Konjunkturlägets påverkan på de svenska bankernas bolånemarginal

Transkript

1 Örebro Universitet Handelshögskolan Nationalekonomiska institutionen Kandidatuppsats VT-12 Handledare: Anders Edfeldt Konjunkturlägets påverkan på de svenska bankernas bolånemarginal - Är den nuvarande bolåneräntan ovanligt hög? Nadim Oweini Pardis Ghadrdan

2 Sammanfattning Under den senaste tiden har hård kritik riktats mot de svenska bankerna för de höga marginalerna på bolån. Bolåneräntorna har inte sänkts i samma omfattning som reporäntan och övriga riskfria räntor. I lågkonjunktur ger reporäntesänkningen inte samma sänkning av bolåneräntan, då bankerna har för avsikt att öka sina nettomarginaler i syfte att öka det egna kapitalet. Med anledning av detta undersöker denna uppsats hur spreaden mellan bolåneräntan och de riskfria räntorna varierar med konjunkturen. Vidare utreds relationen mellan den reala räntekostnaden ex post och konjunkturläget då denna är den mest väsentliga räntan för bolånekunder. För att undersöka sambandet mellan dessa variabler utförs regressionsanalys för perioden 2006 kvartal ett till och med 2011 kvartal fyra. Studiens resultat visar att konjunkturläget kan förklara bolånespreaden väl. Dessutom kan realräntan för bolån förklaras av konjunkturläget. Realräntan för bolån är låg i högkonjunktur och hög i lågkonjunktur. Den har rent av varit negativ under 2011 då Sverige befann sig i högkonjunktur. Slutsatsen är därför att kritiken mot bankerna inte är helt befogad då realräntan på bolån faktiskt varit negativ.

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Institutionell bakgrund Finansiella krisen Teoretisk referensram Taylorregeln Spread TED-spread Vad bestämmer bolåneräntan Basel III Tidigare studie Data Datainsamling HP-filtrering Regressioner T-test Grafisk redovisning av data Resultat Diskussion Slutsats Referenser... 28

4 Inledning Ett köp av en bostad är oftast den största investeringen ett enskilt hushåll gör. Idag äger nära två tredjedelar av alla hushåll sina bostäder och andelen stiger över tid. Bolånen utgör 90 procent av hushållens totala skulder, samtidigt har hushållens belåningsgrad stigit i högre takt än trenden. (Finansinspektionen, 2012) Låga realräntor och stigande disponibla inkomster hos hushållen är de vanligaste förklaringarna till utvecklingen. Figur 1.2 De svenska hushållens räntekostnad i andel av disponibel inkomst, % Ränteutgifter i procent Källa: SCB, Nationalräkenskaper Vid skrivande tid råder en het debatt kring bolånemarknaden i Sverige där allmänheten riktar hård kritik mot bankerna. Det som egentligen varit bankernas misstag under högkonjunktur har kommit att bli allmänhetens börda i den efterföljande lågkonjunkturen. En av de främsta som tidvis uttalad hård kritik mot bankerna är finansminister Anders Borg. I en artikel säger han: Jag tycker att det är provocerande att de upprätthåller sin lönsamhet genom att ha väldigt vida räntemarginaler mot hushållen i ett läge där samhällsekonomin skulle må bra av att de marginalerna minskade. (Svenska Dagbladet, 2012). Han menar att marginalerna för bolån är alldeles för stora och att bankerna prioriterar sin egen lönsamhet framför samhällets bästa. Finansministern får samtidigt stöd av det svenska folket i sin kritik mot de höga bolånemarginalerna. I Dagens Industri presenteras en undersökning som visar på att tre av fyra 1

