ÅTGÄRDER FÖR ETT LÄNGRE ARBETSLIV Slutbetänkande av Pensionsåldersutredningen (SOU 2013:25)

Transkript

1 Dokument Sida YTTRANDE 1 (24) Datum Referens: Samhällspolitik och analys/lena Orpana Direkttel: E-post: lena.orpana@tco.se Socialdepartementet STOCKHOLM ÅTGÄRDER FÖR ETT LÄNGRE ARBETSLIV Slutbetänkande av Pensionsåldersutredningen (SOU 2013:25) S 2013/2830/SF Sammanfattning TCO välkomnar utredningens ambition att identifiera områden och regelverk som begränsar möjligheterna för dem som vill och orkar, att stanna kvar i arbetslivet även efter gängse pensionsålder. Men TCO ställer sig starkt kritisk till att utredningen inte beaktar betydelsen av ett autonomt partssystem med hög legitimitet på svensk arbetsmarknad. I stället har utredningen valt att tolka sitt uppdrag så att man lägger förslag som begränsar autonomin och legitimiteten i partssystemet, inte respekterar träffade kollektivavtal och i vissa fall direkt missgynnar kollektivavtalade försäkringsavtal i förhållande till individuella. TCO anser att utredningen ensidigt och onyanserat, utan stöd i forskning eller statistik, pekar ut tjänstepensionsavtalen huvudorsak till att normen om en pensionsålder vid 65 år finns kvar och som kraftigt bidragandetill tidiga utträden från arbetsmarknaden. Utredningen föreslår trepartssamtal och förväntar sig att dessa ska leda till justeringar i tjänstepensionsavtalen för att underlätta ett längre och mer flexibelt arbetsliv. Om så inte sker, överväger utredningen åtgärder i form av lagstiftning. TCO anser att hot om lagstiftning är en dålig förutsättning för konstruktiva och framgångsrika samtal, utan snarare ytterligare ett sätt att beskära och begränsa parternas fria förhandlingsrätt. Utredningen diskuterar i betänkandet åtgärder på arbetsmiljöområdet för att förbättra förutsättningarna för ett längre arbetsliv. TCO välkomnar detta, men noterar samtidigt att utredningen inte lägger några konkreta förslag på området. TCO lyfter fram de psykosociala riskerna, där konsekvenserna ofta blir tydliga på lång sikt. Bland TCOs medlemmar är stressrelaterad psykisk ohälsa och depression de vanligaste sjukskrivningsorsakerna och många medlemmar som drabbas anger att besvären helt eller delvis orsakats av arbetet. Postadress Besöksadress Telefon Fax E-post Internet Bankgiro Postgiro STOCKHOLM Linnégatan tco@tco.se I:\PRELYTTR\REMISSER\Yttranden 2013\Y Åtgärder för ett längre arbetsliv.dot/iw/

2 2 (24) Utredningen vill stärka skyddet mot åldersdiskriminering men lägger inga kon-kreta lagstiftningsförslag. TCO anser att arbetet mot diskriminering i arbetslivet är viktigt och ska i första hand skötas av arbetsmarknadens parter. TCO ser dock ingen anledning att särskilja åldersdiskriminering från övriga diskrimineringsgrunder i lagen. TCO vill att diskrimineringsgrunden ålder, liksom kön och X ska omfattas av lagens regler om aktiva åtgärder för att förebygga och undvika diskriminering. Pensionsåldersutredningen föreslår ökade möjligheter till kompetensutveckling. TCO ser positivt på förslagen, även om det vore önskvärt att de varit vassare. TCO anser att även om yrkeshögskolan, Komvux och Yrkesvux ges föreslagna utökade uppdrag så täcker det sannolikt inte behoven. Det är viktigt att staten bidrar till att understödja kollektivavtalade lösningar, t.ex. inom ramen för omställningsavtalen, som möjliggör ett ökat ansvarstagande inom partssystemet för kompetensutveckling och vidare-utbildning. Det kan handla om att göra det möjligt att behålla att a-kassa eller aktivitetsstöd när man studerar och om mer direkta stöd till arbetsgivare som träffar ett kollektivavtal om vidareutbildning som del i omställningsstödet. Skattereglerna bör också ses över. Sannolikt behövs även direkta förändringar av studiemedelssystemet så att äldre och yrkesverksamma i högre grad kan vidareutbilda sig. Pensionsåldersutredningen föreslår en riktålder för pension. Pensionsålders-utredningen föreslår också en höjning av den lägsta åldern för uttag av inkomstpension från 61 till 62 år från och med 2015 och därefter föreslås lägsta åldern följa med när riktåldern justeras uppåt. Enligt TCOs mening är det i och för sig positivt om konstruktionen med en riktålder medverkar till att bryta upp föreställningen att vi har en pensionsålder som är 65 år. Det finns det dock vissa problematiska aspekter med förslaget om riktålder och indexering av denna, som bör beaktas i det fortsatta arbetet. Utgångspunkten måste vara att alla som är aktiva på arbetsmarknaden i möjligaste mån omfattas av de sociala trygghetssystemen på lika villkor. TCO vill i det sammanhanget särskilt understryka vikten av att åldersgränser i pensionssystem och anslutande system för socialförsäkring anpassas till ändringar i riktåldern. Det är heller inte helt uppenbart vad begreppet riktålder egentligen innebär. Utredningen talar även om behovet av undantag för grupper och individer som gjorde en tidig debut i arbetslivet. TCO vänder sig mot ett sådant undantag. Utredningen föreslår att pensionsförsäkringar från och med 2017 betalas ut tidigast från 62 års ålder, istället för från 55 år, och tillämpas på försäkringsavtal som ingåtts efter ikraftträdandet. För försäkringsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller de äldre bestämmelserna, utom såvitt avser kollektivavtalsbundna försäkringsavtal som efter ikraftträdandet förnyas. TCO är kritiskt till den negativa särbehandling som kollektiv-avtalsgrundade försäkringsavtal utsätts för. TCO gör bedömningen att denna särbehandling strider mot svenska centrala internationella åtaganden, bl.a. ILO-konvention 98. Förutom att förslaget missgynnar kollektivavtalsgrundade försäkringsavtal, utgör det också en konkurrensnackdel för dessa försäkringar.

