Förfäderna i Värend. En släktkrönika

Transkript

1 Förfäderna i Värend En släktkrönika Rolf A Karlsson

2 Midsommar 1893 i Hössjö Nilsagård efter mina farföräldra Anders och Mathildas bröllop. Anders i hög hatt längs fram och till vänster grannarna från Persgård. Till höger i bakgrunden ser vi på bänken Anders mor Lena Kajsa och Mathilda. På framsidan: Den klassiska värendsdräkten är både färgglad och estetiskt tilltalande. Det rödvita bandet om håret visar att flickan är ogift. Den gifta kvinnan ska bära en vit klut som huvudbonad

3 Förord Mina förfäder levde med få undantag i Slätthögs och Moheda socknar i bondelandet Värend. Mitt släktträd sträcker sig 13 generationer bakåt och består för närvarande av 180 anor. Den äldste i trädet är Bror Persson, död omkring Från några generationer bakåt var den stora majoriteten självägande bönder på små gårdar vars levnadshistoria för de allra flesta av dem är okända. Men några undantag finns. Några bönder var relativt välbärgade vilka vi vet en hel del om liksom för några riksdagsmän och krigsmän. Några hade tvivelaktig karaktär men någon fälld lagbrytare med undantag av horsbrott har inte hittats bland förfäderna. Men det förekommer både mördare och tjuvar på sidolinjerna. I denna skrift har jag valt att skriva om en handfull förfäder som är kända. Det handlar således mest om de som hade högre positioner i samhället. Inte om de som var fattiga småbönder med stora barnkullar och som arbetade hårt för sin överlevnad i en karg och stenig hembygd. Om dem finns få skildringar i de historiska källorna. Därför inleder jag mitt persongalleri med Den okända bondhustrun. Att släktforska är inget ensamjobb utan består mycket av kontakter med andra släkt- och hembygds-forskare som forskar inom samma område. Från dem har jag fått mycket information. I denna skrift citerar jag text från bl a Gustaf Hjelmgren och Ann-Mari Nilsson. Gustav Hjelmgren var bror till min farmor och skrev en släktkrönika troligen på talet. Ann-Mari Nilsson från Hjortsberga är aktiv i Norra Allbos hembygdsförening och har bl a publicerat skildringar i föreningens årskrift Värendsbygder. Från Rune Johansson i Rydaholm har jag fått utdrag från Allbo Häradsrätt domböcker. Andra personer jag citerar är min kusin Inga Johansson, hembygdsforskarna mm Alvin Andersson och G Cederth. Från konstnären och författaren Björn Gidstam har jag tagit illustrationerna från bokverket SMÅLAND Strövtåg i en gammal kulturbygd, utgiven av 1983 samt text från boken DET GAMLA LANDET, Strövtåg i Värend utgiven Två av mina mest uppskattade böcker i min boksamling. Efter varje namn är mitt släktskap angivet. Exempel : ff mf m = farfars morfars mor 3

4 Historisk bakgrund Carl Jonas Love Almqvist skriver i sin Monografi: Norden (Sverige och Norge), ensamt bland alla länder i Europa, besitter under namn av bönder en folkklass i samhällets botten som sedan urminnes tider redan åtnjuter politiska rättigheter Blendasägnen och Värendskvinnorna Enligt den omdiskuterade Bländasägnen gjorde Blända med en kvinnohär processen kort mot invaderande danskar. Efter denna händelse skapades den s. k. Värends häradsrätt som innebar att: Slätthögs kyrka Bondelandet Värend uppstod under medeltiden kring sjöarna Helgasjön, Åsnen, Salen med flera. Namner Värend anses betyda landet rikt på vatten. Kyrkan och kristendomen hade stort inflytande och redan på 1100-talet bildades Växjö stift som under medeltiden endast omfattade Värend. Vägarna gick förr vintertid främst på tillfrusna vatten. Detta förklarar tillkomsten av det egendomliga namnet Växjö, vilket tros komma från väg-sjö. Utmärkande är att milsvidda skogar bildade effektiva gränser runr hela Värend. Kulturgeografisk kan man indela det i två skilda områden: den relativt tättbefolkade centralbygden kring de stora sjöarna och den glest befolkade skogsbygden som omger denna. Mina förfäder levde och verkade som bönder i den senare. Vid arvskifte skulle syster ärva lika med broder och hustru lika med löst och fast (till skillnad mot övriga Sverige där syster ärvde hälvten). På sin bröllopsdag skulle värendskvinnan få rida till kyrkan under musik av trumpeter och pukor, som om hon drog ut i fält. Och som minne av sin tapperhet bar hon om livet fälttecknet, det breda, röda skärpet. Domböcker från 1600-talet bekräftar att denna bröllopssed då fortfarande var i bruk. Min mor Astrid lät sy upp en Värendsdräkt på 1950-talet som hon bar med stolthet vid några tillfällen. Från mina föräldrar fick jag höra talas om Bländasägnen för första gången. Linne skriver om värendskvinnornas högtidsdräkt att den är den täckaste och dyrbaraste han sett hos allmogen i riket. Och Linne var ju en av sin tids mest beresta och observerande personer. Denna prakt fulländades också genom den skönhet kvinnorna i detta land själv utsstrålade. Krok anmärkte på sin tid om qvinno-könets fägring i Värend: ty i 4