5 har en misstro för de svenska bankerna (Sundkvist, 2012). Bankerna tar sitt försvar i att nya kapitaltäckningsregler förväntas införas från och med 2013 i hela EU. Trots att reglerna inte införts än menar de att det är under en förberedelsefas, vilket innebär att de måste öka sin lönsamhet. (Riksbanken, 2012) Före 2009 har förhållandet mellan reporäntan och bolåneräntan varit starkare än i dagsläget. I en rapport beskriver Riksbanken händelseförloppet där en ändring i reporäntan ger en direkt effekt på marknadens dagslåneräntor och internbankränta, STIBOR 1. Vidare beskrivs denna ränta sprida sig till andra räntor med längre löptid för att till slut ge effekt på den ränta hushållen möter hos banker. Omfattningen av den sista effekten ändras över tid beroende på bland annat konjunktur. Prissättningen på bolån består av två komponenter; bankernas finansieringskostnad samt bolånemarginal (Riksbanken, 2012). Den sistnämnda består av kostnader för reserver, avsättning för befarade kreditförluster, administration samt bankernas vinst och är den som i huvudsak på senare tid kommit att avvika från sitt mönster efter Följsamheten mellan reporäntan och bolåneräntan är inte längre lika självklar. (Riksbanken, 2010) Historiskt sett blir skillnaden mellan reporänta, statsskuldväxel och andra riskfria räntor 2 mot hushållens bolåneränta liten i högkonjunktur medan den blir stor i lågkonjunktur. Till följd av den aktuella debatten är syftet med denna uppsats att undersöka hur spreaden mellan bolåneräntan och de riskfria räntorna varierar med konjunkturläget. Därmed kan uppsatsen ge underlag för att utreda om bolånemarginalen idag avviker från den vid tidigare konjunktursvängningar. Vidare undersöker vi hur hushållens reala räntekostnader varierar med konjunkturläget. Enligt läroboksmodellerna i makroteori är låga realräntor den huvudsakliga orsaken till högkonjunktur. Frågan begränsas till att studera bostadsmarknadens räntor eftersom bostadsmarknaden har en stor påverkan på både de enskilda hushållens ekonomi samt den globala ekonomin. Vi förväntar oss ett kontracykliskt mönster, som grundar sig i bankernas ökade risktagande i högkonjunktur då de konkurrerar om marknadsandelar på bolånemarknaden. 1 STIBOR står för Stockholm Interbank Offered Rate, den ränta som bankerna betalar när de lånar pengar mellan varandra. 2 Med riskfria räntor avses reporäntan och statskuldväxlar med varierande löptider 2

6 Med hjälp av ett visst antal utvalda variabler utförs enkel samt multipel regression för att utreda sambandet mellan konjunktur och spread samt konjunktur och realränta. De specifika spreader som undersöks är bankernas utlåningsränta minus statsskuldväxel och bankernas utlåningsränta minus reporänta. 3

7 1. Institutionell bakgrund 2.1 Finansiella krisen Våren 2008 drabbades världsekonomin av den djupaste konjunkturnedgången sedan andra världskriget. I USA, där allt tog fart, hade huspriserna tillsammans med realräntan en central roll i uppkomsten av en fastighetsbubbla. Anledningen till att huspriserna sköt i höjden var den extremt låga realräntan, som gjorde det attraktivt för hushåll att låna för att köpa en ny bostad. (Blanchard & Amighini, 2010) Utöver detta spelade staten en central roll. De restriktioner som ställdes på bankerna vid beviljning av bostadslån blev mindre strikta, vilket medförde att hushåll som tidigare bedömts som ett för stort risktagande nu blev berättigade till lån. (Katkov, 2011) Till följd av detta exponerade sig bankerna för större risk vid bostadsutlåning som gjorde att betalningsinställningarna blev fler från och med Hushållen i USA och i ett antal europeiska länder, bland annat Spanien och Irland, lämnade sina bostäder till ett värde lägre än det lånade beloppet. (Blanchard & Amighini, 2010) Samtidigt var bruttosoliditeten extremt låg i de flesta bankerna. När hushållen lämnade sina lägenheter och hus hade bankerna inte tillräckligt hög kapitaltäckning för att absorbera förlusterna orsakade av sjunkande fastighetspriser. (Blanchard & Amighini, 2010) Sverige drabbades inte lika hårt som USA under finanskrisåren 2008 till 2010 men det finansiella systemet ställdes ändå inför prövningar. Detta beror på att Sverige är en liten öppen ekonomi som dessutom har en betydande utrikeshandel och en finansmarknad som är högst integrerad med omvärldens ekonomi. (Öberg, 2009) TED-spreaderna 3 var stora mellan 2007 till 2009 vilket indikerade på att bankerna ansågs exponeras för stor risk vid krediter mellan varandra. Detta fenomen uppstod i USA såväl som i Sverige, och antydde på att finansiell oro rådde på kreditmarknaden. (Öberg, 2009) Trots att Sveriges banker inte beviljade bolån med samma grad av risk som i USA, kom de svenska myndigheterna att tvingas till ett flertal åtgärder. Bland annat utvidgades insättningsgarantin, ett garantiprogram för bankernas upplåning skapades och Riksbanken 3 Skillnaden mellan statsskuldväxel och internbankränta med samma löptid 4

