Självbiografiskt upprop om IT-historia

Transkript

1 Självbiografiskt upprop om IT-historia Sten-Sture Tersmeden f Laura Grubbs väg 5, Täby 1 Bakgrund Född i Stockholm och bodde i den då nya stadsdelen Gärdet de sju första åren. Sen fick min far ett jobb i Skåne, så vi flyttade till Malmö Här blev det först Limhamns folkskola inte långt från Skånska Cementjuteriets stora kalkbrott. Alltid spännande att cykla dit och se de jättestora truckarna som små myror nere på botten 1. Mitt minne av matematikundervisning i andra klass är att vi fick öva mycket flitigt på multiplikationstabellen. Fröken gjorde det i form av en stafett där varje elev i bänkrad efter bänkrad skulle rabbla 2x1=2, 2*2=4 upp till 9*9=81. Fort skulle det gå. Jag var tydligen fascinerad av detta och riktigt duktig. Jag kommer ihåg att vi hade en tävling, men till min stora sorg ägde den rum en dag när jag var sjuk. Men fröken, som förstod min förtvivlan, ordnade en ny tävling när jag var tillbaka, så jag fick mitt pris. Jag kommer också ihåg att vi hade pusselbitar som skulle sättas ihop som svar på olika räkneuppgifter. När man var klar, skulle man vända på pusslet och se om bilden hade blivit den rätta. Jag tyckte nog det var spännande. 1.1 Mina föräldrar De fyra första åren i folkskolan fick jag mycket hjälp av min mor Anna-Stina Tersmeden, född Grysell ( ). Hon var dotter till en verkmästare i plåtbranschen som dog ganska tidigt. Hon hade säkerligen bara gått i folkskola. När jag blev uppflyttad till realskolan från fjärde klass, kunde hon inte längre hjälpa mig. Min far Carl-Adolf Tersmeden ( ) var ofta ute på säljresor i Sydsverige och jag har inget minne av att han hjälpte mig. Han hade en handelsstudentexamen från Frans Schartau och var reservofficer med mycket tjänstgöring som kompanichef under kriget, bland annat långt upp i Norrland vid finska gränsen. Min farfar Albin Tersmeden ( ) slutade som räntmästare i statskontoret. Det är kanske av honom jag fick mitt intresse för siffror och pappersadminstration (organisera, arkivera och dylikt). 1.2 Realskola Vi hade just flyttat till den fina stadsdelen Slottstaden och ett alldeles nybyggt höghus vid Öresund. Jag och min 3½ år yngre bror fick nu varsitt eget rum, vilken lyx! Den nya skolan, Högre allmänna läroverket i Malmö, låg centralt inne i Malmö (Det bytte senare namn till S:t Petri Läroverk). Det fanns realskola och gymnasium och byggnaden var imponerande stor i pompöst tegel. 1 Foto Malmö museum

2 Mitt första och bestående intryck från denna stora skola var eleverna i fjärde ring i gymnasiet, studentklasserna. De hade till uppdrag att mota ut alla på rasterna och sedan förmodligen jaga in oss igen. Det var enbart pojkar som gick på skolan, så eleverna i sista klass var jättestora för oss nya elever. Hur skulle man någonsin kunna bli som dem, och hur mycket måste de inte veta! Matematikundervisning kommer jag inte ihåg så mycket av mer än att geometrin med sina olika satser som skulle bevisas, V. S. B., var krånglig. 1.3 Gymnasium I gymnasiet valde jag reallinjens matematiska gren. Språk och biologi var inte mina intressen och då återstod bara matematiska linjen. Inför 3:e ring flyttade familjen tillbaka till Stockholm och bosatte sig på Lidingö. Så det blev Lidingö Läroverk, som snart bytte namn till Hersby läroverk. Där fick jag en mycket sträng men rättvis lärare av den gamla stammen. Han gav oss handskrivna stenciler med provuppgifter till skillnad från alla andra lärare på skolan. Han älskade att använda många decimaler, så det blev alltid extra mycket handräkning på proven. I studenten fick jag muntligt förhör i just matematik. Jag skulle visst visa hur formeln för snittytan för en kon kunde härledas. Jag minns att jag tvekade lite och läraren ville att jag skulle vara mer exakt i min bevisföring. Jag tyckte nog att jag gjort det bra, men han var inte riktigt nöjd. En blick på censorerna lugnade mig, de satt och smålog åt hans iver att få mig att vara 100 % exakt. 1.4 Militärtjänst Veckan efter studenten bar det av till S2 (signaltrupperna) i Karlsborg. Jag skulle göra 10 månaders rekryt. Första veckan gick åt till att placera rätt man på rätt plats. Alla 400 nyinryckta fick gå igenom prov i telegrafering. Till min stora förvåning klarade jag prov efter prov och blev till slut en av de ca 60 man, som uppdelade på två plutoner, skulle fortsätta med 3 veckors slutprov. De veckorna var tuffa. De avslutades alltid med nya prov och en del fick kliva av vartefter. Men jag lyckades gå igenom alla prov med godkänt resultat, och fick fortsätta med signalutbildningen. Kanske hade det något att göra med mitt sifferintresse, för jag var inte direkt musikalisk. Man skulle inte tänka när man var telegrafist. Når man lyssnade på den aldrig sinande strömmen av kort och långa signaler, skulle identifiering av vilken bokstav eller siffra det, inte vara resultat av en tankeprocess. Koppling från öra till hand och nedskrivning av tecknet skulle ske utan att hjärnan var riktigt medveten om processen. Det skulle sitta i ryggmärgen, sas det. 1.5 Universitet Matematik Hösten 1963 påbörjade jag universitetsstudier i matematik vid Stockholm Universitet. Första föreläsningen skedde på Norrtullsgatan nära Odenplan där matematiska institutionen hyrt in sig på Juridiska fakulteten. Nuvarande universitetsbyggnader i Frescati norr om själva stadskärnan var ännu inte byggt. Ca 300 förväntansfulla nybörjare fyllde den stora salen. Vår föreläsare visade sig var en hejare på att skriva på svarta tavlan. Han hade tre tavlor i bredd med tre rörliga tavlor i höjdledd på varje som ha snabbt fyllde. Det blev många V. S. B! Och läroböckerna var på enbart engelska. I början var det lite svårt, men snart tänkte man inte på det. Jag har fortfarande kvar mina läroböcker och även många häften med mina försök att lösa alla övningsuppgifter. S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 2(32) Utskrivet :18

