YTTRANDE (6) Verksjurist Katarina Tullstedt Ert dnr Dnr Rätts- och utvecklingsenheten Ju2009/2121/L6 EBM A-2010/0259

Transkript

1 Datum Sida YTTRANDE (6) Verksjurist Katarina Tullstedt Ert dnr Dnr Rätts- och utvecklingsenheten Ju2009/2121/L6 EBM A-2010/0259 Justitiedepartementet Grundlagsenheten Stockholm Insynsutredningens slutbetänkande Partsinsyn enligt rättegångsbalken (SOU 2010:14) Allmänna synpunkter Det har länge rått olika uppfattningar om det finns parter i brottsutredningar, vilken rätt dessa parter i så fall har till insyn i förundersöknings- och domstolshandlingar och hur partsrätten förhåller sig till reglerna om sekretess. Jag välkomnar därför betänkandet som innehåller en gedigen genomgång av dessa frågor och i stor utsträckning klargör innebörden av partsinsynen enligt rättegångsbalken (RB) och partsrättens förhållande till bestämmelserna om sekretess i Tryckfrihetsförordningen (TF) och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) nedan OSL. Det är framförallt bra att det tydliggjorts att den s.k. kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 OSL även omfattar partsinsynen enligt RB. Förslaget är generellt väl avvägt mellan partsinsynens intresse och behovet av att kunna hemlighålla och förhindra spridning av känsligt material. Det är emellertid stora rättsområden som berörs av lagförslaget och det medför att det uppkommer frågor som inte omfattas av uppdraget eller som är för stora för att rymmas inom utredningen. Jag kommer nedan ange några obesvarade frågor som jag anser skapar tveksamheter vid tillämpningen av de förslagna bestämmelserna. Jag har också några lagtekniska synpunkter. Min framställning följer betänkandets rubriker Oklarheterna i gällande rätt och vårt uppdrag Målsägandens ställning som part är en fråga som är outredd. För att kunna överblicka vad partsinsynen omfattar är det angeläget att även målsägandens möjlighet till insyn i rättsprocessen utreds Våra överväganden Parallella ordningar Enligt gällande rätt regleras misstänkts möjlighet att få ut handlingar både enligt reglerna i TF och RB. I betänkandet föreslås inte någon ändring, utan de två systemen ska gälla parallellt med varandra och den misstänkte ska även fortsättningsvis ha möjlighet att välja enligt Hantverkargatan 15 Box STOCKHOLM Tel Fax

2 2 (6) vilket regelverk prövningen ska ske. Det är en naturlig konsekvens av att den misstänkte är att betrakta som part och att den misstänkte också har samma rätt som envar att enligt TF få ut handlingar från en offentlig verksamhet. I tillämpningen är det här dock ett bekymmer eftersom det i ansökan oftast inte anges enligt vilket lagrum som en handling begärs ut. Det uppstår då en oklarhet vilka regler som ska tillämpas. Det kan t.o.m. vara osäkert hos vilken myndighet prövningen ska ske, eftersom handlingarna kan förvaras hos en annan myndighet än den där förundersökningsledaren är verksam. För att undvika oklarhet och onödig tidsutdräkt, anser jag att lagstiftaren bör ange vilket regelverk som bör vara tillämpligt om inte misstänkt särskilt anger enligt vilka bestämmelser prövningen ska ske. Eftersom partsinsynen ger en mer vidsträckt insyn än motsvarande prövning enligt TF och OSL bör prövningen ske enligt reglerna om partsinsyn om part inte särskilt anger annat. 3.8 Adressuppgifter m.m. till bevispersoner och Särskilt om bevispersoners adressuppgifter i brottmål Uppgift om vittnens och målsägandes personnummer, yrke eller anställning, bostadsort, postadress, arbetsplats och telefonnummer ska enligt 21 och 21 a förundersökningskungörelsen antecknas i förundersökningsprotokollet endast om det har betydelse för brottsutredningen, annars ska det antecknas på en särskild handling. Av 45 kap 9 RB framgår att denna handling inte ska delges den misstänkte när domstolen utfärdar stämning. Syftet med att skapa en separat handling är givetvis att kontaktuppgifter till vittnen och målsäganden inte i onödan ska presenteras för den misstänkte. Handlingen består ofta av en lista med kontaktuppgifter till samtliga i utredningen involverade personer, såsom misstänkta, försvarare, målsäganden, vittnen, sakkunniga m.fl. Kontaktuppgifterna är ofta mycket fylliga, det anges inte sällan ett flertal telefon- och adressuppgifter till varje person och uppgifterna kan omfatta tillfälligt boende, fritidsbostäder och kontaktuppgifter via anhöriga, allt i syfte att underlätta för förundersökningen och domstolsprocessen. Enligt betänkandet är den s.k. kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 OSL tillämplig på dessa handlingar och den misstänkte eller åtalade har därför inte rätt att ta del av uppgifterna om det föreligger en sekretess av synnerlig vikt och uppgiften inte har betydelse för själva saken. Uppgifter om enskildas namn, personnummer, adress m.m. anses normalt inte vara känsliga uppgifter för vilka sekretess gäller, men kontaktuppgifter beträffande bevispersoner kan enligt betänkandet, i princip alltid skyddas av sekretess när det finns risk för våld, hot, trakasserier eller liknande. I 21 kap. 3 OSL skyddas uppgift om enskilds bostadsadress, telefonnummer, e-postadress och motsvarande uppgifter om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående kan komma att utsättas för hot, våld eller lida annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessbestämmelsen gäller hela den offentliga förvaltningen. Min uppfattning är att både kollisionsbestämmelsen och bestämmelsen i 21 kap 3 OSL ger ett alltför begränsat skydd för bevispersoners kontaktuppgifter. I ett fungerande rättssamhälle måste brottsoffer och vittnen tordas berätta om sina iakttagelser. Det är därför bekymmersamt

