Vägledning rörande kontroll av hantering av animaliska biprodukter vid livsmedelanläggning

Transkript

1 1(29) BILAGA TILL VÄGLEDNINGARNA MED DNR /10 OCH DNR Avdelningen för djurskydd och hälsa Vägledning rörande kontroll av hantering av animaliska biprodukter vid livsmedelanläggning Denna vägledning är en bilaga till de vägledningar som Jordbruksverket tagit fram för kommunernas och Livsmedelsverkets kontroll inom området animaliska biprodukter (Dnr /10 respektive dnr /10). Texten är avsedd att belysa lagstiftningens krav på detaljnivå rörande hantering av animaliska biprodukter i livsmedelsanläggningar liksom vilka krav som ställs på bortskaffandet av de animaliska biprodukterna. Jordbruksverket Jönköping jordbruksverket@jordbruksverket.se

2 2(29) Innehåll INLEDNING... 4 KONTROLLANSVAR ÖVER ANIMALISKA BIPRODUKTER VID LIVSMEDELSANLÄGGNING... 4 VIKTIGA KONTROLLPUNKTER... 5 GRUNDLÄGGANDE LAGSTIFTNING RÖRANDE BEFATTNING MED ANIMALISKA BIPRODUKTER 5 DEFINITIONEN AV ANIMALISKA BIPRODUKTER... 6 KATEGORISERING... 6 Kategori 1-material... 6 Kategori 2-material... 8 Kategori 3-material... 9 Tabell VILT Hägnat vilt som lever under viltliknande tillstånd Hägnat vilt som inte lever under viltliknande tillstånd SORTERING AV ANIMALISKA BIPRODUKTER VID LIVSMEDELSANLÄGGNINGAR MATERIALETS FÖRVARING VID LIVSMEDELSANLÄGGNINGEN OLIKA MÖJLIGHETER FÖR ANVÄNDNING OCH BORTSKAFFANDE AV ANIMALISKA BIPRODUKTER Godkända anläggningar som får ta emot abp Förbränning Andra godkända mottagare Nedgrävning Spridning UTLÄMNANDE SOM FODER ÅTERTAG/ÅTERLÄMNANDE TILL SLAKTERI HYGIENKRAV VID INSAMLING OCH TRANSPORT Art Bilaga II Identifiering Fordon och behållare Handelsdokument Register Dokumentens bevarande Temperaturförhållanden Insamling av animaliskt material vid behandling av avloppsvatten KONTROLLÅTGÄRDER NÅGRA OLIKA TYPER AV LIVSMEDELSANLÄGGNINGAR OCH DERAS ANIMALISKA BIPRODUKTER Slakteri Styckningsanläggning Anläggning för insaltning och beredning av hudar Mejeri Bageri Butik...26 Restaurang Cateringverksamhet vid flygplatser... 27

3 3(29) EXPORT OCH UTFÖRSEL TILL ANNAT EU-LAND FÖRSLAG PÅ FRÅGOR SOM KAN INGÅ I EN CHECKLISTA VID KONTROLL MER INFORMATION OCH SVAR PÅ FRÅGOR... 29

4 4(29) Inledning Animaliska biprodukter uppstår bl.a. vid alla livsmedelsanläggningar som hanterar råvaror och produkter som innehåller animaliska beståndsdelar. Det finns många olika typer av livsmedelsanläggningar och dessa hanterar i olika grad ett brett register av animaliska biprodukter. Att dessa biprodukter hanteras i enlighet med gällande lagstiftning är viktigt ur smittskydds-, miljö- och redlighetssynpunkt. Verksamhetsutövaren är skyldig att följa lagstiftningens krav, som bl.a. innebär att de animaliska biprodukterna separeras från livsmedlen, sorteras och märks på ett korrekt sätt och lämnas ut till mottagare som är godkända för att ta emot aktuell kategori av material. Utsedda kontrollmyndigheter ska kontrollera att lagstiftningen följs. Spårbarheten är viktig i sammanhanget. Detta gäller även om materialet kan anses harmlöst. Ett material med animaliska beståndsdelar som inte längre är ett livsmedel är en animalisk biprodukt, och det måste kunna säkerställas att materialet inte åter blir livsmedel i någon del av kedjan eller att det på ett otillåtet sätt används t.ex. som foder. Kontrollansvar över animaliska biprodukter vid livsmedelsanläggning Livsmedelverket eller den kommunala nämnd som ansvarar för offentlig kontroll av en anläggning med stöd av livsmedelslagen (2006:804) eller med stöd av ett beslut om överflyttning av kontrollansvar enligt livsmedelslagen är, i fråga om denna anläggning, i enlighet med 13 förordningen (2006:814) om foder och animaliska biprodukter, behörig myndighet att utöva offentlig kontroll över efterlevnaden av förordning (EG) nr 1774/ samt av föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av 11 lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter. Kommunen har redan genom 12 förordningen (2006:814) om foder och animaliska biprodukter kontrollansvar över insamling och transport av matavfall. När det gäller kontrollansvaret över det matavfall som uppkommer i restauranger liksom i butiker som säljer färdig mat som lagats i butiken omfattas kontrollansvaret även av 13 i samma förordning. Kontrollansvaret omfattar inte sådana anläggningar som särskilt godkänts av Jordbruksverket med stöd av förordning (EG) nr 1774/2002 och som ligger i anslutning till livsmedelsanläggningen. Exempel på denna typ av anläggningar är hanteringsställen som ligger intill, eller i vissa fall inne på slakteriet. Dessa anläggningar tar emot slakteriets animaliska biprodukter och i vissa fall (om de ligger tydligt skilt från slakteriet) material utifrån för malning och vidare transport till biogaseller förbränningsanläggningar. Det finns några godkända livsmedelsanläggningar som även godkänts av Jordbruksverket med stöd av förordning (EG) nr 1774/2002. Det har rört sig om anläggningar där det ställts krav på själva processen för att de animaliska 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel

