Laglottens vara eller icke-vara i den svenska arvsrätten. - en komparation med norsk och dansk rätt -

Transkript

1 Örebro universitet Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Juristprogrammet 270 hp Examensarbete, 30 hp HT 2013 Laglottens vara eller icke-vara i den svenska arvsrätten - en komparation med norsk och dansk rätt - Författare: Lina Thonander Aurbakken Handledare: Professor Göran Lind

2 Sammanfattning Syftet med uppsatsen var att undersöka motiven bakom laglottsinstitutet i den svenska arvsrätten och om de är aktuella även i nutid. För att skapa ett bredare underlag för diskussion görs i uppsatsen en jämförelse med de norska och danska lagstiftningarna. Genom uppsatsen ville jag komma fram till en slutsats huruvida laglotten bör finnas kvar i den svenska lagstiftningen eller inte. Arvsrätten är en gammal lagstiftning som har funnits så länge som det har funnits människor, den har dock haft olika syften genom historien. Under medeltiden var arvsrättens huvudsakliga syfte att säkerställa familjens försörjning och egendomen ansågs tillhöra familjen i samägande. Under senare tid har det ifrågasatts huruvida familjen fortfarande ska ha en sådan alldeles självklar rätt till arv även i det fall arvlåtaren vill gå emot en sådan uppfattning. Arv kan fördelas antingen i enlighet med den legala arvsordningen, som lagstiftningen förordnar, eller genom testamente. I det fall det finns ett testamente efter arvlåtaren har dock hans bröstarvingar, barn och deras avkomlingar, enligt nuvarande lagstiftning alltid rätt till hälften av kvarlåtenskapen, i form av laglott, alldeles oavsett vad arvlåtaren vill. Motiven bakom laglotten härstammar från mitten av 1800-talet och det har ifrågasätts huruvida dessa är aktuella även idag. Det finns två syften bakom laglotten; att skydda bröstarvingar mot förordnande till utomstående och att bröstarvingarna skall behandlas rättvist. Frågan har dock ställts huruvida dessa syften kan motivera en begränsning av arvlåtarens testationsfrihet. Förutom laglotten finns det även andra regler som påverkar arvlåtarens möjlighet att bestämma över sin egendom, såsom förskott på arv och makes arvsrätt. Reglerna om makes arvsrätt förstärktes 1987 och innebär att bröstarvingarna måste vänta på sin laglott till dess att även den efterlevande maken har avlidit. Det har ifrågasatts hur stort skydd bröstarvingarna egentligen har med tanke på makes arvsrätt etc. och om bröstarvingarna verkligen har ett behov av ett sådant skydd. Under de senaste 50 åren har laglottsinstitutet varit under debatt och det har diskuterats hur motiverat det är att bröstarvingarna skall ha ett arvsrättsligt skydd när de inte längre är lika ekonomiskt beroende av sina föräldrar som tidigare. Efter en genomgång av motiven och i enlighet med hur samhället är uppbyggt idag fann jag att det finns goda grunder att utreda laglottsinstitutets utformning i den svenska lagstiftningen. I en sådan utredning kan inspiration mycket väl tas från de danska och norska lagstiftningarna i det fall laglotten ska behållas.

3 Innehåll Sammanfattning 2 Förkortningar 5 1. Introduktion Inledning Syfte och avgränsningar Metod och material Metod Material Disposition 6 2. Svensk rätt En rättshistorisk bakgrund Medeltiden talen talen Gällande rätt Inledning Laglottens omfattning och begränsningar Testationsfriheten Motiv och utredningar bakom nuvarande lagstiftning SOU 1925:43 statens utredning om arvsrätten och laglotten Norsk rätt Inledning Pliktdelsarvets omfattning och begränsning Motiv till gällande lagstiftning Dansk rätt Inledning Tvangsarvets omfattning och begränsning Motiv till gällande lagstiftning 31

4 5. Förslag och debatt avseende laglottssystemet Förslag avseende laglottssystemet SOU 1981:85, Familjelagssakkunnigas förslag Prop. 1986/87:1, Departementschefens svar på de sakkunnigas förslag SOU 1998:110, Frågan om särkullbarnens rätt i förhållande till testationsfriheten Motioner med förslag på förändring eller bibehållande av laglotten Den moderna rättspolitiska debatten Det nordiska juristmötet Artiklar avseende laglottssystemet Laglotten en analys grundad på argument för- och emot Slutsatser 59 Källförteckning 62

5 Förkortningar al Arveloven (Norge) AL Arveloven (Danmark) JT juridisk tidskrift LU - Lagutskottet NJA nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition SOU statens offentliga utredningar ÄB - Ärvdabalken

