Dok-id: ård070912bsjälvbigrafiskt upprop om IT-historia Sidan 1 av 9

Transkript

1 Här är mitt bidrag till Tekniska museets projekt Upprop om IT-historia som jag har disponerat enligt den mall som rekommenderats av redaktionen vid Tekniska museet och därför finns det med en del detaljer som inte direkt har med IT-historia att göra. Beskrivningen är i stort sett kronologisk men med vissa hopp. Jag har lagt in en tidsskala i vänstermarginalen för att läsningen ska underlättas. Adress: Pettersbergsgatan 5, Västerås Födelseår: 1934, i oxens tecken för den som vill och kan läsa ut något av den uppgiften Tfn: E-post: pidoc@swipnet.se Hemsida: 1. Bakgrund 1952 Jag är född och uppvuxen i Mora där jag tog realexamen (4-årig) Min far, född 1909, var elektriker och skulle säkert ha kunnat ta vilken teknisk examen som helst om han hade haft möjligheter att studera. Han uppmuntrade mig till att fortsätta mina studier vilket jag också gjorde, se vidare nedan. Min mor var, som fallet var i hennes generation, den som skötte all marktjänst. 2. Framtidsutsikter och utbildning När jag skulle välja yrkesinriktning efter realexamen 1952 hade jag intresse för tre linjer: musik, språk och teknik. Musik ansågs på den tiden som mycket osäkert så det alternativet fick strykas trots att jag kände mycket för det. Språkutbildning verkade kräva för många år till examen så det blev teknik, ett val som även tilltalade min far. Jag började vid Högre tekniska läroverket i Stockholm1952 och tog examen på 1955 elektroteknisk linje år Studierna gick mycket bra och jag hade stor nytta av mitt musikintresse som öppnade portarna till kontakter med likasinnade. Jazzen var på modet och spel i olika grupper var mycket givande. Det förekom inte tillstymmelse till mobbning eller andra otrevligheter och alla var nyktra. Den enda lasten som förekom var rökning, men den vanan hörde till manligheten på den tiden och jag hamnade också i den ovanan som varade ända till Efter examen blev det militärtjänst ett år som radartekniker vid luftvärnet i Göteborg, en militärtjänst som var mycket intressant och som väckte mitt intresse för reglerteknik som det fanns mycket av, speciellt i eldledningsstationerna. Det ingick mycket utbildning inom elektronik och reglerteknik under värnplikten och radarskolan användes som rekryteringsplats för svenska teknikföretag vilket förde 1956 mig till min första anställning: vid Saabs systemavdelning År 1964 tog jag efter studier på fritid fil. kand-examen vid Stockholms universitet med ämneskombinationen matematik, matematisk statistik, teoretisk fysik och företagsekonomi, som i kombination med min tidigare ingenjörsexamen har visat sig mycket användbar. Min generation har varit mycket gynnad när det gäller Dok-id: ård070912bsjälvbigrafiskt upprop om IT-historia Sidan 1 av 9

2 arbetsmarknaden. Jag har inte varit arbetslös en enda dag sedan jag började min första anställning efter utbildningen Som ett kuriosum vill jag nämna att redan mitt första avlönade arbete i trettonårsåldern fick jag serverat: jag haffades av en tvättinrättning när jag skulle hämta kemtvätt som min mor lämnat. Jag fick omedelbart börja köra tvätt med en packcykel. Arbetsgivaren, en kvinna vilket inte hörde till vanligheterna på den tiden, var OK och det var trevligt med sysselsättning under sommarlovet och gav extra fickpengar. En annan reflektion kring min utbildning och yrkesverksamhet: jag har inte arbetat alls med det som min fackgrundutbildning till elektroingenjör syftade till, dvs. konstruktion av starkströms- eller elektronikutrustningar. Jag kom i stället när jag började min yrkeskarriär i mitten av 1950-talet in på de nya områden som IT- och automationstekniken öppnade vid den tiden och som inte fanns med i några kursprogram. Men min grundutbildning har varit till stor nytta och varit nödvändig som stöd för min verksamhet inom de nya områdena som jag fick tillfälle att komma in på efter avslutad grundutbildning. Under årens lopp har jag genomgått en del kurser både i samband med mina anställningar och privat. Det viktigaste resultatet i den sistnämnda kategorin är att jag innehar Cambridge Certificate for Proficiency in English, ett formellt intyg på språkkunskaper som jag förvärvat i mitt arbete. 