SAMMANTRÄDET ONSDAGEN DEN 15 JANUARI 2003

Transkript

1 3-001 SAMMANTRÄDET ONSDAGEN DEN 15 JANUARI ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA Vice talman (Sammanträdet öppnades kl ) Talmannen. Herr Rübig har ordet för en ordningsfråga Rübig (PPE-DE). (DE) Herr talman! Jag vill bara meddela att en kvinnlig medarbetare till mig har blivit överfallen och misshandlad på tågstationen och att säkerheten inte har förbättrats Talmannen. Vi beklagar djupt denna incident, herr Rübig. Ordförandeskapet känner till problemet. Presidiet har ingående diskuterat frågan och ni kan vara säker på att man gör alla ansträngningar och vidtar alla nödvändiga åtgärder. Presidiet kommer att kontakta behöriga myndigheter för att få ett slut på detta slags vad skall jag kalla det obehagliga incidenter. Vi fortsätter arbeta med den här frågan, herr Rübig Afghanistan ett år efter Bonn-överenskommelsen Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om Afghanistan ett år efter Bonnöverenskommelsen. Herr Giannitsis, rådets tjänstgörande ordförande, har ordet Giannitsis, rådet. (EL) Herr talman, herr kommissionär, parlamentsledamöter! När vi så här ett år efter Bonnöverenskommelsens undertecknade 2001 ser på vad som har gjorts för att genomföra den i sin helhet skulle jag vilja understryka att överenskommelsen har lagt grunden för att skapa en ny och modern afghansk stat, för vilken man skulle kunna uttrycka en behärskad tillfredsställelse i fråga om de framsteg som gjorts fram till i dag. Vi betonar särskilt att man efter att ha installerat en tillfällig regering och förvaltning lyckades sammankalla en extra Loya Jirga, som i det följande valde en president. Man inrättade en rättslig kommission och en oberoende kommission för de mänskliga rättigheterna. Man bildade en centralbank och gav ut en ny valuta. Man bildade en konstituerande kommission som förtrupp till författningskommissionen. Man antog ett förslag om en nationell ram för utveckling vilken skall 1 Avtalstexter mottagna från rådet: se protokollet. användas som vägledning för återuppbyggnad och främjande av en bättre situation i landet. President Karzai påbjöd att en afghansk nationell armé skulle ställas upp, något som är ett viktigt steg i riktning mot att låta afghanerna själva ansvara för sitt lands säkerhet och stabilitet. Den 22 december 2002 skrev Afghanistan och sex grannländer under Kabulförklaringen om god grannsämja och icke-inblandning i varandras inre angelägenheter, vilket är en viktig utveckling för freden och stabiliteten i regionen. Vi skulle på det hela taget kunna säga att president Karzai och den afghanska övergångsregeringen har gjort ganska mycket för att leda in Bonnprocessen på rätt väg. Jag skulle vilja framhålla att man vid det möte som ägde rum den 2 december i Petersberg i avsikt att bekräfta viljan att genomföra Bonnöverenskommelsen om Afghanistan och att ge insatserna för landets återuppbyggnad en ny dynamik lyckades enas om ett uttalande som innehåller tydliga hänvisningar till målen och tidsplanen för att genomföra överenskommelserna från Bonn, till införandet av den nya författningen och till valen Det kvarstår dock fortfarande många utmaningar i övergångsskedet vilka den afghanska övergångsregeringen men även det internationella samfundet måste svara på. Under det gångna halvåret har få reformer genomförts, den synliga återuppbyggnaden har varit liten och maktbalansen såväl inom centralförvaltningen som mellan centrum och perifera regioner har återställts endast i begränsad utsträckning. Framsteg måste göras på dessa områden för att stärka förtroendet bland det afghanska folket, som när allt kommer omkring är nyckeln till regeringens stöd. Den grundläggande tankegången i Bonn var för övrigt just från att hela övergångsbygget skall utgå från landets traditionella, lokala, etniska och religiösa strukturer. Och representativiteten måste värnas till varje pris, även om den styrs av regler som fastställs centralt av regeringen. Under de kommande månaderna är det följaktligen nödvändigt att skapa ännu bättre ordning, att begränsa de fientliga handlingar som äger rum, att förbättra institutionernas funktion, för det finns annars en risk att det uppstår en stämning av besvikelse bland folket, att det vänder centralregeringen ryggen och bryr sig mindre om det internationella samfundets vädjanden samt att de insatser som görs för att uppnå målen enligt Bonnöverenskommelsen sätts på spel. Regeringen är splittrad redan genom sin sammansättning, eftersom dess medlemmar kommer från landets alla regioner, och insatserna för att stödja och påskynda landets återuppbyggnad är därför av särskild vikt. Ett effektivt sätt att stödja centralregeringen är att se till att allt bistånd kanaliseras genom regeringen, i syfte att bekräfta dess auktoritet i hela landet och säkra grannländernas och de lokala ledarnas engagemang för en sådan utveckling.

2 6 15/01/2003 Säkerheten fortsätter att utgöra en prioritering, och vi anser att det är nödvändigt att uppmuntra alla afghanska grupperingar att lösa sina meningsskiljaktigheter på fredlig väg. Vi har förståelse för det afghanska folkets uppfattning att önskvärda framsteg inte har kommit till stånd i den mån som man skulle önska trots att förhållandena fortfarande präglas av osäkerhet. Även landets ekonomiska återuppbyggnad bör utgöra en prioritering. De afghanska myndigheterna bör i samarbete med Internationella valutafonden upprätta en ändamålsenlig och bindande makroekonomisk och monetär ram som gör det möjligt att trygga en stabil ekonomisk utveckling och att investera givarnas bidrag. Inom denna ram bör de internationella givarna från Tokyo uppmuntras att verkligen tillhandahålla de utlovade medlen genom den nationella investeringsbudget som den afghanska förvaltningen har lagt fram. Gemenskapens bistånd till Afghanistan kommer givetvis även fortsättningsvis att förenas med villkor som dikteras av grundläggande principer och värden som vi delar som medlemmar av den västliga kulturen. Våra villkor är avsedda att främja ambitionerna enligt Bonnöverenskommelsen och, följaktligen, att samla alla parter i Afghanistan i en process som är i gång och som syftar till fred, representativ förvaltning, stabilitet, bekämpning av terrorism samt begränsning av olaglig produktion av och handel med narkotika. Gemenskapens bistånd bör syfta till nationell stabilitet och till återuppbyggnad, till bättre livsmedelsförsörjning och till stöd för återvändande flyktingar och landsflyktingar. Att stärka demokratiska värden, pluralism och respekten för de mänskliga rättigheterna, omfattande kvinnors rättigheter, utgör en nödvändig förutsättning för den sociala och politiska utvecklingen i landet. Vi uppmuntrar den afghanska övergångsregeringen att i nära samarbete med det internationella samfundet fastställa verifierbara referenspunkter och tidsplaner som gör det möjligt att genomföra Bonnöverenskommelsen i sin helhet. Rådet har redan uttryckt sin tillfredsställelse över den roll som Turkiet åtagit sig när det gäller ledningen av den fredsbevarande styrkan (ISAF). Vi vill tacka Tyskland och Nederländerna för att de har samtyckt till att överta ledningen av ISAF under de närmaste sex månaderna och önskar dem lycka till med det svåra uppdrag som de åtar sig. Jag skulle vilja upprepa Europeiska unionens åtagande att i samarbete med Förenta nationerna hjälpa Afghanistan att sätta stopp för olaglig produktion av och handel med narkotika genom att påskynda genomförandet av program för återuppbyggnad, bland annat i de regioner där dessa grödor odlas, genom att bygga upp brottsbekämpande institutioner och genom att ge lokalbefolkningen alternativa möjligheter att skapa sig en bättre framtid. För att Afghanistan skall utvecklas till en modern stat måste en rad reformer lyckas på områdena säkerhet, förvaltning, rättvisa, finanser och social välfärd. Vi stöder inrättandet av kommissioner för utarbetande av en författning, för modernisering av rättssystemet och för skydd av de mänskliga rättigheterna. Vi påpekar dock att kommissionen för offentlig förvaltning ännu inte fungerar fullt ut. Europeiska unionen har åtagit sig att bistå dessa organ i deras arbete. Dessutom måste den rättsliga kommissionen stärkas så att framsteg rörande det processuella systemet kan komma till stånd. Vi välkomnar att Italien har bidragit i den riktningen genom att anordna konferensen om rättvisa i Afghanistan, som ägde rum i Rom i december. Det bedöms i detta fall vara nödvändigt med tidsplaner och riktmärken för att garantera att Bonnöverenskommelsen genomförs. Omedelbara prioriteringar är framför allt att få i gång kommissionen med ansvar för att utarbeta en ny författning samt att anta en vallag för genomförande av val före juni Ordförandeskapet kommer att fortsätta att följa dessa frågor genom Europeiska unionens särskilda representant i Afghanistan. År 2003 kommer att vara ett viktigt år för landet och det kommer med stor sannolikhet att vara avgörande för dess framtida form. Under detta år bör president Karzai genomföra de reformer som krävs för att omorganisationen och återuppbyggnaden skall kunna framskrida snabbt, de lokala ledarnas makt måste minskas avsevärt, en modern och funktionell författning som utgår från principerna för god samhällsstyrning måste utarbetas, en extra Loya Jirga måste sammankallas och förberedelserna inför valen 2004 gå framåt, så att det afghanska folket får se sina förhoppningar om framsteg och fredliga förhållanden i Afghanistan uppfyllas, vilket skulle ge afghanerna möjlighet att själva forma sin framtid, utan våldsamheter och rädsla. Vi upprepar Europeiska unionens oavbrutna åtagande att bidra konkret till återuppbyggnaden av Afghanistan. Vi påminner slutligen om att rådet, med sina slutsatser från den 4 december 2002, redan har uppmanat den höge representanten och Europeiska unionens särskilda representant, Vendrell, att följa genomförandet av åtagandena från Petersberg mycket noga och att i samarbete med kommissionen formulera rekommendationer om ytterligare åtgärder som Europeiska unionen kan vidta till stöd för den afghanska övergångsregeringen Patten, kommissionen. (EN) Herr talman! Tillsammans med min kollega Ionitsis välkomnar jag varmt detta tillfälle att diskutera framstegen i Afghanistan under det gångna året. Förändringarna har, som jag sade till utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik i december, i många avseenden varit dramatiska och erbjuder en verklig möjlighet att bygga en stabil demokrati. Men valet av tidpunkt är avgörande, vilket ministern med rätta framhöll. Nu finns en begränsad öppning som vi måste använda oss av. Dessa första framsteg riskerar att gå förlorade om inte president Karzai och hans regering lyckas stärka sin ställning i hela landet.

3 15/01/ Men innan jag talar om de stora utmaningarna vi har framför oss vill jag säga några ord om framgångarna under 2002, framgångar som vunnits under extremt svåra förhållanden. Det är bara ett år sedan givarna möttes i Tokyo och utlovade mer än 1,8 miljarder US-dollar i bistånd för Sedan dess har mycket uträttats i Afghanistan. Under sommaren utsågs president Karzai av en extraordinär Loya Jirga att leda Afghanistans övergångsregering. En författningskommission och en rättslig kommission har inrättats. En ny valuta har införts och återhämtnings- och återuppbyggnadsprocessen har kommit igång under ett allt starkare ledarskap från den afghanska regeringen. Det internationella samfundet har inte bara levt upp till sina åtaganden från Tokyo, utan utbetalningarna har även gjorts i ett anmärkningsvärt högt tempo, inte minst i jämförelse med vissa problem som vi har haft i det förflutna. Jag anser att man ärligt kan säga att Europeiska unionens och Europeiska kommissionens meriter i detta avseende har varit särskilt imponerande. I början av december hade 755 miljoner av Europeiska unionens samlade åtagande på över 830 miljoner euro faktiskt betalats ut. Kommissionen har spelat en ledande roll i samordningen av Europeiska unionens insatser och vi har varit aktivt engagerade i att bygga en strategisk dialog om Afghanistan med Förenta staterna och andra partners inom G-8. Jag måste säga att jag är mycket stolt över kvaliteten i gemenskapens biståndsprogram och den snabbhet med vilken det har genomförts. Det är ett fint exempel på en framgångsrik koppling mellan hjälpåtgärder och återuppbyggnad, och det har varit ett bra test av reformen av tjänsten för yttre representation. Vi bör även hylla den enastående personalen på det nyinrättade EGkontoret i Kabul. Jag vill även berömma den särskilda representanten som bidrar med så mycket kunskaper och insikter till sitt oerhört krävande arbete. I mer konkreta termer har vårt utvecklingsprogram på över 205 miljoner euro under 2002 bidragit till att finansiera: för det första, driften av 238 hälsokliniker och över 450 skolor på grundnivå som en del av den kampanj för att få igång undervisningen som regeringen drev under 2002, för det andra, röjning av landminor och bomber som inte exploderat från mer än kvadratkilometer, för det tredje, att omkring arbetstagare i offentlig tjänst har återgått i arbete, inklusive att mer än lärare och sjuksköterskor och läkare har återgått i tjänst och för det fjärde, till att skapa arbeten. Genom våra program för landsbygdens återhämtning och återställande av städerna finansierar vi bara i år över 3 miljoner arbetsdagar. Jag bör även hänvisa till återuppbyggnaden av infrastruktur. Kommissionen har redan, tillsammans med den svenska och den pakistanska regeringen, inlett ett provisoriskt återställande och återuppbyggande av vägen Kabul-Jalalabad-Torkham, och en fullständig återuppbyggnad kommer att inledas nästa år. Dessutom har vårt humanitära bistånd hjälpt till att finansiera återvändandet till Afghanistan för över 1,8 miljoner flyktingar. Över 70 miljoner euro har använts av ECHO under Detta innebär att de pengar som vi totalt har förbrukat i Afghanistan under de senaste tolv månaderna, pengar som anslagits av detta parlament, nu uppgår till 275 miljoner euro. Jag tror inte att någon kan påstå att vi inte har gjort eller inte längre gör vår del när det gäller återuppbyggnaden av Afghanistan. Utmaningen för 2003 kommer att vara att konsolidera dessa tidiga framsteg. Kommissionen kommer att fortsätta att spela en ledande roll. Vi förutser ett totalt utvecklingsbistånd på omkring 185 miljoner euro, och det humanitära biståndet från ECHO kommer även det att fortsätta med mellan 45 och 55 miljoner euro. Detta innebär att vi, enligt nuvarande uppskattningar, kommer att använda mellan 230 och 240 miljoner euro i Afghanistan i år. Ni minns säkert att jag i Tokyo, på kommissionens vägnar, utlovade 1 miljard euro i återuppbyggnadsbistånd på fem år. Då ingår inte de siffror för humanitärt bistånd som jag har nämnt, så det totala bidraget från Europeiska kommissionen, av era skattebetalares pengar, till Afghanistan, oräknat medlemsstaternas bidrag, kommer att överskrida 1 miljard euro till återuppbyggnaden av Afghanistan. Förr har sådant arbete hånats som nationsbyggande eller socialt arbete av några människor. När jag ser tillbaka tror jag uppriktigt sagt att vi inte skulle ha de problem i Afghanistan som vi har haft de senaste åren om vi hade gjort fler sådana insatser på och 1990-talen. (Applåder) Framgång under 2003 kommer att bero på tre nyckelfrågor. Det är, för det första, nödvändigt att förbättra den inre säkerheten. För det andra måste mänskliga rättigheter respekteras, inklusive mänskliga rättigheter för kvinnor och minoriteter. Ett av de besök som berörde mig djupast när jag besökte Kabul i fjol var när jag besökte en skola i det sönderbombade område som utgör södra och västra Kabul där unga kvinnor hade återupptagit sin skolgång efter sex år och undervisades i fysik i skolsalar utan svarta tavlor och utan läroböcker. Jag måste säga att både personalens och de unga kvinnornas engagemang och hängivenhet var enastående: den som någonsin ansett att det hade varit rätt av oss att stå vid sidan och låta talibanernas styre fortsätta i det oändliga borde kanske ha varit med vid det tillfället. Den tredje nyckelfrågan är behovet av ett fortsatt långsiktigt åtagande från givarna och av effektiv samordning. Skälen för en bättre samordning har framförts mycket övertygande av ledamöter av detta parlament och jag kommer att säga ett par ord om det senare om jag får. Inre säkerhet är avgörande inte bara för Afghanistans framtid utan även för möjligheterna att ge bistånd. Biståndsarbetare måste kunna arbeta utan att

