Redovisning NV Översyn av deponiskatten

Transkript

1 Redovisning NV Översyn av deponiskatten

2 Förord Regeringen gav i januari 2013 Naturvårdsverket i uppdrag att göra en översyn av lagen (1999:673) om skatt på avfall och vid behov föreslå förändringar av skattens utformning. Denna rapport redovisar resultatet av det arbetet. Arbetet har utförts av Naturvårdsverket i samråd med Skatteverket. Julia Obrovac har varit projektledare. I arbetet har även Jessica Alvsilver, Ficre Zehaie, Erika Nygren (januari september), Ulrika Gunnesby, Jan Christiansson, Staffan Ågren, Hans Wrådhe och Carl-Mikael Strauss samtliga Naturvårdsverket, deltagit. En referensgrupp 1 har under arbetets gång varit knuten till uppdraget. Stockholm 20 december Representanter från Kemikalieinspektionen, Statens geologiska undersökning, Statens geotekniska institut, Jernkontoret, Teknikföretagen, Avfall Sverige, Svenska energiaskor, Innovations- och kemiindustrierna i Sverige, Återvinningsindustrierna, Svemin, Svenska Gjuteriföreningen, Skogsindustrierna, StoraEnso, SAKAB, Ragnsells, Stenametall, Länsstyrelsen i Stockholms län 3

3 Innehåll FÖRORD 3 1 SAMMANFATTNING 6 2 INLEDNING Uppdraget Avgränsning Genomförande 11 3 BAKGRUND Avfall som miljöproblem Styrmedel i avfallspolitiken Lagen om skatt på avfall Erfarenheter från andra länder 18 4 HUR FUNGERAR SKATTEN IDAG? 19 5 ÖVERSYN AV 3 : SKATTEBEFRIELSE FÖR VISSA ANLÄGGNINGAR Inledning Jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten, eller annan sten Bergrester från gruvindustriell verksamhet Avfallssand från gruvindustriell verksamhet och avfall från vattenrening vid sådan verksamhet samt järnhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets Radioaktivt avfall Vattenverksslam i slambassäng Flytande avfall i vassbädd 27 6 ÖVERSYN AV 6 : SKATTEBEFRIELSE FÖR MATERIAL SOM ANVÄNDS FÖR DRIFT AV ANLÄGGNINGEN, KONSTRUKTIONSARBETEN OCH VISSA BEHANDLINGSMETODER M.M Inledning Material som är avsett att användas för driften av en avfallsanläggning eller som förs in till en sådan anläggning utan direkt samband med avfallshanteringen Skattebefrielse för vissa behandlingsmetoder m.m ÖVERSYN AV 11 : DEN SOM ÄR SKATTSKYLDIG FÅR GÖRA AVDRAG ÄVEN FÖR SKATT PÅ 32 4

4 7.1 Inledning Konventionellt avfall Branschspecifikt avfall Sammanfattning förslag 84 8 MILJÖEFFEKTER OCH EKONOMISK POTENTIAL VID ÅTERVINNING OCH SANERING AV DEPONIER Bakgrund Miljökonsekvenser vid sanering och återvinning av material och energi i nedlagda deponier Ekonomiska aspekter vid deponiåtervinning Effekter av gällande lagstiftning Naturvårdsverkets slutsatser 92 9 KÄLLFÖRTECKNING 94 BILAGA 1 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 96 BILAGA 2 SKATTEVERKETS YTTRANDE 98 5

5 1 Sammanfattning Lagen (1999:673) om skatt på avfall, mer känt under namnet deponiskatten, är ett bland många styrmedel på avfallsområdet som syftar till att styra avfall från deponering mot andra sätt att hantera avfall i enlighet med avfallshierarkin som slagits fast i EU:s avfallsdirektiv och införts i miljöbalken. Deponiskatten styr direkt för att minska deponering och indirekt mot minimering av avfall och materialåtervinning av avfall. Uppdraget och genomförande Naturvårdsverket har fått i uppdrag att i samråd med Skatteverket göra en översyn och analys av den miljöstyrande effekten av deponiskatten och vid behov föreslå förändringar av skattens utformning då det gäller skattebefrielse enligt i första hand 3, 6 och 11 lagen (1999:673) om skatt på avfall. Särskild hänsyn ska tas till Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003). Kommissionen anser i detta beslut att lagens skattenedsättningar inte är statsstöd då de följer naturen och logiken i uppbyggnaden av deponiskatten. I beslutet åläggs dock Sverige att följa utvecklingen av nya, miljövänligare alternativ till deponering och att ändra lagen i enlighet med resultatet av en sådan uppföljning. I uppdraget har även ingått att bedöma skatte- och miljöeffekter samt ekonomisk potential vid utvinning av material och mineraler ur nedlagda avfallsanläggningar s.k. Landfill Mining. Vid förslag till ny utformning ska även undvikas att skatten utformas så att avfall återvinns om det finns en risk för spridning av farliga ämnen. Skattebefrielse kan komma till uttryck på två sätt: undantag från skatteplikt eller rätt till avdrag från skatten. Lagen (1999:673) om skatt på avfall infördes 1 januari I propositionen som föregick skattens införande (prop. 1998/99:84) står att avsikten med skatten är att öka de ekonomiska incitamenten att behandla avfall på ett från miljö och naturresurssynpunkt bättre sätt. Deponiskatten är platt vilket betyder att alla betalar 435 kr i skatt per ton avfall som deponeras oavsett avfallsslag. Regeringen anförde vid lagens tillkomst att utvecklingen på avfallshanteringsområdet är dynamisk och betonade vikten av att skattebefrielserna kontinuerligt omprövas. En bärande tanke vid införandet av skattebefrielsen var att de skulle vara föremål för återkommande prövningar och att de till sin karaktär skulle vara tidsbegränsade. Hittills har ingen skattebefrielse upphävts men ytterligare ett avfallsslag har fått skattebefrielse och diskussioner om skattebefrielser för fler avfallsslag pågår. Deponiskatten är unik som miljöskatt så till vida att sammanlagt 41 olika avfallsslag och behandlingsformer har skattebefrielse. Det är dessa avdrag och undantag som har setts över i den här översynen av skatten. Vi har analyserat avdrag för avdrag mot de argument som angavs i proposi- 6

