1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Argentina 2006 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna På grund av Argentinas federala struktur finns stora skillnader mellan olika provinsers lagskydd och respekt för mänskliga rättigheter. Bristerna avseende de mänskliga rättigheterna kan framför allt härledas till institutionella tillkortakommanden i rätts- och polisväsende samt utbredd fattigdom. Rättsväsendet är överbelastat och ineffektivt. I de flesta fall resulterar detta i flera års frihetsberövanden i väntan på dom. Fängelserna är i stor utsträckning överbelagda och förhållandena undermåliga. Flera enskilda organisationer rapporterar om övergrepp och tortyr i fängelser och häkten. Internernas säkerhet kan i många fall inte garanteras. Övervåld och ibland dödsfall förekommer i samband med polisingripanden. Godtyckliga frihetsberövanden förekommer och i flera provinser kan polisen besluta om frihetsberövande och även utfärda dom. Kongressen (2003) och Högsta domstolen (2005) har ogiltigförklarat amnestilagarna som förhindrade åtal för brott mot de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturen Som följd av detta har flera hundra misstänkta militärer och poliser häktats i väntan på dom. De första rättegångarna ägde rum 2006 och kulminerade i livstidsdomar mot två tidigare poliser i provinsen Buenos Aires. Fallet Dagmar Hagelin aktualiserades 2006 genom ett domstolsbeslut som innebar att fallet åter kan prövas i sak. Enligt många kritiker har pressfriheten inskränkts under president Nestor Kirchners regeringstid. Statens omfattande annonsbudget skall ha omdirigerats till vänligt sinnade medier, utan att neutrala kriterier som upplaga eller tittarsiffror skall ha följts. Detta har inneburit att mediernas självständighet är synnerligen ifrågasatt i många provinser, då deras beroende av den offentliga sektorns annonsintäkter är omfattande. Presidenten har offentligt kritiserat enskilda journalister, som sedan blivit mordhotade. Högt uppsatta regeringsföreträdare påstås regelbundet kontakta journalister för att diskutera kritisk rapportering. Som ett resultat anses självcensur förekomma alltmer. I vissa provinser äger tongivande politiska ledare de dominerande dagstidningarna eller radiokanalerna.

2 Antalet fattiga och arbetslösa ökade markant under den ekonomiska krisen Trots en förbättring under de senaste åren lever ännu 31,4 procent av befolkningen i fattigdom. I flera provinser omfattas drygt hälften av invånarna av fattigdom. På grund av en stor informell sektor exkluderas drygt 40 procent av arbetstagarna från befintlig arbetsrätt. Tillgången till hälsovård skall omfatta alla, men stora brister föreligger, inte minst i de fattigaste provinserna. Spädbarnsdödligheten är mycket hög i flera nordliga provinser. Handel med kvinnor och barn förekommer, men i vilken utsträckning är oklart. En lag antogs 2006 som gör sexualupplysning obligatorisk i grundskolan och gymnasiet. Argentina har ett relativt stort antal enskilda organisationer vars verksamhet är relaterad till mänskliga rättigheter. Deras aktiviteter är framför allt baserade i de större städerna. I många provinser är det civila samhället svagt och oorganiserat Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Argentina har ratificerat följande konventioner avseende de mänskliga rättigheterna: Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt det fakultativa (frivilliga) protokollet om enskild klagorätt. Det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet har inte undertecknats. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW). Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har undertecknats men inte ratificerats. Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn. Argentina har i stor utsträckning inkommit med de rapporter som konventionerna kräver. Argentina är dock drygt fem år försenat med att rapportera till konventionskommittén för konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Specialrapportören för yttrande- och åsiktsfrihet har en stående inbjudan och besökte Argentina år Specialrapportören för religions- och trosfrihet undersökte argentinska förhållanden år En internationell expert på rätten till utveckling besökte

3 3 landet år En arbetsgrupp avseende godtyckligt frihetsberövande genomförde en undersökning i Argentina år 2003 (se punkt 5). Argentina har även ratificerat följande konventioner: Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från 1967 Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter. Tilläggsprotokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har ratificerats. Tilläggsprotokollet om dödsstraffets avskaffande har nyligen undertecknats men inte ratificerats. Under 2005 mottog den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter 1330 anmälningar, varav 163 berörde Argentina. Antalet anmälningar mot Argentina har minskat under senare år. Ratificerade konventioner likställs i de allra flesta fall med grundlag och har företräde framför andra lagar. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Enligt den enskilda organisationen CELS (Centro de Estudios Legales y Sociales) omkom 46 människor (varav 20 var poliser) vid konfrontationer med polisen i Buenos Aires med förorter under det första halvåret Antal dödsfall under liknande omständigheter 2005 var 118 (varav 44 var poliser). Tre poliser i provinsen Buenos Aires greps 2005 för att ha dödat en 14-årig flicka. Två poliser i samma provins dömdes till livstids fängelse 2005 för att ha skjutit två demonstranter till döds. I provinsen Santiago del Estero pågår en rättegång mot flera poliser för mord på två kvinnor I provinsen Catamarca misshandlades en man till döds av polisen Tortyr är förbjudet enligt konstitutionen och är i den argentinska brottsbalken belagt med samma straffsats som mord. Systematisk tortyr tycks inte bedrivas, men enligt enskilda organisationer gör sig polisen emellanåt skyldig till grym och omänsklig behandling samt tortyr. De vanligaste tortyrmetoderna anges vara slag, kvävningsförsök och elchocker. Enligt en enkät bland poliser i provinsen Buenos Aires anser cirka 60 procent att tortyr är en acceptabel och effektiv förhörsmetod. Anmälningar om tortyr handläggs av de olika provinsernas domstolar, varför tillförlitlig nationell statistik inte finns att tillgå. När ett fall prövas i domstol benämns tortyr (straffsats: 8-25 år) ofta som "olaglig behandling" (straffsats: 1-5 år). Det första halvåret 2004 mottog huvudstadsdistriktet Buenos Aires samt de federala domstolarna 517 anmälningar om tortyr och olaglig behandling. Av dessa blev 14 föremål för rättegång under beteckningen olaglig behandling. Inget fall har emellertid hittills lett till någon fällande dom. Benämningen tortyr

4 4 förekom inte i något fall som prövades i domstol. I ett uppmärksammat fall 2006 dömdes en polis i provinsen Buenos Aires till livstids fängelse för att ha torterat en kvinna till döds på en polisstation. I många provinser är övervåld vanligt förekommande vid polisingripanden och förvar i polisstationer/fängelser. Exempelvis anmäldes i provinsen La Rioja 2005 cirka 250 fall av olaglig behandling till provinsens sekretariat för mänskliga rättigheter. Fallen överlämnades sedermera till polisen för internutredningar. Inga rättsliga påföljder har hittills noterats. I La Rioja inleddes 2006 en rättegång mot en polis som skjutit och allvarligt skadat en funktionshindrad man med en gummikula. I provinsen Catamarca är övervåld och misshandel vanligt vid polisingripanden, enligt det lokala advokatsamfundet. I samma provins misshandlades 2002 en advokat av polisen efter att denne bistått en klient som frihetsberövats. En advokat misshandlades i La Rioja 2005 av polis på en polisstation. Förebyggandet av tortyr försvåras av att utredningar och vittnesmål företas långt efter själva övergreppet. Enligt enskilda organisationer är dessutom viljan att inleda och bedriva undersökningar mot företrädare för polisväsendet bristfällig. Det är en allmän uppfattning att domstolarna hittills inte har insett behovet av snabba ingripanden mot tortyr och annan omänsklig och förnedrande behandling. FN:s tortyrkommitté uttryckte 2004 oro över situationen i Argentina. Det noterades att det förekom många uppgifter om ett utbrett och inrotat bruk av tortyr bland polisstyrkor i hela landet. Vidare belystes skillnaden mellan antalet tortyranmälningar och antalet fällande domar. Kritik framfördes även mot den rättsliga kategoriseringen av tortyr som "olaglig behandling" (se ovan) samt mot avsaknaden av nationell statistik. Dessutom noterades förekomsten av tortyrfall riktade mot särskilt utsatta grupper, exempelvis urfolk, sexuella minoriteter och kvinnor. Förhållandena i de flesta fängelser och häkten är undermåliga. Lokalerna är oftast nedslitna och kraftigt överbelagda. Häktade får inte hållas tillsammans med dömda fångar, men i praktiken är det vanligt förekommande. De frihetsberövades medelålder har sjunkit sedan Cirka 70 procent av alla fångar 2004 var år. Hiv/aids och drogmissbruk är vanligt. Den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter kritiserade Argentina 2005 för att låta fångarnas mänskliga rättigheter kränkas genom de undermåliga förhållandena i fängelserna. En delegation från FN:s arbetsgrupp för godtyckliga arresteringar besökte Argentina 2003 och fann svåra missförhållanden. Bland dess anmärkningar kan framhållas överbefolkade fängelseceller utan toaletter eller tillräckligt med sovplatser, sjuka intagna som inte fick medicin, interner som aldrig tilläts vistas utomhus samt häktade minderåriga (inklusive tioåriga barn). FN:s tortyrkommitté meddelade 2004 att förhållandena i flera fängelser kunde likställas med omänsklig och förnedrande behandling. Den Interamerikanska Kommissionen för mänskliga rättigheter påpekade dock redan 2003 att den argentinska staten måste åtgärda situationen i ett av provinsen Mendozas fängelser. Allvarliga kränkningar av de mänskliga