3 Det var tuffa tag för många av studenterna och många körde på sina tentor. Jag klarade 1 betyg vid första försöket. Sen fortsatte jag nästa termin med 2 betyg. Men då gick det inte så bra. I stället för att läsa om gick jag över till nästa ämne som var Numerisk analys Numerisk Analys med databehandling Numerisk analys innehöll en delkurs i datorkunskap. Men så hette det inte på den tiden. Man sa datamaskiner, ordet dator som uppfanns av prof. Börje Langefors, kom senare. Detta ämne var förlagt till Teknisk Högskolan på Valhallavägen. Redan innan jag började denna kurs hade jag skrivit till SAAB i Linköping som höll på att utveckla datamaskiner. Jag fick en hel packe med manualer av olika slag, mycket mer än jag hade förväntat mig. Ämnet Numerisk Analys skulle alltså ge oss en inblick i datakunskap. Vi skulle få en inblick i programmering från maskin- till högnivåspråk. Vi fick lära oss ALGOL-60 (Algorithmic Language) som högnivåspråk. Det var resultatet av ett internationellt samarbete i kölvattnet efter de många dialekterna av FORTRAN som hotade att skapa kaos. ALGOL var tänkt att bli ett universellt programmeringsspråk. Det skulle vara portabelt och strukturerar och lämpligt att beskriva bearbetningsprocedurer. Det blev aldrig så kommersiellt populärt som Fortran och Cobol, men ansågs som det viktigaste utbildningspråket på 1960-talet. Vår lärare i ALGOL var Hans Riesel, en duktig och elegant pedagog. Han hade bl.a. räknat fram dåtidens största primtal av Mersennetyp (tal i formen 2 n -1) med 969 siffror. Förutom de formella lektionerna fanns det utrymme för många praktiska övningar. Vi använde BESK (Binär Elektronisk SekvensKalkylator), den första svenska datamaskinen som fanns på Stockholm Universitet på Drottninggatan i närheten av Observatoriekullen vid Odenplan. not 2 Se S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 3(32) Utskrivet :18

4 Att skriva och testa ut ett program var en omfattande procedur som ofta tog många dagar att genomföra. När den första programmeringen var gjord skulle koden överföras till hålremsa i stora klumpiga långsamma maskiner, s.k. Teletype, som egentligen användes för att sända meddelanden mellan två platser via kabel. Man fick beställa tid på datamaskinen, ofta dagar i förväg. Första steget var att läsa in kompilatorn på hålremsa och sedan programmet. Oftast fanns ju i början av ett programs utveckling en eller flera fel i koden, som alltså resulterade i felutskrifter. Man märkte att allt gick misstänkt snabbt när bearbetningen tog slut innan den knappt börjat. Felutskrifterna kom också ut på hålremsa. Då fick man leta reda på en ledig Teletype 3. Det var ibland inte så enkelt. Maskinerna var långsamma, och var ofta upptagna av mycket stora utskrifter från kemisters och fysikers nattliga bearbetningar, som tog timmar innan de var klara. Efter att utskriften studerats och felen upptäckts gällde det att korrigera dem. Den ursprungliga felaktiga hålremsan kunde användas för att kopiera till en ny remsa. Den kördes vartefter fram till ett felaktigt ställe och rättad kod skrevs in. Sen fick man hålla tungan rätt i mun och hoppa över det felaktiga partiet och fortsätta kopieringen av gammal rätt kod. Det var lätt att det blev fel, så det var bara att göra om igen. Det var 5-kanals kod (5 hål i bredd) som gav 32 en teckenuppsättning på 32 bokstäver och siffror. (Mina hålremsor från körningar på BESK, ca Foto författaren 2007) När alla fel rättats fick man efter en ny körning ut en remsa som utgjorde det kompilerade programmet. I nästa steg körde man in den remsan och remsor med olika biblioteksprogranm som behövdes. Här kunde givetvis fel upptäckas igen, kanske saknades något hjälpprogram. Till slut hade man får fram en remsa med ett exekverbart program. Då var det dags att exekvera sitt med möda åstadkomna program och läsa in eventuella indata som skulle användas. Här kunde givetvis nästa irriterande stopp inträffa. Programmet kanske var felaktigt och spårade ut! Då vidtog manuell felspårning och hela rättningsproceduren innan ett nytt testskott kunde göras. Gissa lyckan när det kom ut en remsa med resultatutskrifter! Efter ett tag lärde man sig att höra hur datamaskinen arbetade. Och kunde ana hur det skulle gå, bra eller dåligt. Databearbetning innebär ju ofta att programmet skall göra samma Bearbetsningssteg ett antal gånger innan det gick vidare. Detta kunde höras, och det hände att det gick att räkna efter hur långt programmet hade hunnit! 3 S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 4(32) Utskrivet :18

5 (Ett av mina första program 1965, bild författaren) Men det var bara inte det roliga med datamaskiner. Många beräkningar med vanliga räknemaskiner ingick också. Manuellt med en OrignalOdhner, se nedan, som jag hade fått av min far från hans jobb. Det gick att göra addition, subtraktion, multiplikation och division. Gissa om det blev mycket vevande. På institutionen fanns elektriska maskiner. Division med 0 var inte så lyckat. Numeriska Analysens två betyg gick som planerat och klarades av på normala två terminer. 4 4 Författarens egen räknesnurra, som jag fick av min far för mina studier. Han hade säkert använt den på sitt kontor. S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 5(32) Utskrivet :18

6 1.5.3 Numerisk analys, ett ämne med födslovåndor 5 Jag kan inte låta bli att kopiera in följande text från nätet: Ämnet numerisk analys bröt sig loss från tillämpad matematik 1962 och året därpå avancerade laborator Germund Dahlquist och blev Sveriges förste professor i ämnet med ansvar för forskning och utbildning både på KTH och SU. Många av de redan etablerade professorerna var skeptiska till att ge datamaskinen och numerisk analys, "räknestickans användning", den erkänsla som ett eget akademiskt ämne innebär. Det var inte heller lätt att få gehör för att införa nya kurser och att anställa lärare. Germund var dock inte ensam utan hade stor hjälp av bl a Åke Björck, Gerd Eriksson, Sven-Åke Gustafsson, Lars-Erik Thorelli och en sekreterare, Margareta Hellström. Vi gav kurser i siffermaskiners användning, sedermera numeriska beräkningsmetoder, Nubbe, beskrivande geometri - BESQ, och räkneautomatteori. Alla 550 teknologerna läste samma allmänna kurs i två delar, men ett 30tal universitetsstudenter hade en egen kurs som omfattade en hel termins studier. Däremot samsades ett trettiotal om Germund i fortsättningskursen. Ni kan läsa i tillbakablicken som Henrik Eriksson skrivit om teknologernas uppfattning. Institutionen har alltid insisterat på att välja lämpligt språk för att lära ut god programmeringsteknik framför att lära ut det som används mest i arbetslivet. Sålunda läste vi Algol och kompletterade med Fortran på Besk resp. CDC. Hålremsa, hålkort och Job Control Language var sättet att kommunicera med datamaskinerna, som fanns på Drottninggatan i Stockholm och Universitetet i Uppsala. Själva ägde vi 15 Facit elektriska räknemaskiner där vi snurrade fram siffror till omfattande tabeller för att lära oss interpolera och lösa ekvationer med omfattande felkalkyler. Inom de 4 betyg (80 p) som jag läste fanns också utrymme för kurser i Simula, Lisp, Frasstrukturgrammatik, Logik och artificiell intelligens. Våra gästlärare var bl a Carl-Erik Fröberg, Heinz Kreiss och Erik Sandewall. Professorerna reste runt och undervisade på universiteten i landet för att snabbare kunna bygga upp en bred kompetens Matematisk statistik Detta var den tredje länken i min planerade Fil. Kand-examen Jag kommer inte ihåg så mycket av den kursen, mer än att det var ett oändligt formelpaket som skulle läras in och tillämpas. Försäkringsmatematik ingick, och det innebar en smärre chock att riktigt förstå vad alla formler egentligen stod för. Men det gick tydligen för de två betygen lästes in och tenterades av enligt plan Slutet på matten och examen. Jag var alltså tvungen att göra en ny tentamen för två betygsnivån i matematik. Med hårt pluggande och egen träning gick det. Jag hade skrivit ned alla frågor som kunde komma upp på tentan på olika kort och fick ihop en rejäl hög. Högen blandades och så var det bara dra en fråga och besvara frågan skriftligt för sig själv. Och så ett nytt kort, mycket jobb men det gav resultat. Vid tentamen kom professorn in. Han gav mig några satser som skulle bevisas och bad mig skriva ned beviset på tavlan, varpå han lämnade rummet. Jag lyckades bra, och fick godkänt med spets vill jag minnas. Fram med tentamensboken, och professorn skrev in det sista och avgörande betyget. Och jag kom ut i solljuset på Hagagatan med en färdig EXAMEN efter 16 år på skolbänken! Stor lycka och ett helt sommarlov 1967 framför mig. 1.6 Sommarjobb Under studietiden jobbade jag några somrar på Stockholm Enskilda Banks revionsavdelning. Arbetet gick i huvudsak ut på att pricka av transaktioner på bankens utländska konton i olika länder. Banken var i början av sin datorisering, och alla konton fördes på data. Varje dag fick revisionsavdelningen upp stora högar med skriftliga underlag för de nya transaktionerna. Det gällde överföringar mellan banker, köp och försäljning av valuta, säkerheter vid köp av varor mm. Helst skulle allt underlag motsvaras av en rad i bokföringen, så det gällde att sortera alla papper på land och bank innan avprickningen kunder göras. Viktigt var givetvis att alla 5 S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 6(32) Utskrivet :18