6 1. Introduktion 1.1 Inledning Arvsrättslig lagstiftning och ett behov av en sådan lagstiftning har funnits lika länge som människan har innehaft egendom. Redan på medeltiden reglerades frågan om arv i de dåvarande lands- och stadslagarna. Svensk rätt erbjuder arvlåtaren två huvudalternativ när det gäller fördelning av arv. Den första möjligheten är att arvlåtaren godtar den legala arvsordning som finns inskriven i ärvdabalken. I sådant fall behöver arvlåtaren inte göra något aktivt val eftersom ärvdabalken automatiskt träder in vid arvlåtarens död. De legala arvsreglerna bygger på släktskap där den som är en närmast i släktskap ärver först, vilket i många fall är arvlåtarens barn, i det fall att de är i livet. Släktskapet som grund för arv sträcker sig dock inte hur långt som helst utan lagstiftaren har i svensk rätt satt gränsen innan kusiner, vilka inte har någon rätt till arv trots att de har ett släktskap med arvlåtaren. Mer avlägsen släkt än kusiner har alltså inte rätt att ärva enligt den svenska lagstiftningen. Om det inte finns några arvingar enligt den legala arvsordningen är det allmänna arvsfonden som ärver. Vid sidan av släktingar har även efterlevande make getts ett skydd, utöver sin giftorätt, i form av arvsrätt. För barnlösa makar stadgades det redan på 1920-talet att de skulle ärva varandra. I nuvarande lagstiftning har efterlevande make fått ett utökat skydd och ärver även före gemensamma bröstarvingar, vilket innebär att det finns viss konkurrens mellan arvlåtarens bröstarvingar och den efterlevande maken. Den andra möjligheten är att arvlåtaren kan fördela sitt arv på ett annat sätt än enligt den legala arvsordningen. I sådant fall måste arvlåtaren göra ett aktivt val och skriva ett testamente. Genom testamentet ges arvlåtaren en möjlighet att fördela kvarlåtenskapen på annat sätt än vad den legala arvsordningen anger. Förutom att arvlåtaren i sitt testamente kan förordna sin egendom till släktingar kan han också förordna till helt utomstående personer (som arvlåtaren inte är släkt med) eller juridiska personer såsom företag eller organisationer. I Sverige och många andra länder är arvlåtarens möjligheter att fördela sin kvarlåtenskap tämligen långtgående och arvlåtaren har en stor testationsfrihet vilket innebär att arvlåtaren kan testamentera bort sin egendom på det sätt han önskar. Det finns dock en viktig begränsning i arvlåtarens möjligheter att fördela kvarlåtenskapen genom ett testamente, denna begränsning utgörs av bröstarvingarnas rätt till laglott. 1

7 Laglottsinstitutet som vi känner till det idag infördes i den svenska rätten och har sedan dess inneburit att en viss del av arvet inte är fri för arvlåtaren att disponera över genom testamente. Den delen är arvlåtarens bröstarvingar och deras avkomlingar garanterade att få. Enligt gällande rätt, ÄB 7:1, innebär laglotten att bröstarvingarna har en laglig rätt till hälften av den arvslott de är berättigade till enligt den legala arvsordningen. Reglerna om laglott och arvslott definieras närmare längre fram i uppsatsen. Laglotten har en stark förankring i den arvsrättsliga historien. Släktens intresse av att behålla egendom, främst jord och jordbruk som det handlade om under mitten av 1800-talet då reglerna fastställdes, efter arvlåtaren har alltid varit ett starkt motiv bakom arvsrätten. Förr i tiden var det av stor vikt för familjen att få behålla egendomen inom familjen eftersom det annars kunde leda till svåra ekonomiska konsekvenser och oförmåga till försörjning. 2 Frågan är dock om samma behov av försörjning och samma intresse finns för släkten i dagens arvsrätt. Under modern tid har frågan om laglottsinstitutet har ett berättigande återkommit med jämna mellanrum och det har flera gånger under de senaste 50 åren utretts av den svenska lagstiftaren. De senaste åren har en debatt om laglottsinstitutet återigen aktualiserats och ledamöter från flera politiska partier har skrivit motioner för laglottens avskaffande. Bland annat har en partimedlem i moderaterna anfört att laglotten är en förlegad och förkastlig lagstiftning som tillkom under en annan tid då bröstarvingarnas enda möjlighet till försörjning vid förälderns bortgång var att erhålla arv. Enligt motionen menar politikern att det idag inte finns samma behov av laglott bl.a. för att medelåldern för när bröstarvingar ärver är betydligt högre idag och att det därför inte längre finns ett behov av försörjning. 3 Trots att samhället genomgått stora förändringar sedan 1800-talet gäller lagstiftningen alltjämt och laglotten har fortfarande ett starkt fäste i den svenska arvsrätten. Genom att utreda rättshistorien och motiv till nuvarande lagstiftning kan laglotten sättas i en nutida kontext för att se om den fortfarande är lika motiverad och behövd som tidigare. En jämförelse med andra rättsordningar bidrar till förståelsen för laglotten och hur alternativa utformningar kan se ut. Inspiration kan tas från andra rättsordningar i det fall laglotten skall revideras. Denna uppsats behandlar laglotten i det moderna samhället med fokus på huruvida laglotten hör hemma i dagens Sverige eller inte. 1 Kungl. förordning 21/ angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom. 2 Inger, s Motion 2012/13:C327. 2

