D-UPPSATS. De osannolika olyckorna

Transkript

1 D-UPPSATS 2008:089 De osannolika olyckorna En historisk studie av Norrbottenspressens nyhetsrapportering och politiska kommentarer i samband med kärnkraftsolyckorna i Harrisburg och Tjernobyl Inger Hjelm Luleå tekniska universitet D-uppsats Historia Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap 2008:089 - ISSN: ISRN: LTU-DUPP--08/089--SE

2 Abstrakt Syftet med denna studie har varit att undersöka på vilket sätt Norrbottenspressen skrev om kärnkraftsolyckorna i Harrisburg 1979 och Tjernobyl Undersökningen har utgått från det faktum, att problemformuleringsprivilegiet i ett samhälles miljöfrågor har många inblandade aktörer. Eftersom dagspressen och övriga medier kan betraktas som en av de mest framträdande aktörerna vid formulerandet av aktuella miljöfrågor och problem, har tidningarna undersökts och jämförts för att kunna upptäcka eventuella skillnader beträffande gestaltningen av dessa olyckor. De frågor som studien främst inriktat sig på att besvara, har varit huruvida någon av tidningarna Norrländska Socialdemokraten, Norrbottens-Kuriren och Norrskensflamman försökt formulera kärnkraften som ett miljöproblem och om så varit fallet, söka förklara detta. Vidare har tidningarnas sakliga framställning av olyckorna granskats, samt om de tagit tillfället till att förklara för läsarna vilka risker som är förknippade med kärnkraften och då särskilt en olyckas faktiska konsekvenser för människor och miljö. Studien har även haft som målsättning att besvara om tidningarna använt kärnkraftsolyckorna till att göra politiska utspel och om en förändring i sättet att skriva kan märkas mellan de båda olyckorna. Studien har ägt rum genom en kvalitativ analys av de tidningstexter som publicerades inom en 14-dagarsperiod efter varje olycka, där mikrofilmer vid Luleå Stadsbibliotek har funnits tillgängliga. Vid undersökningen framträdde att främst Norrländska Socialdemokraten försökte att formulera kärnkraften som ett miljöproblem vid båda olyckorna, att Norrbottens-Kuriren i detta avseende höll sig till en medelväg medan Norrskensflamman inte formulerade något miljöproblem av kärnkraften. De spekulativa inslagen vid olyckornas rapportering var också mest framträdande i Norrländska Socialdemokraten, men där även Norrbottens-Kuriren vid vissa tillfällen höll sig framme. Norrskensflamman spekulerade inte om olyckorna i sig, däremot kan man fråga sig om de höll sig till saklighet när de anklagade de andra medierna för antisovjetism efter Tjernobyl-olyckan. Någon grundlig redogörelse för en kärnkraftsolyckas konsekvenser för människor och miljö förekom inte i någon av tidningarna, endast spridda förklaringar av de följder som berörde respektive olycka. De politiska utspelen följde till stor del de politiska partiernas åsikter i kärnkraftsfrågan och den förändring som tydligast framträdde från 1979 till 1986 års tidningstexter var att Tjernobyl-olyckan med sin omfattning och sitt korta geografiska avstånd till Sverige medförde en ökad rapportering, men också spekulering, om hur Norrbotten kunde påverkas.

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte och frågeställningar Metod Avgränsningar Teoretisk diskussion och val av analysnivå Teorier om nyhetsvärdering Miljöhistoriska perspektiv Material och källkritik Tidigare forskning Begrepp och definitioner Disposition Kärnkraft Kärnkraftverket Kärnkraftens historia Riskerna Strålning Medicinska effekter Kärnenergins möjligheter och problem Den idémässiga bakgrunden Den svenska miljöfrågan Kärnkraften i fokus Presentation av Norrbottenstidningarna Harrisburg Norrländska Socialdemokraten Norrskensflamman Norrbottens-Kuriren Analys Tjernobyl Norrländska Socialdemokraten Norrskensflamman Norrbottens-Kuriren Analys Sammanfattande diskussion Källor och litteratur Litteratur Källor Tidningar Internetkällor

4 1. Inledning När man talar om Norrbottens miljöproblem, är det kanske inte kärnkraftverk som i första hand dyker upp i tankarna. Det finns så mycket annat som står på dagordningen, till exempel försurningen, utsläppen av miljögifter, det uttunnade ozonskiktet och koldioxidutsläppen som bidrar till växthuseffekten samt den klimatförändring som kan bli en följd av den. I norra Sverige finns det inga kärnkraftverk; det närmsta som finns på svensk mark är de tre reaktorer som finns i Forsmark cirka fem mil sydost om Gävle 1. De mest kända olyckorna som har skett vid kärnkraftverk i världen är Three Mile Island vid Harrisburg i USA 1979 och Tjernobylkatastrofen som skedde 1986, ungefär tio mil norr om staden Kiev i Ukraina. I Harrisburg skedde reaktorhaveriet utan att någon härdsmälta inträffade. Under flera dygn försökte man kyla ner den överhettade reaktorhärden och under tiden hann radioaktiva ämnen läcka ut. Till slut lyckades dock teknikerna kyla ner reaktorn 2. I Tjernobyl överhettades bränslestavarna inne i reaktorn för att sedan smälta. En ångexplosion följd av en knallgasexplosion inträffade och orsakade omfattande bränder samt kastade upp en plym av radioaktivt material i atmosfären 3. Omfattningen av de skador på människor, djur och miljö som blev följden av Tjernobylolyckan är ännu idag, tjugo år senare, inte helt fastställt. För Sveriges del innebar Tjernobylolyckan att två radioaktiva moln blåste in över landet, det första den 26 april och det andra den 5 maj. Trakterna kring Gävle och orter strax norr om Sundsvall fick ta emot största delen av nedfallet 4. I Sverige har vi varit förskonade från större tillbud vid kärnkraftsanläggningarna, förutom den händelse som ägde rum vid Forsmark sommaren 2006, då en allvarlig störning inträffade i form av en kortslutning vid ett ställverk utanför anläggningen. Kraftiga spänningsvariationer följde och spred sig i andra elsystem inne i kraftverket. Forsmark 1 kopplades bort från kraftnätet och snabbstoppades. Inledningsvis slogs även kontrollrummets utrustning delvis ut och ledde till begränsade möjligheter för driftpersonalen att se vad som hade hänt. Även fastän reaktorhärden inte utsattes för skadliga störningar, så betraktas händelsen som allvarlig på grund av att flera säkerhetssystem som oberoende av varandra ska fungera, i stället slogs ut samtidigt av en yttre störning 5. 1 SKI (2008 1). 2 Forskningsrådsnämnden 1980 (Källa 5): Vad kan vi lära av Harrisburg?, s Socialstyrelsen 1992: Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl den 26 april 1986., s Ibid., s Analysgruppen Bakgrund 2006: Forsmarksincidenten den 25 juli

