Swedish education material package-

Transkript

1 Swedish education material package- Lätt version: I denna version är kompediumen kortfattade och lättlästa. Utbildningspaketet finns även i en annan mer omfattande version. Ett nationellt utbildningspaket som består av fyra kompendier och fyra power-point-presentationer. Kompendierna är sammanfogade i detta dokument medan PPT-presentationerna föreligger som separata filer, Mark, Grot, Aska och Askstabilisering. Kompendier: Kort om mark... 2 Från GROT till aska-lite om vad som händer vid ett värmeverk... 6 Lite om aska- innehåll och härdning Kort om GROT-uttag och Askåterföring... 14

2 Kort om mark Vad är mark? Har du tänkt på vad mark egentligen är och hur den fungerar? Kanske inte så mycket? Svart, grått, brunt, fuktigt eller torrt, fastnar det under våra fötter och kommer förr eller senare in med skorna på golvet. Marken består av en blandning av berg som krossats till mindre korn (som sten, grus, sand, mo, mjäla och lera) och förmultnade växter och djur. Mellan detta finns små hålrum. De är fyllda med vatten och luft. I hålrummen finns även levande rötter, markdjur som daggmaskar och skalbaggar, samt bakterier och svampar (Fig 1). Sandkorn Förmultnade växtoch djurdelar Luft Vatten Figur 1. Marken består av krossat berg blandat med förmultnade döda växter och djurdelar. I hålen mellan dessa finns vatten och luft. Där finns även rötter och djur som lever i marken.. Olika marker innehåller olika mycket av t ex sten,grus, sand, lera och förmultnade växtrester. Hur mycket det finns av t ex sand och lera har stor betydelse för markens egenskaper. För att på ett enkelt sätt kunna beskriva en marks egenskaper delar man därför in marken i olika grupper. Om de innehåller mycket förmultnade växt- och djurdelar kallas de torvjordar. Om de till största delen består av krossat berg kallas de mineraljordar. Även mineraljordarna indelas i olika grupper. Ett exempel är sediment, som t ex bara innehåller sand. Ett annat exempel är morän som innehåller en blandning av sten, grus, sand, mo, mjäla och lera. Morän är den vanligaste typen av mark i Sverige. Hur många stora och små korn som det finns i en mark är viktigt för markens egenskaper. Ju mindre kornen är och ju mer förmultnat material marken innehåller, desto mer vatten och näring kan marken hålla. Ju mindre kornen är desto lättare kan även näring frigöras från dem. Kort sammanfattat innebär det att ju fler små korn som finns i en mark, desto bördigare kan 2

3 en mark vara. Marken kan även klara av försurning bättre. Vi berättar mer om detta lite senare. Inte bara markens beståndsdelar har betydelse för dess egenskaper. Beroende på hur marken påverkas av omgivningen utvecklar den också olika egenskaper. Exempel på vad som kan påverka marken är: klimat (temperatur och nederbörd) läget i terrängen (sluttning eller plan, höjd över havet) mängd och typ av korn (sand, mo mjäla och lera) växter och djur (barrskog eller åkermark) människor (plöjning, försurande utsläpp) tid (markens ålder) Beroende på detta får man vanligen ett annat utseende på en skogsmark än på en åkermark (Fig 2). Många skogsmarker som är bevuxna med barrskog utvecklar något som kallas podsol, medan åkermarkerna vanligen är brunjordar. Mårlager/ Humuslager Skogsmark Åkermark Blekjord Matjord Rostjord Opåverkat material Alv Berggrund Figur 2. I skogsmark kallas jordmånen podsol och i åkermark brunjord. I en podsol är marken uppdelad i lager som alla är mycket olika (Fig 2). Överst kommer mårlagret, även kallat humuslagret. Det består till största del av förmultnade växtdelar. Sedan kommer ett gråvitt lager som kallas blekjord. Den består till största delen av ren sand. Därefter följer ett rostfärgat lager som kallas rostjord. Färgen har den eftersom den innehåller mycket järn. Längst ned, innan berggrunden finner man det som ännu inte blivit påverkad av t ex växter och djur. Det lagret kallar man opåverkat material. Åkermarken kallas vanligen brunjord. Där ser man vanligen inte några tydliga lager. En viktig orsak till det är att man i åkermark har daggmaskar som blandar om. De finns vanligen inte i skogsmark eftersom den ofta är surare. Dessutom blandar vi om åkermarken då vi brukar den, t ex plöjer och harvar. 3