6 tionen för att baserat på det avgöra om skälen till skattebefrielse fortfarande är giltiga och avdraget eller undantaget inte strider mot Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003). En juridisk analys har genomförts av vilka justeringar i lagen om skatt på avfall som kan komma att behövas utifrån de slutsatser vi drar. I uppdraget har inte ingått att utreda andra styrmedel på avfallsområdet och hur de samverkar med deponiskatten. Naturvårdsverkets slutsatser Naturvårdsverkets slutsatser baseras på en översyn av om skälen som föranlett skattebefrielser när lagen kom till enligt regeringens proposition 1998/99:84 är fortsatt giltiga. Vi ifrågasätter inte de ursprungliga skälen, utan vi undersöker endast om samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen kvarstår. Utformning av 3 lagen om skatt på avfall Tillämpningen av bestämmelserna i 3 första stycket 1a lagen om skatt på avfall dvs. skattebefrielse för anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten omfattar sand eftersom den ligger i kornstorlek mellan grus och lera, men lagtexten bör förtydligas genom att sand läggs till i bestämmelsen. Utformning av 6 lagen om skatt på avfall Naturvårdsverket bedömer att inga ändringar behöver genomföras. Utformning av 11 lagen om skatt på avfall Naturvårdsverket bedömer att skattebefrielse i form av avdrag kan upphöra för följande avfallsslag: returfiberavfall och avsvärtningsslam från upparbetning av returpapper slam från framställning av dikalciumfosfat och natriumfosfat kalciumfluoridslam från framställning av aluminiumfluorid kolavfall samt stoft och slam från rening av rökgaser vid framställning av aluminium masugnsslagg från metallurgiska processer Skattebefrielse för dessa avfallslag strider mot Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003), eftersom det finns ett miljömässigt bättre omhändertagande av avfallet kommersiellt tillgängligt. Om skatten visar sig samhällsekonomiskt olönsam, inräknat de miljöskador den orsakar finns dock skäl till att skattebefria avfallslagen. Konsekvensanalysen visar att så inte är fallet och därför finner vi inga skäl till att bevilja avdrag för avfallslagen. 7

7 Naturvårdsverket bedömer att skattebefrielse i form av avdrag kan bestå för följande avfallsslag: vatten eller stabiliserande ämnen som utanför anläggningen tillsatts till aska förorenad jord från marksanering muddermassor från sanering och fördjupning av vattenområden avfall från sanering av upplag för farligt avfall slam från behandling av lakvatten från anläggning där gips deponeras, avfall från rening av kommunalt avloppsslam som förorenats på grund av verksamhet vid Falu koppargruva asbesthaltigt avfall fluor- och svavelhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av Järnmalmspellets grönlutslam från kausticeringsprocesser askor från eldning av avsvärtningsslam slam från framställning av kalciumklorid gipsslam från framställning av uppkolningsmedel elfilterstoft från framställning av kalciumkarbid slagger från metallurgiska processer exklusive masugnsslagg stoft och slam från rening av gaser från framställning av råstål och råjärn oljehaltigt glödskalsslam metallhydroxidslam stoft och slam från rening av rökgaser och processvatten vid framställning av koppar, zink och bly katodrester och blästerstoft från rening av rökgaser vid framställning av aluminium stoft och slam från rening av rökgaser från framställning av ferrolegeringar gjuterisand avfall från rensprocessen vid upparbetning av återvunnet glas, och torv- eller trädbränsleaska, vars halt av cesium-137 uppgår till minst tio kilobecquerel per kilogram eller där aktivitetsindex 1[1] uppgår till minst 1 och som förts in till en avfallsanläggning som uppfyller de krav som Strålsäkerhetsmyndigheten fastlagt för deponering av sådan aska.vid fastställandet av halten cesium-137 eller aktivitetsindex 1 enligt första stycket 23 ska askans torrvikt användas. Skattebefrielse för dessa avfallslag kan kvarstå utan att det strider mot Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003), eftersom samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen i allt väsentligt är desamma som vid skattebefrielsens införande. 8

8 Miljöeffekter och ekonomisk potential vid utvinning av material och mineraler ur nedlagda avfallsanläggningar En ökad utvinning av metaller, plast och organiskt avfall från gamla deponier skulle kunna ge stora miljövinster. Naturvårdsverket bedömer inte att det finns anledning att införa speciella regler för deponiutvinning. Deponiutvinning är oftast att se som en integrerad del av efterbehandling av gamla deponier. Samma skatteregler bör därför gälla för avfall från deponiåtervinning som för förorenad jord från övriga efterbehandlingsåtgärder. 9