4 8 15/01/2003 behöva frukta för vedergällning. I detta sammanhang vill jag uttrycka min starka oro över att en biståndsarbetare dödades och två andra blev svårt skadade i Kabul strax före jul. Jag tror att vi ibland underskattar det mod och det engagemang som krävs av biståndsarbetare som arbetar under sådana förhållanden. President Karzais åtagande vid den andra konferensen i Bonn den 2 december att bilda en afghansk nationell armé är ett välkommet steg framåt, liksom den nyligen undertecknade Kabulförklaringen om goda grannskapsförbindelser. Regeringen måste trycka på så att en nationell armé kan bildas snarast men det kommer uppenbarligen inte att ske från en dag till en annan. Under tiden måste det internationella samfundet göra allt det kan för att stödja President Karzai och för att stärka regeringens ställning över hela landet, också i kampen mot odlandet av opiumvallmo. Ministern har redan berört våra farhågor i detta avseende. Om man tittar på de aktuella siffrorna från FN så finns det goda skäl inte bara för oro, utan för bestörtning. Antalet hektar för opiumproduktion har ökat påtagligt, de priser som betalas till odlarna för vallmo har ökat snabbt och heroinproduktionen har expanderat på ett sätt som kommer att få konsekvenser inte bara för de omgivande länderna utan även för europeiska länder och för finansieringen av organiserad brottslighet och terrorism både i och utanför regionen. Jag anser att vi måste ägna det här problemet mycket större uppmärksamhet under det kommande året. Det är ett problem med direkta följdverkningar för den politiska makten i Afghanistan. På det hela taget behöver vi påtagliga riktmärken för att kunna mäta framstegen i linje med vad som avtalades vid det andra mötet i Bonn. De är viktiga inte bara för att formulera vår vision av Afghanistans framtid, utan även för att stödja de reformvänliga inom regeringen. Detta har en avgörande betydelse för mänskliga rättigheter. Nya rapporter framhäver den oacceptabla situationen för minoritetsgrupper och kvinnor i vissa delar av landet. Vi måste trygga en bestående förändring genom att se till att inrättandet av en oberoende kommission för mänskliga rättigheter resulterar i påtagliga förändringar på det grundläggande planet och att den nya författningen omfattar mänskliga rättigheter för alla, däribland kvinnor. Dessa frågor är otvivelaktigt avgörande med tanke på de allmänna val som skall äga rum i mitten av Utan god samordning mellan biståndsgivarna kan vi inte heller hoppas att åstadkomma en varaktig förändring. Vi måste alla fortsätta att framföra ett kraftfullt och konsekvent budskap till den afghanska regeringen om nödvändigheten att ta itu med den inre säkerheten, att respektera mänskliga rättigheter för alla och att ange riktmärken för framsteg. Jag skulle vilja avsluta genom att understryka att vi måste vara inställda på att detta kommer att ta lång tid oavsett vilka andra händelser som kan komma att inträffa under Det kommer att ta tid att bygga upp en sammanhängande stat på nytt och det kommer även att ta tid att förbättra de oacceptabelt låga nivåerna när det gäller utbildning och hälsovård. Jag vill försäkra parlamentet om mitt personliga engagemang för dessa arbetsuppgifter. Jag besökte Kabul för första gången i maj 2002 och jag kommer att åka tillbaka i februari som en del av en resa till de centralasiatiska republikerna. Under mitt besök har jag för avsikt att prioritera diskussionerna om förbättrad samordning mellan givarna, inklusive det arbete som uträttas av icke-statliga organisationer. Stödet från denna kammare har varit mycket uppmuntrande, särskilt när det gäller ansträngningarna att säkra finansiering för Afghanistan under Jag ser fram emot ett lika givande förhållande till parlamentet under det kommande året och jag vill uttrycka min stora tacksamhet för parlamentets initierade och tankeväckande bidrag till diskussionen om dessa frågor. Ibland är det svårt för det internationella samfundet att fokusera på mer än ett eller två ekon på dess radarskärm vid en given tidpunkt. Det finns en faktisk risk att vi tar för givet att vår uppgift i Afghanistan är avslutad bara för att vi inte läser så mycket om Afghanistan på tidningarnas förstasidor. Detta är långtifrån fallet. Det återstår ett ofantligt arbete för oss i Afghanistan. Det finns svåra uppgifter för det internationella samfundet i de centralasiatiska republikerna och det finns anledning till oro när det gäller läget i Pakistan. Så jag hoppas att vi kan fortsätta att fokusera på detta arbete under de kommande åren, oavsett vilka tragiska händelser annorstädes som kommer att göra anspråk på vår uppmärksamhet Morillon (PPE-DE). (FR) Herr talman, herr rådets tjänstgörande ordförande, herr kommissionär! Efter att ha hört era uttalanden tror jag mig kunna inleda med att säga att ni kan räkna med helhjärtat stöd, inte bara från min politiska grupp, utan också från samtliga grupper i parlamentet. Detta vet jag eftersom jag har deltagit i förhandlingarna om den gemensamma resolution som kommer att antas i morgon. Afghanistan ett år efteråt för mig inträffade detta redan för fyra månader sedan, den 9 september 2002, när jag reste till Kabul för att där företräda Europaparlamentet vid de ceremonier som anordnades med anledning av ettårsdagen av mordet på överste Massoud. Jag hade då förmånen att bevittna hur ett helt folk hyllade den man som hade inkarnerat motståndsandan och så väl förstått att försvara de frihetsvärden som var så viktiga för honom. Jag kunde också konstatera en märkbar förbättring av läget i huvudstaden och dess omgivningar, en förbättring som kännetecknades av att hundratusentals tvångsförflyttade och flyktingar som hade tvingats på flykt av talibanregimen i snabb takt återvände till sina hem. I juni 2000 hade jag mött dem i flyktinglägren, där de var beroende av humanitär hjälp för att överleva, en hjälp som fortsatte att komma dem till del, tack vare modiga ansträngningar från den handfull frivilligorganisationer som stannat kvar på plats, trots de hinder den sittande regimen ställde upp för dem. Detta var något ni framhöll, herr kommissionär. Slutligen

5 15/01/ kunde jag uppskatta de ansträngningar som den provisoriska regeringen gjorde för att i landet som helhet återupprätta den endräkt som är en nödvändig förutsättning för att bygga en varaktig fred. Men jag kunde också konstatera att hotet från de fundamentalistiska terroristerna fortfarande var överhängande. Dessa hade nyss offrat tiotals oskyldiga liv genom att låta en bomb explodera på en marknad i hjärtat av Kabuls arbetarkvarter. Jag slogs även av det kaotiska intryck man fick av de alltför många internationella organisationerna. De arbetade visserligen med att på plats distribuera den hjälp som behövdes för att bygga upp landet på nytt, men utan att egentligen samarbeta, vare sig sinsemellan eller med myndigheterna eller det afghanska folket. Herr rådets tjänstgörande ordförande! Sammanfattningsvis, och som ni sade, upplevde jag en dämpad tillfredsställelse, sprungen ur kluvna känslor. Jag kände mig lugnad av att konstatera att man gjort stora ansträngningar för att tillämpa Bonnavtalen under de internationella organisationernas överinseende, något som möjliggjort stora framsteg. Jag var medveten om att spelet dock var långt ifrån vunnet. Slutligen kände jag mig övertygad om att allt måste göras för att stärka den provisoriska regeringens bräckliga myndighet, genom att förse den med resurser som gör att den kan visa sig i stånd att förbättra säkerheten och de afghanska medborgarnas ekonomiska och sociala situation i landet som helhet. Var står vi då i dagsläget? President Karzais regering fortsätter tillsammans med övergångsförvaltningens enheter att arbeta för att främja stabilitet, demokrati och välstånd i Afghanistan. Men för det första har den fortfarande lång väg kvar innan den uppnått alla sina mål, framför allt på grund av att den inte lyckats utsträcka sin myndighet till de delar av territoriet som fortfarande styrs av ett litet antal krigsherrar som avvisar varje form av trohetsband gentemot de centrala myndigheterna. Detta gör att läget vad beträffar de mänskliga rättigheterna för män och kvinnor i Afghanistan inte har förbättrats i nivå med regeringens ambitioner och det åligger vårt parlament att peka på detta läge och kräva att all nödvändig hjälp tillhandahålls för detta ändamål. Det gäller kanske särskilt ett utvidgande av de internationella fredsbevarande truppernas mandat. För det andra är kampen mot al- Qaida-anhängarnas och mulla Omars fundamentalistiska fanatism fortfarande inte vunnen. Det finns starka skäl att misstänka att de fortfarande får stöd från de så kallade okontrollerade områdena i angränsande territorier. Därför välkomnar vi det åtagande som grannländernas regeringar gjorde förra månaden och uppmanar dem att förbehållslöst samarbeta för att fullständigt förstöra kvarvarande nätverk av terroristorganisationer. Till sist och kanske framför allt, beklagar vi djupt den nuvarande bristen på samråd mellan de olika aktörer som medverkar i återuppbyggnadsarbetet. Rådets tjänstgörande ordförande nämnde detta, och jag var glad över att höra det. Vi vädjar om att man skall inrätta en verklig myndighet med uppgift att ansvara för den nödvändiga samordningen. Som ni sade måste allt stöd som beviljas av det internationella samfundet gå via regeringen, för att förstärka dess myndighet. Framför allt måste man upphöra att ge stöd till vissa av de lokala krigsherrarna. Med adress till kommissionär Patten vill jag avslutningsvis tillägga att vi hoppas att kommissionen skall anstränga sig för att i genomförandet av kommissionens egna projekt arbeta för att förstärka den afghanska regeringens myndighet och förmåga genom att i allt högre grad ta dess kompetens i anspråk och använda sig av inhemsk arbetskraft, som erbjuder resurser som för närvarande kanske inte utnyttjas i tillräcklig omfattning Van den Berg (PSE). (NL) Herr talman! För dem som har varit där, som har stått uppe på bergen, som känner folket, är Afghanistan ett praktfullt land. Den afghanska befolkningen är ett starkt folk som förtjänar vårt stöd. Befrielsen av Afghanistan genom den internationella koalitionen mot terrorism, mot talibanerna och mot al- Qaidas nätverk har lyckligtvis medfört stora framgångar. Kommissionär Patten sade med rätta att detta inte minst beror på Europeiska unionens ansträngningar. Det finns en ny, tillfällig regering, inte mindre än 1,8 miljoner afghaner har återvänt efter en, för många, ofrivillig vistelse i utlandet under årtionden, och tusentals flickor och kvinnor har nu åter chans att få undervisning i Afghanistan. Samtidigt utgör det faktum att några av de mycket betydelsefulla internationella aktörerna avleds till en ny spelplan, nämligen Irak, ett hot mot dessa framgångar. Det skulle vara mycket dramatiskt om den internationella koalitionen mot terrorism nu skulle dela upp sig och avledas i riktning mot Irak. Nu vill vi tvärtom få extra stöd till och extra koncentration på Afghanistan från den internationella koalitionen, för som man med rätta redan har nämnt här kan vi annars falla tillbaka. Den afghanska övergångsregeringen ATA, som leds av president Karzai, har med hjälp av ISAF kontroll över huvudstaden Kabul, men krigsherrarna spelar i själva verket fortfarande en alltför stor roll i olika regioner i landet, t.ex. i Herat. Där hotas dagligen de mänskliga rättigheterna, kvinnors rättigheter och återuppbyggnaden. Den största och viktigaste prioriteringen måste vara en utvidgning av ISAFmandatet, för att stödja ATA i upprättandet av en nationell armé som omfattar hela Afghanistan. Nederländerna och Tyskland kommer att spela en ledande roll i ISAF-styrkan från och med februari, förhoppningsvis med ett mandat som verkligen demobiliserar krigsherrarna, bygger upp den nationella armén och återställer makten över hela Afghanistan. Därigenom skulle det viktiga avtal som Afghanistan slöt med grannländerna den 22 december förra året också få en extra chans. Och först då skulle också afghanerna kunna vidmakthålla tillräckligt stort förtroende och ha möjlighet att själva ta hand om återuppbyggnaden.