4 Markens näringsförråd Man kan dela in markens näringsförråd i tre olika delar. Det minsta förrådet är den näring som finns i markens vatten. Denna del kan växterna lättast ta upp. En något större förråd finns löst bundet i marken. Den här näringen kan lätt bli tillgäng för växterna. Det största förrådet av näring finns inne i sten, grus, sand, mo, mjäla och lera samt inne i döda växt- och djurdelar. Den näring som finns bundet inne i t ex ett sandkorn kan frigöras och blir tillgänglig för växterna genom vittring. Ett vanligt sätt är att sura ämnen påverkar sandkornet så att näringen frigörs. Växlingar mellan frost och tö kan också göra att näring sprängs loss från t ex sandkornen. Den näring som finns inne i djur- och växtdelar frigörs då dessa förmultnar. Man kan beskriva detta i olika steg. Först kommer större markdjur som maskar, hoppstjärtar och kvalster. De sönderdelar, t ex ett nedfallet blad, till mindre bitar. Detta gör att bakterier och svampar lättare kan börja att äta på bladet. Svamparna och bakterierna sönderdelar bladet ytterligare och med tiden frigörs näringen i bladet till marken. De vanligaste näringsämnena är kalium, kalcium, magnesium, natrium och mangan. De här näringsämnena har även kalkverkan och är därför viktiga för att motverka försurning av marken. De sura ämnena är väte och aluminium. För att se om en mark är sur mäter man ph. Om ph är lågt är marken sur. Näringsbalansen Växterna påverkar marken när de tar upp näring och vatten. När t ex ett träd tar upp ett näringsämne släpper det antingen ut ett surt eller ett kalkverkande ämnen. Vad trädet släpper ut beror på vilket näringsämne det tagit upp. Orsaken är att trädet måste behålla en balans i roten. Ett träd släpper oftast ut fler sura än kalkverkande ämnen då det växter. Man kan därför säga att trädens tillväxt försurar marken. I en urskog är denna försurning inget problem. Den näringen som trädet tagit upp frigörs på nytt då stammar, grenar och barr faller till marken och förmultnar. Problemen uppstår då man avverkar och tar ut stockar och GROT (GRenar Och Toppar). Genom att göra detta för man bort den näring som skulle frigjorts om man lämnat kvar träden att förmultna. Modernt skogsbruk bidrar därför till en förlust av näring (Fig 3). Eftersom de näringsämnena som förloras har kalkverkan i marken innebär förlusten av näring att marken försuras. Marken kan själv motverka en del av denna förlust genom vittring. Problemet är att man idag inte vet hur stor vittringen är och om den kan täcka förlusten av näring som sker då man tar ut stamved och GROT. Det är inte bara vittringen som tillför marken ny näring. Nedfallet av näringsämnen från luften är också viktigt. En del av denna näring kommer från havet. Svavel och kväve från förbränning av fossila bränslen faller också ned på marken. De är också viktiga näringsämnen men bidrar tyvärr till försurningen. Marken påverkar det vatten som rinner igenom den och vidare ut till sjöar och vattendrag. Försuras marken påverkas vattnet. Försurning av marken medför att marken kan förlora näring genom läckage. Vattnet som rinner från marken till sjöar och vattendrag blir också surt och kan innehålla giftigt aluminium. Detta kan ge upphov till skador på djur och växter där. Till exempel kan mört och öring inte föröka sig om vattnet är surt och giftigt. 4

5 Nedfall Skörd Vittring Läckage Figur 3. Näring förs bort från marken via skörd av stamved och GROT, samt då näringen läcker ut från marken. Näring tillförs via nedfall och vittring. Om bortförseln av näring inte är lika stor som tillförseln får man en näringsobalans och därmed en försurning. Sammanfattning På lång sikt har man balans i marken om: Trädupptag + Läckage = Nedfall + Vittring (Fig 3) Om man inte har balans mellan dessa får man försurning. Det innebär: 1: att andelen sura ämnen i marken ökar, d v s ph sjunker. 2: att man förlorar kalkverkande näringsämnen från marken. 5

6 Från GROT till aska -lite om vad som händer vid ett värmeverk. 6

7 Bakgrund I dag får vi lika mycket energi av bränsle från skogen och pappersmassaindustrin som vi får via vattenkraft. De viktigaste energikällorna är annars olja och kärnkraft. Om vi skall minska användningen av olja och kärnkraft måste vi öka användningen av andra energikällor som t ex trädbränsle från skogen. När man eldar bränsle från skogen, t ex GROT (GRenar Och Toppar), får man kvar aska. Den innehåller den näring som från början fanns i GROTen. Om askan är bra kan man sprida den på marken i skogen igen. Värmeverken är viktiga i detta sammanhang. Dels använder många av dem GROT för att utvinna energi och dels producerar de aska. I detta häfte kommer vi att berätta hur ett värmeverk kan fungera, från det att man lastar av GROT tills det att man för ut askan för att härda den. Från avlastning till eldning av GROT GROT består oftast av bark, grenar, kvistar och barr av gran och tall. GROT som lämnats efter avverkning i skogen körs med lastbilar i containrar till värmeverket. Där väger man först lasten och sedan tippar man av den (Fig 1). Större pinnar sållas bort och en magnet tar bort skrot som kan finnas med. Om GROTen inte behövs med det samma, för man den till ett lager. På vissa värmeverk torkar man GROTen innan man eldar det. Det innebär att man värmer upp GROTen så att en del av vattnet försvinner. Sedan för man GROTen vidare till pannan där den eldas upp och man får energi, som t ex kan användas till fjärrvärme. Det finns olika typer av pannor. De vanligaste pannorna för förbränning av bränslen som GROT, är rosterpannor och CFB-pannor (pannor med Cirkulerande Fluidiserande Bädd). Rosterpannan (roster = galler där man eldar bränslet) liknar en villapanna. Bränslet förs in i pannan på ett galler där det först torkas, sedan fattar eld och brinner upp. I vissa av dessa pannor matas askan också ut ur pannan via gallret. De här pannorna kräver att bränslet brinner bra och att man tillför tillräckligt med luft, för att inte utsläppen av giftiga ämnen skall bli för högt. De här pannorna behöver därför övervakas noggrant. I CFB-pannor virvlar bränslet tillsammans med sand omkring inne i pannan när det eldas upp. Det gör att temperaturen inte varierar så mycket. Man behöver därför inte ha lika bra kvalitet på bränslet i dessa pannor som i rosterpannor. Spread stoker är ytterligare en typ av panna. Där blåser man in bränslet i pannan ovanifrån. En stor del av bränslet brinner sedan svävande i pannan. Den aska som bildas matas ut via ett galler i botten på samma sätt som för en rosterpanna. En Spread stoker ger en högre effekt jämfört med en rosterpanna. Flygaska och bottenaska Vid förbränning bildas det rökgas som innehåller sura ämnen, aska, tjära, och metaller t ex kvicksilver, mm. Därför måste man rena rökgasen innan man släpper ut den i luften genom 7

