En lugn hamn i Buenos Aires

Transkript

1 En lugn hamn i Buenos Aires Argentina bistår Sverige Under andra världskriget låg det sällan färre än åtta eller nio svenska fartyg samtidigt i Buenos Aires hamn. De satte verkligen sin prägel på omgivningen dels därför att de var många, dels därför att några båtar till och med var målade med breda blågula band. Ett ögonvittne minns att det såg ut som en Boca Juniors fest. Bakom högtrafiken av svenska fartyg i Buenos Aires hamn låg förstås mycket allvarligare orsaker. När tyskarna ockuperade Danmark och Norge i april 1940, upprättade de en minspärr vid Skagerack. En del av den svenska handelsflottan låstes därför in i Östersjön, medan andra fartyg fick ligga ute i flera år. Många av dessa fartyg kom att segla för de allierades räkning. Sjömännen blev på det viset de enda svenskarna vid fronten. Sextio procent av fartygen förlorades genom krigshandling och 1,400 människor miste sina liv. Andra uteseglare insattes av bolagen i fraktfart på nya rutter, bl.a. mellan Nord- och Sydamerika. Svenske prästen i Buenos Aires skrev i december 1939: Fartyg, som vi förr aldrig sett på våra breddgrader, ha nu besökt oss i stort antal, bl.a. vår fullriggare Abraham Rydberg, som denna gång fick utbyta Australien mot Argentina. De upseendeväckande blågula båtarna var inte vilka handelsfartyg som helst. De tillhörde det begränsade antal lejdfartyg som England och Tyskland hade gett särskilt tillstånd att anlöpa och avgå svenska hamnar med laster som var absolut nödvändiga för landets ekonomi, såsom livsmedel, olja och råvaror till industrin. Ett villkor i avtalet var att Sverige bara skulle bedriva handel med andra neutrala stater. Eftersom Argentina förblev icke-allierat ända till krigets slutskede, kom landet att spela en nyckelroll i den svenska folkförsörjningen: mellan 1941 och 1944 stod Argentina för 25% av allt lejdgods som fördes in i Sverige. I Buenos Aires lastades under svenska beskickningens ledning fem båtar i månaden med spannmål, kött och kemikalier. Lejdhandeln fick en stor betydelse också för Argentina, som därigenom kunde avyttra en del av sitt stora spannmålsöverskott. Kriget hade naturligtvis skapat hinder för landets vanliga export, och vid järnvägsstationerna på pampas låg hela berg av majs eller vete: tågen eldades nämligen med spannmål, liksom bogserbåtarna i hamnen... Sveor mobiliseras Svenska sjömän, diplomater och affärsmän i Argentina gjorde viktiga insatser för sitt fosterlands försörjning, oberoende och därmed neutralitet under kriget. Bredvid deras insatser förtjänar Svenska Damföreningens modesta men beundransvärda bidrag att nämnas. Kolonins kvinnor hade ägnat sig åt välgörenhet sedan 1929, då pastor Nils Bååthe hade uppmuntrat bildandet av en damförening ansluten till församlingens verksamhet. Gruppens ordförande Jenny Kihlberg, änka efter den kände arkitekten, och ett trettio-tal medlemmar sålde bland annat handarbeten för att stödja Svenska Hjälpföreningens äldreomsorg.

2 Under andra världskriget engagerade sig över hundra svenska kvinnor i hjälpaktioner för de ockuperade länderna Danmark och Norge, fiskarbefolkningen i Bohuslän, Rädda Barnen, Sjömansvårdsstyrelsen, m.fl. Med ministerhustrun Cornelia Winther och fru Signe Prichard i spetsen, anordnade damerna teaterföreställningar och filmvisningar, samt penning- och varuinsamlingar (där argentinska firmor stod för huvudparten av donationerna). De skickade dessutom sjuttiofyra lårar och balar till Sverige med egenhändigt tillverkade plagg. För sitt arbete fick Svenska Damföreningen i Buenos Aires ett officiellt erkännande av Röda Korset. Dess ordförande ställde dessutom upp som en mycket uppskattad assistent i arbetet med lejdfartygen. Den svenske diplomaten Lennart Petri skulle senare minnas att Mrs. Prichard som såsom fröken Ekman 25 år tidigare hade varit anställd vid svenska beskickningen... var en sällsynt dugande person (som) hjälpte oss på det ovanliga villkoret att ingen avlöning fick utgå till henne. Femlingarna Tidigare i boken har det berättats om den lustiga Indianklubben och deras vilda fester vid sekelskiftet på Colorado-bergen -- en ungkarlslya på calle Perú (se kapitel IV). Under andra världskriget skvallrades det i svenska kolonin om ett annat ungkarlshushåll och de minst lika uppsluppna tillställningarna som sades anordnas av de fem rederi-anställda gossarna som bodde där. En av de s.k. Femlingarna, Filip Hansson, ger här en mer balanserad bild av det legendariska gänget: Under kriget började ett antal svenska rederier kasta ögonen på de trafikmöjligheter som utan tvivel kunde erbjudas utanför de närmaste hemmavattnen. Europa var och skulle förbli lamslaget under oöverskådlig framtid. Kanske Sydamerika kunde bli intressant för trafik i olika riktningar? Under åren tog vissa