7 transaktioner fördes åt rätt håll, dvs. blev bokförda som en plus eller minuspost och inte tvärtom, vilket kunde hända någon gång. Valutatransaktioner var lite knepiga då det gjordes många köp och försäljningar på samma belopp, t ex engelska pund. Då skiljde de sig endast åt genom att växelkursen kunde vara olika på de sista decimalerna. Jag kom inte i direkt kontakt med dataavdelningen tyvärr. 2 Första datajobbet 2.1 Ansökan Sommaren efter vårens examen gick mot sitt slut, dags att skaffa jobb. Jag gick till arbetsförmedlingen en torsdag i slutet på augusti och frågade efter ett lämpligt jobb. Antagligen frågade jag efter datajobb, men jag minns faktiskt inte exakt. Jag fick två förslag: programmerare på FOA (Försvarets Forskninganstalt) eller Glassbolaget (tror ja). FOA lät spännande, det var landets då främsta statliga forskningsinstitution och mycket stort med många anställda. Glassbolaget ville att man skulle vara bra på tyska av någon anledning (tyska datorer?). Så jag valde att sända in ansökningshandlingar till FOA. Det var bråttom, sista dagen var redan dagen därpå! Så det blev att fixa kopior på examina med vidimering och allt. Ganska snabbt blev jag kallad till intervju. Jag skulle jobba med ett programsystem för sökning och lagring av forskningsinformation. Det enda jag kommer ihåg av det jag fick veta, var att man använde något som man kallade etiketter. Varje typ av information som lagrades fick en beteckning, ett namn. Det var det som var etikett. Det var Lena Jönsson som skötte anställningsintervjun. Hon var chef för en så kallad beräkningsavdelning som hjälpte forskarna på FOA med programmering och drift av olika datasystem. Det fanns 5 stora avdelningar på FOA, och var och en hade beräkningspersonal. Tydligen passade jag in på deras behov av personal, för jobbet blev mitt. Långt efter jag slutat på FOA träffade jag Lena Jönsson på en datautställning i Linköping år Jag hade just fått syn på en bild av Besk-maskinen, och jag kände igen personen i bakgrunden, och sa lite halvhögt Det där är ju Elsa-Karin (Boestad-Nilsson, se nedan). Just då kommer Lena in i rummet. Tala om sammanträffande. 6 Jag började i oktober 1967, och en helt ny värld öppnade sig. 6 Okänd fotograf S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 7(32) Utskrivet :18

8 2.2 FOA Första dagen på FOA mottogs jag av min nya chef, Elsa-Karin Boestad Nilson 7. Hon återkom just denna dag från sin fjärde barnledighet. Det skulle visa sig att hon var den andra kvinna de tre som basade över programmerarna på FOA. I övrigt var det nästan uteslutande män, yrket hade börjat locka oss! De första veckorna fick jag arbeta parallellt med Hans Göthe vars jobb jag skulle ta över. Han var svensk och även olympisk mästare i bridge vill jag minnas. Många år senare skulle jag arbeta ihop med en annan mästare i bridge som Hans Göthe spelade ihop med, Sven-Olof Flodquist. Hans G hade alltid en hög med de 20 till 30 senaste utskrifterna av testerna med programsystemet CORSAIR 8, som jag skulle jobba med. Kladdpapper tog han alltid underst i högen, som på det sättet alltid hade konstant höjd. FOA:s huvudkontor låg i kvarteret Garnisonen, mellan Karlavägen och Linnégatan längst bort mot Gärdet. Här hade det legat flera militära regementen. När jag började, åt vi mat i en gammal regementsmatsal, som kallades Skramlet i folkmun. Ganska snart revs och byggdes det nytt. Det blev Sveriges (Norra Europas) längsta kontorsfasad. Socialstyrelsen och SCB, Statistiska Centralbyrån var de största hyresgästerna. Den nya matsalen var givetvis modern och vackert inredd. Men en sak hade man nog gått lite för långt med. Bricklunchen serverade på brickor utan tallrikar, istället fanns det fördjupningar där maten lades! Men den systemlösningen blev inte långlivad. 2.3 CORSAIR Inom FOA fanns en stor mängd mindre grupper eller sektioner som ägnade sig åt specialinriktad forskning inom många olika teknikområden. En viktig del av deras arbete bestod i att hålla sig orienterade inom den aktuella världslitteraturen. Intressanta artiklar ville man samla i egna små bibliotekssystem. I dessa system måste man kunna söka fram information baserat på många olika sökvillkor och nyckelord. Därför byggdes CORSAIR så generellt att man kunde beskriva sina dokument med godtyckligt namngivna fält, allt efter varje sektions eller kunds behov. Man gav fälten en beteckning, en etikett. Det var det jag hade hört om på anställningsintervjun. Etiketten användes för att styra lagring, sökning och utskrifter. På så sätt blev CORSAIR ett generellt verktyg för de många olika textbaserade dokumentsamlingarna som forskarna ville bygga upp. 2.4 FOA Index och CORSAIR Min egentliga uppdragsgivare var laborator Rolf Moore, chef för sektionen FOA Index. Den sysslade med informationssökning och hade lämnat ett uppdrag till en av FOA:s beräkningssektioner (min sektion) att arbeta med programmeringen av CORSAIR-systemet. Grundversionen av CORSAIR utvecklades av Lars Högberg. Han jobbade då på FOA:s sektion för tillämpad fysik, som bl.a. arbetade med utveckling av mycket snabba röntgenblixtar att användas vid FOA:s utveckling av stridsdelar med riktad sprängverkan. Sektionen hade behov av att överblicka och dokumentera stora mängder vetenskapliga rapporter inom sitt specialområde., och hade utvecklat en första version av CORSAIR för en IBM Som ett udda exempel på flexibiliteten i CORSAIR, använde Lars systemet för att administrera en konferens om internationell höghastighetsfotografering i Stockholm. Inbjudningar, registeringsbekräftelser, deltagarlistor och programmet för de parallella föredragssessionerna lagrades och skrevs ut av CORSAIR. Breven till deltagarna var undertecknade: Your organizing computer. 7 Elsa-Karin och BESK mm se (länk hämtad 25 okt 2007) 8 Computer Oriented Reference System for Information Retrieval 9 Se artikel i TVF 36(1965):2 (Teknisk-Vetenskaplig Forskning utgiven av IVA) S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 8(32) Utskrivet :18