8 1.2 Syfte och avgränsningar Syftet med denna uppsats är att analysera de argument som genom historien och idag har anförts för- och emot laglottsinstitutet i den svenska arvsrätten. Detta för att göra en bedömning huruvida laglotten bör finnas kvar i den svenska lagstiftningen, om den bör förändras eller om den kanske till och med helt bör tas bort. För att få ett bredare underlag för bedömningen av det svenska laglottsinstitutet kommer en komparation med norsk och dansk rätt att göras. Syftet har därför delvis varit att utreda inte bara den svenska utan även de norska och danska lagstiftningarna och deras motiv. För att uppfylla syftet kommer följande frågeställningar att besvaras: - Hur ser den rättshistoriska bakgrunden ut vad gäller arv och reglering av laglottsinstitutet i Sverige? - Vilka motiv ligger till grund för testationsfriheten i den svenska arvsrätten? - Hur ser laglottens omfattning och begränsningar ut i respektive land? - Vilka är motiven bakom dagens reglering av laglotten i respektive land? - Vilka argument anförs för- och emot laglotten i den nutida debatten? - Bör det svenska laglottssystemet behållas i dess nuvarande form? Uppsatsens primära syfte är inte att fastställa gällande rätt eller att undersöka lagstiftningens praktiska tillämpning. Ändamålet med uppsatsen är snarare att utreda historien bakom lagstiftningen och om lagstiftningens motiv och syften är tillräckligt starka för att begränsa testationsfriheten. För att få en grundläggande kunskap om hur laglottssystemet är uppbyggt kommer den arvsrättsliga regleringen i sig att presenteras i stora drag och vissa av de kringliggande reglerna inom arvsrätten kommer att beröras, men detta endast ytligt för att öka förståelsen av laglottssystemet. För att fokusera på laglotten och testationsfrihetens kärna har en begränsning gjorts avseende regler som i och för sig skulle kunna vara intressanta men som inte direkt berör syftet huruvida laglotten bör finnas kvar eller inte. En intressant aspekt i sammanhanget är regler om makes arvsrätt, men även vad gäller dessa har det begränsats till vad som är intressant ur ett laglottsperspektiv. Huvuddelen av uppsatsen kommer att bestå av argument för- och emot laglottsinstitutet, i viss jämförelse med norsk och dansk rätt. För att förstå hur samhällsutvecklingen och tiden påverkat synen på arvsrätten och laglotten kommer den rättshistoriska bakgrunden att behandlas övergripande från medeltid till nutid. 3

9 I den komparativa delen har en begränsning gjorts till norsk och dansk rätt då det är rättssystem som är relativt lika det svenska i sin uppbyggnad och där det finns en tradition av social och kulturell samhörighet. Norge och Danmark är två grannländer där det finns en lång historia av likheter med Sverige vad gäller såväl samhället i stort som rättsmedvetandet. En jämförelse med dessa två länder framstår därför som motiverad och realistisk. Vad gäller redogörelsen för gällande rätt i dessa länder ligger fokus på kärnan i uppsatsen, reglerna om laglotten. Övrig lagstiftning har därför helt lämnats utanför uppsatsen. 1.3 Metod och material Metod I uppsatsen används i huvudsak tre metoder. För beskrivningen av gällande rätt och dess motiv har den rättsdogmatiska metoden använts. Till den del där den norska och danska arvsrätten analyseras har en komparativ metod använts. Slutligen har en rättspolitisk metod använts för att föra ett de lege ferenda-resonemang kring laglottens existens utifrån redovisade motiv, grunder och den nutida rättspolitiska debatten. I den del av uppsatsen som behandlar den rättshistoriska bakgrunden har ämnet behandlats rent deskriptivt utifrån rättshistorikernas perspektiv, främst med utgångspunkt i Ingers framställning. Den rättsdogmatiska metoden innebär att rättskällorna, d.v.s. lagtext, förarbeten, rättsfall och doktrin i enlighet med rättskälleläran har använts. Rättskälleläran innebär att det inom det juridiska källmaterialet finns en hierarkisk ordning, där lagtext ges störst tyngd och doktrin lägst. Traditionellt sett används den rättsdogmatiska metoden för att systematisera och tolka gällande rätt. 4 Den rättsdogmatiska metoden kan dock användas på ett bredare sätt än att fastställa gällande rätt. I en artikel från Svensk Juristtidning menar Nils Jareborg, professor i straffrätt, att det inte finns några hinder för att gå utanför metodens traditionella angreppssätt. Jareborg menar att det inneboende syftet med vetenskapen är att finna nya svar och bättre lösningar. 5 Den primära uppgiften i uppsatsen är dock att utvärdera de system som finns gällande laglotten, varför den metod som använts går betydligt längre än den traditionella rättdogmatiska metoden. Den rättsdogmatiska metoden har använts vid en del av uppsatsen, främst de deskriptiva delarna, medan de analyserande delarna har gått betydligt längre än vad metoden 4 Sandgren, C. Är rättsdogmatiken dogmatisk? i Tidskrift för Rettsvitenskap nr. 4-5, 2005, s Jareborg, N. Rättsdogmatik som vetenskap i SvJT 2004 s. 1 s. 4. 4