3 3 (6) att brottet övergrepp i rättssak har ökat i brottsstatistiken. Enligt en rapport från BRÅ 1 framgår att anmälningar gällande övergrepp i rättssak ökat med 70 procent mellan åren 1999 och 2006 och att antalet lagförda brott nästintill fördubblats mellan åren 1998 och Det går inte, enligt rapporten, att fastslå om ökningen speglar en reell ökning eller beror på en ökad benägenhet att anmäla. I rapporten anges att en konsekvens av brottet i förlängning kan bli att framtida brottsoffer och vittnen, som exempelvis via media eller genom bekanta hört talas om övergrepp i rättssak, drar sig för att anmäla brott eller på annat sätt medverka i rättsprocesser av rädsla för att utsättas för påtryckningar. Jag delar denna farhåga och jag anser därför att brottsoffer och vittnen, även när det inte föreligger en direkt hotsituation, måste kunna förlita sig på att deras adressuppgifter som regel inte lämnas ut till en misstänkt oavsett om denne önskar få del av uppgiften eller inte. Har kontaktuppgiften betydelse för saken är det givet att uppgiften måste ingå i förundersökningsprotokollet och bli känd för den misstänkte. Om uppgiften däremot inte har någon betydelse för saken bör uppgiften inte lämnas ut till den misstänkte, såvida det inte står klart att målsäganden, vittnet eller någon till denne närstående inte kommer lida men av att uppgiften lämnas ut. För att regeln ska fylla sin funktion måste det gälla oavsett om det är part som begär ut uppgiften eller om det är någon som begär ut den i egenskap av envar enligt TF. Det innebär lagtekniskt att ändringen måste göras i OSL. Mitt förslag är därför att bestämmelsen i 21 kap. 3 OSL får ett tillägg med lydelsen. Sekretess gäller för uppgift om vittnens och målsägandens personnummer, yrke eller anställning, bostadsort, postadress, arbetsplats och telefonnummer, som enligt 21 Förundersökningskungörelsen (1947:948) inte ska ingå i förundersökningsprotokollet, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. För att den misstänkte, åtalade och dömde inte ska få ut uppgiften måste en hänvisning ske till 21 kap. 3 OSL i 10 kap. 3, 3 a och 3 b OSL. I min kommentar till avsnitt Kopior från förundersökningen, anser jag att sidomaterialet tydligare ska definieras som utredningsmaterial. Om bevispersoners adressuppgifter som inte berör saken inte är att betrakta som sidomaterial, så har den misstänkte inte någon särskild insynsrätt i till de handlingarna och en hänvisning till 21 kap. 3 OSL behövs då inte i 10 kap. 3 och 3 a OSL. En inskränkning i möjligheten att ta del bevispersoners kontaktuppgifter förändrar enligt min uppfattning, inte den misstänktes möjlighet att tillvarata sina intressen. Det är uppenbart vad en sådan handling har för innehåll och om den misstänkte anser att en bevispersons kontaktuppgift kan ha betydelse för saken, så kan den misstänkte begära att förundersökningen kompletteras med dessa uppgifter. Nekar åklagaren en begäran om komplettering, kan den misstänkte begära rättens prövning. Önskar den misstänkte eller dennes försvarare själv höra en bevisperson, kan en kontakt förmedlas genom utredaren. Dessutom finns även möjligheten att begära kompletterande förhör med brottsoffer och vittnen. Den föreslagna regleringen innebär således i princip ingen rättsförlust för den misstänkte, samtidigt som den innebär ett stärkt skydd för brottsoffer och vittnen och därmed ett skydd för rättsprocessen. 1 BRÅ:s rapport 2008:23 Brottsutvecklingen i Sverige fram till 2007