9 Lars var också av krafterna bakom CORSAIR II. Lars blev senare chef för Kärnkraftsinspektionen SKI. Det fanns faktiskt ett system 10 till för dokumenthantering på FOA. Och ett tag fanns det planer på att slå ihop programmen till ett gemensamt system 11. Men det stannade bara vid en idé. Den person som var ansvarig för det andra systemet slutade och gick över till den privata marknaden. Han tog med sig allt sin kunskap. Det bör redan här betonas att ända in på slutet av 1960-talet var det inte vanligt med dokumenthantering på datamaskin. Den var en räknemaskin, men pionjärerna såg möjligheterna att göra något mer än bara sifferhantering. 3 Informationssökning skulle bli mitt specialområde CORSAIR II var skrivet i Fortran (Formula translator), som var utvecklat av IBM på 1950-talet. Systemet bestod av en stor mängd delprogram, s.k. subrutiner. Det gjorde att det tog lång tid att sätta sig in i systemet. Hela programmet var inskrivet på ett par tusen hålkort. Efter ett tag gick det att lära sig ungefär var ett visst program låg i den stora hålkortslådan. Jämfört med hålremsa som jag hade använt under tiden på universitetet var det givetvis mycket enklare att arbeta med hålkorten. Foa:s dator var en IBM inköpt Den var imponerande stor Jag vill minnas att det hette Chico 11 Arbetsnamnet var Coach vilket stod för CORSAIR and Chico 12 Dave Pitt s web page 7090 okt IBM 14 S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 9(32) Utskrivet :18

10 När det var klart för att testa någon förändring i programmet blev det till att gå iväg med den stora kortlådan, och helst inte tappa den på vägen ned till datacentralen, där man lämnade in ett jobb. Som regel kunde man hinna med en till två tester per dygn, så väntetiden mellan dem fick användas till att leta fel och förbereda nästa körning. För att slippa råka ut för simpla programmeringsfel och påföljande nya försök, ägnades mycket tid till att göra förberedande tester. Logiken i programmet gicks igenom vid skrivbordet. Man fick leka datamaskin för hand vid skrivbordet. Bland de vanliga programkorten i Fortran, låg också styrkort för att instruera datamaskinens styrsystem om vad som följde efter, vilken kompilator skulle användas, var indata fanns, var utskrift skulle ske etc. CORSAIR var ett stort program. För att det skulle rymmas, var det uppdelat i olika segment som kunde exekveras oberoende av varandra, t ex inläsning av data, sortering, sökning och utskrift. Med speciella s.k. styrkort beskrev man hur denna uppdelning såg ut. Styrkorten hade sitt eget språk, JCL - Job Control Language. Här ett litet exempel 15 Knowledge is of two kinds. We know a subject ourselves, or we know where we can find information upon it. (Samuel Johnson ). 3.1 Informationssökning CORSAIR skulle inte bara användas till att sortera och skriva ut litteraturförteckningar. Ett behov av att söka information började växa fram. På FOA Index hade man börjat testa sökning i Engineering Index. Man hade köpt in program och databand. Prov gjordes av Rolf Moore och Björn Hultberg, en ung praktikant från Gävle, på en mindre IBM-maskin, Först hos IBM, men senare på Skogshögskolan där körningarna blev mycket billigare. Detta kan ha ägt rum 1968/69. Databanden man sökte på var en biprodukt från fotosättningen av de tryckta s.k.abstractpublikationerna. Abstract är ett kort sammandrag av det egentliga innehållet. FOA Index hade också börjat titta på en annan bandtjänst, GRA 16, från NTIS 17 USA. Det var Wolfram Uhlmann, som senare blev chef för FOA Index, som arbetade med att göra dem tillgängliga. Mängden data som skulle sökas igen översteg vida vad som kunde rymmas i datamaskinerna på 60- och 70-talet. Informationen fanns därför lagrad på magnetband. Läsningen av banden tog lång tid. Flera forskares frågor lades ihop i en bunt och dokumenten lästes in ett efter ett från banden och kontrollerades mot alla frågor. Eventuella träffar sparades på ett annat band. När bandet med dokumentdatabasen var genomsökt sorterades svaren efter frågeställare och skrevs ut. Detta förfaringssätt kallades SDI (Selective Dissemination of Information). En forskare kunde på detta sätt automatiskt bevaka nyheter inom sina specialområden. 15 Internet okt 2007 Jan Trdlĭka 16 Government Report Announcements 17 National Technical Information Service S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 10(32) Utskrivet :18

11 Redan tidigt uppstod en debatt om att söka med etablerade nyckelord, eller att söka med fri text. Det vanliga från början var att använda nyckelord (keywords). Nyckelorden fanns förtecknade i någon form av lista. När frågan formulerades valdes ord ur listan. Avancerade listor kallades Thesaurus. Ofta låg det ett stort arbete bakom konstruktionen en Thesaurus, och den krävde kontinuerligt underhåll för att anpassas till den tekniska utvecklingen inom de olika fackområdena. Med fri text krävde inget arbete för att underhålla någon förteckning. Men kritikerna menade givetvis att det var svårt att hitta de rätta dokumenten. Hur kunde man veta vilka ord som skulle användas? Det fördes djuplodande debatter i fackpressen huruvida Thesaurus eller fri text var bäst. Sökmotorn Google använder fritext-sökning och dominerar idag marknaden. S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 11(32) Utskrivet :18

12 3.1.1 Informationssökning genom tiderna Se not Inför CORSAIR III CORSAIR II var skrivet för FOA:s gamla IBM Nya behov för sökning fanns. FOA skulle få tillgång till en ny modern datamaskin ur IBM:s 360-serie. Den modell man siktade på skulle bli Sveriges kraftfullaste datamaskinanläggning. Den kom att delas mellan FOA och högskolorna, framför allt KTH, Kungliga Tekniska Högskolan och SU, Stockholms Universitet, och fick ett mycket speciellt namn, QZ. 18 N. Fielden SFSU i ett föredrag 2002, nätet okt 2007 S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 12(32) Utskrivet :18