3. Introduktion till dator-/datatekniken, mitt yrkesliv Ordet dator fanns inte när jag började mitt yrkesverksamma liv. Vid Saabs 1956 systemavdelning, där jag började min yrkeskarriär 1956, sysslade man bl.a. med utveckling av styrsystem för jaktplan. Draken var under utveckling på den tiden och jag fick tillfälle att arbeta med både s.k. matematikmaskiner/siffermaskiner, som var synonyma termer, och analogimaskiner. De sistnämnda var det enda verktyget för beräkningar på dynamiska system, dvs. för behandling av differentialekvationer. Matematikmaskinerna användes, förutom för aerodynamiska beräkningar som var ett annat område inom Saab, för efterbearbetning av resultat som experimenterades fram med analogimaskinerna, t.ex. utvärdering av träffbilder från förlopp som simulerats fram med analogimaskinerna. Saabs analogimaskin, 1956 Under min utbildning fanns det inga möjligheter att genomföra några omfattande numeriska beräkningar eftersom det inte fanns några maskiner för detta ändamål och några omfattande räkningar för hand fanns det inte tid till. Klassen som jag gick i fick vid ett tillfälle 1955 göra studiebesök vid Besk och alla förundrades över den Dok-id: ård070912bsjälvbigrafiskt upprop om IT-historia Sidan 2 av 9

3 beräkningskapacitet som den maskinen hade. Det var därför en stor händelse när jag under de första dagarna vid Saab fick möjlighet att generera en lösning till den enkla svängningsekvationen och se att det verkligen blev en sinuskurva av de samband som matades in i maskinen! Arbetet vid Saab var mycket intressant och givande och erbjöd samarbete med leverantörer av beräkningsutrustning till Saab. Detta resulterade i att ett sådant företag, Electronic Associates, hyrde mig från Saab att arbeta som tolk och 1957 tillämpningsexpert vid Hannovermässan Någon förslog att jag skulle sätta Handelsresande i differentialekvationer på mitt visitkort. I detta uppdrag deltog även en Saab-kollega som svarade för servicen på utrustningen. Vi utförde tydligen våra uppgifter till belåtenhet och vi fick upprepa insatsen vid en teknisk mässa i Stockholm, kanske hette den S:t Eriksmässan på den tiden, hösten Det amerikanska företaget öppnade sedan en beräkningscentral i Bryssel, en verksamhet som pågick cirka 10 år. Jag deltog i några enkla experiment vid Saab med att i simulator uppbyggd av analogikomponenter försöka styra ett statiskt instabilt flygplan, dvs. den princip används i Gripen. Erfarna testpiloter vid Saab fick försöka hålla flygplanet under kontroll med hjälp av enbart styrspak. Det gick några sekunder, kanske upp till en minut om tyngdpunkten inte placerades alltför långt bak, men testpiloterna fick, icke oväntat, ge upp. Jag fick ett slags dejavu-upplevelse när jag såg filmbilderna från Gripens störtning över Långholmen cirka 50 år senare. Rörelsemönstret som registrerades vid simuleringarna påminde starkt om den rörelse som kan ses på filmbilderna från Gripenhaveriet. Under slutet av 1950-talet började man fundera på att kombinera digitalmaskiner och analogimaskiner till en hybridmaskin med, trodde man, fördelarna hos båda maskintyperna: analogimaskinens snabbhet och siffermaskinens noggrannhet. Denna konfiguration skulle bl.a. kunna lösa problemet med att representera aerodynamiska data över större operativa områden för de flygplan vars dynamik respresenterades av analoga komponenter. Jag medverkade i några experiment på denna linje med en Saab D21 sammankopplad med en analogimaskin. Samplingsfrekvensen var med dagens mått ofattbar låg och det blev ingen utveckling av denna teknik. Under min tid vid Saab pågick också konstruktion och uppbyggnad av en kopia av Besk vid Saab, Sara vill jag minnas att projektet kallades. Det tog sin tid och elaka tungor beskrev situationen som att om maskinen vore färdig skulle den kunna räkna ut när den skulle bli färdig. Färdig blev den och efter ett föredrag av Börge Langefors, kanske var det när Sara stod färdig, talade man om att FOA skaffat en IBM 7090 med ett kärnminne om hela ord, en kapacitet som diskussionen ifrågasatte behovet av. Datortekniken är kantad av liknande uttalanden. Enligt uppgift lär ju någon riksdagsman inför anslagsbehandlingen för Besk ha ifrågasatt vad man skulle med en maskin som på ett par veckor skulle kunna avverka allt överblickbart beräkningsbehov. Andra som kanske borde ha vetat bättre har fällt liknande omdömen. Så har t.ex. självaste Bill Gates så sent som år1981 enligt uppgift i Computer Sweden ha sagt att: 640 kilobyte borde räcka för vem som helst. Dok-id: ård070912bsjälvbigrafiskt upprop om IT-historia Sidan 3 av 9