8 tillsammans med Riksgälden vidtog likviditetsstödjande åtgärder för att hjälpa bankerna klara av sin finansiering (Öberg, 2009). Öberg (2009) menar att finanskrisen var beviset på att det regelverk som då tillämpades på bankernas kapitaltäckning inte var tillräcklig. För att stärka den finansiella stabiliteten och undvika framtida finanskriser rapporterar Finansinspektionen (2012) att nya internationella regler för banksektorn är under progress. Det förväntade regelverket är en utveckling av nuvarande Basel II. Det nya regelverket består av stärkta kapitaltäckningsdirektiv och en ny kapitaltäckningsförordning. 5

9 2. Teoretisk referensram I detta avsnitt presenteras den teoretiska bakgrunden för bestämmelsen av realränta och spread. Därefter beskrivs komponenterna av en bolåneränta grundligt för att skapa förståelse för hur räntesatserna bestäms i praktiken. 3.1 Taylorregeln Riksbanken eftersträvar en stabil realränta i syfte att stabilisera ekonomin. Det övergripande målet då reporäntan justeras är en stabil prisnivå, definierat som en inflationstakt på 1-3 procent per år. Politiken syftar till att kontrollera den ekonomiska aktiviteten via förändringar i de nominella räntorna. En höjd reporänta förväntas leda till sänkt inflation inom ett till två år, då konsumtions- och investeringsbenägenhet hos låntagaren minskar. Besluten kring konsumtion och investering påverkas av de långsiktiga realräntorna. Penningpolitiken leder till förändringar i de nominella räntorna på kort sikt, som förändrar sambandet mellan nominella räntor och den förväntade inflationstakten på ett sådant sätt att även realräntorna varierar på kort och medelfristig sikt. (Riksbanken, 2012) Den reala räntan är approximativt den nominella räntan minus den förväntade inflationen. Approximationen fungerar så länge inflationstakten och räntesatserna inte överstiger tio procent. Om faktisk inflation skiljer sig från förväntad inflation kommer den realiserade reala räntan, expost, att skilja sig från den reala räntan, ex-ante. (Blanchard & Amighini, 2010) 6