planer fart och man började sända ut unga män för att de skulle lära upp sig och få erfarenheter för framtida eventuella nya trafikområden. Sålunda placerade Johnson Line två stycken påläggskalvar i Buenos Aires, Olof Alm med tungvikt på shipping och Jan Björkman som väl var mer inriktad på den kommersiella sidan. Svenska Lloyd sände ut Morten Hoogland, Rederi AB Svea sände Curt Högberg och Svenska Orient Linien skickade ut Filip Hansson. Dessa fem unga och ensamma ynglingar blev så småningom goda vänner, både privat och i arbetet. Någon konkurrens förelåg ju inte alls i detta initialläge utan alla fem försökte hjälpa varandra att komma igång med fruktbärande idéer. Att hitta bostad var inte svårt för någon. Det fanns gott om bra och billiga helpensioner och s.k. service flats, men det var ensamt och tråkigt. Därför frågade sig femlingarna så småningom: varför inte slå oss samman och med gemensamma kostnader få till stånd en bra och representativ bostad? Så erbjöds en möjlighet. En uruguaysk diplomat hade ett hus på Santa Fe (i närheten av Plaza San Martín) som han ville hyra ut. Det passade precis... Vi fick huset för en mycket billig hyra och kunde med gemensamma medel även bekosta en kokerska och tidvis även en betjänt (butler). Detta ansågs kanske i svenska kolonin för en aning extravagant, och det var det ju, men det gick ihop för oss med de begränsade tillgångar vi hade... Det arbetades mycket hårt och vi hade långa arbetsdagar vardag som helgdag. Det talades i svenska kolonin om att femlingarna var ett gäng playboys som bara roade sig. Detta är inte sant! Visst roade vi oss och hade både glada och mer seriösa parties och middagar. Men vi jobbade alla för att förkovra oss och senare deltaga i mer eller mindre framskjutna positioner i våra respektive bolag. Det var först i början av 1945 eller slutet av 1944 som vi bildade

3 femlingarna som sedan existerade i cirka ett år. Därefter spreds vi alla i olika riktningar. Olof Alm gick via Johnson Line till Eugenides organisation och sedan till Handelskammaren. Jan Björkman gick tillbaka till Johnsons i Stockholm. Morten Hoogland blev manager för en avdelning inom Maersk & Co. i Köpenhamn och sedan direktör vid Broströms Stockholms-kontor. Filip Hansson blev med tiden chef för SOL:s utelinjer. Curt Högberg blev så småningom chef för hela Rederi Svea-koncernen. En annan legend inom sjöfarts-kretsar var smålänningen och mångmiljonären K.G. ( Kåge ) Nilsson, som representerade ett antal rederier i Buenos Aires genom bolaget S.A. Importadora y Exportadora de la Patagonia. Han blev känd eller ökänd för sina s.k. practical jokes. Vid ett tillfälle bjöd han ett större antal gäster ur kolonin -- bland annat alla på svenska beskickningen och deras fruar -- på en grillfest ute på sin quinta i Pacheco. Han överraskade de kvinnliga inbjudna med presenter inköpta i USA: baddräkter som de skulle få inviga i hans pool samma eftermiddag. Det var bara det att baddräkterna upplöstes när de kom i kontakt med vatten... Svenska präster i San Telmo Svenska församlingen grundades redan 1918, men den kyrkliga verksamheten bedrevs i vanliga lägenheter i San Telmo i över 25 år. En präst utsänd av den svensk-amerikanska Augustanasynoden, Efraim Ceder, började hålla gudstjänster för svenska kolonin 1917 i ett av engelsmännens kapell. Så fort en kyrkoordning antagits, vände sig pastor Ceder och församlingen till ärkebiskopen Nathan Söderblom med en begäran om anslutning till Svenska Kyrkan. Missionsstyrelsen biföll begäran och lovade skicka ut en avlönad svensk präst om församlingen bekostade pastorsbostaden och upptog ett kontinuerligt arbete bland sjömännen. Av utrymmesskäl kan de första åren med pastor Rudolf Münther ( ) och David Wahlberg ( ) inte behandlas här. Tre viktiga punkter bör dock belysas: församlingens önskan att tillhöra Svenska Kyrkan från första stund, Svenska Kyrkans tidiga insikt att just en sjömanskyrka behövdes i hamnstaden Buenos Aires och ärkebiskopen Söderbloms nyckelroll både i dess grundande och i dess fortsatta arbete. År 1927 blev nämligen pastor Wahlberg änkeman, liksom sina båda företrädare, och ville lämna sin tjänst. Församlingen hade dessutom ekonomiska bekymmer. Missionsstyrelsen beslöt att arbetet i Buenos Aires skulle läggas ned. Ärkebiskopen, som inte hade varit närvarande vid det sammanträdet, övertygade styrelsen att upphäva beslutet och skicka ut den unge nyvigde prästen Nils Bååthe. En säker Bååthe i stormen Under sina nästan 20 år i Buenos Aires ( ) kom pastor Bååthe att utföra ett betydelsefullt arbete för sina tre parallella församlingar: sjömännen, den fast bosatta kolonin i Buenos Aires och svenskarna i Misiones. Till och med 1941 var han ensam svensk präst i hela Sydamerika. Han fick resa långa vägar för att hålla gudstjänster och döpa barn i svenska familjer bosatta i Uruguay, Paraguay, Chile och ännu längre ut i förskingringen. När pastor Erik Janulf anlände strax före jul på väg mot sin nya församling i Oberá, kunde han bekräfta att Bååthe hade fullt upp i Buenos