4 Arbete vid Saab var intressant och låg i framkant på utvecklingen. Men efterhand började det kännas bakvänt att försöka få fram tekniskt avancerade och effektiva system men samtidigt hoppas att de aldrig skulle komma till användning. Så kan naturligtvis också den tycka som arbetar med utveckling av brandbilar och ambulanser men det finns en viss skillnad som alla inser. Alltså började jag se mig 1961 om efter annat arbete och slutade min anställning vid Saab 1961 och började vid nystartade IBM Nordic Laboratories i Stockholm. Vid IBM ville man också undersöka vad hybridtekniken skulle kunna ge. Efter en del undersökningar fann jag för gott att göra vad jag kunde för att hybridmaskinidén skulle avlivas. Den kunde på sin höjd lösa de problem som den skapade. IBM avvecklade alla planer på hybridmaskiner efter att jag och en IBM-kollega skrev en rapport med titeln Hybrid computers Wisdom or Whimsy där vi konstaterade att det senare, Whimsy, var fallet. Men det fanns krafter inom IBM som länge protesterade mot slutsatserna i rapporten men som till sist insåg att hybridtekniken inte var något att satsa på. Det kan tyckas egendomligt att man tänkte i banor av hybridteknik men det berodde på att digitalmaskinerna med dagens mått var ofattbart långsamma och inte kunde användas för realtidsberäkningar av dynamiska system. Det märkliga är att när jag 1965 kom till Asea, som företaget hette på den tiden, möttes jag av tankar på hybridtekniken även där, dvs. cirka fem år efter att IBM avvecklat tankarna på hybridtekniken och jag fick avliva denna idé en gång till. Vid IBM fick jag i stället tillfälle att delta i utvecklingen av digitala datainsamlingssystem för industriella tillämpningar, ett slags embryo till dagens kommunikationsteknik och jag kom i kontakt med begrepp som kommunikationsprotokoll, eavesdropping m.m. för första gången. I arbetsuppgifterna även utveckling av gränssnittsutrustning mot processerna såsom analoga in- och utgångar. digitala in- och utgångar som komplement till datainsamlingssystemen. Det föreslogs redan då att eldistributionsföretagen skulle ha nytta av att läsa av elmätare på distans med hjälp av dataöverföring och jag deltog i undersökningar kring denna tillämpning som låg i linje med de digitala datainsamlingssystemen. Idéerna fick läggas ned eftersom det på den tiden inte fanns någon teknik för dataöverföring och anslutning av sådan till rimliga kostnader. Mot slutet av 1900-talet, dvs. cirka 35 år senare, väcktes på nytt idéer om mätaravläsning på distans och sedan några år är denna teknik etablerad. Jag arbetade även med utvärdering av datorprestanda i samband med beräkningar för processtyrning. Kom ihåg att den tidens digitalmaskiner arbetade med en klockfrekvens som ter sig ofattbart låg med dagens mått och det var svårt att hinna med beräkningar i realtidsmiljö. Under tiden vid IBM fick jag tillfälle att se de första resultaten av försök med integrerade kretsar i form av ett s.k. substrat cirka 1x1 cm som kunde rymma några transistorer. Det var något stort vid den tidpunkten Anställningen vid IBM varade till 1965 då jag flyttade till Asea i Västerås där man Dok-id: ård070912bsjälvbigrafiskt upprop om IT-historia Sidan 4 av 9