4 4 (6) Kopior från förundersökningen Sidomaterial I betänkandet benämns det utredningsmaterial som inte ingår i förundersökningsprotokollet för sidomaterial. Sidomaterialet anges vara synonymt med vad som i vardagligt tal brukar benämnas slasken. Med slasken avses främst utredningsmaterial som inte tagits med i förundersökningsprotokollet för att det inte har någon betydelse för målet. Rätten att få kopia av sidomaterialet ska enligt förslaget regleras genom ett tillägg i 23 kap st. RB, med formuleringen På begäran ska även lämnas kopia av handlingar i förundersökningen som inte redovisats i protokollet eller anteckningarna.... Under en förundersökning inkommer och produceras mer material än vad som direkt handlar om brottet. Det är dels handlingar av mer administrativ karaktär såsom begäran om försvarare och målsägandebiträde, förordnanden, kallelser, bevispersoners adressuppgifter, dels handlingar som har till syfte att planera och driva utredningen, såsom direktiv, utredningsplaner, förhörsscheman och liknande handlingar. Med den valda formuleringen är frågan om rätten till kopia kan anses omfatta även dessa handlingar. I 23 kap. 18 a RB uttrycks partsinsynen som en rätt att ta del av vad som förekommit vid undersökningen, vilket överensstämmer med formuleringen i nuvarande bestämmelse 23 kap.18 RB. Anledningen till att det formulerats på olika sätt, beträffande partsinsynen och rätten till kopia, framgår inte av betänkandet. Jag anser att det tydligare måste framgå vilket material som avses. Det har inte minst betydelse praktiskt vad en begäran av kopior omfattar, eftersom utredningsmaterial och övriga handlingar tillhöriga en förundersökning inte hanteras på samma sätt. Utgångspunkten för vad som ska omfattas av partsinsynen måste vara rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Syftet är att den misstänkte ska ha möjlighet att ta del av allt material som framtagits i utredningen rörande brottet, för att kunna försvara sig på ett fullgott sätt. Det är viktigt att den misstänkte och dennes försvarare i största möjligaste mån själva har möjlighet att bedöma utredningsmaterialet, eftersom förundersökningsledaren inte alltid kan bedöma ett materials betydelse för försvaret. JO har i fallet Ulf (JO 2007/08 s. 87) framhållit betydelsen av att den misstänkte och dennes försvarare får del av utredningsmaterialet och att åklagaren, för att möjliggöra det, redovisar vilket utredningsmaterial som sorterats bort. Det är tydligt att det som JO åsyftar är handlingar som kan ha betydelse för prövningen av brottet och inte handlingar av administrativ karaktär eller handlingar som handlar om att driva utredningen framåt. Mitt förslag är att 23 kap st. RB får en formulering som är överensstämmande med 23 kap. 18 och 18 a RB, enligt följande. På begäran ska även lämnas kopia på handling rörande vad som förekommit vid undersökningen Elektroniskt material som inte tas fram i läsbart skick I betänkandet förs ett resonemang kring problemet med elektroniskt material, som finns tillgängligt i utredningen, men som inte tagits fram i läsbart skick. Ett vanligt tillvägagångssätt

