Polismans laga befogenhet att skjuta - förhållandet till tredje man i teorin och i praktiken Adolf Moberg Oleszkiewicz

Transkript

1 JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Polismans laga befogenhet att skjuta - förhållandet till tredje man i teorin och i praktiken Adolf Moberg Oleszkiewicz Examensarbete i Straffrätt, 30 hp Examinator: Josef Zila Stockholm, Vårterminen

2 Ett stort tack till Dennis Martinsson, doktorand i straffrätt vid juridiska fakulteten på Stockholms universitet. Dennis har med ett noggrant och effektivt handledarskap innefattande handfasta råd och ett antal knuff i rätt riktning givit mig bästa förutsättningar för att skriva en god uppsats. Tack till Stefan Carp vid Polisens avdelning för interna utredningar för hjälp med att ta fram de förundersökningar som legat till grund för uppsatsens del III. Tack till Philip Björkman som läst uppsatsen i sin helhet och lämnat värdefulla synpunkter. Tack till Simon Moberg Oleszkiewicz för inspiration och för att ha läst delar av uppsatsen och uppmärksammat intressanta psykologiska aspekter gällande beslutsfattande. Avslutningsvis vill jag rikta ett särskilt tack till Kristin Tranell för oersättligt stöd och ett antal goda korrektur. 2

3 Innehållsförteckning Förkortningar Inledning Om ämnet Syfte Frågeställningar Disposition Metod och material Forskningsläget Avgränsningar Terminologi Del I: Konstitutionella och internationella aspekter Den konstitutionella grunden och internationella aspekter Inledning Regeringsformen Europakonventionen Allmänt om Europakonventionen Europakonventionen artikel Europadomstolens tolkning av artikel Relevansen för svenska polismäns skjutvapenanvändning Soft law Del II: Om polisens rätt att använda våld Allmänna principer vid polisingripanden Inledning Allmänna principer vid myndighetsutövning Polislagen Allmänt Behovsprincipen Proportionalitetsprincipen Förhållandet mellan behovsprincipen och proportionalitetsprincipen Allmänt om polisens våldsanvändning Befogenhetsbegreppet Olika former av polisiärt våld De positiva befogenhetsnormerna Försvarlighetsbedömningen Förhållandet till tredje man Polisens rätt att skjuta Om regleringen av polisens skjutvapenanvändning Den laga befogenheten att skjuta, skjutkungörelsen Polislagen 10 1 st. 2 p Brottsbalken 24 kap Skjutvapenanvändning för att gripa Skjutvapenanvändning för att förhindra rymning eller gripa den som rymt Skjutvapenanvändning för att omhänderta farlig person Nödvändigheten av ett omedelbart ingripande Åtgärder innan avlossning

4 Del III: Polisens rätt att använda skjutvapen i relation till tredje man i praktiken Den svenska rättstillämpningen Inledning Polismål Psykiskt sjuk man sköts i magen Händelseförloppet Tingsrättens bedömning Hovrättens bedömning Egen kommentar Man sköt mot förbipasserande bilar Händelseförloppet Åklagarens bedömning Egen kommentar Polismän sköt två hundar och utsatte ägaren för livsfara Händelseförlopp Åklagarens bedömning Egen kommentar Förvirrad man sköts på öppen gata Händelseförloppet Åklagarens bedömning Egen kommentar Södertäljerånet Händelseförloppet Åklagarens bedömning Egen kommentar Polisman sköt in i gym Händelseförloppet Tingsrättens bedömning Hovrättens bedömning Egen kommentar Sammanfattning Del IV Avslutande analys Polisens rätt att skjuta i relation till tredje man Källförteckning

5 Förkortningar BrB Brottsbalken (1962:700) Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna Europakonventionen Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950) FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon enligt 10 5 polislagen (1984:387) m.m. FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens skjutvapen m.m. FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om OC-spray (pepparspray) FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning FN Förenta Nationerna HD Högsta domstolen JT Juridisk Tidskrift LKC Länskommunikationscentralen PF Polisförordningen (1998:1558) PL Polislagen (1984:387) Prop. Regeringens proposition RB Rättegångsbalken (1942:740) RF Regeringsformen (kungjord genom KK (1974:152)) Skjutkungörelsen Kungörelse (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten SL 1864 års strafflag SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning 5

6 1. Inledning 1.1 Om ämnet Denna uppsats behandlar polismans laga befogenhet att använda skjutvapen när tredje man befinner sig i närheten. Även om polisens våldsanvändning behandlats i två avhandlingar publicerade under 2000-talet, har frågan om skjutvapenanvändning i förhållande till tredje man inte behandlats. 1 Sådana situationer är viktiga att se över i detalj, eftersom användningen av skjutvapen på öppen gata riskerar att skada allmänheten. Ett fall som påvisar dessa risker utspelades i centrala Stockholm i mars I samband med ett ingripande avlossade en polisman ett antal skott mot en beväpnad rånare. Avståndet till rånaren var ungefär trettio meter. Tio av polismannens kulor gick igenom ett fönster till ett gym, inne i gymmet befann sig tre kvinnor. Polisens användning av våld väcker ofta starka reaktioner och får ofta en vid spridning, inte minst eftersom ögonblickliga händelser i allt större utsträckning fångas på film. Ett av de senast uppmärksammade fallen rör en polisman som använder sin tjänstehund och batong för att försvara sig mot, samt gripa, en person misstänkt för misshandel. 3 För att möjliggöra ett effektivt genomdrivande av de rättsstatliga intressena av allmän ordning och säkerhet, beivrandet av brott etc. har dock polismän befogenhet att använda våld, polislagen (1984:387) [cit. PL] 10. Om en polisman använder våld för att utföra sina lagstadgade uppgifter, gör hon det i så kallad laga befogenhet. 4 Enligt kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten [cit. skjutkungörelsen] 2 har en enskild polisman i vissa situationer även rätt att använda sitt skjutvapen i laga befogenhet. Det är viktigt att klarlägga rätten att utsätta tredje man för fara eftersom det möjliggör säkrare polisiära ingripanden. Polismän tränas i mental förbere- 1 Se Norée 2000; Boucht Svea hovrätt , mål nr. B Stockholms tingsrätts dom , mål nr. B Asp, Ulväng & Jareborg 2013, s. 63, s. 240 ff. 6