10 vidgår. För att kunna göra en djupare analys av uppsatsens syfte har inte den rättsdogmatiska metoden varit tillräcklig. I den rättsjämförande delen har en komparativ metod använts för att undersöka gällande rätt och motiv bakom laglotten i norsk och dansk rätt. Detta för att se hur deras laglott ser ut i jämförelse med den svenska. Den komparativa delen består främst av en utredning av gällande rätt och motiv bakom reglerna, beskrivningen är dock begränsad till laglottsinstitutet och nära anknutna regler. Arvsrätten i stort behandlas därmed inte. Genom en komparation kan det bidra till ett bredare perspektiv på den svenska regleringen och till eventuell inspiration i det fall den svenska regleringen bör förändras. I diskussionsavsnittet behandlas ämnet utifrån en rättspolitisk metod då det handlar om huruvida motiven bakom laglottsinstitutet kan försvaras juridiskt i modern tid. Ett stort fokus har lagts på att föra ett de lege ferenda-resonemang angående laglottens existens och det är därför en oerhört viktig del av uppsatsen. Att komma fram till en slutsats beträffande laglotttens existens har varit det primära syftet med uppsatsen. Det rättspolitiska perspektivet har fått ett stort utrymme i uppsatsen då ett rättspolitiskt ställningstagande tas utifrån framförda argument Material I de olika delarna av uppsatsen har olika typer av material använts. Under den rättshistoriska delen har material samlats från rättshistorikernas perspektiv och då främst Göran Ingers framställning av den svenska rättshistorien. För att utreda gällande rätt och dess motiv har källmaterialet i huvudsak utgjorts av orginalkällor i form av förarbeten och lagstiftning. Gällande rätt omfattar allt från 1928 års arvslag och framåt. För att fokusera på kärnan i uppsatsen har endast de källor som berör laglotten och testationsfriheten använts. En begränsning har gjorts avseende omkringliggande material och material som i huvudsak behandlar andra frågor än laglotten. För att tillgodose uppsatsens syfte har förarbeten använts tämligen ingående i form av propositioner, statens offentliga utredningar, betänkanden från lagutskottet, etc. Till viss del har även doktrin använts vid framställningen av gällande rätt och dess motiv, men endast där det har krävts utöver de traditionella rättskällorna. Då denna uppsats i stort fokuserar på att utreda laglotten ur ett de lege ferenda-perspektiv, och inte utgör en tolkning av gällande rätt, har rättsfall och domstolarnas material inte använts. 5

11 I den del där ett de lege ferenda resonemang förs har även juridiskt material i form av motioner och idéprogram från politiska partier använts. Även icke-juridisk källmaterial har använts i samma del i form av tidningsartiklar skrivna både av jurister och icke-jurister. En begränsning har dock gjorts på så sätt att endast nyare material har använts i dessa delar. Med nyare material menas material från slutet av 1990-talet och framåt. Ett urval har också gjorts för att få en nyanserad bild av argumentationen kring laglotten, det har inneburit att i det fall det funnits flera artiklar som framfört liknande argument har endast vissa av dem använts. Under den komparativa delen har även där originalkällor använts i den mån det har varit möjligt, såsom lagstiftning och dess förarbeten. Stort fokus har lagts på att analysera förarbeten i form av propositioner och betänkanden bakom lagstiftningarna. Det har för att göra en djupare analys dock varit nödvändigt att även använda doktrin och kommentarer om lagstiftningen. 1.4 Disposition Uppsatsen kommer först att beröra den svenska rätten och dess historia. För att förstå den gällande rätten kommer en rättshistorisk bakgrund att ges som sträcker sig från medeltid till nutid. Därefter redogörs för gällande rätt i Sverige och motiven härför. Sedan kommer norsk och dansk rätt samt deras motiv att presenteras. Därpå följer en redogörelse av förslag och debatt avseende laglottsystemet innan uppsatsens analys presenteras. Uppsatsen avslutas med slutsatser angående laglottens existens i den svenska arvsrätten. Det skall klargöras att han kommer att användas i uppsatsen när det åsyftar arvlåtaren eller bröstarvingen, detta i enlighet med lagstiftningens användning. Med han avses dock han eller hon. För efterlevande make kommer hon att användas av samma anledning. Det ligger ingen värdering i användningen utan det görs enbart på den grunden att det överensstämmer med rättskällorna och förenklar framställningen. 6

12 2. Svensk rätt 2.1 En rättshistorisk bakgrund För att förstå varför den svenska rätten ser ut som den gör idag är det viktigt att veta hur den har utvecklats genom tid och varför. Det kommer därför att göras en kort redogörelse för den svenska arvsrätten från medeltid till nutid Medeltiden Arv och arvsordning Perioden före mitten av 1300-talet var i Sverige landskapslagarnas tid, detta var innan landet fick en lagstiftning som gällde för hela landet vilket tillkom i och med Magnus Erikssons lands- och stadslagar. Landskapslagarna brukar delas in i Götalagar och Svealagar. Landskapen och landskapslagarna delade in befolkningen i olika landskap, där befolkningen i ett landskap hade gemensam administration och gemensamma rättsregler. 6 Omkring mitten av 1300-talet enades riket och kungamakten stärktes vilket ledde fram till en lagstiftning som skulle omfatta hela riket och ersätta de tidigare gällande landskapslagarna. Den svenska kungen, Magnus Eriksson, utfärdade en landslag som skulle gälla för hela Sveriges landsbygd. Han utfärdade samtidigt en allmän stadslag som skulle vara gällande för alla Sveriges städer. 7 Under äldre medeltid var det släktgemenskapen som sattes främst när det gällde arvsrätten. Det var viktigt att skydda den fasta egendomen genom att behålla den inom familjen. För familjerna utgjorde den fasta egendomen stommen i det primitiva agrarsamhälle som fanns i Sverige vid den tiden. Det var dessutom den fasta egendomen och jorden som gav släkten dess sociala status och gav dem en möjlighet till försörjning. Det finns anledning att tro att den fasta egendomen aldrig tillhörde en enskild individ, istället ansågs egendomen tillhöra hela släkten. Ett sätt att kontrollera att egendomen behölls inom familjen var arvejordssystemet, som förklaras närmare senare och som gav släkten viss makt att bestämma över egendomen. 8 Både den legala arvsordningen och testamentsrätten visade att det var viktigt att jorden bevarades inom familjen. För släkten var arvet oftast enda möjligheten till försörjning när arvlåtaren avlidit. Det gav svåra ekonomiska konsekvenser om arvet inte bevarades inom familjen 6 Inger, s. 14 ff. 7 Ibid, s. 16 f. 8 Ibid, s. 29 f. 7