10 En representativ modell för hur reporäntan skall sättas för att uppnå det långsiktiga inflationsmålet och kortsiktig BNP-stabilitet visas i den så kallade Taylor rule: = + + α ( - ) + b ( - ) = centralbankernas korta reporänta - = inflationsgap - = produktionsgap = naturlig realränta (icke observerbar) α/b = positiva koefficienter Modellen indikerar på att den nominella räntan ska justeras utifrån avvikelser i faktisk- och förväntad inflation, samt faktiskt- och potentiellt BNP. Den nominella räntan, reporäntan, ska höjas om antingen inflationen befinner sig över målet alternativt om real BNP överskrider trenden. Tvärtom innebär det att om inflationen understiger inflationsmålet, och/eller produktionen understiger den potentiella nivån, ska den nominella räntan sänkas. BNP-gapet och inflationsgapet påverkar alltså reporäntans avvikelse från jämviktsnivån. (Taylor, 1993) Under förutsättning att ekonomin är i jämvikt, där inflationen motsvarar inflationsmålet och BNP-gapet är noll, kommer den reala räntan ( - ), även att befinna sig i jämvikt. Om inflationen emellertid ligger över målet bör den reala räntan överstiga jämviktsnivån under givet konjunkturläget. Regeln säger att om det finns en positiv avvikelse mellan inflation och målsatt inflation, gäller det att nominell ränta måste höjas med mer än den förväntade ökningen i inflation. På så sätt kan en höjning i nominell ränta försäkra en lika stor ökning i den reala räntan. (Taylor, 1993) En normal nivå på långsiktig nominell ränta ligger kring 4,25 procent. Nivån på den långsiktiga reporäntan utgår från att inflationen ska landa nära målet inom ett par års sikt. Med ett inflationsmål och inflationsförväntning på 2 procent innebär det att Riksbanken eftersträvar en långsiktig realränta på 2,25 procent när justeringen för inflationen gjorts. Denna nivå på realränta anses förenlig med fullt resursutnyttjande där produktionsgapet är 0. (Riksbanken, 2012) 7

11 3.2 Spread En oförväntad förändring av Riksbankernas reporänta har en direkt inverkan på de kortsiktiga marknadsräntorna och inflationsförväntningarna. Transmissionen från en förändring av reporäntan till att den ger effekt på inflationstakten tar upp till mellan ett och två år. Trots att inflationstakten kan vara oförändrad under en längre tid så är det den förväntade inflationen som ligger till grund för bankernas kreditbeslut. (Riksbanken, 2012) Bankerna står alltid inför ett val när de skall placera sina finansiella tillgångar. Beslutsfaktorn som övervägs är riskexponering i förhållande till den förväntade avkastningen. Den förväntade avkastningen ligger i form av ränta från det utlånade kapitalet. Om en bank väljer att placera sitt kapital i en statsskuldväxel anses det vara en utlåning med nollrisk. Räntan som staten betalar är då den premie långivaren förväntas begära vid utlåning med bestämd löptid under förutsättning att risken är borträknad. Genom att jämföra den ränta staten betalar vid en nollrisksutlåning med bestämd löptid, med ett lån från banker till en annan agent, kan storleken på riskpremien beräknas. Denna marginal uttrycks som spread, och är olika stor vid samma tidpunkt för olika agenter beroende på risk. (Riksbanken, 2012) 3.3 TED-spread Utformningen av Sveriges banksystem förklaras närmare i en rapport från Riksbanken (2005). När en agent betalar sina räkningar sker det från den bank som agenten i fråga har sitt konto på. Om betalningen av den fordran som ska erhållas innehas av en annan bank vidarebefordras betalningen via ett betalningssystem hos riksbanken, betalningssystemet benämns RIX. Innan varje stängning måste bankernas konton i RIX vara i balans. Vid behov för banker att stabilisera sina konton i betalningssystemet kan de låna mellan varandra eller använda sig av Riksbankens in- och utlåningsfaciliteter. I de flesta fall väljer de att låna mellan varandra istället för att använda låne- och placeringsmöjligheten hos Riksbanken till de förutbestämda räntorna. Differensen mellan räntorna på faciliteterna utgör golvet samt taket för den ränta banker väljer att ha sinsemellan. Bankernas incitament att låna mellan varandra till en lägre ränta gör att banker med överskottslikviditet väljer att låna ut till banker med underskottslikviditet över natten för att 8