3 3 (24) Utredningen föreslår att avgångsskyldigheten i LAS höjs från 67 år till 69 år och att bestämmelser i kollektivavtal eller enskilda anställningsavtal som innebär att en arbetstagare inte har rätt att kvarstå i anställning till 69 år inte gäller inte efter lagens i kraftträdande. Vidare föreslås att när anställning ska avslutas efter 69 års ålder kan det ske avslutas genom ett skriftligt besked en månad i förväg och det behövs varken uppsägning eller saklig grund behövs för att avsluta anställningen. Åldersgränserna i LAS föreslås fortsättningsvis följa utvecklingen av de s.k. riktålder. TCO motsätter sig inte att rätten att kvarstå i anställning höjs till 69 år. TCO är för en flexibel pensionsålder och att de arbetstagare som vill ska kunna förvärvsarbeta längre. Däremot kan TCO inte acceptera att staten ogiltigförklarar och undergräver träffade kollektivavtal och motverkar sitt åtagande att främja kollektiva förhandlingar. TCO hävdar även i denna del att sättet att genomföra ändringen strider mot svenska centrala internationella åtaganden, bl.a. ILO konvention 98. I kritiken fäster TCO särskild vikt vid att förslaget avser en tvingande lagstiftning på ett område där arbetsmarknadens parter traditionellt och alltjämt reglerar frågorna i kollektivavtal. I betänkandet har det inte tillräckligt tydligt angetts och utvecklats vad som gäller för avbrytande av en tidsbegränsad anställning som ingåtts med en arbetstagare efter att denne uppnått 69 års ålder. De skäl som förs fram för att ett skriftligt besked är tillräckligt för att avbryta en tillsvidareanställning för en som är 69 år eller äldre gör sig inte med samma kraft gällande i denna situation. 1)Allmänna utgångspunkter Pensionsåldersutredningen föreslår i sitt slutbetänkande en rad åtgärder som syftar till att förbättra förutsättningarna för arbete längre upp i åldrarna för att därmed höja den faktiska pensionsåldern. Man föreslår bland annat åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och motverka åldersdiskriminering samt ändrade åldersregler i pensionssystem och kringliggande trygghetssystem för att underlätta för dem som vill fortsätta arbeta fyllda 65 år. TCOs utgångspunkt i frågan om ett längre arbetsliv, är att arbetslivet ska vara öppet för alla oavsett ålder. Därför välkomnar TCO Pensionsåldersutredningens ambition att identifiera områden och regelverk som verkar hämmande eller försvårande för dem som orkar och vill stanna kvar i arbetslivet även efter den gängse pensionsåldern. Men TCO anser också att betänkandet speglar en avsaknad av förståelse för den faktiska funktionen hos viktiga system och i vissa fall drar väl långtgående slutsatser på bräckliga underlag. Det är t.ex. betecknande att utredningen vidgår att man så långt möjligt bygger sina förslag på kunskaper om vilka faktorer som leder till tidiga utträden från arbetslivet, men att man i brist på sådan evidensbaserad kunskap även utformat sina förslag efter bästa bedömningar. TCO ställer sig starkt kritisk till att utredningen inte beaktar betydelsen av ett autonomt partssystem med hög legitimitet för stabiliteten på svensk arbetsmarknad. Som en del av den svenska modellen tecknar arbetsmarknadens parter kollektivavtal som gäller på arbetsmarknaden. Kollektivavtalen innebär ett system som skapar trygghet och förutsägbarhet för arbetstagarna och stabilitet och arbetsfred i företag och verksamheter.

4 4 (24) Kollektivavtalen kan enkelt anpassas efter bransch och arbetsplats och de kan snabbt förändras. Det är parterna som tecknat avtalet, som ansvarar för att det upprätthålls och som förfogar över det och kan styra utveckling och anpassning av avtalet. Det är också betecknande att utredningen påstår sig stå bakom den avtalsfrihet mellan arbetsmarknadens parter som är en hörnsten i den svenska modellen, samtidigt som man är beredd att överväga tvingande förändringar i skattelagstiftningen om inte beställda förändringar i tjänstepensionsavtalen sker inom rimlig tid. TCO:s utgångspunkt är att staten inte bör intervenera i detta förfarande. Utredningen har valt att tolka sitt uppdrag så att man lägger förslag som begränsar autonomin och legitimiteten i partssystemet och som inte respekterar träffade kollektivavtal, och som i vissa fall direkt missgynnar försäkringsavtal som grundar sig på kollektivavtal. Ett försvagat partssystem påverkar inte bara tjänstepensionsavtalen, utan även i övrigt arbetsmarknadens funktionssätt, det vill säga frågeområden som ligger långt utanför utredningens räckvidd. Utredningen har också mycket få resonemang som betonar den svenska modellen i arbetslivet där arbetsmarknadens parter är de främsta och viktigaste aktörerna. Det saknas exempelvis skrivningar om en utvecklad roll för de fackliga organisationerna i samband med åldersdiskriminering. Utredningen diskuterar i betänkandet åtgärder inom arbetsmiljöområdet för att förbättra förutsättningarna för ett längre arbetsliv. TCO välkomnar detta, men noterar samtidigt att utredningen inte lägger fram några konkreta förslag på området. Även om förklaringen är att frågorna redan behandlas eller kommer att behandlas i andra utredningar, finns en risk att utredningens ambitioner på arbetsmiljöområdet inte utmynnar i konkreta åtgärder. TCO vill framhålla att ett längre arbetsliv förutsätter att hela arbetslivet är ett gott arbetsliv och att satsningar på arbetsmiljöområdet måste syfta till en god arbetsmiljö under hela arbetslivet och inte begränsas till åtgärder endast för äldre eller i slutet av arbetslivet. TCO delar pensionsåldersutredningens bedömning att utmaningen ligger i att föra en offensiv och uthållig arbetsmiljöpolitik. Framför allt vill TCO i detta sammanhang lyfta fram vikten av åtgärder för att förbättra den psykosociala arbetsmiljön och motverka skadlig påverkan av hög arbetsbelastning, högt tempo och stress. TCO har noterat att utredningens resonemang kring uppföljning och utvärdering innebär att föreslagna förbättringar av arbetsmiljön förutsätter att äldre arbetar längre på grund av förändrade regler och att höjda åldersgränser i systemen för sjukpenning, sjukersättning med flera sociala förmåner kan finansieras endast om arbetslivet väsentligen förlängs. I det sammanhanget vill TCO betona att ett längre arbetsliv förutsätter förbättringar i arbetsmiljön. En seriös satsning på ett längre arbetsliv kräver att de åtgärder utredningen föreslår på arbetsmiljöområdet genomförs parallellt med föreslagna regeländringar och införande av begreppet riktålder. I det sammanhanget vill TCO poängera att även om det finns ett stort behov av långsiktig förutsägbarhet för den enskilde i fråga om pensionssystemens utformning, finns det också enligt TCOs mening en demokratisk risk med att teknokratifiera och avpolitisera

