BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ APRIL. Skellefteå skriver. 5 Help. En berättelse från Skellefteå

Transkript

1 BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ APRIL Skellefteå skriver # 5 Help En berättelse från Skellefteå

2 Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013

3 # 5 Help

4 4

5 Jag hade precis lyft telefonluren, hunnit säga mitt namn och EMI skivbeställningar, när jag hörde en upphetsad röst, nästan i falsett, i andra änden av luren. - God dag, är det ni som har negern som är död? Jag tog ett djupt andetag och frågade med saklig röst: - Och vem är det jag talar med? - Det är Skivcity i Mjölby och jag har just nu inne en skivkund som vill beställa alla skivor med han negern som är död och finns han på erat skivbolag, fortsatte rösten i ett enda andetag. Efter en stund förstod jag vilken artist Skivcity menade. Antagligen är det Nat King Cole, tänkte jag, den amerikanske jazzsångaren och pianisten som hade dött för någon vecka sedan. Den upphetsade rösten i telefonen lugnade ner sig betydligt, och när jag berättade att det fanns sju inspelningar av Cole i lager, beställde Micke från Skivcity fem exemplar av varje. Jag skrev beställningsnummer och kundens adress på en ordersedel, gick tvärs över korridoren in på det stora skivlagret och lämnade ordern till en gladlynt man som sa att han hette Stickan och var lagerchef. I dag var det min första dag på det stora grammofonbolaget. Tidigare hade jag arbetat några år på Svala & Söderlund, den kungliga musikhandeln i Konserthuset. Jag kände mig ganska erfaren och kunnig i musikbranschen, både när det gällde klassisk musik och pop. 5

6 Sju år tidigare hade jag flyttat till Stockholm och bodde på Söder, i närheten av Högalidskyrkan. Från den hållplatsen kunde jag ta 10:ans spårvagn till mitt arbete. Min lilla lägenhet låg 5 trappor upp utan hiss, men jag hade fin utsikt över Västerbron och Riddarfjärden. Jag kom från Burträsk och ibland hände det att jag blev retad för min norrländska dialekt, och vice versa - när jag hälsade på hemma blev jag pikad för att prata stockholmska. Det var måndagsmorgon och de sex telefonerna på skivorder ringde oavbrutet. Alla skivaffärer i hela Sverige hade tydligen sålt bra över helgen och ville nu fylla på sitt lager. Dessutom var EMI det skivbolag som hade fått in flest inspelningar på Tio-itopp listan den här veckan. Förutom det skrivbord dit jag blivit anvisad, fanns det fem andra skrivbord i rummet. På varje bord fanns telefoner, kataloger, orderblock och stora högar med LPoch singelskivor. Dessa var nyheter som alla skivbutiker skulle informeras om. De vita väggarna var nästan övertäckta med affischer och bilder på olika artister. Björn Skifs, Sven-Bertil Taube, Ulf Lundell, Tages, Tommy Körberg och en popgrupp som jag inte kände igen. På en bänk vid ena väggen fanns två skivspelare av märket B&O. På skivorder jobbade fem tjejer i varierande åldrar. De hade som hastigast hunnit presentera sig och hälsa mig välkommen, men satt nu åter ivrigt pratandes med olika skivbutiker. Annica, en av de yngsta flickorna, var med sin svarta pagefrisyr, sina sotade ögon och sin kortkorta kjol verkligen sinnebilden av den populära modedesignern Mary Quant. Jag hade själv ett nyinköpt läppstift med läcker förpackning i svart och silver och den stiliserade tusenskönan som var Mary Quants logotyp. När 6