12 balansera betalningssystemet (Karl Avedal, 2008). Den räntesats de väljer att låna in- och ut till över natten kallas dagslåneränta. Riksbankens gap mellan in- och utlåningsräntan fastställer således i vilket intervall dagslåneräntan kommer att förhålla sig. Denna ränta på internbankmarknaden benämns Stockholm Interbank Offered Rate, men förkortas som STIBOR. STIBOR lån kan ske på olika löptider. Det kortaste heter STIBOR Tommorow/Next, och det längsta är upp till 12 månader och benämns som STIBOR 12M. Vidare förklarar Karl Avedal (2008) att när STIBOR räntan ställs i förhållande till en helt riskfri ränta kan man avläsa hur mycket risk banker anses exponera sig för. Den i särklass mest riskfria agenten på den svenska räntemarknaden är staten. Av den anledningen anses statsskuldväxeln som ett lån med nollrisk. Vid en jämförelse av STIBOR räntan för en bestämd löptid med en statsskuldväxel för samma löptid kan man avskilja hur stor riskpremie bankerna har vid utlåning gentemot varandra. Differensen mellan räntan på en statsskuldväxel i Sverige på 3 månaders löptid och räntan på ett STIBOR lån på 3 månaders löptid utgör riskpremien, denna riskpremie definieras som TEDspread. 3.4 Vad bestämmer bolåneräntan Dagens verksamhet för bolån inom bankbranschen är stor. Enligt SCB:s finansmarknadsstatistik för maj 2012 uppges utlåningen från banker till svenska hushåll för bostadsändamål vara mkr. Att beräkna ett specifikt bolåns finansieringskostnad är komplicerat. Ett bostadslån med tre månaders räntebindningstid finansieras inte med en upplåning på motsvarande löptid utan med emissioner av obligationer med en längre löptid. Priset av lån förändras därför i takt med löptiden vilket försvårar beräkningen av den exakta kostnaden vid finansieringen av ett bolån. För att få bättre förståelse för bankernas prissättning av bolån använder sig utomstående institut av matematiska metoder. Genom att tillämpa genomsnittlig löptid på bankernas obligationer, och låta dem variera över tid, samt att tilldela varje källa av finansiering en specifik kostnad för att sedan vikta den, kan man räkna ut den genomsnittliga finansieringskostnaden för ett bolån. (Finansinspektionen, 2012) 9

13 En annan komponent som utgör en del av bolåneräntan är den förväntade kreditförlusten. Vid ansökan av ett bolån hos en bank utförs en kreditbedömning. Syftet med utvärderingen är att bedöma den risk man förväntas exponeras för vid beviljning av lånet. Banken i fråga måste således vara övertygad om att låntagaren klarar av att avverka framtida räntor och amorteringar. Men trots säkerhetsåtgärder som dessa löper banken alltid en risk för kreditförluster. Risken påverkas inte bara av kundens betalningsförmåga utan även av prisutvecklingen på fastighetsmarknaden. (Finansinspektionen, 2012) Figur 3.4 Bolåneräntans komponenter Källa: Finansinspektionen, 2012 Andra kostnader som avspeglar sig i bolåneräntan är de administrativa kostnader och kostnaderna för att upprätta en likviditetsbuffert. I de administrativa kostnaderna för att bedriva en bolåneverksamhet ingår de klassiska kostnaderna för personal och lokal. (Finansinspektionen, 2012) En låg likviditetsbuffert är attraktivt för banker då en låg bruttosoliditet 4 ger större avkastning på det egna kapitalet. Trots detta kan en låg bruttosoliditet även innebära ett stort risktagande, vilket kan bli ett problem för banken när låntagare brister i återbetalningsförmåga. Utgången blir att det egna kapitalet hos banken inte är tillräckligt för att absorbera förluster och leder till att banken riskerar att försättas i konkurs. (Blanchard & Amighini, 2010) 4 Bruttosoliditet är ett mått som utgör en kvot mellan bankens kapital och totala tillgångar i balansräkningen 10

