Tre metoder som stöd för barn till föräldrar med psykisk ohälsa

Transkript

1 Projektrapport Tre metoder som stöd för barn till föräldrar med psykisk ohälsa Heljä Pihkala Bitta Söderblom

2 Förord Vi som arbetar inom vuxenpsykiatrin har en viktig roll i att uppmärksamma barn i riskmiljöer i och med att vi möter de föräldrar som mår allra sämst. Arbetet med att implementera metoder för att kunna uppmärksamma och ge stöd till patienters barn har pågått i många år i Västerbotten. Det är i metoderna Beardslees familjeintervention och Föra barnen på tal som vi har utbildat personal inom vuxenpsykiatrin i länet. Personal från Socialtjänsten har också deltagit i utbildningarna, vilket har varit gynnsamt för samarbetet. Från Socialtjänstens sida har man under en tid uttryckt önskemål om att få utbildning i den tredje metoden Barnkraft, för att kunna ta med föräldrarna i gruppverksamheten som riktar sig till barn med föräldrar med psykisk ohälsa eller missbruk. Ungefär samtidigt kom önskemål om att avdelningspersonal inom vuxenpsykiatrin skulle få utbildning i att uppmärksamma barnens situation när en förälder blir inlagd. Sedan tidigare har vi tänkt att Föra barnen på tal skulle kunna vara en basmetod i det första bemötandet med en förälder, och att den skulle kunna vara lämplig inom slutenvården när man börjar prata om föräldraskapet och barnen med en förälder. På det sättet föddes idén till det aktuella projektet; utöka metoder Barnkraft för Socialtjänsten och psykiatrin i samarbete och uppmärksamma barn till de föräldrar som mår allra sämst och som har blivit inlagda samt testa hur Föra barnen på tal fungerar på en psykiatrisk avdelning. Sedan ville vi utvärdera och jämföra dessa metoder med den i öppenvården etablerade Beardslees familjeintervention. När Folkhälsomyndigheten utlyste medel i sin satsning Barn i riskmiljöer, var det en självklarhet att söka medel. Projektet har bedrivits från psykiatriska kliniken i Skellefteå, i samarbete med psykiatriska kliniken i Umeå och Umeå universitet. Socialtjänsten i Skellefteå har varit en samarbetspartner i Barnkraftsprojektet. Den här rapporten beskriver projektet och sammanfattar resultaten. I själva rapportdelen är de teoretiska avsnitten begränsade till att kort beskriva de tre metoderna. I bilaga 2, Bitta Söderbloms rapport, finns däremot, förutom en utförlig beskrivning av Barnkraftsmetoden, även ett teoriavsnitt om preventivt arbete och en omfattande referenslista. I rapporten har vi valt att ha referenser i slutet av varje kapitel istället för en referenslista i slutet av rapporten. Heljä Pihkala är huvudansvarig för rapporten. Vi hoppas att personal och chefer inom såväl psykiatrin som Socialtjänsten tar del av rapporten och att den med sin del kan bidra med inspiration till fortsatt arbete. Målet är att alla barn i familjer med psykisk ohälsa får det stöd de behöver och är berättigade till. Heljä Pihkala Projektledare Lena Pettersson Verksamhetschef Psykiatriska kliniken Skellefteå och Södra Lappland 2

3 Tack! Vi vill härmed rikta ett särskilt tack till: Alla föräldrar och barn som har deltagit i de olika studierna Personal inom sluten och öppenvården vid psykiatriska kliniker i Skellefteå och Umeå som har genomfört interventioner, rekryterat deltagare till studierna eller som själva har deltagit i studier Personal på Familjegården, socialtjänsten i Skellefteå, som har genomfört Barnkraft och rekryterat deltagare till studien Jörel Sundbom, Petra Wallmark, Elisabeth Lundström för administrativt stöd till projektet samt Gustav Kejving för den intervjustudie som han genomförde Folkhälsomyndigheten som finansierade projektet 3

4 Innehållsförteckning Förkortningar... 5 Sammanfattning 6 Projektgruppen. 8 Bakgrund 9 Det större sammanhanget.. 9 Beskrivning av de tre metoderna.. 10 Beardslees familjeintervention Föra barnen på tal 10 Barnkraft. 10 Likheter mellan de tre metoderna.. 11 Särdrag/olikheter mellan de tre metoderna.. 11 Syfte. 13 Specifika frågeställningar 13 Genomförandet.. 14 Aktiviteter i projektet 14 Startseminarium för projektet. 14 Utbildning i Barnkraft och Föra barnen på tal. 14 Forskning 17 Metoder för utvärdering 17 Rekrytering av familjer.. 17 Mätinstrument 17 Tre intervjustudier 19 Resultat och diskussion.. 21 Enkätstudie om Beardslees familjeintervention och Barnkraft 21 Diskussion. 25 Intervjuer med familjer som genomgått Barnkraft.. 27 Diskussion. 30 Slutenvårdsprojektet Föra barnen på tal. 32 Diskussion. 39 Sammanfattning av projektets resultat och slutsatser 41 Bilagor 44 4

5 Förkortningar BFI = Beardslees familjeintervention FBT = Föra barnen på tal BK = Barnkraft FoHM = Folkhälsomyndighetens SKL = Sveriges kommuner och landsting ANDTstrategin = Alkohol, narkotika, droger, tobak RCT = Randomized controlled trial (studie av behandlingseffekter) SDQ = Strengths and Difficulties Questionnaire THL = Institutet för hälsa och välfärd i Finland VASskala = Visuell analog skala SPSS = Statistical Package for the Social Sciences 5

6 Sammanfattning Resultat Barnkraft Både familjerna och personalen trivdes med metoden och Socialtjänsten vill fortsätta att använda den i samarbete med psykiatrin. En svårighet har varit att rekrytera familjer till grupperna. Enkätstudie om Beardslees familjeintervention och Barnkraft Familjerna upplevde att både BFI och BK hade positiva effekter för dem. Enkäterna visade små positiva förändringar i barnens psykiska mående, livskvalitet och framtidstro. Föräldrarna upplevde att familjeklimatet blev bättre och de hade lättare att prata med barnen om sin sjukdom. Detta minskade deras oro för barnen. Föra barnen på tal och slutenvården Metoden användes vid få tillfällen på avdelningarna. Orsaker var tidsbrist och korta vårdtider samt att personalen upplevde att det är en svår och känslig uppgift att prata om barnens situation med föräldrarna. I intervjuerna med föräldrarna framkom en annan bild: föräldrarna tyckte att det var positivt när personalen tog upp barnen och föräldraskapet. Utbildningen till en motiverad personalgrupp gav ändå resultat så att arbetet med barnperspektivet kom igång och under projekttiden såg vi att barnens situation uppmärksammades oftare. Vi kunde inte jämföra de tre metoderna statistiskt på grund av lågt antal deltagare i Barnkraft och då Föra barnen på tal användes väldigt lite. Slutsatser Metoderna Barnkraft och Beardslees familjeintervention blev väl mottagna av familjerna. Metoderna torde vara säkra på så sätt att de inte orsakade negativa effekter för barnen eller föräldrarna. Tvärtom sågs små, positiva effekter i barnens psykiska mående och livskvalitet. Implementering av barnperspektiv och Föra barnen på tal på psykiatriska avdelningar visade sig vara en tidskrävande process. Utbildning, rutiner och strukturer behövs för att det ska fungera. Det förefaller vara mest effektivt att starta arbetet genom att utbilda och handleda dem som är motiverade och redo att ta sig an uppgiften att prata om patienters barn och föräldraskap. De allra flesta föräldrar vill prata om sina barns situation. Projektet Syftet med projektet var att bredda utbudet av metoder och kunskap för att bemöta olika familjers och barns behov när en förälder har psykisk ohälsa oavsett var i vårdsystemet föräldern söker hjälp. Vi ville dessutom utvärdera och jämföra 6