5 5 (24) pensionsområdet genom att i alltför stor utsträckning skapa automatiska mekanismer som reglerar viktiga delar av framtidens pensioner, såsom pensionsålder och pensionsnivåer. Utredningen snuddar helt lätt vid denna fråga, men den förtjänar mer uppmärksamhet än så. Viktiga delar av välfärdssystemen får inte av medborgarna uppfattas som att de ligger utanför möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande. Utredningen pekar i sitt förslag på att konsekvenserna/effekterna av förslagen kan bli olika beroende på i vilket konjunktur- och arbetsmarknadsläge de genomförs. Men utredningens beräkningar utgår ändå från en arbetsmarknad i balans. Utredningen antar då positiva effekter för äldre i form av ökad sysselsättning och förbättrad ekonomisk standard samt, redan på kort sikt, förbättrade offentliga finanser. Eftersom utredningen föreslår stora förändringar på en rad områden, där effekterna är beroende av konjunktur och arbetsmarknadsläge, anser TCO att förslagen kan få stor effekt på de offentliga finanserna, men att man inte utan vidare kan förutsätta en förbättring. Utredningens analys av förslagens ekonomiska konsekvenser framstår som relativt tunn och TCO anser därför att de behöver ytterligare belysning. Pensionsåldersutredningen föreslår att en expertgrupp bör få i uppdrag att följa upp och utvärdera utredningens förslag till åtgärder. TCO ställer sig positiv till detta eftersom det råder stor osäkerhet kring förslagens effekter. Det är också positivt att utredningen förutom expertgruppen också föreslår en referensgrupp med experter/representanter från arbetsmarknadens parter. Pensionsåldersutredningen påtalar att den demografiska utmaningen inte löses enbart genom att äldre arbetar längre, utan det krävs att även andra grupper i samhället arbetar mer (ökar sitt arbetskraftsdeltagande). Flertalet de föreslagna satsningarna på arbetsmiljöområdet kommer att gagna fler grupper än äldre på arbetsmarknaden. TCO anser därför att framtida uppföljningar och utvärderingar av åtgärder på arbetsmiljöområdet och mot diskriminering, behöver beakta sysselsättningseffekter totalt sett och inte bara i äldre ålderskategorier. 2.1) Åtgärder för en bättre arbetsmiljö På arbetsmiljöområdet diskuterar Pensionsåldersutredningen en rad åtgärder med syfte att stärka, dels kunskapen om arbetsmiljöproblem och dels Arbetsmiljöverkets (AV) arbete. TCO välkomnar utredningens förslag att AV långsiktigt ges ökade resurser för en förstärkt tillsyn. Resurserna till AV:s tillsynsverksamhet är idag inte tillräckliga och Sverige lever inte upp till FN-organet ILO:s minimistandard för att kunna säkra arbetsmiljön på arbetsplatserna. Enligt ILO ska det finnas en arbetsmiljöinspektör per anställda. I Sverige finns ungefär 0,7 inspektörer per anställda. Antalet tillsynsbesök har också minskat med en fjärdedel mellan åren 2006 och Utredningen föreslår att ett nytt och kompletterande urvalskriterium tas fram för tillsynen. Kriteriet ska ha fokus på tidiga utträden. TCO menar här att det är oerhört viktigt hur ett sådant kriterium utformas. Vilka räknas in i begreppet för tidigt utträde? Är det enbart permanenta utträden från arbetsmarknaden som avses? Hur räknas de personer som går ner i arbetstid på grund av arbetsrelaterad ohälsa. TCO befarar att ett kriterium för tidiga

6 6 (24) utträden kommer att fokusera endast på fysiska risker och arbetsplatsolyckor, medan de psykosociala riskerna, där konsekvenserna ofta blir tydliga först på lång sikt, hamnar i skymundan. En av utredningens utgångspunkter är att kvinnliga arbetare i både privat och offentlig sektor ofta är drabbade, med oroande signaler när det gäller arbetstempo och stress. TCO vill här lyfta fram våra undersökningar, som visar att stora grupper av kvinnliga tjänstemän inom samma områden uppvisar samma oroande tendenser. Bland TCOs medlemmar är stressrelaterad psykisk ohälsa och depression de vanligaste sjukskrivningsorsakerna och många medlemmar som drabbas anger att besvären helt eller delvis orsakats av arbetet. 1 Det handlar bland annat om sjuksköterskor, barnmorskor och lärare, för att nämna några yrkesgrupper. Det är viktigt att tjänstemannagrupperna inte glöms bort, särskilt om man avser att ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att genomföra riktade inspektioner på vissa områden. Förslaget att ge AV en långsiktig resursförstärkning för det systematiska arbetsmiljöarbetet (SAM) är mycket välkommet. Detsamma gäller uppdraget och resurser till forskning om samband mellan arbetsmiljöfaktorer och organisationers nytta. Det är viktigt att stärka uppfattningen om en god arbetsmiljö som hälsofrämjande för de anställda. TCO ser också positivt på att AV får uppdrag och resurser för att utveckla och sprida information om hur arbetsförhållandena bör anpassas utifrån ett åldersperspektiv. Detta bör göras i kombination med satsningen på SAM då fokus på arbetsrelaterad hälsa måste pågå kontinuerligt och systematiskt under individens hela yrkesliv. TCO ställer sig också positiv till de satsningar som föreslås på förbättring av kunskapsläget och förstärkning av forskningen inom arbetsmiljöarbetet. TCO anser däremot att den rollfördelning som utredningen föreslår mellan en kunskapsfunktion på Arbetsmiljöverket, den föreslagna nya myndigheten och ytterligare forskningsmedel till Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte), tidigare FAS, är något oklar. Varför ska exempelvis en rapport om arbetsmiljöns totala utveckling (vart fjärde år) ligga på AV och inte den föreslagna myndigheten? Utredningen föreslår även att långsiktiga resurser satsas på systematiska interventionsstudier genom Forte. Även det en välkommen och nödvändig satsning, men återigen är det oklart varför utredningen anser att uppdraget bör ligga på Forte och inte på den föreslagna myndigheten. TCO ställer sig tveksam till att förlägga forskning till Arbetsmiljöverket, en myndighet med tillsynsansvar och ett idag redan brett uppdrag. Inte heller anser vi att en ny myndighet med liknande struktur som IFAU är den bästa lösningen. TCO kan i enighet med utredningen konstatera att det vore önskvärt med en instans som kan samla och föra ut adekvat statistik samt den svenska och internationella forskning inom arbetsmiljövetenskapen som genereras. Parterna har länge efterlyst mer resurser och någon form av samlande aktör på området. TCO förordar därför, i samstämmighet med övriga parter på arbetsmarknaden, ett nationellt kunskapscentrum för arbetsmiljö. Arbetsmarknadens parter skickade tidigare i år en skrivelse till regeringen angående behovet av ett kunskapscentrum 1 Unionen (2012): Inte fullt frisk en rapport om sjukförsäkringens konsekvenser för Unionens medlemmar

