Det var hårda och tunga år då detta tilldrog sig. Runt om

Transkript

1 En bysägen från Karl XII:s lid oth dess hislorisiia ballgrund. l Av Erik Modin. Det var hårda och tunga år då detta tilldrog sig. Runt om i landet hade det länge rått hunger och dyr tid; hela raden av år på 1690-talet hade givit missväxt, framför andra det sorgligt minnesvärda året 1697, "svartåret", då nästan all gröda, även foderskörden, slog 'fel. Och så kom kriget ovanpå. Sedan gångna svåra tider lågo här och var gårdar, ja hela byar öde. Man har trott, att sådana varit minnen enbart av digerdödens härjningar. Men andra hemsökelser, hårdår, utskrivningar och annat lade även gamla boplatser och odlingar i ödesmål, och ingen mäktade bringa dem upp i hävd igen. En sådan by eller bondgård var Västra Nyland i Multrå socken. Från långt tillbaka hade den legat som utjord under andra byar inom och utom socknen. Dess ringa åker hade blivit ängesland eller rent av lötesmark, som bärgades och betades från skilda håll, och genom den ständiga "avförseln" av grödan från bymarken kom denna efterhand i den största vanhävd. Mellan ej mindre än fem olika byar delades den tidvis: Östra Nyland, med vilken den tidigare sammanhört, och Hågesta i Sollefteå socken samt Käll, ihakesta och Skedom i Multrå, ja ett slag hade den legat också under Klovsta, den gamla odalbyn längst österut i socknen på samma sida om älven. Det var dock så tidigt som vid mitten av 1500-talet. Om huru Västra Nyland vid slutet av 1600-talet äntligen togs upp ur sitt ödesmål berättar en sägen. Hakestabor hade då där slåttes- och betesmark ävensom

2 fäbodställe, trots att älven ligger emellan och det måste ha varit bra besvärligt att föra kräken fram och åter över denna, ty den flyter här med rätt stark ström mellan strändernas höga nipor. Ännu är det emellertid på Nylandsbyns område en grön markfläck ner mot älvstranden, som kallas "Fäbovallen"; det var där "hackesteras" fäbodhus stado. Alldeles utan samband med sin förra självständiga tillvaro var dock byn eller gården icke. Änkan >efter den siste fattige åbon bodde ännu kvar i den bristfälliga gården. Dit kom en dag en främmande man, som var ute i tanke att skaffa sig något >eget. Han hade fått höra talas om den ensamma änkan och blev nu stannandes hos henne. Han säges ha varit ryss och hetat Tomas. En duktig karl tycktes han vara, och han började styra och ställa hos änkan så, att det såg ut som han tänkte hli kvar där. De förfallna husen begynte han bättra på och även rusta i jorden, alldeles s'om om han räknade stället som sitt. Detta blev så mycket troligare, som det glunkades, att änkan hade i tankarna att gifta sig med honom. Något måste göras för att få bort honom; det var ju flera, som hade anledning till det, men hakestaborna toga detta efter någon överläggning på sin lott. Man kom överens om att bege sig till landshövdingen eller guvernören, som han på den tiden kallades, och söka få hans tillstånd att jaga bort inkräktaren. En sommar fram i "huvela" toga hakestaborna sin skötbåt - på den tiden hade man också här uppe i landet sådana håtar, enär man idkade strömmingsfiske vid kusten - och foro utför älven, den nye ovälkomne grannen ovetande, som de trodde. Men denne hade fått nys om deras planer, och från gården sör om ån såg han, då det bar iväg, och förstod vad saken gällde. Huru skulle han bara hinna i förväg för att söka försvara stället? Han betraktade detta redan som sitt; därom hade änkan och han kommit överens. "Du ha n bra n häst, Tomas. Ta å ri!" rådde hon. Rådet var det bästa, han kunde få, och han var ej sen att följa det. Opp på hästryggen, och ut efter ådalen till Härnösand! Han 85.._ ,,?