7 metoderna. Utbildning och handledning i metoderna Barnkraft för psykiatrin och Socialtjänsten gemensamt och Föra barnen på tal inom psykiatrisk slutenvård genomfördes. Utvärdering gjordes genom intervjuer och enkäter om hur föräldrar, barn och personal har upplevt metoderna. De tre metoderna Metoderna syftar till att uppmärksamma barnen när en förälder har psykisk ohälsa. De går ut på att öppna upp för samtal i familjen om förälderns sjukdom. Målet är att främja barnens välmående och förebygga svårigheter och att stärka föräldraskapet Beardslees familjeintervention En metod för hela familjen då barnen är 5 år och äldre Sammanlagt fem träffar: Träff 12 Samtal med föräldrarna Träff 3 Samtal med barnen där personalen träffar varje barn individuellt Träff 4 Samtal med föräldrarna Träff 5 Hela familjen har ett gemensamt samtal Föra barnen på tal (FBT) Kortmetod Två samtal med föräldrarna om barnens situation och om skydds och riskfaktorer Metoden kan användas oavsett barnens ålder Barnkraft ett stöd för flera familjer i grupp En metod där barn och föräldrar får träffa andra familjer i samma situation Två inledande samtal för den enskilda familjen Tio gruppträffar parallellt för föräldrar och barn där tre av dessa är gemensamma Avslutande samtal med den enskilda familjen 7

8 Projektgruppen Heljä Pihkala, projektledare, forskare, överläkare och med.dr. Är verksam vid psykiatriska kliniken i Skellefteå och vid Umeå universitet. Mikael Sandlund, vetenskapligt ansvarig, överläkare, professor, Umeå universitet Bitta Söderblom, forskare och utbildare med magisterexamen i socialpsykologi. Hon är också doktorand vid Institutionen för socialpsykologi, vid Helsingfors universitet. Annika Nordström, socionom, med.dr. Annika är verksam inom region Västerbotten. Maria Eliasson, utbildare, sjuksköterska. Är verksam vid psykiatriska kliniken i Skellefteå Malin Rubensson, utbildare, socionom. Är verksam vid psykiatriska kliniken i Skellefteå. Mona Stenlund, utbildare, socionom. Är verksam vid psykiatriska kliniken i Umeå. 8

9 Bakgrund Det större sammanhanget Vårt projekt Tre metoder för stöd till barn till föräldrar med psykisk ohälsa ingår i Folkhälsomyndighetens (FoHM) regeringsuppdrag för att stödja barn i riskmiljöer. Vårt projekt är ett av 18 utvecklingsprojekt, som bedrivits av framförallt landsting, kommuner och regionförbund i samarbete med forskare. Regeringsuppdraget har sin utgångspunkt i den nationella strategin för alkohol, narkotika, dopnings och tobakspolitiken den så kallade ANDTstrategin. Uppdraget sker i samverkan med Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) och har pågått under perioden FoHM motiverar och beskriver det arbetet så här på sin hemsida: Många barn växer upp i familjer där föräldrar eller vårdnadshavare har missbruksproblem, psykisk ohälsa eller där våld förekommer. Svårigheter som gör att de vuxna kan brista i sin förmåga att ta hand om barnen. Dessa barn är utsatta och har en ökad risk att själva utveckla psykisk och fysisk ohälsa samt missbruk. Det är viktigt att barnens behov av stöd, information och råd uppmärksammas av professionella och andra vuxna som kommer i kontakt med barnen och deras familjer. Folkhälsomyndigheten arbetar för att barn i familjer där föräldrar eller vårdnadshavare har missbruksproblem, psykisk ohälsa eller där våld förekommer ska erbjudas ändamålsenligt stöd. Det gör vi dels genom att stödja utvecklingsprojekt och dels genom kunskapssammanställningar. Mer information om Folkhälsomyndighetens arbete och kontaktpersoner till de olika projekten finner du på deras webbplats: 9

10 Beskrivning av de tre metoderna Beardslees familjeintervention Föra barnen på tal Barnkraft parallella barn och föräldragrupper Alla de tre metoderna används i Sverige och är manualiserade. För BFI finns forskningsstöd genom två RCTstudier, av William Beardslee et.al och Tytti Solantaus et.al (1,2). Om BFI:s användbarhet och säkerhet inom svensk psykiatri finns en avhandling (3). Det finns inga svenska studier om FBT och BK och endast mycket begränsat internationellt. BFI och FBT har implementerats på många håll i Sverige genom nationella projekt och med statligt stöd, bland annat med så kallade Miltonpengar. Beardslees familjeintervention Beardslees familjeintervention (3) har använts i Västerbotten sedan BFI är en familjefokuserad metod som består av fem träffar med familjen i olika konstellationer: Två samtal med föräldrarna Samtal med barnen där personalen träffar varje barn individuellt Samtal med föräldrarna igen för feedback från barnträffarna och planering av familjesamtalet Hela familjen har ett gemensamt samtal Uppföljning erbjuds efter en och sex månader. Tyngdpunkten ligger på att främja kommunikationen inom familjen om förälderns sjukdom, att lyssna på barnen och stärka föräldraskapet. Barnens ålder ska vara från ca 5 år och uppåt. Förälderns diagnos har varierat när metoden har tillämpats i Sverige och i Finland. Föra barnen på tal FBT (4) är en kortmetod där man har två samtal med enbart föräldrar. Syftet med FBT är också att främja dialogen i familjen genom att uppmuntra föräldrar att öppna upp samtal om sjukdomen med sina barn. Barnens situation och skydds och riskfaktorer kartläggs genom föräldrar och föräldrar får kunskap om hur de kan stärka skyddsfaktorer för sina barn. Metoden kan användas oavsett barnens ålder. Den kan ses som en basmetod och första steg när barnen och föräldraskapet förs på tal med en förälder med psykisk ohälsa. Barnkraft Barnkraft (5) går ut på parallella grupper för barn och föräldrar, sammantaget tio gruppträffar varav tre är gemensamma för barn och föräldrar. Både före och efter gruppträffarna har den enskilda familjen samtal med personalen. Metoden har utvecklats av Bitta Söderblom från Finland. En mindre utvärdering (intervju med 11 barn som hade deltagit i programmet) har genomförts. Barnens upplevelser av gruppträffarna var positiva. Söderblom har utbildat i metoden i Sverige och metoden används på de orter där utbildning givits. Metoden utgår teoretiskt från Beardslees familjeintervention: man vill främja kommunikationen om förälderns sjukdom inom familjen, öka den 10