14 Nettomarginalen är den sista komponenten som utgör en del av den räntesats banken begär vid ett bolån. Denna marginal brukar förenklat refereras till som bankernas vinst men utgörs även av aktieägarnas förväntade utdelning och kapitaltäckningskrav. (Finansinspektionen, 2012) I lågkonjunktur ökar i allmänhet medvetenheten om risker i bankernas bolånestock och kostanden för förväntade kreditförluster. Detta gör att TED-spreaden ökar och driver upp finansieringskostnaderna. Även andra orsaker gör att bankernas lönsamhet sjunker i lågkonjunktur, och leder till att det egna kapitalet inte ökar i den takt som är önskvärd för att kunna hålla god kapitaltäckningsgrad. Bankerna får då behov av att öka sina nettomarginaler för att stärka det egna kapitalet. Det leder till att skillnaden mellan bolåneräntan och bankernas finansieringskostnad, definierad som STIBOR, ökar i lågkonjunktur. Resultatet blir att reporäntesänkningen inte ger samma sänkning av bolåneräntan. Stark kritik har riktats mot de nuvarande kraven på likviditetsreserver. Problemen med bruttosoliditetsmått och andra likviditetsmått är att de inte tar hänsyn till risk eller kvalitet på det utlånade kapitalet. Dessa problem blev speciellt tydliga i den globala ekonomin under den senaste finanskrisen vilket medförde att EU:s Baselkommitté, som ett komplement till de nuvarande säkerhetsmåtten, utvecklat ett nytt regelverk. Det nya regelverket, Basel III, har som huvudsyfte att bankerna skall upprätthålla mer kapital till större säkerhet. (Riksbanken, 2012) 3.5 Basel III Regelverket Basel III består av förändringar av nuvarande regler samt nya tillkomna. En ökning av kapitalkonserveringsbuffert beräknas börja gälla från och med Denna ökning innebär att andelen kärnprimärkapital ska uppgå till 4,5 procent. Om banken i fråga inte lyckas upprätta den efterfrågade bufferten regleras deras möjlighet till aktieutdelning. Banken har då endast möjlighet att ge ett bestämt belopp i aktieutdelning som kontrolleras av staten. (Riksbanken, 2010) Eftersom bankernas lönsamhet har en stark korrelation till konjunktur så tar regelverket hänsyn till var ekonomin befinner sig i konjunkturscykeln. Vid ett positivt produktionsgap ändras regleringarna för kärnprimärkapitalet med ett tillägg på 2,5 procent. (Riksbanken, 2010) 11

15 Bruttosoliditeten var ett så pass stort problem i bankvärlden under finanskrisen att ett bruttosolididetskrav utvecklades. Detta mått ställer krav för i vilken utsträckning bankerna får finansiera balansräkningen via skulder och lån. Man beräknar att bankerna behöver redovisa sin bruttosoliditet som mått från och med (Riksbanken, 2010) Utöver dessa har Baselkommittén även kommit med förslag om kvantitativa likviditetskrav. Sverige har inte beslutat sig för att införa kraven ännu, men förväntas behandla frågan om kvantitativa likviditetskrav under sommar De två likviditetskraven är Liquidity Coverage Ratio och Net stable funding ratio. (Finansinspektionen, 2012) 3.6 Tidigare studie I en tidigare empirisk analys av Gilchrist.S & Zakrajsek. E (2011) studeras räntan på företagsobligationer och riskfria räntor. I studien konstrueras ett visst index för krediträntan som anses ha större effekt på konjunkturen, detta för att möjliggöra jämförelser mellan krediträntor och konjunktur. Studien söker ett samband mellan företagens benägenhet att samla kapital och konjunkturläge. Resultatet visar att spreaden mellan företagsobligationer och riskfria räntor fungerar som indikator på ekonomisk aktivitet. Hög spread är således en indikation på lågkonjunktur. I relation till denna uppsats kan alltså ett kausalt samband inte uteslutas, däremot antas spreaden i vår undersökning förklaras av konjunktur och inte tvärtom. 12