5 5(29) biprodukternas slutprodukt ska kunna anses så bearbetad att den ska kunna ingå i t.ex. foder. Bl.a. kan det röra sig om anläggning för tillverkning av blod- eller äggprodukter. Det kan i Jordbruksverkets beslut ha ställts krav på temperatur och tid, som i normala fall är samma krav som redan ställs i anläggningens livsmedelsproduktion. Det är dock viktigt att den myndighet som har kontrollansvaret över anläggningens livsmedelshantering även kontrollerar processerna ur en abp-synvinkel. Det kan också vid anläggningen uppstå andra typer av animaliska biprodukter som hamnar under Livsmedelsverkets eller kommunens kontrollansvar. Kontrollansvaret omfattar inte verksamhet med foder enligt foderlagstiftningen. Viktiga kontrollpunkter Den myndighet som har kontrollansvaret över en livsmedelsanläggnings verksamhet med livsmedel måste även kontrollera hur man vid denna anläggning hanterar sådant material som till sin helhet består av eller som innehåller animaliska produkter. Det kan vara alltifrån sådant som faller från slakt eller styckning till råvaror och produktionsspill inom annan livsmedelsindustri, samt färdiga livsmedel som av kommersiella skäl inte kommer att gå vidare som livsmedel. Viktiga punkter att ha i beaktande är: - materialets kategorisering, - materialets förvaring på livsmedelsanläggningen, - eventuella förväxlingsrisker (materialets förvaring och märkning under lagring), - materialets märkning vid transport, - åtföljande handelsdokument, - företagets register, samt - mottagarens status avseende godkännande. De olika punkterna förklaras närmare nedan. Grundläggande lagstiftning rörande befattning med animaliska biprodukter Den grundläggande lagstiftningen rörande befattning med animaliska biprodukter anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel. Jordbruksverket har kompletterande föreskrifter till förordningen - Statens Jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2006:84) om befattning med animaliska biprodukter och införsel av andra produkter, utom livsmedel, som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur och människor (K14). Av artikel 3 i ovan nämnda förordning anges att animaliska biprodukter och produkter som framställts av dessa ska samlas in, transporteras, lagras, hanteras, bearbetas, bortskaffas, släppas ut på marknaden, exporteras, transiteras och användas enligt denna förordning.

6 6(29) Definitionen av animaliska biprodukter Definitionen av animaliska biprodukter finns i artikel 2 i förordning (EG) nr 1774/2002 och är, något förenklat, hela kroppar eller delar från djur eller animaliska produkter som avses i artiklarna 4-6 i förordningen och som inte är avsedda att användas som livsmedel. Det är viktigt att känna till den grundläggande principen rörande var gränsen mellan livsmedel och animaliska biprodukter går. Vissa djurprodukter blir automatiskt animaliska biprodukter eftersom de inte uppfyller kravet på att vara ett livsmedel. Men det är även syftet som styr. En köttbit som är avsedd att användas som foder är inte längre ett livsmedel utan en animalisk biprodukt och kan aldrig återgå till att bli ett livsmedel. Kategorisering Animaliska biprodukter som omfattas av förordningens artiklar 4-6 delas in i tre kategorier beroende på risk och fortsatta användningsmöjligheter. Nedan följer tre tabeller som tar upp sådana animaliska biprodukter av respektive kategori som kan falla från olika typer av livsmedelsanläggningar. Texten under Typ av material är klippt från förordning (EG) nr 1774/2002, och kommentarerna hänvisar till samma förordning om inte annat anges. Kategori 1-material Kategori 1-material omfattar bl.a. animaliska biprodukter som motsvarar följande beskrivning och allt material som innehåller sådana biprodukter: (Listan är anpassad till att omfatta endast sådant som berör livsmedelsanläggningar.) Tabell 1. Artikel 4.1 Typ av material a) i) Alla delar av kroppen, inklusive hudar och skinn, från djur som misstänks vara infekterade med TSE 2 enligt förordning (EG) nr 999/ eller som officiellt bekräftats vara infekterade med TSE. Kommentar Detta kan bli aktuellt efter BSEprovtagning vid slakteri i väntan på provsvar eller om provet visar sig positivt. b) i) Specificerat riskmaterial. Vad som är specificerat riskmaterial (SRM) anges i punkt 1 bil. V i förordning (EG) nr 999/ b) ii) Hela kroppar från döda djur som innehåller specificerat riskmaterial om det specificerade riskmaterialet inte har avlägsnats vid tidpunkten för bortskaffandet. Ett djur som tagits emot vid slakteriet och dött innan det kommit till avlivning eller som dött redan under transporten är per definition ett kat. 2-material, och ska sändas väg som ett sådant. Det företag som är rikstäckande på 2 Transmissibel spongiform encefalopati 3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati

7 7(29) c) Produkter framställda från djur som tillförts ämnen som är förbjudna enligt direktiv 96/22/EG samt produkter av animaliskt ursprung som innehåller rest av miljöföroreningar och andra ämnen som förtecknas i grupp B.3 i bilaga I till rådets direktiv 96/23/EG av den 29 april 1996 om införande av kontrollåtgärder för vissa ämnen och restsubstanser av dessa i levande djur och i produkter framställda därav och om upphävande av direktiv 85/358/EEG och 86/469/EEG samt beslut 89/187/EEG och 91/664/EEG, om restsubstanserna av dessa ämnen överskrider de gränsvärden som fastställs i gemenskapens lagstiftning eller, om gemenskapsgränsvärden saknas, i nationell lagstiftning. d) Allt animaliskt material som samlas in vid rening av avloppsvatten från lokaler där specificerat riskmaterial avlägsnas, inbegripet material som avskiljts genom siktning eller i sandfång, fett- och oljeblandningar, slam och material som avlägsnats från dessa anläggningars avloppssystem, utom i de fall då detta material inte innehåller specificerat riskmaterial eller delar av sådant material. e) Matavfall 5 som härrör från transportmedel i internationell trafik 6. f) Blandningar av kategori 1-material med antingen kategori 2-material eller kategori 3- material eller med båda, inbegripet allt material som är avsett för bearbetning i en bearbetningsanläggning för kategori 1- material. insamling av denna typ av material har dock ingen separat hantering av kategori 2 utan transporterar allt som kat. 1. I samband med själva bortskaffandet övergår kroppen till att bli kat. 1 om SRM inte avlägsnats. Ett exempel här är t.ex. kött från djur som tillförts otillåtna hormoner eller kött som visat sig innehålla dioxin eller andra miljögifter. Direktiven som nämns är införlivade i svensk lagstiftning. Se verkets föreskrifter 2009:84 4 (D9). Detta gäller samtliga slakterier som slaktar nöt, får och get samt vissa styckningsanläggningar. Ett grundkrav vid slakterier och vid styckningsanläggningar där SRM avlägsnas är att de har ett filter med maskor på max 6 mm i diameter för utgående avloppsvatten. Det som samlas upp är kategori 1-material. Läs mer om avloppsvatten sid. 22. Kontroll av detta blir aktuellt på de livsmedelsanläggningar som har catering och där brickor töms och dukas med ny mat. Livsmedelsverket har kontrollansvar vid några av dessa anläggningar på Landvetter och Arlanda. I annat fall är insamling och transport av matavfall. normalt kommunens kontrollansvar. Ofta hämtas en blandning av kategori 1- och, 2- material vid slakterier och körs vidare för malning och förbränning. Ibland tillkommer även en del kategori 3-material som gångben, blod, borst och fjäder. Blandningen ska kategoriseras som kategori 1. 4 Statens jordbruksverks föreskrifter (2009:84) om läkemedel och läkemedelsanvändning 5 Matavfall: alla typer av matavfall, inklusive använd matolja, från restauranger, storkök och kök, inbegripet centralkök och hushållskök. 6 Med internationell trafik avses transportmedel som kommer länder utanför EU, Norge och Schweiz.