3 4 86 hann den nio mil avlägsna staden före de roende hakestamännen. Då han kom ridande in genom tullen på sin lilla, blacka häst, råkade han,en herreman, som tilltalade honom: "Du har en bra häst, du gubbe. Ska du hit å sälja n?" "Nej", sade Tomas, "jag är hitkommen i,ett angeläget ärende till guvernören". Och så omtalade han för den vänlige herremannen, att han skulle försöka få träffa denne iför att utverka sig skydd för ett ställe, han slagit sig ned på uppe i landet, men som bönderna där ville ta ifrån honom. "Kan Herrn hjälpa mig hos guvernören, så att jag får besittningsrätten till stället, så ska Herrn få min häst", tillfogade Tomas, ty han såg, att herremannen nog var en, som kunde göra något och att han hade goda ögon till hästen. Nu ville det sig så, att det var självaste guvernören, han talade med. Denne var en välvillig och hjälpsam man, och han tog sig an den rättframme och ivrige mannens sak. Om det var för hästens skull eller på grund av de goda skäl, Tomas kunde andraga, därom yttrar sig ej sägnen. Men händelserna utvecklade sig så, att Tomas ryss omsider blev innehavare 'av Västra nylandsbyn. Och där sitter än i dag avkomlingar av honom, nu i 7:e led, som ägare av andelar i byn. På ien av dessa hemmansdelar är en gärda, "Ryssgärdan", som minner om honom, som tog upp byn igen. Så långt sägnen. Många sådana leva i bygderna från svunna dagar. Det är klart, att de, såsom allt annat, under tidernas lopp förändrats. De första berättelserna om en timad händelse fingo än den tillsatsen, än en annan allt eftersom de gingo från mun till mun, från släktled till släktled. Och så blevo de stundom till vidunderliga historier, som ha bra litet med verkligheten att skaffa. Andra sägner ha i det stora hela bevarat sanningens prägel. Det är ej så ringa intresse med att undersöka, hur det kan vara med den ena och den andra. Se här vad tillgängliga urkunder låtit oss veta om Tomas ryss och Väst-nylands återuppbyggande.

4 För det första säga oss Multrå sockens äldsta kyrkoböcker, att Tomas ryss verkligen funnits till och burit det namnet. I "1708 års bänkelängd" nämnes som åbo i Nyland "Tomas i Nyland". De tidigaste längderna, från åren 1689 och 1692, nämna däremot ej alls varken byn, som nu låg öde och tom, eller den man, om vilken det är fråga, varav det vill framgå, att denne Tomas måste ha bosatt sig där mellan åren 1692 och En längre fram anförd rättegångshandling visar oss, att detta måste ha skett just år Ej så få odlingslägenheter i Norrland hava upptagits av ryssar, vilka under krigstider som desertörer eller fångar kommit hitöv,er och stannat i landet. Tomas ryss kan då ha varit en sådan. Sannolikare synes det mig dock, att han varit en f i n s k man. Därför talar icke allenast namnet Tomas, vanligt bland finnarna, utan också ryktet om hans skicklighet som smed, vilken färdighet långt framåt i tiden gått i arv som ett släktdrag bland hans avkomlingar. Många av de invandrande finnarna voro skickliga smeder. Även hans religiösa ställning talar för, att Tomas var finne, han synes nämligen ha varit lutheran, ej katolik såsom ryssarna. Men finnarna voro illa tålda på den tid här är fråga om, nästan sämre än ryssen, på grund av den godtycklighet de nedsatte sig och foro fram på böndernas skogar. Tomas kan för att förvilla, ha givit sig namnet "ryss". Att nu denne nylandsbo haft tillnamnet "ryss" framgår av Multrå sockens dopbok för år Där står antecknat av den gamle kyrkoherden Olaus Norrei hand: "24 Aug. döptes Tomas Ryss 'Son (skall vara dotter) Barbro, Nata 31 januari". Under år 1702 läses: "4 Febr. döptes Tomas Ryss son från Nyland Johannes, Natus 31 januari". Och i dödboken för Sollefteå år 1711 står: "Tomas Ryss dotter Brita från Nyland bleh död 17 nov. Lefwat 20 åhr sacktmodigt och gudeligen. Ligger i Sollefteå kyrkiagård effter åhn icke bar". Denna dotter måste ha varit Tomas' styvdotter, en dotter till hustrun i hennes förra gifte. 87 _ iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiill'- J