5 5 rättigheterna ansågs pågå, inklusive misshandel, överbefolkning och bristande hygien. På grund av uteblivna förbättringar har den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter sedan dess utfärdat tre bindande beslut i fallet, det senaste i mars Om den argentinska staten inte hörsammar domstolens beslut kan skadestånd komma att utdömas. Argentinas Högsta domstol krävde i augusti 2006 att presidenten och provinsguvernören omedelbart skulle åtgärda situationen. Enligt Human Rights Watch är vaktbrutalitet vanligt förekommande i fängelser. Ansvarig personal åtalas emellertid sällan. Samma organisation anger att förekomsten av våld i fängelserna i allmänhet har ökat de senaste åren. I många fall kan internernas säkerhet inte garanteras. Enligt CELS avled 104 fångar under våldsamma omständigheter 2005 i fängelser och häkten i provinsen Buenos Aires. Enligt officiella uppgifter skall närmare hälften ha dött i eldsvådor, en dryg tredjedel i bråk och en knapp femtedel begått självmord. Misstankar förekommer om att fängelsepersonal i själva verket skulle vara inblandad i flera av dödsfallen. I ett unikt domstolsbeslut i provinsen Buenos Aires 2006 förklarades provinsregeringen vara skadeståndsskyldig gentemot en avliden interns anhöriga för att dennes säkerhet ej hade kunnat garanteras. Strejker och upplopp förekommer. I provinsen Catamarcas fängelse inträffade 11 upplopp 2003 som ett resultat av undermåliga villkor. I provinsen Córdoba inträffade i februari 2005 ett fängelseupplopp varvid åtta personer avled (inklusive fem fångar). Orsaken till upploppet skall ha varit fängelsets omfattande överbeläggning (1700 fångar förvarades i ett fängelse byggt för cirka 900). I april 2005 avled 13 interner under ett bråk mellan fångar på en anstalt i provinsen Santa Fe. Enligt den officiella rapporten skall 11 ha dött som en följd av skottskador och två bränts ihjäl. Under ett upplopp i oktober 2005 i ett fängelse i provinsen Buenos Aires utbröt en eldsvåda som resulterade i 33 fångars död. Enligt provinsen Buenos Aires Minneskommitté borde fängelsepersonalen hållas ansvarig. Fångarna skall medvetet ha förblivit inlåsta under branden. Minneskommitténs rapport anger även att vakterna brukade våld, inklusive gummikulor, för att hindra andra fångar från att bistå de inlåsta internerna. I juni 2006 förekom ett upplopp i Mendoza. I myndigheternas undersökning av det inträffade var två fångar nyckelvittnen, men de hölls ej permanent separerade från övriga interner. Ett av vittnena mördades med 57 knivhugg. I juni 2006 fanns 330 personer i provinsen Catamarcas fängelse, som egentligen har plats för 130 fångar (ett nytt större fängelse skulle enligt uppgift tas i bruk 2006). Enligt advokatsamfundet vistas häktade tillsammans med redan dömda fångar. Sjuka interner (inklusive hiv/aids-sjuka) förvarades tillsammans med friska. I ett särskilt häkte för kvinnor och minderåriga i Catamarca hölls frihetsberövade av alla åldrar tillsammans på en anmärkningsvärt liten yta. Anmälningar om polisvåld i nämnda häkte har förekommit. I Catamarca brändes en man till döds 2002 i sin fängelsecell i en självanlagd eldsvåda, som skall ha varit en protest mot dåliga förhållanden. Vakterna skall inte ha släppt ut honom ur sin cell. Händelsen utlöste ett upplopp i fängelset som slogs ned brutalt. Advokatsamfundet kunde i efterhand belägga att omfattande misshandel förekommit av ett stort antal fångar. Enligt flera fångars vittnesmål skall provinsens justitieminister

6 personligen ha närvarat under misshandeln. Offentliggörandet av det inträffade ledde till att justitieministerns och fängelseledningens avskedades Dödsstraff Grundlagen förbjuder dödsstraff. Dödsstraff föreskrivs dock för militära brott även i fredstid, men bestämmelsen har inte tillämpats de senaste 40 åren. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Enligt Argentinas konstitution får ingen frihetsberövas utan en häktningsorder. Häktning av misstänkt tillåts för förhör efter beslut av polis eller domstol. Förhöret måste dock äga rum inom timmar. Detta respekteras dock inte alltid och FN:s arbetsgrupp för godtyckliga arresteringar konstaterade vid sitt besök i Argentina 2003 att det förekommer häktningar i strid med lagens bestämmelser. Misstänkta grips på lösa grunder och kvarhålls utan att kunna kontakta anhöriga eller advokat. Många provinser har okonstitutionella lagar som i praktiken innebär att lokala polischefer utan domstolsbeslut kan besluta om häktning, frihetsberövandets varaktighet och straff. I provinsen La Rioja får polisen på blotta misstankar häkta en person i 30 dagar, utan att domstol behöver involveras. Samma polis avgör ifall den häktade skall släppas mot böter. I provinsen Catamarca har polisen i praktiken samma befogenhet i 15 dagar. I provinsen Jujuy kan polisen häkta och döma en person inom 48 timmar. Polisens beslut kan överklagas, men under tiden förblir personen häktad. I provinsen Córdoba får polisen besluta om häktning och straff, men det senare verkställs inte ifall den dömde överklagar inom 48 timmar. I provinsen Tucumán var tills nyligen en lag i bruk som innebar att polisen fick häkta en person i 48 timmar, besluta om straff (fortsatt frihetsberövande eller böter) samt avgöra ifall den häktade skulle få överklaga eller inte. En provinsdomstol beslöt 2005 att denna lag var okonstitutionell. Enligt enskilda organisationer och advokatsamfund i provinserna är bruket av ovan nämnda lagar vanligt förekommande. Över hela landet drabbar godtyckliga arresteringar i störst utsträckning mindre bemedlade invånare, som inte har råd med privata advokater eller inte känner till sina rättigheter. I januari 2006 var drygt personer häktade eller fängslade i provinsen Buenos Aires (befolkning cirka 14 miljoner), varav drygt hölls frihetsberövade på polisstationer. Det motsvarade en överbeläggning på drygt 40 procent. Högsta domstolen förklarade 2005 att provinsen Buenos Aires var skyldig att åtgärda överbeläggningen i fängelserna. Det beräknas att drygt människor är frihetsberövade i Argentina, vilket skulle motsvara 180 personer per invånare. Enligt den enskilda organisationen CELS har antalet frihetsberövade fördubblats under det senaste decenniet. Orsaken antas vara en kombination av ökad brottslighet och utdömande av längre fängelsestraff. Antalet frihetsberövade tros även ha ökat på grund av ett mer omfattande bruk av häktning utan erforderliga bevis. Enligt många kritiker är den gällande presumtionen i praktiken att den