7 delse. I denna förberedelse ingår att inför ett ingripande göra juridiska överväganden, eftersom en polisman i en akut situation sällan har tid att fundera över om hon har rätt att skjuta eller inte. 5 Idag skjuter svenska polismän oftast i nödvärn, brottsbalken (1962:700) [cit. BrB] 24 kap Genom att skjuta i ett skede innan en nödvärnssituation uppstår, kan en polisman bättre upprätthålla kontrollen över situationen och därigenom minska skaderiskerna för samtliga inblandade. 7 En annan vinst med att klargöra skjutvapenanvändningen är att förtroendet för den polisiära verksamheten kan stärkas. 8 Genom att förtydliga syftet med och förutsättningarna för polisens våldsanvändning, kan förståelsen för polismäns ageranden förstärkas. Detta är särskilt viktigt, eftersom polisens våldsanvändning ofta väcker stor uppmärksamhet. 1.2 Syfte Syftet med uppsatsen är att granska polisens rätt att använda våld i relation till tredje man, särskilt vad gäller polisens skjutvapenanvändning. Det närmare syftet för uppsatsen är att undersöka det gällande regelverket för poliser när det gäller användningen av skjutvapen i situationer där tredje man kan komma att bli inblandad. Mer specifikt är syftet att analysera försvarligheten att i laga befogenhet skjuta när tredje man finns i närheten. Huvudfokus i uppsatsen är skjutkungörelsen 2 samt PL 10 1 st. 2 p. och BrB 24 kap. 2, men även Europakonventionen samt de föreskrifter som Rikspolisstyrelsen har utfärdat angående den polisiära vapenanvändningen behandlas. Därför kan ett syfte med uppsatsen sägas vara att i allmänhet kritiskt granska de instrument som reglerar polisens användning av skjutvapen. Ytterligare ett syfte är att belysa polisens skjutvapenanvändning i förhållande till tredje man i praktiken och den rättsliga bedömningen härav. Därför ska resultatet av den kritiska granskningen av de instrument som styr polismans laga befogenhet att använda våld i allmänhet, och skjutvapen i synnerhet, jämföras med åklagares och domstolars bedömningar av polismäns ageranden när 5 Hasselrot, bastaktik s. 40 ff. 6 Knutsson 2005, s. 125 f. 7 Norée 2004, s. 61; Knutsson 2005, s. 158; Boucht 2011, s Se Rikspolischefens inriktning 2013, s. 8. 7

8 skott avlossats med utomstående personer i närheten. På så sätt ska rättstilllämpningen av den laga befogenheten att skjuta i förhållande till tredje man analyseras. 1.3 Frågeställningar Huvudfrågan för min uppsats är: Vad gäller angående polisers rätt att skjuta i situationer där tredje man riskerar att bli inblandad? Frågan väcker en rad följdfrågor. I vilka situationer får en polisman verka med skjutvapen och mot vilka mål? Får en polisman skjuta trots att hon inte är säker på målet och omgivningen? Vad krävs för att en polisman ska få avlossa skjutvapen när utomstående är i närheten, får polismän utsätta utomstående för risk att träffas av skott? Vilka risker och följder är försvarliga vad gäller tredje man? I uppsatsen ska även utrönas vilka omständigheter som åklagare och domstol tenderar att fästa vikt vid, vad gäller tredje man och vad gäller försvarlighetsbedömningen. 1.4 Disposition I del I presenteras konstitutionella och internationella aspekter av polisens skjutvapenanvändning. Uppsatsens två huvudsakliga delar är del II och del III, som visserligen hänger samman, men som behandlar frågeställningen utifrån olika perspektiv. Avslutningsvis företas en övergripande analys av frågeställningen i del IV. I del II (och till viss del i del I) redogörs för de rättsliga instrument och principer som reglerar polisens rätt att använda våld och att använda skjutvapen. Här fokuseras på att utifrån systematiken kring polisens våldsanvändning förklara i vilka situationer en polisman får skjuta och hur försvarlighetsbedömningen bör göras. Tanken är att denna del ska bidra till att klarlägga de teoretiska ramarna inom vilka en polisman har rätt att använda skjutvapen, och på så sätt ge en bakgrund till uppsatsens del III. 8

9 Del III innefattar ett mer praktiskt perspektiv på polisens rätt att skjuta i situationer där tredje man riskerar att skadas eller på annat sätt påverkas av polismannens skott. Här redogörs för och kommenteras sex fall där polismän skjutit på öppen gata. I del IV företas en övergripande analys, men jag har genomgående i uppsatsen sökt arbeta in mina egna slutsatser (markerade enligt min mening ; jag anser etc. för att tydliggöra detta). 1.5 Metod och material Uppsatsens del I och del II har ett teoretiskt perspektiv. Här behandlas den polisiära våldsanvändningen, särskilt den laga befogenheten att skjuta, och vad som gäller i förhållande till tredje man. Del III är mer praktiskt inriktad. Här refereras och kommenteras domstolspraxis och åklagares beslut vad gäller polisiär skjutvapenanvändning, i ljuset av del I och del II. Del I och del II syftar till att identifiera och analysera rättsreglerna gällande den polisiära användningen av skjutvapen. Det handlar således om den uppsättning regler som en rättstillämpande, praktiskt verksam jurist har att rätta sig efter på området. Rättslig argumentation är begränsad eftersom det finns fasta förutsättningar för denna, förutsättningar vilka återfinns i de så kallade rättskällorna, innefattande lag, förarbeten och rättsfall. 9 Trots detta kan även andra argument få rättslig betydelse, särskilt när argumentationen efter det att rättskällorna är tömda inte har gett utslag. 10 Ju högre upp i rättskällehierarkin ett argument återfinns desto större chans att det beaktas eller godtas i en juridisk process. På detta sätt kan rättskälleläran sägas inte ha någon botten. 11 Efter de traditionella rättskällorna följer därför bland annat allmänna lämplighetsresonemang och moraliska argument, som således kan betraktas som rättskällor Asp 1998, s Oftast torde dock de flesta relevanta argument återfinnas i författningar, förarbeten, praxis, doktrin eller sedvana, jfr Asp 1998, s. 33 ff. 11 Asp 1998, s Asp 1998, s