8 8(29) Kategori 2-material Kategori 2-material omfattar bl.a. animaliska biprodukter som motsvarar följande beskrivning och allt material som innehåller sådana biprodukter: (Listan är anpassad till att omfatta endast sådant som berör livsmedelsanläggningar.) Tabell 2 Artikel 5.1 Typ av material Kommentar a) Naturgödsel 7 och mag- och tarminnehåll 8 Detta uppkommer på slakterier och får spridas på mark om det inte kan anses medföra risk för spridning av allvarliga överförbara sjukdomar. Handelsdokument måste alltid medfölja till mottagaren. Det finns inga undantag för slakterier som det finns för jordbruksföretag 9. b) Allt slags animaliskt material som samlats in vid rening av avloppsvatten från slakterier, utom sådana slakterier som omfattas av artikel 4.1 d inbegripet material som avskilts genom siktning eller i sandfång, fett- och oljeblandningar, slam och material som avlägsnats från dessa anläggningars avloppssystem. Detta gäller samtliga slakterier som inte omfattas av art 4.1.d (punkt d i tabell 1) som bl.a. svin- och fjäderfäslakterier. Ett grundkrav vid dessa slakterier är att de har ett filter med öppningar eller en maskstorlek på max 6mm i diameter för utgående avloppsvatten. Det som samlas upp är kategori 2-material. Läs mer om avloppsvatten sid. 22. c) Produkter av animaliskt ursprung som innehåller restsubstanser av veterinärmedicinska läkemedel och föroreningar som förtecknas i grupperna B.1 och B.2 i bilaga I till direktiv 96/23/EG, om restsubstanserna av dessa ämnen överskrider gällande gränsvärden enligt gemenskapslagstiftningen. d) Produkter av animaliskt ursprung utom, kategori 1-material, som importeras från tredje land och som under sådana inspektioner som föreskrivs i gemenskapslagstiftningen inte uppfyller veterinärmedicinska bestämmelser för import till gemenskapen, om de inte återsänds eller importen godtas med vissa förbehåll som fastställts i gemenskapslagstiftningen. e) Djur och delar av djur, med undantag av dem som avses i artikel 4, som dött på annat sätt än genom slakt för användning om livsmedel, inbegripet djur som avlivats för att utrota Detta omfattar t.ex. kött och mjölk som visat sig innehålla antibakteriella ämnen och andra veterinärmedicinska läkemedel andra än de som nämns i tabell 1 punkt c. Direktivet som nämns är införlivat i svensk lagstiftning. Se verkets föreskrifter 2009:84 10 (D9). Detta omfattar bl.a. sådana livsmedel som på ett otillåtet sätt tas in till EU och som därvid övergått till att bli animaliska biprodukter. Illegalt införda produkter som återfinns inne i landet vid en livsmedelsanläggning bör läggas under punkt g i denna tabell om det inte är kat.1- material. Ett djur som tagits emot vid slakteriet och dött innan det kommit till avlivning eller som dött redan under transporten är per definition ett kat. 2-material, och 7 naturgödsel: alla slags exkrementer och/eller urin från produktionsdjur, med eller utan strö, eller guano, som kan vara antingen obearbetad eller bearbetad i enlighet med kapitel III i bilaga VIII eller som omvandlats vid en biogas- eller komposteringsanläggning. 8 mag- och tarminnehåll: innehåll från däggdjurs och strutsfåglars mage och tarmar, oavsett om innehållet är avskilt från magen och tarmarna eller ej 9 Undantaget framgår av 2 kap. 9 verkets föreskrifter SJVFS 2006:84 10 Statens jordbruksverks föreskrifter (2009:84) om läkemedel och läkemedelsanvändning

9 9(29) någon epizootisk sjukdom. f) Blandningar av kategori 2- och kategori 3- material, inbegripet allt material som är avsett för bearbetning i en bearbetningsanläggning för kategori 2-material. g) Animaliska biprodukter som inte består av kategori 1- eller kategori 3-material. ska gå i väg som ett sådant. Det företag som är rikstäckande på insamling av denna typ av material har dock normalt ingen separat hantering av kategori 2 utan transporterar allt som kat. 1. Hit räknas bl.a. svin-, fjäderfä- och hästkadaver. (Nöt, får och get ses också vanligen som kategori 2-material ända fram till själva bortskaffandet då de övergår till att bli kategori 1-material om SRM ej avlägsnats.) Kategori 2- och kategori 3-material som skickas ihop i samma behållare är automatiskt ett kategori 2-material. (Någon bearbetningsanläggning för kategori 2-material finns inte i Sverige i dag, varför materialet normalt går som kategori 1.) Här räknas allt in som inte återfinns under artikel 4 och 6 i förordningen, t.ex. salmonellasmittat kött, lunginflammationslungor, bölder, huvuden från fjäderfä som inte i slakten åtföljt kroppen enligt artikel 6 1 b (punkt b i tabell 3). Kategori 3-material Kategori 3-material omfattar bl.a. animaliska biprodukter som motsvarar följande beskrivning och allt material som innehåller sådana biprodukter: (Listan är anpassad till att omfatta endast sådant som berör livsmedelsanläggningar.) Tabell 3 Artikel 6.1 Typ av material a) Sådana delar från slaktade djur som är tjänliga som livsmedel i enlighet med gemenskapslagstiftningen, men som av kommersiella skäl inte är avsedda som livsmedel. b) Sådana delar från slaktade djur som förklaras otjänliga som livsmedel trots att de inte visar några tecken på sjukdomar som kan överföras till människor eller djur, och som kommer från slaktkroppar som är tjänliga som livsmedel i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Kommentar Hit räknas bl.a. lever, njure, hjärta, skållad våm samt andra slaktbiprodukter som slakteriet i vissa fall av kommersiella skäl inte avyttrar som livsmedel. Även blod kan passa in här om det varit tjänligt som livsmedel. Hit hör t.ex. parasitlevrar, osteochondrosleder, PSE-grisar, kroppar som är dåligt avblodade eller som är behäftade med lukt eller som varit utsatta för trauma, samt kycklinghuvuden och magtarmkanal med innehåll från fågel (annan än strutsfågel) som är efterslaktsbesiktade (d.v.s. som