5 alla orter i Sverige som jag besett, har jag ej funnit det könet så allmänt vackert som i de socknarna. Kartan visar Värends storlek och läge i södra Sverige samt häradsindelningen.(allbo härad nr 5) talet Värend var en gränsbygd och drabbades av både dansk-krig och inbördeskrig såsom Dackefejden. Det sista var Kalmarkriget som utbröt Värendsborna gick man ur huse för att försvara sig mot ett anfall från 2000 danska soldater. Nu hände den stora katastrofen. Bönderna mejades ner. En förteckning finns över de kvinnor och barn som miste sin man resp far till följd av slaget. För Slätthögs del 30 änkor och 132 faderslösa barn. Då många ogifta karlar också strök med måste en stor del av den arbetsföra manliga befolkningen ha strukit med. Mer än 210 gårdar i Allbo härad skövlades och förstördes. I början av seklet rådde dessutom fortfarande den lilla istiden (åren ) och kampen om tillvaron var kärv. Kartan visar sockenindelningen i Värends nordvästra hörn. (Slätthög nr 45; Moheda nr 44, Härlöv nr 43, Kvenneberga med Hjortsberga nr 47) Under resten av århundradet blev klimatet bättre och folkmängden i Släthög var i slutet av seklet knappt 700 personer. Bönderna fick betala ett högt pris för kungarnas stormakts-ambitioner. Under seklet tredubblades skattetrycket. Kronobergs län bildades av Värend och det väster om liggande Finnveden. Härads-indelningen innebar att Slätthög med angränsande socknar bildade Allbo härad talet Under de första två decennierna av talet rasade Karl XII:s krig och därefter fick landet äntligen njuta av en längre fredsperiod. Under seklet fördubblades Slätthögs befolkning till ca 1400 invånare. Den har kallats frihetstiden men var en tid av tvång för bonde-befolkningen. Exempelvis kunde det bli böter om man: -högg stubbar i skogen högre än ½ aln -malde mjöl i egen handkvarn -använde manliga vallhjon pga risken för tidelag 5

6 -bar dyrbara kläder (exempelvis Värendsdräkten) -köpte sill i Blekinge svedjade sin skog för att där odla råg och senare potatis Naturasamhället drabbades periodvis hårt vid år av missväxt. År 1729 rådde torka. År 1757 skänkte ryske kejsaren mjöl som Slätthögsborna får avhämta i Norra Åreda. År 1783 var ett fasans år med regn och kyla och på våren 1784 var nöden fruktansvärd. Detta var konsekvenserna av ett stort och långvarigt vulkanutbrott på Island som skapade missväxt i hela nordvästra Europa. Boningshusen hade under 1700-talet oftast bara en våning. Husen inrymde vanligen en storstuga som ofta var sammanbyggd med visthusbod, bakstuga, brygghus och vävkammare. Alla hus framtonade i grått med gräsbevuxna tak talet 1800-talets Småland präglades av en befolkningsexplosion på landsbygden med stor barnadödlighet. Barnen som växte upp fick svårt att försörja sig som vuxna. Det byggs mängder av torp och backstugor i byarnas utmarker. Under andra halvan av seklet blev emigrationen till Amerika räddningen för mångas försörjning. Slätthögs socken ökar sin folkmängd under perioden från ca 1400 till ca invånare vilken är socknens historiska toppnotering. Därefter slår den stora utflyttningen igenom och i slutet av seklet är antalet invånare ca Under seklet drabbas man av tre svältperioder, den ena värre än den andra faller det inte en regndroppe från början av maj till mitten av september blåser det så hårt och kallt efter jul att man eldar hela nätterna och man ligger i sängen med vadmalsrock och stövlarna på. Det året regnar det oavbrutet sedan midsommar så all skörd ruttnar. Under åren inträffar den svåraste missväxten i mannaminne blir skörden sämre än vanligt på grund av mycket regn blir istället ett torkår. Från maj till september kommer det inte en droppe regn och skörden spolierades så gott som helt. Vintern rådde hungersnöd i Allbo härad. Nödbröd bakades på bokbark, halm, agnar, torkade potatisskal m.m. Det berättas om en hop barn i Moheda vilka av hunger lagt sig att, likt djur, med tungan uppsamla den mjöldoft, som kunde uppsamlas från en urskakad säck. Lokala nödhjälpskommiteer skapades för att lindra den värsta svälten. Lyckligtvis blev skörden 1869 relativt god. Ståndsriksdagen avskaffades. Folkskolan infördes. Näringslivet liberaliserades som innebar att skråväsendet och städernas monopol på handeln avskaffades. Och järnvägens tillkomst bröt så småningom Slätthögs och Mohedas isolering när södra stambanan på 1860-talet nådde Moheda kyrkby där så småningom ett stationssamhälle växte fram. Bankväsendet var inte utvecklat på landsbygden, istället var privata lån mot revers den vanliga finansieringsformen. I början av 1900-talet tog Sveriges industrialisering fart och landsbygdens befolkning började minska till förmån för de växande tätorterna. Slätthög har nu en befolkning på ca 500 personer vilket är en femtedel av toppnoteringen i slutet av1800-talet. 6

7 Den okända bondhustrun Det finns få historiska källor hur de fattigaste förfäderna levde på sina små gårdar. I synnerhet gäller detta för bondhustrurna vars arbetsbörda mellan många barnsängarna är för oss nutidsmänniskor ofattbar. Vilhelm Moberg har skildrat en av många arbetssysslor för dem i MIN SVENSKA HISTORIA : Brunnen eller källan låg ibland avlägsen där vatten till både människor och djur på gården hämtades De klev om vintern genom höga snödrivor i sträng köld. De gick med en krans av isklumpar kring kjortelfållen, de slant i halka, de gick böjda och strävade mot blåsten. Genomblöta av höstens regnskurar, svettiga i sommarens hetta, famlande i vinterns mörker alltid bar de sina tunga vattenämbar från brunnen till stugan. De unga kvinnorna blev utsläpade gummor som bar sin vattenbörda på skälvande och svullna ben och ömmande fötter. Men tystlåtna och stilla gick de med dem till slutet. Av oket märkta och krökta människokroppar lades i kista i glömda gravar. Över deras gärningar är aldrig några minnesstenar resta. 7