13 FOA planerade för en ny version av CORSAIR. En av de stora frågorna var vilket programmeringsspråk som skulle användas. IBM hade lanserat PL/I som ansågs ha bra möjligheter att behandla textbaserad information såväl som numerisk och affärsorienterad information. Jag och Wolfram Uhlmann gjorde en studieresa till USA för att få hjälp med att välja det lämpligaste programmeringsspråket för effektiv textbehandling. Besök gjordes på M.I. T 19, en av de ledande forsknings- och undervisningsorganisationerna i USA. Där framhöll man PL/I. Men vi fick inga klara belägg för att den kompilerade koden skulle vara tillräckligt effektivt. Under vistelsen i USA besökte vi och också en stor kongress, ACM, inom området Informationssökning. I San Francisco (inte långt från det blivande Silicon Valley) fick vi se och lyssna till de senaste framstegen. Året var 1969, och vi såg bl. a. för första gången en mus för styrning av datamaskiner. Det visades direkt på en storbildsskärm, också ovanligt/nytt för den tiden. Till slut bestämdes att vi skulle fortsätta med Fortran som programspråk för det blivande CORSAIR III. Jag skrev en rapport om CORSAIR 1972, men har inte tillgång till den just nu, varför jag är osäker på exakt hur långt vi kommit med utvecklingen vid den tiden Nyheter i CORSAIR III Den äldre versionen flyttades till den nya maskinen. I ett första skedet gjordes inte så stora förändringar. Det var främst styrspråket för IBM 360/75 som fick förändras. För att kunna köra jobb på dagtid kräves att program och arbetsutrymme för magnetbandsfiler rymdes på 104 KB alternativ 208 KB, vilket skapade stora krav på programmets optimering med parallella jobbmoduler. Nästa utvecklingssteg för CORSAIR inriktades på två moment: Smidigare specifikation av hur de olika modulerna i CORSAIR skulle anropas beroende på kundernas olika önskemål. Sökning med många frågor i de stora internationella datatjänsterna som började bli tillgängliga på magnetband Styrning av CORSAIR En körning med CORSAIR kunde bestå av många olika steg. Inför version III hade vi långa diskussioner om hur det skulle kunna ske på ett smidigt sätt. Vi ville att det skulle vara lätt för den som beställde en körning. På förslag av Lars Andersson, som började på FOA som praktikant under militärtjänstgöringen, fastnade vi för en metod som innebar att våra styrinstruktioner helt enkelt skulle kompileras med IBM-systemens internspråk, den s.k. assemblern. Det var en speciell lösning och krävde kunskaper som inte hörde till vad en vanlig programmerare förväntades ha. Vad skulle ske om uppfinnaren slutade? Trots betänkligheter satsade vi på den av Lars föreslagna lösning. Det visade sig att den kom att fungera alldeles utmärkt under alla år som CORSAIR III var i drift Nya sökfunktionen Vi förväntade som nämnts ovan ett behov av att köra många sökfrågor parallellt mot flera stora databaser. Det gällde att få fram en sökfunktion som gjorde att söktiden blev minimal för att få ner kostnaderna för de dyra datakörningarna. I IBM 360-assemblern fanns då en ny instruktion som kunde leta igenom 256 tecken i ett svep mot tidigare 4-8. Med hjälp av den kunde man snabbare söka igenom varje dokuments teckenmängd för varje sökord. Men det räckte inte, 19 Massachusetts Institute of Technology 20 CORSAIR, a complete system for information retrieval. FOA rapport C S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 13(32) Utskrivet :18

14 sökhastigheten måste optimeras. Metoden jag fastnade för var att i sökordet lokalisera den kombination av två tecken (ett bigram) som hade lägst förekomstfrekvens i den aktuella databasen. Programmet skulle först leta fram det ord i söktexten som innehöll detta bigram och därpå göra en jämförelse av hela ordet. Med bigramsökningen skulle det gå snabbare att komma fram till ett möjligt träfford. Därefter kontrollerades hela ordet. Sökmodulen fick namnet IRMA (Information Retrieval by Matching of Addresses). Vi ville också att man vid formuleringen av sökfrågorna skulle kunna skriva frågan så enkelt och tydligt som möjligt. De vanliga sökoperatorerna Och, Eller och Icke skulle givetvis kunna användas. Dessa operatorer ingår i den s.k. Booleska logiken, där man kan definiera hela 16 olika operatorer. Alla är inte lika intressanta i praktiken, men vi ville kunna använda dem vid behov. Vi måste också kunna använda parenteser för att t ex lätt och tydligt kunna ange synonyma ord. Tillsammans med Wolfram Uhlmann satsade vi på Reversed Polish Notation (RNP) som gör att ett vanligt sökfråga skriven i klartext kunde omvandlas till en intern kod som tillåter bearbetning från vänster till höger oavsett frågans utformning med parenteser och operatorer med olika prioritet som anger en annan beräkningsordning. RNP som metod beskrevs på 1920-talet av en polsk forskare Programmerarens vedermödor Det låg mycket arbete bakom programmeringen av ett färdigt system. Det blev inte alltid som man tänkt sig. Alla möjliga fel kunde inträffa, kompileringen stoppade med felkoder, anropade subrutiner saknades, önskade data fanns inte på angiven plats mm. Resultatet kunde givetvis också bli felaktigt. Eftersom vi i början inte kunde kör tester mer än en eller två gånger per dygn drog allt ut på tiden. När man väl hade kommit så långt att programmet började bearbeta data kunde oväntade stopp inträffa. Då fick man som standard en liten utskrift av var stoppet hade skett, men det var bara en adress i datorns stora minne, och en intern felkod. Division med 0 var inte helt ovanligt som följd av att programmet hade spårat ut och bearbetat helt felaktiga tal. Från början stod det en spydig kommentar, You have divided by zero, you... Den utskriften uppskattades inte av en av cheferna, som beordrade en ändring. När man inte kunde hitta felet efter att ha gått igenom programlogiken för hand, återstod bara att köra om jobbet och begära en s.k. dump av hela minnet i stoppögonblicket. Det blev ofta en decimetertjock pappershög, med helt fyllda sidor, som det gällde att undersöka. Allt var utskrivet med hexadecimal kod, dvs. ett talsystem med basen 16. Att det enbart inte blev ettor och nollor fick man väl vara tacksam för! I början fick vi sitta och addera eller subtrahera 8-ställiga hexidecimala tal för att kunna komma fram till den adress eller den dataarea där något var fel. Sen fick man bläddra fram till det stället i den tjocka bunten och leta upp en ny adress och därifrån jobba sig vidare till intressanta delar i datorns minne. När miniräknarna dök upp, blev den versionen som kunde räkna hexadecimalt, snart oumbärlig. 3.5 CORSAIR växer Från att ha varit ett dokumentsystem för lagring och utskrift av dokument för FOA:s sektioner utvecklades CORSAIR mot informationssökning på externt producerade databaser. Man pratade dock inte om begreppet databas i början av 1970-talet. Enbart sekvensiella filer på magnetband förekom. Intresset för CORSAIR växte och olika institutioner utanför FOA började använda systemet. Några exempel var VTI (Väg och Trafikinstitutet), Listtech 77/79 på KTH och Musikradion på Sveriges Radio. 21 The search and analyzing sub-programs logical and find. FOA 1970 C rapport W Uhlmann och S-S Tersmeden S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 14(32) Utskrivet :18