10 Med grund i det ovan anförda utrönas gällande rätt i bemärkelsen av den uppsättning regler en praktiskt verksam jurist har att beakta genom en granskning av följande rättskällor: 13 (1) lag, samt författningar av lägre valör, (2) förarbeten och (3) domstolspraxis inklusive Europadomstolens avgöranden. Lag, förarbeten och prejudicerande praxis betraktas som auktoritativa skäl där lag ska beaktas medan förarbeten och prejudikat bör beaktas (om tillräckligt starka skäl föreligger måste inte dessa beaktas). Utöver dessa rättskällor används (4) övrig rättspraxis och myndighetspraxis, (5) sedvanerätt (rikspolisstyrelsens föreskrifter) och (6) rättsvetenskaplig doktrin. Dessa källor får beaktas. 14 Då det saknas prejudikat på förevarande område finns det ett intresse av att belysa gällande rätt i faktisk mening, det vill säga den rätt som tillämpas av åklagare och underrätterna. 15 Detta material används inte primärt för att analysera innehållet i gällande rätt, men är trots detta intressant eftersom lagstiftningen kring polisens verksamhet ansetts svår att detaljreglera samt eftersom det saknas vägledande praxis på området. 16 Genom denna granskning kan den rättsvetenskapliga analysen i viss mån vidgas. 17 Jag ser denna del, del III, som ett komplement till del I och del II, för att belysa polismännens verklighet, syna praktiska problem och identifiera teleologiska resonemang Forskningsläget Innan PL infördes skrev Erik Sjöholm två monografier på polisrättens område; Om politimakten och dess begränsningar från 1964 och När och hur får polisen ingripa, som utkom i en andra upplaga I den senare av dessa analyseras de polisiära befogenhetsnormerna, innefattande såväl behovsprincipen och 13 Strömholm 1996, s Denna form av gällande rätt kan kallas gällande rätt i sedvanlig mening, se Sandgren 1996 I, s Avseende rättskällebegreppet se Strömholm 1996, s. 311 ff. 14 Det presenterade är influerat av Bouchts rekonstruerade rättskällelära för den rättsstatliga polisrätten, Boucht 2011, s. 70 ff., men jag har även beaktat Strömholm 1996, 311 ff.; Asp 1998, s. 31 ff.; Sandgren 2007, s Sandgren 1996 I, s Sandgren 1996 II, s. 1040; Sandgren 1996 II, s f.; se till exempel prop. 1983/84:111, s Jfr Sandgren 1996 I, s Sandgren 1996 II, s

11 proportionalitetsprincipen som våldsanvändningen och skjutvapenanvändningen. Även om denna publicerades innan PL:s tillkomst är den alltjämt i stora delar relevant, eftersom förarbetena till PL synes ha tagit inspiration från denna. Nils-Olof Berggren och Johan Munck har kommenterat PL i Polislagen. En kommentar, vars tionde upplaga utkom Denna ger en god överblick över PL, men är i vissa delar tämligen kortfattad. Under 2000-talet har ett par verk specifikt behandlat polisens våldsanvändning. Annika Norées doktorsavhandling Laga befogenhet. Polisens rätt att använda våld publicerades Hon gör en djupgående analys av PL 10 och andra rättfärdigande omständigheter och företar en omfattande analys av praxis, vilket bidrar till att ge perspektiv på polisens våldsanvändning. Norée har även författat Polisens rätt att skjuta (2004) där skjutkungörelsen behandlas och Polisers rätt till våld (2008) som är en mer översiktlig framställning. Gösta Westerlund Polisens vapenanvändning. Polisens befogenheter att använda skjutvapen i livshotande och liknande situationer publicerades i en andra upplaga Westerlund förklarar i vilka situationer en polisman får skjuta och granskar ett antal fall där polismän skjutit. Johan Boucht har i sin doktorsavhandling Polisiär våldsanvändning. En straff- och offentligrättslig undersökning, publicerad 2011, avhandlat bland annat den laga befogenheten. Han för ett ingående resonemang om bestämmelsernas betydelse och legitimitet samt ett intressant resonemang i förhållande till Europakonventionen och Europadomstolens praxis. 1.7 Avgränsningar Den polisiära våldsanvändningen är ett spörsmål med implikationer i både straffrättslig och förvaltningsrättslig riktning. Laga befogenhet utgör å ena sidan en förvaltningsrättslig befogenhet som tillkommer polisen som statlig myndighet i syfte att utföra polisiära tjänsteplikter. 19 Å andra sidan uppfattas den laga befogenheten som en rättfärdigande omständighet som, liksom de allmänna ansvarsfrihetsgrunderna nödvärn och nöd, BrB 24 kap. 1 och 4, gör att gärningen är tillåten trots att den är brottsbeskrivningsenlig. 20 Även om de allmänna ansvarsfrihetsgrunderna också tillkommer polismän behandlas de 19 Boucht 2011, s. 20 f. 20 Asp, Ulväng & Jareborg 2013, s. 60 ff., 63 f., 240 ff. 11

12 inte vidare i denna uppsats. 21 Detta beror främst på att de rättfärdigande grunderna tillgodoser olika syften. Den laga befogenheten att använda våld tillkommer polisen som ett led i det offentliga våldsmonopolet vars syfte främst är att tillgodose behovet av en effektiv polis. Tanken är att en gärning i laga befogenhet utgör ett led i en värdefull och godtagbar verksamhet som inte bör hindras. En gärning i nödvärn eller nöd behövs för att skydda eller rädda någon eller något. 22 De rättfärdigande omständigheterna har alltså särskilda syften och bör därför behandlas var för sig, även om de i det praktiska polisarbetet ofta överlappar varandra. Uppsatsen avser inte att i detalj redogöra för polisens förutsättningar att använda våld eftersom detta behandlas ingående i den rättsvetenskapligt orienterade doktrinen på området. 23 Däremot är det ofrånkomligt att detta ämne behöver behandlas överskådligt, för att kunna ge en bild av vad som allmänt gäller för polisens våldsanvändning. En polisman har rätt att skjuta i syfte att genomföra en tjänsteåtgärd enligt skjutkungörelsen 2 och 3. Skjutkungörelsen 3, som ger en polisman rätt att använda skjutvapen efter polischefs medgivande, behandlas inte vidare i denna uppsats. Inte heller behandlas de särskilda straffstadganden vilka kan aktualiseras när polismans skjutvapenanvändning påverkar tredje man. 24 Gällande Europakonventionen behandlas endast artikel 2 (rätten till liv). Trots att Europadomstolen uttalat att polisiär våldsanvändning oftast är att bedöma enligt Europakonventionen artikel 3, bedöms de flesta fall av polisiär skjutvapenanvändning enligt artikel I del III presenteras och kommenteras som sagt ett begränsat antal fall. Det rör sig naturligtvis inte om en heltäckande redovisning. Däremot avses att härmed belysa de praktiska överväganden polismän ställs inför och hur åklagare och domstol bedömt relationen till tredje man. 21 Se Norée 2000, s. 217 ff. Nödvärnsregleringen anses för övrigt särskilt betydelsefull vad gäller polismäns våldsanvändning, Asp, Ulväng & Jareborg 2013, s Asp, Ulväng & Jareborg 2013, s Se bland annat av Asp, Ulväng & Jareborg 2013, Boucht 2011 och Norée Se vidare Holmqvist m.fl. 2014, kommentaren till 3 kap Ilhan v. Turkey, ECHR, Reports of Judgments and Decisions 2000-VII, p