9 2 Inledning 2.1 Uppdraget Regeringen gav i januari 2013 Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med Skatteverket göra en översyn och analys av den miljöstyrande effekten av deponiskatten 2 och vid behov föreslå förändringar av skattens utformning på följande områden: Skattebefrielse i vissa fall enligt 3, 6 och 11 3 lagen (1999:673) om skatt på avfall. Särskild hänsyn ska tas till Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003). Kommissionen anser i detta beslut att lagens skattenedsättningar inte är statsstöd då de följer naturen och logiken i uppbyggnaden av deponiskatten. I beslutet åläggs dock Sverige att följa utvecklingen av nya, miljövänligare alternativ till deponering och att ändra lagen i enlighet med resultatet av en sådan uppföljning. Skatteeffekterna vid sanering av nedlagda avfallsanläggningar samt vid utvinning av material och mineraler ur dessa (s.k. Landfill Mining). Hänsyn ska tas till den ekonomiska möjligheten och den miljömässiga lämpligheten av sådan sanering och utvinning. Vid förslag till ny utformning av skatten ska även undvikas att skatten utformas så att avfall återvinns om det finns en risk för spridning av farliga ämnen. Vid uppdragsdialog med miljö- finans- och näringsdepartementet den 13 november 2013 har uppdraget avgränsats till att endast omfatta en undersökning om skälen som föranlett skattebefrielser när lagen kom till enligt regeringens proposition 1998/99:84 är fortsatt giltiga. Naturvårdverket ska till förslagen redovisa en samhällsekonomisk konsekvensanalys och statsfinansiella effekter av förslaget. Naturvårdsverket ska även redovisa förslag till författningsändringar i den mån sådana anses behöva. 2.2 Avgränsning Naturvårdsverket har avgränsat uppdraget till att endast omfatta en översyn av 3, 6 och 11 i lagen (1999:673) om skatt på avfall. Översynen omfattar endast en undersökning om skälen som föranlett skattebefrielser när lagen kom till enligt regeringens proposition 1998/99:84 är fortsatt giltiga. Vi ifrågasätter inte de ursprungliga skälen, utan vi undersöker endast om samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen kvarstår. Vi har avgränsat konsekvensanalysen av våra slutsatser som presenteras till att omfatta konsekvenser för statsförvaltningen, företag och miljön. 2 Lagen (1999:673) om skatt på avfall. 3 I regeringsuppdraget står det 10 men det är en felskrivning och ska vara 11, enligt uppdragsdi alog med Miljödepartementet den 6 februari och med Miljödepartementet och Finansdepartementet den 22 februari

10 2.3 Genomförande Uppdraget har genomförts under perioden januari - december Under utredningen har samråd skett med Skatteverket avseende konsekvenserna för Skatteverkets verksamhet av lämnade förslag och om de föreslagna bestämmelserna är enkla och tydliga och går att tillämpa på ett enhetligt sätt. Naturvårdsverket har granskat vilka skäl som föranlett skattebefrielse i 3, 6 och 11 när lagen kom till och de slutsatser som gjordes i slutbetänkandet av BRASutredningen 2005 (SOU 2005:64). Naturvårdsverket undersöker därefter om skälen är fortsatt giltiga. Underlag till översynen har hämtats in via litteraturstudier och genom att bearbeta statistik från Skatteverket, Statistiska centralbyrån och data från miljörapporter från företag. Vi har även varit i kontakt med branschorganisationer och branschexperter och muntligen samlat in underlag samt tagit del av synpunkter som kommit in från referensgruppen, dels via två referensgruppsmöten, dels via skriftliga synpunkter. Studiebesök har gjorts på Ragn-Sells deponi i Högbytorp, Stockholm. Linköpings universitet har på uppdrag av projektet tagit fram en rapport om miljöeffekter och ekonomisk potential vid utvinning av material och mineraler ur nedlagda avfallsanläggningar som utgjort ett underlag till utredningen. En juridisk analys har genomförts av vilka justeringar i lagen om skatt på avfall som kan komma att behövas utifrån de slutsatser vi landar i. 11

11 3 Bakgrund De svenska miljömålen och generationsmålet anger inriktningen för den samhällsomställning som behöver ske inom en generation för att bland annat åstadkomma resurseffektiva och giftfria kretslopp. Avfallspolitikens mål är bidra till detta genom att i första hand förebygga avfall och i andra hand att återanvända eller materialåtervinna avfallet. Enligt EU:s avfallsdirektiv gäller avfallshierarkin som prioriteringsordning för hantering av avfall: 1) Förebyggande 2) Förberedelse för återanvändning 3) Materialåtervinning 4) Annan återvinning, till exempel energiåtervinning 5) Bortskaffande (inklusive deponering) Prioriteringsordningen innebär att man helst ska förebygga avfall, i andra hand återanvända det, i tredje hand materialåtervinna det och så vidare. Ordningen gäller under förutsättning att det är miljömässigt motiverat och ekonomiskt rimligt. Medlemsstaterna ska enligt direktivet överväga olika ytterligare instrument som styr uppåt i hierarkin. Avfall är restprodukter från produktion eller konsumtion som aktörerna inte vill ha. Deponering är ett, bland flera sätt, att ta hand om avfall inom lagens ramar och syftet är främst att slutförvara avfall för att minska spridning av farliga ämnen. Deponering är en miljömässigt acceptabel metod när alternativa sätt att hantera avfall saknas. Ett av flera styrmedel i avfallspolitiken är lagen (1999:673) om skatt på avfall eller deponiskatten. Deponering är den enda avfallshantering som beskattas. Skatt tas ut på avfall som förs in till avfalls- eller industrianläggningar som deponerar mer än 50 ton avfall per år och gäller för avfall som förvaras mer än 3 år. I propositionen som föregick lagen om avfall (prop. 1998/99:84) motiveras skatten på sida 23 med följande ord: Det är regeringens uppfattning att ett av de viktigaste målen i dagens avfallspolitik är att minska mängden avfall som deponeras. Alternativen är då återanvändning, materialåtervinning, materialutnyttjande eller förbränning med energiåtervinning. Skattens avsikt är alltså att minska deponeringen av avfall för att styra högre upp i avfallshierarkin. Lagen (1999:673) om skatt på avfall infördes 1 januari I propositionen som föregick skattens införande (prop. 1998/99:84) står att avsikten med skatten är att öka de ekonomiska incitamenten att behandla avfall på ett från miljö- och natur- 12