6 10 15/01/2003 Herr talman! Nästan 2 miljoner flyktingar har återvänt, befinner sig på vägarna i Afghanistan, alltså internally displaced. Därför är det också så viktigt att vi i samarbete med de lokala krafterna verkligen formar den återuppbyggnad som kommissionär Patten talade om och som man nu har inlett, i synnerhet på området för undervisning och hälsovård, med högre prioritet för kvinnor och flickor. Herr talman! År 2004 skall rättvisa val hållas, och en ny grundlag skall förberedas. Förberedelserna inför detta val är av avgörande betydelse, för det är på detta sätt man verkligen grundar för en bred, genusmedveten, multietnisk och representativ regering. Det har gjorts oerhörda framsteg. Man har inrättat en kommission för mänskliga rättigheter och en författningskommission och upprättat en centralbank, men man kan fortfarande falla tillbaka kraftigt, som general Morillon helt riktigt sade. Därför stöder jag eftertryckligen det grekiska ordförandeskapets och kommissionär Pattens åsikt. Låt oss sätta in de ansenliga belopp som vi har till förfogande för kommande år koncentrerat, kopplat till våra ansträngningar. Mot bakgrund av allt som sker på andra platser i världen måste vi nu se till att Afghanistan blir en framgång. Det kommer att lyckas enbart om vi håller fast vid denna koncentration under det kommande året Nicholson of Winterbourne (ELDR). (EN) Herr talman! Tillåt mig först gratulera den grekiske ministern till att ha övertagit ordförandeskapet. Vi ser med tillförsikt fram mot sex framgångsrika och effektiva månader. Rådets ordförande förklarade i dag att vårt mål måste vara att föra Afghanistan fram till en ställning som en modern självständig stat. Kvinnors rättigheter ger anledning till allt större oro, situationen förbättras inte, den blir allt sämre. I många delar av landet har det blivit obligatoriskt att täcka ansiktet och kvinnors rörelsefrihet är mycket begränsad. Det räcker med en nyck från polisens sida för att kontrollera att de är oskulder. Kvinnor släpas till sjukhus och underkastas en läkarundersökning. De är med andra ord på väg tillbaka till sin traditionella underordnade roll som mannens egendom. Kommissionären har redan förklarat att kvinnors rättigheter angrips i vissa delar av landet, men jag skulle säga att detta även inträffar på centralregeringens nivå. Det är nu förbjudet för kvinnor att vara presentatörer i radio eller tv, vilket några av dem har varit med stor framgång. Jag hyser inte några tvivel om att kvinnliga journalister även utsätts för tryck i de skrivna medierna. Andra har redan kommenterat det faktum att kvinnor är underrepresenterade, men jag vill be er erinra er det berömda Loya Jirga som var manligt till nästan 100 procent. När den biträdande hälsovårdsministern nyligen besökte Europeiska kommissionen var det den manlige biträdande hälsovårdsministern, dr Feroz, som deltog, inte hälsovårdsministern, den enda kvinnliga ministern, själv. I 40 procent av alla hälsovårdsinrättningar finns det inte en enda kvinna på någon nivå i personalen trots att det över hela världen är kvinnor som bär det grundläggande ansvaret för familjernas hälsa. Ordet Afghanistan betyder bokstavligen sorgens och lidandets land. För kvinnor håller Afghanistan återigen på att bli landet för deras djupaste sorg och lidande. Självfallet hjälper det med humanitärt bistånd, men lika självfallet är det inte tillräckligt. Jag gratulerar varmt både ECHO och hela kommissionen för deras fantastiska arbete i Afghanistan. Men om vi vill hjälpa till att föra Afghanistan in i den moderna världen, måste de mest grundläggande mänskliga rättigheter och respekt mellan könen bli både ett kännemärke för vårt bistånd och en pågående måttstock för vår framgång. Det är det inte i dag. Om vi ser på vad Solana angav som målen för Europeiska unionens engagemang i Afghanistan, så nämns inte kvinnor, och kvinnors rättigheter finns helt enkelt inte med. Men om vi menar allvar så måste vi gripa oss an denna attityd, för det är en attityd, en stamkultur från Baluchistan som har spridits i området. Varför är vi så undfallande när det gäller kvinnors rättigheter? Är det för att Afghanistan är ett islamiskt samhälle? Jag behöver inte citera Koranen för att påminna er om att män och kvinnor var jämlika i Koranen ända sedan islams begynnelse, så det kan inte vara orsaken. Jag ber er, ändra ministerrådets prioriteringar och sätt kvinnors rättigheter högt på dagordningen. Om vi misslyckas med detta kommer vi inte att ha någon framgång alls. (Applåder) Morgantini (GUE/NGL). (IT) Herr talman! I går hävdade det grekiska ordförandeskapet att den prioriterade frågan under dess mandatperiod är att ge mottot vårt Europa en reell innebörd, och skapa en gemensam framtid med gemensamma värden. Det räcker dock inte med att fastställa värdena, utan rättvisan, kampen mot fattigdomen och freden är värden som måste tillämpas fastän vägarna är svårframkomliga. I verkligheten är det så att ju mer man talar om fred, desto mer krigas det. Man talar om förhandlingar och förbereder truppinsatser. Hur länge skall detta hyckleri fortgå? Hur länge skall palestinska barn dödas av kulor och civila israeler av mänskliga bomber, hur länge skall ryska soldater döda i Tjetjenien och Förenta staterna anse att det har intressen att bevaka överallt, och så vidare? Jag kan inte fortsätta, världen är för stor och fruktansvärd. Är det en retorisk eller patetisk fråga? Nej! Det är politisk och moralisk indignation, en maning att bygga ett Europa som inte talar med kluven tunga, som indianhövdingen sade när hans folk förintades och sattes i reservat. Ett år efter Bonnavtalet råder det inget tvivel om att det har gjorts många framsteg. Uppgifterna från kommissionen och de utmärkta analyser som

7 15/01/ kommissionär Patten har gjort är imponerande, men jag skall inte uppehålla mig vid dem eftersom han läste upp dem mycket tydligt. Vi vet alla att det, i ett läge med så mycket förödelse, inte finns några genvägar när det gäller att genomföra det som ligger i det allmänna intresset, utan att förstöra särarten. Det gäller att utveckla samhälleliga strukturer och bygga upp hus, vägar, skolor och sjukhus igen. Det gäller att inte låta de flyktingar som återvänder dö av svält och kyla och det gäller att slå till mot odlingen av och handeln med opium, och ge befolkningen alternativ. Jag har själv sett vilka framsteg som har gjorts framför allt i Kabul under året skolor som har öppnat igen, ungdomar som studerar journalistik men samtidigt har jag sett och hört att det är nyckelaktörer som de militära ledarna och Förenta staterna som har banat vägen för misslyckandet när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, som fortfarande är tydligt. Jag talar inte bara om missbruk och diskriminering av kvinnor på arbetsplatserna, på gatorna eller i media, för övrigt inte enbart i Heratområdet, där den illa beryktade Khan finns, utan i hela landet. Jag talar också om social diskriminering, om en politik som bygger på tjänster och gentjänster, om en svågerpolitik som är allmänt utbredd men som framför allt visar sig när det gäller att förse militära ledare, som borde ställas inför den internationella domstolen, med vapen, bidrag och politiskt stöd och den huvudansvarige för detta är Förenta staterna. Att hjälpa centralregeringen, socialministeriet jämställdhetsministern Habiba Sarabi har vädjat till oss alla om mer hjälp och stöd från Europeiska kommissionen till jämställdhetspolitiken, kvinnopolitiken att möjliggöra demokratiska val 2004: allt detta är nödvändigt. Det är dessutom nödvändigt att, som kommissionär Patten sade, utvidga den centrala makten till att omfatta de olika regionerna i landet, framför allt att skilja den militära och den civila makten åt, att ge kommissionen för mänskliga rättigheter råg i ryggen, inte bara den afghanska Sima Samara är en modig kvinna som oförtrutet fortsätter sitt arbete utan också Unama. I Kabul träffade jag företrädare för Unama som inte kunde åka runt i landet, inte bara av rädsla för krigsherrarna utan också för marines, av rädsla för att öppna munnen och berätta vilka brott mot de mänskliga rättigheterna som också vi är medskyldiga till. Det finns alltså ett behov av att göra undersökningar för Unama. Att tiden går hjälper dock inte de demokratiska krafterna: det sade ju kommissionär Patten, och han sade också att vi kommer för sent hade vi kanske kunnat göra mer. Jag tror att de bidragsgivande länderna borde lyssna mer uppmärksamt på de röster som höjs från regeringen, men framför allt från kvinnoorganisationer, som med eftertryck säger att vi måste bryta krigsherrarnas makt och bygga upp landet med rättvisa och demokrati, för det kan inte finnas någon demokrati där det finns tortyr och massakrer som i Mazar-i-Sharif. Europa måste fortsätta att göra sin del. Vi har ingen annanstans att vända oss: vårt arbete och vårt engagemang måste kännetecknas av kontinuitet Lagendijk (Verts/ALE). (NL) Herr talman! För fyra månader sedan förde vi i denna kammare, delvis med samma människor, också en debatt om Afghanistan. Jag har läst igenom det betänkandet ännu en gång, och måste komma till slutsatsen att ett stort antal av de ämnen som behandlades då tyvärr fortfarande är mycket aktuella, exempelvis kvinnornas ställning. Jag har ärligt talat inte mycket att tillägga till Emma Nicholsons imponerande anförande i denna fråga. Jag anser emellertid att det är hög tid att gå längre än att bara konstatera att kvinnornas ställning har försämrats sedan förra året. FN:s kommission för mänskliga rättigheter, som har en särskild föredragande för kvinnors ställning, bör verkligen starta en utredning på platser där vi alla vet att kvinnornas ställning har försämrats, exempelvis i Herat. Det är också på tiden att det internationella samfundet, som omfattar Europeiska unionen, klargör att bistånd är beroende av framsteg när det gäller kvinnornas ställning och att tillbakagång får konsekvenser på sikt. En annan fråga som vi behandlade för fyra månader sedan var och detta har också nämnts här av ett antal kolleger utvidgningen av ISAF-mandatet utanför Kabul. Kofi Annan kallade denna utvidgning för ett villkor för fortsatt stabilitet i Afghanistan. Kommissionären själv sade i sitt svar på vårt bidrag för fyra månader sedan, och jag citerar: medlemsstaterna kommer säkert att uppmärksamma kommentarerna från många av parlamentsledamöterna. Herr Yiannitsis! Jag ställer än en gång den fråga som jag också ställde till er danska kollega: är man i rådet beredd att ställa pengar och trupper till förfogande för att möjliggöra denna utvidgning? Om så inte är fallet, var så vänlig att tala om det så att vi inte fortsätter att bära på den illusionen. Jag är övertygad om att det är nödvändigt, för annars kommer det inte att bli någon stabilitet i hela Afghanistan. Varför finns det ett sådant behov för utvidgning av ISAF-mandatet? Det har uteslutande att göra med vad jag skulle vilja kalla krigsherrarnas perversa återkomst. Jag citerar återigen Patten från den 4 september. Då sade han: vi får inte använda krigsherrarna på nytt i striden mot al-qaida. Bäste kommissionär, bästa kolleger! Tyvärr sker detta fortfarande. En del av krigsherrarna stöds fortfarande ekonomiskt, men också med vapen inom ramen för striden mot terrorism. Detta, kolleger, måste få ett slut. Annars finns det helt enkelt ingen chans för allt som vi talar om här vad gäller reformer. Ett faktum är till exempel att många krigsherrar och generaler samtidigt också är guvernörer. Detta kan inte fortsätta. Det höjer bara deras anseende, och det måste verkligen upphöra. ISAF:s ställning har kommit i kläm till och med i Kabul. Antalet incidenter har ökat och den nuvarande turkiska befälhavaren har med rätta varnat för att den här situationen bara kommer att förvärras vid ett anfall på Irak. Det är mycket förståeligt att det finns en ökande oro i Tyskland och Nederländerna, de länder som övertar ledningen för ISAF, för att krigsherrarna vid ett anfall mot Irak skall utnyttja detta till att tillsammans med al-