4 Aires: under 1941 hade han gjort 543 sjukbesök, följande år skulle det bli 949. Ett ovanligt stort antal sjömän var intagna på sjukhus. Många hade förlorat sina liv till sjöss -- inte ens i Sydatlanten gick fartygen säkra för tyskarna. I januari 1943 skickade Missionsstyrelsen ut Georg Järbel för att bli assisterande sjömanspastor i Buenos Aires men han tvingades återvända till Sverige. Han och de andra ombord på lejdbåten Ecuador fick först bevittna hur två andra fartyg, lejdbåten Brasil och tankfartyget Svea Jarl gick till botten efter att ha stött på tyska minor utanför Norges kust. Påskdagen 1944 anlände assisterande sjömansprästen Gunnar Norell och hans hustru Anita till Argentina för att bistå Bååthe med välbehövlig extrahjälp. Under kriget blev kyrkan i Buenos Aires en viktig tillflyktsort och samlingsplats för svenska sjömän, både de som sökte trygghet i sin kristna tro och de som helt enkelt ville läsa tidningar och böcker på sitt eget språk. Det var många som ville tala på tu man hand med prästen; andra sökte förströelse i fotbollsmatcher mellan olika besättningar eller i Bååthes lektioner i spanska. Den enda svenska kyrkan i ett icke krigförande land blev ett slags världscentrum för sjömansvårdsarbetet och församlingen i Buenos Aires tog vara på sitt priviligerade läge: Under det att sex svenska sjömanskyrkor i Europa totalförstördes och flera blev svårt skadade, fick man i Buenos Aires möjlighet att bygga en ny kyrka, som vid krigsslutet stod färdig för invigning. För att söka en första donation från rederiägaren Axel Ax:son Johnson, gick pastor Bååthe och minister Wilhelm Winther till högsta möjliga instans: i mars 1942 bad de kontrollofficern ombord på ett av lejdfartygen, kommendör Hardy Wachtmeister, adjutant hos kungen, att ta upp frågan med Gustaf V. Kungen talade i sin tur med generalkonsul Johnson -- och inom kort fick svenska församlingen i Buenos Aires ta emot en telegramremissa på 100,000 kronor som grundfond till kyrkbygget. En kyrka byggs på fast grund Kring årsskiftet sänkte tyskarna totalt fem lejdfartyg och det blev stopp i trafiken i några månader. Detta innebar knappast en minskning av antalet svenska sjömän i Buenos Aires: sju stora båtar låg till exempel kvar i hamn över jul. Gudstjänsterna var mycket välbesökta och till vardags var sjömännens läsrum fullpackat med folk. Behovet av en ordentlig egen kyrka började bli trängande. Även tidigare, under mer normala förhållanden, hade svenskarna fått låna antingen norska eller danska kyrkan för att överhuvudtaget få plats vid större högtidsdagar. I december 1942 gick Bååthe och undrade över hur han skulle ordna julklappar till alla sjömän som befann sig i staden, långt borta från sina familjer. Föga anade han att sjömanskyrkan kollektivt skulle få en historisk julklapp. En vecka före jul ringde Svenska Föreningens ordförande, SKF-chefen Curt Schenström, och berättade att hans bolag beslutat donera 25,000 pesos till kyrkans byggnadsfond. Ett par dagar senare kom ett bidrag på samma summa från LM Ericsson och dagen före julafton inropade prästen på offentlig auktion en tomt på hörnet Azopardo-Garay till ett mycket förmånligt pris. Vad var naturligare än att vi kallade den för jultomten? skrev Bååthe.

5 Pingstdagen den 28 maj 1944 lades grundstenen till svenska kyrkan. Ett byggnadskontrakt hade slutits med ingenjör Kjell Henricksen sedan den schweizisk-argentinske arkitekten Edmundo Kleins ritningar godkänts i Sverige. Över 300 personer deltog i högtiden, därav ett större antal representanter för svenska handelsflottan. Besättningarna hade dragit sitt strå till stacken -- man hade faktiskt tävlat mellan båtarna för att åstadkomma det bästa insamlingsresultatet. Sjömansvårdsstyrelsen bidrog naturligtvis också till bygget. Högtiden inleddes med psalmen Vår Gud är oss en väldig borg. Sedan läste pastor Bååthe upp vad som stod på det pergament som skulle läggas ned i ett skrin under grundstenen precis på den plats där kyrkans altare skulle stå: Denna grundsten lades, då det andra världskriget pågått i fyra år och nio månader. Över hela världen mullra krigets åskor. Vi, som bygga denna kyrka, göra det i djupaste tacksamhet mot Herren Gud Allsmäktig, som nådigt bevarat både våra fäders land, Sverige, och det land, vars gästfrihet vi åtnjuta, Argentina, från krigets hemsökelse. Give Gud sin välsignelse! I det nergrävda skrinet lades dessutom en skatt bestående av dagens nummer av La Prensa och La Nación, en samling svenska kyrkliga tidskrifter, en uppsättning ritningar av kyrkan samt några