12 resurssynpunkt bättre sätt. Skatten bör också bidra till att avfallsmängderna minskar på sikt. Detta kan ske genom rimliga processförändringar, genom val av råvara eller liknande åtgärder. I propositionen föreslås skattefrihet för vissa avfallsslag och behandlingsmetoder. Utgångspunkten är att det för dessa under överskådlig tid inte finns några miljömässigt acceptabla alternativ till deponering och att möjligheten att minska avfallsmängderna genom processförändringar, val av råvaror etc. är avsevärt begränsade. Enligt regeringen skulle skattens styreffekt i dessa fall vara mycket liten. Regeringen anförde vid lagens tillkomst att utvecklingen på avfallshanteringsområdet är dynamisk och betonade vikten av att skattebefrielserna kontinuerligt omprövas. En bärande tanke vid införandet var att de skulle vara föremål för återkommande prövningar och att de till sin karaktär skulle vara tidsbegränsade. EU:s regler för statsstöd som finns i artiklarna i EUF-fördraget (6655/1/08) begränsar vilka undantag och avdrag som Sverige kan ha i lagen om avfallsskatt. Om kommersiellt tillgänglig teknik finns för att minska avfallet eller behandla det på ett miljömässigt bättre sätt än deponering så får det inte finnas undantag eller möjlighet till avdrag för sådana avfallsslag. Den översyn vi gör av avfallsskatten nu är huvudsakligen att bedöma om avdragen och undantagen i lagen om avfallsskatt är fortsatt förenliga med statsstödsreglerna. Angreppssättet i översynen är därför att analysera avdrag för avdrag mot de argument som angavs i propositionen och BRAS-utredningen (SOU 2005:64) för att baserat på det avgöra om de fortfarande är giltiga. 3.1 Avfall som miljöproblem Eftersom avfall är baksidan av all konsumtion och produktion omfattar det en rad olika material, produkter och ämnen som dessutom avyttras av en mängd olika aktörer. Vissa material är miljö- och hälsofarliga medan andra bara är skrymmande, vissa är lätta medan andra är tunga, vissa är enkla att återvinna medan andra är svåra. De direkta miljöeffekterna av avfallshanteringen är små i förhållande till de indirekta miljöeffekterna av ett ständigt ökande avfallsflöde. De stora miljövinsterna samhället kan göra med att förebygga avfall och öka materialåtervinningen av de avfall som ändå uppstår är betydande med avseende på främst utsläpp av växthusgaser och spridning av farliga ämnen. De miljövinsterna uppstår i produktionsledet och konsumtionsledet i högre grad än i avfallsledet (IVL, 2010). Ett exempel på vinsten av förebyggande av avfall är återanvändning av textilier. Om textilier kan återanvändas så att de ersätter nyproduktion undviks utsläpp av växthusgaser motsvarande 15 kg koldioxidekvivalenter och användning av ca 10 kg kemikalier per kg producerad textilier. Ett exempel på miljövinsten av material- 13

13 återvinning istället för deponering är omsmältning av skrot. Utsläppen av växthusgaser vid återvinning av stål ger minskade utsläpp på drygt ett ton koldioxid per ton jämfört med utsläppen vid nyproduktion. I Sverige har det sedan snart tio år varit förbjudet att deponera organiskt material och utsläppen av metan från deponier klingar därför av i ganska snabb takt. Sedan några år gäller också stränga krav på bland annat tätning och täckning av deponier enligt EU:s avfallsdirektiv. En deponi som innehåller i huvudsak oorganiskt material riskerar visserligen att läcka miljögifter, men med de krav som finns på dagens deponier i Sverige är den miljöpåverkan i det närmaste försumbar i jämförelse med de indirekta effekterna av avfallsgenereringen Återvinning av avfall i anläggningsarbeten Många avfallsslag lämpar sig tekniskt för användning i anläggningsarbeten. Det kan röra sig om slagger, behandlade efterbehandlingsmassor och energiaskor samt schaktmassor i form av jord och sten. Under de senaste åren har mycket avfall använts för konstruktion och täckning av deponier. Efterfrågan för den användningen kommer troligtvis att vara ganska stor under några år till, för att sedan avta i takt med att deponierna avslutas. Andra användningsområden kan vara vägbyggen och liknande. Miljömässigt är fördelen med denna typ av återvinning att jungfruliga material sparas och den miljöpåverkan som uppstår i samband med utvinningen av de materialen undviks. Risken med återvinning av avfall i anläggningsarbeten är spridning av farliga ämnen genom t.ex. urlakning eller damning. För återvinning av avfall i anläggningsarbeten föreligger tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöbalken om risken för förorening av mark, vattenområde eller grundvatten inte är mindre än ringa. Vid prövningen av verksamheten fastställs villkor eller försiktighetsmått med krav på skyddsåtgärder. Naturvårdsverkets Handbok för återvinning av avfall i anläggningsarbeten (2010:1) sätter bland annat upp kriterier för när risken för förorening är mindre än ringa och kriterier för användning i täckskikt för deponier. Bedömningen måste dock göras för varje avfallsslag och användningsplats för sig. Trafikverket har utarbetat tekniska beskrivningar för användning av vissa avfallsslag i vägkonstruktioner. De ingår i Trafikverkets krav- och rådsdokument för Alternativa material (TRV, 2013). Flera aktörer menar att användningen av avfall i anläggningsarbeten har försvårats sedan Naturvårdsverkets handbok publicerades. Naturvårdsverket avser att utvärdera tillämpningen av handboken under 2014 i syfte att säkerställa att handboken används på ett riktigt sätt och att underlätta bedömningarna för såväl verksamhetsutövare som tillsyns- och tillståndsmyndigheter. 14