13 1.8 Terminologi Inledningsvis bör även klargöras vissa återkommande begrepp. Termen polisman (polismän) avser enskilda polismän och inbegriper både kvinnliga och manliga poliser. Polisman är tjänsteman hos polismyndighet, jfr PL 4 2 st. och polisförordningen (1998:1558) [cit. PF] 1 kap. 4. Med polis(en) menas polisväsendet, polisen som organisation, exempelvis en viss polismyndighet. Med begreppet tjänsteåtgärd eller tjänsteuppgift avses uppgifter som polisman tilldelats enligt särskilda författningar, exempelvis husrannsakan, kroppsvisitation och frihetsberövande enligt PL eller rättegångsbalken (1942:740) [cit. RB], men även upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i den mån det rör sig om konkreta åtgärder, jfr PL 2 och (Polisiärt) ingripande kan i viss mån användas synonymt med tjänsteåtgärd, ingripandet måste dock syfta till att åstadkomma ett konkret resultat, rikta sig mot åtminstone en person och kunna förenas med tvång. 27 Termen våld används främst för att beteckna ett polisiärt ingripande mot person med begagnande av fysisk kraft, med eller utan polisiära hjälpmedel. 28 Begreppen tredje man, utomstående och allmänhet används i denna uppsats avseende en person som inte är polisman och inte är föremål för ett polisiärt ingripande. 26 Se Norée 2000, s. 64 f. 27 Jfr dock SOU 1993:60, s. 86; Norée 2000, s. 64 ff. 28 Jfr FAP

14 Del I: Konstitutionella och internationella aspekter 14

15 2. Den konstitutionella grunden och internationella aspekter 2.1 Inledning En uppsats som behandlar den svenska polisens rätt att använda våld har en naturlig utgångspunkt i att redogöra för de grundläggande reglerna på området. Med anledning av detta presenteras inledningsvis den statsrättsliga grunden för polisiär våldsanvändning. Därefter presenteras Europakonventionen artikel 2 och Europadomstolens tolkning av bestämmelsen. Avslutningsvis redogörs för tre regleringar av soft law-karaktär. 2.2 Regeringsformen I regeringsformen (1974:152) [cit. RF] RF 2 kap. finns skydd för mänskliga friheter och rättigheter. Bestämmelserna avser bland annat att skydda den personliga integriteten mot intrång från det allmänna, exempelvis polisens offentliga maktutövande. 29 Den fri- och rättighet som främst aktualiseras vid polisiär skjutvapenanvändning är skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp, RF 2 kap Enligt förarbetena avses främst våld mot människokroppen med begreppet kroppsligt ingrepp. 31 Det står således klart att en kula som träffar en person innefattas i begreppet, men frågan är om en kula som inte träffar kan utgöra ett kroppsligt ingrepp. Varken en lexikalisk eller en kontextuell tolkning av RF 2 kap. 6 tyder på att så är fallet. 32 Berggren och Munck menar dock att varje annan våldsanvändning som riktas mot person är ett integritetsintrång enligt 29 En allmängiltig definition av personlig integritet finns inte. I prop. 2009/10:80, s. 175, framhålls att en möjlig definition av personlig integritet skulle kunna lyda den fredade sfär som den enskilde bör vara tillförsäkrad och där intrång bör kunna avvisas. 30 Prop. 1975/76:209, s RF 2 kap. 4, om förbud mot dödsstraff, och RF 2 kap. 5, om skydd mot tortyr och kroppsstraff, har inte någon direkt inverkan på polisens laga befogenhet att skjuta, se prop. 2009/10:80, s. 176 f.; prop. 1975/76:209, s Prop. 1975/76:209 s Se Wennergren 1981, s. 133 ff. Göran Regner menar dock att grundlagen måste hållas kort och att denna etikett är fullgod och måste anses tillräckligt tydliggöra att generellt våld mot en människa innefattas, se Regner 1981, s

16 RF 2 kap Enligt denna mening utgör alltså en avlossad kula ett kroppsligt ingrepp om skjutvapnet riktats mot någon. I RF 2 kap. finns även bestämmelser om hur de mänskliga fri- och rättigheterna får inskränkas. Enligt RF 2 kap st. 2 p. kan skyddet mot kroppsliga ingrepp begränsas genom lag. RF 2 kap. 6 är därmed en relativ rättighet. Ändamålen med den lag som begränsar denna rättighet, och alltså tillåter kroppsliga ingrepp, måste vara godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till dessa ändamål, RF 2 kap. 21. Utifrån denna grund, ska polisens våldsbefogenheter förstås. 2.3 Europakonventionen Allmänt om Europakonventionen Sverige ratificerade Europakonventionen 1953 och blev då skyldigt att garantera var och en under statens jurisdiktion de fri- och rättigheter som anges i konventionen. Europakonventionen inkorporerades i svensk lag den 1 januari 1995, och är sedan dess direkt tillämplig i svenska domstolar och hos svenska myndigheter. Svenska föreskrifter ska därför tolkas och tillämpas i ljuset av Europakonventionen. 34 Idag har Europakonventionen en särskild ställning i svensk rätt i form av ett indirekt grundlagsskydd, RF 2 kap. 19, som anger att lag eller annan författning inte får stiftas i strid med konventionen Europakonventionen artikel 2 Europakonventionen artikel 2.1 föreskriver att allas rätt till liv ska skyddas genom lag och att ingen avsiktligen ska beröras livet, förutom efter en domstols dom gällande dödsstraff. Europakonventionen artikel 2.2 anger dock att ingen ska anses ha berövats livet om detta är en följd av våld som är absolut nödvändigt för att: a) försvara någon mot olaglig våldsgärning, 33 Berggren & Munck 2013, s Danelius 2012, s. 37 ff. 16