5 Den svenska riksdagen antog under 1997 lagen om kärnkraftens avveckling 6. Det innebär att det är regeringen som beslutar om och när en reaktor ska stängas, men att den takt med vilken avvecklingen ska ske, måste anpassas så att samhället och den svenska industrin inte blir lidande. Efter att denna lag antagits, har två reaktorer stängts. Den första som avvecklades var Barsebäck 1, som stängdes i november 1999 och därpå lades även Barsebäck 2 ner i maj Den svenska politiken går alltså ut på att i ett långsiktigt perspektiv avveckla kärnkraften som energikälla och ersätta den med en ekologisk och förnyelsebar form av energiförsörjning 7. Detta avspeglas också i de miljömål som länsstyrelsen har satt upp för Norrbottens del. Där talas om den övergripande målsättningen att vi ska kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta till nästa generation 8. En helt annan bild framträder om man lyfter blicken och tittar sig omkring utanför såväl landets som länets gränser. Det kärnkraftverk som ligger närmast Norrbotten finns på Kolahalvön i Ryssland, Polarny Zori, och det befinner sig bara drygt 50 mil från Luleå, det vill säga mindre än halva avståndet till Tjernobyl. På den finska västkusten utanför Raumo, cirka 70 mil från Luleå, ligger reaktorerna Olkiluoto 1 och 2. Där planerar det finländska kraftbolaget Industrins Kraft AB (TVO) att bygga världens största reaktor, Olkiluoto 3, som kan bli det första kärnkraftverket i världen som byggs på den fria energimarknaden 9. Nu har även det finländska kraftbolaget Fennovoima planer på att bygga en eller två reaktorer, vilka beräknas vara i drift senast år Två av de orter som kommit upp till förslag om stationering av kärnkraftverket är Pyhäjoki, cirka 20 mil sydost om Luleå, eller Simo, endast cirka 15 mil öster om Luleå 10. Diskussionerna om miljön är högst aktuella idag. I Norrbottens-Kuriren har under februari månad publicerats en artikelserie under namnet Klimatkrisen, där olika klimatfrågor har tagits upp. De områden som behandlats är bland annat jordbrukets ekologiska villkor, djurlivet, transportfrågorna, koldioxidutsläppen och industrin, havets och fiskets miljö, konsumtionens inverkan på miljön, fjällens och rennäringens miljö samt den miljö- och 6 SKI (2008 2). 7 Ibid. 8 Länsstyrelsen 2008: Regionala miljömål. 9 Miljömagasinet 2007: Världens största atomreaktor byggs i Finland: Kritiken växer mot Olkiluoto 3-reaktorn. 10 NSD 2008: Jobb och ny energi väger tyngre än miljön. 4

6 klimatforskning som bedrivs i Norrbotten. Ingen av dessa artiklar har dock handlat om kärnkraft 11. I anslutning till artikelserien har miljöhistorikern Sverker Sörlin uttalat sig i en intervju. Han menar att den miljöjournalistik som under och 80-talen radikaliserades och kulminerade i kärnkraftsdebatten 1980 och det faktum att miljöpartiet 1988 tog plats i riksdagen, gradvis efter detta har stagnerat och blivit en del av etablissemanget. Sörlin pekar på att de miljöredaktioner som funnits i Sverige lades ner och menar att det naturliga i stället borde ha varit att journalisterna fördjupade sin granskning av olika miljöproblem 12. Mot bakgrund av detta valde Sörlin och de andra medlemmarna i den jury som skulle utse Årets miljöjournalist 2006 att inte välja någon pristagare alls, med motiveringen att dagens svenska miljöjournalistik är svag, trött och en del av etablissemanget 13. När så journalisten Isabella Lövin skrev boken Tyst hav (2007), fanns inga problem för juryn att utse en värdig pristagare nästföljande år. Boken, som med sin titel anspelar på Rachel Carsons Tyst vår (1962), handlar om utfiskningen i haven och de problem som detta leder till 14. En annan uppmärksammad bok som skrivits av en journalist är Bön för Tjernobyl (1997) 15 som är författad av den vitryska journalisten Svetlana Aleksijevitj. Under tre års tid under 1990-talet reste hon runt i Vitryssland och samtalade med människor om hur deras liv hade blivit påverkade av Tjernobylkatastrofen. Det var i Vitryssland som den största delen av det radioaktiva nedfallet hamnade efter olyckan och åtskillig litteratur som handlar om själva händelseförloppet vid katastrofen har skrivits genom åren. Svetlana Aleksijevitj har gått djupare än så. Hon vill i boken förmedla de känslor och tankar som uppstått hos dem som direkt berörts av olyckan och genom detta visa att just den typ av katastrof som en kärnkraftsolycka innebär, inte kan omfattas av något begreppssystem som finns idag. Tjernobylolyckan var en ny och annan sorts katastrof än dem vi annars kan relatera till och hon menar att människorna blev känslo- och varseblivningsmässigt överrumplade av vad som skedde Norrbottens-Kuriren (2008 1). 12 Norrbottens-Kuriren (2008 2). 13 Ibid. 14 Ibid. 15 Aleksijevitj Ibid., s

7 Denna sorts journalistik är visserligen inte något som exempelvis en dagstidning publicerar direkt i samband med en olycka i ett kärnkraftverk, men mot bakgrund av den självständigt granskande och kunskapsförmedlande journalistik som Sverker Sörlin efterlyser och som enligt honom var vanligare under och 80-talen när det gäller miljöfrågor, kan det vara av historiskt intresse att studera på vilket sätt dagspressen hanterade Harrisburg- och Tjernobylolyckorna. Efter Tjernobylolyckan har läkare vittnat om de stora problem, utöver själva strålskadorna, som drabbade folket i det vitryska området. Eftersom strålningen inte gick att se, höra eller på annat sätt varsebli genom sinnena, utvecklades en nästan psykotisk rädsla för att en osynlig fara lurade överallt. Denna skräck, grundad på okunskap och motstridiga uppgifter från myndigheternas håll, fick benämningen radiofobi. Dessutom blev människor rädda för att livsmedlen skulle vara förgiftade och många föräldrar undvek att ge sina barn tillräckligt med mat, med följden att de blev sjuka av undernäring. Offentliga uttalanden i olika medier förekom också, där självutnämnda experter sade sig framföra sanningen. Politiker försökte sko sig, liksom en del forskare som såg möjligheter till ökade anslag 17. Mitt i allt detta fanns de panikslagna människorna som inte hade fått någon information alls. Lars J. Lundgren har i boken Vägar till kunskap (2003) 18, behandlat vilka tillstånd eller förändringar i naturen, som får bli ett miljöproblem. I samband med detta tar han upp det faktum att formuleringen av ett miljöproblem är ett privilegium som vissa grupper i samhället försöker få och där omständigheterna avgör vem som mest kan göra sin stämma hörd 19. Mediernas betydande roll som informationsförmedlare gör att de har både makt och möjlighet att formulera händelser av Harrisburgs och Tjernobyls kategori i enlighet med vissa intressen, till exempel kan de välja vilka aspekter av en olycka som särskilt ska lyftas fram i rapporteringen. Med detta i åtanke, frågar jag mig hur den norrbottniska dagspressen, Norrländska Socialdemokraten, Norrbottens-Kuriren och Norrskensflamman valde att förmedla nyheterna om kärnkraftsolyckorna i Harrisburg och Tjernobyl. 17 Socialstyrelsen 1992: Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986., s Lundgren (red.) Ibid., s

