Lill-Jansskogen är döpt efter Lill-Jans, ett hovjägarboställe

Transkript

1 lill-jansskogen 27 Upptäck En förhållandevis intakt pansarspärr i Lill-Jansskogen med stridsvagnshinder i originalskick av både draktandstyp och så kallade betongpianon. Övriga värn som pjäsvärn, skyttevärn och stråkkastarenheter är raserade. Linjen sträcker sig från Brunnsviken till Husarviken. Denna del av nordfrontens inre h-linje uppfördes i slutet av beredskapen, mer som en del av försvar mot kuppföretag snarare än fullskaliga anfall från t ex tyska styrkor i Norge. Start Ta Roslagsbanan vid Östra station till hållplats Universitetet, tid några minuter, medellätt promenad några kilometer på stigar, vägar och lätt skogsterräng. Mål 2 Stridsvagnsspärren i Lill-Jansskogen T-Frescati mot Slussen, tid 17 minuter. Total tid 2 3 timmar. Lill-Jansskogen är döpt efter Lill-Jans, ett hovjägarboställe som på Bellmans tid låg vid nuvarande Drottning Kristinas Väg, och som även användes som krog. Hovjägaren Lill-Johan, Johan Persson, var liten i växten och arbetade på 1600-talets slut som väktare vid staketet som skulle hålla Karl XI:s högvilt inspärrat på norra Djurgården. Området som ursprungligen låg mellan Valhallavägen och Uggleviken begränsas idag av Fiskartorpsvägen, Stadion, Sophiahemmet, Tekniska Högskolan, Drottning Kristinas väg samt Värtabanan. Vår upptäcktsfärd startar i skogspartiet Lilla Björnäset, som är det största sammanhängande skogspartiet i Lill-Jansskogen. Det begränsas i norr av en förkastningsbrant i väst-östlig riktning Objekt 10. Draktandsspärrar är än idag ingen ovanlighet i Värmlandsskogarna mot norska gränsen. Men att en okänd för de flesta ligger några hundra meter framför Sveriges största arbetsplats är både märkligt och mäktigt. med de högsta punkterna cirka m över Laduvikens nivå. Skogsområdet är mycket varierat med blandskog där en del granar når ansenliga dimensioner. Det är lätt att förstå vikten av att regla av detta område med en kraftig stridsvagnsspärr. Lill-Jansskogen kunde inte tillåtas bli ett fäste för fientlig verksamhet. Vi befinner

2 Promenad 2 (karta 1 av 2): Lill-Jansskogen FISKARTORPSVÄGEN BARON RÅLAMBS VÄG METER Kartan fortsätter på nästa uppslag!

3 Promenad 2 (karta 2 av 2): Lill-Jansskogen lill-jansskogen 31 oss faktiskt bara några kilometer från riksdagshus, det kungliga slottet, militära högkvarter och allt det andra i huvudstadens absoluta kärna. Denna promenad gör jag i sällskap med Per Lindroos, guidebokens karttecknare, som passar på att göra en första research under dagen. Vi tar Roslagsbanan till station Universitetet och går in bakom raden av betongpianon som ligger alldeles framför oss (1). Efter bara 20 steg från det första pianot står vi på det första skyttevärnet (2) och snett framför ligger ett pjäsvärn (3), eller snarare resterna av det. Det är idag svårt att veta vilken slags kanon det rörde sig om, men ett tips är att det var en pansarvärnskanon. FISKARTORPSVÄGEN Objekt 1. Pjäsvärnet som det såg ut innan raseringen Då spärren uppfördes röjdes all vegetation bort, nu är här hel förbuskat METER Vi rör oss längs dessa mäktiga betonghinder, och efter det sista pianot, strax innan det döda trädet, ligger ett värn (4). Nu blir det bergsbestigning! Efter en kort sträcka i snåren träffar vi på en liten stig som tar oss upp på den högsta punkten. Här är berget alldeles sönderslaget, och det är inte svårt att föreställa sig att här legat ett värn (5). Det var nersprängt i själva berget, och hade skjutriktningar åt tre håll, en lite märklig konstruktion. Kanske var det därifrån man observerade. Sikten är väldigt bra med Brunnsviken på vänster hand, Roslagsvägen rätt fram och Stockholms universitet till höger var här mycket annorlunda.