17 b) verkställa en laglig arrestering eller hindra någon som lagligen är berövad friheten från att undkomma, eller, c) i laglig ordning stävja upplopp eller uppror. Något förenklat kan man säga att artikeln ska garantera mot avsiktligt berövande av liv och mot vårdslöst risktagande av liv. För att nå något av syftena i artikel 2.2 får polismän använda dödligt våld. Detta våld ska vara absolut nödvändigt vilket är ett uttryck för proportionalitetsprincipen som innebär att det ska föreligga proportionalitet mellan våldsanvändningen och det syfte polismannen avser att uppnå. 35 Således är det inte tillåtet att använda våld mot exempelvis den som ska arresteras eller som rymmer, när det inte är rimligt att frukta en allvarlig fara från vederbörande Europadomstolens tolkning av artikel 2 I fallet McCann and Others v. The United Kingdom uttalade Europadomstolen att våldsanvändningen måste stå i strikt proportion i förhållande till de syften som anges i artikel 2.2, för att anses absolut nödvändigt. 37 I denna bedömning ska alla omständigheter ingå, exempelvis huruvida det fanns alternativa tillvägagångssätt såsom ett tidigare (eller senare) ingripande och om polismännen uppfattat situation på ett rimligt sätt. 38 I fallet Andronicou and Constantinou v. Cyprus tog en man sin fästmö som gisslan och hotade att ta hennes liv samt att begå självmord. 39 Efter att polisen förhandlat med mannen beslutade de att på ett relativt välplanerat sätt ta sig in i lägenheten. Efter att gärningsmannen skjutit mot polisen avlossade polismännen ett antal skott. Både gärningsmannen och gisslan omkom. Vid bedömningen av den strikta proportionaliteten togs hänsyn till hur välplanerad attacken var. 40 Europadomstolen uppmärksammade att även om gärningsmannen hotade med att döda gisslan endast om polisen tog sig in hans lägenhet kunde polis- 35 van Dijk m.fl. 2006, s van Dijk m.fl. 2006, s McCann and Others v. The United Kingdom, ECHR, Ser. A, No. 324, 1995 p Jfr van Dijk m.fl. 2006, s. 397 ff. 39 Andronicou and Constantinou v. Cyprus, ECHR, Reports 1997-VI. 40 Andronicou and Constantinou v. Cyprus, ECHR, Reports 1997-VI, p

18 männen inte ignorera att gisslan skrek att hennes liv var i fara. 41 Enligt Europadomstolen var polismännens bedömning; att det var nödvändigt att döda gärningsmannen för att förhindra att han skulle fatta ett vapen och därigenom hota polismännens och gisslans liv, strikt proportionerlig. Europadomstolen noterade att när polismän på goda grunder är övertygade om att förhållandena är på ett sätt som senare visar sig vara felaktigt, ska bedömningen göras utifrån polismännens uppfattning. En annan bedömning skulle medföra ett orealistiskt högt krav på polismännen. 42 Trots polismännens omfattande skjutvapenanvändning, vilket ledde till att två skott träffade tredje man (gisslan), måste den akuta och unika situationen beaktas. Eftersom gärningsmannen, om polismännen inte oskadliggjorde honom, utgjorde en risk för andras liv överskred polismännen inte vad som var absolut nödvändigt när de använde dödligt våld, i syfte att skydda liv (artikel 2.2 a) och i syfte att gripa gärningsmannen (artikel 2.2 b). 43 I fallet Juozaitiene and Bikulcius v. Lithuania, sköt polismän mot en bil i syfte att arrestera föraren. 44 Två barn i bilen dödades av polismännens skottlossning. Europadomstolen menade att polismännen hade att bedöma graden av risk som skjutvapenanvändningen mot bilen utgjorde gentemot risken för att någon skulle dödligt skadas genom bilens fortsatta färd. Behovet av att stanna bilen jämfördes med den fara bilens fortsatta färd skulle ha utgjort. 45 Europadomstolen fann det styrkt att polismannen, vars kulor orsakade barnens död, hade uppmärksammat åtminstone en passagerare i bilen. Trots detta avlossade polismännen elva kulor, på ett varaktigt och oberäkneligt sett, mot den flyende bilen på ett avstånd av 11,4 till 27,5 meter. 46 Under dessa omständigheter fann Europadomstolen att polismännen måste ha insett att det fanns en stor risk att de som färdades i bilen kunde dödas av deras agerande. 47 Europadomstolen uttalade att ett så högt risktagande av liv endast kan rättfärdigas som en sista 41 Andronicou and Constantinou v. Cyprus, ECHR, Reports 1997-VI, p Andronicou and Constantinou v. Cyprus, ECHR, Reports 1997-VI, p Andronicou and Constantinou v. Cyprus, ECHR, Reports 1997-VI, p Juozaitiene and Bikulcius v. Lithuania, ECHR, Judgment Juozaitiene and Bikulcius v. Lithuania, ECHR, Judgment 2008, p Juozaitiene and Bikulcius v. Lithuania, ECHR, Judgment 2008, p Juozaitiene and Bikulcius v. Lithuania, ECHR, Judgment 2008, p

19 utväg för att avvärja en klar och omedelbart överhängande fara ( very clear and imminent danger ) för andra människors liv eller hälsa. 48 Eftersom Europadomstolen inte fann det klarlagt att det fanns människor på gatan som kunde utsättas för fara om bilen fortsatte sin färd förelåg ingen strikt proportionalitet det förelåg inte någon uppenbar fara för liv om bilen fortsatt sin färd. Trots att Europadomstolen fann att bilfärden var farlig, var den inte tillräcklig farlig för att rättfärdiga den omfattande och riskfyllda vapenanvändningen. 49 Europadomstolen beaktade att situationen uppstod plötsligt, att ingripandet var oplanerat och att polismännen var oförberedda men fann ändå att den risk som passagerarna utsattes för genom skjutvapenanvändningen i förhållande till frånvaron av omedelbara faror vid bilens fortsatta färd var medförde att skjutvapenanvändningen inte var absolut nödvändig. 50 I fallet Nachova and Others v. Bulgaria sköt polisen ihjäl två 21 år gamla värnpliktiga män som var dömda till fem respektive nio månaders fängelse för att ha lämnat sin militärtjänstgöring utan tillåtelse. 51 När polismännen skulle gripa de unga männen flydde de till fots genom ett bostadsområde. Europadomstolen fann att när det, som i det förevarande fallet var frågan om att gripa någon som inte utgjorde något hot mot liv, inte är absolut nödvändigt att använda dödligt våld. Detta oaktat att frånvaron av skjutvapenanvändningen leder till att männen undkommer. 52 Som jag tolkar Europadomstolens uttalande hade bedömningen kunnat bli annorlunda om männen var misstänkta för ett våldsbrott och om vetskap hade förelegat om att de utgjorde fara för någons liv. Europadomstolen uttalade nämligen: Accordingly, and with reference to Article 2 2 (b) of the Convention, the legitimate aim of effecting a lawful arrest can only justify putting human life at risk in circumstances of absolute necessity. The Court considers that in principle there can be no such necessity where it is known that the person to be arrested poses no threat to life or limb and is not suspected of 48 Juozaitiene and Bikulcius v. Lithuania, ECHR, Judgment 2008, p Juozaitiene and Bikulcius v. Lithuania, ECHR, Judgment 2008, p Juozaitiene and Bikulcius v. Lithuania, ECHR, Judgment 2008, p Nachova and Others v. Bulgaria, ECHR, Reports of Judgments and Decisions 2005-VII. 52 Nachova and Others v. Bulgaria, ECHR, Reports of Judgments and Decisions 2005-VII, p