8 12 15/01/2003 Qaida hetsa upp människorna mot alla västerlänningar, inte enbart soldater utan också hjälparbetare. Om ISAF:s mandat inte utvidgas, om krigsherrarnas roll inte försvagas, finns det helt enkelt ingen chans för reformerna. Då fortsätter kränkandet av de mänskliga rättigheterna och låt oss inte glömma det då kommer det internationella samfundets, även Europeiska unionens, trovärdighet i kläm. Detta får inte ske Muscardini (UEN). (IT) Herr talman! President Karzai har gjort en förtjänstfull insats när han, trots tusen svårigheter, påbörjade sammanställningen av texten till en ny konstitution och inrättandet av en nationell armé, oundgängliga hörnstenar om man vill bygga en sekulariserad, demokratisk och fungerande stat. De uppgifter som kom fram under Petersbergskonferensen är uppmuntrande: Europa har redan avsatt 830 miljoner euro, som kommer att få konkret effekt på sjukvården, utbildningen en utbildning som nu äntligen också flickorna får del av säkerheten, genom minröjning och omhändertagande av bomber som inte har exploderat, jordbruket, återställandet av stadsmiljöerna, återuppbyggandet av infrastrukturen och hjälpen till återvändande flyktingar som äntligen kan komma hem till sitt land igen. Det återstår dock fortfarande mycket att göra: stora delar av de medel som Europa har avsatt är fortfarande blockerade och det krävs att våra länders regeringar engagerar sig mer i Afghanistans demokratiska utveckling. En knäckfråga för utvecklingen är att utvidga jordbruket på bekostnad av opiumodlingen. I detta läge är det uppenbart att inte bara unionen utan också de enskilda nationella regeringarna, deras jordbruksministrar, kanske också tillsammans med de nationella jordbrukarorganisationerna, omedelbart måste hjälpa Afghanistan och de afghanska jordbrukarna att ställa om odlingarna, bland annat med hjälp av tekniker och experter på området. Terrorhotet kvarstår dock, och Europa måste befästa sitt politiska och moraliska engagemang för att stödja de sekulariserade regeringarna i de muslimska länder som vill bekämpa den fundamentalistiska extremismen. Det är ju inte bara så att medlemmarna i de olika terrornätverken fortfarande arbetar i de delar av det afghanska territoriet som ännu inte kontrolleras av regeringen, utan de bor och verkar också i angränsande länder och har förbindelser med områden som har blivit centrum för deras utbredning och rekrytering, såsom vissa områden i Somalia och Sydostasien. Stödet till Afghanistan har en större dimension än den uteslutande politiska eller ekonomiska principen om internationellt samarbete och blir en väldigt konkret utmaning till försvar för civilisationen, folkens värdighet och friheten nu och i framtiden. När det gäller frågan om kvinnorna är detta fortfarande ett omfattande och olöst problem, men man bör komma ihåg att det finns kvinnliga ministrar i Afghanistan, till exempel ministern för kvinnofrågor, och att första ambassadrådet vid Afghanistans ambassad i Bryssel är en kvinna, som aktivt arbetar och samarbetar med regeringen för att just förbättra kvinnornas villkor. Slutligen kan vi inte, när vi nu gör upp en första balansräkning för det fria Afghanistan, glömma kommendant Massud och Europas slapphet när han bad om hjälp, bara några månader innan han mördades och före tragedin i New York. Vi upprepar därför uppmaningen till detta parlament att instifta ett Sacharovpris, eller ännu hellre ett Massudpris, till hans minne, ett pris som skall tilldelas dem som dödas när de försvarar sina folk och sin frihet Dell'Alba (NI). (IT) Herr talman, kära kolleger! Det är intressant att höra vissa rekonstruktioner där man med all rätt nagelfar dagsläget, men helt glömmer eller låtsas glömma gårdagen, när talibanerna härskade, eller som i andra sammanhang kritiserar åtgärder som kanske kommer att leda till ett krig i Irak, men glömmer de tusentals, hundratusentals, som har massakrerats, torterats och utrotats av Saddam Husseins regim. Jag vill säga till kollegan Morgantini att det kanske förekommer brott mot de mänskliga rättigheterna i Afghanistan i dag. Om vi däremot hade lyssnat på henne och hennes vänner och det internationella samfundet på deras inrådan inte hade gått in i Afghanistan, hade det visserligen inte förekommit några brott mot de mänskliga rättigheterna där, eftersom det helt enkelt inte hade funnits, vilket det heller inte fanns, några mänskliga rättigheter över huvud taget. Jag tycker alltså att man måste ta hänsyn till hur verkligheten såg ut före kriget och till det som det internationella samfundet och regeringen Karzai, uppenbarligen med tusen svårigheter, försöker att få till stånd. Vad detta anbelangar vill jag berätta om någonting som hände för två dagar sedan och som jag tycker är väldigt viktigt: Den afghanska regeringen anslöt sig till, ratificerade, fördraget om den internationella brottsmålsdomstolen. Detta är någonting oerhört om ni betänker hur verkligheten i Afghanistan ser ut, när många länder däribland tyvärr Förenta staterna är emot. Då tycker jag att vårt parlament skall notera och uppmuntra denna vilja att, också på detta sätt, bli en fullvärdig medlem av det internationella samfundet. Denna domstol kommer kanske framöver att få ta ställning till just de brott som har begåtts i detta land Brok (PPE-DE). (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Det afghanska folkets decennielånga lidande förbjuder oss att föra denna diskussion med cynism, även om frestelsen är stor. Faktum är att det var ett redan fattigt land som ödelades under decennierna efter Sovjetunionens invasion och som sedan slog sig själv i spillror i ett inbördeskrig innan talibanerna raserade resten, men i och med att talibanregimen störtades uppstod möjligheten att bygga upp landet på nytt. Det finns dock skäl att undra hur långt både den militära segrarens och den nuvarande regeringens auktoritet

9 15/01/ räcker för att verkligen skapa stabilitet och få till stånd en återuppbyggnad. Vi kan konstatera bristen på den stabilitet som krävs för att få fart på biståndsarbetet i hela landet. Är det inte ett misstag att vi på breda områden låter återuppbyggnaden endast handla om Kabul? I Kabul trampar de icke-statliga organisationerna varandra på fötterna för att genomföra projekt i huvudstaden, eftersom arbetet vore för farligt på andra håll. Detta gör att biståndet snabbt och koncentrerat går till projekt som inte gagnar hela landet. Men utan stabilitet i hela landet kan vi genomföra hur många givarkonferenser vi vill utan att förmå näringslivet att satsa privata pengar på investeringar. Privata pengar satsas nämligen enbart på investeringar där det både militärt och rättspolitiskt råder en viss säkerhet om att de satsade medlen kommer att kunna bearbetas vidare och inte gå förlorade. Jag menar alltså att detta är något vi måste undersöka mycket noggrant och inte brösta oss med åtgärder som i själva verket inte hjälper människorna. Det snabba stöd som hela landet behöver måste också fördelas rättvist. Exempelvis tycks det inte vara så självklart att majoriteten av den afghanska befolkningen, pashtunerna, görs lika delaktiga som andra i de politiska besluten i Kabul och i fråga om andra praktiska saker. Om så inte är fallet fruktar jag att följden blir ett motstånd som kan utnyttjas av nya krigsherrar för att skapa nya interna konflikter under våren eller sommaren. Sådana konflikter gör det ännu svårare att garantera stabilitet i hela området, att få investeringar, genomföra biståndsarbete landet hamnar i en ond cirkel och vi får en situation där vi når ännu magrare resultat. Sådana förutsättningar kan faktiskt leda till en situation som är mycket, mycket farligare för den enskilde soldaten än det som just nu planeras i Irak det säger jag mycket medvetet eftersom soldater från mitt eget hemland kommer att ta över ansvaret där tillsammans med andra. Detta är en synpunkt som det finns skäl att uttrycka. Kopplingen är kanske inte politiskt korrekt, men jag fruktar att sanningen ser ut så, eller i alla fall att risken finns. Den som känner till Afghanistans historia vet att utländska trupper aldrig har mått bra särskilt länge där. När jag tänker på att inte ens Förenta staterna längre kan garantera säkerheten för sina soldater utan börjar bygga upp läger i vissa områden dit man kan dra sig tillbaka om natten, då påminner detta om andra liknande exempel. Herr talman! Jag vill därför be er att i en öppen diskussion med oss se dessa fakta i vitögat och på så sätt åstadkomma verkliga förbättringar och inte bara skapa en känsla av att det strömmar ut pengar, pengar som man faktiskt vet inte löser problemet på sikt. (Applåder) ORDFÖRANDESKAP: PACHECO PEREIRA Vice talman Sakellariou (PSE). (EL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag tvivlar inte på att ni skulle förstå mig mycket bra även om jag talade tyska, men för att hedra det grekiska ordförandeskapet kommer jag att plåga tolkarna med min grekiska. Herr ordförande! Jag instämmer helt i er beskrivning av situationen i Afghanistan. Jag tror att vi alla känner en behärskad tillfredsställelse och att vi alla ser de brister som ännu finns i landet och allt det som bör göras under kommande år. Ni talade själv om bristen på säkerhet, om sammanstötningarna av militär karaktär och om produktionen av och handeln med narkotika som även kommissionären tog upp och jag tror att detta parlament samtycker fullständigt till de tidsplaner som ni föreslår när det gäller valen i Afghanistan och arbetet för att förbättra den allmänna situationen. Jag vill inte upprepa de saker som vi är överens om. Jag vill betona två punkter som inte kan utelämnas när vi diskuterar Afghanistan. Vi måste tala även om förskräckliga händelser som ägde rum där med kampen mot terrorism som förevändning. För att undvika missförstånd: jag stöder kampen mot terrorism i Afghanistan och på alla andra platser till 100 procent. Krigsherrarna och talibanerna var aldrig våra allierade. Det var inte Europeiska unionen som genom Pakistan utbildade, utrustade och hjälpte talibanerna. Det var andra som hjälpte fram dessa, som i dag givetvis bör bekämpas. Men kampen mot terrorismen, kampen mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och mot terrorn mot kvinnor, kampen för demokrati och rättsstaten är endast trovärdig när den sker inom ramar där de mänskliga rättigheterna respekteras och där livets rättigheter gäller även för människor som kanske är terrorister eller brottslingar. Jag vill komplettera dagens diskussion om Afghanistan genom att tala om två mycket mörka sidor av detta krig. För det första de förfärliga anklagelserna rörande slakten i Mazar-i-Sharif. Jag anser att det är FN:s skyldighet att inte bara utreda och undersöka dessa anklagelser i detalj, utan även att tillkännage och offentliggöra resultaten av utredningarna. Och, för det andra, den skam som vi alla borde känna inför ödet för fångarna i Guantanamo och i andra uppsamlingsläger där de amerikanska militära styrkorna samlar ihop talibaner som de har gripit eller andra människor som de har tagit till fånga och kallat talibaner. Europeiska unionen måste se till att utplåna denna vanära och skam Fraisse (GUE/NGL). (FR) Herr talman, kära kolleger! För en gångs skull har jag förmånen att inte tala om abstrakta ting, utan kan låta mitt inlägg utgå från en resa som några av oss har gjort. Tillsammans med mina kolleger bland de socialistiska ledamöterna i Europaparlamentet gjorde jag i november en resa till Afghanistan. Herr kommissionär! Jag vill gärna säga att mottagandet från Europeiska kommissionens företrädare på platsen, och det arbete de utför där nere, måste stärka

10 14 15/01/2003 er känsla av stolthet över alla dessa medlemmar i Europeiska kommissionen som vi träffade, och som hjälpte oss att besöka området och träffa de politiskt ansvariga. Detta var det första jag ville säga, eftersom Europeiska kommissionens arbete på plats är enastående. Jag minns hur det var i Bonn för drygt ett år sedan. Jag minns också hur starkt utskottet för kvinnors rättigheter prioriterade behovet av att klargöra att kvinnorna måste delta i en process där makten i samhället organiseras. Jag minns också att vi i Europaparlamentet sammanställde en rapport om kvinnornas roll i väpnade konflikter, en roll på två olika plan som offer och som aktörer. Jag vill tala om båda dessa roller samtidigt. I dag finns det ett sätt att tala om båda dessa samtidigt, i förhållande till vad den afghanska befolkningen förväntar sig av EU. Detta är också något jag vill betona att vi har ett ansvar gentemot den afghanska befolkningen, som förväntar sig stora saker av oss. För att återvända till kvinnornas situation är frågan mycket komplex, men samtidigt är det otvetydigt så att vi måste vara tydliga! Inom några veckor kommer vi att få en afghansk konstitution. En kommitté inrättades för detta ändamål i november. Av nio ledamöter i denna kommitté är två kvinnor. Men vad exakt är det man menar när man talar om de afghanska kvinnornas roll i konstitutionen? Man talar om att återgå till 1964 års konstitution. Jag var nyfiken nog att titta på 1964 års konstitution. Mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors rättigheter i synnerhet nämns där i ytterst vaga ordalag. Detta säger de själva i Afghanistan. Allt detta är mycket vagt. Själva vet vi att man inte i någon lagtext och inte i någon konstitution efter andra världskriget underlåter att särskilt nämna kvinnors rättigheter. Jag finner det därför viktigt att se till att kvinnorna omnämns i den afghanska konstitutionen, vilket också kommissionär Patten nämnde. Med utgångspunkt i de diskussioner vi hade där nere menar jag att detta inte är självklart. Men det är en av våra uppgifter. Därför betonar jag denna fråga så envist, precis som jag gjorde där nere, i samband med att jag träffade olika personer. Kvinnornas rättigheter är en indikator. Det är inte bara en indikator vid konflikter, utan även en indikator på samhällssituationen i stort. Kom ihåg vad Fourier sade, nämligen att kvinnornas frihet är ett mått på samhällsförändringar Wyn (Verts/ALE). (EN) Herr talman! Faran med utrikespolitiska initiativ för att motverka terrorism efter katastrofen den 11 september är att vi förleds att tro att allt har lösts i de delar av världen där denna strategi har kommit till användning. I verkligheten förhåller det sig dock tämligen annorlunda. I Afghanistan kontrolleras större delen av landet utanför Kabul fortfarande av krigsherrar och regionala ledare som fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna i stor omfattning, inklusive tortyr och försvinnanden av afghanska civila. Kvinnors rättigheter kränks, som redan har nämnts, också genomgående. Tillsammans med fängslandet av 600 människor som vare sig åtalats eller ställts inför rätta på Guantanamobasen på Kuba, som Sakellariou nämnde, är detta frågor som vi har en benägenhet att glömma bort genom att vi lurar oss själva att problemen är lösta och håller på att lösas. I Afghanistan har situationen förvärrats i Heratprovinsen under guvernör Ismail Khans styre. Där det en gång fanns en vidsynt litterär och kulturell tradition förföljs nu kvinnor på nytt och utestängs från utbildning, hälsovård och rättvisa. Till och med under talibanerna fanns det åtminstone ett sken av central kontroll som begränsade dessa regionala envåldshärskares framfart. Nu har många regioner återgått till ett i det närmaste diktatoriskt styrelseskick och regionala ledare som kränker mänskliga rättigheter politiskt och ekonomiskt drar fördel av återuppbyggnadsfonder. Det måste bli slut på det här. Unama (United Nations Assistance Mission to Afghanistan), måste omedelbart sluta upp med att finansiera dessa kränkande krigsherrar. Några av oss i Europaparlamentet såg nyligen en film av den skotske filmaren Jamie Doran, som lade fram konkreta bevis för att det finns en massgrav i Mazar-i- Sharif-regionen som kan innehålla kvarlevorna av krigsfångar som dödats och torterats av antitalibanska styrkor. Detta är ett illdåd som medlemmar i de amerikanska styrkorna bevittnade och inte förhindrade. Det gläder mig att Förenta nationerna och Europeiska unionen nu har kommit överens om att undersöka det påstådda brottet Andrews (UEN). (EN) Herr talman! Återuppbyggnaden av Afghanistan har enligt min åsikt inte tillnärmelsevis börjat, trots de försäkringar om motsatsen som lämnades i kammaren i dag. Krigsherrarna vidmakthåller fortfarande sitt järngrepp utanför Kabul och kvinnor bär fortfarande burka och har inte några som helst rättigheter, som till exempel till utbildning eller grundläggande hälsovård. Jag anser att Förenta staterna och resten av västvärlden gör rätt i att försöka förstöra al-qaida och eliminera Usama bin Ladin, men hittills har de inte lyckats. Man har gjort ett stort nummer av kvinnors rättigheter i Afghanistan, men som jag sade, ingenting har förändrats. Jag anser att Afghanistan bara är toppen på isberget vad Förenta staterna beträffar. Många kommentatorer menar att det är en del av en strategi för att försäkra sig om tillgång till oljan från Kaspiska havet. Nu uppstår frågan hur många fronter som kommer att öppnas efter Afghanistan. Den amerikanska förvaltningen förbereder sig för krig mot Irak, med oförutsägbara följder som ingen kommer att kunna kontrollera. De kommer naturligtvis att vinna kontroll över de irakiska oljekällorna, men Afghanistan glöms bort. I en aktuell opinionsundersökning i England var 71 procent emot att deras regering deltar i ett krig utan säkerhetsrådets