7 det blev dags för lunch frågade Annica om jag ville hänga med till personalmatsalen. Vilken lyx, grammofonbolaget hade en egen kokerska som lagade lunch i det lilla köket. Hon hette Elsa, var liten och tunn med grått hårdpermanentat hår och lagade jättegod mat. Den lilla matsalen en trappa upp fylldes snabbt av personal från de olika avdelningarna. Annica pladdrade muntert på under lunchen. Jag däremot satt mest tyst och försökte smälta alla nya intryck. Efter lunch var det en av cheferna som skulle visa mig runt på företaget. Att bli presenterad och granskad av en massa nya människor gjorde att jag kände mig en aning pirrig och nervös. Ingvar, som var min ciceron, visade sig vara en av mellancheferna, lång, mager och en trevlig prick. Vi startade vår rundvandring hos skivbolagets direktör och hans sekreterare och fortsatte i rask takt till olika producenter, label managers, inspelningsstudios, utställningsrum och skivlager. Mina arbetskamrater på skivorder var rara och trevliga och jag kände mig snart välkommen i gänget. Efter en tid märkte jag att Lotta, den snällaste och raraste av tjejerna, hade problem. Vid flera tillfällen hade jag ertappat Lotta med att stå och smutta ur en liten flaska. Hon luktade ofta sprit och ringde sig sjuk allt som oftast. Jag försökte prata med Lotta om hennes alkoholproblem, men varje gång blev jag avsnäst och utskälld. Stackars Lotta, en kort tid därefter slutade hon på skivbolaget och flyttade hem till Eslöv. Jag försökte kontakta henne flera gånger men fick aldrig svar. Till slut insåg jag att Lotta inte ville ha hjälp, åtminstone inte av mig. 7

8 Jag älskade mitt arbete. Pulsen var hög i musikbranschen och nästan allting var rock n roll. Artistbesök, releasepartyn, filmpremiärer, konserter och fester avlöste varandra. Git, en av mina jobbarkompisar var sångerska i ett känt dansband. Ibland gick vi tjejer från skivorder på Nalen, dansade och lyssnade på Git och hennes band. Det var kul när artister kom på besök. Extra roligt när Björn Skifs kom, han var alltid sprallig och glad. Varje gång han hälsade på tjejerna på skivorder, hade han kanelbullar med sig, inköpta hos Augusta Janssons bageri runt hörnet. I motsats till Björn var väl inte Ulf Lundell någon solstråle precis. Han var lite strulig, men skrev poetiska texter och hade en skrovlig utbränd röst som fascinerade. Vid ett tillfälle fick jag tillbringa nästan en hel dag med Sven-Bertil Taube. Han ville ha hjälp med att plocka ut ett 40-tal lp-skivor med olika artister, som han tänkte lyssna på. Sven-Bertil skulle spela in ytterligare en skiva och behövde nytt material. Han kom snygg och välklädd som alltid med blazer och scarf runt halsen. Jag log när vi träffades och tänkte att han var så lik sin mamma Astri. Samma skrattgropar och sneda leende, högst charmigt! - Hör upp tjejer, i dag ska vi dra lott om vilka två av er som får åka till London och besöka huvudkontoret. Det var Roffe, vår goa rundlagda avdelningschef som glatt kom in genom dörren, samtidigt som han tog några klumpiga danssteg. Sex papperslappar med våra namn låg i en skål och Stickan från lagret var den som drog de lyckliga vinnarna från skivorder. Det blev Kristina och jag. Roffe förklarade att varje år inbjöds fyra anställda på Svenska EMI att besöka huvudkontoret i London. 8

9 - Det blir ni två från skivorder och två från ekonomiavdelningen. Ni kommer att få jättekul, gå på konserter och eventuellt träffa Beatles, fortsatte han. - Jag har träffat Beatles tidigare. Jag kände hur jag rodnade när alla tittade förvånat på mig. - Eller träffat och träffat, kanske inte träffat precis. Jag var i Obertaurn i Österrike och åkte skidor samtidigt som Beatles var i den närliggande lilla staden Radstadt och spelade in delar av filmen Help. Jag måste naturligtvis dit och titta på inspelningen. Beatlarna spelade curling utomhus och jag stod bara 10 meter från dem, såg på inspelningen och kunde ta några bilder. Dessutom är jag med i en sekundsnabb sekvens i filmen, i skidavsnittet från backen är det jag som ramlar till höger i ett snömoln. Jag blev ännu rödare i ansiktet när alla skrattade. Roffe var snabb med att plocka fram en LP ur skivhögen, lägga den på skivspelaren och nynna med när filmmusiken strömmade ut ur högtalaren. When I was younger so much younger than today. I never needed help in any way Kristina och jag från skivorder reste till London tillsammans med fru Lindström och Bengt från ekonomiavdelningen. Kristina var danska med krusigt rött hår och ett asymmetriskt ansikte fyllt med fräknar. Hon var fräck och spontan. Vid flygplatsen blev vi hämtade av en limousin med livréklädd chaufför som körde oss direkt till EMI:s huvudkontor på Regent Street. Där blev vi bjudna på middag i direktionsvåningen med flott dukning, men maten var inte speciellt god. På kvällen var en klassisk konsert inbokad på Royal Albert hall. En fantastisk upplevelse var avslutningen, där hela publiken 9