7 7 (24) på arbetsmiljöområdet. Ett antal svenska forskare stöder skrivelsen och uppfattningen att det behövs ett oberoende kunskapscentrum på arbetsmiljöområdet. Kunskapscentrumet skulle få en övergripande samordningsfunktion och placeras vid befintlig, oberoende forskningsmyndighet, universitet eller högskola. Den svenska forskningen inom arbetsmiljöområdet präglas sedan nedläggningen av Arbetslivsinstitutet av tre tydliga problem; finansieringen är otillräcklig för att kunna bygga upp internationellt konkurrenskraftiga forskningsmiljöer, det saknas samordnade insatser för att sprida och tillgängliggöra forskningsresultat inte minst till arbetslivets aktörer samt att kontaktytorna mellan praktiker och forskning är otillräckliga. TCO ser att ett nationellt kunskapscentrum kan vara en viktig resurs för att bidra ett långsiktigt hållbart arbetsliv, där fler arbetstagare framgent kan arbeta längre. En sådan lösning skulle kräva en långsiktig kontinuerlig finansiering. Parterna har föreslagit att regeringen, i ett inledande skede, omfördelar det nuvarande bidraget till företagshälsovård och avsätter den del av bidraget som inte utnyttjas till kunskapscentret. En satsning på ett kunskapscentrum, i linje med vad arbetsmarknadens parter har föreslagit, i stället för en ny myndighet skulle enligt TCOs mening medföra att även rollfördelningen mellan de Arbetsmiljöverket, Forte och ett kunskapscentrum blir klarare. I utredningens diskussion om framtida forskning på arbetsmiljöområdet hade det även varit bra med en referens till forskningspropositionen (prop. 2012/13:30). Utredningen har en något för positiv bild av de satsningar som har gjorts på företagshälsovårdsområdet. De förstärkta resurserna i form av statsbidraget på 500 miljoner kronor är i stora delar underutnyttjade, varför parterna har föreslagit att dessa medel styrs om till ett nytt kunskapscentrum (se skrivelsen). Forskningen inom företagshälsovården är förvisso förstärkt med nyinrättad professur, men däremot är den framtida försörjningen av företagsläkare på inget sätt säkrad. Utredningen föreslår att företagshälsovårdens kunskapsutveckling får en central roll AVs nationella kunskapsfunktion. TCO håller med om att frågan kräver mer uppmärksamhet, men förordar istället att det ligger på annan part än AV (se skrivelsen) då frågan bland annat kräver en samordning mellan flera departement. TCO välkomnar förslaget om förstärkta insatser för skyddsombud och regionala skyddsombud. Däremot ställer vi oss tveksamma till att satsningen så ensidigt bör fokusera på belastningsskador. Återigen lägger utredningen endast fokus på fysiska arbetsmiljö-risker. Forskning har visat att belastningsskador har samband med arbetsorganisation, arbetsbelastning och stress där en arbetssituation med exempelvis hög stress tenderar att öka risken för belastningsskador. Lägger man ett sådant perspektiv på en utbildning om belastningsskador kan det vara mer relevant. I övrigt finns det redan idag mycket kunskap på området. Även om det förvisso pågår ett generationsskifte bland skyddsombuden, så står inte belastningsfrågorna högst på önskelistan. En undersökning som TCO har genomfört (TCO Granskar nr : Skyddsombudens chans att skydda) visar att de områden som skyddsombuden i störst utsträckning efterlyser mer utbildning är den psykosociala arbetsmiljön, konflikthantering/mobbning samt utbildning i SAM.

8 8 (24) TCO ställer sig tvekande till en statlig kontroll av skyddsombudens utbildning, det bör vara en uppgift för parterna och är en naturlig del i det systematiska arbetsmiljöarbetet på en arbetsplats. TCO delar utredningens syn på vikten av grundläggande arbetsmiljökunskap hos en vidgad grupp på arbetsmarknaden. TCO är angelägen om att alla studenter såväl på grundskoleoch gymnasienivå som på högskolenivå får ta del av ämnet arbetsmiljökunskap. TCO ställer sig lite tveksam till om samtliga grundskole- och gymnasieelever redan i dag får del av denna undervisning. Hur dessa mål ska uppnås bör dock vara en fråga för de berörda lärosätena. Ett uppdrag till Universitetskanslerämbetet, UKÄ (tidigare Högskoleverket) som utredningen föreslår kan uppfattas som en inskränkning av lärosätenas autonomi, som regeringen säger sig värna och som lärosätena själva håller mycket högt. Om UKÄ ändå får ett uppdrag att utreda förutsättningarna för grundläggande arbetsmiljökunskap på vissa utbildningar menar TCO att fokus inte enbart bör ligga på de utbildningar och utbildningsnivåer där man tror att blivande chefer kan finnas. Andra viktiga grupperingar bör identifieras, såsom personalvetare ) Arbetsskadeförsäkringen Enligt utredningen kan en arbetsskadeförsäkring som verkar förebyggande ge viktiga bidrag till ett längre arbetsliv. TCO anser att påståendet bör betraktas som minst sagt hypotetiskt. I verkligheten saknas kunskap om hur det skulle fungera. Det finns heller inte statistik för att modellera och uppskatta effekterna av ett sådant system. Arbetsskadeförsäkringen är alldeles för viktig för enskildas trygghet, för att utsättas för ett sådant omfattande experiment, i synnerhet som underlag saknas och effekterna av en sådan reform inte låter sig beräknas. Utredningen skriver att förbättringar av arbetsskadestatistiken är önskvärda. TCO anser att det är mycket viktigt att statistiken över arbetsskador och av skadorna orsakade kostnader förbättras och att frågan bristerna i statistiken inte hamnar mellan stolarna. Det är AV som är statistikmyndighet när det gäller arbetsmiljö och arbetsskador. Förutom den underrapportering av arbetsskador som TCO tidigare har lyft, finns ytterligare en brist: Utländsk arbetskraft som är utstationerad i Sverige ingår inte i den svenska statistiken utan i sitt hemlands statistik enligt den Europeiska statistikmyndighetens regelverk ) Arbetsgivares rehabiliteringsansvar Utredningen skriver att frågorna om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar och hur rehabiliteringen kan göras effektivare är centrala för ett längre arbetsliv. TCO håller med om att det är centrala frågor. Det saknas idag incitament för arbetsgivare att ta det lagstadgade ansvaret för anställdas rehabilitering. Att inte ta ansvar för rehabilitering och arbetsanpassning är inte straffsanktionerat varför arbetsgivare kan strunta i ansvaret utan påföljd. Utredningen skriver i det sammanhanget att det idag är betydligt färre äldre som lämnar arbetslivet genom långtidssjukskrivning och förtidspension. Detta torde dock i mångt och mycket vara en följd av sjukförsäkringsreformen som innebär striktare regelverk för sjukersättning och ett begränsat antal sjukpenningdagar, snarare än en följd av förbättrad rehabilitering. I det sammanhanget är det värt att lyfta fram att de långsiktiga