5 som nämnts ovan funderade i hybridbanor. Det blev att ta en kamp igen mot hybridanhängarna och jag skrev en avslutande artikel i Tekniks tidskrift (1968 H 23). Artikeln infördes även i en amerikansk tidskrift SIMULATION (okt 1968) och orsakade några indignerade motartiklar, men tekniken var död. Jag kom nu in på processtyrning med datorer, en teknik som började bli realistisk 1965 omkring 1965 och jag blev chef för en utvecklingsavdelning för sådana tillämpningar. Det blev då inte mer så mycket handgriplig programmering men jag fick gehör för, att företaget skulle börja använda Fortran och gav några kurser för ett stort antal deltagare och anser mig ha medverkat till att programmering började bli ett allmänt verktyg för Asea-ingenjörerna. Det förekom vissa bisarra uppfattningar, t.ex. den, och detta var på fullt allvar, att tekniska beräkningar måste utföras med hålremsa som medium medan hålkort var något för den administrativa databehandlingen, som föraktfullt benämndes kalsongräkningsapplikationer. Dessa uppfattningar försvann gradvis allteftersom man började använda hålkort för inmatning av Fortranprogrammen för tekniska beräkningar. Så var det då. Processtyrning med datorer tog fart vid Asea under slutet av 1960-talet och jag fick tillfälle att medverka i det första större processtyrningsprojektet i Sverige, nämligen en valsverkstyrning vid Oxelösunds järnverk, ett samarbetsprojekt mellan Asea och General Electric. För uppgiften användes en GE-maskin med ferritminne och 24 bitars ordlängd och den programmerades helt i assembler. Samma GE-datorsystem fastän licenstillverkat av ett engelskt företag var tänkt som styrdator för Marvikens kärnkraftverk. En maskin installerades också och anslöts med ett skrämmande stort antal signalledningar till och från den tilltänkta kärnreaktorn. Tack och lov avstod man från att ladda reaktorn. Detta beslut måste betraktas som ett av de visaste som fattats här i landet. Heder åt de beslutsfattare som kunde bekämpa den prestige, som med säkerhet fanns att bekämpa, och fatta avvecklingsbeslutet! Det kärntekniska kan jag inte ta ställning till med det installerade datorsystemet skulle aldrig ha klarat sin tilltänkta styruppgift. Under denna tid bestod mycket av arbetet med att informera Sveriges industriledare om möjligheterna till bättre och effektivare styrning av industriprocesser med vad som kallades minidatorer, DEC PDP 8 var den dator som var förhärskande. Min utvecklingsavdelning vid Asea byggde upp demonstrationsmodeller för bl.a. valsverk och det passerade en strid ström av honoratiores med Curt Nicolin i spetsen och undfick demonstationerna. Vår pedagogik gav resultat och Asea bildade i början av 1970-talet tillsammans med dåvarande LM Ericsson ett företag med namnet Asea-LME Automation med uppgift att marknadsföra utrustning för digital processtyrning. Som datorsystem valdes Control Data System 1700, en dator med 18 bitars ordlängd och möjlighet till trumminne om cirka ord. Hur var det möjligt att göra något med denna blygsamma kapacitet? Men det gick att åstadkomma en hel del och det installerades flera system speciellt inom pappersindustrin. Dok-id: ård070912bsjälvbigrafiskt upprop om IT-historia Sidan 5 av 9

6 Processtyrning behövdes också för de kärnkraftverk som Asea var i färd med att leverera och jag deltog i omfattande undersökningar om lämpliga processdatorsystem för den uppgiften. Ett stort problem var att göra realtidsberäkningar på basis av de partiella differentialekvationer som beskriver resultatet av styrstavshanteringen i en kärnkraftsreaktor och undersökningarna gick ut på att uppskatta beräkningstiderna i olika datorsystem. Med dagens datorsystem är detta inte något problem men på den tiden var datorernas klockfrekvens ofattbart låg med dagens mått. Och minnestillgången var minst sagt låg låg: trumminnen med under 500 kbyte var vad som fanns och räknades som stort. Arbetsminnet var av ferritkärntyp och mycket begränsat i storlek. Allt detta krävde att beräkningstiderna fick utvärderas ingående. Under början av 1970-talet försökte Asea sig även på att introducera datorer i undervisningen och jag fick tillfälle att leda ett försöksprojekt med namnet Teach-Aid under ett par terminer vid tekniska gymnasiet i Västerås i samarbete med lärare och elever. Denna verksamhet finns beskriven i en artikel i 1973 ELEKTRONIK (1 1973). Det blev ingen produkt av detta eftersom datorerna, i detta fall DEC PDP-8, var för dyra och detta gällde även bildskärmarna. Men skolpersonalen i Västerås fick en kunskapsinjektion och vissa inom skolväsendet sadlade om och började arbeta med processtyrningsdatorer vid Asea. Ett annat större och intressant projekt