8 skorstenen. Det gör man med olika typer av filter. Dessutom kan man spruta in olika ämnen i röken, som omvandlar vissa farliga ämnen till ofarliga ämnen. Den aska som man får ut från filtren som renar rökgasen kallar man flygaska. Den aska som matas ut ur pannan kallar man bottenaska. Hur mycket flygaska och bottenaska som man får varierar mycket mellan olika värmeverk och mellan olika pannor. Oftast får man mer flygaska och mindre bottenaska i en CFB-panna. I en rosterpanna får man vanligen mer bottenaska än flygaska. Bottenaskan från CFB-pannor sprids inte på skogsmark eftersom den innehåller mycket sand. I stället är flygaskan från CFB-pannor bra att sprida. Samma sak gäller för Spread stoker - pannor. Hos rosterpannor däremot, är det bottenaskan som är bäst att sprida. Figur 1. GROT lastas av i mottagningsfickan. Därefter krossas det och via magnetavskiljaren förs vidare till lagret. Under den fuktigare perioden av året torkas GROT innan det förbränns i pannan. Bottenaskan förs ut från botten av pannan medan flygaskan avskiljs vid rökgasreningen (Johnsson, Borås Energi 2004). Hantering av askan Askan matas ut på olika sätt vid olika värmeverk. För att askan inte skall damma, eller riskera att fatta eld, kan man välja att blanda in vatten i samband med utmatningen av askan ur pannan. 8

9 Beroende på vad som har eldats och vilken typ av aska som det är, hanterar man också askorna olika. Bottenaskor med mycket sand i kan t e x användas för att täcka tippar eller som fyllnadsmassa då man bygger vägar. Flygaskor från eldning av avfall innehåller ofta mycket gifter. De behandlas på ett sådant sätt att inga farliga ämnen kan lakas ut och läggs på tippen. Den aska som bildas vid förbränning av skogsbränsle, som t ex GROT, innehåller kalk och mycket av den näring som från början fanns i GROTen. Det gör att man kan sprida den i skogsmark för att minska försurningen. För att få sprida en aska, måste den göras långsamlöslig. Detta gör man genom att blanda askan med vatten så att den härdar (läs mer om detta i häftet om askor). Den måste även innehålla en viss mängd näring och inte för mycket giftiga ämnen. Därför kontrollerar man mängden näring och giftiga ämnen i askan med jämna mellanrum genom laboratorieanalyser. När man skall härda en aska är det viktigt att marken under är tät, exempelvis asfalterad, så att inte olika ämnen från askan kan rinna ner i marken och vattnet. Man måste även kunna kontrollera vattnet som rinner därifrån. Det är också bra om det finns ett tak på platsen eftersom askor som har härdat är känsliga för vatten. Många värmeverk har avtal med entreprenörer. De sköter frakten av askan från värmeverket till platsen där man härdar askan. Ofta sköter de även härdningen och transporten av den härdade askan till den som sprider askan i skogen. Kontroll De största värmeverken måste ha tillstånd av miljödomstolen för sin verksamhet. De mellanstora verken måste ha tillstånd av länsstyrelsen och de minsta måste göra en anmälan till kommunens miljönämnd. I ett tillstånd till ett värmeverk kan man skriva hur verket skall hantera sitt avfall. Man kan t ex skriva att: askan skall i möjligaste mån spridas på skogsmark. I tillståndet står det även vad värmeverket får elda och hur de skall elda sitt bränsle. Länsstyrelsen ger även tillstånd till de avfallsanläggningar, där man lägger aska som inte kan användas på något annat sätt. Länsstyrelsen kontrollerar även att avfallsanläggningarna sköts på ett bra sätt. Aska som man lägger på tippen måste man oftast betala en avgift för. Dessutom måste man betala ca 370 kr/ton i skatt för den. För platser där man återvinner eller på något sätt använder mer än ton avfall per år måste man enligt lagen ha tillstånd. Detta gäller därför även för platser där man härdar aska som skall spridas, eftersom aska än så länge betraktas som avfall. Länsstyrelsen kontrollerar flera av de här anläggningarna. Om man använder mindre mänger avfall måste man anmäla det till kommunen. När man ger tillstånd till detta tittar man på hur anläggningen kommer att påverka den miljö som finns runt omkring. Varje år måste värmeverken skriftligt redovisa till Länsstyrelsen eller kommunen vad de gör och vilken miljöpåverkan deras verksamhet ger upphov till. Denna skrift kallas för en miljörapport. I miljörapporten står det vilka ämnen och hur mycket av dem som värmeverket släpper ut eller producerar varje år. Dessa är till största delen aska och rökgas 9