8 1.1. Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att med utgångspunkt från Lars J. Lundgrens diskussion om vem som har privilegiet att formulera ett miljöproblem i samhället, undersöka och jämföra de skillnader i gestaltning av kärnkraftsolyckorna i Harrisburg 1979 och Tjernobyl 1986, som gjordes av tidningarna Norrländska Socialdemokraten, Norrskensflamman och Norrbottens- Kuriren. Dessa frågor ska undersökningen i första hand besvara: Tar någon av tidningarna möjligheten att i samband med rapporteringen om olyckorna formulera kärnkraften som ett miljöproblem och om så är fallet, på vilket sätt och med vilka tänkbara motiv? Begränsar sig tidningarna till enbart faktapresentation om olyckornas förlopp i nyhetsrapporteringen, eller går det att finna spekulerande inslag i rapporteringen kring det inträffade? Hur ser dessa spekulationer i så fall ut och hur kan detta i sådana fall förklaras? Tar tidningarna i samband med rapporteringen om olyckorna tillfället i akt att presentera fakta om en kärnkraftsolyckas förlopp och konsekvenser för människor och miljö? Försöker någon av tidningarna att använda olyckorna till att göra politiska utspel och hur ser dessa i så fall ut? Kan man märka en förändring i nyhetsrapporteringen och de politiska kommentarerna med avseende på ovan ställda frågor, vid en jämförelse mellan 1979 och 1986 års tidningstexter, samt vilka rimliga förklaringar kan i så fall finnas till detta? 1.2. Metod Den metod som kommer att användas är dels en komparativ 20, det vill säga jämförande, studie av de tidningstexter som valts ut för undersökningen, dels en kvalitativ 21, det vill säga tolkande, analys av dessa texter plus litteratur och övrigt material. Den hermeneutiska 22 modellen kommer att användas vid tolkningen, vilket menas att det är helhetsperspektivet som är det centrala momentet i undersökningen. Det är den lilla delen som ska förstås i sin fulla 20 Dahlgren/Florén 1996, s Florén/Ågren 1998, s Dahlgren/Florén 1996, s

9 kontext och tolkningen sker således i form av en spegling av de tankar och stämningar som fanns vid textens tillblivelse. Vidare kommer mindre kvantitativa 23 inslag att ingå i undersökningen för att tolkas utifrån ovanstående metod. Urvalet av undersökningsmaterialet har skett enligt följande: Eftersom en avgränsning i tid är nödvändig, har en period av 14 dagar direkt efter varje kärnkraftsolycka undersökts i respektive tidning. Via mikrofilm på Luleå Stadsbibliotek har en genomgång gjorts av tidningarnas innehåll för att finna reportage och ledarsidor som har anknytning till kärnkraftsolyckorna. De texter som bedömts som relevanta för undersökningen, det vill säga de som har denna anknytning, har samlats in för att studeras. Vid sidan av detta har kompletterande litteratur och övriga källor studerats, för att kunna ge en helhetsbild av de aktuella tidsperioderna. Vid genomgången av tidningstexterna kommer fokus att ligga på de frågeställningar som syftet innehåller. Någon jämförelse av texternas utrymme i varje tidning kommer ej att göras; det är innehållets språk, ordval och utformning med utgångspunkt från de ställda frågorna, som är det centrala i undersökningen. De enda kvantitativa momenten kommer att vara en redogörelse för andelen ledarsidor med koppling till olyckorna i respektive tidning, eftersom ledarsidorna i första hand uttrycker tidningarnas politiska ståndpunkter och således ingår i frågeställningen. Andelen förstasidesrubriker som handlar om olyckorna kommer också att redovisas, eftersom en tidnings förstasida är det som först möter läsaren och fångar dennes uppmärksamhet. Således kan detta ge en fingervisning om hur stor vikt man från tidningarnas sida lade vid att läsarna snabbt skulle bli medvetna om olyckorna. Vid jämförelsen över tid, det vill säga de skillnader med avseende på frågeställningarna som kan upptäckas mellan tidningarnas texter från 1979 jämfört med dem från 1986, kommer det att tas i beaktande att det inte bara var fråga om en tidsskillnad på sju år, då i och för sig mycket hade hunnit hända på exempelvis det miljöpolitiska planet. Det var även fråga om två helt olika dimensioner av olyckor, eftersom Tjernobyl var en så mycket allvarligare händelse. Detta kommer att finnas i åtanke då den tidsmässiga skillnaden ska tolkas. 23 Florén/Ågren 1998, s

10 1.3. Avgränsningar Den tidsmässiga avgränsningen för undersökningen i denna uppsats gäller de två kärnkraftsolyckor som skedde i Harrisburg den 28 mars 1979 samt i Tjernobyl den 26 april Vid studiet av Norrbottenstidningarna Norrländska Socialdemokratens, Norrbottens- Kurirens och Norrskensflammans texter i samband med dessa händelser, kommer texter som publicerats upp till två veckor efter varje händelse att ingå. Rent konkret kommer alla utgivningsdagar inom en 14-dagarsperiod efter olycksdatumen att ingå i undersökningen. Det innebär att själva de undersökta dagarnas antal kommer att skifta något mellan Norrskensflamman och de båda andra tidningarna, eftersom Norrskensflamman gavs ut fem dagar i veckan mot de övrigas sex dagar. Vid redogörelsen för tidningarnas ledar- och förstasidor kommer andelen av dessa i respektive tidning att anges i procent. Den tidsmässiga avgränsningen är gjord för att kunna göra en djupare analys av texterna, som annars skulle kunna bli oöverskådligt många, särskilt efter Tjernobylolyckan som blev omskriven en lång tid efteråt. Visserligen blir studien begränsad, då många intressanta texter som ligger strax utanför undersökningsperioden faller bort, men på grund av såväl utrymmes- som tidsmässiga skäl är den avgränsning som gjorts nödvändig. Den geografiska avgränsningen gäller med Norrbotten som utgångspunkt. Det är de norrbottniska tidningarnas skriverier som sätts i samband med de två kärnkraftsolyckor som skedde på varierande avstånd från länet. Varför endast Norrbottenspressen har valts ut för undersökningen, motiverar jag med att det då blir en enhetligare tolkning av de resultat som syftets frågeställningar kan komma fram till. Det är på olika avstånd från Norrbotten som dessa olyckor sker och just därför att Norrbotten med sitt geografiska läge befinner sig närmare utländska kärnkraftverk än de svenska anläggningarna, kan det vara av intresse att undersöka hur detta avspeglades i tidningarna. 9