7 misstänkte är skyldig till dess att motsatsen bevisas eller att fallet preskriberas (se punkt 6). Enligt CELS dröjer det i de flesta fall minst två år innan frihetsberövade får sin sak prövad i domstol. I provinsen Buenos Aires uppskattas cirka 80 procent av alla frihetsberövade sakna dom. När rättegång småningom äger rum visar sig många vara oskyldiga, eftersom det är vanligt att misstänkta häktas utan tillräckliga bevis. Det är inte ovanligt att häktningstiderna överskrider straffsatsen för det aktuella brottet (se punkt 5). I september 2006 hungerstrejkade fångar i provinsen Buenos Aires för att söka påskynda de rättsliga processerna. I samband med rättsprocesser förekommer allvarliga hot mot åklagare, advokater, domare samt vittnen. I samband med de pågående rättegångarna mot misstänkta förbrytare under diktaturtiden har samtliga nämnda grupper mottagit hot. Argentinsk lag stipulerar att en persons häktningstid inte får överstiga två år. Enligt CELS dröjer det i de flesta fall minst två år innan frihetsberövade får sin sak prövad i rättegång. I provinsen Buenos Aires tros den genomsnittliga häktningstiden vara tre år. I samma provins väntade cirka 80 procent av de frihetsberövade på dom Det är inte ovanligt att häktningstiderna överskrider straffsatsen för det aktuella brottet. De långa väntetiderna kan enligt CELS i stor utsträckning tillskrivas domstolarnas ineffektivitet och organisation. När rättegång småningom äger rum visar sig många frihetsberövade vara oskyldiga, eftersom det är vanligt att misstänkta häktas utan erforderliga bevis. Det förekommer även att personer häktas på falska grunder då polisen fabricerat falsk bevisning. Åklagarmyndigheten rapporterade 2002 om 64 fall av häktningar på falska grunder fabricerade av polisen. De senaste åren har flera fall uppmärksammats, bland annat i provinsen Catamarca, där frihetsberövade väntat fyra till sex år på rättegång och sedermera frikänts i brist på bevis. Rätten att överklaga ett häktningsbeslut tycks inte utgöra ett effektivt rättskydd. Processen är komplicerad, kostsam och långdragen. Straffmyndighetsåldern är 16 år. Barn i åldern år kan endast lagföras för grövre brott. Särskilda domare handlägger mål rörande barn under 18 år. Häktning av minderåriga förekommer på grund av misstanke om brott, men även som social "skyddsåtgärd" för utsatta barn (jämför punkt 15) Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Argentinarna hyser i allmänhet ett lågt förtroende för rättsväsendet, vars företrädare ofta uppfattas som inkompetenta, politiserade eller korrupta. I synnerhet i provinserna skall domarna vara föremål för politiska påtryckningar. Det är en utbredd uppfattning att straffrihet råder för politiker och tjänstemän. Trots frekventa avslöjanden om korruption finns få exempel på fällande domar. För de flesta medborgare är rättsväsendet svårtillgängligt. Alla inlagor måste göras skriftligen, även om det numera finns vissa undantag inom straffrätten. Alla har rätt till en offentlig advokat, men väntetiderna är långa. Privata advokater är för dyra för de flesta argentinare. Flera bedömare menar att rättsväsendet måste tilldelas mer resurser, medan andra, som CELS, anser att rättsväsendets största problem är dess ineffektiva organisation.

8 Argentinas domstolsväsende består av såväl federala som provinsiella domstolar. Grundlagen följer en maktdelningsprincip och domstolarna skall i princip vara självständiga. Domstolarna har emellertid ofta varit knutna till den verkställande makten, inte minst på grund av att medlemmarna i Högsta domstolen (som också är författningsdomstol) och provinsernas högsta instanser utses efter förslag av presidenten respektive provinsguvernörerna. Under 1990-talet utökade president Carlos Menem Högsta domstolens medlemmar från fem till nio. Domstolen ansågs allmänt därigenom ha politiserats. Sedan president Kirchners tillträde 2003 har samtliga medlemmar som tillsattes av Menem avgått eller avsatts av kongressen. En ny utnämningsprocedur har skapats, enligt vilken tänkbara kandidater måste uppfylla vissa professionella kriterier. Kongressen och det civila samhället har dessutom getts en möjlighet att uttala sig under processen. Kirchner har hittills utsett fyra ledamöter, som anses vara välrenommerade jurister. I strid med sina egna bestämmelser lät presidenten under lång tid bli att utse kandidater till de två kvarvarande vakanserna i domstolen. Men regeringen lade i slutet av 2006 fram ett lagförslag som fastställer domstolens i praktiken rådande medlemsantal till sju, men med stipulationen att antalet ledamöter genom naturliga avgångar småningom åter skall reduceras till fem. Högsta domstolen har nyligen i flera domslut, som anses politiskt känsliga för den nuvarande regeringen, gett prov på sin nyvunna självständighet gentemot den verkställande makten. Även ändringar i urvalsprocessen för ledamöter i övriga federala domstolar har genomförts, för att öka transparens och domares yrkesskicklighet. I provinserna är emellertid domarutnämningar i regel ännu guvernörernas privilegium i en politisk process som är mer eller mindre stängd för insyn. Ett fristående kollegium (Consejo de Magistratura) bildades 1998 med uppgift att besluta om till- och avsättning av domare. Ledamöterna i kollegiet tillsätts genom ett gemensamt beslut av kongressens båda kammare. I januari 2006 godkände kongressen en kritiserad reform av kollegiet, som i praktiken innebär att presidentadministrationen har veto över till- och avsättningarna. Ett liknande kollegium finns numera även i flera provinser. I övriga provinser tilloch avsätts domare genom beslut av provinsparlamentet, efter förslag av guvernören. Enskilda organisationer har under de senaste åren uttryckt stor oro över domstolarnas självständighet i bland andra provinserna Tierra del Fuego, San Luis, Santa Cruz, Santiago del Estero, Buenos Aires, Neuquén, Chubut, Tucumán och Misiones. I exempelvis Neuquén har den nuvarande guvernören tillsatt alla medlemmar i provinsens högsta domstol, som i sin tur utser domare i de lägre instanserna genom en ifrågasatt urvalsprocess. Provinsregeringen har drivit rättsprocesser mot åklagare och domare som uppmärksammat korruptionsfall som har involverat provinsregeringen. I provinsen San Luis föranledde 2005 rättsväsendets flagranta brist på självständighet, som i praktiken innebar att provinsregeringen kunde avsätta domare med misshagliga åsikter, att Argentinas senat ingrep och krävde reformer. Enskilda organisationer har kritiserat de förändringar som därefter har genomförts. Högsta domstolen fann 2006 att två domare i San Luis hade avsatts på felaktiga grunder Enligt enskilda organisationer har liknande avsked av domare ägt rum i provinsen Misiones. 8