16 4. Data I nedanstående kapitel presenteras datamaterialet samt specifikt utvalda variabler för uppsatsens relevans. Vi redogör för de metoder och modeller som vi använt för att kunna genomföra korrekta regressioner. Datamaterialet avser ett antal utvalda variabler som används som underlag för regressionsanalys. Dessa ligger till grund för studiens syfte då vi vill utreda hur mycket av bankernas spread samt realräntan på bolån som kan förklaras av konjunkturen. Utifrån teorin antas ett kausalt samband där konjunkturläget påverkar bankernas benägenhet att ta ut en marginal. Detta kommer att användas som underlag för regressionsmodellerna. Vi är dock medvetna om att sambandet inte är helt oproblematiskt. Högre bolånemarginaler under lågkonjunkturen fördjupar den pågående lågkonjunkturen ytterligare då viljan att ta krediter dämpas av högre realräntor. 4.1 Datainsamling Datamaterialet i uppsatsen är baserat på sekundärdata hämtat från SCB och Riksbanken. Siffrorna som avser bankräntor har tagits från SCB, som samlar in och sammanställer finansmarknadsstatistik på uppdrag av Riksbanken. Statistiken innehåller rapportering från samtliga monetära finansinstitut. Räntorna som använts i studien är räntor från banker till svenska hushåll med bostadsändamål, reporänta, realränta efter skatt (ex-post) och statsskuldväxel med sex månaders löptid. Undersökningsperioden sträcker sig från 2006 kvartal ett till och med 2011 kvartal fyra för att få med en hel konjunkturscykel. Finansmarknadsstatistiken innehåller data månadsvis som vi räknat om till kvartalsdata. Räntorna bygger på faktiskt avtalade räntor under månaden, och kan därför avvika från listräntorna. De är även angivna som en genomsnittlig ränta för alla avtal under månaden. Reporäntan har hämtats från Riksbanken där ändringar sedan 1994 finns tillhands. Vi har tillämpat ett viktat medelvärde kvartalsvis då reporäntan ändras oregelbundet. Realräntan efter 13

17 skatt har beräknats som den nominella bolåneräntan minus skatteavdraget på 30 procent med justering för inflation ( För att jämföra variablerna mot konjunkturläget har ett BNP-gap framställts genom tillämpning av HP-filtrering. Siffror för BNP i fasta priser har tagits fram från SCB:s sammanställning av nationalräkenskaper. Dessa redovisas kvartalsvis och i miljontals kronor. Materialet finns tillgängligt från 1993 till HP-filtrering I dataserien för real BNP har trenden och cykeln separerats genom det så kallade Hodrick- Prescottfiltret (HP-filter) som separerar trendkomponenten från dataserien och ger ett gap som visar den faktiska nivån i relation till den potentiella produktionsnivån. Metoden görs enligt: där filtret anger tidsserien som summan av trendkomponenten och den cykliska komponenten, = +. Trenden fås genom minimering av de två uttrycken i ekvationen ovan. Parametern λ är ett positivt viktat tal för variationen i trendkomponenten och anger hur jämn serien blir. Högre värden på λ ger en jämnare trendserie. (Hodrick & Prescott 1997) För kvartalsdata rekommenderar Hodrick & Prescott ett λ =1600 vilket är det värde som kommer att användas i uppsatsen. Den linjära trenden som skapas genom filtreringen innebär att potentiellt BNP antas ha samma tillväxtstakt varje år. Detta syns i figuren längre ned där cykeln avviker från den potentiella nivån noll och visar på hög- och lågkonjunktur. En av nackdelarna med metoden är att den ger en sämre estimering av trendvärdet i början och slutet av perioden som filtret placeras på. Det innebär att filtret har svårt för att fånga upp vad som händer i slutet av perioden och kan därför ändras kraftigt i takt med ny information. Däremot är metoden lättanvänd och utnyttjas inte sällan vid framställning av trendserier och utnyttjas därför i denna uppsats. 14