11 ömsesidiga förståelsen av sjukdomen och främja andra skyddsfaktorer för barnen. Man vill också genom gruppen ge barnen och föräldrarna upplevelsen av att inte vara ensam om sin situation, att dela med sig och höra om andras liknande erfarenheter. Se bilaga 2 om Barnkraft. Likheter mellan metoderna De tre metoderna har en gemensam teoretisk bakgrund och syfte: öppenheten om förälderns sjukdom och förståelsen inom familjen ses som viktig skyddsfaktor för barnen. De alla går ut på att öppna upp kommunikationen inom familjen. De kompletterar varandra. Både Barnkraft och BFI kan föregås av en FBT om man under kortmetodens gång upptäcker behov av en fortsättning. Barnkraft kan efterföljas av en BFI, om den enskilda familjens behov av en egen insats blir tydliga. Särdrag/olikheter mellan de tre metoderna De traditionella barngruppers fördelar är att barnen får träffa andra barn i samma situation och känner sig mindre ensamma, de får kunskap om förälderns sjukdom och träffarna pågår under ca en termin. Barngrupper är därmed en intensiv insats för barnen. Å andra sidan blir processen mindre inriktad på den enskilda familjen och föräldrarna är inte med på samma sätt i den. Barnkraft kombinerar fördelarna av en familjefokuserad process och en grupprocess i och med att grupperna pågår parallellt med motsvarande teman och kommunikation mellan barn och föräldragrupperna. Varje familj har också en egen träff före och efter. BFI:s styrka är processen i familjen och att varje barn blir hört individuellt. Tröskeln till deltagandet för familjen kan vara lägre än till gruppmetoden. Metoden används på flera orter i Sverige idag, mest inom vuxenpsykiatrin. FBT är mindre tidskrävande och utbildningen i den är mycket kortare, men begränsningen är att barnen inte blir hörda. Å andra sidan kan den tillämpas oavsett barnets ålder. Den kan ses som en basmetod som alla föräldrar, som söker hjälp för sin psykiska ohälsa, bör erbjudas. Psykiatriska vårdavdelningar och primärvården har varit tänkbara vårdinrättningar, där FBT skulle kunna vara en tillräckligt enkel och snabb metod att använda. Dessa instanser är dock mycket olika när det gäller typen av patienten med psykisk ohälsa, då patienter med mest akuta och svåra tillstånd rimligen finns på en avdelning. 11

12 Referenser 1. Beardslee WR, Gladstone TR, Wright EJ & Forbes P (2007). LongTerm Effects From a Randomized Trial of Two Public Health Preventive Interventions for Parental Depression. Journal of Family Psychology, 21(4): Solantaus T, Paavonen EJ, Toikka S & Punamäki RL (2010). Preventive interventions in families with parental depression: Children s psychosocial symptoms and prosocial behaviour. European Child and Adolescent Psychiatry, 19(12): Pihkala H (2011). Beardslees preventiva familjeintervention för barn till föräldrar med psykisk sjukdom. Svenska familjers erfarenheter. Avhandling, Umeå universitet. 4. Solantaus T (2006). Föra barnen på tal när en förälder har psykisk ohälsa. Manual och loggbok. THL, Finland (Institutet för hälsa och välfärd i Finland). 5. Söderblom B (2005). Barnet och förälderns depression behovet av förståelse, vikten av kommunikation. Barnet i en stödgruppsintervention med sin depressiva förälder. Magisteruppsats, Helsingfors universitet, Finland. 12

13 Syfte Första syftet med vårt projekt var att bredda utbudet av metoder och kunskap för att bemöta olika familjers och barns behov när en förälder har psykisk ohälsa, oavsett var i vårdkedjan föräldern söker hjälp. Det andra syftet var att utvärdera och jämföra metoderna FBT, Barnkraft och BFI genom en före och eftermätning samt att undersöka hur de tas emot av familjerna och om det är användbara metoder i de olika kontexter som projektet avsåg: vuxenpsykiatrisk öppenvård, vårdavdelning samt socialtjänst. Förutom det ville vi se vilken typ av andra insatser, utöver FBT, som behövs när en förälder är inlagd och hur metoderna mottas inom den slutna, psykiatriska vården. Således har projektet både ett utvärderings och implementeringssyfte när det gäller FBT och Barnkraft. Specifika frågeställningar 1. Förändras risk och skyddsfaktorer för barnen? Finns det skillnader mellan de tre metoderna? 2. Förändras barnens psykiska mående? Finns det skillnader mellan de tre metoderna? 3. Påverkas familjeklimat och föräldrars upplevelse av skuld och skam förknippade med den psykiska ohälsan i förhållande till barnen och föräldraskapet? Finns det skillnader mellan de tre metoderna? 4. Hur fungerar etablerandet av tre metoderna i de berörda verksamheterna? Hur upplevs de tre metoderna av barn, föräldrar och personal? 5. Vilken typ av andra samtal eller åtgärder förutom FBT behövs för att tillgodose barnens behov av stöd, råd och information när en förälder är inlagd pga psykisk ohälsa? 13