9 9 Militär underrätt finns med civil domstol som överinstans. Det finns 6,9 poliser per tusen invånare. De är i allmänhet dåligt utbildade och illa betalda. De federala poliskårerna (gendarmeri, säkerhetspolis och kustbevakning) lyder under inrikesministern. Provinsernas poliskårer ansvarar inför provinsguvernören. I provinsen Buenos Aires förekommer många rapporter om korruption och brottslig verksamhet bland de cirka poliserna. De skall bland annat ha ägnat sig åt narkotikahandel, kidnappningar, olagliga lotterier, koppleri och illegala adoptioner. I ett försök att förbättra poliskårens rykte har de senaste åren flera tusen poliser misstänkta för korruption och brottslighet avskedats. Polistjänstemäns inblandning i kidnappningar skall mer eller mindre ha upphört, men övrig brottslighet lär fortgå om än i mindre skala. Flera avskedade poliser har fortsatt sin kriminella verksamhet. Exempelvis kidnappades i mars 2006 en argentinsk affärsman av en grupp före detta poliser. Enligt flera enskilda organisationer har polisens rutiner och beteende inte ändrats trots utrensningarna. Övervåld anses fortfarande vara vanligt och många poliser skall ännu vara inblandade i brottslighet. För några år sedan skapades en parallell polisstyrka med nyrekryterade poliser i provinsen Buenos Aires. Syftet var att en icke korruptions- och brottsanstruken styrka så småningom skulle ersätta den gamla. I praktiken har gränsdragningen mellan de två styrkorna varit svår att upprätthålla. Anmälningar om övervåld och kriminalitet har riktats även mot den nya polisstyrkan, vars rekryteringsprocess är densamma som den gamla poliskårens. Det tros finnas poliser i hela landet som har behållit sina tjänster sedan den senaste militärdiktaturen. Det finns flera institut/myndigheter som tar emot anmälningar om kränkningar av enskildas rättigheter. Justitiedepartementet har ett sekretariat för mänskliga rättigheter som skall övervaka att staten lever upp till sina skyldigheter. Under nämnda sekretariat lyder sedan 2003 ett nationellt minnesarkiv, vars uppdrag är att samla in, analysera och arkivera uppgifter om brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av staten. I praktiken ägnar sig minnesarkivet huvudsakligen åt den senaste militärdiktaturens illdåd. Många provinser har sekretariat för mänskliga rättigheter, som tar emot anmälningar och bistår enskilda. Sekretariaten har emellertid inte själva möjlighet att rättsligen utreda och driva fallen. I praktiken lämnas fallen över till exempelvis polisens avdelning för internutredningar. Få fall leder till fällande domar. Sekretariatens resurser är i regel små. En slags justitieombudsman, Defensor del Pueblo, skall kontrollera att den federala administrationen respekterar de mänskliga rättigheterna. Institutionen tar emot klagomål från enskilda medborgare rörande statens ekonomiska och sociala förvaltning. Ombudsmannen kan inleda en undersökning på eget initiativ eller med anledning av en medborgares anmälan. Resultatet av en undersökning kan karakteriseras som en rekommendation utan laglig verkan. Institutionens ringa budget, som beslutas av kongressen, medför att

10 verksamheten är begränsad. Ombudsmannainstitutet har fått kritik för att medvetet hålla en låg profil i politiskt känsliga frågor. Ombudsmän finns även i vissa provinser. 7. Straffrihet I Argentina diskuteras straffrihet framför allt i samband med kränkningarna av de mänskliga rättigheterna under den senaste militärdiktaturen ( ). Det är dock även en vanlig uppfattning att straffrihet råder för de flesta företrädare för den offentliga sektorn, inte minst på grund av politiseringen av rättsväsendet (se punkt 6). De otaliga förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna (försvinnanden, mord, tortyr) som begicks under militärdiktaturen, kunde under många år inte lagföras. Högsta domstolen förklarade emellertid 2005 att amnestilagarna som förhindrat rättskipning var okonstitutionella och retroaktivt saknade verkan (amnestilagarna var "lagen om åtalsstopp" som stipulerade att åtal inte kunde väckas efter den 23 februari 1987 samt "lagen om lydnadsplikt" som medförde straffrihet för militärer med lägre grad än general - de ansågs endast ha lytt order). Före amnestilagarnas tillkomst lagfördes och dömdes flera militärer (inklusive flera medlemmar av militärregeringarna), men dessa benådades på order av president Menem Benådningsdekreten har av flera rättsinstanser förklarats strida mot konstitutionen. Högsta domstolen, som förväntas uttala sig om detta senast 2007, förväntas bekräfta att dekreten är olagliga. Trots amnestilagarna kunde vissa brottskategorier redan tidigare lagföras, exempelvis bortförande av barn under tio år, illegal adoption och stöld av egendom. Flera av militärregeringarnas medlemmar kunde sålunda åtalas och dömas. Det antas att cirka barn föddes av frihetsberövade och olagligen gavs till barnlösa militärer, poliser eller andra personer. Organisationen Abuelas de Plaza de Mayo arbetar för att återfinna de försvunna barnen och informera dem om deras rätta identitet. Hittills har 85 barn återfunnits. Det är fortfarande oklart hur många människor som försvann under diktaturåren. En nationell kommission, CONADEP (Comisión Nacional sobre la Desaparición de Personas, ungefär Nationell kommission om försvunna personer), fastslog 1984 att minst personer hade försvunnit. Den nuvarande regeringen och flera enskilda organisationer hävdar att människor försvann. Antalet registrerade försvinnanden hos Justitiedepartementets sekretariat för mänskliga rättigheter uppgår till cirka Ogiltigförklarandet av amnestilagarna har medfört att flera rättsprocesser inletts mot militärer och poliser. Många fall drivs mot enskilda förbrytare, men det finns även flera så kallade mega-processer, inom ramen för vilka flera grupper militärer skall åtalas. Den mest uppmärksammade är ESMAprocessen, som drivs mot militärer som misstänks ha begått brott vid tortyrcentralen ESMA (flottans mekaniska skola) där cirka personer tros ha torterats och försvunnit. Ett annat av de stora målen är processen mot medlemmar ur den första armékåren. 10

11 Cirka 280 före detta militärer och poliser har häktats i väntan på rättegång. Många fler förväntas frihetsberövas de närmaste åren. De första rättegångarna ägde rum 2006 och resulterade i livstidsdomar mot två åtalade före detta poliser i provinsen Buenos Aires, Julio "el turco" Simón och Miguel Etchecolatz. Båda dömdes för brott mot mänskligheten, inklusive mord, tortyr och olagliga frihetsberövanden. Den senare dömdes även för folkmord. I samband med rättegången mot Etchecolatz försvann ett nyckelvittne, Jorge Julio López. Trots ett massivt uppbåd har López ej påträffats. Det befaras att han har kidnappats eller mördats för att söka skrämma vittnen i kommande rättegångar till tystnad. Kort efter försvinnandet uttryckte guvernören i provinsen Buenos Aires misstankar om att tidigare eller nuvarande poliser i provinsens poliskår skulle vara inblandade. Ett trettiotal poliser blev även föremål för tvångspensionering eller avstängning från tjänstgöring på grund av kopplingar till olaglig verksamhet under militärdiktaturen. Många av de häktade militärerna har hittills vistats i militärfängelser. Efter inhemsk och internationell kritik meddelade regeringen 2006 att detta skulle ändras och samtliga häktade överföras till vanliga häkten. Bland de militärer som har häktats återfinns kapten Alfredo Astiz, som var verksam vid ESMA och som misstänks för bland andra svenskan Dagmar Hagelins försvinnande Astiz har begärts utlämnad av Frankrike som har dömt honom i sin frånvaro för mordet på två franska nunnor. Utlämningsbegäran avslogs 2004 av en argentinsk domstol, eftersom Astiz efter amnestilagarnas ogiltigförklaring skulle kunna dömas i Argentina. Beslutet överklagades emellertid av behörig åklagare (med stöd av Frankrikes regering) till Högsta domstolen, som fortfarande inte har yttrat sig i frågan. Astiz har tidigare begärts utlämnad av såväl Italien som Sverige. Efter att Dagmar Hagelins far, Ragnar Hagelin, polisanmält Astiz begärde Stockholms tingsrätt 2001 att Astiz skulle arresteras och utlämnas som misstänkt för bortförandet av Dagmar Hagelin. Astiz häktades men frigavs efter att utlämningsbegäran avslogs av den argentinska regeringen (åberopandes ett dekret - sedermera olagligförklarat - som förhindrade utlämningar). Den svenska rättegången har sedan dess lagts ned. Ragnar Hagelin har sedan 1986 på egen hand sökt lagföra Astiz i en brottsmålsprocess. På grund av amnestilagarna från slutet av 1980-talet lades fallet ned. Men 1995 begärde Hagelin inför domstol att fallet skulle öppnas på nytt. Han åberopande att nedläggningsbeslutet var oförenligt med internationella avtal och Argentinas konstitution. Begäran vidarebefordrades till en militärrätt som 1996 avslog yrkandet. Hagelin överklagade beslutet inför flera domstolar som emellertid var motvilliga att ta sig an fallet. Högsta domstolen bestämde 1998 att en mellaninstans, Cámara de Casación Penal, skulle ta ställning till överklagan. Denna avslogs 2000 med motiveringen att Hagelin inte kunde driva ett brottmål eftersom han redan mottagit skadestånd från argentinska staten för dotterns försvinnande (skadeståndet var ett resultat av en process som Hagelin drev inför den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter). Hagelin överklagade beslutet till Högsta domstolen som 2003 beslutade att upphäva den lägre instansens beslut. Hagelins skadestånd skulle enligt Högsta domstolen inte påverka hans möjlighet att rättsligen ställa de ansvariga för dotterns försvinnande till svars. Därmed sändes målet tillbaka 11