4 32 lill-jansskogen 33 Roslagsbanan fanns förstås, och där Aula Magna ligger idag låg då Skogshögskolan. Men det starka bruset från Roslagsvägen, och rörelserna från de idag tiotusentals studenterna och lärarna fanns inte. En sommardag här uppe borde ha varit ganska vilsam. Snett till höger efter den långa bergshällen ligger ett mer osynligt objekt (6), och efter detta börjar vår nedstigning. Vi tar riktmärke på universitetet och tar oss försiktigt ner till och över Baron Rålambs väg. Väl över pågår byggnadsarbeten i skogsbrynet. Arbetet med Norra länken har just startat, frågan är hur mycket av våra beredskaps- Objekt 3. Få som idag tankar på macken som skymtar ett femtiotal meter längre bort anar att de befinner sig intill det som skulle hindra en framryckande fiende i andra världskrigets slutskede. Objekt 7. Förklaringen till att dessa mäktiga betongpianon står kvar är enkel: det skulle kosta en förmögenhet att först bila ned dem till bitar möjliga att transportera bort, och sedan betala för deponeringen. Objekt 5. Ett stenskravel är allt som återstår. Universitetet skymtar mellan träden. minnen som finns kvar då länken står klar. Vid objekt 4 för en stund sedan såg vi en markeringspinne som det stod Ventilationstorn på. Illavarslande. Vi grubblar inte mer över detta, till höger uppe bland snåren ser vi nästa objekt (7). Det är en imponerande samling av inte mindre än 41 draktänder formerade i tre linjer i djupled. Ett slags landskap av pansarhinder av samma typ som Maginot- och Siegfriedlinjerna mellan Frankrike och Tyskland före andra världskriget. De är förskjutna sinsemellan och åtminstone för dåtidens stridsvagnar omöjliga att forcera. Något hundratal meter ovanför draktänderna finns de idag väl dolda resterna av fem skyttevärn av betong med splitterskydd (8 12). Inte heller dessa är lätta att upptäcka i det oröjda skogspartiet, men disponerar du en GPS-mottagare blir det möjligt. Gå framåt åt öster, håll koll på när y-koordinaten stämmer med objektets värde. Gå sedan 90 grader, dvs rakt åt höger tills även x-koordinaten stämmer. Har du nu haft tur att få kontakt