11 15/01/ godkännande. Det råder inte något tvivel om att andra europeiska ledare, tillsammans med Tony Blair, kommer att foga sig i Förenta staternas vilja så snart kriget börjar och strunta i vad folket anser, vilket säger en hel del om vår demokrati. Det irakiska folket har plågats av död och förstörelse under de gångna elva åren under Förenta staternas sanktioner, liksom Afghanistans folk. Vi måste se klart på vår politik i Mellanöstern och andra håll Kronberger (NI). (DE) Herr talman! Läget i Afghanistan är starkt knuten till läget i hela Mellanöstern. Den kan inte betraktas isolerad från den stigande förkrigsstämningen i Irak. Fredsstiftarna i Afghanistan måste på allvar bevisa att detta handlar om stabilitet och uppbyggnad av demokratiska strukturer och inte om att skapa fred i syfte att lättare kunna exploatera råvaruresurserna i regionen eller bygga pipeliner för att transportera bort de centralasiatiska oljeoch gasfyndigheterna. Varje avsteg som görs från folkrätten under förevändning att man bekämpar terrorismen skadar svårt det internationella rättssystemets kulturarv. 200 års uppbyggnad av ett civilt samhälle hotas. Det minsta som krävs för att världssamfundet skall behålla sin trovärdighet i Afghanistan är en oberoende undersökning av anklagelserna i samband med den påstådda massakern i Mazar-i-Sharif och att resultaten offentliggörs. Jag vill tacka det grekiska ordförandeskapet för att Irak och krigsförberedelserna har blivit en central fråga. Tack också till utrikesministern för de mycket tydliga och konkreta orden om läget i Afghanistan Stenzel (PPE-DE). (DE) Herr talman, herr rådsordförande, ärade kolleger! Trots krisen, från Nordkorea till Mellanöstern och den oförutsebara situationen i Irak, får vi inte glömma bort Afghanistan. Därför är det välkommet att det nya grekiska ordförandeskapet har gjort, eller vill göra, Afghanistan till en prioriterad fråga. Kampen för stabilitet i Afghanistan har inte på långa vägar vunnits efter att talibanregimen störtades och Hamid Karzai installerades som president i Afghanistan. Det är oroande att veta att talibankämpar återigen organiserar sig kring krigsherren Hekmatyar för att trampa sönder den ömtåliga planta som den statliga och demokratiskt orienterade ordningen är. Det är bekymmersamt att övergångsregeringen Karzais auktoritet inte når längre än till Kabuls yttre gränser, och det är oroande att veta att opiumodlingen upplever en renässans. Det är verkligen en kapplöpning med tiden, men vi får inte ge upp våra ansträngningar att stödja den politiska tidsplan som ju faktiskt skall mynna ut i allmänna val i mitten av Resultatet kan jämföras med det välkända vattenglaset som är antingen halvfullt eller halvtomt. Vi måste faktiskt ställa in oss på att på längre sikt ge både ekonomiskt och politiskt stöd för att ge uppbyggnaden av demokratiska institutioner en chans i detta land som under flera decennier har härjats av krig och inbördeskrig. Den internationella säkerhetsstyrkans (ISAF) mandat måste givetvis också förlängas. Jag har svårt att förstå att förlängningen endast har fått klartecken för Det är dock positivt att Tyskland och Nederländerna förklarar sig beredda att överta ledningen för styrkan. Det finns ett allmänt tecken på att Europa endast tveksamt ställer upp på ett längre engagemang genom dessa små åtgärder. Även de många konferenserna i Washington, Kabul, Bonn och Oslo påminner ibland snarare om en lugnande tablett än om en energisk politik som vill stötta dem som skall bygga upp demokratin i landet. Kravet på att förlänga mandatet för den internationella säkerhetsstyrkan och att utvidga dess mandatområde är ett korrekt krav, som hittills tyvärr inte har uppfyllts i realiteten. Alla Afghanistans grannländer måste samarbete för att förhindra att al-qaida-nätverket återigen växer sig starkt i området. Här har det hänt lite grann. Inte heller bör man helt och hållet släppa tanken på en seriös byrå för återuppbyggnad enligt exemplet Kosovo. Det är säkert värdefullt att parlamentet sänder en ny delegation till Afghanistan i vår, men för att detta skall bli meningsfullt måste kunskaperna också omsätts i politik. Hit räknas framför allt det politiska stödet för förmedling av know how. Vad handlar då detta huvudsakligen om? Det handlar om att åtskilja civil och militär makt, förhindra en fundamentalistisk islamisk reaktion inom rättsväsendet och framför allt om att förhindra humanitära katastrofer Theorin (PSE). Herr talman! Jag hade förmånen att på inbjudan av FN:s medlare Brahimi tala till de afghanska ledarna vid Bonnkonferensen. Jag var då ordförande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor och hade lyssnat till en representant för organisationen Rawa om kvinnornas situation i Afghanistan. Jag kunde följaktligen till ledarna ställa de självklara kraven att kvinnor skall finnas med i den provisoriska och den permanenta regeringen och inte marginaliseras vid återuppbyggnadsarbetet. Utskottet anordnade tillsammans med icke-statliga organisationer en konferens för kvinnor från Afghanistan. De gemensamma prioriteringarna förde vi sedan fram i en resolution som parlamentet antog vid sammanträdesperioden under december På utskottets vägnar begärde jag att budgetutskottet skulle göra ett särskilt tillägg om stöd till kvinnorna i Afghanistan, vilket utskottet och parlamentet också gjorde. Varför ger jag er denna bakgrund? Därför att jag ser väldigt få spår av den i den gemensamma resolutionen. Ordet kvinnor och deras mänskliga rättigheter saknas. Kvinnornas prioriteringar nämns inte i resolutionen, men väl den afghanska regeringens. Kravet om att alla

12 16 15/01/2003 biståndsprojekt skall ha ett jämställdhetsperspektiv saknas också. Kvinnors rättigheter glöms snabbt bort i den manliga värld vi lever i. Den starka och drivande jämställdhetsministern i den provisoriska afghanska regeringen lyftes ut och kvinnorna i Afghanistan är nu nästintill osynliga som aktörer, trots att förmodligen två tredjedelar av befolkningen består av kvinnor och barn. Min fråga till kommissionen och ministerrådet är, hur skall detta tolkas, har kvinnorna på nytt glömts bort, ställs inga krav om kvinnorna till den afghanska regeringen? Kvinnorna var offer under såväl den norra alliansen som talibanerna. Kvinnorna är fredens viktigaste aktörer. En politik för Afghanistan måste vara en politik för majoriteten, för kvinnor och barn Frahm (GUE/NGL). (DA) Herr talman! Jag skulle ju faktiskt kunna fortsätta där min kollega Theorin slutade. Det förefaller som om många av de ämnen vi tar mycket allvarligt på när vi håller våra tal inte tas på samma allvar i praktiken. Kvinnors rättigheter och rättsliga ställning är ett av dessa ämnen, medan andra är internationell rätt och mänskliga rättigheter. När vi talar om Afghanistan kommer jag helt naturligt att tänka på de människor som befinner sig på Guantánamo. Där sitter europeiska medborgare. Vad har hänt med deras rättigheter? Under vilket rättssystem sorterar de? Inget överhuvudtaget. Att Förenta staterna inte respekterar internationell rätt är vi medvetna om, men de respekterar inte heller sin egen lagstiftning. Jag tycker det är egendomligt att vi har ett beslut här från Europaparlamentets sida, där man över huvud taget inte vill ta ställning till det faktum att flera europeiska medborgare sitter i fångläger och att vi inte vet hur länge de skall sitta där, vilka deras framtidsutsikter är, eller vilket rättssystem de lyder under. Jag tycker också att det står i skarp kontrast till vad man i andra sammanhang kräver när det gäller efterlevnad av internationell rätt. Irak är ett mycket bra exempel, där vi kräver att de skall uppfylla internationella bestämmelser och Förenta nationernas resolutioner. På det sättet ger vi folk även i Afghanistan intrycket att det finns två olika normer i den här världen, nämligen den norm vi kräver att de skall leva efter och den norm vi själva har tänkt oss att gå efter, eftersom vi har makten och därmed enligt vår egen mening också rätten. Vi står inför liknande problem när det gäller massakern i Mazar-i-Sharif. Mycket tyder på att amerikanska soldater fanns på plats. Några påstår att soldaterna deltog. Mycket tyder i alla fall på att de var närvarande, och ändå gör vi ingenting för att få till stånd en ordentlig undersökning och kräva att de ansvariga ställs inför domstol. Jag tycker att dessa dubbla normer utgör ett problem. Det innebär svårigheter i vårt förhållande till Afghanistan och till det afghanska folket Sörensen (Verts/ALE). (NL) Varför är det så svårt att skapa förändring? Att anlända till Afghanistan eller Kabul är att träda in i en exklusiv mansvärld. Män med genomträngande ögon och hotande blickar på kvinnor. Det yttre har förändrats hos vissa män, men inte det inre. När man exempelvis promenerar runt på välkända Chicken Street i Kabul ser man de tiggande kvinnorna i smutsiga, gamla burkor, tiggande barn, män inbegripna i diskussioner. Vi får inte glömma att det fortfarande existerar en kultur med män som anser att kvinnor inte skall få utbildning. Finns det lösningar? Ja! I ett land där man alltid har stridit mot varandra måste man sätta kvinnor emellan, där måste kvinnor få den där prominenta platsen emellan, mitt i, och den måste man tvinga fram. För kan vi exempelvis föreställa oss ett samhälle i Europeiska unionen med en hälsovård utan kvinnor, där undervisning skulle existera utan kvinnor? Det är bara ett enda av de många exemplen Souchet (NI). (FR) Herr talman! Vi får inte glömma Afghanistan. Det är det internationella samfundets plikt att hjälpa en av dess hårdast prövade medlemmar att återfå sin suveränitet, efter att under 30 års tid ha prövats genom alla katastrofer man kan föreställa sig utländska invasioner, inbördeskrig, kommunismens och islamismens ok, torka, statsmaktens sammanbrott och upprättandet av en terroristisk international. När talibanerna försvann framträdde ett land där alla nationalstatens strukturer måste återskapas, i första hand de strukturer som gör det möjligt att säkerställa yttre och inre säkerhet, nämligen en nationell armé och polisstyrka, nödvändiga instrument för att den lagliga regeringens myndighet skall kunna utövas på territoriet som helhet. Under den period då arméns och polisens basenheter byggs upp, i ett land där de privata miliserna räknar trettio gånger fler soldater än den afghanska armén, hade det varit klokt att utsträcka den internationella säkerhetsstyrkans mandat geografiskt, framför allt i de främsta opiumproducerande regionerna där krigsherrarna får sina inkomster. Tillsammans med Frankrike, Förenade kungariket och Italien, som aktivt medverkar till att bygga upp den afghanska armén, svarar EU för en viktig del av detta återuppbyggnadsarbete. Den andra prioriterade uppgiften är att återställa en skatte- och tullmyndighet, för att rasera det system för uppdelning av statens inkomster mellan olika väpnade grupper, som inrättats i skydd av den utländska invasionen och inbördeskriget. Inom detta område, som också är viktigt, måste våra länder vara aktiva. Herr talman! De förfogar över all nödvändig sakkunskap Van Orden (PPE-DE). (EN) Herr talman! Efter ett år kan vi glädja oss åt det som det afghanska folket, med stöd av det internationella samfundet, har uppnått, men allt detta visar bara hur mycket som återstår att göra. Det kommer inte att vara någon lätt match för Afghanistan. Troligen måste demokratierna fortsätta sitt engagemang i många år. Bakslag kommer att inträffa och detta