12 till Cámara de Casación Penal, som (efter en misslyckad överklagan av Astiz) i augusti 2006 uttalade att Hagelins begäran var i enlighet med gällande rätt (efter amnestilagarnas upphävande) och därför skall kunna prövas i domstol. Om inte Astiz överklagar beslutet kommer fallet småningom att behandlas i första instans. Det finns även en möjlighet att Dagmar Hagelins fall kommer att utredas inom ramen för ESMA-processen (se ovan). Tyskland begärde 2003 juntamedlemmarna Jorge Videla, Emilio Massera och före detta arméchefen Guillermo Suarez Mason utlämnade för brott begångna under militärdiktaturen. Högsta domstolen skall småningom uttala sig i frågan, men begäran kommer sannolikt att avslås eftersom det numera är möjligt att lagföra personerna i Argentina. Den före detta argentinske militären Adolfo Scilingo dömdes 2005 i en spansk domstol till 640 års fängelse för brott mot mänskligheten begångna under militärdiktaturen. Han var den förste argentinske militären som dömdes i sin närvaro i utlandet. Bland annat har Scilingo erkänt att argentinska flottan systematiskt kastade ut levande fångar i havet för att de skulle försvinna spårlöst. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Yttrandefriheten garanteras av konstitutionen. Staten har dock under senare tid uppvisat allt större intolerans mot kritik, vilket påverkat yttrandefriheten negativt. Argentinska media är fristående från statsmakten med undantag för ett par statligt ägda TV- och radiokanaler samt en nyhetsbyrå. Ägarkoncentrationen inom den privata sektorn har ökat på senare år. Alla medier är reklamfinansierade. Till följd av rättsväsendets brister har media traditionellt spelat en viktig roll vad gäller att utreda och påtala brott samt korruption. Enligt många kritiker har pressfriheten och medias självständighet utsatts för påfrestningar under president Kirchners regeringstid. Statens omfattande annonsbudget har mångdubblats under senare år och har omdirigerats till vänligt sinnade medier, utan att neutrala kriterier som upplaga eller tittarsiffror följts. Exempelvis har dagstidningen Página 12, som allmänt anses vara nära allierad med Kirchner, erfarit en påtaglig ökning av offentliga annonsintäkter. Trots en betydligt mindre upplaga ges Página 12 mer annonser än dagstidningen La Nación, som är mer kritisk till Kirchner. Veckotidningen Noticias, vars upplaga vida överstiger konkurrenternas och vars hållning kritisk mot presidenten, mottar inga offentliga annonsintäkter. Andra veckotidningar med en mer neutral eller positiv attityd till presidentadministrationen får däremot betydande statliga annonsuppdrag. Enligt Noticias skall regeringen även ha försökt att påverka privata företag att inte annonsera i veckotidningen och andra kritiska medier. Det förekommer uppgifter om att journalister personligen erbjudits annonsintäkter till sina TV-eller radioprogram av regeringsföreträdare. Det ökande bruket av den offentliga annonsbudgeten som påtryckningsmedel, anses ha påverkat nyhetsrapporteringens innehåll och inriktning. Kritiker menar att den undersökande politiska journalistiken, som tidigare var ett kännetecken för argentinska medier, mer eller mindre har upphört. 12

13 Påtryckningar från ägare och redaktörer angående artiklars innehåll skall ha ökat. Enligt uppgift har regeringen emellanåt försökt ingripa direkt för att ändra den mest inflytelserika dagstidningens förstasida, vars huvudrubrik anses ha stor inverkan på läsarnas uppfattning av regeringens politik. Det har förekommit att vissa TV- och radioprogram ställts in med kort varsel till synes utan anledning. Misstankar har framförts om att orsaken skall ha varit programmens regeringskritiska hållning. Den undersökande journalisten Jorge Lanatas TV-program ställdes 2004 in av den privata TV-kanalen América, trots goda tittarsiffror, otaliga utmärkelser och ett nyligen förlängt kontrakt. Flera bedömare menade att programmets upphörande var relaterat till ett möjligt korruptionsfall inom regeringen som Lanata hade uppmärksammat. Efter dennes avsked skall Américas offentliga annonsintäkter ha ökat betydligt. Journalisten Pepe Eliaschevs radioprogram ställdes 2005 in med kort varsel av den statliga radiokanalen Radio Nacional. Inget skäl skall därvid ha uppgetts, men många menar att orsaken var Eliaschevs kritiska inställning till Kirchner. Samma skäl anses ha varit orsaken till att Víctor Hugo Morales TV-program Desayuno ställdes in 2006 av statliga Canal 7. Presidenten har offentligt kritiserat enskilda journalister som ansetts vara kritiska till regeringens politik. Vid ett tillfälle 2006 angav Kirchner att en inflytelserik kolumnist, Joaquín Morales Sola, 1978 skulle ha skrivit en positiv artikel om dåvarande juntaledaren Videla. Därefter mottog Morales Sola anonyma dödshot. Presidentens påstående visade sig sedermera inte kunna bestyrkas. Kirchner har även offentligt kritiserat journalisten Jorge Fontevechhia, som därefter också mottagit anonyma dödshot. Presidentens hustru, senator Christina Fernandez de Kirchner, har i senaten offentligt kritiserat specifika journalister och media. Högt uppsatta regeringsföreträdare skall regelbundet ha kontaktat journalister för att diskutera kritisk rapportering. Sammantaget anses självcensur förekomma alltmer. Flera journalisters e-postkonton blev 2006 föremål för intrång. E-postväxlingar med anonyma källor blev därmed offentliggjorda. Gärningsmännen är hittills okända. I oktober 2006 uttryckte den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (CIDH) oro över yttrande- och pressfriheten i Argentina. En allt större intolerans mot kritik noterades hos regeringen. Bruket av offentliga annonsmedel efter eget gottfinnande kritiserades, liksom att vissa medier diskriminerades avseende tillgång till offentlig information. Farhågor framfördes även om vissa TV-och radioprograms plötsliga upphörande. Dödshoten mot Morales Sola och Fontevecchia nämndes särskilt. Den interamerikanska pressens sammanslutning, SIP, framförde i september 2006 liknande kritik mot president Kirchner, som inte ansågs kunna förhålla sig till en självständig press. De argentinska journalisternas sammanslutning, FOPEA, har vid upprepade tillfällen framfört sina bekymmer över utvecklingen. De argentinska medieägarnas intresseorganisation, ADEPA, har med oro noterat den oförståelse som presidenten och dennes hustru visar för pressens roll och uppgifter i en demokrati. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2006 återfanns Argentina på plats 76 av 168 undersökta länder en försämring med 17 platser jämfört med föregående år. Landets position motiveras med regeringens frekventa 13