5 34 lill-jansskogen 35 med tillräckligt många satelliter står du på en plätt på cirka 2x2 meter. Värnet ligger nu rakt under dina fötter. Stampar du till och det låter lite ihåligt är du på rätt plats. Vi går ner till stigen igen och fortsätter framåt. Efter tvåhundra steg ser vi något som skymtar i skogen till höger. Kämpande med slyet närmar vi oss början på en rad med betongpianon, objekt (13). Nu tittar vi närmare på hur de är gjorda. Genom varje piano löper åtta horisontella dragjärn som hållit ihop hela konstruktionen under gjutningen. Det gäller ju att formen ska stå emot 17 ton flytande betong tills den härdat! På några pekar fortfarande en ingjuten armeringspinne uppåt, avslutad med en ögla. Här ska maskeringsnätet kunna draperas över betongen och tillsammans med grenar och annat dölja spärren. Nu gör slyet samma tjänst. Då, för sextio år sedan, var skogen avröjd för att ge skottfält. Ett ganska stort stiligt rådjur låter sig inte påverkas alltför mycket av oss. Ovanför pansarhindren ligger ytterligare fem skyttevärn (14 18) som även de är omsorgsfullt raserade, antingen för några år sedan, eller i många fall tidigare. Att värnen fyllts igen är inte särskilt märkligt: Lill-Jansskogen är ju ett mycket populärt och stadsnära skogsområde med många motionärer och friluftsmänniskor. En orienterare som ramlar ner i ett skyttevärn kan få svåra skador, även vilda djur kan göra sig illa. Dessutom är området nu en del av Nationalstadsparken. Vi fortsätter i samma riktning, fast nu i skogsterrängen och lovprisar att vi tog på oss ordentliga skor. Snart träffar vi på ytterligare 40 draktänder, även dessa med tre linjer i djup (19), och vi förstår att linjen även sträckt sig över den ridstig som kommer från vänster. Dessa draktänder stod i vägen och har därför tagits bort. Uppgiften att bila ner de återstående som innehåller hundratals ton betong är det ingen förvaltning som vill lägga miljoner på idag, och väl är det. Vår rekommendation är solklar: låt resten av denna anläggning stå kvar och fortsätta bli mossbelupet. Ingen vettig människa skulle idag drömma om att riva tidigare århundradens försvarskonstruktioner typ skansen Kronan i Göteborg. Då denna stridsvagnsspärr byggdes hade vi i Sverige inte de relativt effektiva motmedel som de krigförande länderna tagit fram mot stridsvagnar. USA använde Bazooka och tyskarna ett raketvapen som kallades Panzerfaust. Istället var det var klena 37 mm-kanoner som skulle göra jobbet. Om inte ens dessa fanns tillgängliga var tanken att soldater skulle ta sig fram till stridsvagnen och fästa laddningar på den lede fi:s vagnar. Eller kasta in laddningen under ett band. Men de som skulle bemanna linjen här var så kallade täcktrupper, bestående av landstormsförband eller hemvärn. Tanken att lite äldre män i 35 till 40-årsåldern med kort utbildning skulle utföra sådana manövrer känns idag inte realistisk. Att detta bygge inte var helt okomplicerat framgår av ett dokument i Krigsarkivet. Den 27 mars 1944 inlämnade överstelöjtnant Enger nämligen sin rapport över...försök att erhålla fullt tillfredsställande pansarhinder å den del av Laduviken, som består av 50 cm vassmatta på dy: Vad beträffar de s k pianolådorna komma dessa till användning endast på sådana platser, där utrymmet icke medgiver anordnandet av treradiga pansarhinder. Dessa pianolådor hava genom sin konstruktion med stenförstärkt betong givits en mycket hög motståndsförmåga mot beskjutning från artilleripjäser och motsvarande. Omfattande försök med forcering av stridsvagnar hava även utförts mot denna typ av hinder med mycket goda resultat. Arméns fortifikationsförvaltning vill därför som sin åsikt framföra, att denna typ av hinder utgör ett effektivt hinder mot stridsvagnar, som lämpligen bör komma till användning på sådana platser där annan form av hinder icke är möjlig. De rörliga delarna i nämnda hinder medgiva ett snabbt stängande och öppnande av genomfart i hindret därest desamma handhavas på ett riktigt sätt. Instruktioner och anvisningar härför hava av arméns fortifikationsförvaltning utfärdats. Vagnar, spåranordningar och domkrafter hava anskaffats till samtliga färdigställda rörliga hinder, varvid som regel till varje område anskaffats ett antal i reserv. Vi förundras över att det svenska skriftspråket förändrats så mycket på bara några generationer och fortsätter vår vandring. Efter draktänderna träffar vi på en motionsslinga som korsar stigen framför oss. Där stigarna möts bildas en grön triangel i mitten. Vi börjar stega här och går uppför motionsslingan! Efter sextio