10 10(29) c) Hudar, skinn, hovar, horn, svinborst och fjädrar från djur som slaktas i ett slakteri och som har genomgått en föreslaktbesiktning där de befunnits lämpade för slakt för att användas som livsmedel i enlighet med gemenskapslagstiftningen. d) Blod från andra djur än idisslare som slaktas i ett slakteri och som har genomgått en föreslaktbesiktning där de befunnits lämpade för slakt för att användas som livsmedel i enlighet med gemenskapslagstiftningen. e) Animaliska biprodukter som erhållits vid framställning av produkter som är avsedda som livsmedel, exempelvis avfettade ben och fettgrevar. f) F.d. livsmedel av animaliskt ursprung eller som innehåller produkter av animaliskt ursprung, med undantag av matavfall, som inte längre är avsedda att användas som livsmedel av kommersiella skäl eller på grund av tillverkningsproblem eller förpackningsdefekter eller andra defekter som inte innebär någon risk för människor eller djur. g) Färsk mjölk från djur som inte visar några kliniska tecken på sådana sjukdomar som kan överföras till människor eller djur via produkten i fråga. h) Fisk och andra havslevande djur, utom havs- följt med kroppen till besiktning eller som godkänts batchvis när de till huvudena hörande kropparna besiktigats och godkänts). Materialet kan tillåtas gå vidare i obearbetat sällskapsdjursfoder varför bölder och infektiösa ledinflammationer inte hör hit. Gränsdragningen mellan detta material och kategori 2-material måste göras av besiktningspersonalen i slakten, och försiktighetsprincipen bör gälla. Även slaktrester från fiskslakt kan räknas in under denna punkt trots att de framför allt hör under punkten i nedan. Hudarna är s.k. tekniska hudar och får inte sammanblandas med de hudar som ska gå vidare för tillverkning av bl.a. livsmedelsgelatin. Fötter från fjäderfä klassas in här. Hovar, horn, borst och fjäder går vanligen för bortskaffande ihop med kategori 1- och 2-material. Det krävs således ingen efterslaktsbesiktning för detta blod. Det kan dock aldrig röra sig om idisslarblod. Blod från idisslare som klarat efterslaktsbesiktningen (vilket inkluderar eventuell BSE-test) liksom blod från andra efterslaktsbesiktigade och godkända djur placeras normalt under punkt a ovan. Här hamnar produkter och produktionsspill med animaliska beståndsdelar från livsmedelsindustrin. Produkterna som avses är sådana som ännu inte kan ses som livsmedel enligt punkten f nedan. Här rör det sig inte om produktionsspill som i punkten e ovan utan om färdiga livsmedel som av nämnda anledningar inte längre ses som livsmedel. Observera att viss typ av mjölk är kategori 2. Se Art 5 1 c och g tabell 2.

11 11(29) levande däggdjur, som fångats på öppet hav för tillverkning av fiskmjöl. i) Färska biprodukter från fisk från anläggningar som tillverkar fiskprodukter som är avsedda att användas som livsmedel. j) Biprodukter i form av knäckägg från djur som inte visat några kliniska tecken på sådana sjukdomar som kan överföras till människor eller djur via produkten i fråga. k) Blod, hudar, skinn, hovar, fjädrar, ull, horn, hår och päls från djur som inte visat några kliniska tecken på sådana sjukdomar som kan överföras till människor eller djur via produkten i fråga. l) Matavfall, med undantag av matavfall enligt artikel 4.1 e. Detta är material kan uppstå på slakterier i de fall materialet inte kan klassas in under någon av punkterna a, c eller d ovan i denna tabell. Materialet är fortfarande ett kategori 3-material precis som det som hamnar under a, c och d men användningsområdet är begränsat, vilket regleras på andra ställen i förordningen. Definitionen på matavfall är alla typer av matavfall, inklusive använd matolja, från restauranger, storkök och kök, inbegripet centralkök och hushållskök. Detta matavfall omfattas bara av kraven i förordningen om det är avsett att gå vidare för rötning eller kompostering eller som foder. Vilt Vilt kan indelas i tre kategorier; frilevande vilt, hägnat vilt som lever under viltliknande tillstånd samt hägnat vilt. Frilevande vilt Vilda djur (inkl. frilevande vilt) omfattas bara av biproduktsförordningen om det rör sig om hela kroppar eller delar från vilda djur som misstänks vara infekterade med sjukdomar som kan överföras till människor eller djur, samt fisk som fiskas i kommersiellt syfte och kroppar eller delar av vilda djur som används för att tillverka jakttroféer. Slaktbiprodukter från dessa djur behöver alltså inte omhändertas i enlighet med den lagstiftning som här beskrivs utan kan lämnas kvar ute i skogen eller kan, som lagstiftningen ser ut i dag, köras ut dit och sedan eventuellt grävas ner där under förutsättning att miljölagstiftningen följs. Hägnat vilt som lever under viltliknande tillstånd För hägnat vilt som lever under viltliknande tillstånd gäller särskilda regler. Animaliska biprodukter från djur i hägn enligt punkt 1.5 i bilaga I i förordning (EG) nr 853/2004 ska enligt föreskrifterna grävas ner om de inte omhändertas enligt förordning