14 14 påtryckningar på medier samt pressfrihetens vanskliga situation i många provinser. Hot och våldsdåd mot journalister uppges förekomma. I många provinser kan mediernas självständighet ifrågasättas. I vissa provinser (exempelvis San Luis, Salta och Santa Cruz) äger tongivande politiska ledare de dominerande dagstidningarna och radiokanalerna. Enligt en undersökning av den enskilda organisationen ADC (Asociación por los Derechos Civiles, ungefär Föreningen för medborgerliga rättigheter) är mediernas förhållanden oroväckande i provinserna Córdoba, Neuquén, Río Negro och Tierra del Fuego. Den offentliga annonsbudgeten skall användas till att belöna okritiska media och försöka påverka nyhetsrapporteringens innehåll. I Tierra del Fuego motsvarar de offentliga annonserna cirka 75 procent av lokala mediers totala inkomster. Enligt Reportrar utan gränser stoppade en lokal radiokanal i provinsen Buenos Aires fem olika program 2006, efter hot om indragna offentliga annonser. En journalist i provinsen Entre Ríos blev 2006 misshandlad på en polisstation. I samma provins fick en journalist, som avslöjat ett korruptionsfall i den lokala administrationen, sitt hus beskjutet. I kommunen Quilmes i provinsen Buenos blev en journalist slagen medvetslös i kommunhuset av en lokal ledare inom peronistpartiet. Incidenten skall ha föregåtts av hot mot flera journalister. I samma kommun fick två radiokanaler, som är kritiska till peronistpartiets lokala borgmästare, till synes utan anledning sina sändningsrättigheter indragna av federala myndigheter. I provinsen Santa Cruz skall två lokala radioprogram ha tvingats upphöra med sina sändningar efter påtryckningar från lokala politiker. Ett TV-program i provinsen Tucumán misstänks ha stoppats på liknande grunder. I Argentina finns ingen nationell lag som möjliggör tillgång till offentlig information. President Kirchner utfärdade 2004 ett dekret som skulle säkerställa allmänhetens tillgång till information, men det omfattar endast den verkställande makten och privatiserade serviceföretag. Efter dekretets tillkomst har i genomsnitt en förfrågan om information per dag registrerats. Ett lagförslag, som avsåg tillgång till allmän information om all offentlig verksamhet inklusive i provinserna och kommunerna, godkändes 2004 av kongressens deputeradekammare. Lagförslaget godkändes emellertid inte av senaten. Enligt flera enskilda organisationer och journalister stoppades lagens godkännande av senatens konstitutionsutskott (under ledning av presidentens hustru Christina Fernandez de Kirchner), som genom förändringar av förslaget gjorde det mer restriktivt. Förenings- och församlingsfriheten garanteras av konstitutionen. Antalet demonstrationer har dock minskat betydligt sedan krisåren Vägspärrar förekommer fortfarande, om än i mindre utsträckning, och leder i vissa fall till våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Polisen anklagas emellanåt för övervåld, men även för passivitet. Regeringen har kritiserats för att vara för tolerant mot demonstranter som stör den allmänna ordningen. Hanteringen av våldsamma demonstrationer är en politiskt känslig fråga i Argentina mot bakgrund av militärdiktaturens behandling av oliktänkande samt vissa demonstrantgruppers styrka. Demonstrationer som har tolkats vara politiskt känsliga för regeringen har emellanåt mötts av motdemonstrationer organiserade av regeringsföreträdare.

15 15 Den ekonomiska krisen tycks ha stärkt det civila samhället i Argentina och antalet enskilda organisationer anses ha ökat under senare år. Enligt en uppskattning 2003 skall drygt enskilda organisationer av olika slag vara verksamma i Argentina. Religionsfriheten garanteras av konstitutionen. Cirka 80 procent av befolkningen är katoliker. Argentinas författning föreskriver att "den federala regeringen upprätthåller den romersk-katolska tron". Den romersk-katolska kyrkan mottar diverse ekonomiskt understöd från staten. Statschefen är inte längre förpliktigad av konstitutionen att vara katolik. Andra trossamfund kan fritt utöva sin verksamhet. Cirka 10 procent av befolkningen är protestanter. I Argentina finns Latinamerikas största judiska minoritet (cirka personer). Uttryck för antisemitism förekommer, exempelvis skändningar av judiska gravplatser, antisemitiskt klotter och hot mot judiska organisationer/församlingar. Den israeliska ambassaden förstördes i ett terroristattentat 1992, vilket resulterade i 28 människors död. Det judiska församlingscentrat AMIA förstördes i ett liknande attentat 1994, varvid 85 människor omkom. Inget av dessa bombdåd har klarats upp, men antas av många ha anstiftats av Irans regering och terroristorganisationen Hizbollah. I november 2006 utfärdade en argentinsk domstol en arresteringsorder avseende bland andra en tidigare iransk president och två tidigare iranska ministrar. Anklagelser har även förekommit mot den argentinska polisen, som medvetet skulle ha förhindrat utredningarna, men inga av uppgifterna har kunnat bestyrkas. Cirka muslimer med arabiskt ursprung bor i Argentina. Det har förekommit ett fåtal anti-muslimska incidenter. Det råder i allmänhet harmoniska förbindelser mellan de olika trossamfunden. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Argentina är en federal republik, vars konstitution föreskriver en maktdelning mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. De politiska ämbetena både på federal och provinsnivå tillsätts i allmänna val. Presidentval hålls vart fjärde år. Presidenten kan väljas för högst två på varandra följande mandatperioder. Den nuvarande stats- och regeringschefen, Néstor Kirchner (peronistpartiet), valdes Ledamöter i kongressens övre kammare, senaten, innehar mandat på sex år. Medlemmar av kongressens undre kammare, deputeradekammaren, är valda på fyra år. Kongressval äger rum vartannat år, varvid en tredjedel av senatens och hälften av deputeradekammarens mandat förnyas. Det senaste kongressvalet ägde rum Enligt opinionsinstitutet Latinobarómetros undersökning 2006, anser 74 procent av argentinarna att demokrati är att föredra framför andra styrelseformer. Det är en ökning med åtta procent sedan föregående år och är därmed det högsta resultatet sedan Latinobarómetro inledde sina undersökningar 1995.