9 9 (24) effekterna av sjukförsäkringsreformen ännu inte är kända och att minskat antal långvarigt sjuka med ersättning från sjukförsäkringen inte är de enda effekterna av reformen. Det finns indikationer på att ett ökat antal personer gör förtida uttag av sin ålderspension för att lösa sin försörjning när ersättningen inte kan erhållas från sjukförsäkringen och att andra tvingas leva på sin familjs inkomster. Känt är dock att sjukförsäkringsreformen har lett till ökat antal socialbidragstagare och även fler med långvarigt socialbidragsberoende. Hur personer som hamnat utanför trygghetssystemen påverkas av ändrade åldersgränser tas inte upp av utredningen, vilket är en brist. 2.2) Åldersdiskriminering Förslag: Utreda om skyddet mot åldersdiskriminering behöver breddas och skärpas, t.ex. när det gäller bestämmelserna om diskrimineringsersättning och bevisbörderegeln i diskrimineringslagen (2008:567, DL). Utreda om möjligheterna för enskilda att driva ärenden angående diskriminering i allmän domstol behöver förbättras och förenklas. Utreda om de aktiva åtgärderna i DL även bör omfatta diskrimineringsgrunden ålder. Göra en översyn av DL om några år i syfte att säkerställa att lagen fått fullt genomslag vad avser reglerna om åldersdiskriminering. Kartlägga olikheter i lagar, regler och avtal som gäller behandlingen av äldre och om begränsande regler som hindrar flexibilitet och valmöjligheter, att utföras av en lämplig myndighet eller funktion. Utredningen delar Delegationen för mänskliga rättigheters förslag om att ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter i Sverige ska inrättas. Föreslår en särskild forskningssatsning för att öka kunskapen om åldersdiskriminering och om fördomar och negativa attityder om äldre i arbetslivet. Utredningen konstaterar också att det finns behov av ett strategiskt arbete för att stärka skyddet mot åldersdiskriminering och mot olika former av negativa attityder och fördomar vad gäller äldre i arbetslivet. Vidare anser utredningen att det finns behov av att regelbundet följa upp och analysera situationen när det gäller frågor om åldersdiskriminering. Arbetet mot diskriminering i arbetslivet är en facklig kärnfråga. Människors lika värde och rätt i arbetslivet är en fråga om mänskliga rättigheter och dess förverkligande ett viktigt steg mot ökad demokrati i arbetslivet. I arbetslivet finns sedan lång tid strukturer och normer som i sig motverkar diskriminering, bland annat kollektivavtal, hög facklig närvaro på arbetsplatserna, etablerad partssamverkan och tvistelösningsmekanismer. Den arbetsrättsliga skyddslagstiftningen och diskrimineringslagstiftningen motverkar också kränkande särbehandling i arbetslivet. Det tvistelösningssystem som finns i arbetslivet har som sitt primära syfte att lösa problem, snarare än att beivra arbetsgivares lagbrott. En ultimat tvistelösning innebär att individen får upprättelse samtidigt som den anställde, om det rör sig om diskriminering av en arbetstagare, kan stanna kvar på arbetsplatsen. Systemet fungerar också i bästa fall framåtsyftande och systemrättande ute på arbetsplatserna.

10 10 (24) Utredningens bedömning är att mycket talar för att åldersdiskriminering och därtill närliggande frågor utgör viktiga hinder för äldre att arbeta längre. Utredningen anser därför att starka skäl talar för att stärka skyddet ytterligare för att bekämpa åldersdiskriminering. TCO förespråkar att diskrimineringsgrunden ålder ska omfattas av DL:s regler om aktiva åtgärder för att förebygga och undvika diskriminering av ålder såväl som andra osakliga skäl. De aktiva åtgärderna bör vara huvudspåret för att åstadkomma förbättringar så att fler fall av åldersdiskriminering upptäcks och åtgärdas, inte att skärpa DL:s förbud och andra mer juridiska delar eller att t.ex. försämra lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Bestämmelserna om aktiva åtgärder bör vara semidispositiva så att arbetsmarknadens parter kan träffa kollektivavtal med effektiv övervakning och sanktioner. Diskrimineringsombudsmannen och Arbetsmiljöverket klarar sannolikt inte av ett utökat uppdrag, det räcker att deras tillsyn primärt omfattar arbetsplatser som inte har kollektivavtal. TCO anser att saklig särbehandling på grund av ålder bör ges ett stort utrymme så att unga kan komma in i arbetslivet och äldre bli kvar längre. TCO vill också att lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen), vars syfte är att få äldre och personer med funktionsnedsättning i arbetslivet att stanna och komma in på arbetsmarknaden, ska utredas. Dessutom bör möjligheterna till omställning utökas även för äldre genom bättre arbetslöshetsförsäkring. TCO är inte övertygat om att åldersdiskriminering enligt definitionen i DL är ett så stort hinder för äldre i arbetslivet som utredningen gör gällande, vilket inte betyder att äldre likväl som andra kan uppleva sig förfördelade i arbetslivet och också vara utsatta för regelrätt diskriminering. TCO kan inte instämma i utredningens ställningstagande att det finns starka skäl för att diskrimineringsgrunden ålder, men inte övriga diskrimineringsgrunder, särskilt ska stärkas. Däremot anser TCO att det finns goda skäl att för samtliga diskrimineringsgrunder se över reglerna i DL om bevisbördan (6 kap. 3 DL) och om diskrimineringsersättning (5 kap. 1 och 2 DL). När det gäller diskrimineringsersättning vill TCO tillägga att man inte bör differentiera skadeståndsnivåer så att det per automatik ska vara högre ersättningar enbart för att DL åberopas alla allvarliga brott mot arbetsrättslig lagstiftning eller kollektivavtal bör rendera högre skadestånd än i dag. Dagens nivåer är generellt sett för låga.när det gäller frågan om att förbättra och förenkla möjligheterna för enskilda att driva ärenden i allmän domstol s utgår TCO från att det inte avser sådana arbetstvister som enligt 6 kap. 1 första stycket DL och 2 kap. i och 2 lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister ska/kan väckas av arbetstagarorganisation i allmän domstol och i Arbetsdomstolen. TCO ser inga skäl att ändra den ordning som gäller för domstolarna i arbetstvister. Slutligen konstaterar TCO att det i betänkandet föreslås att en lämplig myndighet eller funktion bör få i uppdrag att kartlägga olikheter i bl.a. lagar och avtal som gäller behandling av äldre m.m. När det gäller kollektivavtalen anser TCO att arbetsmarknadens parter är bäst lämpade att göra en sådan kartläggning och avstyrker alltså förslaget i den delen. Utredningen föreslår även att en översyn av DL bör genomföras om några år i syfte att säkerställa att lagen fått fullt genomslag vad avser reglerna mot åldersdiskriminering. TCO ställer sig frågande till vad fullt genomslag innebär och hur man ska kunna mäta