13 15/01/ engagemang kommer att utsättas för svåra påfrestningar. Vi kan se hur stora problemen är när vi inser att president Karzais auktoritet inte sträcker sig mycket längre än till Kabul och några andra städer och att hans personliga säkerhet fortfarande i stor utsträckning ligger i utländska händer. Jag instämmer i ordförandeskapets gratulationer till de turkiska väpnade styrkorna som övertog organisering och befäl för den internationella styrkan i Afghanistan (ISAF) från Förenade kungariket i juni i fjol. Det finns övertygande skäl för att sprida den internationella fredsbevarande styrkan till viktiga platser utanför Kabul tills Afghanistans nationella armé klarar att fullgöra sina förpliktelser, men sådana styrkor skulle vara mycket sårbara. Faktum är att krigsherrar fortsätter att härska i många av de mera avlägsna områdena och deras engagemang för fredlig utveckling och demokrati är i stort sett obefintligt. De är intresserade av personlig makt och vad de kan vinna på kriminell verksamhet. Det är möjligt att få dem att gå över men till vem som helst. Än mer oroande är tecknen på förnyad aktivitet från al-qaida och talibanerna i gränsområdena med Pakistan, och att de håller på att omgruppera sig i läger på båda sidor av gränsen i förbund med lokala mujahedin. Detta sker trots närvaron av en stor amerikanskledd säkerhetsstyrka som verkar parallellt med ISAF. Just nu agerar västliga militära styrkor i Bosnien, Kosovo och Makedonien, liksom i Afghanistan. Det kommer att komma nya krav på insatser inte bara när det gäller Irak, utan även på andra platser. Faktum är att samtliga våra länder behöver en större militär förmåga och måste vara beredda att använda den, vid sidan av andra instrument, tillsammans med Förenta staterna och andra allierade. Afghanistans grannar har drabbats hårt av flyktingproblemet, men även länder som till exempel Förenade kungariket har känt av följderna. Under de senaste åren har afghaner utgjort den största gruppen bland de asylsökande i Förenade kungariket. I sinom tid måste dessa människor återvända hem. Med detta i åtanke välkomnar jag rådets beslut av den 29 november att anta handlingsplanen för återvändande för Afghanistan, den första tillämpningen av detta program. Till sist, Afghanistan är ett av de mest minerade länderna i världen. Detta är en följd av den före detta sovjetarméns och i synnerhet de stridande gruppernas verksamhet under de senaste tio åren. Trots ett massivt internationellt ekonomiskt bistånd, där i synnerhet Europeiska gemenskapen har varit en viktig bidragsgivare, har bara en liten del av de antipersonella landminorna röjts och antalet skadade är fortfarande mycket högt. Landminor och misstanken att ett område kan vara minerat är ett av de största hindren för återuppbyggnad och en återgång till någon sorts normalt tillstånd. Vi måste hitta effektivare, snabbare metoder med deltagande av lokalbefolkningen för att få bukt med detta gissel, inte endast i Afghanistan utan även på andra håll. Det handlar inte bara om finansiering, detta är ett avgränsat praktiskt område där kommissionen har en nyckelroll och där det krävs en ännu tydligare fokusering Souladakis (PSE). (EL) Herr talman! Vi diskuterar i dag, ett år efter Bonnöverenskommelsen, Afghanistan. I själva verket har vi diskuterat Afghanistan i många årtionden, eftersom Bonnöverenskommelsen bara är ett stadium i en pågående kris. Redogörelsen är både positiv och negativ. I dessa frågor är det emellertid medborgarna som svarar för redogörelsen. Det vill säga, i befolkningens ögon gör det ingen skillnad om det är krigsherrar eller talibaner som står för våldet. Våra mål måste därför vara att upprätta en stabil rättsstat, stabila institutioner, så att de demokratiska processerna kan fungera, och respekt för alla rättigheter för alla. Det krävs mycket arbete och mycket möda och framför allt en långsiktig strategi. Frågan är om alla krafter som verkar i regionen följer en gemensam strategi. Vi har talat om Europeiska unionen, om våra 15 eller 25 länder, men inte ett ord har sagts om t.ex. Rysslands, Förenta staternas eller Pakistans strategi för regionen. Följer de samma linje som vi eller har de en annan syn, vilket skulle innebära att de gemensamma målen inte är gemensamma? Under dessa förhållanden är det alltså tydligt att redogörelsen innehåller många positiva saker situationen är i dag inte som den var för ett år sedan men det finns också många saker som oroar oss: det finns en risk att utvecklingen vänder och att situationer som absolut inte får uppkomma på nytt gör det. Det skulle följaktligen inte skada med en redogörelse för grundläggande fakta, för ökningen av brottsligheten, för gränserna för en stats verksamhet eller för frågor som vart de europeiska medborgarnas pengar tar vägen. För om jag minns rätt har man i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik sagt, för att ta ett exempel, att 80 procent av pengarna går till att hålla i gång de icke-statliga organisationer som verkar på platsen och att endast 20 procent går in i landet. Att göra en så stor andel av landets befolkning som möjligt delaktig är därför avgörande för utvecklingen av institutionerna, för demokratiseringen och stabiliseringen Cushnahan (PPE-DE). (EN) Herr talman, herr tjänstgörande ordförande, herr kommissionsledamot! Afghanistans strategiska betydelse kan inte överskattas. Ett fredligt och stabilt Afghanistan är ett viktigt bålverk mot ett återuppblomstrande för de extrema krafterna i regionen. Ett år efter Bonnkonferensen är en lämplig tidpunkt för att begrunda EU:s bidrag till återupprättandet av fred, stabilitet och trovärdiga politiska strukturer.

14 18 15/01/2003 Kommissionär Patten gjorde rätt i att understryka det bidrag som EU i sin helhet och kommissionen i synnerhet har lämnat under det gångna året. EU-medel har använts för att finansiera hälsokliniker och skolor på grundnivå, röjning av landminor, återvändandet av viktiga arbetstagare i offentlig tjänst, skapandet av arbeten för att bekämpa opiumproduktionen som ökar kraftigt i Afghanistan efter talibanerna, återuppbyggnad av infrastruktur, uppröjningsaktioner i sju städer och stöd till ca 1,8 miljoner flyktingars återvändande till landet. Det är en imponerande lista och kommissionen, ECHO och de olika biståndsorganisationer som har varit delaktiga förtjänar beröm. När det gäller frågan om bistånd i stort bör det emellertid framhållas att, även om det samlade biståndet från det internationella samfundet kan tyckas vara enormt jämfört med andra krisområden, så ligger Afghanistan i botten om vi ser på bistånd per capita. De genomsnittliga utfästelserna om bistånd till Bosnien, Kosovo, Östtimor och Rwanda uppgick till i genomsnitt 250 US-dollar per person, mot 75 US-dollar för Afghanistan. Det internationella samfundet bör uppmärksamma detta. Som kommissionären själv framhöll så är det mycket effektivare och mera ekonomiskt att investera tidigt istället för att betala för att samla ihop resterna efteråt. Mot bakgrund av våra starka meriter när det gäller bistånd anser jag att vi har den moraliska auktoritet som krävs för att utöva tryck på våra internationella partner att de skall omsätta sin muntliga utfästelser i pengar. Vi bör även använda vårt inflytande för att se till att det blir en lämplig balans mellan kortsiktigt bistånd och insatser för en långsiktig återuppbyggnad. EU har gjort mycket men vi får inte bli självbelåtna eller låta Afghanistans problem trängas åt sidan av möjligheten att det blir krig med Irak eller av problemen med Nordkorea. Vi har en moralisk förpliktelse att skapa varaktig fred och stabilitet, att ta itu med problemen med krigsherrarna, förbättra mänskliga rättigheter, i synnerhet, som andra talare har påpekat, kvinnors rättigheter, och upprätta en verklig demokrati i Afghanistan. Mycket återstår att göra. De demokratiska val som skall hållas nästa år, skapandet av en nationell armé och strävan efter goda grannskapförbindelser är alla positiva steg i rätt riktning Gröner (PSE). (DE) Herr talman! Talibanregimen i Afghanistan störtades för ett år sedan, och ändå har den katastrofala situationen för kvinnorna knappt förbättrats. Detta kunde den första fem personer starka parlamentsdelegationen, som den socialdemokratiska gruppen tog initiativ till, helt nyligen övertyga sig om på plats, och inte bara i Kabul, utan även i inlandet. Sjukvårdssystemet är en katastrof, var tjugonde minut dör en afghanska på grund av graviditet eller förlossning. Detta är världens högsta registrerade siffra. Utbildningssystemet hade kollapsat fullständigt. I dag angrips flickskolorna återigen av fundamentalister. De flesta afghanskorna nekas förvärvsarbete, den politiska makten och återuppbyggnaden är de knappast delaktiga i. Vi har talat med president Karzai och många av hans kabinettsministrar och entydigt gjort klart att besluten från Petersberg i Bonn endast kan genomföras om även kvinnorna görs rimligt delaktiga. Europeiska unionen hjälper till efter bästa förmåga. Kommissionen gör det vill jag återigen starkt betona ett fantastiskt arbete lokalt, genom att tjänstemännen är starkt delaktiga i det lokala byggandet av nationen, som kommissionär Patten sade och det genom högst personliga insatser. Detta förtjänar ett särskilt tack. Låt oss se framåt. Jag uppmanar starkt presidiet att bjuda in både president Karzai och ordföranden för den oberoende människorättskommissionen, doktor Sima Samar, hit till Europaparlamentet för att tillsammans med oss framför allt diskutera förberedelserna inför valen och den lagstiftande rådsförsamlingen Loya Jirga. Att kvinnors rättigheter utan inskränkningar skall vara förankrade i denna författning måste vara ett tydligt budskap för ett demokratiskt Afghanistan. Det är svårt att återvända till normalitet i ett land där 70 procent av alla afghanska kvinnor enligt en amerikansk studie lider av svår depression och 65 procent har ständiga självmordstankar. Frågan om sexualiserat våld är strikt tabubelagd i samhället. Vi har hört kvinnoorganisationer beklaga att arbetet är mycket svårt att utföra även i de internationella organisationerna; deras rörelsefrihet är starkt kringskuren, vilket förbudet för kvinnor att köra bil eller ens cykla bidrar till. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor har tagit upp detta ett flertal gånger. Vi har talat med kvinnoministern ställföreträdande kvinnoministern för övrigt och Soraya Sobrani beklagar sig över att det inte finns några som helst ekonomiska resurser för hennes kompetensområde. Det uppstår slitningar på grund av bristande samordning av de icke-statliga organisationernas och regeringsgruppernas arbete. Även här behövs vårt stöd. Tyvärr saknas fortfarande ett banksystem i Afghanistan. Även detta gynnar den fortsatta korruptionen. Med tillfredsställelse hör jag dock att det råder brett samförstånd, inte bara här i kammaren, utan även i ordförandeskapet och kommissionen om att kvinnornas situation måste förbättras. Låt oss alltså gemensamt ta itu med att förbättra kvinnornas situation och hoppas på fred och stabilitet i regionen! Detta blir också vårt budskap till våra vänner i Förenta staterna: Inget krig i Mellanöstern! Välkomsthälsning

15 15/01/ Talmannen. Kära kolleger! Jag skulle kort men hjärtligt vilja välkomna tredje årskursen i skolan Escola Média Estatal D. E. Montemurro från Gravina i Apúlia, vinnare till priset Vi bygger Europa som den italienska deputeradekammaren har instiftat. Det huvudsakliga målet med detta initiativ är att främja deltagandet även från de yngsta medborgarna i debatten om det framtida Europa. Av detta skäl vill vi ge våra lyckönskningar till dessa ungdomar för att de har vunnit första pris i denna tävling och jag är glad över deras uppmärksamma deltagande i kammarens pågående arbete. Lyckönskningar! (Applåder) Afghanistan ett år efter Bonnöverenskommelsen (fortsättning) Karamanou (PSE). (EL) Herr talman! Även jag har upplevt den unika erfarenheten att vara i Afghanistan och se situationen med egna ögon. Jag kunde framför allt konstatera det utmärkta arbete som våra medarbetare på platsen utför, och som även ni framhöll, herr kommissionär, liksom Europeiska unionens starka närvaro. Så här ett år efter Bonnöverenskommelsen anser jag dock att det finns allvarliga samordningsproblem, såväl i fråga om tillhandahållandet och distributionen av bistånd som framför allt i fråga om den förda politiken. Det vill säga, Europeiska unionen följer en politisk linje, som syftar till att stödja en stark centralregering i Afghanistan, medan Förenta staterna följer en annan linje, som överensstämmer med landets favorittaktik: taktiken att söndra och härska, som vi känner igen från taliban- och mujaheddintiden. De stöder i dag således de krigsherrar som de anser vara vänligt sinnade. Även Morillon och Sakellariou tog upp detta. Följden av denna splittrade politik från västs sida är tyvärr att hela regioner är bortom och utanför centralregeringens kontroll, vilket är förklaringen till den nya ökningen av opiumproduktionen, som år 2002 uppgick till 70 procent av produktionen i världen. Kvinnornas situation är givetvis fortfarande tragisk på alla områden. De blå spökena fortsätter att synas på Kabuls gator, eftersom ytterst få kvinnor vågar ta av burkan och sätta sitt liv på spel. Det må vara att talibanerna har förlorat sin makt, men deras anda är allestädes närvarande. Min åsikt är att ekonomiska och sociala framsteg är en omöjlighet så länge kulturen av våld, religiös fanatism och kvinnoförakt härskar i landet. 98 procent av kvinnorna är analfabeter och ekonomiskt beroende, och 99 procent av dem föder barn helt utan läkarhjälp. Allt detta utgör naturligtvis en utmärkt grogrund för extremrörelser, som talibanerna. Herr rådsordförande! Jag anser att det grekiska ordförandeskapet kan ge ett värdefullt bidrag genom att föreslå att en europeisk fond särskilt för kvinnorna i Afghanistan skall inrättas, det vill säga en särskild post i budgeten för Denna fond skulle finansiera inrättandet av strukturer som underlättar kvinnornas integrering i det offentliga livet. Dessutom, herr kommissionär, föreslår jag att vi bjuder in president Karzai till Strasbourg att tala inför plenum i Europaparlamentet Coûteaux (EDD). (FR) Herr talman! Bland alla de orostecken som borde få oss att gå samman inför den syn det internationella samfundet erbjuder, vet vi inte längre åt vilket håll vi skall vända oss. Låt oss inte glömma Afghanistan, som i dag börjar likna en sorts karikatyr, en karikatyr av det amerikanska imperiet. Givetvis till olycka för de folk som befinner sig i geostrategiska och oljestrategiska områden, som det afghanska folket gör i dag, vilket de förstås har gjort under lång tid. De har varit underkastade det brittiska imperiet, det sovjetiska imperiet och är i dag underkastade det amerikanska imperiet. Men det finns trots allt en stor skillnad i sakernas tillstånd, för det amerikanska imperiet tar sig alla friheter, ridande på sitt goda samvete, så till den grad att man exempelvis kallar ett bröllop för en omgruppering och raserar en hel by, såsom skedde för några månader sedan. Sedan den 11 september är landet nämligen en parodi på det goda samvetet. Uppenbarligen har Europa avstått från att spela någon form av roll, annat än som en förmedlare av humanitär hjälp, eftersom vi inte ens hade modet att kritisera detta bedrägeri, som består i att man halvt ödelägger ett land, för att en brottsling sökt sin tillflykt dit. Om det en dag kom en galning från Förenta staterna och gömde sig i Förenta staterna efter att ha förstört ett torn i La Défense i Paris, då skulle jag inte komma på tanken att rekommendera min regering att förstöra en del av Amerikas förenta stater och därefter utse en guvernör att styra landet. Jag säger guvernör, för att det är uppenbart att Karzai bara är en amerikansk guvernör. Måtte EU en dag vinnlägga sig om att spela en roll, måtte EU sluta att gå i Förenta staternas ledband, måtte EU åtminstone sluta att förhindra medlemsstaterna från att spela en egen roll Ghilardotti (PSE). (IT) Herr talman! Jag skulle också vilja tacka rådets ordförande och kommissionär Patten för det de har berättat för oss. I likhet med andra kolleger var även jag i Afghanistan med en delegation från Europaparlamentet nyligen, och jag kan vittna om sanningshalten i det som kommissionär Patten sade. Låt oss inte glömma att vi kom till ett land som har förötts av 23 års krig och år av torka. Det har verkligen gjorts betydande insatser under det år som har gått sedan den första Bonnkonferensen och jag tycker också att vi bör applådera den beslutsamhet, försakelse och kompetens som kännetecknar våra funktionärer från kommissionen i Kabul. Det är sant att det har öppnats skolor och att man har börjat bygga upp några vårdkliniker. Det utförs ett värdefullt arbete, framför allt i form av stöd till myndigheterna. I detta sammanhang skulle jag vilja uppmana kommissionär Patten att inte bortse ifrån frågan om specialutbildning av personalen, bland annat tullpersonalen, vilken är grundläggande.