15 3.6 Onlinesökning Den sekvensiella genomgången dokument för dokument var tidsödande och kostsam i en datamaskin. Under 70-talet börjande man så smått tala om databaser för direkt sökning på data lagrade på roterande skivor eller diskar. De var dyra och rymde inte så stora mängder data. Data var organiserat på dessa skivor så att man kunde gå direkt till det ställe där ett visst ord fanns, direktaccess. Vid denna tid kom också system där man kunde sitta vid en skrivmaskinsterminal och ställa frågor mot en icke lokal datamaskin via en telelinje. I dagens läge verkar detta helt självklart, men det skall på påpekas att det var en stor sensation när den första modemuppkopplade terminalen kunde börja testas. Hastigheten var först ca 10 tecken per sekund! Kombinationen av direktaccess och terminaler gick snabbt. FOA Index fick kontakt med ILO (International Labour Organisation) i Genévè, ett FN-organ och deras system ISIS (Integrated Set of Information Systems). Vi fick tillgång till systemet och kunde köra det på QZ. Våra kontakter med ILO var goda och jag fick ett jobberbjudande, som jag dock efter stor tvekan tackade nej till. 3.7 Inte bara CORSAIR CORSAIR var mitt huvudsakliga uppdrag, men det fanns en del andra arbetsuppgifter under åren Ett relationsdatabassystem före relationsdatabassystemen System 1022 kördes på QZ s DEC-10 dator, och även om det inte var ett rent relationsdatabassystem som det definierades av Codd och Date var det mycket användbart och enkelt att använda. Jag har hittat följande korta beskrivning på nätet. System 1022 was not a relational database as defined by Codd and Date. It was more of an inverted file database with the added ability to "map" between tables. This "map" function performed essentially what a join does in SQL. Se not 22. FOA Index gjorde tester med systemet. Önskemål fanns om ett system för FOA:s registraturenheter, och del tester gjordes var så lätt att använda att jag var med och demonstrerade det vid en konferens om gränssnitt för interaktion mellan maskin och människa, som ordnades av Jacob Palme vid FOA. Under en halvtimme beskriv jag vad systemet kunde göra. Sedan visade jag hur lätt det var att definiera data som skulle användas, matade in data och byggde en liten databas, samt skrev SQLliknande frågor som sökte i databasen. Det var då direktaccess och onlinesökningar inte fanns eller var i sin linda Teknisk-vetenskaplig programmering Jag fick även hjälpa forskare med deras beräkningsuppgifter. När programmering med t ex Fortran blev populärt, sas det att det var så lätt att vilken forskare som helst kunde skriva sina egna program. Programmerarna skulle inte behövas. Men i praktiken var det inte alltid så. Jag kommer ihåg en forskare som behövde hjälp. Det visade sig att han vid ett subrutinanrop hade ca 50 argument i anropet. Hur skulle han kunna hålla reda på dem? Förmodligen fanns det en gräns för vad kompilatorn klarade av, för trassel blev det. Hade han varit lite mer van, så hade han använt ett s.k. Common-statement i Fortran. Det användes när man ville att flera programmoduler skulle dela gemensamma variabler och värden Konferenssystem S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 15(32) Utskrivet :18

16 Jacob Palme var den drivande kraften bakom Sveriges först konferenssystem. Bakgrunden till att det utvecklades, var att FOA stod inför en utlokalisering till 5 orter. Datorn skulle kunna vara ett utmärkt sätt att kommunicera utan att behöva resa. Systemet KOM väckte stor uppmärksamhet och blev verkligen ett utmärkt sätt att dela information mellan många användare. Det fanns delkonferenser för enbart FOA:s enheter, men också öppna konferenser där diskussionslustan var stor och intensiv. Datainspektionen stoppade systemet en period eftersom de ansåg att inläggen i systemet utgjorde en form av databaserad åsiktsregistrering, något som stred mot datalagen. Efter en tids diskussion mellan FOA och datainspektionen kom man fram till en för båda parter acceptabel lösning. 3.8 Sektionschef När Uhlmann gick i pension 1976 jag ta över som chef på FOA index. Vi var då ca 8 personer som jobbade på sektionen. Det var ett spännande uppdrag, som kom att vara i 2 år. Det kan nämnas att alla programmerare på FOA av lönemässiga skäl hade arbetstiteln forskningsingenjör, och att de kunde avancera till 1:e forskningsingenjör, en imponerande titel! 3.9 Inte bara en stor central datamaskin Minidatorn Datamaskinen IBM 360/75 som FOA använde på 1970-talet tillsammans med andra utbildningsoch forskningsinstitutioner var en stor och dyr anläggning för sin tid. Andra lösningar började dyka upp som ett alternativ minidatorn. Den krävde inte specialbyggd datahall och mycket kringpersonal för drift och underhåll. Det var åtminstone vad reklamen lovade. Flera enheter inom FOA skaffade vartefter egna minidatorer. Frågan är dock så här efteråt om det var så billigt! Den forskare som blev satt att sköta själva systemet vid sidan om sitt vanliga forskningsarbete kom i flera fall att bli mer och mer engagerad med driftsfrågor. Det blev en dold kostnad som nog inte hade uppmärksammats i inköpsbudgeteringen Dator precis som motor eller traktor! Notera här att jag har börjat använda termen dator i stället för datamaskin. Under 1970-talet uppfann/lanserade professor Börje Langefors vid KTH ordet. Det väckte stor debatt i fackkretsar men blev senare så accepterat att man idag inte tänker på hur det tillkommit Att umgås med datorn Från början var man tvungen att besöka den stora centrala maskinen (Besk, IBM 7090, IBM 360/75) för att beställa körningar. För oss på FOA på Karlavägen/Linnégatan var det ett mindre problem. Men för användarna på mer avlägsna institutioner blev det alltså att till att förflytta sig och sin kortbunt. Det var givetvis inte populärt. Jag minns inte om man redan vid starten av IBM 360/75-systemet själv kunde initiera körningar. Det fanns en stor kundmottagning där man lämnade in sina körningar och där man hämtade resultat och utskrifter. Den kompletterades senare av ett kundrum med kortläsare och printer där man själv kunde starta jobb och ta hand om listorna (resultatutskrifterna). Från att ha suttit själv på kammaren fick man nu en ny kontaktyta i form av programmeringskollegor som väntade på sina arbetsresultat. I regel kunde de enklare jobben exekveras nästan direkt med ett par minuters väntan. Men ibland kunde det dröja och då kunde tiden utnyttjas till dataskvaller och frågor och tips från andra i samma belägenhet. Från detta kundrum kunde man se in i den stora datahallen (stor som en tennisplan) och personalen som jobbade där inne. Mest plats tog nog alla bandstationer. Alla kommer väl ihåg att så fort man pratade om datamaskiner i TV så visade man en bandstation i drift! Fördelen med S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 16(32) Utskrivet :18

