi handlar. Skattetrycket har dessutom gjort oss medborgare väldigt sårbara. Bara var tionde svensk har en ordentlig ekonomisk buffert. Resten av oss saknar ekonomisk stöttålighet. Alla förändringar blir hotfulla. Det andra hindret är att det som en gång var ett tillfälligt politiskt uppdrag för människor som hade en försörjning utanför politiken har blivit ett heltidsyrke för människor som ofta nog saknar erfarenheter utanför politiken. Ja, det här gäller i varje fall en växande andel av rikspolitikerna; på landstingsoch kommunalplanet gäller det i första hand det toppskikt som sitter i landstings- och kommunstyrelserna. När en politiker blir beroende av sin politikerinkomst växer risken för att hon/han ska bli fokuserad på sin egen anställningstrygghet, att det kortsiktiga perspektivet tar över. Det beror inte på att politiker skulle vara mindre hederliga, mindre värda vårt förtroende än andra, utan på att de är lika mycket (eller litet) att lita på som alla vi andra. Vi är alla felbara och slirar alltför lätt under trycket av vad som sker omkring oss. Det finns en påtaglig risk för att det taktiska spelet hamnar i fokus snarare än de värderingar och visioner som i många fall ledde politikerna in i politiken. Det var i alla fall ganska säkert värderingar och visioner som lockade många att bli medlemmar i ett politiskt parti. Ju mer spelet om opinionsundersökningar här och nu tar över, desto mindre utrymme blir det för idéburna medlemmar att påverka sitt parti. Det här bidrar säkert till att de traditionella partierna förlorar medlemmar och att ytterlighetspartier vinner terräng. Dessutom: Det stötskyddsarbete som nu pågått i över hundra år har bidragit till att politiker-rollen har fått allt mer av leverera trygghet som innehåll, snarare än vara visionär, leda. Vi väljare har blivit mottagare av omsorg, snarare än uppdragsgivare. Våra politiker kan fortsätta att lappa och laga eller visa ledarskap genom att prata klartext med oss väljare och berätta vilken sorts samhälle de vill bygga. Ett fortsatt lappande och lagande kommer kanske att låta individuella politiker sitta kvar längre men samtidigt minska väljarnas förtroende för demokratin. Väljarna ser ju vad som faktiskt pågår. Det är nog ingen slump att de partier som dragit till sig procentuellt flest nya väljare under 2014 var Fi, MP, SD och V. Var finns visionerna, den gemensamma färdriktningen? 7

8 Jag är övertygad om att det parti, den politiker, som vågar börja leda, prata klartext om vart vi är på väg och om på vilka värderingar partiet vill bygga det kommande arbetet med att utveckla vårt välfärdssystem, det partiet kan vinna respekt och röster. Om jag inte trodde det skulle jag inte kunna tro på vår demokrati, vårt folkvälde. Och eftersom jag är optimist arbetar jag nu med den här sajten. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen Radhusproletärer och ombudskapitalister, Kling, Dick 8