14 3.1.2 Biproduktbegreppet I enlighet med miljöbalken (kap 15, 1) ska ett ämne eller föremål anses vara en biprodukt i stället för avfall, om ämnet eller föremålet kan användas direkt utan någon annan bearbetning än den bearbetning som är normal i industriell praxis, och kommer att fortsätta att användas på ett sätt som är hälso- och miljömässigt godtagbart och som inte strider mot lag eller annan författning. I praktiken kan det innebära att ett och samma ämne eller föremål kan vara biprodukt i ett fall, men avfall i ett annat fall. Om det t.ex. skulle upphöra att finnas avsättning som är hälso- och miljömässigt godtagbart för det som betraktats som en biprodukt ska den istället ses som ett avfall. Vi har i denna redovisning inte gjort några bedömningar av om något är en biprodukt eller ett avfall. Det är inte relevant eftersom det kan variera med tiden och den aktuella kvaliteten på materialet. 3.2 Styrmedel i avfallspolitiken Att förebygga avfall och öka andelen avfall som återvinns förutsätter en kombination av styrmedel. De svenska miljömålen och Miljöbalken med dess förordningar ger en grund för styrningen. Information och dialog mellan olika aktörer bidrar till styrning. EU-förordningar som exempelvis Reach-förordningen (Förordning (EG) nr 1907/2006) och POP:s-förordningen (Förordning (EG) nr 850/2004) ger en viss styrning. Skatten på avfall är det enda ekonomiska styrmedlet som är riktat direkt mot avfallsgenereringen och avfallshanteringen. Avfallshierarkin är ännu inte införd i svensk lagstiftning i samma ordalydelse som i direktivet men en ändring föreslås i den av regeringen tillsatta Avfallsutredningen. De allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken uttrycker dock krav på bästa tillgängliga teknik (2 kap 3 miljöbalken) och av 5 i samma kapitel framgår att 5 Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas. Vid prövning och tillsyn ska verksamheter visa hur man uppfyller de allmänna hänsynsreglerna. Enligt den nationella avfallsplanen består styrmedel för ökad återvinning i den svenska avfallslagstiftningen främst av förbud och skatter som styr bort från deponering. Producentansvaret styr mot utsortering, insamling och materialåtervinning av vissa avfallsströmmar. Förbudet mot deponering av brännbart och organiskt avfall styr mot energiåtervinning. Utöver lagstiftningen finns även politiska mål som styr mot biologisk behandling av matavfall. Även ekonomiska styrmedel i form av investeringsstöd har varit en drivkraft. Tillsammans med utbyggnaden av fjärrvärme har skatten på deponering av avfall och deponeringsförbuden medfört att deponeringen minskat och energiutnyttjandet av avfall ökat. Producentansvaret har bidragit till att en stor del av förpackningsavfallet materialåtervinns, men en stor del går också till förbränning. Även bilar, däck, elavfall samt batterier samlas 15

15 in i separata system för återvinning. Producentansvaret syftar också till att minska mängden avfall, men effekterna av detta är svåra att mäta och lagstiftningen har hittills haft en begränsad påverkan i det avseendet. Det är också oklart hur producentansvaret har styrt producenterna att utforma produkterna på ett sätt så att de blir lättare att materialåtervinna. När det gäller deponering finns flera styrmedel som skapar incitament och styr avfallet på olika sätt. Skatt (435 kr/ton) (lagen (1999:673) om skatt på avfall). Avdrag och skattebefrielse (lagen (1999:673) om skatt på avfall 3, 6, 10, 11 ). Kraven på deponier skärptes när förordning (2001:512) om deponering trädde i kraft den 16 juli Den 1 januari 2009 skulle samtliga deponier i drift vara anpassade till de nya bestämmelserna. Kraven på vad som får deponeras på de olika deponiklasserna skärptes då Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall (NFS 2004:10) trädde i kraft den 1 januari respektive den 16 juli Avfall Sverige uppskattar att kostnaderna till följd av de nya kraven ökade med kr per ton avfall (BRAS-utredningen 2005, sid. 84). Troligtvis blir dessa kostnader mindre över tiden, dvs. när investeringen väl är gjord. De nya bestämmelserna ledde också till att antal deponier minskade. Förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall (2002) respektive organiskt avfall (2005). 16

16 Ett urval av avfallsrelaterade styrmedel och när de infördes: 1991 Krav på kommunal avfallsplan 1994 Producentansvar (förpackningar, returpapper och däck) 1996 Skatt på uttag av naturgrus (5 SEK/ton) 1999 Miljöbalken och avfallsförordningen 2000 Deponiskatt (250 SEK/ton) 2001 Förordning om deponering av avfall 2001 Producentansvar för elektriska och elektroniska produkter 2002Deponiförbud för utsorterat brännbart 2003 Deponiskatt (370 SEK/ton) 2005 Deponiförbud organiskt avfall Deponiskatt (435 SEK/ton) 2006 Skatt på förbränning av avfall 2007 Producentansvar för bilar 2009 Producentansvar för batterier 2010 Avskaffande av skatt på förbränning av avfall 2010 Naturvårdsverkets handbok för återvinning av avfall i anläggningsarbeten 2012 Nationell avfallsplan 2013 Nationellt avfallsförebyggande program 3.3 Lagen om skatt på avfall Enligt 1 lagen (1999:673) om skatt på avfall ska skatt (avfallsskatt) betalas till staten för avfall som förs in till en avfallsanläggning där farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år slutligt förvaras (deponeras) eller förvaras under en längre tid än tre år. Avfallsskatt ska också betalas för avfall som uppkommer inom en anläggning där det huvudsakligen bedrivs annan verksamhet än avfallshantering, om farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år deponeras inom anläggningen eller förvaras där under längre tid än tre år. Skattskyldig är den som bedriver verksamheten på anläggningen (7 ). Från huvudregeln i 1 görs dock några undantag. Enligt 3 gäller inte skatteplikt för anläggningar där deponering sker uteslutande av vissa avfallsslag, till exempel jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten, bergrester och avfallssand från gruvindustriell verksamhet, eller radioaktivt avfall. Skatteplikt gäller inte heller för material som är avsett att användas för driften av en avfallsanläggning eller som förs in till anläggningen utan att ha direkt samband med avfallshanteringen. Avfallsskatt ska enligt 6 inte betalas för avfall som inom anläggningen ska behandlas genom kompostering eller reaktorbaserad rötning, förbrännas, användas 17