svenska och argentinska mynt. Kort före kyrkan var helt färdig för invigning hölls den 13 maj 1945 en tacksägelsegudstjänst för freden i dess samlingssal. Två dagar senare antogs en ny kyrkoordning lik den som gällde för de svenska församlingarna i Paris, London och Berlin, som knöt fastare band till hemlandet. Och med första svenska fartyget som avgick till Argentina efter krigsslutet reste biskop Torsten Ysander från de medeltida kyrkoruinernas stad Visby för att inviga en nybyggd kyrka i Buenos Aires. Biskopen väckte en hel del uppståndelse på en pressmottagning när han berättade att den yngsta kyrkan i hans eget stift, Gotland, hade invigts Pärlan vid hamnen I mitten av Buenos Aires gamla hamnkvarter ligger en liten pärla. Svenska kyrkan är ett kulturarv ur konsthistorisk synpunkt. Före och efter dess invigning strömmade det in donationer till dess utsmyckning. Prediksstolen och altartavlan anspelar båda på sjömanstemat. Den imponerande orgeln byggdes av en hantverkare i tredje generationen orgelmakare, Santiago E. Poggi, och betalades till stor del av AB Bofors. Av direktör och fru Olof Orstadius mottog församlingen en vacker brudkrona av förgyllt silver besatt med månstenar och safirer. Den första som bar brudkronan var deras dotter Naima. Generalkonsul Fritz Brander donerade ett faksimilexemplar av Gustav Vasas bibel från Särskilt uppmärksammade blev de unika glasmålningarna av den framstående argentinska porträttmålaren Jorge Beristayn. Denne tusenkonstnär (för han var också en duktig musiker, en bibliofil med en av världens mest imponerande samlingar böcker, f.d. argentinsk mästare i sabelfäktning samt f.d. chef för Colón-teatern...) hade stannat sin bil framför den nybyggda svenska kyrkan och blivit så tagen av den att han erbjöd sig att skapa och donera en serie

6 glasmålningar åt kyrkorummet. Fyra fönster visar scener ur Gamla och Nya testamentet och ett femte avbildar sex huvudfigurer i den svenska kristendomens historia. De beristaynska målningarna omskrevs i argentinska och spanska konstpublikationer. Bland annat fick de mycket god kritik i en artikel 1947 av chefen för Museo Nacional de Bellas Artes, Juan Zocchi, fast han ställde en naturlig fråga: Var det inte lite underligt ändå att en konstnär verksam vid modernismens och funkis-stilens höjdpunkt hade fått för sig att måla gotiska fönster? Svaret låg i att universialisten Beristayn i sin ungdom hade fascinerats av glasmålningarna i franska medeltidskatedraler och alltid velat skapa någonting liknande. Svenskarna hade privilegiet att ta emot hans generösa gåva -- och tackade honom för hans insats med såväl kommendörstecknet som Nordstjärneorden och Vasaorden. Kyrkans ansikten Kyrkans egentliga betydelse framgår naturligtvis inte från en beskrivning av dess arkitektur eller inredning. Det är dess andliga och kulturella funktion som samlat folk vid högtider och vigslar, dop och begravningar, konserter och julbasarer. När man tänker på kyrkan, tänker man ofta på de personer som arbetat där under årens lopp: assisterande prästen Gunnar Norell som ersatte pastor Bååthe 1948 och förblev Buenos Aires-svenskarnas kyrkoherde fram till sin död 1969; den gladlynte prästen Olle Ek ( ) som hade en utmärkt sångröst och som förespråkade fördelarna med ett nordiskt kyrkligt samarbete; eller ungersk-födde Béla Leskó ( ) som hade varit första rektorn för Sydamerikas lutherska prästseminarium ( La Facultad ). Leskó var en högutbildad och viktig figur i ekumeniska sammanhang men församlingen minns honom som en ödmjuk och omtänksam präst, liksom hans efterträdare, Paul Lundell ( ). Sjömanskyrkan styrdes av en f.d. sjökapten, Sven Winterstam. Utan det kvinnliga elementet -- i form av prästfruar, sekreterare och husmödrar -- hade den kyrkliga verksamheten inte kunnat bedrivas. Britta Rydberg höll ordning på prästerna som kyrkans sekreterare i 27 år; Hilma Hallengren, Eva Holmgren och idag Inger Söderlund de Salazar har agerat som broar mellan de svenska församlingarna i Oberá och i Buenos Aires. Personligheterna och händelserna har varit många i svenska kyrkans historia -- så många att det omöjligen går att beskriva dem alla här. Istället för att försöka få en överblick över flera årtiondens verksamhet, ägnas detta kapitel främst åt den mycket speciella perioden som församlingen upplevde på 1940-talet. De himmelska åren Efter andra världskriget minskade avståndet mellan Sverige och Argentina dramatiskt: Den 30 november, 1946, endast två månader efter invigningen av SAS första transatlantiska flygrutt till New York, invigde flygbolaget en andra rutt till Rio de Janeiro och Montevideo. Fem månader senare förlängdes den till Buenos Aires. En affärsresa till olika filialer i Sydamerika som tidigare hade tagit flera månader kunde nu avverkas på några veckor.