13 eftersom den då saknade en försörjning. Det är först under senare medeltid som individen fick viss möjlighet att bestämma över sin egendom och hur den skulle fördelas efter det att han avlidit. Utifrån dåvarande samhällsordning och ståndssamhälle godtogs för övrigt endast manliga arvingar. Genom att kvinnorna fick förbli arvlösa säkrade man att jorden behölls inom släkten. 9 Det fanns två legala arvsordningar i landskapslagarna, gradual- och parentelprinciperna. I Östgötalagen byggde arvsordningen på gradualprincipen vilken hade till syfte att inte splittra boet på alltför många arvingar. Enligt gradualprincipen fanns det en inre snävare arvskrets där sonen var första arvinge och farföräldrar eller deras barn var de sista arvingarna. Svealagarna däremot byggde på parentelprincipen, en princip som fått stort genomslag i senare arvsordningar. Parentelprincipen innebär att släkten delas in i olika avdelningar, parentel. Avdelningarna ärver i olika ordning beroende på om det finns någon som är vid liv i en tidigare avdelning, alltså uttöms en avdelning innan nästa avdelning ärver. För att konkretisera ges ett exempel: i första avdelningen finns arvlåtarens barn och deras avkomlingar, vilka är de som först och främst ärver. Barnens avkomlingar ärver dock endast om arvlåtarens barn dvs. deras förälder är avliden. Om någon i den första parentelen är avliden eller om arvlåtaren inte har några barn är det andra avdelningen som ärver, nämligen arvlåtarens föräldrar osv. till dess att alla avdelningar är uttömda. 10 Testamentsrätt De legala arvsreglernas syfte var alltså att se till att jordegendomen så långt som det var möjligt behölls inom släkten, dels på grund av det genetiska band som fanns inom släkten, dels för att säkra nästa generations försörjning. Den kristna kyrkan hade dock önskemål om och ett behov av jordförvärv. Det gavs därför vissa möjligheter att testamentera sin egendom till kyrkan och därmed förbigå de i lag stiftade arvsreglerna. Tidigare hade kyrkan tillsammans med kungen fått arv då det inte fanns några arvingar, så kallat daanarv, men nu ville kyrkan utöka sin möjlighet att ärva även då det fanns arvingar. Dessförinnan fanns viss möjlighet att testamentera om sin kvarlåtenskap, men detta krävde arvingarnas samtycke. Kyrkan menade emellertid att det även utan arvingarnas godkännande skulle kunna testamenteras till fromma ändamål, det vill säga kyrkan, något som fastslogs i lagstiftningen under 1200-talet. 11 Testamentsrätten var dock subsidiär till den legala arvsordningen och var därför inte särskilt utvecklad. 9 Inger, s. 30 f. 10 Ibid, s. 30 f. 11 Ibid, s

14 För vissa städer fanns det speciella stadsrätter, exempelvis Bjärköarätten, som utarbetades under slutet av 1200-talet och var gällande lag i bl.a. Stockholm. Redan i Bjärköarätten fanns det ett slags laglottssystem, detta gällde dock bara för vissa städer och laglottssystemet som sådant utvecklades först senare. 12 I götalagarna fick huvudlottssystemet fäste. Systemet innebar att arvlåtarens kvarlåtenskap delades lika mellan arvingarna efter huvudtal dvs. antal arvingar. Även arvlåtaren själv fick en huvuddel, den delen kunde han fritt testamentera bort eller skänka till kyrkan. De andra delarna tillhörde varje arvinge enligt den legala arvsordningen och de delarna var inte fria för arvlåtaren att förordna om. Det gjordes ingen skillnad på arvejord och avlingejord. Enligt svealagarna gällde samma regel om fromma ändamål, dock med en begränsning i att arvingarnas medgivande krävdes annars kunde arvlåtaren inte skänka bort mer än 1/10 av arvejorden. Med arvejord menades den jord arvlåtaren själv hade ärvt och som därför ansågs tillhöra släkten. 13 Däremot fick arvlåtaren fritt förfoga över avlingejord, jord han själv förvärvat genom exempelvis arbete, och lösöre i ett testamente även utan arvingarnas samtycke. Detta system kallades för arvejordssystem. 14 Enligt Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet, som blev en landsomfattande lagstiftning, var testamentsrätten inte begränsad till fromma ändamål. När det gällde omfattningen av testationsfriheten, möjligheten att förfoga över och förordna om sin kvarlåtenskap efter sin död, fanns det ett laglottssystem där viss del av arvlåtarens kvarlåtenskap inte genom testamente kunde undanhållas arvingarna. Den testationsfria delen, i det fall det fanns bröstarvingar, var enligt Magnus Erikssons stadslag 1/10 av kvarlåtenskapen. I landslagen fanns inga bestämmelser om testamentsrätten, vilket troligtvis berodde på att det var stridigheter mellan representanter från kyrkan och den inhemska rätten. Istället tillämpades tills vidare de äldre landskapsreglerna. Av dessa blev så småningom Upplandslagarna förhärskande talen Allteftersom åren gick och människor fick alltmer egendom växte behovet av en testamentsrätt och år 1686 infördes testamentsstadgan. I stadgan bibehölls skillnaderna mellan landsoch stadsrätten. Det var bara en myndig man som hade förmåga att skriva ett testamente fullt 12 Inger, s. 15 f. 13 Ibid, s Almqvist, s Inger, s