8 Mordet i Hullevik Jöns Uhr (- 1690) mm ff mm fm mf ff och Måns Uhr ( ) mm ff mm fm mf f Jöns Uhr var länsman och nämndeman och antagligen den man som inköpte Uragården i Hössjö och också antog namnet Uhr efter gårdens namn. En länsman var en kunglig tjänsteman som bl a bevakade kronans rätt vid ting i civiloch brottmål. Måns Uhr var son till Jöns. I hans hem skedde ett hemskt drama 1618 som slutade med döden för en ryttare. Domstolsprocessen är ett exempel på att det fanns tidigt ett fungerande rättsväsen i vårt land. Men också att i 1600-talets Allbo spelade släkten, ätten en roll som vi får gå till dagens folk från Mellersta Östern för att om möjligt förstå vidden av. I detta fall grep släkten in för de dödsdömdas stöd och löste deras liv med en stort skadestånd. Ann-Mari Nilsson skriver: Måns Jönsson Uhr och hans hustru Ingeborg i Hullevik i norra delen av Slätthögs socken ställde till med kalas strax före midsommar Onsdagen den 10 juni kom gästerna ridande i det sommarfagra landskapet. Färden gick förbi Slätthögs kyrka över Berg, Skövelåkra, Tolestorp, Kulla, Bästerna och Föreberg ner till Hullevik. Från Hössjö kom Måns far Jöns Uhr med sina två söner Jon och Jöns. De två sistnämnda bodde i Tjust men var tillfälligt hemma på besök i Hössjö. Från Spårsås i Ör kom Anders, en svärson till Jöns Uhr och svåger till Jon, Jöns och Måns. Inga kvinnor var bjudna till festen. Anders i Spårsås hade tidigare lejt en ryttare från Klasentorp som skulle tjänstgöra i hans ställe. Dagen efter att gästerna anlänt till Hullevik kom denne man ridande dit för att köpa fisk. Halsten, som han hette, blev efter att Måns rådgjort med sin far inbjuden i huset. Att Halsten tackade ja till denna inbjudan skulle visa sig vara det största misstag han någonsin gjort eftersom kalaset slutade med att han miste livet. De suto och druko och voro lustiga mot aftonen står det i beskrivningen av festen. Under dagens lopp hade Halsten klagat på tjänstgöringen hos Anders men Jöns junior menade att han fått betalt för att åta sig uppgiften och inte hade något att gnälla om. Efter hand blev männen alltmer berusade och ordväxlingen allt hetsigare och slutligen slog Jöns en yxa i bröstet på Halsten. Det första slaget följdes av ytterligare ett slag denna gång i huvudet och ett tredje slag utdelades så småningom av brodern Jon. Till allt detta råkade en stackars gammal kvinna, vid namn Ingeborg, bli vittne. Hon bodde inhyses hos Måns och hans hustru i Hullevik och svor under de förhör, som så småningom genomfördes, vid sin salighet att hon skulle berätta sanningen om hur trätan uppstått och dråpet skett. Under detta kaos var enligt redogörelsen varken fadern Jöns eller brodern Måns inne i stugan. Anders var ute för att se till hästarna. Så småningom hörde Måns skrik från stugan och gick in. Han fann då den skadade Halsten som bad att Måns gosse skulle följa honom till Bästerna. Vid denna 8

9 tid bodde en man vid namn Håkan i Bästerna. Det var troligen Halstens bror, han som längre fram representerade släkten vid tinget Halsten var dock för svårt skadad för att ta sig till Bästerna, han lades till sängs i Hullevik och dagen efter var han död. Dråparna red med sin far hem till Hössjö. Man kan tänka sig att det var ett sorgligt följe som då passerade genom byarna i Slätthögs socken. Bara någon dag tidigare hade de ridit samma väg och sett fram emot festen hos sin nära frände, nu på återvägen var två av dem dråpare och fredlösa och måste snabbt ta sig bort från socknen. Det var också vad de gjorde. Bröderna Jon och Jöns tog sin packning och gav sig iväg till Tjust där de gömde sig i skogen under en tid. Efter nyår året därpå infångades först Jon och fördes till Slätthög. Han bekände att han och brodern båda slagit Halsten. Dennes släkt fick i samma veva 100 daler i penningar som en sorts skadestånd. Ovanstående redogörelse för brottet hittar man i protokollet för sommartinget i Aringsås den 16 juni 1619, alltså nästan ett år efter att mordet ägt rum. Trots att ett helt år gått utdömdes inget straff utan istället bestämdes att hovrätten skulle pröva saken. Ärendet var knepigt och häradsrätten tyckte sig inte kunna utfärda någon dom. Halstens hustru var redan omgift och hade gifvit sig till freds. Och vem av bröderna utdelade egentligen det dödande slaget? Relativt snart efter mordet hade det dock framförts misstankar mot både Anders och Jöns Uhr senior. Kanske hade de deltagit i misshandeln av Halsten? För att få slut på dessa funderingar svor Anders sig fri med en 12-mannaed den 2 november 1618 vid tinget i Moheda. Detta betydde att tolv betrodda män intygade att han inte hade något att göra med Halstens död. Nio av edemännen var från Örs socken. De övriga tre var Måns Uhr i Hullevik, Nils i Hullevik och så Anders själv. Den 4 november 1618 vid tinget i Härlatorp svor Jöns Uhr senior sig fri med en 6-mannaed. Hans edemän var Håkan i Lätthult, Simon i Lyåsa, Måns i Hullevik, Nils i Hullevik, Henrik i Fällorna och Markus i Lyåsa. De intygade att den misstänkte aldrig var vetandes eller vållandes eller giort något samråd med sina söner då de ihiälslogo Halsten från Klasentorp. Idag tycker många att det tar för lång tid mellan att ett brott begås och rättegången äger rum. Vad sägs då om att i det här aktuella fallet meddelades inte hovrättens dom förrän den 4 augusti 1624, alltså mer än 6 år efter dråpet, vid tinget i Aringsås. Båda bröderna dömdes att utan nåder mista liffuet androm till sky och uarnagell och att ståthållaren fullfölier medh executionen utan upskof. Allbo häradsrätts bödelsyxa Denna dom kunde dock inte fullföljas eftersom Jon och Jöns inte gick att få tag i. De anhöriga till Halsten var inte heller angelägna om att dödsstraffet skulle verkställas. De hade ju fått ekonomisk ersättning och förmår icke legga ifrån sigh en penningh och för den skuld 9