20 having committed a violent offence, even if a failure to use lethal force may result in the opportunity to arrest the fugitive being lost. 53 I fallet Makaratzis v. Greece fann Europadomstolen att den grekiska polisens agerande att skjuta en person som färdades i en bil stred mot artikel 2. Mannen avled inte, men hans bil hade 16 skotthål, och mannen hade skottskador i armen, foten och bröstet och vårdades på sjukhus i nio dagar efter incidenten. Europadomstolen menade att mannen utsatts för livsfarligt våld och fann artikel 2 tillämplig. 54 Trots att polismännen hävdade att de endast siktat mot bilen uttalade Europadomstolen att när slumpen är avgörande för om en person berövas livet eller inte, är de skjutande polismännens intentioner utan betydelse. 55 Europakonventionen artikel 2 innefattar således även en rätt att inte utsättas för potentiellt dödligt våld, det är tillräckligt att en person tillfogats icke-dödlig kroppsskada, genom potentiellt dödligt våld. 56 Europadomstolen framhöll även att det är vanskligt att i efterhand bedöma en situation som utvecklats snabbt och oväntat, där möjligheten till grundade beslut från de ingripande polismännen varit begränsad, varför särskild försiktighet ska iakttas. Europadomstolen påtalade att (1) det var en oplanerad situation i vilken polismännen hade att agera utan föregående förberedelser, (2) oförutsägbarheten i mänskligt beteende och (3) kravet på operativa val av prioriteringar och resurser inte får medföra att det ställs omöjliga krav på ingripande polismän Relevansen för svenska polismäns skjutvapenanvändning Även om Europakonventionens genomslag främst ankommer på lagstiftaren, har de nationella domstolarna, liksom övriga myndigheter, ett ansvar för att tolka den svenska lagen mot bakgrund av Europakonventionens bestämmelser 53 Nachova and Others v. Bulgaria, ECHR, Reports of Judgments and Decisions 2005-VII, p Makaratzis v. Greece, ECHR, Reports of Judgments and Decisions 2004-XI p Makaratzis v. Greece, ECHR, Reports of Judgments and Decisions 2004-XI p McCann and Others v. The United Kingdom, ECHR, Ser. A, No. 324, 1995 p. 138; Makaratzis v. Greece, ECHR, Reports of Judgments and Decisions 2004-XI p ; Boucht 2011, s. 121 f.; Danelius, 2012, s. 57 f. 57 Makaratzis v. Greece, ECHR, Reports of Judgments and Decisions 2004-XI p

21 och Europadomstolens avgöranden. 58 På så sätt utgör Europakonventionen en yttre ram för den polisiära våldsanvändningen. Den svenska polisens skjutvapenanvändning mot person torde närmast regelmässigt anses utgöra potentiellt dödligt våld eftersom svensk polis använder en normal typ av ammunition. 59 I fallet Tzekov v. Bulgaria använde bulgariska polismän specialammunition i form av plastkulor som inte var att bedöma enligt artikel Möjligtvis är särskilt kontrollerad skjutvapenanvändning, exempelvis mot en människas ben, inte att betrakta som potentiellt dödligt våld. Detta förutsätter dock att polismannen kan sörja för en effektiv vård av den skjutne eftersom en expanderbar kula kan göra stor skada på de stora blodkärl som finns i människors lår. I Europadomstolens praxis framkommer att polismäns rätt att skjuta förutsätter att personen som ingripandet riktas mot är farlig för annans liv eller hälsa. Således rör det sig om en egenskap (farlighet) som gärningsmannen besitter. En rätt att skjuta kan alltså föreligga till exempel gentemot en person som begått allvarliga våldsbrott. När däremot tredje mans rättssfär äventyras tyder Europadomstolens uttalanden istället på att den strikta proportionaliteten endast kan uppfyllas om det föreligger en fara för liv eller hälsa i den konkreta situationen. Detta återspeglas i fallet Juozaitiene and Bikulcius v. Lithuania där Europadomstolen menar att risktagande av liv förutsätter en klar och omedelbart överhängande fara för andra människors liv eller hälsa. 61 Detta tyder på att polismän främst i situationer av nöd, BrB 24 kap. 4, medvetet får utsätta tredje man för risker Victor 2013, s Enligt POL /05, Förteckning över godkända särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning inom Polisen, använder svensk polis Speer Gold Dot, en typ av hålspetsammunition. Hålspetsammunition expanderar vid träff i mänsklig vävnad vilket medför att kulan ofta stannar i den kropp som träffas. Det blir på så sätt säkrare för omgivningen men medför större skador i den kropp som träffas. Se även Boucht 2011, s Tzekov v. Bulgaria, ECHR, judgment of 23 February, Juozaitiene and Bikulcius v. Lithuania, ECHR, Judgment 2008, p Se vidare Asp, Ulväng & Jareborg 2013, s. 220 ff. 21