9 4 Klanvälde eller rättssamhälle? Stöttåligheten kan vara individuell eller kollektiv. Den individuella stöttåligheten bidrar till att demokratin stärks, medan den kollektiva betonar klanens/gruppens behov framför individens. Det finns en tydlig konflikt mellan de två synsätten. Demokratin frodas där en stark stat kan försvara individens trygghet och självbestämmande, bland annat genom att skydda individens (negativa) rättigheter. Samtidigt behöver denna starka stat också tydliga gränser för sin styrka genom en grundlag som skyddar medborgarna i staten mot maktövergrepp. Förutsättningen för att den starka staten ska bestå är att den levererar. En majoritet av befolkningen måste uppleva att staten fullgör sin del av samhällskontraktet. I Sveriges fall handlar det i stor utsträckning om jobb och om att hålla det löfte om ekonomisk och fysisk trygghet som vi svenskar anser oss ha fått. Där demokratin kan beskrivas som ett kontrakt mellan stat och individ är klanen baserad på individens tillhörighet till och status inom klanen. I en klan är du inte främst en individ, utan en son, broder, dotter, syster, kusin, syssling och brylling. Din status avgörs helt i relation till andra. Där klanen styr är individen alltid underordnad sina plikter mot gruppen. Klanen fungerar bäst inom en svag stat den ersätter faktiskt staten genom en egen kultur och en egen rättsskipning. Det är kollektivet som styr de individuella valen. Klanen styrs av i första hand av klanens kultur och i andra hand av klanens ledare. Vad är det då som är så lockande med klanen? En del av svaret ligger nog i att vårt nedärvda behov av att vara en del av en flock höra till. Det ger stabilitet och trygghet. Du hittar samma sorts process i den religiösa kulten, gatugänget, den ideologiska kulten (marxismen, fascismen), motorcykelgänget, maffian... Höra-till-behovet är starkt och blir ännu mer kännbart för den som växer upp utan att höra hemma någonstans, utan att behövas, utan förväntningar på framtiden, utan en meningsfull tillvaro. Den beskrivningen sätter också fingret på en demokratins akilleshäl. I ett demokratiskt samhälle som betonar individens roll och ansvar blir denna individ ensam med sina livsval och med ansvaret för vad dessa livsval medför. Den ensamheten står i konflikt med vårt behov av att höra till, med vårt genetiska bagage. Den demokrati som gjort vårt sanslösa välstånd möjligt gör oss också sårbara i vår ensamhet. Jag tror att behovet av att höra till kan tillgodoses genom att man lierar sig med andra i meningsfullt arbete som jämbördig, av eget val. Alltför många svenskar, särskilt de nykomna, ser emellertid inte att samhällets (statens) löften infrias. Alltför få invandrare hittar ett jobb och jobbet kommer i så fall efter en alldeles för lång tid. Invandrarnas barn växer i alldeles för stor omfattning upp i ett utanförskap som gör att klanen (i form av gäng eller IS) blir ett lockande alternativ. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se Klanvälde från stamsamhälle till rättsstat, Weiner, Mark S. Utanförskapets karta, Sanandaji, Tino 9

10 5 Arbetsmarknaden Arbetsmarknadens regelverk och avtal återkommer som en ständig refräng när jag resonerar om hur vi ska klara välfärdens finansiering eller öppna för anständiga liv för människor som söker skydd hos oss. Egentligen behöver vi tala om två stora områden, arbetsrätten och sociallagstiftningen. Båda återspeglar den grundläggande synen på människan som någon som behöver skyddas, snarare än någon som mår och fungerar bäst när hon/han har kvar befälet i sitt eget liv och behövs för omgivningen, när hon/han hör till. Ovanpå denna grundsyn har sedan lagts särintressenas ambition att bygga plattformar för egen maktutövning. Resultatet är att marknaden, d v s enskilda individers möjligheter att välja och därmed påverka, har satts ur spel. Som alltid när det sker har resultatet blivit att för mycket makt samlas hos små grupper som alltför ofta blir maktberusade (Kommunal!) och att en stor svart marknad bildas Här håller jag mig till arbetsmarknaden. Jag har sagt det förut, men det behöver sägas igen: Jag är plågsamt medveten om hur grunda mina kunskaper är! När jag ändå kommer med förslag är det för att illustrera i vilken riktning förändringar behöver måste ske. Sverige har valt att reglera arbetsmarknaden genom kollektivavtal mellan parterna, snarare än genom lagstiftning, vilket annars är det vanliga i Europa. Vägvalet bygger säkert på det nära samarbetet mellan de fackliga organisationerna och socialdemokratin. Det socialdemokratiska partiet bildades ju faktiskt som den fackliga rörelsens politiska gren. Sverige har drivit modellen med avtalsbaserade regelverk sedan Saltsjöbadsavtalet på 30-talet. Genom det nära samarbetet mellan LO och socialdemokratin har det inte varit ovanligt att kollektivavtal slutits under hot om lagstiftning i LO s favör. Det har gett företrädarna för alla dem som haft ett jobb, nämligen facken, rika tillfällen att slå vakt om sina medlemmars intressen. Vem bevakar intresset för dem som står utanför arbetsmarknaden? Utanför facket? Jag minns ett tillfälle när SIF s företrädare på min arbetsplats ville hindra sekreterare från att få en utbildning som de (och det stora exportföretaget) skulle ha nytta av därför att de inte var med i facket. Just nu opponerar sig Kommunal mot att utbildade (utländska) läkare med mångårig erfarenhet arbetar som undersköterskor. Den nya folkvandringen gör att behovet av nya arbetstillfällen och därmed nya skatteintäkter blir så tvingande att nuvarande lagstiftning och avtal måste ifrågasättas. Då handlar det inte om att ge arbetsgivarna ensidig makt, utan om att öppna för en mycket större rörlighet inom och mellan företag, att beivra missbruk (när det sker) snarare än att detaljreglera hur saker ska gå till. Trygghet handlar då inte om att äga sitt jobb, utan om att finnas i en arbetsmarknad som underlättar rörlighet mellan jobben. Det kan vara intressant att se hur lagstiftningen utvecklats. De olika lagarna har lagts ut efter en tidsaxel för att visa utvecklingen. Ja, jag vet att allt inte kommit med! Det du ser räcker nog för att illustrera hur vi blivit allt mer genomgripande i lagstiftningen. Syftet med sammanställningen är inte att ge någon innehållsförteckning över allt som hänt, utan mer att ge dig en känsla för omfattningen och intensiteten i det lagstiftningsarbete som drivits av (främst) socialdemokratin. En avgörande aspekt är att det blivit allt mer riskfyllt att anställa. 10