10 underdånligen bedier för dråparna om det mögeligen ske kunde att de ännu till liffvet måtte benådas. I den slutliga behandling av ärendet som ägde rum 23 oktober 1626 framgick det att 400 daler hade betalats till Halstens släkt. Saligh Halstens hustru hade fått etthundrade daler dhertill kiortel, kåpa och een fyra lodh skedh. Halstens två barn, Amund och Britta hade fått dela på etthundra daler. Dessutom hade ett antal gåvor i form av silver, kläder, ett rävskinn och en bössa överlämnats till den dräptes syskon och syskonbarn. Vid detta ting, som hölls i Aringsås, representerade Halstens bror Håkan Larsson släkten och förklarade att han, på allas vägnar, gav Jöns Jönsson Uhr och Jon Jönsson Uhr fri säker vänskap för broderns död. Därmed är saken utagerad helt i strid med hovrättens dom. Jon och Jöns fick aldrig något straff för dråpet bortsett från det ekonomiska avbräck det innebar för släkten Uhr att betala mansboten. Den impotente fogden Jöns Humble (-1690) ff mf mm mf f och fm mf mm mf f Jöns Humble kan sägas vara dubbel-ana till mig. Hans söner Sven och Lars är bägge mina anfäder. Sven genom min farfar och Lars genom min farmor. En av de äldsta gårdarna i Moheda socken är Torps gård. I 1545 års jordebok står gården som Frelsis godz. Torp beboddes under en lång följd av släkten Humble som tillhörde lokalsamhällets överklass. Förutom Torps gård ägde de många andra gårdar i bygden Jöns var frälseinspektör vilket innebar att tillvarata adliga gårdsägares intressen som att inkassera arrendet från frälsebönderna och att bevaka att gårdarna inte missköttes. Jöns inspekterade egendomar tillhörande Ludwig Camerarius och hans arvingar. Denne tillhörde en berömd tysk släkt och gick i svensk diplomattjänst under 30-åriga kriget. Som erkänsla blev Ludwig adlad i Sverige och fick gårdar runt Lessebo som förläning. Han var aldrig permanent bosatt i Sverige. Jöns Humble har gått till eftervärlden som den impotente fogden. På vårtinget 1685 i Allbo härad är Jöns beskylld för olovligt umgänge och barnavlande med unga Ingred Jonasdotter som är dennes svågers dotter. Han nekar och ord står mot ord. Han blev frikänd trots starka indicier eftersom han påstod sig vara impotent. Det svenska rättsväsendet var i allmänhet välfungerande men i detta fall kan nog sägas att Jöns utnyttjade sin ställning i samhället för att bli frikänd. Rättegången behandlas utförligt i Släktforskarnas årsbok

11 Den hårdföre fogden Sven Humble ( ) ff mf mm mf Sven Humble var son till Jöns Humble ovan och var liksom denne frälseinspektör eller frälsefogde på de camerariska godsen. Utöver bostället Torps gård ägde han ett flertal gårdar som utarrenderades. År 1701 förvärvades Vitteryd Södregård i Moheda socken och 1704 ett rusthåll i Vegby då ägaren inte kunde betala en skuld. Han ägde även Persgård i Hössjö under några år på 1720-talet. Den är granngården till min fars släktgård Nilsagård. Sven förekommer på ett flertal ställen i Allbo härads domböcker angående fastighetsaffärer men också i samband med slagsmål vilket tyder på att han var en hårdför frälsefogde. Herredagsmannen som skulle avsätta kung Karl XII Anders Gudmunsson (1650?-1736 mf mfmm fm f Anders Gudmunsson var riksdagsman som då kallades Herredagsman för bondeståndet. Han bodde och ägde en gård i Exhult och blev tidigt utnämnd till nämndeman. År 1686 köpte han Hela Uhragården i Hössjö, Slätthög av sin svärfar Nils i Sutarekullen för 100 silvermynt. År 1713 korades han av Allbo, Kinnevads och Norvidinge härader till att vara bondeståndets ombud vid en av Kungliga rådets beslutad sammankomst i Stockholm. Frågan var då, om man skulle avsätta Karl XII som satt fånge i Bender nere vid Svarta Havet. I fullmakten tillförsäkrades Anders respengar, 65 riksdaler, "att njuta av i dessa svåra tider". Under tiden bodde familjen på Uhragården. Riksdagen upphörde av sig själv i april 1714 sedan Karl XII skriftligt uttryckligen meddelat riksrådet att det var förbjudet att sammankalla riksdagen och att ständerna omedelbart skulle skickas hem. 11