22 2.4 Soft law Följande internationella överenskommelser och rekommendationer har ingen bindande verkan på nationell nivå. Trots detta kan de vara till hjälp vid tolkningen och förståelsen av den nationella lagstiftningen. 63 Detta eftersom det finns en internationell uppslutning bakom dokumenten och för att Europadomstolen hänvisar till dem i sina avgöranden. 64 FN:s generalförsamling antog 1979 Code of Conduct for Law Enforcement Officials. Uppförandekodens artikel 3 stadgar att våld endast får brukas när det är strictly necessary och då i den utsträckning som behövs för fullgörandet av tjänsteåtgärden. I kommentaren till uppförandekodens artikel 3 framhålls: (a) att våld ska begagnas undantagsvis och för något av syftena förhindra brott eller verkställande av frihetsberövanden, (b) proportionalitet och (c) att skjutvapen är en extrem åtgärd som endast får tillgripas som sista utväg och generellt endast om en misstänkt gärningsman gör väpnat motstånd eller annars äventyrar andras liv och om inte mindre ingripande åtgärder är tillräckliga. 65 Ett annat dokument som härrör från FN är The United Nations Basic Principles on the Use of Force and Firearms by Law Enforcement Officials. I detta dokument har FN framtagit ett antal principer gällande polisiär våldsanvändning. Enligt artikel 4 får skjutvapen endast användas om polismannen inte med andra medel kan uppnå avsett resultat. Enligt artikel 5 (a) ska skjutvapen användas återhållsamt och endast när det föreligger proportion mellan lagöverträdelsen och det önskade resultatet. Artikel 9 stadgar att skjutvapen endast får användas i en situation där liv hotas, för att förhindra särskilt allvarliga brott som allvarligt hotar liv eller för att gripa någon som företer sådan fara och gör motstånd mot gripandet eller för att förhindra dennes flykt. Därtill kommer att skjutvapnet endast får användas när mindre ingripande åtgärder är otillräckliga för att uppnå målet med åtgärden. Artikel 10 anger att polismannen ska ge tydliga varningar och erbjuda tillräcklig tid att observera varningen innan skjutvapnet 63 Se Boucht, 2011, s Makaratzis v. Greece, ECHR, Reports of Judgments and Decisions 2004-XI p Se även Boucht 2011, s Code of Conduct for Law Enforcement Officials, U.N. Doc. A/RES/34/169, 1979, artikel 3. 22

23 avlossas om det inte är uppenbart onödigt eller olämpligt. Artikel 11 (b) stadgar att lagstiftningen kring polisens rätt att skjuta ska innehålla riktlinjer som säkerställer att skjutvapen endast används i nämnda situationer och att riktlinjerna minskar riskerna för onödiga skadeverkningar. I Europarådets Resolution 690 (1979) on the Declaration on the Police bestämmelse A 13 anges att polismän ska erhålla tydliga instruktioner för på vilket sätt och i vilka situationer skjutvapen får användas. I deklarationens bestämmelse B 3 fastställs att polismän även ska erhålla fullgod träning inför de uppgifter som ankommer på dennes tjänsteutövning. Genom dessa bestämmelser åläggs således staten krav på att klargöra lagstiftning och tillgodose fullgod utbildning kring, bland annat, den polisiära våldsanvändningen. 23

24 Del II: Om polisens rätt att använda våld 24

25 3. Allmänna principer vid polisingripanden 3.1 Inledning Ovan har kortfattat redogjorts för den statsrättsliga och internationella utgångspunkten för polisiär våldsanvändning. Innan de specifika reglerna gällande polisens våldsanvändning analyseras, är det lämpligt att ytterst översiktligt presentera ett par allmänna principer som polisen, liksom andra myndigheter, i sin myndighetsutövning är bunden av. Efter detta analyseras de polisiära principerna om behov och proportionalitet. 3.2 Allmänna principer vid myndighetsutövning Följande principer syftar till att garantera saklighet och opartiskhet i den offentliga förvaltningen. 66 Legalitetsprincipen innebär att den offentliga makten utövas under lagarna, RF 1 kap. 1 3 st. Detta innebär att polisiära ingripanden endast får vidtas med stöd i lag, och endast får utföras på det sätt lagen föreskriver. Likhetsprincipen gör uttryck för allas likhet inför lagen och att lika fall ska behandlas lika. 67 Likhetsprincipen innebär att polismän inte får särbehandla någon utöver vad som följer av gällande rättsregler. 68 En polisman ska i sin tjänsteutövning agera med respekt för alla människors lika värde, RF 1 kap. 2 1 st. Objektivitetsprincipen ställer krav på att varje polisman är saklig och opartisk, RF 1:9. En polisman får inte godtyckligt gynna eller missgynna någon, och får överhuvudtaget inte låta sig styras av andra intressen än sådana som hon är skyldig att tillvarata. 69 Om en polisman formellt håller sig till lagen men ändå handlar mot lagens syfte har reglerna för myndighetsutövningen överskridits. 70 Utöver de grundlagsfästa principerna är den så kallade opportunitetsprincipen av särskild betydelse för den polisiära verksamheten. Denna princip innebär att 66 Norée 2000, s Sjöholm 1978, s Norée 2000, s Sjöholm 1978, s Norée 2000, s

26 en polisman inom vissa ramar själv bestämmer hur hon ska utöva sina positiva befogenheter. Detta är viktigt dels eftersom den polisiära verksamheten karaktär är skiftande och oförutsägbar i sin natur, dels eftersom alla polismän inte har samma fysiska, psykiska, kunskapsmässiga eller erfarenhetsmässiga förutsättningar att utföra sina tjänsteåtgärder Polislagen Allmänt Behovsprincipen och proportionalitetsprincipen är polisiära principer som gäller vid all utövning av polisens tvångsmakt. 72 I korthet innebär de att ett ingripande får ske bara när det är nödvändigt för att avvärja den fara eller störning som föreligger i det aktuella fallet och att arten och varaktigheten av ingripandet ska stå i rimlig proportion till det mål som man avser att uppnå. 73 Principerna fyller en viktig funktion i det polisiära arbetet genom att de begränsar de positiva befogenheter som tillkommer polismän. Principerna finns idag stadgade i PL 8. Paragrafen lyder: En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket. Denna bestämmelse, i förening med den allmänna regleringen av polisens uppgifter, PL 1-2, anses stadga ett bemyndigande för polismän att vidta försvarliga åtgärder inom ramen för tjänsteuppdraget. 74 Detta förutsätter dock att den vidtagna åtgärden inte begränsar en grundlagsskyddad rättighet eller står i strid 71 Se vidare Sjöholm 1978, s. 101 ff.; Norée 2000, s. 68 ff.; Boucht 2011, 101 ff. 72 Prop. 1983/84:111, s Prop. 1983/84:111, s. 77 f. 74 Eftersom polisens uppgifter återfinns i PL 2 menar jag att det allmänna bemyndigandet härrör från PL 1, 2 och 8. Prop. 1983/84:111, s. 73; Asp, Ulväng & Jareborg 2013, s. 242, jfr dock prop. 1983/84:111, s. 78; Berggren & Munck 2013, s