10 Lite om aska - innehåll och härdning 10

11 Bakgrund Vid all förbränning av skogsbränsle, bildas det aska. Den består till största del av de ämnen som från början fanns i bränslet. Om askan kommer från rena skogsbränslen, och innehåller en viss mängd näring och inte för mycket tungmetaller, får man sprida den på skogsmark. Det är inte bra att sprida helt färsk aska eftersom den löser upp sig för snabbt och kan skada marken och växterna. Dessutom dammar den då man hanterar den. Därför måste man göra askan mindre löslig och frätande genom att härda den. Det betyder att man först blandar den med vatten och därefter ser till att askan bildar små, hårt sammanpressade korn. Det finns flera metoder för att få askan att bilda små korn: t ex självhärdning, granulering, kompaktering och pelletering. I den följande texten kommer vi att berätta mer om vad aska består av och hur man gör för att härda den. Askans innehåll Askan som blir kvar efter förbränning av t ex GROT (GRenar Och Toppar av träd, dvs. avverkningsrester) innehåller mycket av den näring som trädet tagit upp under sin uppväxt. Kväve finns däremot inte eftersom det till största delen försvinner till luften vid förbränningen. Eftersom träden även tar upp tungmetaller och radioaktiva ämnen som cesium från både marken och luften (de fungerar som luftfilter), finns även dessa ämnen i askan. Skogsstyrelsen har tagit fram rekommendationer för de minsta mängderna av olika näringsämnen som en aska bör innehålla (Tabell 1). De har även tagit fram rekommendationer för hur mycket av tungmetaller som askan får innehålla (Tabell 2). Radioaktiviteten i form av sönderfall av Cs-137, får inte överstiga 5 kbq/kg TS (TS står för torr substans). I både tabell 1 och 2 finns tungmetallen zink med. Orsaken är att alla växter behöver små mängder av zink för att leva. Därför säger man att det är ett näringsämne. Vid för höga halter kan det däremot vara skadligt. Därför finns det också en gräns för hur mycket zink askan högst får innehålla. Halterna av tungmetaller som är tillåtet för de spridningsbara askorna kommer troligen att ändras under Även värdet för PAH (polyaromatiska kolväten, en slags stabila kolföreningar som bildas vid förbränning) kan komma att ändras. Tabell 1. De lägsta halterna för innehåll av näringsämnen i askor. Från Skogsstyrelsens Meddelande 2001:2. Makronäringsämne Kemisk beteckning Lägsta halt (gram/kg TS) Kalcium Ca 125 Magnesium Mg 20 Kalium K 30 Fosfor P 10 Zink Zn 1 Tabell 2. Högsta tillåtna halter av tungmetaller och föroreningar i askor som skall spridas. Från Skogsstyrelsens Meddelande 2001:2. Dessa kommer att revideras under Ämne Kem. Max halt Kem. Max halt Ämne beteckning (mg/kg TS) beteckning (mg/kg TS) Bor B 500 Krom Cr 100 Koppar Cu 400 Kvicksilver Hg 3 Zink Zn 7000 Nickel Ni 70 Arsenik As 30 Vanadin V Bly Pb 300 PAH 2 Kadmium Cd 30 Radioaktivitet Cs kbq/kg

12 De högsta tillåtna halterna av tungmetaller som de spridningsbara askorna får innehålla kommer att revideras under Orsaken är att GROT i vissa fall naturligt innehåller högre halter av tungmetaller än vad som motsvarar det nuvarande gränsvärdet för aska. Fördelningen mellan olika ämnen i askan beror till stor del av vilka bränslen (t ex kol, torv, GROT, olja) som har använts. Hur man eldar pannan har också stor betydelse, samt vilken typ av aska man tittar på (flyg- eller bottenaska). Härdning av aska Man måste göra lös, eller färsk aska stabil, d v s mindre löslig, för att få sprida den. Det finns flera olika metoder för att stabilisera aska. Alla metoder börjar med att askan blandas med vatten. Detta startar härdningen. För att få en bra och jämn härdning är det viktigt att vattnet blandas in noggrant. Detta kan göras med hjälp av: roterande betongblandare (billig och lättillgänglig) roterande betongblandare med knivar som slår sönder eventuella aggregat liggande cylinder med en roterande axel där skovlar/blad finns (liknar skruvtransportör) paddelverk där omblandningen sker med skovlar eller blad Härdningen betyder att askan blir mindre löslig samtidigt som askan klibbar ihop och bildar större korn. Detta är viktigt eftersom det gör att askan får en långsamt kalkverkande effekt. Risken för skador på mark och vegetation i samband med spridning minskar dessutom om näringen frigörs långsamt. Den ökade partikelstorleken bidrar också till en jämnare spridning. Förutom att det är viktigt med att blanda in vattnet jämt så att all aska fuktas, måste man prova ut mängden vatten separat för varje aska, för att få en bra härdning. Även innehållet av oförbränt kol har betydelse. Ju mer kol en aska innehåller, desto sämre härdar den. Dessutom har vädret stor betydelse om man härdar askan utomhus. Under bra väder (varmt och torrt) härdar en väl utbränd aska på några veckor medan det kan ta flera månader eller inte gå alls vid sval och fuktig väderlek. Luftens koldioxid behövs för att askan skall härda. Därför härdar en askhög snabbast på ytan. Om man regelbundet bryter upp den hårda ytan och blandar om askhögen får man en jämn härdning i hela materialet. Självhärdning i hög - krossaska Det vanligaste sättet att få en stabil aska är att den fuktade askan får ligga och självhärda i en hög utomhus. De minsta kornen i askan klibbar då ihop sig till större korn. För att snabba på och hjälpa till så att kornen blir hårdare kan man trycka till högen genom att flera gånger köra över den med t ex en hjullastare. För att få en bra och jämn härdning i hela högen kan man även blanda om den och trycka till den på nytt. När askan är klar efter några månader bryter man upp askhögen. De större klumparna siktar man bort och krossar ner till mindre storlekar, som man kan sprida. Det är detta som gör att man kallar askan för krossaska. Fördelen med krossaska är att den är billig och att man på ett enkelt sätt kan få mycket aska som kan spridas. Krossaska är därför den vanligaste askan som sprids idag. Nackdelen med denna metod är att det kan vara svårt att se till så att all aska i hela högen härdar lika mycket. Dessutom kräver metoden plats och tid. 12