15 ut. Kvinnan fick bara med mannens samtycke och i samråd med honom förfoga testamentariskt över sin del av egendomen. 16 Ett nytt institut skapades i och med stadgan, fideikomissinstitutet, vilket innebar att arvlåtaren testamenterade viss jordegendom som oförminskat och med iakttagande av vissa regler skulle gå till en viss specifik arvtagare. Sedan hade arvingen krav på sig att ta tillvara egendomen på bästa sätt och att föra den vidare inom släkten. När det gällde arvejord skulle den dock gå i arv efter lagens bestämmelser års lag En viktig milstolpe i den svenska lagstiftningen, och det är inget undantag inom arvsrätten, är tillkomsten av 1734 års lag. De legala arvsreglerna i 1734 års lag var en kombination av gradual- och parentelprincipen, det vill säga en snävare krets av arvingar men med ett system av parentel. Om det inte fanns några arvingar tillföll dock kvarlåtenskapen kungen i form av daanarvet, som det fanns mycket detaljerade bestämmelser kring. 18 Testamentsrätten Även i 1734 års lag bibehölls skillnaderna mellan lands- och stadslagarna. De som lydde under landsrätten fick fortfarande inte testamentera bort hela arvejorden. Den kvot som arvlåtaren kunde testamentera bort ökade dock till 1/6 av arvejorden, jämfört med tidigare 1/10, i de fall det fanns bröstarvingar. Fanns det inga bröstarvingar fick arvlåtaren testamentera bort hälften av sin kvarlåtenskap. Testamentreglerna som i 1734 års lag var ganska stränga utsattes snabbt för kritik och skillnaderna mellan lands- och stadslag upphävdes redan Genom ändringen 1762 fick även de som löd under stadsrätten möjlighet att fritt disponera över avlingejord och lösören, under förutsättning att det inte fanns bröstarvingar talen Franska revolutionen 1789 fick följder även i Sverige och den svenska arvsrätten påverkades av jämlikhetstankarna. Bland annat föreslog lagkommittén 1826 att män och kvinnor skulle tillerkännas lika arvsrätt. En sådan jämlik arvsrätt mellan könen infördes i svensk rätt Reglerna var inte absolut lika mellan könen, men det var ändå ett stort steg att ta i den svenska arvsrätten Inger, s. 95 f. 17 Ibid, s. 96 f. 18 Ibid, s. 143 f. 19 Ibid, s Ibid, s

16 Under början av 1900-talet hade ansvaret över den enskilde i hög grad gått från släkten till samhället och det var inte längre släkten i stort utan den närmaste familjen som hade stor betydelse. Staten började stå alltmer för skyddet av den enskildes försörjning i de fall han inte klarade av det själv. Diskussionen kring arvsrätten blev intensivare och det kom många radikala förslag. Exempelvis anförde socialdemokraterna att arvsrätten borde avskaffas helt eftersom den var en källa till stor ojämlikhet i förmögenhet mellan samhällets medborgare. Även om förslaget inte drevs igenom helt begränsades arvsrätten avsevärt i jämförelse med hur det hade varit tidigare. Som tyngst vägde motiveringen att samhället tog ett allt större ansvar för den enskilde medan släkten tog ett allt mindre. En sådan syn stämde väl överens med hur samhällsutvecklingen i stort såg ut, det stämde dock inte så bra med hur arvsrätten såg ut under början av 1900-talet. 21 Diskussionen ledde så småningom fram till 1928 års arvslag. Testamentsrätt För testamentsrätten är 1857 ett viktigt årtal då många av dagens regler har sitt ursprung i 1857 års förordning. Arvejordssystemet avskaffades och det rådde full likhet mellan stad och land när det gällde testamentsrätten. 22 Genom förordningen tilläts var och en som inte hade några bröstarvingar att testamentera bort all sin egendom. Nuvarande laglottsinstitut grundades också i och med nämnda förordning. Laglotten innebar att arvlåtaren fritt kunde förfoga över hälften av sin kvarlåtenskap medan bröstarvingarna var garanterade den andra halvan av kvarlåtenskapen. Förordningen upphävdes 1928 men reglerna upptogs i 1928 års arvslag. Reglerna om bröstarvingars laglott inarbetades senare i 1958 års ärvdabalk och är fortfarande gällande. 23 Arvsrätten En av de mest radikala förändringar var att det år 1928 beslutades att kusiner och mer avlägsna släktingar inte längre skulle ärva samt att allmänna arvsfonden inrättades för de fall där det varken fanns arvsberättigade släktingar eller ett testamente efter arvlåtaren. Det var ett system som på många sätt liknade det tidigare daanarvet, dock med den skillnaden att arvet inte längre tillföll kungen eller kyrkan utan en oberoende fond som efter egna bestämmelser kunde använda medlen. En annan skillnad är att daanarvet gick in först då det inte fanns några släktingar alls medan reglerna om allmänna arvsfonden gick längre och gav allmänna arvs- 21 Inger, s Ibid, s Prop. 1928:17 s. 69 ff. 11