7 Sista lejdbåten från Sverige anlände den 9 juni 1945, försäkrar Monica Willmott på Ambassaden. Hon var nämligen en av passagerarna ombord. Lejdtrafiken upphörde förstås i och med freden men sjötrafiken mellan Sverige och Argentina förblev intensiv i flera år. Under kriget hade svenskarna fått upp ögonen för jordbruksjätten på södra halvklotet och intresset för ömsesidig handel ökade bara. Ungefär en Johnson-båt i veckan fullbordade resan Stockholm- Göteborg- Antwerpen- Recife- Bahía- Rio- Santos- Rio Grande- Montevideo- Buenos Aires. Svenska beskickningens pressattaché Martin Rogberg fångade den optimistiska stämningen 1945 i sin reportagebok om Argentina, Följ med till framtidslandet. Entusiasmen inom kolonin för den nya kyrkan samt det fortsatt höga antal sjömän som vistades i Buenos Aires innebar skyhöga besökssiffror både på gudstjänster och till vardags. Under verksamhetsåret juli juni 1948 besöktes kyrkans lokaler av 20,400 personer, vilket slog alla tidigare och senare rekord. På den tiden låg båtarna kvar i hamn i ett par veckor och sjömännen hann tröttna på kroglivet. På sjömanshemmet, eller Minnet som det kallades, blev de ompysslade med bullar och kaffe. Där kunde de dessutom läsa svenska tidningar och beställa telefonsamtal till hemlandet. Minnet stod färdigt i mitten av 1946 men invigdes officiellt i januari 1947 av Prins Bertil som befann sig på genomresa i spetsen för en svensk handelsdelegation. En prästs arbetsbeskrivning Det har poängterats att prästerna som sändes till Buenos Aires delvis eller huvudsakligen hade till uppgift att ägna sig åt sjömansvård. Men vad är egentligen sjömansvård? I sin engagerande bok Uppdrag i Sydamerika (1983), relaterar Nils Bååthe vad det hela gick ut på. Att det omfattade både andliga och mer vardagliga frågor. Dels ägnade han sig åt själavård genom att besöka fartygen och hålla långa pratstunder med manskapet i deras hytter. Dels ställde han upp när det gällde att lösa en rad desto mer världsliga problem: det kunde vara frågan om att hitta äkta skandinaviskt snus åt en sjöman som låg på sjukhus; eller kunde det innebära att han ombads översätta ett kärleksbrev till en argentinska från en lättmatros som bara kunde svenska! En realistisk präst förstår att unga sjömän inte bara stiger i land för att sitta i kyrkbänken och Bååthe hittade ofta på roliga aktiviteter åt sin turistande flock. Utflykter till Buenos Aires zoo, La Recoleta, La Plata och Luján var populära. En sommarutflykt till San Isidro för att bada i Río de la Plata slutade med att pastor Bååthe och nitton svenska sjömän fick marschera mellan två beridna poliser till närmsta comisaría. Grabbarna hade nämligen klätt av sig helt och hållet för att ta sig ett dopp, som de var vana vid att göra hemma -- men detta ansågs förstås vara fruktansvärt oanständigt i Argentina. Polischefen i San Isidro fick sig ett gott skratt när den svenske prästen förklarade vilken oavsiktlig kulturkrock som hade inträffat... Prästens andra målgrupp var naturligtvis den fast bosatta svenska kolonin. Förutom den självklara roll han spelade i både religiösa och andra svenska traditioner -- vid en julotta, ett dop, firandet av en nationell högtid, o.s.v. -- tog han på sig att besöka äldre och ensamstående i periferin. Just Bååthe var bra på att värva tillfälligt besökande svenskar som föreläsare på kyrkan

8 -- allt från nobelpristagare som The Svedberg och Ulf von Euler till olika författare och kulturpersonligheter. Lokala konstnärer såsom Molina Campos och Jorge Beristayn, bland många andra, bjöds in till kyrkan inom ramen för Föreningen Argentina-Svensk Ungdom. Ungdomsföreningen, som räknade 150 medlemmar, hade bildats på initiativ av pastor Bååthe och pressattaché Martin Rogberg i juni 1947 med en speciell betoning på kulturellt utbyte. Teaterscenen som hade byggts upp i kyrkans samlingssal kom till användning. Kyrkan var överhuvudtaget en populär träffpunkt: Man gick ner dit på kvällarna för att dricka kaffe och spela ping-pong. Och vi spelade teater. En pjäs hette Kvinnor eller någonting och var så modern. Bröderna Kottmeiers fruar (Karin Beskow och Eira Kjellberg) var med och Birgit Ekerén och några andra... berättar Daisy Mellberg. Ibland räckte det inte med en kopp kaffe när svenskarna skulle umgås. Flera personer har berättat med glimten i ögat att i trädgården gick det en stig från kyrkan till sjömanshemmet. Den hade trampats upp av alla som snabbt efter gudstjänsten sprang dit för att ta sig en öl. Svenska Föreningens 50-årskalas Vid klubbens 50-årsjubileum 29 oktober 1948 deltog två kvarlevande grundare, John Axel Zedoff och Harald Mörtstedt -- och den tredje, John Wester, skickade hälsningar från Uppsala. En ung och grön medlem som hette Rolf Schröder fick lov att vara med på den högtidliga festen bland veteranerna. (Det uppskattade han tydligen, för senare blev han klubbens ordförande i 24 år.) Samma vecka som jubiléet publicerade tidningen La Prensa en ledare som uttryckte ett hopp om att handelsutbytet mellan Argentina och Sverige skulle fortsätta att öka. Ledarartikeln hyllade kvalitén av både svenska varor och svenska affärsmän -- de sistnämnda därför att de var så pålitliga. En minnesskrift sammanställdes åt klubben av Curt Ågren och pressattaché Martin Rogberg och gavs ut i mars Under kriget hade klubbens familjefester ställts in men månadsluncherna fortsatte som vanligt och gav medlemmarna tillfälle att ta del av nyheter från hemlandet: besökande kontrollofficerare från lejdfartygen ombads tala vid luncherna om de senaste händelserna i Sverige. Tack vare uppsvinget som lejdhandeln innebar för många svenska firmor i Buenos Aires, kunde rekordartade byggnadsdonationer drivas in till det påtänkta Sverigehuset. Pengarna investerades i två olika tomter i norra delen av San Telmo, en på Perú 552 som köptes i april 1943 och såldes inom två år och den andra på Venezuela 540 som köptes 1945 efter det att generalkonsuln Axel Ax:son Johnson gjort ytterligare en donation till byggnadsfonden. Två tongivande herrar Curt Schenström var klubbens ordförande i sammanlagt 21 år över fyra årtionden: 20-, 30-, 40- och 50-talet. Det sades i kolonin att han hade hamnat i Sydamerika av en ren slump: han och en grupp andra nyexaminerade och reslystna civilingenjörer påstods ha valt resmål genom att spetsa en roterande jordglob på en blyertspenna och med en bindel för ögonen. Schenström hamnade i Lima, Peru. Som verkställande direktör i SKF organiserade han bolagets samtliga sydamerikanska filialer. Svenska kolonin minns honom som en av de mest aktiva medlemmarna i koloni- och föreningsliv under nästan ett halvt sekel.