11 11 (24) och bedöma det. TCO anser att en eventuell översyn bör ta sikte på samtliga diskrimineringsgrunder och när det gäller diskriminering i arbetslivet göras i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. TCO är positiv till utredningens förslag om en särskild forskningssatsning för att öka kunskapen om åldersdiskriminering och om fördomar och negativa attityder om äldre i arbetslivet. TCO ställer sig även bakom förslaget att inrätta ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter i Sverige och vill särskilt peka på vikten av att fackliga rättigheter såsom de formulerats i nationell och internationell rätt, t.ex. inom ILO-rätten, ingår som en självklar del av ett sådant forskningsprogram. 2.3) Ökade möjligheter till kompetensutveckling Pensionsåldersutredningen lyfter fram ökade möjligheter till kompetensutveckling som en viktig förutsättning för ett längre arbetsliv. Förslag: Att åldersgränsen för rätt till studiemedel, dvs. studiebidrag och studielån, höjs från 54 till 57 år. Lånetrappan förlängs med tre år och personer som är mellan 55 och 57 år ska kunna ta studielån i 40 veckor Åldersgränsen för återbetalningstiden höjs från 60 till 63 år Ett särskilt förstärkningsbidrag införs. Förstärkningsbidraget kan ges till dem som är 45 år eller äldre och i högst 40 veckor. Arbetsförmedlingen bör utveckla kompetens att informera och ordna aktiviteter för dem som mitt i livet önskar rådgivning och med särskild inriktning mot personer som med stor sannolikhet lämnar arbetslivet tidigt Arbetsförmedelingens uppdrag bör också utökas till att omfatta åtgärder för äldre som vill byta inriktning i arbetslivet, exempelvis karriär- och omskolningsrådgivning till yrkesverksamma 50 år eller äldre Därtill gör Pensionsåldersutredningen bedömningen att Myndigheten för Yrkeshögskolan bör få i uppdrag att se över utbildningar som kan vara särskilt relevanta för äldre som vill bygga på existerande yrkeskompetens eller byta yrkesinriktning. Pensionsåldersutredningen anser också att Komvux och Yrkesvux bör få i uppdrag att utveckla studievägledningskompetens så att de bättre riktar sig mot ett längre arbetsliv. TCO ser positivt på utredningens åtgärdsförslag men vill samtidigt påpeka att det hade varit önskvärt att delar av förslagen varit vassare. Exempelvis har TCOs medlemsförbund Unionen i utbildningspolitiska riktlinjer föreslagit att nedtrappningen av antalet veckor med studiemedel inleds vid 50 års ålder och att den som fyllt 60 år ska ha rätt till studiemedel i 40 veckor. TCO anser att det är mycket tveksamt om utökade möjligheter till studiefinansiering för äldre ska ske i form av lån med återkrav. En finansiering i form av utökade bidrag lämpar sig bättre för äldre arbetskraft, som i många fall kan ha tidigare utbildning med åtföljande studieskulder att betala av. Nya lån blir då snarare en belastning. I frågan om att utveckla studievägledningskompetensen hos Komvux och Yrkesvux så att den bättre riktar sig mot ett längre arbetsliv och dem som behöver ny yrkesutbildning för

12 12 (24) att stanna kvar längre i arbetslivet, anser TCO att denna kompetens behöver stärkas gentemot yrkesverksamma överlag, då det kan vara svårt att identifiera dem som behöver en ny yrkesutbildning för att stanna kvar längre i arbetslivet. Vidare anser TCO att även om yrkeshögskolan, Komvux och Yrkesvux ges utökade uppdrag i syfte att utveckla nya utbildningar för att ge dem som under sitt yrkesliv behöver ytterligare utbildningar, så täcker förslagen sannolikt inte behoven. Även andra utbildningsinstitutioner, såsom utbildningen inom arbetsmarknadspolitiken och den av arbetsmarknadens parter avtalade kompetensutvecklingen och vidareutbildningen behöver förstärkas och understödjas TCO anser också att det är en självklarhet att Arbetsförmedlingen ska ka kompetens och resurser även för äldre arbetskraft och instämmer i utredningens slutsats att Arbetsförmedlingen i betydligt högre grad måste bevilja arbetsmarknadsutbildning till äldre personer än vad som sker i dag. TCO gör bedömningen att äldre arbetslösa personer i flertalet fall behöver är utbildning och/eller kompetensutveckling för att åter kunna komma i arbete. Även äldre personer som har arbete men som är kvar i sitt tidigare yrke kan behöva utbilda sig för att kunna fortsätta arbeta men i ett annat yrke. TCO vill här också poängtera att den grupp arbetskraft som här diskuteras är mycket heterogen vad avser utbildning, arbetserfarenhet och behov av utveckling. 2.4) Pensionssystemen 2.4.1) Tjänstepensionernas betydelse för äldres utträde från arbetslivet och för normen 65 år. Flera av betänkandets bedömningar i avsnitten som berör de kollektivavtalade tjänstepensionerna framstår för TCO som i bästa fall mindre insatta. Utredningen vidgår att det inte finns mycket forskning om tjänstepensionernas effekter på pensionsåldern och äldres utträde från arbetsmarknaden. Man har också haft svårigheter att med statistik visa på sambandet mellan tjänstepensioner och tidiga pensioneringar. Ändå hävdar utredningen att tjänstepensioner stimulerar till tidig pensionering och att det rimligen kan antas att reglerna i (de kollektivavtalade) tjänstepensionssystemen i hög grad påverkar äldres beslut om pensionering alternativt arbeta längre. Utredningen pekar t ex. på att avgångspensioner inom tjänstepensionsavtalen bidrar till tidig pensionering, men säger samtidigt att det finns skäl att tro att den arbetsrättsliga lagstiftningen kan ha bidragit till framväxten av olika avgångspensionslösningar. Pensionsutredningen pekar också ut tjänstepensionerna som den viktigaste orsaken till att Sverige trots reformeringen av det allmänna pensionssystemet fortfarande har en pensioneringsnorm på 65 år eller tidigare. TCO anser att utredningen genomgående och utan stöd i forskning eller statistik målar upp tjänstepensionsavtalen som det enskilt största skälet till varför normen om en pensionsålder på 65 år finns kvar och dessutom som kraftigt bidragande till tidigt utträde från arbetsmarknaden. Utredaren medger också själv att vare sig forskning eller statistik styrker den uppfattningen. TCO anser därför att utredningen tillskriver tjänstepensionsavtalen en onyanserad och överdrivet stor betydelse för tidigt utträde från arbetslivet. Samtidigt har utredningen ändå noterat att åldersgränsen i kringliggande offentliga system, såsom sjukersättning, sjukpenning i särskilda fall, arbetslöshetsersättning och arbetsskadelivränta, är 65 år, vilket utredningen vill höja för att synkronisera med en höjd pensionsålder.