17 för tillverkning av fast lagringsbart bränsle, avvattnas eller renas, under förutsättning att avfallet är flytande. För vissa användningsområden och avfallsslag kan avdrag medges. Avdrag får till exempel göras för skatt på avfall som förts ut från anläggningen. Avdrag får också göras på avfall som använts för driften av anläggningen eller som använts för konstruktionsarbeten inom anläggningen eller för att där åstadkomma en miljösäker deponering eller förvaring (10 ). Avdrag medges även för skatt på olika avfallsslag, till exempel förorenad jord eller muddermassor från sanering, eller stoft, slam eller slagger från olika tillverknings- eller reningsprocesser (11 ). 3.4 Erfarenheter från andra länder I Europa använder flertalet länder deponiskatt för att minska mängden avfall som deponeras. Utformningen av skatten skiljer sig dock avsevärt åt mellan länderna både konceptuellt, i sitt utförande och vilka nivåer man väljer att lägga skatten på. Nederländerna har t.ex. avskaffat sin deponiskatt eftersom den statsfinansiella inkomsten från skatten dramatiskt minskat när deponeringen minskat, samtidigt som de administrativa kostnaderna för skatten återstår. Områden med tydliga skiljelinjer: Val av undantag och avdrag. I Sverige medges avdrag på skatten för vissa avfall som innehåller farliga ämnen med argumentet att man inte vill sprida farliga ämnen i samhället och därför anser det bättre att deponera istället. Andra länder som t.ex. Tjeckien har valt motsatt strategi med högre nivå på skatten för att skapa incitament för att minska användandet av farliga ämnen och för teknisk utveckling av att rena material från farliga ämnen. I Österrike måste deponiskatten betalas även om avfallet förs ut ur landet. På liknande sätt måste i Flandern en skatt betalas för att få föra ut avfall för deponering. Skatten motsvarar deponiskatten som hade gällt vid inhemsk deponering. Denna skatt behöver dock inte betalas om motsvarande betalning sker i regionen avfallet transporteras till. När det gäller skattens inverkan på utförsel av avfall har vissa länder upplevt ökade avfallsströmmar utanför sina gränser. I exempelvis Irland, särskilt under perioden , ledde en kombination av faktorer såsom dyrare avfallshantering och för få deponier till ökad storskalig, olaglig avfallsexport. Denna export har dock sedan dess stoppats. Sverige är ett av de få länder i Europa där deponiskatteintäkterna endast går till statsbudgeten. För många andra länder går en del till statsbudgeten medan andra delar bland annat används till att rena förorenade markområden (t.ex. Finland och Österrike) eller avfallshantering (t.ex. Frankrike och Portugal). 18

18 4 Hur fungerar skatten idag? Det finns tre olika objekt för skattebefrielse enligt lagen (1999:673) om skatt på avfall: Anläggningar där det uteslutande deponeras vissa uppräknade avfallsslag Vissa behandlingsmetoder Vissa avfallsslag Skattebefrielse kan komma till uttryck på två sätt: Undantaget från skatteplikt Rätt till avdrag från skatten Skatten är platt vilket betyder att alla betalar 435 kr i skatt per ton avfall som deponeras oavsett avfallsslag. Enligt regeringens bedömning fanns det inte behov av differentierad skattesats när skatten infördes (prop. 1998/99:84). Dock skriver man att vid en framtida utvärdering av skattens konsekvenser kan frågan om att differentiera skatten åter bli aktuell. När skatten senare utreddes (SOU 2005:64) föreslogs differentierad skattesats på några avfallsslag, t.ex. förorenad jord och muddermassor, men det har ännu inte genomförts. Vid en jämförelse mellan utvecklingen av skattepliktigt avfall som deponeras och den mängd som är avdragsgill (fig. 1) har det skattepliktiga avfallet minskat kraftigt sedan skatten infördes år 2000 samtidigt som det avdragsgilla ökat något (fig. 1). Förbuden att deponera utsorterat brännbart och organiskt material har med stor sannolikhet bidragit till att mängden skattebelagt avfall som deponeras minskat så kraftigt. Utvecklingen för de avdragsgilla avfallsslagen kan ses i sin helhet i fig. 2. Det är stora variationer vad gäller mängd som deponeras för de respektive avfallsslagen. Förorenad jord från sanering och slagger från metallurgiska processer står för de största mängderna. Förorenad jord från sanering har ökat kraftigt medan slagger från metallurgiska processer håller en relativt oförändrad trend. Vissa avfallsslag har inte deponerats på flera år t.ex. avfall från rening av Falu koppargruva och kalciumkloridslam eller ligger strax över gränsen på 50 ton per år som katodrester, blästerstoft, kolavfall samt stoft och slam från rening. Som nämnts tidigare anförde regeringen vid lagens tillkomst att utvecklingen på avfallshanteringsområdet är dynamisk och betonade i samband därmed vikten av att skattebefrielserna kontinuerligt omprövas. Detta gäller framför allt avfallsslag som är avdragsgilla enligt 11. Tanken var att skattebefrielserna skulle vara föremål för återkommande prövningar och att de till sin karaktär skulle vara tidsbegränsade. Redan i propositionen (prop. 1998/99:84) föreslås år då vissa avdrag eventuellt kan tas bort. I påföljande utredning (SOU 2005:64), BRAS-utredningen, 19