som jag fick leda var uppbyggnaden av en utbildningssimulator för kärnkraftverksoperatörer i Studsvik, ett projekt som 1973 påbörjades 1973 och använde en dator av märket Sigma, ett monster som krävde ett rum på cirka 50 m 2 och som programmerades i Fortran. I systemet förekom även en I/O-processor av typ PDP-8 som programmerades i assembler och anslöt Sigmadatorn till kontrollrumsatrapperna i skala 1:1 via ett stort antal reläer. Detta system användes till 1988 och byttes då ut mot en tidsenlig utrustning. Det är värt att notera att det även i samband med detta projekt inledningsvis förekom förespråkare för, att hybridteknik, dvs. kombination av analogi- och digitalmaskiner, skulle användas för uppbyggnad av simulatorn. Så det blev att avliva dessa idéer än en gång. Sigma datorsystem för kärnkraftverkssimulator i Studsvik (1973) Dok-id: ård070912bsjälvbigrafiskt upprop om IT-historia Sidan 6 av 9

7 Kontrollrum för Barsebäck i kärnkraftverkssimulatorn i Studsvik (1973) I början av 1970-talet fungerade jag som kontaktman gentemot företaget Rollfilm som tillverkade id-kort i färg och som uppvaktade Asea med förslag om samarbete inom området biometri på basis av patent som Rollfilm ägde. Samarbetsplanerna utvecklades långt och gav upphov till en artikel i Modern Datateknik den oktober 1973 under rubriken Asea:s nya världsprodukt bakom lykta dörrar. Just innan underskrift av samarbetsavtalet skulle göras kom det dock plötsligt och av okänd anledning kontraorder frånhögsta instans och det blev inget samarbetsavtal och inte heller någon satsning på biometri vid Asea. Biometri har ju blivit ett hett område under början av 2000-talet, dvs. cirka 35 år senare. Kanske en Asea-satsning inom biometri på 1970-talet skulle ha fört fram till praktiskt användbara system tidigare Jag satt med som Aseas representant i Dataindustriutredningen Under min anställning vid Asea/ABB har jag arbetat med andra processtyrningsleveranser men mera som projektledare och kunnat se utvecklingen av maskin- och programvara. Arbetet har gett erfarenheter inte bara av teknisk natur. Det har förekommit en del politiska inslag också och jag hade tillfälle att få se den 1980 s.k. Containeraffären i början av 1980-talet inifrån och på mycket nära håll, en intressant erfarenhet med inslag av bl.a. CIA-förhör. Hela denna affär kunde ha undvikits om vissa personer hade lyssnat på varningsklockor som antydde att agerande på plats i USA skulle vara nödvändigt för forcering av vissa licensfrågor. Men en sådan insats ansågs innebära för dyra resor så larmsignalerna negligerades och så blev det som det blev. Under senare delen av 1980 och början av 1990-talet bestod mitt arbete mest i projektledning för leveranser av datorbaserade automationsutrustningar till främst stålindustrin, dvs. att utnyttja IT i allt större och mer avancerade styrsystem Under de sista 3-4 åren fram till min pensionering 1999 arbetade jag med anläggningsdokumentation och som användare av IT-teknik i detta sammanhang. Det är intressant att jämföra dokumentationsarbetet vid leveranserna av t.ex. simulatorn för kärnkraftverksoperatörer på 1970-talet, med motsvarande för leveranser under slutet av 1990-talet. Hur var det möjligt att arbeta utan modern IT-teknik såsom ordbehandlare, e-post och datorbaserade ritningssystem? Som ett kuriosum kan nämnas att under arbetet med simulatorn anskaffade kunden en Dok-id: ård070912bsjälvbigrafiskt upprop om IT-historia Sidan 7 av 9

8 föregångare till ordbehandlaren i form av en IBM-maskin som arbetade med hålkort som vart och ett kunde rymma en rad av en text. Detta system underlättade mycket men hade naturligtvis sina begränsningar eftersom det inte gick att praktiskt hantera större textmängder. 