11 1.4. Teoretisk diskussion och val av analysnivå Teorier om nyhetsvärdering I Stig Hadenius och Lennart Weibulls bok Massmedier En bok om press, radio och TV (2003) 24, tar författarna upp de värderingar som görs av de nyheter som passerar igenom nyhetsprocessen. De menar att journalistens roll kan ha stor betydelse där tydliga normer om nyhetsvärdering saknas, men att i de fall sådana normer finns, journalistens utrymme för egna värderingar minskar. Vilka nyheter som lyfts fram i ett samhällssystem, har att göra med både vilken ekonomisk och ideologisk utvecklingsnivå som finns i det aktuella samhället 25. Den amerikanske journalisten Walter Lippmann gjorde ett tidigt försök från 1924, att definiera nyhetsbegreppet i förhållande till allmänhetens förmodade respons. Det viktigaste, enligt Lippmann, skulle vara nyhetens förmåga att hos mottagaren väcka känslor, samt även ge en möjlighet hos denne till identifikation. Tidsfaktorn samt det geografiska avståndet mellan en händelse och läsaren, tas också upp som viktiga faktorer för möjligheten att en nyhet ska uppfylla de kriterier som Lippmann beskrev. Med detta menas att ju närmare nyhetsmottagaren till exempel en olycka har ägt rum, desto mer kan denne mottagare identifiera sig med det som hänt och således även bli engagerad i händelsen. Samma sak gäller för det tidsmässiga avståndet. Om en olycka som har skett samma dag som nyheten sprids, får den större uppmärksamhet än om den skedde för exempelvis en vecka sedan 26. Kommunikationsforskaren Henk Prakke har tagit fasta på tre faktorer som enligt honom har betydelse för värdet hos en nyhet. Det är dels det tidsmässiga och geografiska avståndet som vi kan känna igen från Lippmanns resonemang. Därtill kommer det kulturella avståndet, vilket går ut på att man tar till sig de nyheter som berör ens egen kulturella sfär 27. Hadenius och Weibull presenterar även tre analysnivåer avseende mediernas nyhetsvärdering. Dessa nivåer har betydelse såtillvida att de förenklar definitionen av en viss nyhet, när man talar om dess allmänna värde. De tre nivåerna är: 24 Hadenius/Weibull Ibid., s Lippmann 2007, s Prakke 1968, s

12 1) På vilket sätt mediet disponerar det totala innehållet av nyheter i förhållande till varandra. 2) Vilka slags ämnen som främst uppmärksammas. 3) Vilken eller vilka aspekter hos en särskild händelse som får den mesta uppmärksamheten. Författarna menar att man inom medieforskningen till stor del tidigare har utgått från bara en av dessa nivåer och av detta dragit slutsatser om den allmänna nyhetsvärderingen. Det tidsmässiga, geografiska och kulturella avståndet mellan nyhet och mottagare som Prakke beskrivit, är således ett försök att ge en generell bild av vad det är som ger upphov till uppmärksamhet hos mottagaren 28. Eftersom denna studie inte kommer att handla om tidningarnas allmänna nyhetsvärdering, utan endast om två separata händelsers återgivning, kommer faktorerna tid, rum och kultur att vägas in, men med tyngdpunkt på den tredje av Hadenius och Weibulls analysnivåer. Detta därför att de frågeställningar som syftet innehåller främst riktar in sig på att undersöka på vilket sätt tidningarna faktiskt skrev om kärnkraftsolyckorna, det vill säga vilken vinkling eller vilken aspekt som betonades mest Miljöhistoriska perspektiv Vad gäller det miljöhistoriska perspektivet i denna uppsats, är problemformuleringsprivilegiet av en miljöfråga, såsom det beskrivits av Lars J. Lundgren i boken Vägar till kunskap (2003) 29 i fokus för undersökningen. Under uppsatsrubriken Hur blir en förändring i naturen ett miljöproblem? tar Lundgren upp vilka aktörer som är involverade när en förändring i naturen ska formuleras till ett problem. Formulerandet av ett sådant problem innebär enligt honom en värderingsprocess, där man dels konstaterar skillnaden mellan hur det var då, det vill säga innan förändringen skedde, och hur det är nu. Om bedömningen blir att förändringen är ett oönskat tillstånd eller till och med en risk för att det ska uppstå ett oönskat 28 Hadenius/Weibull 2003, s Lundgren (red.)

13 tillstånd i framtiden, och där även den uppkomna situationen kräver någon form av handling för att motverka det som skett, har kriterierna för att formulera ett miljöproblem uppfyllts 30. Vidare menar Lundgren att det inte är självklart vems problemformulering som väger tyngst. Den ideologiska aspekten och maktaspekten i ett samhälle har stor betydelse liksom de konflikter kring miljöproblematiken som kan uppstå ur dessa 31. Huruvida en förändring som sker, låt säga en kärnkraftsolycka i ett annat europeiskt land, får bli ett miljöproblem i Norrbotten, beror på omständigheterna och de inblandade aktörerna. Förändringen, som kanske idag inte är ett problem här, kan tänkas bli det i framtiden på grund av radioaktivt nedfall. När det gäller själva analysnivån ur det miljöhistoriska perspektivet, hamnar denna uppsats strax utanför de tre nivåer som Donald Worster presenterat i boken The Ends of the Earth: Perspectives on Modern Environmental History (1988) 32, det vill säga den naturvetenskapliga nivån, den socio-ekonomiska nivån samt idénivån. I boken Värna, vårda, värdera. Miljöhistoriska aspekter och aspekter på miljöhistoria, redigerad av Erland Mårald och Christer Nordlund (2003) 33, har Lars J. Lundgren i kapitlet Vad är miljöhistoria? eller Den gamla frågan om bofinken, kritiserat dessa tre nivåer och menat att de utgör en alltför snäv definition av vad miljöhistoria är för något. Eftersom Sverker Sörlin enligt Lundgren i en NEartikel dels har menat att inslag från dessa tre nivåer kombineras hos ledande miljöhistoriker, men ändå pekar på att väsentlig forskning inom miljöhistoria har handlat om till exempel hur miljöproblem har uppmärksammats och behandlats inom politik, vetenskap och massmedier 34, så anser jag att föreliggande studie hamnar just i det område som behandlar massmediernas roll vid formulerandet av miljöfrågor. Visserligen kunde denna infallsvinkel även hamna under idénivån enligt Worster, eftersom de nyheter, den information och kunskapsförmedling som sker via massmedierna, bidrar till att uppfattningar om naturen skapas hos mottagarna, likaväl som de bidrar med att skapa opinion i vissa miljöfrågor. Eftersom emellertid den idémässiga nivån enligt Worster så pass mycket tar fasta på olika samhällens värderingar av naturen; myter, ideologier och etik, anser jag att 30 Lundgren (red.) 2003, s Ibid., s Worster 1988, s Mårald/Nordlund (red.) Lundgren (red.) 2003, s