12 12(29) (EG) nr 1774/2002. Av förordning (EG) nr 853/2004 framgår att det rör sig om frilevande vilt, vilket i förordningen definieras som: - vilda hov- och klövdjur samt hardjur och landlevande däggdjur som är föremål för jakt i syfte att användas som livsmedel och anses vara frilevande vilt enligt tillämplig lagstiftning i den berörda medlemsstaten, däribland däggdjur som lever fritt inom ett inhägnat område under liknande förhållanden som vilda djur - frilevande vild fågel som är föremål för jakt i syfte att användas som livsmedel Hägnat vilt som inte lever under viltliknande tillstånd Animaliska biprodukter från hägnat vilt ska omhändertas precis på samma sätt som animaliska biprodukter från andra produktionsdjur och kategoriseras enligt ovanstående tabell. Sortering av animaliska biprodukter vid livsmedelsanläggningar I samband med att de animaliska biprodukterna skiljs från livsmedlen ska de kategoriseras enligt ovan (tabell 1-3) i kategori 1, 2 och 3. I många fall används animaliska biprodukter av kategori 3 vidare i foderkedjan, och det skulle kunna få allvarliga konsekvenser om andra kategorier felaktigt tas för kategori 3-material. Det är inte nödvändigt att redan i detta läge märka behållarna med den märkning som är obligatorisk vid transport. Se sid. 18. Men om olika kategorier hanteras är det viktigt att dessa är tydligt märkta för att undvika risk för förväxling. När det gäller SRM 11 finns särskilda krav på att materialet färgas in eller, i tillämpliga fall, märks på annat sätt omedelbart efter avlägsnandet enligt förordning (EG) nr 999/ Färgen ska enligt nuvarande lagstiftning vara godkänd av Jordbruksverket; ett krav som kommer att tas bort i samband med en föreskriftsändring sommaren 2010 då det inte finns någon grund för krav på färgens godkännande i EU-lagstiftningen. Materialets förvaring vid livsmedelsanläggningen De animaliska biprodukterna måste förvaras separerat från livsmedel enligt de krav livsmedelslagstiftningen ställer. Det får heller inte finnas risk för förväxling mellan olika kategorier av animaliska biprodukter, och materialet måste vara tydligt identifierbart. Lämpligen bör det redan vid lagringen vara märkt med kategori. I vissa fall finns det anledning att, beroende på material, förvara detta kylt, fryst eller torrt. Detta gäller bl.a. om materialet ska användas som foder De livsmedelsanläggningar som är registrerade som foderanläggningar måste följa foderlagstiftningen. Det kan även finnas andra skäl än framtida foderanvändning som är anledning till att ett visst material måste förvaras på ett visst sätt redan hos avsändaren. I dessa fall 11 SRM: specificerat riskmaterial 12 Se bil V 3. i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati

13 13(29) måste det dock vara en överenskommelse mellan den som lämnar ifrån sig och den som tar emot. Det som intygas i handelsdokumentet måste dock alltid vara med sanningen överensstämmande. Är det inte det måste uppföljning göras. Olika möjligheter för användning och bortskaffande av animaliska biprodukter De animaliska biprodukter som uppstår vid en livsmedelsanläggning är i de allra flesta fall att anse som obearbetade animaliska biprodukter trots att de kan anses vara klara för humankonsumtion. Detta har att göra med att förordning (EG) nr 1774/2002 ibland ställer strängare krav på bearbetningen, eller i vissa fall att anläggningen helt enkelt inte godkänts av Jordbruksverket för bearbetning av animaliska biprodukter trots att detta hade kunnat vara möjligt (jmfr sid. 4). I vissa fall kan dock den bearbetning som gjorts enligt livsmedelslagstiftningen, utan att Jordbruksverket godkänt anläggningen, anses vara tillräcklig för att produkten ska anses vara bearbetad. Detta gäller bl.a. vid viss bearbetning av ägg, utsmält fett och fiskolja. I de flesta livsmedelsanläggningar som hanterar animaliska produkter uppstår rester och spill som, i enlighet med förordning (EG) nr 1774/2002, måste kategoriseras, märkas och sändas till godkänd mottagare för vidare bearbetning eller bortskaffande. I vissa fall kan dock, under särskilda villkor, även nedgrävning eller spridning komma i fråga. Det finns också en möjlighet att lämna ut material för användning för t.ex. utfodring av pälsdjur, forskning eller undervisning efter det att mottagaren erhållit tillstånd från Jordbruksverket. Länsstyrelsen kan medge tillstånd för utfodring av vilda djur med vissa typer av material (kategori 3-material och kategori 2-material som härrör från uppsamlingscentraler som Jordbruksverket godkänt). I samband med kontrollen är det viktigt att tillse att material som lämnas ut bara lämnas ut till godkända anläggningar eller till mottagare som får ta emot material för ett visst ändamål. Detta gäller alltid med undantag för de anläggningar som tillverkar produkter som uppfyller de krav förordningen ställer på bearbetad produkt och som vill lämna ut sådana bearbetade produkter. Dessa anläggningar ska i vissa fall även ha godkännande av Jordbruksverket. Generellt sett gäller alltså att mottagaren ska ha ett godkännande. Vissa mjölkprodukter och före detta livsmedel får dock även lämnas ut till mottagare som inte särskilt godkänts för detta. Det rör sig om mjölk för spridning på mark och vissa mjölkprodukter för användning som foder (se sid. 25). Före detta livsmedel i vilka de animaliska beståndsdelarna endast utgörs av värmebehandlade mjölk- och äggprodukter (t.ex. bröd eller kakor) och där de före detta livsmedlen inte har kommit i kontakt med rått (obearbetat) material av animaliskt ursprung får användas som foder utan ytterligare behandling. Tillståndet är generellt och ligger i 2 kap. 17 (SJVFS 2006:84) varför några individuella tillstånd inte krävs. Under punkt 2 i de respektive artiklarna 4, 5 och 6 i förordningen anges olika möjligheter för bortskaffande eller vidare användning. Undantagsmöjligheter anges i

14 14(29) art 23 liksom i tilläggsförordningar till grundförordningen 13. Nedan beskrivs olika vägar. Godkända anläggningar som får ta emot abp Det finns ett stort antal olika typer av godkända anläggningar som kan ta emot animaliska biprodukter för vidare hantering, bearbetning eller bortskaffande. När det gäller anläggningar för kategori 1- och 2-material är dock utbudet mycket begränsat. På under Djur / Djurprodukter / Godkända anläggningar finns en lista över godkända anläggningar. Listan är framtagen efter en EU-standard och följer en mall. Observera att en anläggning kan ha villkor till sitt godkännande som inte framkommer här. Det ligger på mottagande anläggning att inte ta emot annat än vad beslutet om godkännande omfattar. Avsändaren kan normalt inte ställas till svars för att ha sänt en viss typ av material till en anläggning som är godkänd men som saknar de tillstånd som krävs för att ta emot det aktuella materialet. Det ligger dock på avsändaren att tillse att animaliska biprodukter endast levereras till de anläggningar som anges i punkt 2 i artiklarna 4-6 i förordning (EG) nr 1774/2002. Här kan ovan nämnda lista vara till hjälp. Besluten när det gäller anläggningar är inte tidsbegränsade, men i vissa enstaka fall kan det finnas anledning för Jordbruksverket att återkalla godkännanden och stryka anläggningar från listan. Något generellt meddelande om detta går normalt inte ut varför den som lämnar ut material måste vara uppmärksam på eventuella ändringar. Förbränning Förbränningsanläggningar, som t.ex. större avfallsförbränningsanläggningar, ska inte godkännas av Jordbruksverket men väl ha erforderliga miljötillstånd för att förbränna materialet i fråga och ska stå under Jordbruksverkets kontrollansvar i de delar som berör smittskydd och journalföring i enlighet med förordning (EG) nr 1774/2002. De anläggningar som står under Jordbruksverkets kontrollansvar finns listade under godkända anläggningar på under Djur / Djurprodukter / Godkända anläggningar. Förbränningsanläggningar i primärproduktionen för förbränning av djurkroppar från den gård där pannan befinner sig (t.ex. halmpanna) ska godkännas av Jordbruksverket men ligger under kommunens kontrollansvar. Dessa pannor får endast användas för förbränning av djurkroppar, och får således inte användas för slaktbiprodukter som uppstår vid ett gårdsslakteri utan att den först har fått godkännande enligt miljölagstiftningen för förbränning av avfall. 13 Kommissionens förordning (EG) nr 79/2005 av den 19 januari 2005 om genomförande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 beträffande användningen av mjölk, mjölkbaserade produkter och mjölkderivat, som definieras som kategori 3-material i förordningen samt Kommissionens förordning (EG) nr 197/2006 av den 3 februari 2006 om övergångsbestämmelser enligt förordning (EG) nr 1774/2002 avseende insamling, transport, behandling, användning och bortskaffande av före detta livsmedel