19 Ton avfall N ATU RVÅRDSVERKET gjordes omfattande omprövningar av undantag och avdrag. Utredningen föreslog ett antal ändringar men ändringarna har inte genomförts. Skattepliktigt avfall och avdragsgillt avfall i ton som deponerats över tiden Deponiförbud för utsorterat brännbart Deponiförbud organiskt material Skatt på avfall Summa avdragsgilt avfall Linjär (Summa avdragsgilt avfall ) R² = 0,056 R² = 0, Figur 1. Deponerade mängder skattepliktigt respektive avdragsgillt avfall, ton per år (Källa: Skatteverket och SCB). För att kunna prövas är kriterierna för varför ett avfallsslag är skattebefriat specificerat för var och ett av de avfallsslag som är undantagna eller avdragsgilla. Enligt propositionen är således skälen till att skattebefrielserna är specifikt formulerade att varje enskilt fall skall kunna prövas om kriterierna för skattebefrielse är uppfyllda eller m.a.o. om skatten i vart och ett av de aktuella fallen skulle ha någon nämnvärd miljöstyrande effekt (BRAS-utredning, s. 192). Regeringen anger också som en allmän utgångspunkt att skatteberfrielse inte bör komma ifråga för avfallsslag, vars årsvolym uppgår till ringa mängder mindre än 50 ton. Trots att propositionen redan föreslog att vissa avfallsslag skulle börja beskattas vid vissa årtal har detta inte skett, inte heller BRAS-utredningens förslag har lett till några förändringar. 20

20 Figur 2. Total mängd avdragsgillt avfall som deponerats uppdelat per avdragsslag, ton per år (Källa: BRAS-utredning (2005) och Skatteverket ( )). 21

21 5 Översyn av 3 : Skattebefrielse för vissa anläggningar 5.1 Inledning Vi presenterar här Naturvårdsverkets översyn av 3 i lagen om skatt på avfall. Vi går igenom vilka skäl som enligt regeringens proposition 1998/99:84 föranledde skattebefrielser när lagen kom till och de slutsatser som gjordes i slutbetänkandet av BRAS-utredningen 2005 (SOU 2005:64) beträffande skälens giltighet. Vi undersöker därefter om skälen fortfarande gäller Vi ifrågasätter inte de ursprungliga skälen, utan undersöker endast om samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen kvarstår. 5.2 Jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten, eller annan sten (3 första stycket 1a Lagen om skatt på avfall) Bakgrund Det huvudsakliga skälet till att dessa avfallsslag är undantagna är att deponering av dessa avfallsslag inte har några betydande konsekvenser för miljön. Enligt propositionen rör det sig i praktiken om en omflyttning av massor från en plats till en annan, där dessa t.ex. med anledning av pågående anläggningsarbete eller liknande inte kan ligga kvar. Beroende på behovet av massor för utfyllnad o dyl. inom transportavstånd kan massorna bli liggande under längre tid. Omhändertagandet görs utan att massorna blandas samman med andra slag av avfall och är det lämpligaste från miljösynpunkt. Anläggningar där enbart jord, grus, lera, skiffer, kalksten eller annan sten läggs upp bör därför undantas från skatteplikt. BRAS-utredningen bedömer att det inte framkommit något som förändrar de bedömningar som gjordes då skattebefrielsen för de aktuella avfallsanläggningarna infördes, dvs. de har sådan beskaffenhet att de kan deponeras utan skada för miljön. Utredningen anser därför att skattebefrielsen ska kvarstå. Lägesbeskrivning 2013 Tillämpningen av bestämmelsen omfattar sand eftersom den ligger i kornstorlek mellan grus och lera, men lagtexten bör förtydligas genom att sand läggs till i bestämmelsen. Utöver det bedömer vi att det inte framkommit något som förändrar de bedömningar som gjordes då skattebefrielsen för de aktuella avfallsslagen infördes. Utifrån ett resurshushållningsperspektiv, samt utifrån definitionen av avfall, bör jord, grus, lera skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten beskattas. En skatt på 22

22 deponi av dessa massor skulle minska miljöbelastningen eftersom massorna kan ersätta utvinningen av jungfruliga massor med den miljö- och hälsopåverkan som utvinningen kan innebära i form av påverkan på naturmiljön, ekosystem, biotoper, vattenmiljön, geologiska formationer, landskapsbild, kulturmiljön, buller, vibrationer, utsläpp till luft i form av damm och avgaser och utsläpp till vatten i form av t.ex. sprängmedelsrester, oljor, drivmedel, m.m. I prop. 1998/99:84 beskrivs jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten som rena massor. Regeringens skäl till att skattebefria dessa rena massor är att deponering enbart innebär en förflyttning av massorna från ett område till ett annat. I princip ifrågasätts definitionen av avfall och de argument som anförs är att rena massor är näst intill jungfruliga och så länge dessa rena massor deponeras på separata anläggningar anses det inte öka miljöproblemen. Deponiskatten är ämnad att minska miljöskadorna på områden i omgivningen av deponier och att minska misshushållning av att användbara resurser i avfallet deponeras. I regel kan man utgå från att om rena massor förflyttas utan att deras renhet påverkas förflyttas både de lokala miljöskadorna och resursmisshushållningen, men ökar inte. Detta är rimligt om förflyttningen av rena massor sker till en miljö som är lik den ursprungliga och när miljöskadan sker i form av urlakning till omgivande områden. Förflyttningen kommer dock uppenbarligen att påverka landskapsbilden, i synnerhet när den här typen av avfall uppstår i geografiskt koncentrerade områden nära tätorter och andra ekonomiskt viktiga områden, som ofta är fallet. Dessa lokala problem kan dock inte motivera en allmän skatt på deponering av jord, grus, lera skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten. För att lösa de geografiskt koncentrerade miljöproblemen bör man vidta andra åtgärder. Slutsats Naturvårdsverkets slutsats: Skattebefrielse för anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av jord, grus, lera skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten strider inte mot Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003), eftersom samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen i allt väsentligt är desamma som vid skattebefrielsens införande. Vi bedömer att lagtexten bör förtydligas genom att sand läggs till i bestämmelsen eftersom den ligger i kornstorleken mellan grus och lera. 23