14 den nivå som genom massmediernas medverkan uppstår, hamnar strax utanför denna. Här blir det mer en fråga om massmedierna som den undersökande, informerande och kunskapsförmedlande länken mellan händelser och människors åsikter. Den process som äger rum i denna länk, via nyhetsvärdering och den bedömning som sker när det gäller från vilken aspekt en viss händelse ska beskrivas, kan snarast betecknas som miljöjournalistikens nivå Material och källkritik Det material som kommer att användas i denna uppsats, är tidningarna Norrländska Socialdemokraten, Norrbottens-Kuriren och Norrskensflamman, vilka presenteras på annat ställe i texten, eftersom de utgör själva undersökningsmaterialet. Dessutom har övrig litteratur och andra källor som innehåller fakta om de ämnen som studien berör använts, både sådan som är skriven av kärnkraftsmotståndare som dess motsats. Som exempel på litteratur som lyfter fram kärnkraftens negativa sidor kan här nämnas boken Bön för Tjernobyl 35 som är skriven av den vitryska journalisten Svetlana Aleksijevitj och som handlar om vanliga människors berättelser om hur deras liv blev påverkade av Tjernobylolyckan. Boken om atomåldern 36 är skriven av John May och är ett bidrag från Greenpeace i argumentationen om kärnenergins faror och risker. Den tar upp kända och mindre kända olyckor i kärnkraftens historia, men också provsprängningar med kärnvapen, hemlighetsmakeriet och det pris människor fått betala sedan atomkraften togs i bruk. Litteratur som framhåller de positiva sidorna av kärnkraften, är bland annat Sigfrid Leijonhufvuds bok (parentes? En historia om svensk kärnkraft 37, tillkommen 1994 på begäran av ABB Atom till deras 25-årsjubileum och som en historik över kärnkraftens då 40-åriga historia i Sverige. Det betonas visserligen i bokens inledning att författaren haft frihet att behandla ämnet efter givna ramar, men då ramarna faktiskt också utgörs av ABB Atom, är detta av naturliga skäl ingen negativ bok om kärnkraft. Den tar upp politiska skeenden, olyckor som skett, motstånd och debatt, men framhåller i slutändan att svensk kärnkraft är mycket säker och konkurrenskraftig. Andra källor som på liknande sätt beskriver kärnkraftens historia, är de skrifter som Socialstyrelsen utgett samt SKI:s hemsida på internet. De förhåller 35 Aleksijevitj May Leijonhufvud

15 sig i sina beskrivningar neutrala till kärnenergin som sådan, men argumenterar inte heller mot kärnkraften och dess risker. Litteratur som handlar om dagspressens historia i Norrbotten har också använts och den är utgiven av respektive tidning. Då endast en kortare översikt över varje tidnings historia varit avsikten, har jag valt att inte gå djupare in på dessa källor. Däremot kommer, eftersom detta hänger samman med studiens övergripande syfte, den miljöhistoriska utvecklingen inom kärnkraftens historia att beskrivas relativt ingående längre fram, varför källor som använts till detta kommer att presenteras under nästa avsnitt Tidigare forskning När det gäller själva ämnet för denna uppsats, har inte någon tidigare undersökning om Norrbottenspressen kunnat hittas. Däremot har analyser gjorts av massmediers innehåll kring tiden för den svenska folkomröstningen om kärnkraft. Dessa återfinns i boken Kampen om kärnkraften 38 från 1984 av Sören Holmberg och Kent Asp. Den sistnämnde har i boken varit ansvarig för medieundersökningarna och det är systematiska analyser av press, radio och TV som samlats in med stöd av Riksbankens Jubileumsfond. Den har visat på den grundläggande betydelse som massmedierna hade när kärnkraftsfrågan började bli känd hos de breda folklagren och har i denna studie använts till historiken över den svenska kärnenergins möjligheter och problem. Den akademiska avhandlingen vid den statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet 1994, Miljöopinionen i Sverige 39 av Martin Bennulf, är resultatet av ett forskningsprojekt som finansierats av Statens Naturvårdsverk. I fokus för Bennulfs studie ligger det svenska folkets åsikter om miljö. Ett särskilt avsnitt behandlar miljöopinionens bakgrund, där bland annat kärnkraften och massmedierna tas upp. Sålunda har även detta varit en källa till kärnkraftsdebattens historia. 38 Holmberg/Asp Bennulf

16 1.7. Begrepp och definitioner I denna undersökning förekommer flitigt sådana ord som risker, strålning och reaktorer. Jag vill göra läsaren observant på att jag ej kommer att göra jämförelser eller åtskillnad mellan olika typer av reaktorer, såsom tryckvattenreaktorer, kokvattenreaktorer eller huruvida de är vatten- eller grafitmodererade. Vad dessa begrepp innebär kommer att beskrivas i den löpande texten då kärnkraften presenteras, men de kommer inte att behandlas vid själva undersökningen av tidningstexterna, då detta inte hör till syftet. Med risker avser jag de oönskade effekter på människor och miljö som kan bli följden av en kärnkraftsolycka, oavsett hur stor eller liten sannolikhet som bedömts aktuell för ett reaktorhaveri. Jag kommer således inte att laborera med sannolikheter, endast med de följder som kan uppstå när en olycka sker. När strålning beskrivs i texten, kommer förklaringar till de mätenheter som används att tas upp. Det kan här betonas, att det finns flera typer av beteckningar, nyare och äldre, för hur man mäter strålning. Läsaren bör vara medveten om detta, då olika beteckningar används i litteraturen. De beteckningar som beskrivs i denna uppsats kommer, i den mån de förekommer i texten, att hållas konsekvent till en sort. Slutligen används ordet kultur i undersökningen, särskilt i den teorianknytning som görs. Med kultur avses enligt Bonniers Svenska Ordbok 40 människors sätt att leva, tänka o. verka inom ett visst område o. vid en viss tid 41. Vid den undersökning som föreligger stämmer ovanstående beskrivning överens med vad som avses Disposition Uppsatsens disposition ser ut på följande sätt: Efter det inledande kapitlet kommer en bakgrundshistorik över kärnkraften att beskrivas; dels en redogörelse för kärnkraften i sig och dels en redogörelse för de risker som är förknippade med dess användning. Därefter kommer kärnenergin att beskrivas mot bakgrund av det miljömedvetande som vuxit fram genom tiderna, med tyngdpunkt på den kärnkraftsdebatt som blossade upp under 1970-talet. 40 Bonniers Svenska Ordbok Ibid., s