17 fonden rätt till arv trots att det fanns släktingar, vilka dock inte enligt rättslig mening var arvingar. 24 Värt att nämna är att det inte var förrän 1969 som adoptivbarn och barn födda utanför äktenskapet fick full arvsrätt efter sina fäder i likhet med barn som var födda inom äktenskapet. Tidigare hade det endast varit barn födda inom ett äktenskap som varit berättigade till arv, vilket stämde överens med den tidigare synen på utomäktenskapliga barn. 25 Fideikommiss Fideikomissinstitutet ifrågasattes under senare delen av 1800-talet och oppositionen mot institutet växte sig allt starkare under början av 1900-talet. Framförallt fördes strider om att fideikommissjorden skulle bli fri så att jorden kunde styckas upp och jordbruket kunde användas på ett mer effektivt sätt. Det var dock först senare man avskaffade det helt, nämligen Makes arvsrätt En annan viktig förändring kom år då det stadgades att efterlevande make skulle ärva under vissa omständigheter. Detta gällde i de fall den avlidne maken inte efterlämnade några bröstarvingar. Om det endast fanns arvingar som tillhörde den andra parentelen, det vill säga föräldrar och syskon och deras avkomlingar, fick dock efterlevande make ändå rätt att ärva hälften av kvarlåtenskapen. Den andra halvan av kvarlåtenskapen tillföll sedan arvingar från den andra parentelen. Genom 1928 års arvslag infördes en arvsrätt för efterlevande make i det fall makarna saknade bröstarvingar. Efterlevande make erhöll då, utöver sitt giftorättsgods, sitt arv med fri förfoganderätt före arvingar i andra parentelen, vilka sedan fick rätt till efterarv efter den efterlevande makens död. Motiven bakom lagstiftningen ansågs vid denna tid vara det allmänna rättsmedvetandet, efter en undersökning visade det sig nämligen att de flesta testamenterade sin egendom till den efterlevande maken. Fanns det inga arvingar enligt den legala arvsordningen skulle efterlevande make ärva allt. Synen på att staten skulle ärva förändrades alltså i de fall det fanns en efterlevande make. 28 Arvsrätten utvecklades från att endast släkt och familj kunde ärva till att 24 Prop. 1928:17 s. 56 ff. 25 Prop. 1958:144 s. 116 ff., 321 ff., prop. 1958:B23 s. 9 f., prop. 1969:124 s Lag (1963:583) om avveckling av fideikommiss. 27 Lag 1920 om makes arvsrätt, NJA II 1921 s. 273 f. 28 Prop. 1928:17 s. 57 ff. 12

18 släktskap inte längre var nödvändigt för arvsrätt. Äktenskap kunde också vara en grund till arv. Regeln som gäller att barnlösa makar ärver varandra gäller fortfarande. 29 För efterlevande make stärktes reglerna 1987 då det stadgades att en efterlevande make skall ärva före gemensamma bröstarvingar, en regel som gäller fortfarande. Anledningen till detta ansågs vara att det var viktigare för efterlevande make att sitta i orubbat bo än att bröstarvingarna skulle få ut sitt arv direkt vid arvlåtarens död. Efterlevande makes arvsrätt kan dock sättas ur spel med ett testamente då efterlevande make inte har något laglottsskydd för sitt arv i de fall arvlåtaren uttryckligen avsett annat genom ett testamente. 30 Genom 1987 års reform blev också den så kallade basbeloppsregeln en arvsregel. Istället för ett laglottsskydd har den efterlevande maken ett minimiskydd i form av ett basbelopp vilket utgör ett komplement. Minimiskyddet för efterlevande make gäller oavsett om det finns ett testamente, i form av fyra basbelopp, och uppgår för år 2013 till kr Gällande rätt Inledning Den svenska arvsrätten har en lång historia och den började alltså utvecklas redan under medeltiden. Nuvarande ärvdabalk är från 1958 då flertalet lagar som tidigare var separata, bl.a. lagar om arv och testamente, sammanfogades till en ärvdabalk. 32 Anledningen till revisionen som ledde till ÄB var att det ansågs underlätta att ha alla lagar som rörde arv och testamente tillsammans och inte i flera olika lagar. 33 I huvudsak grundas 1958 års ÄB på reglerna från 1928 års arvslag och 1930 års testamentslag, varför förarbetena 34 till dåvarande lagstiftning hör till gällande rätt. 35 När det gäller reglerna om laglott i ÄB finns det två motstående intressen, bröstarvingarnas behov av skydd och arvlåtarens rätt till testationsfrihet. Vilket av dessa intressen som ska få störst utrymme har varit det primära att analysera i denna uppsats. Innan det är möjligt att göra en djupare analys härav kommer till att börja med svensk gällande rätt, i form av laglottens omfattning och begränsning samt grunderna för testationsfrihet, att presenteras. Detta avsnitt, tillsammans med övriga delar av uppsatsen, utgör underlaget för en diskussion om laglottens vara eller icke vara. 29 Walin & Lind s. 47 ff. 30 Prop. 1986/87:1 s. 22 ff, Förordning (2013:715) om prisbelopp och förhöjt prisbasbelopp för Prop. 1958:144 s. 60 f. 33 Ibid, s. 320 f. 34 Prop. 1928:17, NJA II 1928 s. 243 ff., Prop. 1930:10, NJA II 1930 s. 112 ff. 35 Prop. 1958:144 s