5 5 (6) för att undersöka en beslagtagen dator är att skapa en kopia av hårddisken genom att spegla den och sedan med hjälp av analysverktyg eller manuell sökning finna material som har betydelse för utredningen. Vanligtvis innehåller en dator stora mängder material som inte har betydelse för utredningen och som aldrig tas fram i läsbart skick. Det besvaras inte i lagförslaget om detta material är att betrakta som sidomaterial och omfattas av partsinsynen. Om materialet är sidomaterial och misstänkt begär att få del av det, så innebär det att förundersökningsledaren måste bedöma om det föreligger någon sekretess av synnerlig vikt som hindrar att part får del av materialet. Datorer kan innehålla både affärshemligheter och privat material av känslig karaktär. En förundersökningsledare har normalt mycket små förutsättningar att göra en korrekt sekretessprövning av materialet. Dessutom kräver en sekretessprövning av innehållet i en dator en orimligt stor arbetsinsats. Vägs detta mot den misstänktes intresse, och då ska i vågskålen läggas misstänkts möjlighet att begära att förundersökningen kompletteras med ytterligare material från datorn, så finns det inte skäl som står i proportion till den mer eller mindre omöjliga arbetsinsats som krävs för att låta parten ta del eller få kopia av materialet. Jag anser att lagstiftaren bör klargöra att material som finns i en beslagtagen dator eller i en spegelkopia av en hårddisk, men som inte tagits fram i läsbart skick, inte är att betrakta som utredningsmaterial En möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter i handlingar med förbehåll Jag är positiv till att även handlingar som lämnas ut till part enligt bestämmelserna i RB ska kunna förenas med förbehåll som inskränker hur parten kan hantera handlingarna. Det innebär en ökad möjlighet att lämna ut handlingar av mer känslig karaktär. Däremot anser jag inte, oavsett möjligheten att meddela ett förbehåll, att material som framtagits med hjälp av hemliga tvångsmedel ska lämnas ut i den omfattning som föreslås. Förfarandet kring hemliga tvångsmedel omgärdas av särskilda bestämmelser. För att tillgripa dessa tvångsmedel krävs det misstanke om brott av viss dignitet och det är rätten som beslutar om hemliga tvångsmedel. Det finns även bestämmelser om att diarieföringen ska ske i ett hemligt diarium och att materialet ska förstöras efter nedlagd eller avslutad förundersökning eller lagakraftvunnen dom. Ekobrottsmyndigheten har också egna riktlinjer 2 om hanteringen av dessa handlingar, huvudsakligen i syfte att tillse att det inte sker någon oegentlig spridning av materialet. Ett skäl till denna restriktivitet är att det är frågan om allvarliga intrång i enskildas integritet. Noteras bör att det inte enbart är frågan om den misstänktes integritet, utan det är många som involveras utan att ha någon koppling till brottsligheten som utreds t.ex. för att de ringt till eller blivit uppringda från en avlyssnad telefon. Jag anser, med tanke på handlingarnas känsliga karaktär, att det inte är tillräckligt att lämna ut materialet enbart med ett förbehåll att kopian ska återlämnas. Hur handlingarna hanteras under tiden de är utlämnade är lika viktigt som att de senare förstörs. Restriktioner i hanteringen kan givetvis också formuleras i ett förbehåll, men det blir i det närmaste omöjligt för en 2 Ekobrottsmyndighetens riktlinjer 2010:2 Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning

6 6 (6) försvarare eller misstänkt att upprätthålla kraven på säker hantering och framförallt finns det inte någon möjlighet att tillse att de efterlever kraven. Det innebär att om material som härrör från ett hemligt tvångsmedel hamnar i obehörigas besittning, kan det inte med någon form av säkerhet fastställas hur spridningen kunnat ske, om kopia lämnats till parten eller dennes försvarare. Det anser jag är oacceptabelt vid hantering av mycket integritetskänsligt material. Jag föreslår därför ett tillägg till 23 kap 21 4 st. RB som anger att kopia av upptagning eller uppteckning från hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning inte ska lämnas ut, om det inte är uppenbart att handlingarna kan lämnas ut utan att någon lider men. Detta ärende har beslutats av generaldirektören Eva Håkansson Fröjelin. Verksjuristen Katarina Tullstedt har varit föredragande. Eva Håkansson Fröjelin Katarina Tullstedt