13 13 (24) Argumentet för att höja åldersgränsen i dessa system är enligt utredningen att förmånerna är viktiga komponenter i normbildningen kring när äldre anses böra lämna arbetslivet. Trots ett omfattande upplysningsarbete under utredningens gång, har utredningen fastnat i myten om att förmånsbestämda tjänstepensionsplaner är dyra för arbetsgivaren, och bl. a. motverkar nyanställning av äldre. Utredningen tycks göra antagandet att kostnaden för pensionsavsättningar kommer som en chock vid nyanställningar, och inte ingår som en kalkylerad kostnad. Vidare tycks utredaren utgå från att en äldre tjänsteman som fått en högre lön, anses som en ekonomisk belastning för arbetsgivaren, och därför regelmässigt erbjuds avtalspension när lönen nått en viss nivå och tjänstemannen en viss ålder. Utredningen verkar inte ta hänsyn till att lönen sätts av arbetsgivaren under en rad år, och får anses vara en indikator dels på den individuella arbetstagarens marknadsvärde, dels på samma arbetstagares värde för arbetsgivaren. Utredarens grundantagande synes vara att lönekarriären alltid går spikrakt uppåt under hela arbetslivet. Vidare utgår utredaren från att den tjänsteman som vill växla ned under slutet av arbetslivet, har svårigheter att finna ett nytt jobb på grund av att tjänstepensionspremierna avskräcker potentiella nya arbetstagare. Utredaren beskriver det som ett problem att premier i de förmånsbestämda tjänstepensionerna baseras på både individens ålder och inkomst då lönekostnaderna blir mycket höga för en arbetsgivare med många äldre anställda. Samtidigt som ett bakomliggande skäl för utredningen brukar anges vara att de allmänna pensionerna riskerar att bli lägre om inte den genomsnittliga, faktiska pensionsåldern höjs, så menar utredningen att tjänstepensionerna ger så höga ersättningar att människor väljer att gå i pension istället för att fortsätta att arbeta. Man kan lätt få uppfattningen att utredaren anser att de förmånsbestämda pensionerna är för bra, då individens val att sluta arbeta samtidigt medför att nivån på den allmänna pensionen riskerar att sjunka liksom förtroendet för det allmänna pensionssystemet. För det fall en tjänsteman vill växla ned (tempo eller arbetstid) och byter till en anställning med lägre lön, kan den nya arbetsgivaren få en lägre premie för tjänstepensionen. Lönesänkningsfribrev kan under vissa omständigheter ge möjlighet till en högre nivå på den förmånsbestämda tjänstepensionen än vad slutlönen indikerar. Utredaren bortser i sina antaganden om dyra premier från exempelvis de premiemaximeringsregler som finns avseende premien i ITP 2. Det framhålls inte heller i utredningen att de premier som har betalats in i enlighet med den förmånsbestämda pensionsplanen, alltid är garanterade den enskilde. Den enskilde som i slutet av sitt arbetsliv sänker sin inkomst, kommer ändå att få ut det som är inbetalt. Premierna i ITP 2 är beräknade utifrån lön och olika försäkringstekniska antaganden utefter karriärens gång. Det finns inget kumulerat ansvar för pensionen hos den siste arbetsgivaren. Och det finns inte, såsom utredaren säger, några rent åldersbaserade premier. Enligt utredningen är information, om hur stor pensionen kan förväntas bli, en viktig komponent för att medborgare ska kunna fördela sin konsumtion över livet. I ljuset av det blir utredningens aversion mot förmånsbestämda pensioner svår att förstå. Ur den enskildes

14 14 (24) perspektiv är ju förutsägbarheten den stora poängen med förmånsbestämda pensioner. TCO vill också påpeka att tjänstepensionssparande är samma sak som lön och att ett ingrepp i tjänstepensionerna blir ett ingrepp i de svenska kollektivavtals- och lönebildningsmodellerna ) Trepartssamtal Pensionsåldersutredningen föreslår gemensamma samtal trepartssamtal med arbetsmarknadens huvudorganisationer om tjänstepensionsavtalens utformning och omställningen i arbetslivet. Man gör också en hänvisning till de samtal som redan förts i utredningens referensgrupp. Syftet bör vara att tjänstepensionsavtalen i större utsträckning än idag ska uppmuntra till ett längre arbetsliv. Det kan t.ex. ske genom större ekonomiskt utbyte för anställda av att arbeta längre, ökade incitament hos arbetsgivare att behålla anställda och mer ändamålsenlig utformning av informationen kring tjänstepension. Utredningen konstaterar att en justering av många av de regler i tjänstepensionerna som bedöms motverka ett längre arbetsliv, inte har några tekniska, juridiska eller finansiella hinder, men att det kan finnas i vissa fall kvarstående skillnader i bedömning av hur viktiga dessa regler är för utträdet från arbetslivet. Utredningen anger ämnesområden för trepartssamtalen, där önskade förändringar är specificerade neutral och transparent information utan referenser till 65 år som en normal pensionsålder införande av ett ansökningsförfarande för tjänstepension, istället för som nu, där många tjänstepensionsplaner automatiskt börjar betala ut tjänstepensionen vid 65 års ålder ökad flexibilitet att kombinera tjänstepension och arbete, flexiblare möjligheter att kombinera arbete med förtida uttag av tjänstepension i kombination med t ex kollektiv slutbetalning större möjlighet att reducera arbetstiden de sista åren före pensionering. Här åsyftas de förmånsbestämda pensionsplanerna, som antas försämras dramatiskt vid eventuella nedtrappningar av lön och arbetstid åren innan pension pensionsrätt efter 65. Sannolikt vill utredare att parterna träffar avtal om fortsatta premieavsättningar för dem som arbetar vidare efter 65 successivt sänkta premier för äldre anställda i de förmånsbestämda tjänstepensionerna. Utredaren efterlyser någon form av premieutjämning i de förmånsbestämda pensionsplanerna förmånligare regler vid fortsatt arbete. Utredningen efterlyser bland annat att parterna tar ansvar för delpensions- och omställningsavtal. TCO ställer sig positiv till trepartssamtal, men vill inledningsvis påminna utredningen om att några sådana samtal inte påbörjades inom ramen för referensgruppens arbete, då syftet med deltagandet i referensgruppen var att belysa bland annat det regelsystem som omgärdar de kollektiva tjänstepensionsavtalen. TCO anser också att ett stort problem med utredningens förslag om trepartssamtal är de förutsättningar man anser att samtalet ska