6 36 lill-jansskogen 37 steg står vi vid objekt (20). Sedan går vi ned till ridvägen igen och följer den i riktning mot Fiskartorpets skidbackar. Till vänster om oss ligger en våtmark. Där placerades det under beredskapen en myrgrav, d v s en minering. Nu är vi inne i en slags transportsträcka till de objekt som finns borta vid Stora Skuggan. Per tecknar snabbt ner iakttagelser till den karta som finns i detta kapitel. Själv tittar jag efter synliga rester av de skyttevärn (21 31)som jag vet finns i terrängen till höger om oss fram till skidbackarna. På flera platser syns sprängsten på till synes omotiverade ställen i terrängen. Det indikerar att ett skyttevärn sprängts ut i berget ovanför och i kombination med en GPS kan den intresserade leta vidare. Man brydde sig vid bygget inte om att snygga till efter sig, sedan har det bara blivit liggande och man har låtit naturen göra sitt. De sanna entusiasterna kan förstås hitta de flesta av objekten. 273 steg från skylten Ridväg hittar jag i alla fall objekt (24) uppe på en kant. Seger! Framför oss dyker både den lilla slalombacken och den mer imponerande hoppbacken upp. Numera en något bedagad anläggning, utan direkt användningsområde för sport under de varma vintrar som nu råder. På 1930-talet var det annorlunda, då sjöd området av liv vintertid. Vi sänder en tanke till hjältarna som kastade sig ut från hopptornet med sina breda träskidor och landade på den frusna Laduviken nedanför. Uppgifter i Krigsakivet visar att man planerade att gruppera en 150 cm luftvärnsstrålkastare bredvid backen för att kunna belysa både Laduviken och kärret i den västra änden vid skarpt läge. Om så skedde är inte bekant, det finns i varje fall inga synliga rester. Inte heller finns spår av de fem skyttevärn (32 36) som var grupperade i den norra delen av backen, en bit ovanför sjön. De skattade åt förgängelsen Vi följer stranden fram till Fiskartorpsvägen och njuter av den vackra naturen. Bland annat passerar vi en färsk bäveravverkning. På andra sidan vägen ligger ett fint ljusgrönt hus uppe i backen. Alldeles nedanför den lilla stenmuren en bit från husets högra gavel är platsen för ett skyttevärn (37). Vi fortsätter Fiskartorpsvägen åt vänster och mellan husets vedbacke och transformator- huset ligger nästa värn (38), grupperad närmast exakt i Laduvikens förlängning. Då vi rundar transformatorhuset på dess vänstra sida står vi plötsligt intill ett betongpiano, det första hindret i den sista raden betongpianon på vår promenad (39). Ovanför på en liten platå ligger ett skyttevärn (40). När vi sedan följer stigen parallellt med bäcken skymtar vi strax två draktänder uppe i backen till höger (41). Lite längre fram ligger ett skyttevärn (42) och objekt (43), det sista skyttevärnet på vår promenad syns svagt några meter ifrån. Här har vi trots grönskan en bra överblick över de sista pansarhindren som sträcker sig fram till Djurgårdsförvaltningens grind. Det finns fler värnrester i backen, men vi nöjer oss med detta. På andra sidan kullen träffar vi Birgitta Persson, som bott på hovjägarebostället strax ovanför Karl XI:s fiskarstuga hela sitt liv. Objekt 37. Ingången till skyddsrummet i ett av skyttevärnen vid foten av hoppbacken strax före raseringen 2004.

7 38 lill-jansskogen 39 Objekt 44. Efter beredskapen plomberades värnen i allmänhet med en slags betongplank som dels bevarade anläggningen, dels var ganska lätt att avlägsna om den snabbt skulle tas i bruk. Det var ganska lätt att komma in för även ej auktoriserade besökare. Objekt 49. Ett av skyttevärnen vid Stora Skuggan under ett lätt snöfall innan raseringen. Djurgårdsförvaltningens arbetsplats skymtar nedanför. Visst kan man förstå att halvt osynliga hål i terrängen kan vara farliga för både människor och djur, särskilt i ett friluftsområde, och det är förstås rätt att lägga igen sådant som inte rustas upp och skyltas. Allt kan inte bevaras. Birgitta var tonåring då spärren uppfördes, och kommer mycket väl ihåg: Den byggdes alldeles i slutet av kriget, och det var väldigt mycket diskussion om detta verkligen var nödvändigt eftersom invasionen i Normandie redan hade ägt rum. Min far var i tjänst då och han var mycket upprörd, hade befästningsbygget skett tidigare kunde det för hans del passerat. Nere vid Laduviken vid den lilla träbron gjordes en anordning som skulle kunna skjutas ut över Fiskartorpsvägen. Jag har aldrig sett några soldater här, möjligen kan tänkas att det var övningar någon gång, men inte i någon större skala i alla fall. På sextiotalet utförde Tekniska högskolan sprängförsök i värnen, och det är nog den enda nytta dessa värn gjort. Då denna linje byggdes i slutet av 1944 gick den ända till Husarviken, som för övrigt inte fått sitt namn efter vapenslaget husarer.