11 Dessutom, vad är det värt, i mänskliga, men också i nationalekonomiska termer, att öka människors möjligheter i livet? Under perioden fram till och med 70-talet verkar lagstiftningen att ha varit fokuserad på att skydda individen som individ mot exploatering. Sedan kom en rad lagar (och avtal) som fokuserade på fackets roll som maktspelare på egna meriter. Fokus flyttade från individen till den fackliga organisationen. Jag minns hur jag i början av 70-talet frågade en tekniker om han kunde tänka sig att arbeta upp till sex månader på annan ort. Han tänkte, pratade med familjen och sa ja. Uppdraget skulle bli en fin merit för honom. Litet senare kom en facklig företrädare och förebrådde mig för att vi inte hade talat med facket och jag svarade att Men han ville ju själv!. Han ja, svarade facket, men det är ju inte säkert att vi från facket ville gå med på det!. Under andra halvan av 1900-talet har det skett en stor maktförskjutning, från arbetsgivare till fack och i en parallell process från fackets medlemmar till den fackliga ledningen. Kollektivanslutningen av fackets medlemmar till det socialdemokratiska partiet är ett (tack och lov borttaget) exempel på den sortens maktutövande. Ett annat exempel är regeln först in sist ut. Den ger den fackliga organisationen mer makt men minskar individens frihet att byta jobb om hon/han inte gillar villkoren där hon/han jobbar. De olika lagarna har lagts ut efter en tidsaxel för att visa utvecklingen. (Ja, jag vet att långt ifrån allt kommit med! 11

12 Hur stämmer det här med individers behov av att vara självständiga aktörer, snarare än objekt som hanteras? Mycket av tänkandet bakom utvecklingen verkar fortfarande vara förankrat i 50-talets stordrift där man anställde arbetskraft, snarare än individer. Sedan dess har individen blivit allt viktigare och därmed individens möjligheter att påverka sin egen situation på jobbet. Arbetsmarknaden är så full av regler som ska skapa trygghet för arbetstagaren att arbetsgivare (speciellt små företag som är mer sårbara) drar sig för alla de risker som en nyanställning innebär. 12

13 Visste du till exempel att om en anställning inte fungerar kan den som sägs upp hävda att uppsägningen är obefogad. Frågan går då (efter lokala förhandlingar) till Arbetsdomstolen, som behöver ett par år för att komma till beslut. Den uppsagde har då rätt till full lön under väntetiden och lönen behöver inte återbetalas om arbetsgivaren får rätt. Dyrt! Farligt! En annan regel är den kollektivavtalade lägstalönen. Den ligger i år på drygt till som högst (inom LO) kronor i månaden. Större delen av EU har lagstiftning om lägstalöner (undantag: Norden, Italien, Schweiz och Österrike) och de är genomgående lägre än den svenska nivån. De svenska nivåerna ser ut så här i jämförelse med några av våra större marknader i Europa/USA: Svenska arbetstagare ska vara väldigt mycket effektivare än exempelvis tyska för att kompensera för skillnaderna! Det är inte lätt för arbetsgivaren att ta alla de risker som hänger samman med att anställa någon som dessutom inte talar bra svenska och saknar svenska referenser. Ett sätt att väldigt snabbt ändra förutsättningarna för att invandrare ska kunna få ett första jobb vore att hon/han kunde jobba gratis skattemässigt (ingen skatt på lönen, ingen arbetsgivaravgift) under asylprövningen, eller under de första två åren, eller... Till den som säger att det har vi inte råd med svarar jag: Det företag som betalar en bruttolön på kronor i månaden betalar in drygt kronor om året i preliminärskatt och arbetsgivaravgifter. Det är de pengarna som samhället skulle avstå från enligt räkneexemplet. Det kostar ca kronor om året för en asylsökande för dagersättning, mat, boende, Migrationsverkets administration och kompensation till kommuner och landsting (förskola?, skola?,...?). Det innebär att den som hittar ett jobb och flyttar in i eget boende går med vinst för samhället. Dessutom, vad är det värt, i mänskliga och i nationalekonomiska termer, att öka människors möjligheter att återvinna sin självständighet efter det att de fördrivits från sitt eget land? Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 13