13 Kulor av aska - granulering Genom att rulla den fuktiga askan på tallrikar eller i en trumma kan askan formas till runda kulor, granuler, som blir hårda då askan härdar och torkar. Nackdelen är att granuler kostar mer att tillverka eftersom man behöver dyr utrustning för tillverkning och torkning. Fördelen med granulerna är att de är runda och släta i ytan, hårda och mer jämna i storlek än kornen i krossaskan. Granulernas storlek kan ligga mellan 2 och 8 mm i diameter. Andra fördelar är att tillverkning av granuler går fort och inte kräver så mycket plats som självhärdning till krossaska kräver. Pressning av askan kompaktering Man kan framställa både stora hårda klumpar och små pellets av aska genom att pressa fuktig aska på olika sätt och sedan torka den. Fuktig aska kan pressas mellan två skivor till en kaka som man sedan krossar sönder. Skivorna kan även ha mönster som gör att man direkt får korn av en viss storlek. En fördel med att pressa askan mellan skivor är att askan kan vara relativt torr. Detta gör att man inte behöver torka produkten så mycket efteråt. Pressning av askan - pelletering Man kan även göra pellets av aska. Genom att pressa den genom en skiva med hål i eller genom att pressa den mellan spårade, roterande valsar, får man långa strängar av aska. Strängarna skärs sedan av till lämplig storlek. Fördelen med aska som pressats till pellets är att den är hårdare och löser troligtvis inte upp sig lika snabbt som de andra askorna vi talat om. Dessutom är pellets rätt lika i storlek och är lika mycket härdade. Nackdelen är att pelleterad aska är dyr att framställa eftersom den i likhet med granulering kräver dyr utrustning. 13

14 Kort om GROT-uttag och Askåterföring 14

15 Bakgrund Då man eldar fossila bränslen som olja, släpps sura luftföroreningar ut. De påverkar marken, sjöarna och vattendragen så att de försuras och näring lakas ut. Giftiga metaller som aluminium blir röliga. Detta är ett alvarligt problem. Mört och öring kan t ex inte föröka sig i surt och aluminiumhaltigt vatten. När man skördar träden och tar ut stamved och grenat och toppar (GROT) för man också bort näring och kalkverkan från marken. Skogsbruket bidrar på detta sätt också till att marken försuras. Detta är speciellt bekymmersamt på marker som också försurats av sura luftföroreningar. Idag strävar man efter att öka användningen av miljövänliga biobränslen som GROT, istället för fossila bränslen. När man tar ut GROT ökar man uttaget av näring från skogmarken, jämfört med om man bara tar ut stamved. Detta gör att skogbruket ökar sitt bidrag till markförsurningen. För att motverka detta kan man föra tillbaka vedaska. Askan innehåller den näring och kalkverkan som från början fanns i trädet och som trädet en gång tagit upp från marken. Som du ser finns det fördelar med GROT-uttag och askåterföring. Men det finns också risker. I detta häfte kommer vi att berätta hur man tar ut GROT och hur man sprider aska. Vi kommer även att berätta hur detta kan påverka miljön och vad man kan göra för att inte påverka miljön på ett dåligt sätt när man tar ut GROT eller sprider aska. Uttag av GROT Användingen av GROT ökar GROT räknas som ett skogsbränsle. Skogbränsle kallar man trädelar som bara skall användas som bränsle. Rivningsvirke är inget skogsbränsle eftersom man tidigare använt det till något annat, t ex hus. Användingen av GROT har ökat kraftigt de sista 20 åren i Sverige, men det är ändå svårt att veta hur mycket GROT som verkligen tas ut. Ett problem är att man ofta anmäler att man kommer att ta ut GROT vid slutavverkning med sedan ändå inte gör det. Att försöka ta reda på hur mycket GROT som tas ut vid slutavverkning kan ändå vara ett bra sätt att räkna ut det totala GROT-uttaget. Orsaken är att den största delen av GROT-uttaget görs vid slutavverkning och endast en mindre del tas ut vid gallring eller röjning. Uttaget av GROT ökar ju längre söder ut man kommer i landet. I norrland tas GROT ut från någon procent av den slutavverkade arealen, medan man i vissa sydligare delar tar ut GROT från ungefär hälften av slutavverkningarna. De sista åren har GROT-uttaget i Sverige pendlat kring 15 % av slutavverkade ytor. GROT-uttag skall anmälas Uttag av GROT skall detta enligt Skogsvårdslagen (SVL) anmälas till Skogsstyrelsen senast 6 veckor innan man planerar uttaget vid en slutavverkning. Detta gäller för ytor som är minst 0.5 ha. Ett vanligt sätt att anmäla GROT-uttag är att anmäla det i samband med anmälan för slutavverkning (vanligen ett kryss på anmälningsblanketten för slutavverkning). 15