5 1.:~". 1 l' 1... J 88 Men för att vinna närmare underrättelser är nödigt gå till samtidiga rättshandlingar. Vad låta då dessa oss veta? Från skilda sådana ha uppgifter kunnat sammanföras vilka ge följande vid handen. Aret 1695 satt enligt Sollefteå dombok som åbo på Västra Nylandshernmanet hustru Gerlrud Wastes- eller Sylvestersdotter, nyss bliven änka efter en Abraham Eriksson från den angränsande byn Övergård i Sollefteå socken. Mannen hade i livstiden av länsmannen Per Månsson i Hogesta köpt "Sex sädesland iord i gambal skatt", förmedlad (d. v. s. nedsatt i följd,av hemmanets försämring) till 2 4 / 10 sädesland "ny skatt". Köpesumman uppges till 67 daler kopparmynt, eller i nutida mynt ungefär 58 kronor - en ringa summa, avspeglande både det dåtida låga jordvärdet och hemmanets förfall. I ett domstolsprotokoll av ett senare datum sägs, att länsmannen köpt dessa sädesland år 1690 aven bonde i Hakesta, Hans Eriksson, sedan byn (V. Nyland) kommit i "skauewrak", alldenstund ägaren ej längl'e kunde eller ville utgöra kronoskatten därför. Med denna änka hade Tomas Hermansson, alias Tomas Ryss, gift sig något av de följande åren, och med henne'bekom han sålunda stöue delen av hemmanet eller byn. Men såsom redan är sagt, var det flera, bl. a. hakestaborna, som vid denna tid ansågo sig som ägare av delar i denna och nu framkommo med anspråk därpå. Upprepade tvister vid häradstingen utspelades på grund härav. Ej allenast den nu avlidne länsmannens änka "hustru Dordi i Hogesta" försökte återbekomma den av hennes man försålda andelen i Nyland, utan också en svåger till Tomas Hermansson, Jon Wastesson i Öster Nyland, och i all synnerhet de nämnda hakestaborna uppträdde gång efter annan vid tingen för att beröva Tomas hesittningsrätten. Ivrigast var bonden Per Persson i Hakesta. Denne sade sig "lång,tijd hafft och hergat en Slottswedia i Wäster Nylandz åberget, den åhrligen gifwer 2 gillingar hö, jämbwäl för 8 åhr sedan rödt och optagit sig en annan Slottesswedia ett styckie uthan för", såsom det sägs i en inlaga till rätten. Vid tinget 1709 begärde samme man under uppgivande,

6 att han ägde 4 se1. i Wäster Nyland och att han därjämte hade tillstånd av rätte ägaren att "oplösa" (tillösa sig) 3 1 / 3 se1., som hört hans granne Hans Eriksson till, att också få "oplösa the öfriga 2 2 / se1., som Dordi i Hogesta tillkommit", men som och 3 hennes man sålt till Abraham Eriksson och sedan till hans änkas senare man Tomas Hermansson, vilken han, Per Persson, ~~n..~,- "'\\\<c \~ \'-~"'- "\\~\<c'-w~~~1\. "~\.I\."t\.\.~~', Det var sålunda en trasslig härva i vilken Tomas råk,at genom sin förbindelse med änkan Gertrud Wastesdotter. Och det är i dessa sina trångmål han synes ha vänt sig till en myndighetsperson för att få hjälp. Skedde nu detta så, som sägnen vet berätta, måste Tomas från guvernören ha blivit hänvisad till häradshövdingen i orten, Lars Stridsberg, för att bli hulpen. En till denne "Edle och wällagfarne, höggunstige Herr~e" uppsatt skrivelse, ujndertecknad av "ödmiukaste Tiänare Tomas Hermansson i Wäster Nyland" är ännu i avskrift eller måhända koncept kvar uti en av Nylandsgårdarna. Från sin gård Sundby i Boteå lämnade häradshövdingen det "gunstiga svar", som begärts. Eller var det måhända till denne, som den i sägnen åsyftade färden företogs och har han under tidens gång kommit att förväxlas med "guvernören"? Ty något ingripande från hans sida har man ej spår av varken i tingshandlingarna eller i gårdens ovanligt väl bevarade handlingar. Hur nu härmed kan förhålla sig, det vid!sollefteåtinget år 1709 givna domslutet blev avgörande för Tomas ihermanssons besittning av Nyland, och det må därför anföras: "Så emedan Pehr Pehrsson iemte,the flera, som nyttiat Wäster Nyland ehter ofwanbem:te 4 säland, nemhl. Johan Persson i Kiäll, Waste i Öster Nyland, dess änkia hustr. Brijta och hans son Jon Wastesson,een lång tijd giort afförtzel, hwarigenom hemmanet är kommit i skattewrak, så att för the 4 säland är inthet mehr skattat till Chronan om åhret än 11/ 3 seland, ty faller det här för rätten betänkligt att utdrifwa den, som sig på detta godz förfiorton åhr sedan nedsatt att oprätta Rööken igen, innan Pehr Pehrsson betalt Chronan all den skada, som