17 insynen var att man kunde lätt kunde ana oråd när väntetiden började öka. Antalet personer som började flockas vid driftoperatörens arbetsplats mitt inne i datahallen, konsolen, var proportionellt mot ett befarat fels komplexitet. För det mesta löstes nog problem ganska snabbt, men när det stod 10 personer och tittade på konsolen (en mindre dataskärm), och inget hände på printern i kundrummet då vart det illa! Bara att återvända till sitt eget kontor Stopp några pinsamma episoder Vi programmerare hade börjat lägga märke till att mitt på dagen blev det under en period ofta stopp i datorsystemet och man tvingades starta om hela systemet (s.k. varmstart med kortare väntetid, eller kallstart som tog lång tid). QZ s personal flockades vid konsolen, och så fick man igång systemet. Men det hände oftare och oftare tills man kom underfund med att städpersonalen var i närheten av bandstationerna varje gång det blev stopp! Statisk elektricitet från dammsugning av heltäckningsmattorna! Den andra episoden var väl så pinsam. I kundrummet läste man alltså själv in sin kortbunt med program och styrkort. Det var inget konstigt med det. Men ibland blev det stopp. Man kunde bara läsa in kort! Hade man glömt den regeln eller råkade ha kvar ett styrkort som specificerade inläsning av hålremsa, så blev det också tvärstopp, med omstart av hela stor datorsystemet. Vid ett tillfälle så läste en medarbetare in ett jobb med ett sådant remsinläsningskort, stopp! Men utan att tänka på vad stoppet kunde ha berott på så kördes samma kortbunt in igen när datorn hade startats igen! Tvärstopp igen, gissa vad medarbetare tänkte på när han smög ut ur kundrummet inför alla väntande kollegor! 4 Nytt jobb Honeywell Bull Efter ca 10 år på FOA fick jag i slutet 1977 ett jobberbjudande på ett oväntat sätt. Det kom ett litet kuvert som endast innehåll en liten avriven papperslapp, där det stod Vill du börja på Honeywell Bull?. Det var underskrivet Lasse. Det var Lars Andersson som omnämnts ovan. Efter några år på FOA hade han gått till den öppna marknaden. HB var en fransk datafirma med ca 190 anställda. Den var inte lika välkänd som IBM på den svenska marknaden. Men många kände nog till namnet. Honeywell Bull hade profilerat sig med sitt Timesharingsystem, där många användare via terminal kunde koppla upp sig mot en central datamaskin. Man hade en stor datahall i gatuplanet i ett av Hötorgshöghusen. Där kunde man se personal i långa vita rockar som jobbade med datautrustning, mycket imponerande. HB hade också vid den tiden kört flera annonseringskampanjer där små djur byggda av elektriska komponenter fångade uppmärksamheten. Det skapade en viss nyfikenhet, men efter anställningsintervjun blev jag mer intresserad, och löneanbudet för en statligt anställd var svårt att motstå. 4.1 Produktspecialist stordatorsystem 2 januari, 1979 klev jag in på min nya arbetsplats på Honeywell Bull på Sveavägen alldeles vid Norrtull i Stockholm. Det var första arbetsdagen efter nyårshelgen. Det blev lite av en kulturchock. Jag var väl lite tidig, och folk verkade inte vara riktigt på hugget. Man släntrade omkring i en lång korridor eller satt slött tillbakalutad i en soffgrupp. Min nya chef hade inte kommit, så när jag undrade var jag skulle sitta så var det ingen som riktigt visste. Du skulle väl jobba med Level 64 var det någon som föreslog, sätt dig i rummet där borta! Nu var det dock så att jag hade fått veta att det skulle heta Level 66! För det var HB:s stordatorserie på den tiden. Nå det redde upp sig snabbt, men kontrasten mot min gamla statliga arbetsplats var märkbar. Här var det andra regler för arbetet som gällde. Och så fanns det Säljare. Mer om det senare. Jag skulle arbeta som produktspecialist på programvarusidan. Det innebar att jag skulle assistera säljarna vid deras kontakter med kunderna. Det visade sig snabbt betyda att kunna lite om många olika produkter. HB hade vid denna tid ett tiotal kunder inom segmentet stordatorsystem och ville givetvis hitta nya kunder. Det betydde att jag skulle lära mig nya program som var på väg S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 17(32) Utskrivet :18

18 att lanseras. Men det fanns också nya versioner av program som kunderna redan hade. Men det räckte inte med det. Vissa kunder hade äldre versioner av programmen och skulle övertygas om att det var dags att uppgradera till det senaste. I praktiken betydde det att det fanns tre versioner av varje program som jag skulle känna till den gamla, den nuvarande och den kommande. Programfloran omfattade operativsystem, programmeringsspråk, kommunikationsprogram, tillämpningsprogram - också kallade applikationer. Det kunde vara ekonomisystem, banksystem, databassystem eller transaktionshanteringssystem mm. Jag blev lätt panikslagen vid tanken hur mycket jag förväntades kunna. Jag var ju van vid ett enda system, CORSAIR, som även om det var stort, i alla fall höll sig inom ett begränsat ämnesområde. Givetvis fick jag snabbt gå några kurser. Den första behandlade ett databassystem. Kursen skulle äga rum ute hos en kund eftersom HB inte var stort nog i Sverige för att ha någon egen stordator för utbildningsändamål. Vi var en mindre grupp, några från HB, och några representanter från olika kunder. Läraren gjorde tyvärr inte det bästa intrycket. Uppenbarligen hade han just fått programmanualen uppkopierad på overheadblad, för han började kursen med att visa blad för blad från sidan 1 och framåt. Han visade titelsida, förord, innehållsförteckning osv. Det blev väl 10 blad innan vi kom fram till den första riktiga sidan. Han kunde nog sin sak men var inte någon lysande pedagog. Och kursen stördes också mycket av att datorn trasslade och inte var tillgänglig all den tid vi behövde. Efter kursen trodde säljarna att nu var man expert och färdiglärd! Alltså förväntades man kunna träffa presumtiva köpares specialister inom området. Men det förstår ju alla. Utan att ha jobbat praktiskt med ett programsystem, så går det inte att vara så duktig att man kunde matcha kundens personal som kanske jobbat flera år med just det aktuella programmet. Och det här var bara ett program. Jag skulle i början inrikta mig på databaser och söksystem eftersom mina kunskaper om CORSAIR bedömdes passa in. 4.2 Företaget Honeywell Bull Företaget som jag började jobba på 1979 hade en lång förhistoria i olika skepnader med olika namn och ägare. Det började med norrmannen Fredrik Rosing Bull ( ) som arbetade i Norge i början på 1920-talet med hålkortmaskiner för summering och sortering av försäkringsdata. Han lyckades göra maskiner av hög kvalitet och till lägre pris än Hollerithsystemen från IBM. Han dog tidigt. Hans patent köptes av schweiziska och senare franska intressenter. Samarbete skedde också med General Electric och Honeywell i USA och senare med NEC i Japan. Här kommer ett hopp i företagshistorien, men den intresserade kan titta på några länkar RCA och Bulls historia i Sverige Berättad 2005 av Olle Wallner som jobbade på RCA Hadar Schmidt som sålde diverse kontorsmaskiner, hade på femtiotalet agenturen för Cie des Machines Bull i Sverige. 1959/60 beslöt Bull att etablera eget dotterbolag i Sverige, varvid de som sysslat med Bulleriet på HS enleverades. Dessutom rekryterades ett antal nya medarbetare till Svenska Bull Maskin AB som förlades till Snörmakarvägen i Bromma. RCA (Radio Corporation of America) tillverkade under senare delen av femtiotalet den första heltransistoriserade datamaskinen för kommersiellt bruk och startade sitt europeiska dotterbolag i Sverige 1960, med kontor i andra Maskinhistorik S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 18(32) Utskrivet :18