14 Genomförandet Aktiviteter i projektet Startseminarium för projektet Utbildning i Barnkraft och i Föra barnen på tal Forskning Tryckning av handböcker "Hur hjälper jag mitt barn" (1) och "Vad är det med våra föräldrar" (2). Handböckerna används vid interventionerna. Lokalt slutseminarium planeras till den 2/ Startseminarium Ett startseminarium för projektet hölls i december Till det inbjöds chefer och anställda från de organisationer som skulle delta i projektet, psykiatriska klinikerna och socialtjänsten i Skellefteå och Umeå. Under seminariet belystes barnperspektivet när en förälder i en familj har psykisk ohälsa och projektet presenterades. Syftet med seminariet var att öka medvetenheten om barnperspektivet i sig samt förankra projektet, både hos chefer och hos medarbetare. Utbildning i Barnkraft och Föra barnen på tal Barnkraft Personal från Socialtjänsten och vuxenpsykiatrin i Skellefteå och Umeå utbildades under 2013 i Barnkraft. Bitta Söderblom från Finland höll i utbildningen. Malin Rubensson och Maria Eliasson berättar om utbildningen: Vi gick barnkraftsutbildningen tillsammans med personal från Familjegården, socialtjänsten. Fem från Familjegården (Therese Lundberg socionom, Märtha Lundqvist behandlingsassistent, Åsa Östergård socionom, Mia Forsfjäll socionom, UllaBritt Degerman behandlingsassistent), två stycken från psykiatrins öppenvård (AnnBritt Olsson och Malin Rubensson), fyra stycken från beroendeenheten (Maria Eliasson, sjuksköterska, Anna.Karin Lindberg, skötare, Katarina Gustavsson sjuksköterska, Marie Sandström skötare) och två stycken från Umeå som jobbar på en familjecentral. Utbildningen bestod av fem hela teoridagar under vårterminen 2013 och fyra heldagar handledning under höstterminen Under handledningstiden, hösten 2013, påbörjade några av oss en Barnkraftsgrupp för föräldrar och barn där föräldrarna hade psykisk ohälsa. Vi var två ledare från psykiatrin i föräldragruppen och två ledare från Familjegården i barngruppen. Samarbetet gick lätt och naturligt. Personalen från Familjegården som har en lång erfarenhet av barngrupper utan föräldrar upplevde en stor skillnad när föräldrarna genomgick en liknande process av ökad förståelse för barnets situation som barnet fick i sin barngrupp. 14

15 Det som varit bra och som gett oss mycket är samarbetet med Familjegården. Utbyte av erfarenheter, komplettering av varandras kunskaper och att det finns en naturlig väg in till socialtjänsten har gjort vårt arbete lättare och roligare. Bitta har lång erfarenhet av Barnkraftsgrupper och är en kunnig, engagerad och inspirerande lärare som också är pedagogisk när hon lär ut. Under utbildningen gick Bitta grundligt igenom varje session och vi fick själva prova på olika moment och delar av sessioner, vilket var mycket lärorikt. Kursdagarna följde en tydligt återkommande struktur som även återfinns i Barnkraftträffarna vilket gjorde att vi fick en god inblick i hur träffarna utformas. Vi tror att det var bra att vi alla hade en utbildning i Beardslees familjeintervention innan vi gick utbildningen. Den grunden gjorde att det kändes naturligt för oss som gick barnkraftsutbildningen att även ha med föräldrarna. Metoden bygger på respekt gentemot barn och föräldrar, med tydliga influenser från Beardslees familjeintervention men effekten förstärks ytterligare av kraften av att vara i grupp med människor med liknande erfarenheter. Från vänster: Mia Forsfjäll (Familjegården i Skellefteå), AnnBritt Olsson (psykkliniken), Malin Rubensson (psykkliniken), UllaBritt Degerman (Familjegården), Marie Östlund (beroendeenheten), Märtha Lundqvist (Familjegården), Åsa Östergård (Familjegården) och Therese Lundberg (Familjegården) Föra barnen på tal Personal från sammanlagt tre psykiatriska avdelningar och en beroendeavdelning från både Skellefteå lasarett och Norrlands universitets sjukhus utbildades i barnperspektivet och FBT. Personalgrupperna gavs också regelbunden handledning. I Umeå pågick denna del av projektet under 2013 och i Skellefteå 2013/2014. I Umeå var det chefsgruppen som valde ut den avdelning som skulle delta. Det blev en avdelning där personalgruppen var sammansvetsad och hade kommit långt i annat utvecklingsarbete och läget på avdelningen var lugnt. Utbildningen gavs till hela personalgruppen där även avdelningschefen var med. 15

16 De som höll i utbildningarna var Mona Stenlund i Umeå och Maria Eliasson och Malin Rubensson i Skellefteå. I och med att Umeå låg före i tiden och vi såg att arbetet inte kom igång där valdes en annan strategi i Skellefteå. Istället för att utbilda hela personalgruppen som i Umeå, utbildades på varje avdelning några som ville få utbildningen och som var eller blev barnombud på sin avdelning. Totalt tio personer utbildades i Skellefteå. Referenser 1. Solantaus T & Ringbom A (2002). Hur hjälper jag mitt barn? Handbok för föräldrar med psykisk problem. Helsinki: Picascript. 2. Solantaus T & Ringbom A (2005). Vad är det med våra föräldrar? Handbok för barn och ungdomar som har en mamma eller pappa som har psykiska problem. Helsinki: Edita Prima. 16

17 Forskning Metoder för utvärdering Rekrytering av familjer BFI: Familjerna till utvärdering av BFI rekryterades från psykiatriska öppenvårdsmottagningar i Skellefteå och Umeå. Sammanlagt 11 familjer besvarade enkäterna före och efter BFI. En familj föll bort efter baslinjemätningen. Antalet familjer som inte tillfrågades till utvärderingen av BFI är sannolikt minst samma eller fler än de som tillfrågades, detta har vi som varit inblandade i projektet sett efteråt. Personalen har inte rapporterat dessa familjer och inte heller familjer som tackat nej till BFI. Vi hittade inte ett tillräckligt bra system och information för det. BK: Familjerna till utvärdering av BK rekryterades av Familjegårdens och psykiatrins öppenvårdspersonal i Skellefteå. Många familjer tillfrågades och många tackade nej. Fyra familjer, sammanlagt fyra föräldrar och fem barn deltog både i BK och i utvärderingen. I utvärdering av BK ingick också intervjuer med deltagande familjemedlemmar sex månader efter avslutad BKgrupp. FBT: Avdelningspersonal i Umeå och Skellefteå skulle ha rekryterat familjer till utvärdering av FBT, men det lyckades inte. I Umeå kom man inte igång att genomföra FBT, i Skellefteå tackade många föräldrar nej till den. De sex föräldrar som tackade ja tillfrågades inte till utvärdering med enkäter p.g.a. att personal tyckte att föräldrarna mådde för dåligt för det. På grund av att det ursprungliga upplägget inte fungerade, kompletterades denna del av projektet med intervjuer med avdelningspersonal och föräldrar som var eller nyligen varit inlagda, i samråd med Folkhälsomyndigheten. Mätinstrument Familjer som deltog i BFI och BK fyllde i följande instrument före och sex månader efter intervention. Exempel på varje enkättyp finns i bilaga 3. Av SDQ finns föräldraversionen, barnens frågor är de samma. Av enkäter för skydds och riskfaktorer finns föräldraversionen före intervention, frågorna efteråt och till barnen är de samma. Av föräldraenkäten finns versionen för patientföräldern efter BFI, frågorna efteråt är de samma som före + feedbackfrågorna, och frågorna till den andra föräldern och föräldrarna till BKföräldrarna är de samma. Barn från 11 år Enkät för skydds och riskfaktorer för barnet. Frågeställning 1: Förändras risk och skyddsfaktorer för barnen? Finns det skillnader mellan metoderna? Enkät som konstruerades av forskargruppen. Flervalsfrågor ställs om skolgång, fritid, kompisar, barnets ansvar hemma och för den sjuke föräldern och samtal inom familjen. 17