16 20 15/01/2003 Det är dock också sant och jag tror att det i viss mån framgick vid den senaste Bonnkonferensen att de mest engagerade bidragsgivande länderna kräver att regeringen Karzai skall visa större beslutsamhet. En del kritik har framförts: de reformer som regeringen Karzai själv har utannonserat dröjer. Även om det har tillsatts en kommission som skall upprätta en ny konstitution blockeras arbetet av religiösa frågor, av minoriteterna, trots att man måste gå vidare, framför allt genom att särskilt erkänna också kvinnors rättigheter. Säkerheten är fortfarande ett stort problem, det finns inget domstolsväsende, det finns inget nationellt försvar och det finns ännu ingen fungerande poliskår. Allt detta är sant. Europeiska unionen, som har gjort väldigt mycket, måste alltså insistera på dessa punkter. Slutligen skulle jag vilja säga några sista ord om kvinnors rättigheter, och här i Europaparlamentet vidarebefordra den vädjan som minister Sarabi riktade till oss: varje givarland har valt ett speciellt insatsområde, men ingen har valt det specifika området kvinnors rättigheter. Jag vill vädja till Europeiska unionen och oss alla, så att vi inte glömmer detta: det finns inga möjligheter till framåtskridande och till att komma ur den här situationen om inte kvinnorna har en huvudroll i denna process Giannitsis, rådet. (EL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Europaparlamentets ärade ledamöter för den debatt vi har haft, för det stöd de har uttryckt för en rad tankar och förslag som förts fram av ordförandeskapet och för Europeiska kommissionens tankar och förslag, fastän det inte ligger under min behörighet. Vi har noterat en rad användbara förslag. Jag skulle vilja säga att jag särskilt instämmer i behovet av att utvidga regeringens roll utanför Kabuls gränser, så att fler delar av landet kan stabiliseras och normaliseras i högre grad, i behovet av att utvidga ISAF-styrkans mandat, så att den kan verka i samma politiska riktning, och för det tredje i det som har sagts om de mänskliga rättigheterna oavsett om det gäller kvinnor, fångar eller fiender. Av institutionella, historiska och politiska skäl är vi angelägna om att de mänskliga rättigheterna respekteras. Det rör sig om en historisk tradition i Europa som vi måste värna överallt där så är nödvändigt. Av debatten har det tydligt framgått att det vi vill skapa i Afghanistan och detta är givetvis ingen nyhet är ett land där demokratins och frihetens värden, utsikterna till ekonomisk utveckling och förtroende kan bli verklighet. Historiskt motsvarar detta en hård, svår och mångårig process i vilket land som helst. Jag vet inte något land där så väldiga förändringar har ägt rum under tidsrymder som inte varit ganska långa. Från vår sida krävs stark politisk vilja, det krävs ekonomiskt, politiskt och humanitärt stöd, men det krävs även pragmatism i fråga om vad som kan göras, hur långt vi kan nå, vilka förhållanden som råder, vilka svårigheterna människorna där står inför, vilka balanser som måste respekteras, vilka värden som är gängse där och hur vi kan hjälpa till i önskvärd riktning. Vi är långt ifrån den punkt där vi kan säga att spelet i Afghanistan är vunnet. Den tid som vi har bakom oss är kort, och det återstår ännu väldigt mycket för oss att göra under mycket lång tid. Utvecklingen i Afghanistan kommer att påverkas av många faktorer, både externa och interna. Vi måste se på enskilda frågor hur det går med författningen, vad som sker på det humanitära området och mycket mer, men när vi funderar över hur vi skall kunna påverka utvecklingen där måste vi anlägga ett övergripande synsätt, följa en övergripande strategi. Framgången mäts varken med ett eller ett fåtal kriterier, som vi kan nämna och varav många har nämnts, vare sig det gäller institutionella frågor, individuella rättigheter eller ekonomiska framgångar. Framgången kommer att mätas av den samtidiga positiva utvecklingen på många områden som har det gemensamt att de berör landets politiska, institutionella, sociala och ekonomiska liv Patten, kommissionen. (EN) Jag skall vara mycket kortfattad i mitt svar på en debatt som har varit oerhört vittomfattande. Andrews bidrag omfattade inte bara Afghanistan utan även Irak. Om han hade haft möjlighet att stanna till slutet av debatten skulle jag sagt att jag är rädd att vi kommer att få fler tillfällen att diskutera Irak och kanske kommer han att ha möjlighet att delta då. Jag vill tacka ledamöter som till exempel Fraisse som lovordade det arbete våra tjänstemän i och utanför Kabul uträttar. De har verkligen en svår uppgift. Att leda våra program där är inte ett enkelt uppdrag. Jag kommer förvisso att vidarebefordra ledamöternas lovord. Jag vill även upprepa att jag instämmer med Van Orden i att detta kommer att ta lång tid. Det finns inga enkla lösningar i Afghanistan. Vi måste upprepa det om och om igen. Vi kan helt enkelt inte säga att vad vi har åstadkommit hittills är en framgång och så gå vidare till nästa misslyckade tillstånd. Det finns en hel del för oss att göra, inte minst, som Fraisse sade, i att hjälpa till med att skapa offentliga tjänster i Afghanistan som kan tillhandahålla sådana tjänster som vi skulle önska till hela samhället. En del av medlemmarna av den afghanska diasporan som har återvänt till Afghanistan har kvaliteter som inger en hel del förtröstan om vad som skulle kunna åstadkommas i det landet. Jag kan nämna Ghani och många andra afghaner som har återvänt till sitt land för att hjälpa till med återuppbyggnaden efter de år av medeltida grymheter som folket i Afghanistan tvingades utstå. Så jag kan försäkra Fraisse att vi kommer att fortsätta att ge bistånd och utbildning för offentliga tjänster den uppmärksamhet det förtjänar. Vi har gett mer bistånd till regeringens löpande verksamhet än de flesta andra givare i Afghanistan. Det är inte något som givare brukar anse särskilt lockande eller sexigt. Givare vill för det mesta ha projekt och blå plaketter på väggar och flaggor som vajar över byggnader. Men om det inte finns en god offentlig förvaltning i Afghanistan, om det inte finns sjuksköterskor och lärare och läkare och poliser, män

17 15/01/ och kvinnor, och om inte dessa människor regelbundet får sin lön så kommer det inte att finnas någon regering som kan utvidga sin makt till hela landet. Därför fortsätter jag att försvara vår prioritering av detta. Man måste vara döv för att inte uppfatta de farhågor som kammaren har gett uttryck för när det gäller kvinnors rättigheter som en del av en allmän oro över mänskliga rättigheter. Jag skulle kunna räkna upp projekten vi stöder, som till exempel kvinnoparken i Kabul, men jag skall bara säga att jag anser att det bästa sättet att återspegla parlamentets omsorg är att ta upp denna fråga vid mötet i Afghanistan Development Forum i mars, när vi skall granska framstegen. Då kommer vi att framhålla att detta parlament, som anslår dessa medel med så stor intelligens och generositet, önskar att vi skall se till att frågan om kvinnors rättigheter står i centrum för regeringens utvecklingsstrategi. Låt mig bara säga ett ord om samordning mellan biståndsgivarna, då många talare har nämnt det och jag bara snuddade vid det i mina inledande anmärkningar. Jag instämmer till fullo i att utvecklingsbiståndet till Afghanistan måste användas så effektivt som möjligt och att en effektiv samordning är avgörande. Den afghanska regeringen har nu inrättat de strukturer som krävs för att samordna givarna. Vid genomförandegruppens möte i oktober kom man överens om att övergå till en rådgivande grupp vilket är den vanliga organisationsformen i länder som mottar omfattande bistånd från det internationella biståndssamfundet. Vi stöder detta initiativ med kraft. Det bör säkerställa en god samordning mellan givare och att medel riktas in på de prioriteringar den rådgivande gruppen har kommit överens om. Vi har även inrättat ett informellt europeiskt givarforum för att bidra till en samordnad hållning från Europeiska unionen i nyckelfrågor och inför möten. Det finns även ett informellt nätverk av givare mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna, Förenta staterna och Japan. Genom ECHO har kommissionen fått omfattande erfarenheter av att arbeta i Afghanistan under de senaste tio åren och har etablerat nära arbetsrelationer med icke-statliga organisationer. När krisen i Afghanistan bröt ut var den främsta prioriteten att ge ett snabbt och effektivt humanitärt bistånd, men när vi nu ser framåt kommer det att vara viktigt att alla givare verkar inom den ram och de prioriteringar som den rådgivande gruppen fastställer. Så vi är medvetna om problemen. Vi vill göra mer för att lösa dem och, som jag sade i mitt inledningsanförande, jag tänker gå vidare med detta när jag, om Gud vill, besöker Afghanistan nästa månad Talmannen. Jag har mottagit sex resolutionsförslag, ingivna i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen. 1 Omröstningen kommer att äga rum i dag kl Se protokollet. Debatten är avslutad Kosmetiska produkter Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0001/2003) av Roth-Behrendt för parlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (15073/1/2001 C5-0072/ /0077(COD)) Roth-Behrendt (PSE), föredragande. (DE) Herr talman! Ni påpekade helt korrekt att detta är tredje behandlingen av betänkandet om kosmetiska produkter. De flesta av oss vet att detta är en fråga som parlamentet gång på gång har behandlat i tio år nu. De allra flesta förslag, både i den förra och i denna lagstiftning rör området förbud mot djurförsök och förbud mot försäljning av produkter som har testats på djur. Detta är också de områden som hela tiden har varit och fortfarande är de mest omstridda. Allra mest omstridd, både inom och utanför EU, blev frågan: Får det i framtiden förekomma djurförsök för tandkräm och schampo? Mycket omstridd blev frågan om en produkt som är testad på djur skall få säljas. Parlamentet har hela tiden hävdat att det enda sättet att förhindra export av tester är att koppla testförbudet till ett förbud mot marknadsföring, dvs. mot försäljning. Detta var också den avgörande frågan i första och andra behandlingen av den sjunde ändringen av direktivet om kosmetiska produkter. Både i det ansvariga utskottet och här i parlamentet har vi dock påpekat att kosmetika och kosmetiska produkter skall omfattas av bestämmelser som utgör ett direkt konsumentskydd. Vi har påpekat att exempelvis information om produktens hållbarhet är viktig för konsumenterna. Konsumenterna skall veta hur länge en kosmetiskt produkt håller efter att den har öppnats. Även för detta lade parlamentet fram förslag i första och andra behandlingen. Och slutligen krävde parlamentet vilket jag som föredragande med glädje stödde att skadliga ämnen som är kända för att vara cancerframkallande, mutagena eller påverka människors fortplantningsförmåga inte får användas i kosmetika. Detta var de viktigaste delarna i andra behandlingen. Allt var omstritt. I andra behandlingen fanns det en mycket stor majoritet, men kommissionen tog inte precis emot oss med öppna armar. Men i dag, i den tredje behandlingen, bör vi egentligen hellre berömma oss själva. Därför vill jag också säga att förlikningsförfarandet har varit svårt. Jag har de senaste åren, direkt eller indirekt, varit med om många förlikningsförfaranden. I detta förlikningsförfarande var jag till en början inte säker på att vi verkligen skulle nå en kompromiss. Men det gjorde vi. Resultatet blev följande: Vi kommer att få ett förbud mot djurförsök i kosmetika sex år efter att lagen har antagits. Vi kommer