15 15(29) Andra godkända mottagare Enligt art 23 i förordning (EG) nr 1774/2002 finns möjlighet för den behöriga myndigheten att medge att animaliska biprodukter får användas för utfodring eller användning för forskning, diagnostik eller undervisning. Jordbruksverket fattar beslut om detta utom i de fall det ankommer på Länsstyrelsen att fatta beslut, d.v.s. om det rör sig om utfodring av vilda djur med kategori 3-material och kategori 2-material som härrör från uppsamlingscentraler som Jordbruksverket godkänt. Det är många hundoch minkägare som vill hämta slaktbiprodukter till sina djur. Även djurparker hämtar en hel del foder. När det gäller undervisning är det många skolor som vill hämta undervisningsmaterial och hundägare vill ofta hämta blod för att träna sina hundar i spår. Dessutom finns det en del tillstånd för forskning på animaliska biprodukter. De beslut Jordbruksverket fattar i dessa ärenden är normalt treåriga. Som nämnts ovan ligger godkända anläggningar på en lista på nätet. Av de kategorier mottagare som ovan nämns är det dock bara pälsdjursuppfödare och djurparker med tillstånd som ligger med på listan. 14 De som inte anges (t.ex. hundägare) måste när de kommer för att hämta material vid ett slakteri kunna uppvisa det beslut de fått från Jordbruksverket för att kunna få ut sitt material. Om det är en kund som kan förväntas återkomma kan utlämnande företag göra en lista över mottagare av vilken det även framgår beslutets giltighetstid. För mjölkprodukter finns särskilda regler. (Se vidare sid 25 under Mejeri.) När det gäller före detta livsmedel finns det enligt 2 kap. 17 (SJVFS 2006:84) möjlighet att använda t.ex. bröd för utfodring av djur utan att mottagaren har särskilt godkännande. Nedgrävning I de allra flesta fall är nedgrävning inte ett alternativ för bortskaffande av animaliska biprodukter. I vissa enstaka fall kan dock material från livsmedelsanläggningar tillåtas att grävas ner 15. Jordbruksverket är behörig myndighet att meddela föreskrifter och fatta särskilda beslut rörande detta 16, och i Jordbruksverks föreskrifter 17 finns föreskrivet om undantag som stöder sig på förordning (EG) nr 1774/2002. Bland annat har i föreskrifterna avlägset belägna geografiska områden definierats inom vilka särskilda regler gäller avseende möjligheten till nedgrävning. Animaliska biprodukter från renslakt får grävas ner i dessa områden utan att Jordbruksverket behöver besluta särskilt. Jordbruksverket kan också efter särskild ansökan i vissa fall godkänna nedgrävning av andra slaktbiprodukter än från renslakt i de områden som är definierade i bilaga 2. Det rör sig om mindre slakterier som slaktar 14 under Djur / Djurprodukter / Godkända anläggningar. 15 Enl. art. 24 i förordning (EG) nr 1774/ Enligt förordningen (2006:814) om foder och animaliska biprodukter 17 Statens jordbruksverks föreskrifter 17 (SJVFS 2006:84) om befattning med animaliska biprodukter och införsel av andra produkter, utom livsmedel, som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur och människor

16 16(29) bl.a. lamm eller fisk. Dessa beslut fattas efter samråd med berörd kommun och kopia skickas för kännedom till kommunen liksom till Livsmedelsverket. Vid slakteri kan även djur, om slakteriet ligger i något av de områden som anges i bil. 2 och om djuret även hållits i ett sådant område innan sin död, tillåtas att grävas ner. Kommunen har kontrollansvar över nedgrävning av animaliska biprodukter och nedgrävning måste alltid göras enligt anvisningar från berörd kommun 18. Spridning Mjölk och råmjölk liksom naturgödsel och mag- och tarminnehåll som den behöriga myndigheten inte anser medföra risk för spridning av allvarliga överförbara sjukdomar får spridas på mark i enlighet med gällande miljölagstiftning. Något särskilt godkännande för detta krävs inte. Utlämnande som foder Vid många livsmedelsanläggningar uppstår animaliska biprodukter som skulle kunna vara lämpliga som foder. När det gäller utlämnande av material som foder från livsmedelsanläggning gäller generellt att anläggningen måste vara registrerad som foderanläggning. En sådan foderanläggning måste i detta fall, parallellt med abp- och livsmedelslagstiftningen, även följa foderlagstiftningen. Foderhanteringen ligger under Jordbruksverkets kontrollansvar. Livsmedelsverket eller kommunen är dock kontrollmyndighet över de animaliska biprodukterna vid anläggningen och måste kontrollera att anläggningen lever upp till de krav som förordning (EG) nr 1774/2002 ställer på hantering även om dessa krav rör foder men ansvarar inte för att kontrollera att foderlagstiftningen följs. Det kan dock anses lämpligt att det säkerställs att anläggningen verkligen är registrerad som foderanläggning om den levererar foder. (Kravet på registrering som foderanläggning gäller oavsett om det rör sig om animaliska eller rent vegetabiliska foder eller foderråvaror.) Färskt sällskapsdjursfoder från detaljhandelsledet eller i anläggningar vid försäljningsställen, där styckning och lagring enbart sker i samband med försäljning direkt till konsumenten omfattas inte av lagstiftningen om animaliska biprodukter och får således säljas fritt. Här tänker man sig t.ex. köttbitar eller ben som blivit över i samband med styckning och putsning av kött som köps till familjens hund i en butik med charkavdelning. Butiken kan dock inte skylta med att de säljer hundfoder utan att vara registrerad som foderanläggning. Observera att det finns restriktioner avseende vilka typer av animaliska biprodukter som får användas som foder. T.ex. är det förbjudet att utfodra produktionsdjur 19, med 18 Detta anges i 2 kap 27 verkets föreskrifter SJVFS 2006:84.