18 Livsstegen. Frågeställning 2: Förändras barnens psykiska mående? Finns det skillnader mellan metoderna? Livsstegen mäter livskvalitet och framtidshopp; barnet uppskattar sin livskvalitet på en skala från 110: nu, för ett år sedan och om ett år. SDQ (Strengths and Difficulties Questionnaire). Frågeställning 2. SDQ självrapport 1117 år, som mäter psykisk hälsa. Delskalor mäter svårigheter och styrkor inom följande områden: emotionella problem, hyperaktivitet och koncentration, beteendeproblem, kamratproblem och prosociala färdigheter. Den sistnämnda räknas inte i totalpoängen. SDQ är ett validerat instrument. Familjeklimat enligt Hanson. Frågeställning 3: Påverkas familjeklimatet? Man väljer ett antal ord som beskriver den egna familjens stämning. Fyra faktorer mäts: Närhet, distans, spontanitet och kaos. Spontanitet har man inte kunnat validera, svarsmönstren följer inga mönster och därför redovisar vi inte resultaten för Spontanitet. Feedback enkät efter BK. Frågeställning 4: Hur upplevs metoderna av barn. Alla barn fyllde i enkäten om hur de hade upplevt sitt deltagande i gruppen. Föräldrar Enkät för skydds och riskfaktorer för barnet. Frågeställning 1. Enkät om barnens riskoch skyddsfaktorer, samma frågor som i barnens enkät. SDQ föräldraversion (Strengths and Difficulties Questionnaire). Frågeställning 2. SDQ, föräldraversion för barn 417 år. Familjeklimat enligt Hanson. Frågeställning 3. Föräldraenkät. Frågeställning 4: Hur upplevs metoderna av föräldrarna? Enkät angående förälderns oro för barnet, om hur det är att prata om sjukdomen med den andra föräldern och barnet, hur föräldern uppskattar sin föräldrafunktion, om skuld och skamkänslor. I uppföljningsenkäten ställs även feedbackfrågor om hur interventionen upplevdes. Frågorna besvarades på en VASskala. Avdelningspersonal Personalenkät. Frågeställning 4: Hur upplevs metoderna av personal? I delprojektet om FBT fyllde personal i en enkät före och sex månader efter utbildning i barnperspektiv och FBT. Frågorna handlade om attityder och kunskap, tid och stöd för att kunna arbeta med uppmärksamma patienternas barn. Frågorna besvarades på en VASskala. Protokoll för inlagda föräldrar. Frågeställning 5: Vilken typ av andra samtal eller åtgärder förutom FBT behövs för att tillgodose barnens behov av stöd, råd och information när en förälder är inlagd p g a psykisk ohälsa? Uppföljning av inlagda föräldrar i slutenvårdsprojektet. Avdelningspersonalen fyllde i ett protokoll för varje förälder som var inlagd. Man fyllde i bl.a. vårdform, vårdtid, antal barn, familjekonstellation, samtalen som genomfördes om eller med patientens barn, vilka deltog, om man gjorde anmälan till Socialtjänst, om barnet hade några 18

19 pågående insatser, om personalen bedömde att man hade uppmärksammat barnets situation på ett tillfredställande sätt och om personalen hade känt sig bekväm med att arbeta med barnperspektivet. Statistik Enkätsvaren matades in i det statistiska programmet SPSS. Resultaten redovisas med beskrivande statistik och i vissa fall med jämförelse av medelvärden. Resultaten från protokollen från avdelningar sammanställs och beskrivs. Tre intervjustudier: 1. Avdelningspersonal, 2. Inlagda föräldrar och 3. Familjer som genomgått BK Alla tre nedanstående studier utgår ifrån frågeställning 4, hur metoderna och barnperspektivet upplevs av föräldrar, barn och personal. 1. Läkarkandidaten Gustav Kejving intervjuade avdelningspersonal både i Umeå och i Skellefteå under hösten Intervjuerna med personal handlade om hur det är att arbeta med barnperspektivet på en psykiatrisk avdelning. Avdelningscheferna rekryterade personal genom att informera om studien och frivilliga anmälde sig. Tio intervjuer genomfördes, spelades in och transkriberades av GK. För mer detaljer, se bilaga 1, artikel Förstärka barnperspektivet på en vuxenpsykiatrisk avdelning angeläget men svårt publicerad i Socialmedicinsk tidskrift Inlagda föräldrar intervjuades i Skellefteå av Malin Rubensson och Maria Eliasson. Dessa tog reda på med hjälp av avdelningspersonalen vilka av de inlagda hade minderåriga barn och tillfrågade föräldern antingen på avdelningen eller direkt efter utskrivning per telefon. Frågeområden var bl.a. följande: hur föräldern tänkte runt barnen vid inläggning, om barnens situation togs upp av personalen på avdelningen och hur det i så fall uppfattades av föräldern. Sammanlagt 15 intervjuer genomfördes, spelades in och transkriberades av sekreterare Petra Wallmark. Fem föräldrar tackade nej till att bli intervjuade, några gick inte att få tag i. Någon tackade ja men uteblev från intervjun. Under denna tid som föräldrar tillfrågades till intervjuerna, var åtta asylsökande föräldrar inlagda, men vi valde att inte tillfråga dem p.g.a. vi bedömde att intervju med tolk skulle vara för svårt att få till. 3. Alla familjer som deltog i BK hade tackat ja till att delta i forskningen vilket innebar även intervjuer efter sex månader. Ett barn tackade nej till att bli intervjuad. Alla förutom en intervju genomfördes och transkriberades av Bitta Söderblom. Totalt fyra föräldrar och fyra barn intervjuades. Se mer detaljerat bilaga 2, Intervjustudie om Barnkraft: Barn och föräldrar berättar. 19

20 Analys I alla tre studier användes kvalitativ innehållsanalys som analysmetod (1). Det innebar att intervjuerna lästes igenom noga flera gånger, textavsnitt som anknöt till intervjuernas frågeställning identifierades (meningsbärande enheter), kondenserades och kodades relaterad till liknande innehåll, vilket möjliggjorde att innehållet i intervjuerna kunde sorteras i kategorier. I studie 1 genomfördes analysen av Gustav Kejving, Mikael Sandlund och Heljä Pihkala, i studie 2 av Heljä Pihkala, Malin Rubensson och Maria Eliasson och i studie 3 av Bitta Söderblom och Heljä Pihkala. Referens 1. Graneheim UH & Lundman B (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24:

21 Resultat och diskussion Enkätstudie om Beardslees familjeintervention och Barnkraft Beskrivning av familjerna BFI. Elva familjer fullföljde både före och eftermätningen. I sex av dessa familjer bodde båda biologiska föräldrar med barnen och den andra föräldern deltog både i BFI och i utvärderingen. Patientföräldrarnas medelålder var 38 år och de andra föräldrarnas 43 år. Inga styvföräldrar deltog i studien. En av patientföräldrarna var man. Av 19 barn som var med i studien, var tio 11 år eller äldre och nio av dem svarade själva på enkäter. Åtta av barnen var pojkar, elva var flickor. Barnens medelålder var11 år. Fyra barn hade en ADHD eller autismspektrumdiagnos. Patientföräldrarnas diagnoser var ångest syndrom, depression, bipolärt syndrom, Aspergers syndrom/adhd, beroendesyndrom, i stort sett jämnt fördelade. Sex patientföräldrar var långtidssjukskrivna, arbetslösa eller hade sjukersättning. BK. Fyra mödrar och fem barn fullföljde enkäterna. Alla deltagande föräldrar var patientföräldrar, de var i åldrarna mellan 32 till 49 år. Av barnen var tre flickor och två pojkar. Barnen var i åldrarna 1011 år, bara ett barn fyllde i enkäter själv, det resultatet redovisas inte. P.g.a. det låga antalet deltagare beskrivs av integritetsskäl inte familjerna mer detaljerat. Enkätresultaten BFI. Sammanfattningsvis visade resultaten att BFI togs väl mot av familjerna enligt föräldrarna. Bl.a. skattades personalens bemötande högt, liksom BFI som helhet för barnen och föräldrarna. Föräldrarnas skattning av hur det är att prata med barnet om sjukdomen före och efter BFI förändrades till det lättare och föräldrarnas oro för barnens mående minskade statistiskt signifikant. Dessutom minskade kaos i familjerna statistiskt signifikant enligt patientföräldrarnas skattning i Familjeklimat (medelvärdet minskade från 1,4 till 0,5, p=0,03). För övrigt sågs små positiva förändringar i de olika skattningarna före och efter BFI, se tabellerna 1 och 2 för detaljerade resultat. I tabell 1 redovisas patientföräldrarnas och de andra föräldrarnas resultat tillsammans p.g.a. att skillnaderna inte var stora mellan grupperna. Även resultat av föräldrarna i BK redovisas i både i tabell 1 och 2. Enkäterna finns i bilaga 3. I den egenkonstruerade enkäten om risk och skyddsfaktorer ställdes också frågor om hur ofta man pratar inom familjen om förälderns sjukdom och andra områden i barnets liv. Dessa siffror är svåra att redovisa i en tabell. För BFI:s del blev det ingen förändring i detta. BK. P.g.a. att antalet deltagare var lågt, kunde inte statistisk signifikans räknas på skillnaderna före och efter BK. Allmänt var föräldrarnas skattningar mycket likt de från BFI. Det kan dock lyftas fram att skamkänslor upplevdes att minska betydligt efter BK, jämfört med nästan ingen förändring hos föräldrarna som genomgått BFI. Samtal inom familjen, se sista stycket under BFI, såg ut att öka enligt föräldrarnas skattning. I barnens feedback av BK skattade barnen högt den allmänna nöjdheten med BK: de hade trivts bra i gruppen och med ledarna, de hade lärt sig om förälderns sjukdom och 21

22 gruppen hade varit till hjälp för dem och föräldrarna. Dessa resultat var mycket likt det som barnen berättade i intervjuerna. Tolkning av de olika värdena i tabellerna Tabell 1: Frågor 112: svar på en skala 010. Ju större värde, desto bättre, förutom i frågorna 46 tvärtom. Frågor 1316: upplevd påverkan som skattades vid uppföljning. Värden 0 4,9 innebär upplevd negativ påverkan, värdet 5 ingen upplevd påverkan och värden 5,1 10 innebär upplevd positiv påverkan. Frågor 1719: beräknade index utifrån svaren i enkäten Familjeklimat, på tre olika aspekter i familjeklimatet: närhet, distans och kaos. I ickekliniska grupper (normalpopulation) var medelvärdet för närhet 2,2; för distans 0,3; för kaos 0,2, räknat på grupper av vuxna och barn. I psykiatriska grupper (främst barnpsykiatriska) var motsvarande värden 1,3; 0,5 och 1,1, räknat på familjegrupper. För gruppen kliniska barn (i familjer i behandling inom psykiatrin och socialtjänsten) var medelvärden för närhet1,6; för distans 0,5 och för kaos 0,9. Tabell 2: Frågor 12: SDQ föräldraskattning: på totalskalan är genomsnittsområdet (det normala området för sammanlagda emotionella och beteendeproblem) 013 poäng enligt den ursprungliga engelska normeringen. För svenska förhållanden föreslogs gränsen vara 11 poäng i en studie, 14 i en annan, beroende på vilka krav för specificitet och sensitivitet man ställer. För en svensk normalpopulation var medelvärdet 6 poäng, för en barnpsykiatrisk population 17 poäng. För föräldraskattning av delskalan emotionella problem är genomsnittsområdet 03 poäng enligt den ursprungliga normeringen. För en svensk normalpopulation var medelvärdet 1,9 poäng, för en barnpsykiatrisk population 4,8 poäng. Barnens självskattning: på totalskalan är genomsnittsområdet 014 poäng enligt den ursprungliga engelska normeringen och 04 poäng för delskalan emotionella problem. Fråga 3: Index på skyddsfaktorer räknat på svar från den egenkonstruerade enkäten, inom områden skola, fritidsintressen, kompisar och hur barnet håller koll på sin förälder med psykisk ohälsa. Ju högre siffra, desto starkare skyddsfaktorer. Frågor 46: Livsstegen. Medelvärden för en grupp av svenska låg och mellanstadieelever var för nuet 8,2; för 1 år sedan 7,4 och för om ett år 8,6. Frågor 79: Familjeklimat, se under Tabell 1, frågor

23 Tabell 1. Föräldrarnas enkäter BFI (n=17) BK (n=4) ** * Skuldkänslor för barnen före efter Skamkänslor för sjukdom före efter Bemötande Fick säga allt i samtal med barn Fick säga allt i samtal utan barn Helhet för föräldern själv Helhet för partner Helhet för barnen Påverkan på eget mående Påverkan på tron på barnens framtid Påverkan på tron på familjens framtid Påverkan på tron på egen framtid Familjeklimat närhet före efter (hela familjen före efter) ( ) Familjeklimat distans före efter (hela familjen före efter) ( ) Familjeklimat kaos före efter (hela familjen före efter) ( ) Prata om sjukdomen med andra föräldern före efter 2. Prata om sjukdomen med barnen före efter 3. Fungera som förälder före efter 4. Oro för barnen före efter ** p<0.01 * p<