16 Enligt miljöbalken ska en skogsägare anmäla för samråd med Skogsvårdsstyrelsen om han planerar att göra något som i till stor del kan komma att ändra naturmiljön. Man kan säga att GROT-uttag är en sådan åtgärd. Det bör därför anmälas för samråd enligt denna lag. Samråd betyder att Skogsvårdsstyrelsen diskuterar åtgärden med markägaren. Skogsvårdsstyrelsen kan då ge förslag på hur man bör göra när GROTen tas ut. I enstaka fall kan verksamheten förbjudas. Har man anmält GROT-uttaget enligt SVL, t ex genom ett kryss på avverkningsanmälan, säger man att man även gjort ett samråd. Någon ytterligare anmälan behövs därför inte i det fallet. I Skogsvårdslagen står också att man inte får skada markens långsiktiga näringsbalans då man tar ut GROT och att man därför bör vidta åtgärder för att motverka detta. Detta kan tolkas som en rekommendation till askåterföring. Vi återkommer till askåterföring längre fram i detta häfte. Teknik vid GROT-uttag Skördaren skalar av grenarna från trädet så att grenarna hamnar i små högar längs skördarens väg. Hur man sedan hanterar GROTen varierar (Fig 1). Figur 1. En skotare samlar ihop GROT till vältor på hygget. De små högarna barrar först av. Sedan flisas de av en skotare som kör runt på hygget. De små högarna får först barra av. Sedan körs de ihop av en skotare och läggs i vältor som täcks av papper. Flisningen sker sedan vid vältan. Hel oflisad GROT kan efter att den barrat av samlas ihop och köras till särskilda terminaler, t ex värmeverk, där den flisas. Det är vanligt att man buntar eller packar ihop GROTen för att kunna lasta mer. Grön GROT som inte barrat av kan också köras ihop. Detta kan man göra för att minska markens kvävebelastning, om nedfallet av kväve är högt. Vid dessa tillfällen bör man antingen flisa och köra ut, eller direkt köra ut den hela gröna GROTen. Låter man GROTen barra av i en välta ökar man risken för läckage av näring. Den utrustning som används vid GROT-uttag är huvudsakligen vanliga skogsmaskiner som ändrats lite. För att transportera riset används vanligen en skotare med ett lastutrymme som är 16

17 anpassat för ris och en speciell grip. För flisning använder man en skotare med en speciell lastgrip och ett flisaggregat som flisar och sedan blåser ut flisen i en container. Effekter av GROT-uttag När man tar ut GROT tar man ut mer näring och kalkverkande ämnen från marken jämfört med om man bara tar ut stamved. GROT-uttag medför därför att skogsbrukets bidrag till försurningen ökar. Förlusten av näring kan också göra att tillgången på näring för träden kan minska. Detta kan leda till att man riskerar att träden växer sämre i framtiden. GROT-uttag gör att det blir lättare att markbereda och plantera. Självsådda plantor gynnas också av att riset är borta. Detta har stor betydelse för produktionen. På magra marker där klimatet är kärvt kan GROT-uttag däremot göra att nya plantor får svårare att överleva. GROTen fungerar här som ett skydd mot frost och gör att marken inte torkar ut för mycket. Men eftersom det inte är vanligt med GROT-uttag från dessa marker, är det inget större problem. GROT-uttag gör att man ökar antalet gånger som man kör på marken. Detta ökar risken för markskador. Dessutom ökar risken för körskador på t ex död ved som lämnats kvar efter avverkning. GROT-uttag som utförs på fel sätt kan vara ett hot mot den biologiska mångfalden. Många insekter, med även svampar, mossor och lavar lever i och på riset både när det ligger på hygget och när det ligger i vältor. Många fågelarter bygger också bo i risvältorna. Rensar man hygget helt från GROT kan flera arter skadas. Ofta lagrar man GROT i skogen tills det flisas och körs ut. Detta kan öka risken för angrepp av skadeinsekter som t ex barkborre, på skog som växter i närheten. Skogsstyrelsens rekommendationer om GROT-uttag Som du ser så finns det risker med GROT-uttag om det inte görs på ett bra sätt. Därför har Skogsstyrelsen flera rekommendationer kring GROT-uttag. Vi kommer att sammanfatta dem här. Om man följer dessa minimeras riskerna med GROT-uttag. När man tar ut GROT bör man kompensera för den näring som förs ut från marken. Detta bör man göra genom att dels låta GROTen barra av och dels genom att sprida ask från GROT. Detta är speciellt viktigt på marker som redan är försurade av luftföroreningar. Man kan ta ut grön GROT som inte barrat av från områden med högt nedfall av kväve. Detta hjälper till att avlasta marken från kväve. Men det förutsätter att man sprider aska för att kompensera för de andra näringsämnena som tas ut. Om GROT-uttag gjorts på dikad torvmark bör aska eller fosfor-kalium (PK)- gödselmedel spridas där. Torven innehåller naturligt lite av dessa ämnen. En stor del av dessa näringsämnen finns istället bundet i träd och andra växter och frigörs då dessa bryts ned. För man bort GROT från dessa marker riskerar man därför att skogen växer sämre. Man bör skriva in i skogsbruksplanen var man tagit ut GROT och var man spridit aska. 17