9 Fritz Brander kom till Argentina 1907 som handelsstipendiat och etablerade tillsammans med Johs Bergström en egen firma som importerade trävaror, pappersmassa och cement och senare representerade företagen Bofors, Götaverken, Höganäs, Caterpillar, m.fl. ( Brander & Bergström, Brander & Cía, därefter Argentrac S.A. ). Han sades ha tjänat sin första halva miljon inom loppet av två dagar; var med om att stifta svenska församlingen 1918; var generalkonsul på 1940-talet; och hade en framskjutande position i olika argentinska firmors styrelser bl.a. i försäkringsbolaget La Buenos Aires. Men folk minns honom inte som någon viktig pamp : som chef var han var mycket omtyckt och en grupp Branderister (f.d. anställda) fortsatte att träffas långt efter hans pension... vid 90 års ålder. Legenden Johnson Den respekt som svenska kolonin i Buenos Aires hade för Johnsonlinjens chef och ägare Axel Ax:son Johnson framgår av en lustig historia som Nils Bååthe berättade om sitt första möte med församlingens valda representanter. Den nyligen utsände prästen tyckte att det var lite pinsamt att presidera som ordförande i kyrkorådet eftersom detsamma bestod av företagschefer som var dubbelt så gamla som honom: Jag kände mig ganska enkel och lät dem också förstå att jag kände det så men att jag hoppades att Han, i vars namn jag gått ut att fullfölja detta uppdrag, också skulle förläna mig krafter som motsvarade uppgiften (Bååthe 1983, s. 18). Då frågade en av de äldre och lite åderförkalkade ledamöterna: Vem är det? Är det ärkebiskop Söderblom? och när Bååthe svarade att han hade tänkt på någon som stod ännu högre än ärkebiskopen, skulle koloni-veteranen ha utbrustit: Det är väl inte självaste generalkonsul Johnson? Sista repliken var tydligen ett påhitt som lades till när historien om det första mötet med den nya prästen gick ut i kolonin, men lustigkurren som hittade på repliken ville just återspegla vilken vördnad som svenskarna i Sydamerika kände för generalkonsuln. (Axel Ax:son Johnson var inte svensk generalkonsul i Argentina, utan i Siam, idag Thailand). Denna respekt var inte ett uttryck av någon banal cholulismo ( kändisdyrkan ), utan var grundad dels i beundran för familjeföretagets principfasta ledarskap och framgång, dels i tacksamhet för vad Johnson den äldre och den yngre hade gjort för svenskarna i Buenos Aires. Smålänningen Axel Johnson köpte sin första ångbåt 1885 för att bedriva en till början modest handelsrörelse i Stockholm som gick ut på export av järn och import av stenkol. Affärerna gick bra och Rederiaktiebolaget Nordstjernan bildades Bolaget präglades från första stund av nationalism i form av ett aktivt stöd för svensk industriutveckling -- Johnson föredrog t.ex. att köpa fartyg från svenska varv även när han fått lägre anbud från brittiska varv. Han förespråkade statliga subventioner till nystartade, svenska reguljära transoceana fartygsförbindelser med motivering att handeln följer flaggan. Så länge Sverige förblev beroende av indirekt handel t.ex. med Argentina, skulle de dyrbara omlastningarna innebära hinder för svensk export. En statlig subvention skulle stödja svensk utrikeshandel, inte bara ett privat rederi, menade han. I utbyte för det statliga stödet, skulle rederiet erbjuda kostnadsfria resor till handelsfrämjande tjänstemän, exportagenter liksom deras varuprov, post och posttjänstemän, sjöfolk och nödställda svenskar. Axel Johnson vann regeringens och riksdagens gehör för sitt förslag, något som Kapten Adde inte hade lyckats med tio år tidigare. Nordstjernan hade skickat malmångare till Río de la Plataområdet så tidigt som 1896 och Johnson trodde starkt på Argentinas framtidsutsikter. Rederiets

10 första transoceana linje lades därför på silverflodens hamnar. Första båten, ångaren Oscar Fredrik, avgick den 26 november 1904 från Göteborg. Från 1905 t.o.m femfaldigades det svenska exportvärdet till Argentina. Från och med 1910 gick linjen med vinst och namnet Johnson Line började komma i bruk. Vad var nyckeln bakom denna framgång? Rederiet lämnade inte någonting åt slumpen utan hade lagt ner mycket arbete på att upparbeta den argentinska marknaden för svenska varor. Affärsmän fick som sagt resa gratis, rederiet hjälpte dem att etablera sig och den inflytesrike och kompetente norrmannen Pedro Christophersen anställdes som agent i Buenos Aires. Axel Ax:son Johnson övertog ledningen efter sin fars plötsliga död 1910 och fram till Under de åren fick Johnsonbåtarna ett slags romantiskt och heroiskt skimmer över sig i samband med lejdtrafiken; handeln mellan Sverige och Argentina intensifierades och Johnsonlinjen började stödja det kulturella och informationsmässiga utbytet mellan de två länderna genom att erbjuda gratisresor även till journalister och konstnärer. Ax:son Johnson skapade grundfonden för Svenska Föreningens eget hem 1920 med en donation på 100,000 kronor, spädde på fonden 23 år senare med