12 Släktens förste ägare till Nilsagård Pehr Pehrsson ( ) ff mf ff f Nilsagårds manngårdsbyggnad på 1960-talet Pehr Pehrsson är den förste ägaren bland anfäderna till släktgården Nilsagård i Hössjö i Slätthögs socken. Gården har sedan gått i arv inom släkten fram till nutid. I jordeboken för Allbo Härad år 1701 finns för Hössjö Nilsagård noterat följande: Förmedlat mantal 3/8, antal bondehushåll 2, kronans dispositioner kavalleriaugment. Pehr köpte gården 1704 enligt fastebrev till höger ( köpekontrakt/lagfart) registrerat i häradsrätten). Säljare var Jonas Törelsson. Enligt jordeboken från år 1701 finns två bönder på gården, kanske var de Jonas Törelsson och Pehr Pehrson. Jonas Törelsson var egentligen styv-svärfader till Pehr Perssons hustru Ingeborg Persdotter. Möjligen kan Ingeborg tidigare ha varit gift med Per Lång som hade köpt del av gården år Pehr och Ingeborg fick minst tre barn, sönerna Nils och Jonas samt dottern Anna. Uppbud 10 oktober 1704 Pehr Pehrsson i Hössiö låter upbiuda 3/8 i bemälte Nilsagårdh i Hössiö, som han Kiöpt af sin Swärfader Jonas Törelsson i Herlatorp för 30 Dr Smt. Dito af sin Swåger Mattes Pehrsson för 10 Dr Smt, af sin hustrus Syster Kerstin Pehrsdotter i Hössiö för 10 Dr Smt. to hafwer han ärft uti bemälte gårdh 10 Dr Smt så att Summan blifwer 60 Dr Smt 12

13 Karoliner-ryttaren Olof Elmgren ( ) fm mf mm f som i Helsingborg hade förlorat sin häst och sin personliga utrustning där och stupade själv några veckor senare vid Lund. Kavalleriets anfallstaktik var att rida mycket nära varandra, knä mot knä. I fullt fart framåt med dragna värjor. I närstriden användes sedan även pistolerna. Det svenska kavalleriet under stormaktstiden var en mycket fruktad krigsmaskin. Det krävdes mycket övning och mod för både ryttare och hästar att i stridslarmet kunna attackera fienden i full fart tätt i bredd. I Smålands kavalleriregementes generalmönstringsrulla från 1712 står det: Olof Elmgren 26 års ålder född vid Calmare, är antagen i Skåne 2 november Han tillhörde Sunnerbo kompani, första kopralskapet i regementet. Rusthållet kallades nr 3 Elmhult och dess ryttartorp låg i Rothässle, Slätthög. Efter svenska armens undergång vid Poltava 1709 stampades det snabbt fram en ny arme i landet. Den sattes in vid slaget vid Helsingborg 1710 för att där mintegöra danskarnas återerövring av Skåne. Olof ersatte ryttaren Jonas Persson Under hans tjänstgöringstid var regementet stationerad i Sverige med undantag av de två misslyckade kampanjerna i Norge 1716 respektive 1718 där Karl XII stupade. Inför denna mobilisering noterades i Slätthögs kyrkbok: "Den 29 september 1718 lämnar friskytten Jonas Anders(son) från Hössjö, ryttarna Sven Svendberg, Sven Humble, Olof Elmberg och Daniel Lundberg sina gåvor till Slätthögs kyrka. Det är den sista stora hären Karl XII nu samlar mot Norge". Det gällde att stå väl till med de högre makterna inför detta farliga äventyr. I rullorna beskrivs hästarna mer utförligt än ryttarna. Där är noterat att hans vitgrå häst kasserades vid 19 års ålder 1724 och att han fick på grund av sjuklighet interimsavsked 1732 vid 47 års ålder. Olof Ryttare köpte på äldre dar ett hemman i den närliggande byn Skog i Moheda socken. Bostadshuset flyttades senare ut från byn, finns kvar än idag. Det benämns fortfarande som Ryttarens och finns angivet på kartan på sista sidan. Enligt obekräftade uppgifter i Gustav Hjelmgrens släktkrönika var Olofs far tulltjänsteman i Riga som var svenskt fram till ryssarnas erövring av staden Och att han gifte sig med en livländsk kvinna som blev Olofs mor. Men trots försök har inga dokument hittats som kunnat verifiera detta. 13

14 Horsbrott och skilsmässa Sven Nedalin ( ) ff mf mm f Maria Humble ( ) ff mf mm m Förutom skamstraffet på kyrkan torde Sven fått böta ett ansenligt belopp. Att han blev dömd för horsbrott och att Maria fick den 5 mars 1735 skilsmässa och vårdnaden av deras gemensamma dotter torde påverkats av påtryckningar från Marias far, den hårdföre Sven Humle. Pliktpall eller som ovan skamstock användes vid skamstraff Sven Nedalins titel var uppbördsman. Han var son till Sueno Nedalin som blev pastorsadjunkt i Kvenneberga 1679 och kyrkoherde i Hjorsberga Denne var inte populär när han tjänstgjorde i Kvenneberga. Församlingen ville ge honom en årslön för att bli av med honom. Men fick inget stöd för detta hos biskopen. Giftemål skedde 1723 mellan Sven Nedelin och Maria Humle. De fick dottern Christina (Stina) Maria var dotter till Sven Humble ( Den hårdföre fogden enligt ovan). Sven blev instämd i tinget år Anledningen till stämningen var att han var anklagad för att i juni månad 1730 haft umgänge med löskonan Kierstin Jönsdotter i Löasentorp och med följd av att ett barn blev fött. Efter ett antal turer dömdes den 22 oktober 1731, Sven och Kierstin att stå på pliktpallen tre söndagar uti Kvenneberga kyrka. Pliktpallen var en upphöjning i kyrkan, varpå den som ådragit sig straff för stöld eller otukt m.m., hade att stå under högmässan en eller flera söndagar å rad enligt 1686 års kyrkolag. Sven gifte om sig med Britta Svensdotter, flyttade till Kängshult och bodde där till sin död. Maria gifte om sig med fänriken Johan Hafverin omkring 1737 och flyttade till Moheboda i Slätthög. Hon blev änka 1755.Bouppteckning efter Marias 2:a man: Åhr 1755 den 4 April Infunno sig underteckande delningsmän efter Wederbörlig kallels af Enkan Madame Maria Humble i Moheboda Norregård att lageligen Inventera och dela den qwarlåtenskap, som finnas kan efter dess afledne Man Fändriken Herr Johan Hafverin, som afled den 3 Januarii sistlidne, emellan bemälte Madame Humble och dess 3:nne Omyndige barn, dottern Ingeborg Maria 17 år, Caisa på 15:e året och Sonen Bengt på tolfte året gammal samt dottern wid förra giftet, (tillsammans) med (sin make) Anders Jonsson, Körkjoherden Wäl Ehrewyrdige ich Höglärde Herr magister Santhe Anders Santhesson och Herr Häradsskrifwreb Daniel Hallin, som hustrun woro nära Warande å ömse sidor. Då ägendommen efter skedd förmaning om dess rättrådiga upgifvande som under förmälts befants. Bouppteckningen omfattar 21 sidor. 14