18 GROT bör inte tas ut i sumpskog och annan skog med höga naturvärden. Kantzoner längs sjöar och vattendrag bör också sparas. Man bör inte heller ta ut GROT från trädslag som inte är så vanliga. Naturhänsyn bör tas då GROT samlas ihop och hämtas ut. Träd och buskar som tidigare lämnats av hänsyn till natur- och kulturmiljön bör inte skadas eller köras ut. Torrakor, vindfällen, lågor och buskar som lämnats vid avverkningen får inte heller köras bort eller köras sönder. Dessutom bör man lämna en femtedel av GROTen på hygget för att gynna den biologiska mångfalden. I detta sammanhang är det bra om de grövsta topparna av varje trädslag sparas. De är viktiga för många insekter, men även svampar, mossor och lavar. Var försiktigt då risvältor körs ut. Om det finns ädellöv i en rishög eller välta som legat över sommaren bör man lyfta av det översta lagret innan den körs ut. Hotade insektsarter kan ha lagt ägg där. Försök även att planera så att vältor inte körs ut när fåglarna ruvar eller har ungar. Fasta fornlämningar är skyddade enligt kulturminneslagen. Allt vad man gör som som berör dem kräver därför tillstånd av Länsstyrelsen. Stigar, spår och leder skall rensas från ris och eventuellt lagas då allt är klart. För att minska risken för barkborreangrepp skall du följa Skogsvårdslagen om hur mycket färskt barrvirke som får lämnas kvar i skogen. För att vara säker bör du även ha ett avstånd på minst 50 m mellan risvältan och en växande skog av samma trädslag som i vältan. Askåterföring Hur mycket aska sprids i Sverige? Mycket tyder på att den totala arealen där aska sprids ökar framförallt i Södra Sverige. Spridning av aska, eller av en blandning av aska och kalk görs dels av skogsbolagen och dels av Skogsvårdsstyrelserna. Hur stora arealer som totalt sprids årligen av skogsbolagen är svårt att få en uppfattning om. Skogsvårdsstyrelserna däremot beräknas fram till 2003 ha spridit totalt ca ha med kalk och aska och ca 1000 ha med enbart aska. I dag sprids huvuddelen av askan av skogsbolag och entreprenörer, eftersom Skogsvårdsstyrelserna från och med 2003 saknar medel för denna verksamhet. I vissa regioner samarbetar dock Länsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelsen för att sprida aska och kalk. Askspridning skall anmälas Spridning av aska är på samma sätt som GROT-uttag samrådspliktigt enligt miljöbalken. Samrådsanmälan görs på en speciell blankett som man kan få av sin lokala Skogsvårdsstyrelse. Verksamheten får inte påbörjas förrän tidigast 6 veckor efter att anmälan kommit in till Skogsvårdsstyrelsen. Till anmälan skall man skicka med kartor över området där man planerar att sprida och ett analysprotokoll för askan. Skogsvårdsstyrelsen bedömmer anmälan och har man inget att invända lämnar man ett positivt svar. Om Skogsvårdsstyrelsen 18

19 däremot har något att invända ska måste de även få synpunkter från Länsstyrelsen innan de beslutar i ärendet. Anmälan om samråd görs ofta av skogbolaget eller entreprenören som kommer att sprida askan på en skogsägares mark. Men det är viktigt för markägaren att komma ihåg att det alltid är han/hon som själv har ansvaret för det som sker på hans/hennes fastighet. Hur beräknar man mängden aska som skall spridas? Man bör kompensera för uttaget av näring efter GROT-uttag av grenar och toppar. På starkt försurade marker i södra Sverige kan även kompensation behövas för den näring som förs bort vid stamvedsuttag. I Rekommendationer vid uttag av skogsbränsle och kompensationsgödsling (Skogsstyrelsens meddelande 2001:2) finns två olika metoder för att beräknaen askgiva. Schablonmetoden (Tabell 1) används då man inte vet hur mycket GROT som tagits ut. Den kan också användas om man i förväg vill kompensera för den näringsförlust som ett framtida uttag av stamved kan medföra. Den högre givan är avsedd för bördiga marker/södra Sverige medan den lägre givan är avsedd för magra marker/norra Sverige. Tabell 1. Rekommenderade askgivor per omloppstid och bestånd enligt schablonmetoden Trädslag Ton aska TS/ha och omloppstid (svag mark - bördig mark) Gran 1-2 Tall 0,7-1,5 Björk/övrigt löv 1-2 Tabell 2. Beräknade askgivor enligt näringsbalansmetoden Uttag Ståndortsindex- Markens bördighet. Kompenserande dos, ton aska TS/ha och omloppstid G18 G26 G34 T18 T26 B18 B26 All stamved under 1,5 2,0 2,5 0,8 1,2 1,4 2,1 omloppstiden Slutaver k-ning Grot utan barr/löv Grot med 0,7 1,1 0,8 1,3 0,9 1,4 0,2 0,3 0,3 0,4 0,4 0,5 barr/löv Röjning/ Försenad 0,4 0,5 0,6 0,2 0,3 0,3 0,6 Gallring röjning Samtliga gallringar utan barr/löv 0,3 0,6 0,8 0,1 0,2 0,2 0,3 Samtliga gallringar med barr/löv 0,6 1,0 1,3 0,2 0,3 Näringsbalansmetoden (Tabell 2) ger mer exakta askgivor. Dessa kan räknas ut med hjälp av beräkningsprogrammet Snurran.xls som är framtaget av Staffan Jacobsson på Skogforsk. Programmet kan hämtas från Skogforsks hemsida (sök på snurran med sökfunktionen på hemsidan). 19