17 17(29) undantag av pälsdjur, med matavfall, och det är bara vissa typer av före detta livsmedel som får användas som foder utan att först ha bearbetats i en av Jordbruksverket godkänd anläggning. Återtag/återlämnande till slakteri I vissa fall önskar skolor och forskare lämna tillbaka slaktbiprodukter till det slakteri från vilket de hämtat dessa. Även vissa styckningsanläggningar kan vilja lämna tillbaka styckningsrester till det slakteri från vilket kropparna kommer. Slakterier får ta emot animaliska biprodukter utifrån om det är säkerställt att dessa ursprungligen härrör från slakteriet eller från kroppar som slakteriet har lämnat ut för styckning som livsmedel. Hygienkrav vid insamling och transport Av art 7 och vidare i bilaga II i förordning (EG) nr 1774/2002 framgår vilka krav som ställs vid insamling och transport. Dessa krav anges nedan med kommentarer. Vissa punkter har dock tagits bort för att anpassa informationen till kontrollen vid livsmedelsanläggningar. Som nämnts är det länsstyrelsen som har kontrollansvaret över transport av animaliska biprodukter. Art 7 1. Animaliska biprodukter och bearbetade produkter, med undantag för matavfall av kategori 3, skall samlas in, transporteras och identifieras i enlighet med bilaga II. 2. Under transporten skall ett handelsdokument, eller, när det krävs enligt denna förordning, ett hälsointyg åtfölja animaliska biprodukter och bearbetade produkter. Handelsdokument och hälsointyg skall uppfylla de krav och bevaras under den tid som anges i bilaga II. De skall särskilt innehålla uppgifter om mängden och en beskrivning av materialet och dess märkning. 4. I enlighet med artikel 4 i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall 20 skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att matavfall av kategori 3 insamlas, transporteras och bortskaffas utan att människors hälsa äventyras eller miljön skadas. Kommentar: Artikel 7 rör insamling, transport och lagring och hänvisar vidare till bilaga II. Vissa undantag nämns för matavfall där hänvisning även görs till miljölagstiftningen. 19 Produktionsdjur är per definition i förordning (EG) nr 1774/2002 alla djur som hålls, göds eller föds upp av människor och används för framställning av livsmedel (bland annat kött, mjölk och ägg), ull, päls, fjädrar, skinn eller andra produkter av animaliskt ursprung. 20 Ersatt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12/EG av den 5 april 2006 om avfall. Hänvisningar till det upphävda direktivet skall anses som hänvisningar till detta direktiv.

18 18(29) Bilaga II Identifiering 1) Alla nödvändiga åtgärder måste vidtas för att säkerställa att a) kategori 1-, kategori 2- och kategori 3-material kan identifieras och hålls avskilt och förblir möjligt att identifiera under insamling och transport, b) bearbetade produkter kan identifieras och hålls avskilda och förblir möjliga att identifiera under transport. Kommentar: Det får inte finnas någon risk för sammanblandning av material. Verksamheter som hanterar olika kategorier av material kan beroende på typ av verksamhet tvingas märka upp dessa på ett tidigt stadium och eventuellt behöva lagra de olika kategorierna åtskilt för att kunna säkerställa att lagstiftningen följs. 2) Under transport skall en etikett som är fäst på fordonet, behållaren, kartongen eller annat förpackningsmaterial tydligt ange: a) de animaliska biprodukternas kategori eller den kategori av animaliska biprodukter från vilken de bearbetade produkterna har framställts, och b) innehålla följande text: i) när det gäller kategori 3-material, "får inte användas som livsmedel", ii) när det gäller kategori 2-material (med undantag av naturgödsel och mag- och tarminnehåll) samt bearbetade produkter som härrör från detta, "får inte användas som foder" om kategori 2-materialet är avsett för foder till sådana djur som avses i artikel 23.2 c enligt villkoren i denna artikel skall märkningen istället lyda "för utfodring av " tillsammans med namnet på de djurarter som materialet är avsett att användas som foder till. iii) när det gäller kategori 1-material och bearbetade produkter som härrör från detta, "endast för bortskaffande", iv) när det gäller naturgödsel och mag- och tarminnehåll "gödsel". Kommentar: Märkningen är viktig och ska vara så tydlig att det inte finns någon risk att materialet av misstag kan komma att tas för något annat och genom detta användas i ett otillåtet syfte. Den bör därför lämpligen sättas på ett väl synligt ställe gärna där förpackningen eller behållaren öppnas. Märkningen måste överensstämma med vad som anges i medföljande handelsdokument. Normalt sett ska varje enskild förpackning i en sändning märkas var för sig. Sänds materialet i bulk märks bilen. Ett mellanting mellan dessa kan vara att ett antal storsäckar eller behållare innehållande samma typ av material och som har ett gemensamt handelsdokument som ska till samma mottagare körs på en bil. Här torde det kunna vara möjligt att endast märka bilen (vid öppningen). Spårbarheten är dock