15 Gravstenarna på Slätthögs kyrkogård Gudmund Amundsson ( ) mm ff mm f Carl Pehrsson ( ) mm ff mf Vid Slätthögs kyrka finns 2 gravstenar som är bland de äldsta på kyrkogården och är kulturminnesmärkta. De är minnesmärken över 2 välbärgade bönder : Gudmund (Gume) Amundsson och hans svärson Carl Pehrsson. Ann-Mari Nilsson skriver: Gudmund Amundsson själv begav sig på friarstråt till en ung flicka i Tolestorp vid namn Maja Isacsdotter. Hon var enda barnet till Isac Persson och Britta Larsdotter. Tio dagar efter bröllopet firade bruden sin fjortonårsdag. Gudmund hade samma år fyllt trettio år och var bara några få år yngre än sin svärmor Britta. Det nygifta paret bosatte sig hos Majas föräldrar på gården i Tolestorp. Här på gården fick Gudmund och Maja leva tillsammans i nästan 50 år. Här fostrade de sina barn och här slutade de sina liv, först Maja och några år senare Gudmund. Vi kan nog anta att paret var välbärgat ochrespekterat. I husförhören ser man att det fanns ett stort antal drängar och pigor sysselsatta på gården. Man kan lätt föreställa sig Gume som en betydelsefull man, familjefar, hemmansägare och arbetsgivare. Det dröjde gott och väl tre år efter bröllopet innan deras första barn föddes strax för julen Dottern döptes till Catharina. Gudmund Amundsson och hans hustru Maja fick 6 barn och minst tjugofem barnbarn och även om flera dog som små så har han med säkerhet ett stort antal nu levande ättlingar. Året 1791 blev Gudmund änkling och själv dog han den 14:e oktober 1798 och begravdes på Slätthögs kyrkogård. Förstfödda dottern Catharina gifte sig 1772 med Carl Liungesson från Mosshult. De fick 3 barn. Efter förste makens död gifte Catharina om sig med Carl Pehrsson från Wret i Mistelås socken. I samband med giftemålet flyttade de 1784 till Mosshult. På gården i Mosshult fanns då också Catharinas åttaårige son Amund från 15

16 hennes första äktenskap. Carl och Catharina fick inte leva länge tillsammans. På nyårsdagen 1786 födde Catharina deras enda gemensamma barn, Maja. Bara några veckor senare dog Catharina och Carl stod ensam med pojken Amund och spädbarnet Maja. Året därpå på hösten 1887 gifte han om sig med den tjugoåriga Anna Görandotter från Sjuhult i Hjortsberga socken. Anna fick nu ta hand Amund och Maja och så småningom föddes det tre pojkar till på gården Peter, Jonas, och Anders. Carl Pehrsson dog Han blev 57 år gammal. Han efterlämnade änkan Anna Göransdotter, en dotter från första äktenskapet och tre söner från andra äktenskapet. Med hjälp av hans bouppteckning går det att få en viss kunskap om hur de levde på gården. Det var ett rikt hem. På den tiden hade bondehemmen vanligtvis bara de nödvändigaste tingen för att klara av sin vardag. Och att ha egen häst med åkvagn var förunnat bara de rikaste i samhället. fyra skjortor i blaggarn, byxor i ljusblå och i grå vadmal, tre par byxor i bockskinn, hatt och handskar, en näsduk, två par stövlar och två par skor. Snusade gjorde han och dosan var av mässing. Drack starkt gjorde han och brännvinsredan var av koppar. På gården fanns en rödbrun häst, en grå gällad stut, sex kor, får och två baggar, två bockar och en get och fyra bikupor med bi uti. Carl körde antingen enbets eller tvåbetsvagn när han skulle uträtta ärenden till exempel hämta vadmal som lämnats in i Växjö för färgning. Efter att Carl avlidit var det sonen Peter som ordnade med begravningen. I bouppteckningen skulle Peter ha 34 riksdaler för begravningskostnader. Kanske ingick kostnader för gravstenen på Slätthögs kyrkogård. Inne i stugan fanns det en nio alnar lång takduk uppspänd. Denna duk fästes upp i taket ovanför matbordet för att förhindra att skräp ramlade ner i maten. I skänken fanns ett tennstop, tre tennfat, sex tenntallrikar och sex porslinstallrikar. I storstugan fanns också fyra ljusstakar i mässing utplacerade och på hedersplats fanns det två silverbägare på sex respektive fem och ett kvarts lod silver. I köket fanns det fyra kopparkittlar i olika storlekar. Här fanns också 24 trätallrikar och 48 matskedar av trä. Carl Pehrsson var en välklädd man. Han hade inte mindre än en ljusblå kapprock, tre ljusblå långrockar, två skjortor i lärft, 16