19 2.2.2 Laglottens omfattning och begränsningar Den nuvarande bestämmelsen om bröstarvingars laglott återfinns i ÄB 7:1 som stadgar att: Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge utgör hans laglott. De som är berättigade till laglotten är därmed arvlåtarens bröstarvingar. Med bröstarvingar menas enligt ÄB 2:1 arvlåtarens barn. Är arvlåtarens barn avlidet träder deras avkomlingar i dess ställe i enlighet med principen om istadarätt som återfinns i ÄB 2:1 st. 2. De som har starkast arvsrättsligt skydd i form av laglott är därför arvlåtarens barn och deras avkomlingar. Laglotten Regeln om laglott tillkom i och med 1857 års förordning 36 som delade in arvlåtarens kvarlåtenskap i två delar, den del arvlåtaren fritt kunde disponera över (kallad den disponibla kvoten) och den för bröstarvingarna skyddade laglottsdelen. Denna tudelning av arvlåtarens kvarlåtenskap gäller fortfarande. Den disponibla kvoten kan arvlåtaren fritt förfoga över genom att förordna om den i ett testamente. Laglottsdelen däremot tillhör bröstarvingarna även om arvlåtaren förordnat om och vill annat. Arvlåtaren kan förordna om laglottsdelen också, men den delen kommer i så fall att justeras så att laglotten likväl tillkommer bröstarvingarna. Laglotten är alltså en begränsning av arvlåtarens rätt att fritt bestämma över sin egendom, och vem egendomen ska tillfalla, efter dennes död i de fall arvlåtaren efterlämnar bröstarvingar. Det är kort sagt en begränsning av arvlåtarens testationsfrihet till förmån för arvlåtarens barn. Det är hälften av den arvslott som tillkommer bröstarvinge enligt den legala arvsordningen som utgör hans laglott. Arvslotten utgör den kvot arvtagaren har rätt till efter att kvarlåtenskapen delats mellan antalet arvingar enligt lag, ÄB 2:1 st. 2. Den legala arvsordningen och arvslotten kan dock sättas ur spel genom ett testamente och det är först då bröstarvingens laglottsskydd aktualiseras. Eftersom att barnen automatiskt ärver arvlåtaren enligt den legala arvsordningen är det inget problem med deras skydd förrän ett testamente som förordnar att barnen inte skall ärva arvlåtaren aktualiseras. Även om arvlåtaren upprättat ett testamente som går emot den legala arvsordningen, och alltså gör bröstarvingarna arvlösa, har bröstarvinge alltid rätt till sin laglott. Den skyddade laglottsdelen delas sedan lika på antalet bröstarvingar, i likhet med vad som gäller för arvslotten enligt ÄB 2:1 st. 2. I den svenska lagstiftningen finns det ingen kvantitativ begränsning avseende laglotten, vilket innebär att det inte finns någon beloppsgräns för 36 Förordning 1857:60. 14

20 hur stor laglotten kan vara. Laglotten gäller inte heller beträffande viss egendom utan utgör en kvotdel av arvlåtarens hela kvarlåtenskap. Jämkning för utfående av laglotten Laglotten faller inte ut automatiskt utan måste åberopas av varje bröstarvinge, det räcker inte att en av bröstarvingarna åberopar jämkning för allihop, enligt regeln om jämkning som stadgas i ÄB 7:3. Jämkning görs genom att bröstarvingen antingen talar om för den testamentstagare, som i testamentet fått egendom som kränker laglotten, att han gör anspråk på sin laglott eller att han väcker talan mot densamme om rätten till sin laglott. En sådan jämkning måste ske senast sex månader efter det att bröstarvingen fick ta del av testamentet annars är hans rätt till laglott enligt lag förlorad, ÄB 7:3 st. 3. Det finns dock ingenting som hindrar att testamentstagaren som fick egendomen enligt testamentet ändå godtar bröstarvingens krav på laglott senare, men den lagliga rätten går förlorad efter sex månader. Om en jämkning av testamentet begärs är det bara den del av testamentet som kränker laglotten som blir ogiltig, resten av testamentet gäller fortfarande om än med viss justering. Det är tillräckligt att bröstarvingen begär jämkning för att laglotten skall utgå, någon regelrätt prövning sker inte. I praktiken framförs oftast en jämkning vid bouppteckningssammanträdet och att det endast antecknas i bouppteckningen. 37 En bröstarvinge kan självklart strunta i att begära jämkning. I det fall en bröstarvinge väljer att inte åberopa jämkning påverkar det dock ändå inte storleken på övriga bröstarvingars laglotter, laglotten är individuell för var och en av bröstarvingarna. 38 Jämkningsrätten är dessutom personlig för bröstarvingen och kan exempelvis inte användas av dennes borgenärer, ÄB 7:7. Avräkning på laglotten för förskott på arv Enligt ÄB 7:2, är bröstarvinge skyldig att avräkna eventuellt förskott på arv på sin laglott om inte annat följer av ett testamente. Utgångspunkten i svensk rätt är nämligen att förskott skall avräknas på arvet, och laglotten. I det fall arvlåtaren vill gå emot denna presumtion måste det uttryckligen framgå. Reglerna om förskott på arv finns i 6 kap ÄB och innebär att om bröstarvinge har fått egendom av arvlåtaren, som inte bara är sedvanliga gåvor vid exempelvis födelsedagar, skall det räknas som förskott på arv och även avräknas från laglotten. Konsekvensen av regeln är att laglotten, i det fall ett förskott har getts, kommer att minska eller helt utebli. Förskottet utgör på sätt och vis en begränsning av laglotten eftersom bröstarvingen inte helt 37 Singer/Brattström, s Ibid, s