19 19(29) viktig, och ska materialet sändas vidare (var säck/behållare för sig) måste dessa märkas upp innan de avsänds. Art 23.2.c som nämns i rutan rör sådant foder (t.ex. slaktbiprodukter) som lämnas ut till t.ex. en pälsdjursuppfödare efter särskilt tillstånd från Jordbruksverket. Några sådana tillstånd finns inte i dag för kategori 2-material. Fordon och behållare 1. Animaliska biprodukter och bearbetade produkter skall samlas in och transporteras i förslutna nya förpackningar eller övertäckta läckagefria behållare eller fordon. 2. Fordon och returbehållare samt all återanvändbar utrustning och alla återanvändbara apparater som kommer i beröring med animaliska biprodukter eller bearbetade produkter ska - rengöras, tvättas och desinficeras efter varje användning, - hållas rena, - vara rena och torra innan de används. 3. Returbehållare ska förbehållas transporter av en viss produkt om detta är nödvändigt för att undvika korskontaminering. 4. Förpackningsmaterial skall brännas eller bortskaffas på annat sätt enligt gällande lagstiftning. Kommentar: Här kan varje användning i vissa fall sägas vara ett tänjbart begrepp. Används en och samma behållare när någon kör i skytteltrafik för att hämta större mängder vara av ett och samma slag från en och samma leverantör kan detta ses som en användning. Det får dock inte finnas några som helst risker för korskontamination mellan olika kategorier av produkter. Det måste ha gjorts en riskutvärdering och det måste finnas rutiner som säkerställer att eventuella risker eliminerats. Huruvida behållaren måste vara torr eller inte innan ny påfyllnad beror på vilken typ av material som transporteras. En rengjord och desinficerad behållare kan givetvis fyllas med slaktbiprodukter trots att den inte är helt torr. Om en torr produkt ska fyllas i behållare och gå vidare som foder är det dock givetvis av stor vikt att behållaren är helt torr eftersom det annats finns risk för bl.a. mögeltillväxt. Grundregeln är att förpackningar som har innehållit obearbetat kategori 1- eller 2- material, ska förbrännas enligt samma villkor som kategori 1- och 2-material. Förpackningar som har innehållit bearbetat kategori 1- eller 2-material, eller kategori 3-material, får bortskaffas i enlighet med avfallsförordningen (2001:1063). D.v.s. det materialet kan, till skillnad från det andra, gå som förpackning i den vanliga avfallshanteringen.

20 20(29) Handelsdokument Under transport skall ett handelsdokument, eller, när det krävs enligt denna förordning, ett hälsointyg åtfölja animaliska biprodukter och bearbetade produkter, förutom när det gäller bearbetade produkter av kategori 3-material som återförsäljare säljer inom samma medlemsstat till andra slutanvändare än företag. I handelsdokument ska anges 1. datum då materialet transporterades bort från anläggningen, 2. en beskrivning av materialet inklusive: - materialets kategori (1, 2 eller 3) eller den kategori (1, 2 eller 3) från vilket materialet är framställt - märkningen av fordon, behållare eller kartong enligt ovan ställda krav (d.v.s. ej avsett som livsmedel, ej avsett som foder, endast för bortskaffande etc.) - djurarten för kategori 3-material och bearbetade produkter som härrör från detta som är avsedda som foderråvara samt, - i förekommande fall, numret på öronmärket, 3. mängden material, 4. materialets ursprungsort, 5. transportföretagets namn och adress, 6. mottagarens namn, adress och, i tillämpliga fall, godkännandenummer, och 7. ursprungsanläggningens godkännandenummer (i förekommande fall) 8. typ av behandling och behandlingsmetoder (i förekommande fall) Handelsdokumentet skall utfärdas i minst tre exemplar (ett original och två kopior). Originalet skall åtfölja sändningen till dess att den når slutdestinationen och sparas av mottagaren. Producenten skall behålla en kopia och den andra skall behållas av transportföretaget. Kommentar: Att ett handelsdokument, eller, när det krävs enligt denna förordning, ett hälsointyg åtföljer de animaliska biprodukterna ut från anläggningen är oerhört viktigt för spårbarheten. Hälsointyg är bara aktuellt vid export till tredje land. Läs mer om detta på sid. 28. Det undantag från kravet på handelsdokument för bearbetade produkter från återförsäljare till privatpersoner berör inte de livsmedelsanläggningar som omfattas av denna kontrollvägledning. Ansvaret för att handelsdokument åtföljer materialet ligger på avsändaren. Men det är viktigt för mottagande anläggning att veta vad de tar emot och att även de kan visa upp för kontrollmyndigheten handelsdokument i original för det material som tagits emot och hanterats. Dokumentet tjänar bl.a. som mottagningsbevis. I vissa fall kan det t.ex. vara av stor betydelse att det kan visas att ett material verkligen gått för destruktion. Information om handelsdokument finns på under Djur / Djurprodukter / Handelsdokument. En grundläggande princip är att det standardiserade handelsdokument som tagits fram och som återfinns i förordning (EG) nr 1774/ som är senast ändrad avseende handelsdokumentet genom förordning (EG) nr 829/2007- måste användas inom EU. Detta dokument finns som länk på sökvägen ovan.

21 21(29) Då det standardiserade handelsdokumentet kan uppfattas som relativt omfattande är det möjligt att förenkla detta vid transport inom medlemsstaten. Medlemsstaterna har enligt lagstiftningen möjlighet att kräva att särskilda andra typer av handelsdokument används inom varje medlemsstat. Jordbruksverket har publicerat handelsdokument för olika verksamheter i form av enklare blanketter. Planerna är att det av kommande föreskrifter (sommaren 2010) ska framgå att det är dessa dokument som ska användas inom Sverige om det inte är så att andra särskilt godkända dokument används eller man väljer att använda det standardiserade dokumentet. Det standardiserade dokumentet får förenklas genom att texten dras ihop, och tomma rader samt de punkter som inte rör den aktuella verksamheten stryks. Ett krav är att den ursprungliga numreringen finns kvar och att layouten bibehålls så långt det är möjligt. De punkter som tas upp i rutan ovan måste alltid finnas kvar. Konvex och Svensk Lantbrukstjänst har fått egna dokument godkända. Dessa finns både i blankettform och i digital form. Företagen har nu nästan helt övergått till att använda de digitala. Notera att handelsdokumentet alltid ska användas. Således krävs handelsdokument även om en bil kör i skytteltrafik mellan avsändare och mottagare eller om avsändande anläggning ligger vägg i vägg eller mycket nära mottagande anläggning. I det sistnämnda fallet, om avsändande anläggning och mottagande anläggning hör till samma företag kan handelsdokument utfärdas veckovis på den uppskattade volymen. Vid utförsel till andra länder inom EU eller till Norge eller Schweiz krävs alltid det fullständigt standardiserade dokumentet. Normalt sett ska det utfärdas på mottagarlandets språk. Dokument på alla officiella språk inom EU är tillgängliga via nätet (se länk ovan). Register Av artikel 9 i förordning (EG) nr 1774/2002 framgår bl.a. att den som avsänder animaliska biprodukter ska föra register över sändningarna enligt bilaga II. Detta register ska innehålla: - en beskrivning av materialet vilket inbegriper materialets kategori (1, 2 eller 3), - märkningen av fordon, behållare eller kartong, - djurarten för kategori 3-material och bearbetade produkter som härrör från detta som är avsedda som foderråvara, - i förekommande fall, numret på öronmärket, - mängden material, - datum då materialet transporterades bort från anläggningen, - materialets ursprungsort, samt - mottagarens namn, adress och, i tillämpliga fall, godkännandenummer (om detta är känt).