14 6 Bostadsmarknaden Bostadsmarknaden är (i tät konkurrens med arbetsmarknaden) det mest sönderreglerade området i svensk lagstiftning. Så här svarar fastighetsägarna i södra Sverige på frågan: Vilka faktorer försvårar bostadsbyggandet mest? 1. Byggkostnadsutvecklingen 2. Hyressättningsreglerna 3. Kraven tillgänglighet 4. Tillgången på, och kostnaderna för mark. Jag tar dem en i sänder: Byggkostnadernas utveckling Byggkostnaderna har rakat i höjden dubbelt så snabbt som den allmänna inflationen (KPI). Sedan början på 70-talet har byggkostnaderna vuxit till synes utan hämningar. Är det en slump att bruksvärdessystemet infördes 1968 och att och hyresgästerna besittningsrätt stärktes rejält vid samma tid? Oavsett vilket svaret är konstaterar jag att bostadsbyggandet i Sverige är dyrare än i de stora europeiska marknaderna: 14

15 Sveriges utveckling verkar vara hemmagjord! Jag minns när min fru och jag skulle bygga till 26 m 2 på vårt sommarställe för några år sedan. Betongplatta, ett plan, inga grannar som kunde störas. Vi anlitade en snickare som vi kände väl, ett riktigt proffs, och sökte bygglov. Det tog sex månader innan vi fick någon reaktion. Sedan fick vi veta att vi måste ha en kvalitetskontrollant som för vår räkning skulle se till att allt blev bra. Dessutom måste snickaren göra en plan som visade hur han skulle se till att byggjobbet genomfördes på ett säkert sätt, mm, mm. Till sist skulle bygget inspekteras av kommunen. Vi bidrog mycket aktivt till att byggkostnaderna rasar i höjden Hyressättningsreglerna Det är egentligen inte så viktigt att definiera exakt på vilket/vilka sätt nuvarande regelverk gör det mindre lockande att bygga bostäder. Det räcker med att konstatera att de politiska ingrepp (som gjorts för att alla ska kunna få en bra bostad ) har lett till att väntetiden i Stockholms bostadskö är i genomsnitt 13 år samma väntetid som man (påstås det) fick vänta på sin bil (Trabant) i DDR. Än värre, enda vägen förbi bostadskön är att ha pengar eller goda (politiska) kontakter. Nyckeln till en förståelse för varför vi har en så skadlig bostadsbrist är att nuvarande regler är politiskt definierade och därmed öppna för snabba ändringar. Det är ingen lockande miljö för en fastighetsägare som tänker i 25-årsperioder. Företagare är vana vid risk, men avskyr politiska risker därför att spelreglerna ändras så snabbt och (ofta) ologiskt. 15

16 Krav på tillgänglighet Det finns massor av vindsvåningar som skulle kunna byggas om till lägenheter, men då kräver byggreglerna att dessa lägenheter ska vara tillgängliga med hiss, vilket ofta blir alltför dyrt om det alls är möjligt. Det här är ett typexempel på den politiska logik som säger: Om inte alla utan undantag kan komma till lägenheten är det bättre att den inte byggs annars blir det orättvist! Hellre en rättvis plats i bostadskön än bostäder som nästan men inte riktigt alla i kön kan använda. Tillgången på och kostnaderna för mark Det kan ta upp till 10 år för den som vill bygga en fastighet innan den står inflyttningsklar. Det kommunala planeringsmonopolet tar (tillsammans med de detaljerade byggreglerna och alla överklaganden) tid. Det är dyrt att vänta i ovisshet under alla de åren. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 16