18 22 15/01/2003 att få ett förbud mot försäljning av de flesta produkter vars innehåll har testats på djur, sex år efter att lagen har antagits. Det kommer också att göras undantag för tre olika test, eftersom ingen i nuläget kan säga när det kommer att finnas alternativ för dessa tre. Kosmetikaindustrin är inte helt oskyldig till detta. Att dessa test är så dåligt utvecklade beror inte minst på att kosmetikaindustrin de senaste åren har varit, nå, låt oss säga lite sömngångaraktig. Vi vill nu sporra dem och ge dem lite tid att utveckla alternativ. Jag vill vara tydlig och säga att det vi har nått är en kompromiss. Kompromissen är precis som alla kompromisser inte världens bästa. Jag vet att kosmetikaindustrin inte tycker att den är världens bästa. Och jag vet att djurskyddsorganisationerna är övertygade om att man kunde ha gått längre. Jag har hela tiden sagt till kollegerna i djurskyddsorganisationerna att om de har någon som når längre, så hit med honom, då får han göra det. Jag har tillsammans med mina kolleger försökt driva igenom det som har varit möjligt. Låt mig därför avslutningsvis säga följande: Jag vill tacka det avgående danska ordförandeskapet som vi har haft ett utmärkt samarbete med, och slutligen vill jag också tacka kommissionen. Till slut blev även kommissionen samarbetsvillig. Herr Liikanen! Jag skulle ha önskat att det blev så litet tidigare. Nåväl, det var åtminstone inte för sent. Sedan vill jag också tacka kollegerna i förlikningsförfarandet och i förlikningskommittén. Detta är ett av skälen till att jag uppskattar just detta parlament och inte vill sitta i något annat. Samarbetet mellan kollegerna av alla nationaliteter och alla andra grupper har varit så öppet, hederligt, direkt och stödjande, att jag är övertygad om att något liknande inte står att finna i något annat parlament i världen! Det har varit en fröjd att tillbringa natten med er, ända till kl på morgonen. Det har varit ett rent nöje att nå detta resultat och att få vara er föredragande. Därför vill jag återigen särskilt tacka de kolleger som hela tiden stöttade mig, även då vinden blåste litet snålare från alla håll. (Applåder) ORDFÖRANDESKAP: LALUMIÈRE Vice talman Liikanen, kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill först av allt tacka ledamöterna för deras intresse för detta förslag, i synnerhet vill jag tacka föredraganden Roth- Behrendt för hennes konstruktiva arbete. Jag vill även tacka ledamöterna i Europaparlamentets delegation i förlikningskommittén. Det gläder mig att höra att Roth- Behrendt inte bara är engagerad i frågan utan att hon till och med tycker om nattliga förlikningar; det är inte så många som till denna grad uppskattar arbetet i institutionerna. Då förlikningen håller på att avslutas framgångsrikt välkomnar kommissionen denna överenskommelse som ger ett tydligt ramverk för djurförsök på kosmetikaområdet. Den lösning man har kommit fram till erbjuder en verklig fördel för djurhälsan samtidigt som det tryggar konsumenternas hälsoskydd och våra internationella åtaganden. Lösningen att användningen av alternativa metoder skall bli obligatorisk så tidigt som möjligt och så snart de har validerats vetenskapligt är en god förbättring av djurhälsan och skickar en tydlig politisk signal. För kommissionen tillhör incitamentet för utvecklingen av alternativa metoder och förbättringen av valideringsprocessen de viktigaste delarna. I den frågan måste Europeiska unionen spela en ledande roll genom att främja utvecklingen av djurförsök på internationell nivå. Detta kommer att göras med vederbörlig hänsyn till valideringens utveckling inom OECD. Låt mig dock framhålla att många andra viktiga aspekter ingår. För det första, bestämmelserna som syftar till att förbättra hälso- och konsumentskyddet, i synnerhet genom mera relevant information till konsumenterna. För det andra, förbättrade säkerhetskrav när det gäller produkter för barn och produkter avsedda för intimhygien. För det tredje, införandet av krav på märkning av kortaste hållbarhet efter öppning samt märkning av doftallergener. Samtliga dessa aspekter är tydligt till konsumenternas fördel. Avslutningsvis måste vi konstatera att mycket arbete har lagts ned på att nå ett resultat som kan vara tillfredsställande för alla och jag hoppas att vi nu kan slutföra detta viktiga direktiv García-Orcoyen Tormo (PPE-DE). (ES) Fru talman, herr kommissionär! För det första vill jag uppriktigt gratulera min kollega Roth-Behrendt till att ha fört detta svåra direktiv framåt, och jag vill framför allt gratulera henne till hur hon har lyckats med den bedriften. Under denna mandatperiod har jag haft tillfälle att diskutera många frågor, några av dem verkligen svåra och komplicerade, men jag har nog aldrig sett någon som har visat en sådan energi för att nå enighet, vilket föredraganden har gjort genom att samarbeta med alla berörda parter under arbetet med detta direktiv. Detta har inte varit en debatt där det har funnits motsättningar och de politiska grupperna har hållit på sina egna ståndpunkter, det har framför allt varit en debatt där man antingen har kämpat för att hindra eller föra framåt en fråga som Europaparlamentet sedan flera år tillbaka har haft en enig och sammanhängande ståndpunkt om. Parlamentet har sett saken på ett annat sätt än kosmetikaindustrin och när det gäller flera centrala punkter har vi även haft en annan åsikt än kommissionen. Parlamentet visste vad det ville: fastställa en tidsplan för ikraftträdandet av förbudet mot djurförsök och

19 15/01/ saluföring av produkter som har testats på djur. Man ville dessutom förbättra den allmänna ramen för lagstiftningen om dessa produkter i medlemsstaterna. Industrin å sin sida förkastade till en början dessa krav precis som den gjort under flera år, vilket är anledningen till att inte har varit möjligt att genomföra den sjätte ändringen av direktivet. Föredraganden har redan redogjort för den långa debattprocessen och samarbetet mellan de parlamentariska grupperna och industrin, kommissionen och de behöriga förvaltningarna i medlemsstaterna och hur man i november förra året slutligen nådde en kompromiss efter en mycket lång förlikning som tog, om jag inte minns fel, tolv timmar. Enligt min åsikt finns det ärligt talat inga förlorare i den här frågan. Jag är övertygad om att även industrin vinner på de nya kompromisserna om att förbud mot tester och saluföring kommer att börja gälla sex år efter det att direktivet har trätt i kraft. Den främsta anledningen är att industrin bättre kommer att kunna tjäna medborgarnas intressen när det gäller djurskydd, utan att för den skull förringa betydelsen inte på något sätt av säkerhet och ett brett marknadsutbud, även varför inte när det gäller de produkter som redan finns på marknaden. En av de svåraste frågorna i arbetet med det här direktivet har varit att begränsa undantagen genom att fastställa en tidsfrist på tio år för fortsatt tillämpning av några konkreta och absolut nödvändiga testkategorier för vilka man ännu inte funnit alternativa metoder. En annan faktor som gör produkterna säkrare är att man inför ett förbud mot användning av farliga cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen i kosmetiska produkter. Jag är övertygad om att denna sjunde ändring öppnar nya möjligheter för industrin när det gäller forskning och utveckling av nya produkter som är garanterat effektiva och framför allt säkra, men som det inte är nödvändigt att testa på djur. Enligt min åsikt är detta en stor utmaning för industrin. Jag uppmuntrar den även till att utnyttja nya de nya konkurrensfördelar som forskningen kan ge och hoppas att industrin kommer att visa intresse och god vilja för ett nära samarbete med parlamentet om de här frågorna. Europaparlamentet både kan och skall förklara att denna sjunde ändring är en framgång och industrin bör ta tillvara på tillfället för att utarbeta en ny kommunikationsstrategi som grundas på de överenskommelser som har nåtts och på industrins ställningstagande för att bemöta konsumenternas aktiva intresse för den här frågan, inte bara när det gäller djurförsök utan även, som vi har sett, när det gäller andra punkter i direktivet, som att öka kontrollen av saluföring av dessa produkter. Avslutningsvis vill jag än en gång betona det givande samarbetet mellan alla berörda parter och jag vill särskilt peka på att medlemsstaterna och industrin intog en mer flexibel hållning, visserligen inte förrän på slutet, men det var ändå positivt, för att nå denna slutgiltiga överenskommelse Whitehead (PSE). (EN) Fru talman! Jag vill tillfoga mina gratulationer och avsluta med en varning. Jag gratulerar Roth-Behrendt som har uppnått så mycket i denna utdragna process. Kanske hade hon inte lyckats åstadkomma så mycket om hon redan från början hade vetat om hur stora hindren och svårigheterna i själva verket var. Ibland hjälper det att vara litet ovetande om svårigheterna. Detta förslag sätter djurs välbefinnande före människors fåfänga, men aldrig före människors hälsa. Det inför tidsfrister som graderas utifrån svårighetsgrad och det inför även nya referensstandarder som bör och kommer att respekteras. Jag vill även tacka kommissionen för den förmedlande roll den har spelat. Den har tagit hänsyn till lagar och prejudikat, men även till de starka åsikter som framförts av detta parlament och som har genljudit här under tre olika kommissioner i mer än tio år. Det är en oerhörd tillfredsställelse för oss alla att vi nått fram till detta slut. Mina kolleger i förlikningskommittén gav uttryck för sin frustration över denna process i den sista maratonsittningen. Det var bokstavligen talat i elfte timmen som vi nådde fram till det resultat som alla önskade. En ny tecknad serie med tjusiga manliga och kvinnliga karaktärer, som visar hur spännande det är att arbeta i Europaparlamentet, har just delats ut till ledamöterna. Om det blir ytterligare en utgåva av denna serie borde den handla om den långa natten med Roth- Behrendt i slutskedet av dessa förhandlingar. Jag vill även tacka det danska ordförandeskapet. Man ser alltför ofta ett ordförandeskap som ser problemen rakt in i ögonen bara för att sedan springa sin väg. Danskarna visste att de kunde nå en uppgörelse och de nådde den med stor skicklighet enligt min åsikt. Det var en uppgörelse jag vill säga detta innan jag fortsätter med en varning som uppfyller parlamentets viktigaste önskemål. Den håller. Den är en signal till handling och inte en ursäkt för förseningar. De djurskyddsorganisationer som drev en outtröttlig kampanj för denna utgång bör inte klaga över den kompromiss vi har åstadkommit. Nu riktas uppmärksamheten på efterlevnaden med en bestämmelse om att finna alternativa testmetoder, i synnerhet på de svåraste områdena när det gäller toxicitet. Ingen av oss bör be om ursäkt för hur vi har tagit oss hit där vi står i dag. Personligen är jag stolt över det faktum att föredraganden lyckades föra oss genom detta förfarande och det förstärker parlamentets anseende, inte endast för dess förfaranden utan även för deras effektivitet

20 24 15/01/2003 Davies (ELDR). (EN) Fru talman! Med breda partiöverskridande majoriteter har detta parlament klargjort att det inte längre är berett att acceptera att djur skall behöva lida för att man skall ta fram ännu fler produkter för att smickra den mänskliga fåfängan. Det är en moralisk fråga; människors hälsa kommer att skyddas, för efter tidsfristerna för ett slut på djurförsök kommer det helt enkelt inte att vara möjligt att släppa ut nya kosmetiska produkter på marknaden förrän det finns alternativa testmetoder. Detta är det sjunde ändringsförslaget till det ursprungliga direktivet, varje gång tidsfristen närmade sig beviljades industrin en förlängning som resulterade i att incitamenten för att investera i utvecklingen av alternativ försvann. I dag drar vi en linje som inte får flyttas fler gånger. Djurskyddsgrupper är inte nöjda med utfallet av förhandlingarna mellan parlamentet och rådet, men jag hoppas att de inser att verkliga framsteg har gjorts. Kommissionens förslag har förändrats, det kommer att bli ett totalförbud för djurförsök inom EU och ett förbud för försäljning av kosmetika som testats på djur utanför EU, sex år efter ikraftträdandet. Månad in och månad ut har ministrarna sagt oss att ett sådant försäljningsförbud skulle strida mot Världshandelsorganisationens bestämmelser, men dessa invändningar övervanns till slut under våra nattmanglingar. Jag vill hylla vår föredragande Dagmar Roth-Behrendt, och jag tackar vår chefslobbyist Marlou Heinen från The Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals (RSPCA), Emily McIvor från The British Union for the Abolition of Vivisection (BUAV), och Charles Laroche från Unilever som representerade den acceptabla sidan av en industri som många har vant sig vid att misstro. Det finns praktiska åtgärder som måste genomföras nu. I synnerhet måste tillståndsförfarandena för nya testmetoder skyndas på. Nu måste de kemiska och farmaceutiska industrierna, som använder samma testmetoder, utsättas för tryck att ta fram alternativ. Kosmetikaindustrin bör inse hur starkt detta parlament känner i denna fråga. Direktivet medger inte några uppskov med tidsfristerna och kommissionen måste förstå att om den kommer tillbaka om några år med förslag till ny lagstiftning för att utsträcka tidsfristerna ännu en gång kommer den att få ett mycket fientligt gensvar Sjöstedt (GUE/NGL). Fru talman! Som vi alla vet var det frågan om ett heltäckande och snabbt förbud mot djurförsök vid kosmetikatester som blev den stora frågan i denna förlikning. Uppgörelsen som vi nådde har mött kritik från många håll. Inte minst djurskyddsorganisationer har kritiserat den för att det tar för lång tid att genomföra förbudet. Jag håller med om den kritiken. Jag tycker att vi kunde ha gått snabbare fram. Det är dock viktigt att kritisera den som förtjänar kritik. Hade det varit Europaparlament som hade avgjort frågan så hade det också gått snabbare, kanske hade förbudet varit i kraft redan nu. Faktum är att den som skall ha kritiken i detta fall är EU:s ministerråd. Framförallt vissa medlemsstater gjorde allt för att fördröja förbudet. Den som skall ha förtjänsten av att förbudet införs är Europaparlamentet. Den person som absolut skall ha mest beröm i detta sammanhang är vår föredragande Roth-Behrendt. Jag har sällan sett en mer energisk, kompetent och kraftfull ledning av en parlamentsdelegation i en förlikning, och det kändes mycket bra att få arbeta tillsammans med Roth-Behrendt. Jag tackar henne för denna strålande arbetsinsats Breyer (Verts/ALE). (DE) Fru talman! Det är en stor framgång för parlamentet att cancerframkallande ämnen i framtiden inte längre får användas i kosmetiska produkter. Den gröna gruppen har kämpat hårt för detta. Detta har legat oss varmt om hjärtat, men vi vet också att ståndpunkten inte skulle ha fått majoritet utan det stora engagemanget från föredraganden som gjorde våra krav till sina. Därför vill vi varmt tacka Dagmar Roth- Behrendt för att hon infogade den ståndpunkt som var så enormt viktig för oss. Jag förmodar att rådet först tänkte avvakta en riskbedömning av att släppa ut cancerframkallande ämnen på marknaden. Detta var helt oacceptabelt, och därför är vi också glada att rådet övergav sin vänta och se-mentalitet, för cancerframkallande ämnen hör inte hemma i kosmetika! Det är inte bara det sunda förnuftet som säger att ingen vill ha cancerframkallande ämnen i sin hudkräm, utan detta får också stöd av den vetenskapliga kommittén. Vi är mycket glada att mängden ingående skadliga ämnen i framtiden måste anges på de kosmetiska produkterna. Säkert måste vi övervaka noggrant att parlamentets krav efterlevs, nämligen att allmänheten, i ett offentligt register eller vad det nu blir, får tillgång till information om vilka produkter som skadar hälsan. Visserligen är det en droppe malört i glädjebägaren att det giltiga förbudet mot marknadsföring fördröjs i fem år för elva test och tio år för ytterligare tre, men med tanke på medlemsstaternas ovilja att genomföra detta och försöket att rentav avskaffa marknadsföringsförbudet helt, vilket vi framgångsrikt motsatte oss, blir detta trots allt ett mycket stort steg framåt. Det finns nu tydliga och realistiska riktlinjer för utvecklingen och marknadsföringen av alternativa test, varför detta är en stor framgång för parlamentet, alltså inte enbart för djurskyddet, utan även för konsumenterna Bernié (EDD). (FR) Fru talman! Förlikningen har lett till ett resultat som ingen i slutänden är nöjd med. De som försvarar djurens rättigheter anser att texten inte går tillräckligt långt. Industrin tror inte att man kan hålla tidsfristerna och konsumenterna förstår inte vad som har beslutats, framför allt när det gäller djurförsök, som är den centrala frågan i direktivet. Genom att förbjuda