16 Politisk mångfald råder men argentinsk politik domineras av peronistpartiet och dess olika fraktioner. Presidentens fraktion, Frente para la Victoria (FPV), och dess allierade kontrollerar en majoritet i kongressens båda kamrar. Statsoch regeringschefens befogenheter är långtgående. Bland annat kan denne förbigå den lagstiftande makten genom att utfärda presidentdekret. Denna möjlighet skall egentligen endast brukas i krissituationer, men har kommit att användas allt oftare, inte minst av den nuvarande presidenten. Den kongresskommitté, som enligt en författningsändring från 1994 skall övervaka presidentens bruk av dekret, har ännu inte bildats. På initiativ av senatens konstitutionsutskott, som leds av presidentens hustru, Christina Fernandez de Kirchner, antogs 2006 en lag som inte begränsar presidentens dekretbruk, men som stipulerar att dekreten kan godkännas i efterhand av kongressen. En annan lag från 2006 fastställde tidigare praxis som ger den verkställande makten befogenhet att omfördela budgetposter efter eget skön, utan kongressens stöd. 16 Nepotism och klientilism anses vara vanligt förekommande i argentinsk politik. I de flesta valkampanjer förekommer uppgifter om distribution av mat, hushållsartiklar, möbler, kontanter etc. tillsammans med vissa kandidaters valsedlar. Exempelvis skall utdelande av kuvert med pengar och valsedlar ha ägt rum inför peronistpartiets internval i provinsen La Rioja i juni 2006 (valsedlarna tillhörde guvernörens bror som kandiderade till partiordförande). Inför valet till en konstituerande församling (vars beslut skulle kunna möjliggöra ett hittills författningsvidrigt omval av guvernören) i provinsen Misiones, rapporterades om distribution av bland annat mat och madrasser tillsammans med guvernörens valsedlar. Under samma valkampanj började även mikrokrediter beviljas till mindre bemedlade kvinnor. Inför kongressvalet 2005 förekom uppgifter i flera tidningar om att vitvaror, möbler etc. skulle ha delats ut av Socialministeriet, vars chef är president Kirchners syster. Korruption anses vara vanligt förekommande i argentinsk politik. Släktingar och vänner till politiker återfinns ofta i affärsprojekt som är beroende av offentliga upphandlingar. Medvetet satta överpriser är mycket vanligt vid upphandlingar. Den förre ekonomiministern Lavagna kritiserade offentligt denna företeelse strax innan han avskedades Under 1990-talet skall ministrar och andra befattningshavare regelbundet ha tagit emot inofficiella så kallade extralöner. Under samma årtionde privatiserades många statliga företag, varvid stora tillgångar skall ha försnillats. Väldigt få personer åtalas. En rättsprocess pågår mot en tidigare arbetsminister och flera senatorer för mutoch bestickningsbrott i samband med att en arbetsrättsreform skulle antas av senaten I Transparency Internationals korruptionsindex 2006 innehar Argentina plats 93 (av 163 länder) med betyget 2,9 av 10 en marginell förbättring jämfört med 2005 (plats 97). Enligt argentinarnas uppfattning är de politiska partierna och rättsväsendet de mest korrupta institutionerna. Transparency International har särskilt uppmärksammat den bristande kontrollen över hur den federala budgeten spenderas, inte minst att den verkställande makten kan omfördela budgetmedel efter eget godtycke. Flera institutioner har till uppgift att kontrollera den federala förvaltningen och dess tjänstemän. Under den verkställande makten lyder exempelvis Oficina de

17 Anti-Corrupción (Antikorruptionsbyrån) som skapades Få av dess undersökningar har resulterat i rättegångar och ännu färre i någon fällande dom. Dess oberoende av regeringen har dessutom ifrågasatts, eftersom dess nuvarande chef är en tidigare regeringsmedlem. Även Sindicatura General de la Nación (Revisionsmyndighet) skall utöva kontroll av den offentliga förvaltningen. Organet lyder under den verkställande makten och dess biträdande chef är plan- och infrastrukturministerns hustru. Den senare omständigheten behöver, enligt ett uttalande av Oficina de Anti-Corrupción, inte innebära någon intressekonflikt. Båda organen bedriver av budgetskäl en relativt liten verksamhet. Kritiker menar också att det saknas politisk vilja att undersöka korruption relaterad till den nuvarande regeringen. Ett revisionsorgan som lyder under kongressen (Auditoría General de la Nación - riksrevisionsmyndighet) skall se till att statliga organ och företag samt privatiserade serviceföretag efterlever gällande lagar. Presidentens parti innehar en majoritet av styrelseplatserna. Det har kritiserats för att vara inaktivt och sakna vilja att befatta sig med kontroversiella företeelser. Under den dömande makten lyder en åklagare för så kallade administrativa undersökningar, med uppgift att undersöka statliga tjänstemäns förehavanden. 17 EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Argentinsk lagstiftning förbjuder diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, nationalitet, religion, politisk åsikt, ålder eller fackanslutning. Argentina har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner. Konstitutionen garanterar rätt till semester, rimlig och lika lön, värdiga arbetsförhållanden samt strejkrätt. Alla löntagare har rätt att ansluta sig till eller bilda fackförening. Enligt arbetsministeriet är 37 procent av arbetstagarna medlemmar i fackförening. ILO har vid upprepade tillfällen rekommenderat Argentina att upphäva bestämmelser som endast ger fackföreningar med personería gremial (en särskild arbetsrättslig status) rätt att förhandla med arbetsgivare om kollektivavtal. Denna status kan inte erhållas om det redan finns en fackförening verksam inom samma område som har fler medlemmar. Regeln medför att existerande fackföreningar i praktiken får monopol på kollektivavtalsförhandlingar och skulle därmed vara i strid med ILO:s konvention 87. Nya fackföreningar kan visserligen bildas, men får inte förhandla förrän deras medlemskap överstiger den nuvarande förhandlingsberättigade föreningens. Arrangemanget anses ha skapats för att gynna paraplyorganisationen Confederación General de Trabajo (motsvarande svenska LO), som traditionellt är nära allierat med peronistpartiet. Den officiella minimilönen var i november 2006 motsvarande 800 pesos (USD 261) i månaden. Lönen är knappast tillräcklig för att säkerställa en godtagbar levnadsstandard för en familj. De flesta formellt anställda arbetstagare tjänar mer än minimilönen. Arbetstiden får enligt lag inte överskrida 8 timmar om dagen eller 44 timmar i veckan under dagtid. Nattarbete får bedrivas högst 24 timmar i veckan. Arbetstiden i farliga eller sanitärt prekära arbetsmiljöer får inte överstiga 36 timmar i veckan. För arbete utöver tillåten arbetstid skall

18 övertidsersättning utbetalas. Arbetstagare skall enligt lag genom sin anställning vara försäkrade mot olyckor under arbetet och på väg till och från jobbet. I praktiken förekommer avvikelser från bestämmelserna om arbetstid och arbetsvillkor. Cirka 44 procent av den arbetande befolkningen beräknas vara verksam inom den informella sektorn, som inte omfattas av arbetsrätten. Andelen svart anställda av befolkningen i arbetsför ålder har nästan fördubblats sedan början av 1990-talet. En svart anställd arbetstagare beräknas tjäna en tredjedel av en formellt anställd persons lön. Enligt statlig statistik från 2006 skulle cirka 14 miljoner argentinare, de allra flesta i den informella sektorn, tjäna under 410 pesos i månaden (jfr ovan officiell minimilön). Det förekommer uppgifter om att många arbetsgivare, inklusive staten, kräver att de anställda registreras som egenföretagare för att undslippa betala sociala avgifter. Den officiella arbetslösheten 2006 var 10,4 procent. I Argentina finns många illegala arbetsinvandrare, främst från Bolivia, Peru och Paraguay, som inte omfattas av befintlig arbetsrätt. De flesta är byggarbetare, hushållsanställda eller arbetar på fruktodlingar. Enligt Federación de Asociaciones Civiles Bolivianos (Förbundet för Bolivianska medborgarorganisationer) uppehöll sig exempelvis cirka bolivianer i Argentina Bolivias migrationsmyndighet uppskattade att bolivianer befann sig i Argentina Det förekommer uppgifter om att dokumentlösa invandrare utsatts för tvångsarbete. Fall av arbete under slavliknande förhållanden skall förekomma, främst som resultat av människohandel för prostitution, men även avseende arbete i textilindustrin. Vid en eldsvåda 2006 i en textilfabrik i Buenos Aires avled 6 dokumentlösa invandrare från Bolivia. Det avslöjades då att många bolivianer hade arbetet i fabriken under synnerligen undermåliga villkor. Lokala myndigheter skall därefter ha intensifierat inspektionen av misstänkta fabriker Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Argentina spenderade 9,2 procent av BNP på privat och offentlig hälsovård 2005 (den offentliga hälsovården motsvarade 48,6 procent av samtliga hälsovårdsutgifter). Endast 28 länder spenderade en större andel av BNP på hälsovård än Argentina Enligt flera bedömare avspeglas emellertid inte kostnaderna i hälsovårdens kvalitet. Det finns offentliga sjukhus som skall vara gratis för alla, men de är överbelastade och illa utrustade. Offentliganställda läkares löner anses vara mycket låga. Privata vårdinrättningar håller en högre standard, men är för kostsamma för de allra flesta argentinare. Många arbetstagare har en sjukvårdsförsäkring (administrerad av fackföreningarna) via sin anställning och har därigenom tillgång till speciella vårdinrättningar eller vissa privata sjukhus. Enligt en undersökning 2006 har en av tre mindre bemedlade familjer stora svårigheter att få tillgång till hälsovård. En frivillig sammanslutning av läkare i hela landet uppgav att den 2006 hade behandlat cirka patienter, som inte hade fått tillräcklig offentlig vård. Det skall vara vanligt att personer exkluderas från hälsovård på grund av svårigheter att bekosta transport till sjukhus eller att de uteblir från arbetet för att stå i sjukhusköer. I takt med att ekonomins informella sektor har växt, har antalet anställda utan sjukförsäkring