15 15 (24) föras under. När det gäller förslagen till frågeställningar för trepartssamtalen är TCOs generella inställning att det är avtalsparterna som utformar, äger och styr över innehållet i avtalen. Detta i enlighet med den svenska modellen som möjliggör anpassning innehållet i kollektivavtalen efter respektive sektors förutsättningar och behov. Utredningen vill att trepartssamtalen, tillsammans med en rad andra förslag, ska leda till justeringar i tjänstepensionsavtalen så att de underlättar ett längre och mer flexibelt arbetsliv. Utredningen skriver att om så inte sker, bör andra åtgärder i form av lagstiftning övervägas, exempelvis förändringar i Inkomstskattelagen som påverkar arbetsgivarens avdragsrätt för tjänstepensionerna och därmed kostnaderna för dessa. TCO anser att hot om lagstiftning är en dålig förutsättning för konstruktiva framgångsrika samtal. Hot om lagstiftning kan istället närmast ses som ytterligare ett sätt att beskära och begränsa parternas fria förhandlingsrätt. TCO anser att det kan finnas anledning att se över hur avtalstext och information är utformad om när man kan ta ut sin tjänstepension. TCO instämmer med utredaren om att en större flexibilitet att kombinera arbete och tjänstepension också kan uppnås genom en förändring av skattereglerna i 58 kap. inkomstskattelagen. TCO vill framhålla att det inte finns någon arbetsutbudsbegränsning i ITP 2 från 65 år och uppåt, utan endast under perioden från 62 till 65 år under förutsättning att regeln om kollektiv slutbetalning är tillämplig. Den större flexibilitet i slutet av arbetslivet, som eftersträvas, anser TCO tillgodoses just genom avtalens konstruktion (med bl.a. lönesänkningsfribrev, såsom i ITP2) och de omställningsavtal som parterna förhandlat. TCO anser att ett kollektivavtal om fortsatta pensionsavsättningar för arbetstagare som fyllt 65 år är en avtalsfråga för arbetsmarknadens parter och att utredningens förslag om att successivt sänka premier för äldre arbetstagare ger ytterligare en antydan om att utredaren inte förstått konstruktionen av de förmånsbestämda tjänstepensionsavtalen, såsom t.ex. ITP 2. TCO anser att det är avtalsparterna som förfogar över finansieringen av tjänstepensionerna. Utredningen beskriver inte heller de alternativa lösningarna, vilket medför att TCO har svårt att uppfatta förslaget som seriöst. Förmånligare regler vid fortsatt arbete det kan ifrågasättas om utredaren verkligen tagit ställning till om det är bra eller dåligt med möjlighet att reducera arbetstiden i slutet av arbetslivet. Delpensionsavtal döms ut av utredaren, samtidigt som flexibilitet i pensionsavtalen för att underlätta en reducerad arbetstid anges som viktigt. Ingen forskning presenteras som stöder antagandet om att det skulle vara negativt med reducerad arbetstid i slutet av karriären, men utredaren slår fast att kostnaderna för delpensioner till största delen kan vara en subvention till annars obetald fritid. Samtidigt landar utredningen i att detta, uppenbarligen outredda område, bör överlämnas till arbetsmarknadens parter för att

16 16 (24) regleras i kollektivavtal, eftersom en nedtrappning av arbetstiden kan bidra till ett längre arbetsliv. TCO kan bara tolka detta som att utredaren anser att reducerad arbetstid är positiv, så länge den är ofinansierad för individen, eller att det i vart fall inte är statens ansvar ) Åldersgränser i inkomstpensionssystem Pensionsåldersutredningen föreslår en riktålder för pension, som förenklat ska knytas till medellivslängden och följa dess utveckling. De idag fixerade åldersgränserna i anslutande lagstiftningar kommer att följa riktåldern för att arbete i högre åldrar ska korrespondera med skyddet i den allmänna socialförsäkringen. Vidare ska garantiförmåner (garantipension och bostadsförmåner för äldre) bättre anpassas till ett längre arbetsliv, så att det ska löna sig att arbeta längre än till 65 även för personer som annars vore berättigade till dessa förmåner. Sammanfattningsvis kommer dagens åldersgränser i stora drag att arbetas bort, eller knytas till riktåldern. Syftet är att den faktiska pensionsnormen vid 65 ska försvinna, och gynna möjligheterna för ett längre arbetsliv. Pensionsåldersutredningen föreslår också en höjning av den lägsta åldern för uttag av inkomstpension från 61 till 62 år från och med 2015 och därefter föreslås lägsta åldern följa med när riktåldern justeras uppåt. Flexibiliteten avseende pensioneringstidpunkt behålls, men förskjuts uppåt genom att LAS-åldern höjs till 69 år (inget krav att ta ut pension vid 69 år men rätt att stå kvar i arbete till dess). Höjningen föreslås ske stegvis för att inte förändra nuvarande förutsättningar för pension för hastigt. TCO vill i det sammanhanget särskilt understryka vikten av att åldersgränser i pensionssystem och anslutande system för socialförsäkring anpassas till ändringar i riktåldern. Enligt TCO:s mening är det i och för sig positivt om konstruktionen med en riktålder medverkar till att bryta upp föreställningen att vi har en pensionsålder som är 65 år. En indexering av riktåldern kan också vara fördelaktig i och med att antalet lagstiftningsåt-gärder i samband med förändringar av medellivslängden minimeras. Det finns det dock vissa problematiska aspekter med förslaget om riktålder och indexering av denna, som bör beaktas i det fortsatta arbetet: Det demokratiska problemet, när högt automatiserade system, mer eller mindre utanför den politiska beslutsprocessen, genomför förändringar i de offentliga trygghetssystemen. Det är heller inte helt uppenbart vad begreppet riktålder egentligen innebär. TCO instämmer i utredningens resonemang om medborgarnas behov av samhällelig, kvalitets-säkrad vägledning i ett mycket komplext pensionssystem, men man måste ändå fråga sig vad riktåldern ska signalera utöver att den utgör gränsen för när ett antal socialförsäkringsförmåner upphör att vara tillgängliga för individen. Det nya begreppet riktålder för pension, beskrivs ömsom som en brytpunkt för när det är samhällsekonomiskt försvarbart för en åldersgrupp att ta ut sin ålderspension, ömsom som ett riktmärke för det individuella pensionsbeslutet, samt för att få en rimlig pensionsnivå. TCO vänder sig emellertid mot all användning av begreppet relaterat till det individuella beslutet om pension och till individens pensionsnivå. Det finns inget samband mellan riktålder för pension och individens pensionsbehållning. Om riktåldern i alltför stor utsträckning kommer att uppfattas som den