19 höghuset vid Hötorget. Där satte man upp "Stockholm Data Center" med den dåtida stora datorn typ RCA 501 i en lokal mot gatan med stora glasfönster där det tekniska underverket kunde beskådas av förbipasserande. Konsolen som var vänd mot fönstren såg ut som en 90 cm bred sekretär i borstad stål, hade ett tvåhundratal lysknappar i färgerna grönt, gult, blått och rött som lyste och blinkade. En i dubbel bemärkelse lysande eye catcher. RCA Sweden managerades av fyra amerikaner. Av för mig okänd anledning drog sig RCA ur europasatsningen och träffade en central överenskommelse med Bull i Paris om tillverkning och försäljning av den senaste datamodellen, RCA 301. Bull kallade den Gamma 30. I samband därmed slog man ihop de svenska dotterbolagen, amerikanarna åkte hem, folk från Bull tog över styret och firman flyttade till Sveavägen vid Norrtull. De flesta av oss följde med och fortsatte i den sammanslagna organisationen med nya kompisar och belgisk VD (Leon Philips). Jag droppade av i slutet på 66 och under åren framöver ersattes de flesta veteranerna av nytt folk. 4.3 Historisk översikt fram till 1982 Se not Bisysslan Som jag nämnt ovan var det stor skillnad på ett statligt och ett privat företag. På FOA förekom inte någon markant personalvård. På 10 år var det bara personalfest en gång vid ett 10- årsjubileum. Kaffebröd, även vid utländska besök, fick vi skramla till själva. Men på Honeywell Bull var det totalt annorlunda. Där fanns en personalförening med namnet Bisysslan som stod för arrangemangen. Namnet var mycket välfunnet. Det sades komma från kvartersnamnet Getingen där vårt kontor låg. Det var en del av Norrtullspalatset som vätte ut mot kungliga Hagaparken, fint värre. Personalfester hölls varje månad med undantag av sommarmånaderna. Vårfest med respektive, julfest för familjerna (min dotter Camilla växte upp med dem, trollkarl, julfilmer och godis), kräftskiva, skidresa, och olika temafester med mat och dryck och dans. Och dess utom höll företaget olika planeringsträffar och kick-offer. Nytt år betydde konferens i fjällen, där lärde jag mig utförsåkning. Det var tufft första gången, uppvuxen i Skåne som jag var. Någon videofilmade våra bravader vid min första resa till Åre, men vid den stora visningen på kvällen 24 Ur Honeywell Aktuellt 1978? S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 19(32) Utskrivet :18

20 blev det tablå kameran hade inte fungerat! Jag hade verkligen hoppats på att få se hur jag som ren nybörjare kämpade i parallellsalomtävlingen. Om någon skall harangeras för att Bisysslans fester var så uppskattade så är det framlidne Birger Stenfors, ordförande i många år. De som arbetade i styrelsen fick verkligen slita med allt möjligt. Handla, laga mat, diska och sköta allt! Mina första 15 år inom företaget var fyllda med resor och intensivt arbete, men senare ville jag betala tillbaka lite av allt det trevliga jag fått vara med om. Jag blev först kassör i Bisysslan och senare ordförande under 5-6 år. Flera anställda som slutade frågade mig hur Bisysslan var organiserat, de ville implementera idén på sin nya arbetsplats. 4.5 X-Bull Den gamla Bullandan finns kvar ännu 2007 Gamla Bull:are (företaget hade bytt namn till Bull på 1990-talet) som gått till andra företag i den allt hetare databranschen, fortsatte att träffas. I mitten av 80-talet beslöt man att organisera träffarna och X-Bull bildades, ganska informellt, men med återkommande träffar varje år. Även här kom Birger Stenfors med i bilden som drivande fram till sin död. När vi 1993 flyttade från kontoret vid Norrtull ut till ett nybygge i glas och betong, där vi till en början hade hela husets 9 våningar. Det hade nog varit billigt att hyra efter att ha stått tomt i några år direkt efter färdigställandet i Mörby Centrum. Före flytten träffades alla dåvarande anställda och alla som tillhörde X-Bull för en gemensam avskedsträff. Det var en fantastisk kväll med mycket nostalgi. Alla trängdes på en lite för liten yta. Vart man än vände sig dök det någon gammal arbetskamrat som man inte sett på flera år. Det kändes alldeles överväldigande. Efter Birger kom jag 2003 att ta över det mesta arbetet med X-Bull. Vi har letat upp gamla Bull:are och har nu kontakt med flera hundra. I höstas var vi över hundra som träffades. Många berättar för mig om Bull-andan som man tycker är unik, och det säger även de som jobbat många år på många andra företag. 4.6 Säljare och säljare En framgångsrik säljare var den stora stjärnan på firman. Så länge han lyckades var hans ord lag. För att lyckas gällde det för honom att kunna använda bolagets resurser på bästa sätt. Han hade ett säljmål uppsatt. Det bestämdes i slutet på föregående år och baserades på årets resultat. Han förväntades kunna spänna bågen högre och högre. Nådde han säljmålet belönades han rikligt, men annars kunde lönen nog kännas besvärande låg. Att sätta säljmål var förenat med taktiska prognoser om framtiden. Vad behövde kunden? Vad måste han köpa? Vad visste säljaren och hans säljchef? Vilken press satte huvudkontoret i Paris? En säljare som inte direkt ville avslöja vilka blivande kunder, s.k. prospects, han hade på lut, fick en tuff omgång med företagsledningen. Säljare skulle ju hålla kunderna nöjda. Det var alltid lättare att behålla en kund, än att skaffa en ny. Det gällde speciellt för stordatorkunderna. En dator investering på 70- och 80-talet var ofta en mångmiljonaffär, även i dåtida penningvärde. Kundernas önskemål var A och O. Behövde kunden support eller utökning av sitt system, så gällde det att säljaren kunde effektuera det omgående. Utrustning som inte behövdes hos en kund, kanske kunde passa hos en annan. En av våra säljare hade så bra koll på sina kunder att han alltid kunde sälja vidare gamla skrivare och terminaler till nästa kund utan att de över huvud taget behövde stå i vårt centrala lager. Han hade ett eget mellanlager i sin källare. S-S Tersmeden. Fil: IT-historia v2.3 bildförminskning för websid. 20(32) Utskrivet :18