7 r 3 90 är tagen för förflutna åmen på a{gående Ränta att therigenom wijsa sig een rätt skatteman wara". Pehr Pehrsson hade också ej bevisat sig vara ägare till alla 4 seland, alldenstund Wastes i Ö. Nyland änka, "hustru Brijta jämwäl will råda 2 seland, dem hon öfwerlåtit till thenne sin måg Thomas Hermansson, efftersom han är blefwen sittiandes i Wäster inyland att hemmanet oprätta igen". Vad angingo Hans Erikssons i Hakesta barn, så hade de ingen rättighet till de uppgivna 3 1 / il sel., enär deras fader "afsagt sig denna iord wid förmedlingens åkommande (= när ny skatt åsattes hemmanet) år 1695, då han överlåtit dem till Per Månsson i Hogesta". Barnen sade sig ej heller ha givit Per Persson "lov :att tala på denna iord hwari han ingen deel egt eller eger". Den påstridige Hakestabondens talan blev alltså helt ogillad vid häradsrätten och sedermera också på lagmanstinget, dit han vädjade. Därmed var "hackesteras" innehav av jord söder om ån till ända och Tomas i okvald besittning av jorden. Den omtänksamme Tomas Hermansson begärde sedermera,att få "oplösa" också de 2 2 / 3 sel. gammal skatt, som Johan Persson i Kiäll "bergade och skattade för", att såmedelst komma att "besitta hela godzet i Wäster Nyland". Hans ansökan synes ha beviljats, ty längre fram finner man honom.i jordeboken (där dock hans namn råkat skrivas "Hemingsson") irrförd som ensam ägare av denna by med 10 seland skatt, såsom den i dag har. Ar 1733 gjorde "gambia smeden" Tomas Hermansson "byte och arfskifte" mellan sina tre barn, J ohan och Abraham Tomassöner och dottern Margareta, gift med kronobåtsmannen Hans Hake. Det visade sig då, att den utarmade gård, han under så många motigheter tillkämpat sig, i hans tid märkligt förkovrats. Även detta synes tala för att Tomas ej var "ryss" men finne. Liksom så många andra sådana blev det den långväga främlingen beskärt att göra en mödofylld och god insats i ortens odling, varom också slutorden,i bouppteckningshandlingen bär vittne: "Tomas Hermansson, som låtit detta Byte anställa, säger sig vara en gammal utarbethader man om

8 sina 95 åhr och således intet wijdare känna sig, jemte sin hustru Gertrud Wastesdotter, som också gammal och swag är, om 69 1 / 2 åhr, mächta något hemman uppehåla och förestå: Therföre Thomas afsäger sig och lämbnar hemmanet samt hushåldzbekymret till hemmawarande Sohn Abraham att uppehålla och therför hädanehter anskrifwas". 91 r,;~,t " _ IIIIiiiIiIIIIiiIiiIII...--."",j