24 Tabell 2. Barnens enkäter barnen själva och föräldrarnas skattning BFI barnens egen skattning (n=9) 1. SDQ total före efter BFI föräldrarnas skattning (n=19) BK föräldrarnas skattning (n=5) SDQ emotionella problem före efter Index på skyddsfaktorer före efter Livsstegen nuet före efter Livsstegen för 1 år sedan före efter Livsstegen om ett år före efter Familjeklimat närhet före efter Familjeklimat närhet före efter Familjeklimat kaos före efter

25 Diskussion Sammantaget sågs små förändringar åt det positiva hållet i mätningar sex månader efter båda interventionerna jämfört med mätningarna före. Antalet deltagare var låga i båda grupperna så ingen statistisk jämförelse mellan grupperna kunde göras. I BFI gruppen kunde medelvärden jämföras och ett par signifikanta skillnader fanns i föräldraenkäten: att prata med barnen om sjukdomen blev lättare och oron för barnen minskade. Dessutom blev kaos i familjen mindre enligt patientföräldrarna i Familjeklimat. Medelpoängen i SDQ för delskalan Emotionella problem i både föräldrarnas och barnens skattning minskade från lätt förhöjda till normalområdet. Båda metoderna togs väl mot av familjerna enligt föräldrarnas skattning och BK även enligt barnens feedback. Minskade skamkänslor upplevdes av föräldrarna i BK, vilket kan vara uttryck för att föräldrarna fick träffa andra i samma situation, med andra ord kamratstödet kan ha minskat självstigmatiseringen. Vi kan konstatera att metoderna inte orsakar skada för familjerna, vilket är mycket viktigt när det gäller preventivt arbete. Den allmänna tillfredställelsen med och upplevda effekter av BFI var likvärdiga med en tidigare svensk enkätstudie av BFI (1). Således: trots att interventionerna uppskattades och upplevdes att ge positiva effekter enligt föräldrarnas skattning, kunde inte så stora skillnader fångas med enkäterna. Det låga antalet deltagare är förstås en anledning och någon egentlig jämförelse mellan grupperna kunde inte göras. Man kan också ifrågasätta, om dessa instrument kan fånga de förändringarna och processerna i familjerna som interventionerna syftar till. Resultaten från intervjuerna av BKfamiljerna tyder ju på förändringar i familjernas och barnens vardag: öppenhet och välmående ökade i familjerna enligt både föräldrar och barn. Barnens mående. Vid jämförelse av de genomsnittliga normalområdena för SDQ med motsvarande värden i vårt material, kan vi se att barnen visade ganska mycket symtom och svårigheter. De fick poäng både i totalskalan och i delskalan. Emotionella problem mittemellan den barnpsykiatriska gruppen och normalpopulationen (2). För BFIgruppen låg poängen för Emotionella problem över det genomsnittliga området både i barnens egen och i föräldrarnas skattning före BFI. De fick något högre poäng än barnen i Tytti Solantaus finska RCTstudie (3). Detta kan delvis förklaras med att vi hade med barn som hade egna diagnoser, vilket inte var fallet i Solantaus studie. Vårt material är ett helt kliniskt material d.v.s. alla familjer och barn som tackade ja till forskningen inkluderas, oavsett förälderns diagnos och om barnen hade egen diagnos. Barnens diagnoser förklarar dock inte de höga poängen i delskalan Emotionella problem. I Familjeklimat ligger föräldrarnas skattning före interventionerna ganska nära de barnpsykiatriska familjernas skattning men närmar sig normalpopulationens värden efteråt (4). Barnen i vårt material skattar familjeklimatet som bättre än föräldrarna och även bättre än barnen i de kliniska grupperna. Det blir ingen förändring mellan före och eftermätningarna för barnen. I Livsstegen skattar barnen i vårt material lägre än de svenska skolbarnen före BFI, d.v.s. de upplever lägre livskvalitet och mindre optimism (5). Efter BFI har de höjt sin skattning om framtiden till 25

26 samma nivå som genomsnittet för skolbarnsgrupperna. I Annemi Skerfvings studie (6) om stödgrupper för barn vars föräldrar har olika typer av problem, skattade barnen på ett liknande sätt som barnen i vårt material: medelvärden för skattningen om framtiden höjdes från 7,8 till 8,8 (8,3 8,6 i vårt material). Detta indikerar på att barn i familjer, där en förälder har psykisk ohälsa och behandlas inom psykiatrin, mår psykiskt sämre och har sämre livskvalitet än barn i genomsnitt i familjer utan psykisk ohälsa, vilket är förenligt med forskningen på området (7). I vårt material ser vi små positiva förändringar för barnens del. I metoderna BFI och BK blir barnen dessutom delaktiga och hörda själva, vilket ökar chansen att deras behov av vidare stödinsatser blir uppmärksammade. Referenser 1. Pihkala H, Cederström A & Sandlund M (2010). Beardslee s preventive family intervention for children of mentally ill parents a Swedish national survey. International Journal of Mental Health Promotion, 12(1): Malmberg M, Rydell AM & Smedje H (2003).Validity of the Swedish version of the Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQSwe). Nordic Journal of Psychiatry, 57(5): Solantaus T, Paavonen EJ, Toikka S & Punamäki RL (2010). Preventive interventions in families with parental depression: Children s psychosocial symptoms and prosocial behaviour. European Child and Adolescent Psychiatry, 19(12): Söderlind M & Johnsson B (2004). Familjeklimat, en validering. Cuppsats, Lunds universitet, Socialhögskolan. 5. Nagy E (2004). Barns känsla av sammanhang, en valideringsstudie av BarnKASAM i årskurserna 16 (ålder 7 12 år). Magisteruppsats, Lunds universitet, Socialhögskolan. 6. Skerfving A (2009). Utvärdering av barngruppsverksamhet ett metodutvecklingsprojekt. Regionförbundet, Uppsala län. 7. Socialstyrelsen (2013). Barn som anhöriga. Konsekvenser och behov när föräldrar har allvarliga svårigheter, eller avlider. Artikelnr