19 ökat. Trycket på de offentliga sjukhusen har därmed ökat. Skillnaderna är stora mellan stad och landsbygd avseende kvalitet och tillgång till vård. De fattigaste provinserna skall erbjuda den sämsta hälsovården. Det råder exempelvis stor skillnad i spädbarnsdödlighet mellan huvudstadsdistriktet Buenos Aires - 5,9 av 1000 födslar - och provinsen Formosa - 16,8 av 1000 födslar (2004). Urfolken (1,04 procent av befolkningen enligt statlig statistik), som i stor utsträckning bor i otillgängliga bergstrakter, skall ha en särskilt bristfällig tillgång till hälsovård. Kolera- och meningitepidemier förekommer, liksom fall av spetälska i vissa nordliga provinser. Efter den ekonomiska krisen och devalveringen 2002 har tillgången på importerade mediciner försämrats och priserna stigit. Regeringen har lanserat en nationell plan för att säkerställa tillgång till medicin för alla behövande. Bland annat har gratis distribution av basala mediciner förekommit. Enligt en undersökning 2006 beräknas dock drygt 40 procent av alla familjer vara tvungna att köpa nödvändiga mediciner. Den höga kostnaden innebär i många fall att man tvingas avbryta behandlingen. Medellivslängden är 74 år (71 för män och 78 för kvinnor) Rätten till utbildning Enligt konstitutionen har alla invånare rätt till gratis undervisning. Skolan är främst provinsernas ansvar. Uppgifter förekommer om att kvaliteten skall ha försämrats i flera provinser. Skolklasserna skall ha blivit större och skolmaten dragits in. Lärare tjänar i allmänhet mindre än minimilönen. Hälften av lärarna tros leva i fattigdom. Knappt 99 procent av alla ungdomar mellan 15 och 24 år är skriv- och läskunniga. Den obligatoriska 9-åriga grundskolan påbörjas av 96 procent av barnen, men 38,5 procent (oftast från fattiga familjer) avslutar inte högstadiet. Regeringen driver ett program för att få fattiga barn att slutföra grundskolan (genom skolbidrag) och för att höja kvaliteten på undervisningen. Endast en knapp tredjedel av alla ungdomar fullbordar en gymnasieutbildning. Det råder brist på vuxenskolor. Bland urfolken beräknas mindre än en procent avsluta gymnasiet. Ambitionen att få urfolkens barn att gå i skolan hämmas av bristen på tvåspråkiga lärare trots att konstitutionen garanterar rätten till tvåspråkig utbildning för icke spansktalande minoriteter. Under de senaste 15 åren har antalet studenter som påbörjat universitetsutbildning varje år fördubblats (cirka argentinare 2004). Av dessa fullbordar endast en femtedel sina studier. Hälften hoppar av redan efter första året. Den största andelen avhopp återfinns bland mindre bemedlade grupper. Det beräknas att fler kvinnor än män påbörjar en universitetsutbildning. Budgetmedlen för universiteten har inte ökat i samma utsträckning som antalet studenter. Men i budgeten för 2007 har en höjning av universitetsanslaget med 27 procent föreslagits. De totala offentliga utgifterna för utbildning 2007 skall enligt regeringen motsvara 5,4 procent av BNP. Enligt en ny utbildningslag 2006 skall de offentliga utgifterna på området motsvara 6 procent av BNP Lagen stipulerar också att den federala staten och provinserna därefter vid behov skall höja budgeten för att bibehålla utbildningssektorns andel av BNP till 6 procent.

20 20 Insatser har gjorts för att öka kunskapen om de mänskliga rättigheterna, som numera är ett obligatoriskt inslag i undervisningen i grundskolan och gymnasiet. Blivande polismän får viss, men ofta inte tillräcklig, utbildning i mänskliga rättigheter vid polisskolan. Högre polisbefäl måste genomgå undervisning i ämnet före eventuell befordran. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Efter den ekonomiska krisen , som kulminerade i en veritabel kollaps 2002, beräknades 57 procent av befolkningen leva i fattigdom. Även om andelen fattiga 2006 har sjunkit till 31,4 procent är antalet fattiga fortfarande högre än före krisen. I flera nordliga provinser, exempelvis Formosa och Chaco, lever fortfarande drygt hälften av befolkningen i fattigdom. Fattigdom definieras som en inkomst som inte räcker för att skaffa basala förnödenheter till ett värde av 862 pesos för en familj med två barn. Drygt 11 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom, det vill säga en familj med två barn som inte kan uppbringa 391 pesos till att inhandla erforderliga livsmedel. De statliga bidrag som finns för vissa grupper (150 pesos) är låga och påverkar fattigdomsstatistiken ytterst marginellt. Cirka 60 procent av alla barn under 18 år lever i fattigdom. Avseende rätten till bostad finns allvarliga problem i huvudstadsdistriktet Buenos Aires, där cirka personer beräknas bo i drygt 20 slumkvarter. Inkluderas förorterna antas drygt människor bo i slumliknande förhållanden. Tillgången till rinnande vatten, fungerande avlopp etc. är mycket bristfällig. Klyftan mellan fattiga och rika växte under 1990-talet och den efterföljande krisen. Gini-koefficienten (statistiskt mått på ojämlik inkomstfördelning) ökade från 42 i början av 1990-talet, en av Latinamerikas lägsta, till 52 ett decennium senare. I början av 1980-talet tjänade den rikaste tiondelen av befolkningen 8 gånger mer än den fattigaste tiondelen. Skillnaden mellan samma grupper 2004 var 40 gånger. Samma siffra för 2005 var 31, det vill säga inkomstskillnaderna hade börjat utjämnas, men samtidigt kunde konstateras att argentinarnas inkomster i allmänhet var mycket låga. Cirka argentinare tjänade mindre än 410 pesos i månaden. Den rikaste tiondelen tjänade i genomsnitt pesos i månaden. Många i medelklassen förlorade sitt sparkapital i samband med devalveringen 2002 och den påföljande tvångsomvandlingen av banktillgodohavanden från dollar till pesos (jämför punkt 2). Lagarna har kritiserats för att i praktiken ha upphävt äganderätten, men Högsta domstolen förklarade 2004 att de var förenliga med konstitutionen. Arbetslösheten, som 2002 var 21,5 procent, har enligt officiell statistik 2006 sjunkit till 10,4 procent. Som arbetslösa räknas endast de som aktivt söker arbete, varför antalet verkligt arbetslösa egentligen är betydligt högre. Mottagarna av statliga bidrag inkluderas exempelvis inte i arbetslöshetsstatistiken. Ytterligare cirka 12 procent av befolkningen i arbetsför ålder beräknas vara undersysselsatta. BNP minskade 2002 med knappt 11 procent. Den ekonomiska återhämtningen har dock gått snabbt och BNP-