10 sjöng med i Elgars Land of Hope and glory. Efter konserten gick vi fyra arbetskamrater till en närliggande pub, drack öl och lyssnade på ett skränigt punkband, som förstörde kvällen totalt för fru Lindström. Följande dag var det guidning på Madame Tussauds vaxkabinett, shopping på Harrods och lunchpicknick i Hyde park. Dagen var fulltecknad och snart skulle vi få träffa Beatlarna i studion. Besöket på Apple studio, där Beatles spelade in musiken till filmen Magical mystery tour blev helt magiskt underbart tyckte både Kristina och jag. I en paus hade en av direktörerna på EMI presenterat Paul, George, John och Ringo för oss svenskar, som även fick prata lite med dem. Jag tyckte att när John pratade, lät det nästan som att han sjöng. Han fick allt han sa att låta som texten till en sång han ännu inte skrivit. Kristina var helt förtrollad och blev blixtkär i John. - Jag ska fanen i mig fria till John i kväll, sa hon till mig när vi var på väg till hotellet för att byta om inför kvällens Beatleskonsert. The Beatles uppträdde inför cirka tvåhundra inbjudna gäster på en klubb som hette Tiger. Lokalen hade en minimal scen och ett minimalt dansgolv. Rökigt och trångt, med en bardisk som säkert var femton meter lång. Svartklädda servitörer gick omkring bland publiken och bjöd på snittar och champagne. Jag tyckte att det var storstilat av skivbolaget att bjuda så flott, fast å andra sidan hade EMI sålt ofattbara nittio miljoner Beatlesskivor det senaste halvåret. Jag såg många kända artister i vimlet, bland andra Eric Clapton och Cliff Richard med några ur sin kompgrupp The Shadows. Kristina och jag tillsammans med fru Lindström och Bengt 10

11 från ekonomiavdelningen fick ett bra bord ganska nära scenen. Efter konserten kom John fram till vårt bord, antagligen för att George Martin, deras producent, satt bland svenskarna. Jag stod vid baren när jag såg hur Kristina gick fram till John och försökte krama honom. Hon pratade osedvanligt högt, på danska förstås, och gestikulerade vilt. John drog sig undan med ett förvånat uttryck i ansiktet, skakade på huvudet och försvann snabbt upp och bakom scenen. Frieriet till John hade tydligen inte avlöpt så bra. Kristina var på jättedåligt humör, men blev lite gladare ju längre kvällen led. Hon uppvaktades flitigt av en Mr Lord nånting, som såg ut som den danske sagoberättaren H.C. Andersen. Kan hända inte så fördelaktigt yttre, men han bjöd generöst på dyr champagne. När jag, fru Lindström och Bengt från ekonomiavdelningen hjälpte en vinglig Kristina in i taxin hem till hotellet, hördes en djup suck från baksätet. - Han kunde åtminstone ha sagt tack....help me if you can I m feeling down and I do appreciate you being round. Would you please, please help me Vi var två trötta tjejer som satt på planet hem till Stockholm nästa dag. Helt utmattade efter alla upplevelser i swinging London. Med musiken ur Help i hörlurarna somnade både Kristina och jag så snart planet lyft från Heatrow. Please help me get my feet back on the ground, would you please, please help 11

12 Önskar du ge författaren feedback på novellen? E-posta till Vi förmedlar sedan mailet till författaren.