17 Sedan kommer Norrbottenstidningarna att presenteras innan undersökningsdelen tar vid. Den är upplagd så att kärnkraftsolyckorna i Harrisburg och Tjernobyl beskrivs i separata kapitel, med tillhörande analys efter varje olycka. Avslutningsvis kommer en sammanfattande diskussion, där uppsatsens syfte besvaras. 2. Kärnkraft De energiformer som finns i världen kan delas in i förnybar och icke-förnybar energi. Till de förnybara energikällorna räknas vindkraft, solkraft, vattenkraft och biobränslen såsom ved, energiskog och biogas. Till de icke-förnybara energikällorna räknas de fossila bränslena kol, olja och naturgas, vilka bildades för många miljoner år sedan av döda växter och djur. Deras effekt på miljön vid förbränning är utsläpp av koldioxid, vilket bidrar till växthuseffekten på jorden. Kärnkraften är också en icke-förnybar energikälla eftersom den drivs med uran, en resurs som kommer från jordens inre. Till skillnad från de fossila bränslenas effekt på miljön är uranhanteringens effekter av ett annat slag här handlar det i stället om radioaktivitet; från själva uranbrytningen i gruvor till de radioaktiva utsläpp som kan ske vid kärnkraftsolyckor eller från utbränt avfall 42. Även om världens största energikällor är kol, olja och naturgas, finns det många kärnkraftverk som står för energiproduktionen. Det finns drygt 400 kärnkraftverk i världen och bland de dominerande länderna i antal reaktorer är USA, Frankrike, Japan, Storbritannien och Ryssland 43. Kärnkraften som energikälla står för cirka halva elproduktionen i Sverige. Den är alltså den största enskilda källan till energi i vårt land, större än exempelvis vattenkraften, vindkraften och bioenergin. I dagsläget har vi i Sverige tio reaktorer fördelade på tre orter i landet: Forsmark 3, Oskarshamn 3 och Ringhals 4. De två reaktorer som tidigare funnits i Barsebäck stängdes 1999 respektive De reaktorer som finns i Sverige är av två olika typer. Det är sju kokvattenreaktorer 44 och tre tryckvattenreaktorer 45. Samtliga av de sistnämnda finns i Ringhals Miljöportalen 2008: Vilka sorters energi finns? 43 SKI (2008 3). 44 En kärnreaktor där vanligt vatten som kokas upp används vid strömningen genom härden. Nationalencyklopedin (2008 4). 45 En kärnreaktor där vanligt vatten används under så högt tryck att nästan ingen kokning sker. Nationalencyklopedin (2008 5). 46 SKI (2008 1). 16

18 Det är den som har tillstånd att driva ett kärnkraftverk som har det yttersta ansvaret för säkerheten. Om det sker avvikelser från det normala, ska en rapport utfärdas till Statens Kärnkraftinspektion (SKI). Om en reaktor inte skulle uppfylla de säkerhetsföreskrifter som finns, kan SKI gå in och stoppa driften vid kraftverket. Vid andra tillfällen kan SKI utfärda krav på att större utredningar ska göras av incidenter eller avvikelser som har skett Kärnkraftverket Vid en förenklad beskrivning av en kärnkraftsreaktor, kan man jämföra den med en ångpanna. Det som kallas för härden i reaktorn utgörs av mellan 450 och 700 bränsleelement av urandioxid vilka är placerade i reaktortanken. För att atomkärnans energi ska kunna frigöras, krävs det att en neutron absorberas och gör kärnan mer instabil. Den råkar i svängningar som leder till att de sammanhållande krafterna i kärnan inte håller utan sprängs itu i två delar. De stöts bort från varandra i hög hastighet och när de tack vare den omgivande materien bromsas upp, omvandlas deras rörelseenergi till värme. Vid klyvningen sänds även 2-3 nya neutroner ut, vilka kan hålla kedjereaktionen med ständiga kärnklyvningar igång. Deras hastighet regleras till den mest lämpliga tack vare den så kallade moderatorn, det vill säga vatten, naturligt uran eller grafit 48. När kärnklyvningen inleds i atomkärnorna i uranet bildas det värme som gör att vattnet som pumpas genom härden kokar upp och förångas. Den ånga som bildats leds i sin tur till en turbindriven generator vilken omvandlar ångans tryck till elektricitet. Sedan leds ångan bort från turbinen till en kondensor, kyls ner och blir vatten igen, som än en gång används i reaktortanken 49. Man använder havsvatten som kylvatten till att kondensera ångan och detta vatten pumpas tillbaka till havet efter att det har använts. Eftersom havsvattnet inte kommer i kontakt med det övriga vattnet under processens gång, blir det inte radioaktivt. I själva kärnbränslet bildas däremot starkt radioaktiva ämnen vilka är mycket skadliga för människor och miljö. Därför är det av yttersta vikt att reaktorhärden kyls och att den hålls isolerad från omgivningen. Även efter att kärnklyvningsprocessen är avslutad måste härden kunna kylas under lång tid eftersom värme fortsätter att avges från härdens radioaktiva ämnen SKI (2008 1). 48 Ringström (red.) 1986, s SKI (2008 4). 50 Ibid. 17