8 40 lill-jansskogen 41 sent som i december 1942 och försökte då komma igång så snabbt som möjligt. Men byggen pågick febrilt i hela landet vid gränserna i Värmland, Jämtland och Norrbotten, liksom längs hela kusten och runt hela Gotland. Läget var ansträngt. både ekonomiskt och kapacitetsmässigt. Många arbeten utfördes av entreprenörer, andra av arbetskompanier. Det var hela tiden en avvägning, allt kostade ju och pengar var det ont om. Det var även viktigt att öva de inkallade De betongpianon som idag markerar slutet på den spärr som sträcker sig ända från Roslagsvägen. På medeltiden låg byn Husarne här och betoningen ska ligga på första stavelsen, Hu sarviken. Nu bekymrar vi oss inte mer om krigstidens byggnationer, utan går tillbaka till den lilla träbron. Där är naturligtvis alla spår av spärren är avlägsnade och vi kan lugnt avsluta vårt uppdrag med att promenera längs Fiskartorpsvägen mot Universitetet. Det bekvämaste är att ta tunnelbanan tillbaka till staden. Är man lite sugen efter utflykten och det råder affärstider går man av vid Slussen. Snett över Götgatan vid den övre ingången Hökens gata ligger kaffebaren Sosta och lockar med riktigt gott kaffe och en italiensk varm smörgås. Mer att veta: År 2007 kan det tyckas märkligt att man byggde ut detta stridsvagnsförsvar i Lill-Jansskogen bara ett halvår innan andra världskriget upphörde i Europa. Men ingen visste då när det skulle sluta och än mindre hur situationen skulle se ut efter ett stillestånd. Denna sena utbyggnad ingick liksom alla utbyggnader i huvudstadens omgivning i en plan. Man beslöt om arbetena i huvudsak så Stridsvagnsspärren i Lill-Jansskogen var trots den omedelbara närheten till rikets mitt inte den sista bastionen. Det upprättades även ett kärnförsvar i mitten av Stockholm. Originalkartan i Krigsarkivet har osedvanligt hög kvalitet, det är en reklamkarta för ett företag...

9 42 3 Försvaret av Gärdet mot luftlandsättning Strålkastaren hade ingen glödlampa, utan var en båglampa, en ljusbåge mellan två elektroder. istället för att de skulle agera byggjobbare. Inte heller för folkhushållet var det ekonomiskt att kalla in kvalificerad arbetskraft och låta dem utföra grovarbete med uppgifter de inte var lämpade för. För huvudstadens försvar utförde man, utom anläggningar på enstaka platser, byggnationer på sex olika fronter och kring fyra flygfält. Fram till 1 april 1944 lät kommendanten rekognosera och planera arbeten och sända förslagen till militärbefälhavaren. Efter detta datum bromsades gången upp, då rekognoserade militärbefälhavaren och kommendanten gemensamt. Först därefter fastställdes huvudlinjer för själva arbetet. Sedan gick det snabbt undan, bland annat utfördes denna stridsvagnsspärr. Upptäck Det så kallade Gärdetförsvaret, som var alldeles speciellt och låg utanför den ordinarie befästningsplanen. Uppgiften var att avvärja luftlandsättning, och fältbefästningarna var lokaliserat till tre väl avgränsade platser: Kampementsbacken, Borgen och Karl XI:s skans. Vid skarpt läge kunde själva gräsfältet förses med pålar och taggtrådshinder för att hindra landning. Få synliga spår från detta i slutet av 1944 mycket väl försvarade område finns kvar idag, men alldeles under jordytan finns ytterligare bunkrar och värn. Fotografier, grafik och gärna en GPS gör att vi ändå kan skapa oss en uppfattning om arrangemangen. Start Ta Tunnelbanan till station Gärdet, uppgång Brantingsgatan. Promenad 2-3 km främst i tjockt oklippt gräs och på stigar. Bra skor är nödvändigt, oömma kläder är inte fel. Mål Hållplats Museivägen, buss 69 till Sergels Torg. Tid ungefär 2 timmar.