18 4.3 Regressioner Fyra former av linjära regressioner kommer att utföras, varav tre enkla och en multipel. Datamaterialet bearbetas i det statistiska programmet Minitab som utför regressionerna. Skattningen av regressionslinjerna grundas på OLS (Ordinary least squares) och innebär att en regressionslinje anpassas till det observerade datamaterialet och ger en tillförlitlig bild av de sanna parametrarna (G.Andersson, U.Jorner, A.Ågren, 2007). Utifrån antagandet att bankernas marginal förklaras av konjunktur har BNP-gapet satts som den förklarande variabeln och räntegapen/realräntan som det beroende variablerna i de enkla regressionerna. Den första spreaden är utlåningsränta (bolåneränta) minus reporänta och spread nummer två ges av utlåningsränta minus statsskuldväxel 6 månader (SSV 6M). I modellen för den enkla linjära regressionen antar vi att spreaden y är relaterad till BNP-gapet x genom: = α + + Detta innebär att vi endast studerar det rätlinjiga sambandet mellan två variabler där är den beroende variabeln som kan tänkas förklaras av. α är modellens intercept och β 1 regressionskoefficienten och feltermen står för den variation i som inte förklaras av de förklarande variablerna. Den multipla regressionsmodellen består av data för två stycken förklarande variabler som skall jämföras mot en beroende variabel. Dessa två utgörs av BNP-gap samt reporänta som skall förklara den beroende variabeln bolåneräntan. Modellen för den multipla regressionen åskadliggörs nedan. Parametrarna anges på samma sätt som för den enkla modellen. bolåneränta = a + BNP-gap t + Repo t 15

19 1993K1 1994K1 1995K1 1996K1 1997K1 1998K1 1999K1 2000K1 2001K1 2002K1 2003K1 2004K1 2005K1 2006K1 2007K1 2008K1 2009K1 2010K1 2011K1 4.4 T-test Signifikanstestet av formen t-test används för att utreda om det råder signifikans för modellerna eller ej. Signifikansen återfås av följande ekvation: T = β β där medelvärdet är 0 och standardavvikelsen 1. Kvoten har en t-fördelning med n-2 frihetsgrader i de enkla regressionerna och n-3 i den multipla regressionen. Vi testar för nollhypotesen för β 1 enligt H 0 = β 1 = 0 mot mothypotesen som anges av H 1 = β 2 0. Vi genomför testet med signifikansnivå på 5%. Utifrån tabellen för t-fördelningen får vi ett kritiskt värde som jämförs med t-kvoten för att se om signifikans föreligger. Om t-kvoten understiger eller överstiger detta kritiska värde, förkastas nollhypotesen som säger att signifikans saknas för den förklarande variabeln. (Andersson.G, Jorner.U, 2007) 4.5 Grafisk redovisning av data Figur 4.1 BNP-gapet 1993K1-2011K4 0,06 0,04 0,02 0-0,02-0,04-0,06 Y-gap I Figur 4.1 visas konjunkturförloppet från 1993K1 till 2011K4. I början av vårt studerade intervall, 2006K1, befinner sig konjunkturen i jämviktsnivå där produktionen växer i samma takt som den potentiella produktionen. Den följs därefter av en uppgång som leder till kraftig 16

20 Ränta Y-gap högkonjunktur. Till följd av en extremt försämrad ekonomi i omvärlden påbörjas en konjunkturnedgång som leder till den djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talet. Produktionen växer därefter i högre takt än potentiell produktion fram till nästa nedgång orsakad av den europeiska skuldkrisen, 2011K4. Utifrån det framställda BNP-gapet kan vi analysera konjunkturens påverkan på våra spreader och realränta. Figur 4.2 Bolåneränta och reporänta samt BNP-gap ,06 0,04 0, k1 2007K1 2008K1 2009K1 2010K1 2011K1 0-0,02-0,04-0,06 Bolåneränta Reporänta Y-gap Relationen mellan Riksbankens reporänta och bankernas bolåneränta uppvisar följsamhet under perioden. När reporäntan stiger, följs denna av bolåneräntan med viss fördröjning. Detsamma gäller vid en sänkt reporänta. Skillnaden mellan bolåneräntan och reporäntan är dock betydligt större i lågkonjunktur. I Figur 4.2 påvisas även att reporäntan sänks då konjunkturläget försämras och höjs inte förrän högkonjunkturen infallit. 17