19 Genom flera säkerhetsbarriärer hålls reaktorhärden isolerad. Det är tänkt att om en barriär inte råkar fungera, ska nästa kunna ta vid. En effektiv isolering består också i att uranbränslet alltid hanteras under vatten, eftersom cirka två meter vatten hindrar radioaktiv strålning att spridas 51. De säkerhetsbarriärer som oberoende av varandra ska kunna isolera de farliga ämnena är: Bränslet självt, urandioxiden, vilken har en smältpunkt på grader Celsius och som inte är vattenlöslig. Bränslets kapslingsrör, tillverkade av zirkaloy 52. Reaktortanken som är gjord av cm tjockt stål. Reaktorinneslutningen av metertjock betong och gastät plåt. Reaktorbyggnaden 53. Det bränsle som används i svenska kärnkraftverk är gjort av uran som kommer från gruvor utomlands, främst Australien, Kanada och Ryssland. Det faller utanför SKI:s område att kontrollera vilken hänsyn som tas till miljön vid den uranbrytning som sker i dessa länder. Uranmalmen kan inte användas som bränsle i kärnkraftverk direkt. Först måste den anrikas och detta innebär att man höjer den naturliga halten av isotopen 54 uran-235 i malmen. Ofta sker detta i närheten av gruvan och i de avfallsrester som bildas efteråt i det radioaktiva slammet, finns även tungmetaller som zink, mangan och bly. Genom olika kemiska processer försöker man minska riskerna med slammet och sedan pumpas det ut i kilometerstora dammar där det får sjunka till botten. När så har skett får vattnet i dammarna rinna ut i någon sjö eller flod 55. Det anrikade uranet, uranhexafluorid, tillverkas till kärnbränsleelement i bränslefabriken i Västerås. Det innebär att man omvandlar uranhexafluoriden till urandioxid, ett pulver som sedan pressas ihop till små bränslekutsar vilka värmebehandlas och därpå packas in i kapslingsrör, de så kallade bränslestavarna. Stavarna monteras sedan ihop till cirka fyra meter 51 SKI (2008 4). 52 Zirkaloy är en zirkoniumlegering som man använder till höljet runt kärnbränslet i reaktorn. Nationalencyklopedin (2008 1). 53 SKI (2008 5). 54 Isotoper är atomer av samma grundämne, men med olika atommassa. Nationalencyklopedin (2008 2). 55 SKI (2008 6). 18

20 långa bränsleelement. Dessa säljs sedan till kärnkraftverk i Sverige och till andra europeiska länder. Tilläggas kan, att svenska kärnkraftverk även köper bränsle från utländska tillverkare. Innan användningen avger inte kärnbränslet mycket strålning, men efter att ha använts i en reaktor är det mycket radioaktivt 56. Frågan om det avfall som kärnkraftsindustrin producerar har länge diskuterats. Eftersom detta avfall utgör en stor hälsorisk för människor och miljö, är det viktigt att man hanterar det på ett säkert sätt. Det är den som har tillstånd att driva ett kärnkraftverk som enligt lagen också ska se till att avfallshanteringen går rätt till samt även stå för de kostnader detta innebär. I Sverige har tillståndshavarna 57 bildat SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB), ett gemensamt företag som ska svara för avfallshanteringen från kärnkraftverken 58. Två vanligt förekommande begrepp inom kärnavfallshanteringen är lagring och slutförvaring. Med lagring menas att det radioaktiva avfallet i väntan på slutförvaring, placeras någonstans där det ska vara tills beslut har fattats om var slutförvaringen ska ske. Med slutförvaring menas således att avfallet ska placeras avskilt från kontakt med människor och miljö så länge det är farligt, det vill säga under en tidsperiod av cirka år. Det är tänkt att det högaktiva kärnavfallet, vilket består av det utbrända kärnbränslet och som är det mest långlivade och farliga, först ska lagras cirka ett år i själva kärnkraftverkets närhet. Sedan ska det transporteras till CLAB (Centralt mellanlager för använt bränsle) vid Oskarshamns kärnkraftverk, där det ska mellanlagras i omkring 40 år. Under den tiden ska kärnbränslet hinna svalna något, så att den fortsatta hanteringen underlättas. Därpå ska det utbrända kärnbränslet kapslas in och transporteras till slutförvaring 59. I Sverige planerar SKB att slutförvara kärnavfallet djupt nere i berggrunden. Där ska avfallet bland annat inneslutas i en kapsel av järn och koppar, så att det isoleras från omgivningen. För att kunna genomföra alla dessa moment i kärnbränslehanteringen, har SKB satt igång forsknings- och utvecklingsprogram för ändamålet. Dessutom har SKI (Statens Kärnkraftinspektion) tillsammans med SSI (Statens Strålskyddsinstitut) som en viktig uppgift 56 SKI (2008 6). 57 Tillståndshavarna är Barsebäck Kraft AB, Forsmark Kraftgrupp AB, OKG AB samt Ringhals AB. SKI (2008 1). 58 SKI (2008 7). 59 Ibid. 19

21 att granska de kärnavfallsanläggningar som nu finns. Det är ännu inte bestämt var och hur slutförvaringen i Sverige ska ske. Undersökningar har gjorts i vissa kommuner för att kontrollera förutsättningarna för slutförvaring och i dagsläget har Östhammars kommun och Oskarshamns kommun tackat ja till platsundersökningar, vilka påbörjades under De beräknas pågå till och med detta år, Kärnkraftens historia År 1911 upptäcktes atomkärnan av den nyzeeländske kemisten Ernest Rutherford ( ) 61. Snart kunde forskarna konstatera att de tunga atomkärnorna innehöll enorma mängder energi, miljontals gånger mer energi än vad exempelvis de kemiska processerna vid förbränning av kol kunde ge. Hur man skulle kunna frigöra denna energi förblev däremot en gåta fram till 1938, då kärnklyvningen upptäcktes 62. Det var den tyske kemisten Otto Hahn ( ) som av ett experimentellt misstag i ett laboratorium utanför Berlin hade kluvit en uranatom och därmed fört forskningen ett steg mot det som senare skulle leda till atombombens tillblivelse 63. Ganska snabbt insåg forskarna hur den nya tekniken med kärnklyvning skulle kunna användas i en reaktor för att producera energi 64. Emellertid ledde det andra världskriget, som bröt ut 1939, året efter kärnklyvningens upptäckt, till att rädslan för tyskarnas eventuella atombombstillverkning tog över. Farhågorna för att Tyskland skulle kunna utveckla en atombomb först, gjorde att många av den tidens främsta forskare utövade påtryckningar om att USA skulle forcera sina ansträngningar för att hinna före tyskarna. Forskare som tvingats fly undan nazismen i Europa, däribland Albert Einstein ( ) 65, Leo Szilard ( ) 66 och Enrico Fermi ( ) 67, bidrog till att senare det så kallade Manhattanprojektet inleddes Flera av världens ledande atomfysiker var involverade i projektet, som var så hemligstämplat att bara cirka ett dussin personer ska ha haft insikt i det hela SKI (2008 7). 61 Nobelprize 2008: The Nobel Prize in Chemistry Ringström (red.) 1986, s Leijonhufvud 1994, s Ringström (red.) 1986, s Bra Böckers Lexikon 2000, s Ibid., s Ibid., s Hansson 2002, s