ytterligare 100,000 kronor, möjliggjorde bygget av svenska kyrkan i Buenos Aires med ett bidrag i samma storleksordning och finansierade samtidigt ( ) bygget av sjömanshemmet på villkoret att det skulle uppkallas efter hans far. Det villkoret godkände svenska kolonin enhälligt. Daisy och Gustavo: festerna ombord Alla bolagen bjöd på fester ombord på båtarna, inte bara Johnsons. Vi som gick på Staterna fick egentligen slå på ännu större. Konkurrensen var ju hårdare till USA. Johnsons hade sina givna kunder. De bjöd mest svenskar, medan vi andra bjöd argentinare -- speciellt ull shipping folket och journalistföreningar, för att göra reklam. Våra parties var populära, för vi var ett värdpar som bjöd. På det viset blev det mer som en privat familjemiddag. Det var ena riktigt storslagna banketter, ibland med dans. Sedan, när det skulle sparas, blev det drink-parties helt enkelt. Det var inte så populärt bland fruarna... Pappersimportfirman Celpapels verkställande direktör Gustavo Wahren förklarar vidare varför svenskarna särskilt kommer ihåg Johnson Lines fester: På 1950-talet lät Johnsonlinjen varje svensk firma göra ett party om året på båtarna -- en middag, en lunch eller en cocktail -- på deras bekostnad. Dessa mottagningar på linjefartygen var högst uppskattade och utgjorde centrala händelser i de svenska företagarnas representation för det argentinska näringslivets företrädare. Vart tog de svenska fartygen vägen? Svenska generalkonsulatet i Buenos Aires lades ner i mitten av 1970-talet. Sjötrafiken hade reducerats så mycket att tjänsten inte längre ansågs behövas. Vid ett tillfälle på 1930-talet hade det legat 38 svenskflaggade fartyg samtidigt i hamnen. Vid mitten av sjuttiotalet kom det inte lika många på ett helt år -- och 1996 anlöpte ett enda svenskflaggat fartyg Buenos Aires hamn. Vad hade hänt? Avvecklingen skedde i två faser: först började det svenska manskapet försvinna, sedan försvann själva fartygen. Detta hade ingenting med Bermuda-triangeln att göra utan berodde på

11 ekonomiska faktorer i både Sverige och Argentina. Svenska sjömän hade utgjort relativt billig arbetskraft på 1930-talet men efter kriget krävde de högre löner än t.ex. sina engelska eller tyska kollegor. De svenska lönenivåerna bara höjdes med tiden och man började leta efter olika sätt att rationalisera lasthanteringen för att dra ner på manskapet. Kylfartygen för frukt som Johnson Line lanserade 1959 minskade besättningen med en tredjedel. Johnson-rederiet blev också pionjär i containertrafik från och med slutet av 1960-talet. Snabbheten med vilken de hamn-effektiva containerfartygen kunde lastas och lossas innebar att besättningarna -- vid det laget mest spanjorer, greker, argentinare och brasilianare -- knappt steg iland överhuvudtaget. Samtidigt som denna lasttekniska revolution pågick försvårades villkoren för utländska handelsflottor i Sydamerika av straffavgifter och lagar som var avsedda att gynna lokala rederiföretag. Perón brukar alltid pekas ut som protektionismens pappa men de senare argentinska regeringarna skärpte snarare reglerna: 1969 införde Argentina t.ex. en lag som föreskrev att all pappersimport skulle ske med argentinska fartyg. Tredje-flaggs linjer tilldelades en mycket liten del av lasterna till USA och kontinentala Europa efter att bestämmelser införts som gav företräde till flagglinjer -- d.v.s. fartyg från avgångs- och destinationslandet. De nordiska rederierna började samsegla -- efter sjuttio års hård konkurrens -- för att kunna sammanslå de nationella lastandelarna och erbjuda en rimlig turfrekvens. Men det var tydligt att en omvälvning hade skett: 1977 skickade NordSAm (Johnson Line & finländska rederiet Effoa, senare Finncarriers) ett fartyg var trettonde vecka till Río de la Plata; tio år tidigare hade Johnson Line ensam erbjudit en avsegling var tionde dag. Ända in på 1980-talet seglade Johnsonlinjen på Brasilien och Argentina. Gamla fina båtar som Bahía Blanca gick ända fram till 1984 eftersom de underhölls så bra, berättar f.d. telegrafisten ombord, Jan Garpdahl. Två moderna ro/ro ( roll on-roll off ) fartyg sattes 1985 i trafik på sydamerikanska ostkusten av RoSa Line (Roro South America). RoSa Line var ett allnordiskt rederi som beskrevs i tidningarna som en sjöfartens SAS -- plus Finland. Störst av de fyra nordiska delägarna var Johnson med 44%. Fartygen döptes till Rosa Blanca (med svensk flagg) och Rosa Tucano (med norsk flagg). Följande år bildades Laser Lines (Latin American Services), en paraplyorganisation för all nordisk sjötrafik. Johnson Line var den största delägaren även av Laser Lines. I mars 1991 markerades slutet av den reguljära sjötrafiken mellan Sverige och Argentina med följande notis i kyrkobladet Kontakt : FRÅN BUENOS AIRES UTAN ÅTERVÄNDO Den 17 november lämnade Laser Lines Rosa Blanca Buenos Aires för sista gången. Epoken Johnson Line är slut sedan tidigare. Men nog har vi väl fortsatt att betrakta Rosa Blanca som en Johnsare? Nu tas hon till andra vatten av sin ägare Hamburg Süd. Närmare bestämt Karibien. Med Rosa Blanca försvann det sista svenskflaggade fartyget med regelbunden trafik på Buenos Aires. En epok är slut... Den började Sjömanskyrkan utan sjömän Färre svenska sjömän i Buenos Aires innebar färre besökare i kyrkan men verksamheten fortsatte. Däremot drog Johnson Line in personalen på sjömanshemmet i slutet av 1970-talet. De hade alltid haft en sjökapten som föreståndare där. Axel Ax:son Johnson hade uttryckt en önskan att