17 Svåger-tvisten vid Allbo häradsrätt Jöns Jonasson ( ) ff mf f Jöns Jonasson och Katarina Jonasdotter var barn till Jonas Pehrsson som ägde Nilsagård i Hössjö. Efter hans död 1766 delades gården och Jöns och Katarina ärvde var sin halva. Brodern Jöns var gift med Catharina Andersdotter som var dotterdotter till Maria Humble vars levnad är skildrad i ett tidigare avsnitt. Syster Katarina gifte sig med Jonas Olofsson som kom från Moheda. Efter en tid blir stämningen inte bra mellan de två ägarfamiljerna och år 1773 stämmer svågrarna Jöns Jonasson och Jonas Olofsson varandra till Allbo häradsrätt (hösttinget 25/ ). Att processa vid tinget var inte ovanligt i bondbyarna, till exempel när man trätte och slogs, kastade sten på grannarna eller beskyllde varandra för stöld och tjuvjakt. Jonas hävdar att Jöns satt upp ett hus söder om Jonas lada som tvingar Jonas att ta en omväg vid inkörning av sitt hö. Jöns hävdar i sin tur att Jonas stängt vägen till Jöns boningshus och badstuga samt på ett annat ställe till kålgården. Vidare att Jonas borttagit ett stycke av gärdesgården samt intagit ett stycke mark som ägs gemensamt. På tinget beslutades att nämndemännen Gumme Arnesson och Swen Carlsson i Härlatorp skulle företa syn och medla mellan parterna. Om inte överenskommelse träffas skulle ärendet på nytt tas upp i rätten. Någon anteckning om detta ärende i senare ting har inte hittats så man får förmoda att förlikning träffas. Några år senare flyttade Jonas Olsson med familj till Hössjö Norregård som de förvärvat och sålder sin del av Nilsagård till Jöns som härigenom blir ägare av hela gården och slipper vidare konflikt med svågern. Säkert en bra lösning för bägge parter. Soldaten som drunknade Johan Brodd ( ) fm mm ff 7 december 1787 drunknade soldaten Johan Brodd på väg från sitt torp till Fredriksbergs gruvområde där han arbetade som bruksmed. Vägen var 7 km lång och när han genade över Skirsjöns is brast den under honom. Han efterlämnade hustru och 7 minderåriga barn där sonen Jakob var 14 år och äldst. Enligt gällande reglemente måste familjen avflytta från soldattorpet vilket innebar en ytterst svår situation för änkan och barnen. Johan var indelt soldat vid Kalmer regemente för Broddatorps rote i Ramkvilla socken. Enligt generalmönstringsrulla 1783 var han 5 fot 8 ¼ tum lång 17

18 Betjänten och tullmästaränkan Jakob Brodin ( ) fm mm f och Helena Lindholz ( ) fm mm m som också var från Slätthög. Vid giftermålet var Magnus tullskrivare i Eksjö. Vid den tiden existerade lilla tullen i Sverige. Städerna hade monopol på handeln och vid infarten till städerna fanns tullhus där tullavgift måste erläggas för varorna som skulle säljas. Den tidens motsvarighet till våra dagars MOMS. Jakob Brodins födelseplats, Broddatorps soldattorp i Ramkvilla sn. Endast stenhögen efter skorstenen finns kvar I Eksjö fick de en dotter 1791 som avled som spädbarn. Kort därefter flyttade paret till Linköping där Magnus blev tullmästare. Men året därpå drabbades Helena av ännu en tragedi då Magnus avled. Gustaf Hjelmgren skriver : Jakob Brodin blev faderslös vid 14 års åldet när hans far, soldaten Johan Brodd drunknade i Ramkvilla socken i Jönköpings län. ( se ovan). Kom redan i 14-års ålder i tjänst först hos en bonde i 3 år och sedan som betjänt hos överste Strochkirk vid säteriet Åkershult i Korsberga socken. Som 25-åring fick han en son med pigan Catharina Jonsdotter vid säteriet. De gifte sig 3 månader efter födseln. Året efter dog Catharina. Vad som hände med sonen är fortfarande en gåta trots mycket forskande. Några år efter att Jakob blivit änkling tog han tjänst på Hallsnäs herrgård i sin födelsesocken där han träffade Helena Lindolz. Helena Lindholz var bonddotter från Bredahorva i Slätthög. Hennes första gifte var med tullmästaren Magnus Lindholz Hon uppmanades då att ej gå och sörja utan ge sig ut och taga tjänst. Hon fick plats som hushållerska på Hallsnäs herregård i Ramkvila socken. Där träffades Jakob Brodin och Helena Lindholz och bröllop stod snart mellan betjänten och den 10 år äldre tullmästaränkan. Efter giftemålet flyttade de till Hagelsrum i Kalmar län där Jakob fick plats som mjölnare och smed vid en herrgård. Hans hustru trivdes emellertid inte riktigt bra i Hagelsrum utan längtade till sin hemtrakt. Hon uppmanade därför sin man att resa till hemtrakten och köpa en mindre gård i Moheda eller Slätthög. Denne begav sig åstad och såg på gårdar som var till salu men fann ingen som han tyckte om och bestämde sig därför inte för någon. Vid sin återkomst hade han med sig en kaka bröd som han köpt i Moheda och visade den för sin hustru sägande: 18