22 Vad Manhattanprojektet ledde till är välbekant. De två atombomber som fälldes över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945, ledde till en omedelbar död för cirka människor och för plågor för tusentals andra, som efter varierande tid avled av de skador de fått från bomberna. Många av de forskare, bland andra Robert Oppenheimer ( ) som varit engagerade i Manhattanprojektet, tog senare avstånd från den teknologi de varit med om att utveckla och ägnade sig efter kriget åt upplysningsverksamhet om atombombens faror 69. Efter andra världskriget började den fredliga kärnkraften att utvecklas alltmer och år 1953 tog den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower ( ) 70 initiativ till bildandet av IAEA (International Atomic Energy Agency), vilken startades Sverige var ett land som tidigt höll sig framme vid utvecklandet av kärnkraften och redan 1947 bildades AB Atomenergi, som ägdes av industrin och staten tillsammans. Från början diskuterades även militär användning av kärnenergin och 1950 började FOA (Försvarets Forskningsanstalt) samarbeta med AB Atomenergi. År 1954 startades den första reaktorn, R1, i Sverige och den var en forskningsreaktor som placerades i ett bergrum under centrala Stockholm 71. Det svenska atomenergiprogrammet fick sina första riktlinjer från 1956 och det innebar bland annat att Sverige skulle sträva efter att bli självförsörjande inom atomenergi plus att man skulle bygga ut atomkraften. Dessutom pågick hela tiden en debatt om huruvida Sverige skulle framställa en atombomb eller ej. År 1961 byggdes den andra reaktorn i Sverige, R2, i Studsvik i Södermanland. Denna reaktor var en förstorad version av R1 och skulle liksom den användas till forskning. Ett par år senare togs Ågesta-reaktorn i bruk i södra Stockholmsområdet, där den kom att förse Farsta med fjärrvärme fram till Under senare delen av 1960-talet och början av 1970-talet, uppfördes åtta nya reaktorer i landet, samtidigt som omvärldens kritik av kärnkraften ökade. År 1968 beslutades att det nya företaget ASEA- ATOM, till hälften statligt, skulle ta över kärnkraftens verksamhetsområden och 1970 var Sverige med om att underteckna FN:s icke-spridningsavtal om kärnvapen 72. Därmed kunde man anse Sveriges planer på militärt användande av atomkraften vara ett avslutat kapitel. 69 Hansson 2002, s USA:s president mellan Nationalencyklopedin (2008 3). 71 SKI (2008 8). 72 Ibid. 21

23 En rad mindre kända olyckor har ägt rum på kärnkraftverk i världen under och 60-talen. Exempel på sådana är Chalk River-reaktorn i Kanada 1952, där härden skadades så mycket att den inte kunde repareras och där radioaktiva ämnen läckte ut, dock utan att någon person dödades 73, Windscale-reaktorn i Storbritannien 1957, där radioaktiva ämnen läckte ut och förgiftade marken samt även spreds vidare ut i Europa 74. Vidare ska det ha skett en olycka vid en sovjetisk anläggning i Uralbergen omkring (Tjeljabinsk-40), vilket dock har varit svårt att få någon exakt bild av, eftersom så mycket material hemlighölls i Sovjetunionen. Oberoende källor har dock bekräftat att det aktuella området skulle ha blivit kraftigt radioaktivt 75. En olycka skedde också vid Idaho Falls i USA 1961, då vattnet i en reaktor exploderade och omedelbart dödade två av personalen samt den tredje inom några timmar på grund av strålskadorna 76. Under 1970-talets senare del blev kärnkraftsdebatten allt livligare, då såväl forskare som miljörörelser ifrågasatte kärnkraftsindustrins förmåga att hantera riskerna. Olyckan i Harrisburg 1979 bidrog till den folkomröstning som skedde angående kärnkraften i Sverige Det resulterade i riksdagens beslut samma år om att den svenska kärnkraften skulle byggas ut till tolv reaktorer, under förutsättning att den avvecklades till år Tjernobylolyckan från 1986 skapade ånyo en stor debatt om kärnkraftens risker, men ledde inte till några förändringar vid de svenska anläggningarna, vilka ansågs vara av mycket säkrare konstruktion än de sovjetiska 77. I dag finns således tio kärnkraftverk i drift i Sverige. Lagen om kärnkraftens avveckling från 1997, vilken ger regeringen rätten att bestämma när en reaktor ska stängas, har hittills lett till att två reaktorer lagts ned. Samtidigt finns kärnkraftverk i vår omgivning på nära håll såväl nere på kontinenten som på Kolahalvön och i Finland. Diskussionen om riskerna med kärnkraft har inte varit så synliga i miljödebatten på senare tid. Här kommer en redogörelse för dessa risker att presenteras, då de a) hela tiden har varit kända för forskarna och b) utgör själva grunden för den problemformulering som kan göras i samband mellan kärnkraften, människan och miljön. 73 May 1991, s Socialstyrelsen 1998:13: Kärntekniska olyckor och katastrofer med radioaktivt utsläpp, s May 1991, s Socialstyrelsen 1998:13: Kärntekniska olyckor och katastrofer med radioaktivt utsläpp, s SKI (2008 8). 22

24 2.3. Riskerna Socialstyrelsen har delat in de konsekvenser för omgivningen som kan bli följden av kärnkraftsolyckor i tre kategorier. Dessa är: Utsläpp av radioaktiva ädelgaser, till exempel xenon och krypton: Om ädelgaser läcker ut i omgivningen, beräknas skadorna bli begränsade eftersom ädelgaser sprids ut i ett stort luftområde och inte ger markbeläggning. Hälsoriskerna anses därmed också som små, men kan tänkas bli svårhanterliga på grund av allmänhetens oro och eventuella brist på information. Utsläpp av radioaktiva ädelgaser och mindre mängder andra ämnen, såsom radioaktiv jod och små mängder med cesium: Dessa utsläpp kan förorsaka stora problem vilka kan behöva handhas av en beredskapsorganisation. Cesium och jod kan förorena betesmarker och odlingsområden långt från själva olycksplatsen. Utsläpp av radioaktiva ädelgaser och stora mängder av reaktorhärdens innehåll, det vill säga jod och isotoper av cesium, vilka räknas till de långlivade radioaktiva ämnena: Denna typ av olycka betraktas som ytterst allvarlig och kan även få stor geografisk omfattning, beroende på de väderleksförhållanden som råder. Akuta strålskador hos personer i närområdet förväntas bli en av följderna, men bör kunna begränsas om en effektivt fungerande beredskap finns. Radioaktiv jod som markbeläggning kan innebära att mjölken från det aktuella området blir hälsovådlig för månader framåt. Markbeläggning med radioaktivt cesium innebär att marken blir obrukbar för mycket lång tid framåt samt även att genomgripande och kostsam sanering kan behövas. Om den värsta tänkbara sortens olycka skulle ske i ett utländskt kärnkraftverk kan vilken del som helst av Sverige drabbas av betydande mängder radioaktivt nedfall. Var i landet detta kan hända, beror på vilket utländskt kärnkraftverk det skulle vara fråga om, samt på de vindriktningar och övriga väderleksförhållanden som råder Socialstyrelsen 1998:13: Kärntekniska olyckor och katastrofer med radioaktivt utsläpp, s