20 Hur sprids aska? Markspridning Spridning av aska sker oftast med markspridare, i växande bestånd. Askan körs ut i containrar som ställs av i skogen. Spridaren lastar askan från dessa containrar och sprider därefter askan i beståndet (Fig 2). Figur 2. En skotare sprider aska i ett växande bestånd Det finns två huvudtyper av markspridare, dels större skotare och dels mindre spridare vanligen jordbrukstraktorer med ett spridaraggregat kopplat efter. Skotaren kan ta upp till 6 ton per lass och har en spridningsbredd på ca 25 meter. Eftersom den är bred och tung kräver de stickvägar för att köra i beståndet (Fig 2). Mindre spridare kan däremot köra relativt fritt i beståndet. De kan vanligen lasta 2-3 ton och har en spridningsbredd på mellan 18 och 20 m. Beroende på bl a körförhållanden, och närhet till containern där askan lastas har Skogsvårdsstyrelsen skattat att mellan 40 och 80 ton per dag kan spridas av en skotare och mellan 20 och 40 ton per dag av en mindre spridare. Helikopterspridning Kostnaderna för helikopterspridning är ungefär dubbelt så stor som vid markspridning även om spridningskapaciteten är upp till 40 ton/timme I svårframkomliga bestånd, t ex i täta bestånd där vägar saknas, där marken lutar kraftigt eller där det är storblockig, kan helikopterspridning ändå vara ett alternativ till markspridning. Vid helikopterspridning kopplas en behållare med ett spridareaggregat i botten, under helikoptern. Helikoptern flyger med behållaren och sprider askan över det aktuella området. När behållaren är tom återvänder helikoptern till uppställningsplatsen och sänker ned behållaren på marken under så kort tid att en lastare precis hinner fylla behållaren med aska på nytt (ca sekunder). Därefter lyfter helikoptern behållaren på nytt. Effekter av askspridning Bra effekter På bördiga marker kan askan göra så att träden växer bättre. På magra lokaler kan träden växa lite sämre eftersom tillgången på kväve minskar. Man säger därför inte att aska bör spridas för att öka tillväxten utan för att: motverka att surt och aluminiumhaltigt vatten läcker ut till sjöar och vattendrag. Detta ger en bättre miljö för fiskar och andra vattenlevande organismer. 20

21 föra tillbaka den näring och den kalkverkan som fört bort från marken då GROT tas ut. man kan öka uttaget av GROT, som är ett biobränsle. Detta gör att man kan minska användningen av fossila bränslen. man inte bör lägger bra och näringsrik aska på tippen utan använda den istället. Man får ett kretslopp mellan stad och land. Detta leder också till mindre kostnader för t ex tippar. göra marker som redan försurats av sura luftföroreningar mer motståndskraftiga mot försurning. Risker med askspridning Askspridning medför att man kör fler gånger på marken. Detta ökar risken för att körskador skall uppstå på marken och på trädens rötter. Om man sprider askor som löser upp sig för snabbt, d v s dåligt stabiliserade askor kan man få skador växterna, främst mossor. Läckaget av näring och kväve kan också öka från marken. Om man sprider mycket hård aska finns det risk för att barken på de trädstammar som är närmast spridaren kan skadas. Aska innehåller den näring och de tungmetaller som från början fanns i bränslet. Om man sprider andra askor än de som kommer från skogsbränsle, t ex aska från rivningsvirke eller från sopor, finns det risk att man tillför tungmetaller och organiska miljögifter till skogsmarken. För att man inte ska förorena marken bör den aska man sprider bara komma från skogsbränslen som t ex GROT. Skogsstyrelsens rekommendationer rörande askåterföring Om man följer Skogsstyrelsens rekommendationer om askåterföring kan man motverka de negativa miljöeffekterna av askåterföring. Här har vi gjort en sammanställning av Skogsstyrelsens rekommendationer kring askåterföring. Om man skall kompensera för uttaget av näring från marken, bör man i första hand sprida aska. Askan bör komma från eldning av skogsbränslen och vara härdad. Aska som man sprider får inte lösa upp sig för snabbt. Uppgifter om gränsvärden för upplösningen kan du få hos din Skogsvårdsstyrelse. När man sprider aska bör man inte tillföra mer skadliga ämnen än vad man tog ut då man skördade GROT. Mängden näring och kalkverkan som finns i askan skall balansera den mängd som man tog ut med GROTen. Ofta betyder det att man inte behöver sprida mer än 3 ton torrsubstans aska per omloppsperiod. Om marken är bördig och man tar ut GROT både vid slutavverkning och vid röjning och/eller gallring kan man behöva sprida mer än 3 ton aska under en omloppstid (se rekommendationerna för beräkning av askgiva ovan). För att då inte få skador på mark 21

22 och växter bör man dela upp givan och inte sprida mer än 3 ton torrsubstans aska per hektar och tioårsperiod.. Man bör sprida aska så att kväve och näring inte lakas ut. Om det finns växter som kan ta upp näringen så minskar risken för detta. Detta betyder att man inte bör sprida under tjällossning eller vid höga vattenflöden. Man bör sprida aska jämnt i beståndet så att man inte får skador på mark och växter. Man bör inte sprida aska i eller nära bredvid nyckelbiotoper eller i andra områden med höga naturvärden som sumpskogar, våtmarker och impediment. Man bör inte heller sprida i direkt anslutning till sjöar och vattendrag. Om det finns fasta fornlämningar inom området där man planerar att sprida skall man kontakta Länsstyrelsen för tillstånd. 22