27 med någon specialförfattning. 75 PL 8 innebär alltså att polismän inte behöver uttryckligt lagstöd för alla åtgärder som vidtas inom ramen för den polisiära tjänsteutövningen. En polisman har exempelvis befallningsrätt och får meddela erinringar, tillsägelser eller varningar. 76 Begränsningen i PL 8 2 st. medför dock att till exempel polisens användning av våld och hot om våld (exempelvis med skjutvapen), intrång i bostad vid husrannsakan och beslag som uppfyller en besittningsrubbning enligt BrB 8 kap. 8 fordrar särskilt lagstöd Behovsprincipen Den andra meningen i PL 8 1 st. ger uttryck för behovsprincipen, som innebär att om tvång måste tillgripas, ska detta ske endast i den form och utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås. Ett polisiärt ingripande får alltså ske endast om det är nödvändigt för den aktuella farans eller störningens avvärjande respektive undanröjande, och nödvändig är bara den åtgärd utan vilken det eftersträvade syftet inte kan uppnås. 78 Behovsprincipen har traditionellt indelats i fyra grundläggande handlingsregler för polismän: (1) minsta möjliga ingripande, (2) ändamålsenlighet, (3) tillräcklighet och (4) varaktighet. 79 Kravet på minsta möjliga ingripande innebär att ingripande polismän alltid ska sträva efter att åtgärden utgör så lite intrång som möjligt i en enskilds frihet, rättighet eller något annat motstående intresse. Detta innebär att muntlig kommunikation ska användas i första hand. 80 Gällande muntlig kommunikation bör en tillsägelse med syftet att föremålet för tillsägelsen har valfrihet att agera på det sätt denne finner lämpligt, anses mer ingripande än en befallning, en bindande anvisning, om hur personen ska agera. Vid en befallning föreligger ingen valfrihet. 81 Först om muntlig kommunikation inte är tillräckligt är fysiska 75 Prop. 1983/84:111, s. 78; jfr avsnitt Prop. 1983/84:111, s Prop. 1983/84:111, s. 79; Asp, Ulväng & Jareborg 2013, s SOU 1979:6, s. 294; Prop. 1983/84:111, s. 73; Sjöholm 1978, s. 90 f. 79 SOU 1979:6, s. 294; Sjöholm 1978, s. 90 ff.; Norée 2000, s. 74 f. 80 Norée 2000, s Boucht 2011, s

28 maktmedel tillåtna. 82 Generellt gäller att våld mot person är mer ingripande än våld mot egendom. 83 Gällande våld innebär kravet på minsta möjliga ingripande att ingripandets art, intensitet, följder och riktning ska beaktas. Åtgärden ska riktas mot det föremål som totalt sett innebär minst skada, även innefattande indirekta biverkningar, olägenheter och obehag. Värderingen av olägenheten eller skadan bör dock variera beroende på om ingripandet riktar sig mot en person som själv orsakat ingripandet eller mot en utomstående person. 84 En prövning av detta krav förutsätter egentligen att det finns flera medel att använda för att nå målet med ingripandet; finns bara ett medel är detta också nödvändigt. 85 På så sätt kan ett visst medel vara nödvändigt för en ensam polisman, men inte för en grupp om tre polismän. På samma sätt kan brist på utrustning göra att en mer ingripande åtgärd är nödvändig. 86 Ett exempel på detta kan vara att kravallutrustad polis kan stå emot kastade glasflaskor och stenar, medan poliser utan sådan utrustning kan behöva lösa uppgiften genom en offensiv, mer ingripande, taktik. Av behovsprincipen följer ett krav på ändamålsenlighet; åtgärden ska vara ägnad att leda till det avsedda resultatet. Av detta följer att åtgärder som är olämpliga för att uppnå det avsedda syftet, liksom ingripanden som huvudsakligen har till syfte att göra det bekvämare för polisen, är att betrakta som otilllåtna. 87 Ändamålsenlighetskravet bör dock främst förstås som att en åtgärd måste främja uppnåendet av målet och torde föreligga även om det skulle visa sig att man inte når hela vägen fram till målet. 88 Enligt den klassiska uppfattningen ska ett ingripande vara av tillräcklig beskaffenhet. Norée menar exempelvis att en otillräcklig åtgärd till och med kan förvärra en situation. 89 Detta är förvisso sant, men frågan är om inte ingripandets 82 SOU 1976:6, s Norée 2000, s. 74. Det måste dock anses finnas en gräns när en egendomsskadas omfattning utgör ett större intrång än våld mot person. 84 Sjöholm 1978, s. 93; s. 113 ff.; Norée 2000, s. 75; Boucht 2011, s. 259 f. 85 Jfr Asp, 1998, s Jfr Boucht 2011, s. 263 f. 87 Sjöholm 1978, s. 93 f.; Norée 2000, s Asp 1998, s. 98. Se vidare Asp 1998, s. 99; Boucht 2011, s. 260 f. 89 Norée 2000, s

29 tillräcklighet redan ingår i det minsta möjliga ingripande som främjar uppnåendet av målet? Även Sjöholms resonemang om kravet på tillräcklig beskaffenhet tyder på att tillräckligheten ingår i behovsprincipens ovan behandlade beståndsdelar. Han menar att: polisens åtgärder om möjligt anpassas så att bråk och oroligheter över huvud inte uppkommer.. 90 Enligt min mening är det svårt att tillskriva kravet om tillräcklig beskaffenhet någon självständig funktion. Kravet på ingripandets varaktighet innebär att ett ingripande ska upphöra så snart syftet uppnåtts eller att ingripandet visat sig vara resultatlöst, det vill säga så snart ingripandet inte längre behövs. Har ett motstånd brutits genom ett batongslag är ett andra batongslag inte nödvändigt och därmed otillåtet. 91 På samma sätt får inte ett polisiärt ingripande inledas innan befogenheten härtill finns. 92 Möjligen bör även ett krav om en viss kunskapsnivå, angående föreliggande omständigheter, ingå i behovsprincipen. En polisman måste ha viss information för att kunna bedöma om befogenhet föreligger. Boucht menar att om en polisman är osäker på om hon har befogenhet eller inte, bör ett ingripande anses obehövligt, och därmed otillåtet. 93 Kunskapskravet aktualiseras när polismannen gör en bedömning av vad som är minsta möjliga effektiva (ändamålsenliga) ingripande. Boucht menar att en rimlig tröskel är en analogi till skälig misstanke i straffprocessen. Detta skulle innebära att om det utifrån konkreta omständigheter framstår mera sannolikt än osannolikt att åtgärden inte är nödvändig bör det tala mot att den får utföras Proportionalitetsprincipen I den första meningen i PL 8 1 st. framkommer proportionalitetsprincipen som innebär att de skador och olägenheter som ett ingripande kan medföra för 90 Sjöholm 1978, s. 95. Samma sak framhåller Norée 2000, s Sjöholm 1978, s. 95 f. 92 Boucht 2011, s Boucht 2011, s Boucht 2011, s