19 "Se här ser du hurudant bröd de har i din hemtrakt. Då har vi allt bättre bröd här i Kalmar län och därför tycker jag vi bör stanna här". Kakan var nämligen bakad av sammalet havremjöl, som då allmänt bakades i Moheda. Hustrun genmälde emellertid, att det kunde inte hjälpas hur hårt och magert brödet än var i hemtrakten, så smakade det mycket bättre än här. Hon gav sig inte heller förrän han slutligen köpte en gård 7/48 mtl Åkhult i Moheda, varefter de flyttade dit. De bodde där sedan i många år ända till sin död. När han kommit till Åkhult gödslade han upp ett åkerstycke rikligt bra med gödsel som han brutit upp ur båsarna i ladugården. Sedan skaffade han sig råg och sådde. Rågen kom på hösten vackert upp. Grannarna blev nyfikna och kommo dit och tittade. "Ja, det ser väl grannt ut nu," sade de, men vänta till nästa år så får du allt se dig om om du får någonting i axen.". "Å, vi skall väl hoppas på det ", mente Jakob, och hans hopp kom inte heller på skam. Skörden blev verkligen vacker och hustrun slapp från den dagen att baka bröd av enbart havremjöl utan kunde blanda den med rågmjöl. Grannarna som nu såg att det verkligen gick att odla råg på de magra tegarna om man blott gödslade och skötte dem ordentligt började nu följa exemplet. Detta var i början av 1800-talet. När han blev gammal och orkeslös tog han arrendator på gården. Han levde som änkeman de 10 sista åren och bodde då ensam i en undantagskammare i Åkhult. Hans enda dotter Katarina,, som då var gift i Skog gick emellertid ofta hem till honom och hjälpte honom med småsysslor kärnade smör åt honom, bakade våfflor o. d. Han blev mellan 70 och 80 år gammal och har fått en grav på Moheda kyrkogård. " Hjelmgren skriver också att Jakob Brodin var stor och grov till växten samt ovanligt stark vilket ju hade hög status i dåtidens samhälle. Jakob och Helena var unika i bondesamhället med utsocknes erfarenheter. Människorna levde isolerat inom socknen och giftemål över sockengränserna var ovanliga. Trots att Jakob hade växt upp bara 7-8 mil från Åkhult norr om länsgränsen trodde grannarna att han talade värmländska. Följande står att läsa om honom i Värendsbygder årgång 1942: Brodén: Han var värmlänning och kom lodande. Han kunde mycket som andra ej kunde. Han var smed, snickare, målare m.m. Genom giftermål blev han ägare till Karl Anderssons nuvarande gård i Åkhult. Hans värmländska dialekt var främmande på orten. Dessutom hade han vandrat vida omkring och lärt sig ordfraser. Han satte därför flera ordstäv i traktens dialekt. Ofta var det en ren tillfällighet som var en upprinnelse till dem. Här är ett : Gabriel i Skog gick till hans dotter. Denna blev kärlekstokig och yr. Brodén sade med anspelning härpå: Har man en galen käring, får en tokiga ungar " 19

20 Hundraåringen som bara var i 3 socknar under sin levnad Lisbet Andersdotter ( ) fm mf m Lisbet Andersdotter levde på släktgården i Skog under hela sitt 100-åriga liv. Hon var dotterdotter till ryttaren Olof Elmgren. Gustaf Hjelmgren skriver: "Född i Skog. Stor till växten och mycket korpulent. Blev 101 år 2 m. och 20 dagar gammal. Var blind de 5 eller 6 sista åren. Hon hade inte varit i mer än 3 socknar under sitt levnad, i Moheda, Aneboda och Slätthög. Hade i sin krafts dagar varit arbetsam och hållit huset i ordning. Hade enl. anteckning i kyrkboken god förmåga att läsa samt god kristendomskunskap. Kunde många psalmer utantill och hade god sångröst. På sin höga ålderdom hade hon mistat alla sina tänder och det mesta av sitt hår men det märkliga inträffade att under hennes sista år började håret åter växa ut och blev så långt att det kunde flätas varjämte hon fick en ny tand framme i munnen. Under de år som hon var blind hade hon god hörsel och kunde på rösten höra vem som talade med henne. Den dag hon fyllde 100 år hade Gabriel Månsson och hans hustru bjudit dit grannarna och släktingarna till att fira denna enastående högtid. Dessutom kom herrskapet på Torps gård Major Bengt Liliecreuts med fru och inspektor samt informatorn Sven Leander. De kommo dit av nyfikenhet att se den gamla samt lyckönska henne på hennes märkesdag. När de kommo sade majoren: "Vi komma några stycken som gärna vilja se hur en hundraåring ser ut": " Ja, då får i allt se ett konterfej?", svarade den gamla. "Men I skall inte komma och göra narr av mig för att jag blivit gammal". " Vi skall inte göra narr av er" svarade majoren, "utan istället så gott vi kunna bevisa er heder". Majoren höll därefter ett vackert tal och han föreslog 100-åringens skål, som dracks i portvin. I sitt tal nämnde han bland annat, att utanför stugan äro vi själva gubbar och gummor, men här inne äro vi alla barn i förhållande till den gamla. Inspektorn gjorde en vacker teckning av den gamla, som var så kry att hon kunde sitta uppe på en stol. Hon var ganska korpulent, något framåtlutad men ej särdeles skrynklig i ansiktet. På teckningen syntes även stolen, en gammal rococomöbel samt en blåmålad dalaklocka. Denna teckning reproducerades sedan i åtskilliga exemplar av morbror Daniel men hava tyvärr nu alla förkommit. Gabriel Månsson har skrivit upp åtskilligt om hennes härstamning och levnadsomständigheter, vilka uppgifter han lämnade till pastor Dahlstedt som också var närvarande. Denne å sin sida lämnade den till en Växjötidning, som sedan i en spaltlång artikel beskrev den märkliga födelsedagen. Något över ett år därefter dog Elisabet Andersdotter av ålderdomssvaghet. Hon ligger begraven på Moheda kyrkogård. 20