4. Min nuvarande situation Efter min pensionering 1999 har jag tagit upp mitt språkintresse på nytt och arbetar nu som översättare och använder IT-tekniken i detta sammanhang. Jag bedriver denna verksamhet genom egen firma som har namnet Pidoc-System, där Pidoc står för Planning, Interpretation, Documentation. Även här ställer man sig frågan: Hur skulle man kunna arbeta rationellt med översättningar utan IT-teknik i form av e-post, Internet, ordbehandlare, s.k. CAT-verktyg (Computer Aided Translation), mobiltelefon m.m? CAT-verktygen innehåller inget av datoröversättning utan är verktyg som underlättar återanvändning av gjorda översättningar vilket ger vissa tidsvinster men främst bidrar till att formuleringar blir likartade genom hela bruksanvisningen eller vad dokumentet kan avse. Verktygen innehåller även hjälpmedel för konsekvent terminologi. Utan dagens snabba datorer och strängt taget obegränsade minneskapacitet skulle det inte vara möjligt att utveckla praktiskt brukbara CAT-verktyg. För översättningsarbetet spelar bredbandstekniken och Google en stor roll liksom möjligheterna till lexikon i datorn och/eller på nätet. IT-tekniken gör det möjligt att arbeta med översättning var som helst, hemma, på tåget eller varhelst man kan arbeta med en bärbar dator. Detta är på gott och ont: det är lätt att arbeta var som helst men det finns risk för, att man utvecklar arbetsnarkomani. Datorn står där lätt tillgänglig och det är faktiskt mycket spännande att se vad som kommer att beskrivas i det dokument som ligger för översättning; en stor del av översättningsuppdragen består av patentansökningar av vilka man lär sig mycket, inte minst därför att man som översättare måste ta del av precis varje ord i texten. Det är kanske bara översättaren som gör det. Översättning av patentansökningar kan jag åta mig tack vare den breda erfarenhet som jag fått av IT-tekniken och andra tekniska områden under mina anställningar vid olika företag och genom det arbete i internationell miljö som dessa anställningar medfört och som gett mig möjlighet att utveckla språkkunskaperna. Planering, vars inledande bokstav P bidragit till namnet på min firma, är ett annat område som jag kommit att intressera mig mycket för som resultat av projektarbete i mina anställningar. Planering är också ett område som är betjänt av modern IT-teknik. Tyvärr utnyttjas inte dagens möjligheter i den omfattning som vore önskvärt för den instrumentella delen vid projektstyrning. Under åren var jag ordförande i Föreningen teknisk information som bildades 1964 med uppgift att vara en intresseförening för teknikinformatörer i Sverige. Även teknikinformationsarbete har naturligtvis påverkats i hög grad av ITutvecklingen. Jag är mycket nöjd med min situation och mitt liv. Arbetet som översättare är mycket stimulerande och jag får ständigt lära mig mer och mer om modern IT-teknik eftersom översättningsuppdragen för det mesta handlar om patentansökningar inom IT-området. Dok-id: ård070912bsjälvbigrafiskt upprop om IT-historia Sidan 8 av 9

9 Jag är tacksam för, att jag fått tillfälle att hänga med på IT-tåget och jag tänker vara med så länge det går. Kanske stimulans i form av översättningsarbete och strävan att hänga med i utvecklingen kan medverka till att hålla Alzheimer på avstånd. Jag ägnar mig även åt motionsidrott och har så gjort hela mitt liv, eftersom jag anser att man måste hålla även kroppen i trim för att känna sig välmående. Jag har haft förmånen att ha mitt yrkesliv under en period när IT-tekniken utvecklades från att vara något för en liten skara experter till dagens vardagsteknik och att ha fått vara med i denna utveckling. Tidrymden för denna utveckling får mig att tänka ett påstående som jag minns från min studietid i Stockholm i början av 1950-talet. Då besöktes Stockholm av den berömde violinvirtuosen Jascha Heifetz som i en intervju sade att det är svårast de 35 första åren Det lät då som en oändlighet i mina öron men det stämmer rätt bra in på teknisk utveckling, speciellt dator- och IT-utvecklingen, och även andra tekniska områden t.ex. fjärravläsning och biometri som nämnts tidigare, även om yttrandet gavs i ett helt annat sammanhang. Datortekniken hade något av en kommersiell start omkring 1955 och först i början av 1990-talet, dvs. 35 år senare, började tekniken bli tillgänglig för en större allmänhet. Sedan har det gått med en rasande fart som det gäller att hänga med i så länge som möjligt. Det finns kanske anledning att revidera påståendet om 35-års introduktionsperiod för nya teknikområden. Västerås Åke Rullgård Dok-id: ård070912bsjälvbigrafiskt upprop om IT-historia Sidan 9 av 9