27 Intervjuer med familjer som genomgått Barnkraft Detta är en kort sammanfattning av resultaten, för mer detaljer, se Bitta Söderbloms intervjustudie, bilaga 2 I analysen av intervjuerna framkom fyra kategorier vilka i sin tur alla byggdes upp av tre till fyra underkategorier. Känslan av trygghet var det övergripande temat eftersom trygghetskänsla gick som en röd tråd genom flera av kategorierna och underkategorierna. 1. För barnens skull Förståelse för barnens perspektiv Trygghet som förälder 2. I samma båt Det finns andra, man är inte ensam Normalisering Trygghet med varandra Interaktion likar emellan 3. Genomförbarhet Risk för skada Ändamålsenlighet Några reflektioner kring metod och upplägg 4. Med facit i hand Ökad känsla av trygghet Att må bättre Förändrade interaktionsmönster För barnens skull Kategorin beskriver förälderns motiv till att delta i Barnkraft. Flertalet föräldrar hade egna erfarenheter av att ha vuxit upp med en belastad förälder. Föräldrarna hade insikt om att det egna måendet kan påverka barnens välbefinnande och uttryckte oro för att ha skadat barnet/barnen. Förälder: Mycket är ju att man är rädd att man ska göra sina barn olyckliga å de är ju svårt att leva med. Att vara barn till en med psykisk ohälsa är ju inte alltid det lättaste. Alla föräldrarna betonade betydelsen av att avlasta barnen skuld för deras eget mående. Att känna trygghet i föräldraskapet och våga be om hjälp var en förutsättning för deltagandet. I samma båt Denna kategori beskriver samhörighetens stora betydelse för den positiva upplevelsen av deltagandet. Att få träffa andra som mött liknande utmaningar i vardagen fick deltagarna att känna sig trygga med varandra och det underlättade även samspelet. Barn: Jag fick träffa väldigt många barn å deras mammor å, deras mammor har ju också samma sjukdom som min mamma. För föräldrarna föreföll deltagandet normalisera den egna situationen och lyfta fram det faktum att det finns många som bär på olika belastningar. Möjligheten att samtala med gelikar konkretiserade den omständigheten att vem som helst kan drabbas. Teman om skuld, skam och att bli accepterad som den man är flätades in i reflektionerna. I mötet med de andra med liknande erfarenheter skapades en känsla av trygghet. Stämningen i grupperna var hjärtlig och öppen, man behövde inte dölja något, man kunde lita på de andra. Tillit, respekt och förståelse rådde mellan deltagarna. Barn: Jag var nog inte rädd att jag skulle ha sagt fel eller så, att de skulle ha skrattat åt mig. Jag kunde lita på dem. 27

28 Genomförbarhet Denna kategori beskriver barnens och föräldrarnas generella upplevelser av sitt deltagande i Barnkraft och deras tankar kring metoden och dess ändamålsenlighet. Generellt kan man konstatera att föräldrarna och barnen trivdes väl i processen, uppskattade samtalen kring de olika temana och samspelet med sina gelikar. Att sitta med i en stödgrupp, att ta sig an teman som berör sensitiva livsområden kan ändå bli tungt och påverka såväl barns som föräldrars mående på ett negativt sätt, åtminstone tillfälligt. Barn: När vi pratade om något jobbigt eller när vi gjorde nåt jobbigt så blev det svårt Samma barn fortsätter med att konstatera: Barn: Man kände sig ofta mycket bättre när man kom hem. Man har fått prata ur sig det som känts tråkigt inne Barnen konstaterade att många barn skulle gilla att delta för man gjorde roliga saker och fick fika. Alla aktiviteter uppskattades (bl a väderkort, berömlappar, övningar, uppgifter, lekar och Hejdå kex). Det hade varit kul att träffa andra barn med liknande erfarenhet och att få prata med dem om egna erfarenheter av föräldrarnas ohälsa. Att få veta hur andra föräldrar har det och mår visade sig också vara betydelsefullt. En aspekt som lyftes fram i anslutning till deltagandet var vikten av att upprätthålla en dialog med de hjälpsökande familjerna även under väntan på att gruppen startar. Familjernas stödbehov skall tas på allvar. Föräldrarna berättade huvudsakligen öppet för barnen om orsaken till deltagandet, d.v.s. de hade nämnt sin egen sjukdom och satt ord på att gruppen riktade sig till barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Förälder: Jag sa att det finns en grupp där vi kan vara med å där du kommer att träffa barn som har mammor som har samma sjuka å då får du kanske höra vad dom har varit med om och du får berätta vad du har varit med om. Att föräldrarna gav barnen tillåtelse att berätta om egna upplevelser blev en trygghet för barnen. Det fanns stor variation i barnens förståelse av sin förälders psykiska ohälsa vid tidpunkten för gruppdeltagandet. Något barn hade ingen kännedom om saken före gruppstart medan ett annat barn sedan länge kände till att föräldern var sjuk. Föräldrarna betonade värdet av att ha fått göra Barnkraft tillsammans med barnen. Även de gemensamma gruppträffarna uppskattades. Frågetimmen (7. träffen i Barnkraft) upplevdes av föräldrarna som väldigt betydelsefull om än känslomässigt tuffa. Föräldrarna reflekterade över tidpunkten för deltagandet. De betonade att man måste må tillräckligt bra för att delta, annars orkar man inte hantera det som kommer fram och kan tryckas ner. Att må tillräckligt bra kunde även innebära att man sökte stöd för barnet på eget initiativ. Med facit i hand Kategorin beskriver de upplevda effekterna av deltagandet i Barnkraft. Föräldrarna skildrade en ny sensitivitet för barnets behov och tankar, att de blev bättre på att se barnet och försöka förstå det 28

29 som rör sig i dess sinne. Barnen i sin tur skildrade ett större lugn och, i många fall, ett nytt förhållningssätt till förälderns ohälsa. Föräldrarna beskrev en ökad tilltro till sig själv som förälder. Deltagandet gav bekräftelse för det man stod för som förälder, gav en mer skinn på näsan och man stod mer rakryggad som förälder. Härtill fick man insikt om vad man som förälder kan säga till barnet och prata om, t.ex. om det egna måendet. Föräldrar beskrev ett stärkt självförtroende hos barnen, ökad självständighet och mod att släppa taget, vilket kunde tyda på en ökad trygghet i tillvaron för dem. Barnen lärde sig att förstå vad psykisk ohälsa kunde innebära, t.ex. symtomen och vad de kan få för konsekvenser i vardagen. I barnens ögon föreföll föräldrarna att må bättre. Föräldrarna var mindre sura, ledsna och arga och istället mera glada, pigga och lugna. Barn: Det blev inte jobbigare för mamma utan bara bättre hon fick prata med dom som gick där på Barnkraft. Även föräldrarna tycktes märka att barnen mådde bättre, speciellt tydligt blev det ifall de varit bekymrade före gruppen. Även barnen beskrev, att det blev lättare då man fick prata med andra om hur man har det. Även om det kunde vara jobbigt att prata om svåra saker så kände man sig bättre efteråt. Barnen upplevde det lättare att vara med föräldern och att prata om sjukdomen med denna efter Barnkraft. Föräldrarna beskrev att barnen börjat fråga mer om förälderns sjukdom och att de upplevde det lättare att gemensamt samtala om den. Detta avlastade föräldrarna. En förälder beskrev hur barnet börjat ta mer plats och göra sig mer hörd. Såväl barn som föräldrar beskrev att bråken lugnat sig och att grälen inte längre upplevdes lika skrämmande. 29