12 om sjömansvården upphörde, skulle Minnet användas för välgörenhet eller för kulturella syften. Mellan 1981 och 1992 drev Hjälpföreningen ett ålderdomshem i lokalerna. Idag hyrs byggnaden tillfälligtvis ut till ett privat företag och de olika svenska institutionerna i Buenos Aires -- Hjälpföreningen, kyrkan och Svenska Föreningen -- delar på intäkterna. Sjömanshemmet har förvandlats till ett mobiltelefonföretag och det går omöjligen att förneka att tiderna har förändrats. Att tendensen i denna förändring har gått mot en minskad aktivitet i kyrkans fall är lika omöjligt att ignorera. Bara man jämför julhögmässan 1997 med samma högtid tio år tidigare är kontrasten stor: Vid slutet av 1980-talet var det fortfarande nödvändigt att komma extra tidigt på juldagsmorgonen om man hoppades på att få en sittplats ; ett årtionde senare är det ganska tomt i bänkarna. På 1980-talet anordnade prästerna Béla Leskó, Paul Lundell och Sven Winterstam konfirmandläger hos Miguel och Elisabeth Avendaño på estancian San Felix -- nuförtiden rider det inga svenska konfirmander på pampas. Går man tjugo år tillbaka, minns man att det fanns ett svenskt folkdanslag som brukade träffas i kyrkan samt en grupp f.d. konfirmander som gick dit för att spela biljard och bordtennis. Lokalerna användes dessutom för undervisning i svenska i Gunilla Isakssons och Ilse Gorrissens regi och för repetitioner av en kör i Sergio Bacigalupos ledning. Marianne Kottmeiers söndagsskoleflock uppträdde i april 1977 i Teatro San Martín och sjöng svenska barnsånger som i programmet fick heta El confitero, La ardilla och Olle en el bosque. Några år senare undkom svenskarna norska församlingens öde: norska sjömanskyrkan på Ing. Huergo som hade ritats av den framstående arkitekten Alejandro Christophersen och invigts revs 1978 av militärregeringen för att ge plats åt en motorväg. Avenyn Juan de Garay skulle i samma veva breddas och idén var att svenska kyrkans kor skulle demoleras. Men när stadsplanerarna som hade fått i uppdrag att verkställa amputeringen fick se kyrkan, kom de på andra tankar. De vägrade faktiskt att skriva under ett dekret 1979 om dess rivning och fann en alternativ lösning. Svenska kyrkan och sjömanshemmet blev istället i argentinsk lag förklarade för Monumentos Nacionales ( byggnadsminnesmärken ). När en del av kyrkans skiffertak blåste av i en storm i mars 1980, gjordes en insamling bland de svenska företagen och kolonin som gav ungefär $25,000 i dåtidens valuta. Bidrag kom också från Svenska Kyrkan och staten för att lägga ett typiskt skandinaviskt grönt koppartak. Experter i Sverige kontaktades för uppgiften och SAS-chefen Hans Larsson såg till att takläggarna flögs ner gratis. Johnson Line bistod med kostnadsfri transport av kopparplåten. Den mest dramatiska förändringen för svenska församlingen på senare år har emellertid varit separationen från moderkyrkan i hemlandet som inträffade stegvis mellan 1992 och SKUT (Svenska Kyrkan i Utlandet) kunde i nedskärningstider inte längre skicka ut en avlönad svensk präst eller fortsätta bidra till expeditions- och underhållskostnader. Sven Winterstam blev den siste utsände prästen. Därefter fick församlingen sin första kvinnliga präst, argentinskan Mercedes García Bachmann (juli juli 1994). Den 22 oktober 1995 markerades två viktiga händelser: kyrkans 50-årsjubileum och den formella självständigheten. För att undvika att betraktas som en fristående sekt enligt argentinsk lag (!) associerade sig svenska församlingen

13 med den argentinska lutherska kyrkoorganisationen Iglesia Evangélica Luterana Unida (IELU). Redan ett år tidigare hade prästtjänsten tillträdits av Luis Klenk från IELU. Nuförtiden hålls gudstjänster i svenska kyrkan på en salig blandning av spanska och svenska. Precis som i Sverige, går numera färre personer på gudstjänster än förr. Svenska kyrkan i Buenos Aires genomgår en likadan identitetskris -- och förvandling -- som hemkyrkan. I mellantiden är det många som har upptäckt att man bara har så roligt som man gör sig. Organisten Sergio Bacigalupo ordnar allt från flöjtkonserter till kubanska festivaler, Firia Kraepelien värvar folk till bridgeturneringar, Bertil Stålhandske engagerar hela församlingen med kyrkobladet Kontakt... och praktiskt taget alla svenskar och svensk-argentinare dyker upp på Lucia-afton och vid julbasarerna.