23 5.3 Bergrester från gruvindustriell verksamhet (3 första stycket 1b Lagen om skatt på avfall) Bakgrund Vid gruv- och mineralutvinning i Sverige uppkommer stora mängder bergrester som återförs till gruvor och dagbrott eller till separata upplag. Bergrester från sprängning och jord och andra massor schaktas bort för att frilägga malmfyndigheterna. Skälen till undantag enligt prop. 1998/99:84 är att de samhällsekonomiska kostnaderna är höga, att det är administrativt krångligt att införa en skatt på bergrester från gruvindustriell verksamhet och att deponering är miljömässigt lämplig. Det är stora mängder avfall som genereras och skatten skulle utgöra en stor kostnad för de berörda företagen. Enligt branschorganisationen SweMins 4 beräkningar 2003 skulle en skatt på bergrester vara större än de berörda företagens omsättning. Bergrester genereras dessutom i norr där gruvorna finns men har avsättningsmarknaden i söder och eftersom transport på järnvägen är begränsade befaras det att transporten skulle ske med miljömässigt sämre alternativ. Eftersom deponering dessutom sker i princip uteslutande i anslutning till gruvorna bedöms deponi vara en miljömässigt lämplig lösning. Lägesbeskrivning 2013 Samma argument som anförts tidigare gäller fortfarande, de samhällsekonomiska kostnaderna som skulle uppstå vid en skattebeläggning av bergrester från gruvindustriell är för höga. Vi bedömer att det inte framkommit något som förändrar de bedömningar som gjordes då skattebefrielsen för de aktuella avfallsslagen infördes. Gruvorna är belägna i norr där samhällen är uppbyggda kring deras verksamhet och möjligheten att transportera avfallet till avsättningsmarknader är på grund av avstånden starkt begränsade. Vid en återvinning i form av användning av gråberg i anläggningsbyggande behövs reglering av vilket gråberg som skulle kunna vara miljömässigt acceptabelt att använda. Naturvårdsverkets handbok om användning av avfall i anläggningsbyggande är en vägledning för det. Bestämmelser om vad som utgör inert utvinningsavfall finns också som ett beslut från EU-kommissionen, vilket ska tillämpas i Sverige och genomförs i svensk lagstiftning genom den pågående revideringen av utvinningsavfallsförordningen. Genomförandet av det beslutet skulle kunna leda till större möjligheter att identifiera inert gråberg. Precis e- ringen av bestämmelserna återstår som nödvändig för att avgöra om det är lämpligt att använda inert avfall som anläggningsmaterial och för att avgöra vilket gråberg 4 Branschförening för gruvor, mineral och metallproducenter i Sverige. 24

24 som är lämpligt att återvinna i anläggningsbyggnader. Bergrester från koppar-, blyoch zinkbrytning innehåller föroreningar av svavel som i kontakt med vatten och syre lakar ut tungmetaller i naturen. Sådana bergrester är därför inte lämpliga att använda i anläggningsarbeten. Däremot skulle en större mer omfattande analys behöva göras av hur deponering av bergrester från gruvindustriell verksamhet kan minskas och speciellt miljöfarliga bergrester som de från koppar-, bly och zinkbrytning. Slutsats Naturvårdsverkets slutsats: Skattebefrielse för anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av bergrester från gruvindustriell verksamhet strider inte mot Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003), eftersom samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen i allt väsentligt är desamma som vid skattebefrielsens inf ö- rande. 5.4 Avfallssand från gruvindustriell verksamhet och avfall från vattenrening vid sådan verksamhet samt järnhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets (3 första stycket 1c Lagen om skatt på avfall) Bakgrund Skäl till undantag enligt prop. 1998/99:84 är att det inte inom överblickbar tid är möjligt att vid nuvarande malmbrytning ytterligare minska volymen avfallssand. Det enda rimliga sättet från miljöskyddssynpunkt att ta hand om överbliven avfallssand är således genom deponering. Det bedöms som onödigt krångligt och arbetskrävande för företagen att åstadkomma den föreslagna skattefriheten genom avdrag i deklaration. BRAS-utredning nämner att mängden avfallssand ökar i takt med att gruvindustrin utvecklar mer rationella metoder som gör det möjligt att utvinna malm även ur fyndigheter med låga malmhalter. Därmed uppkommer ökade mängder avfall från anrikningen men samtidigt uppnås en bättre hushållning med tillgängliga naturresurser. Lägesbeskrivning 2013 Samma argument som anförts tidigare gäller fortfarande, det finns administrativa, tekniska och kostnadsmässiga skäl för att, i likhet med vad som är fallet för bergrester, undanta avfallssand och avfall från vattenrening från gruvverksamhet från deponiskatten. Vi bedömer att det inte framkommit något som förändrar de bedömningar som gjordes då skattebefrielsen för de aktuella avfallsslagen infördes. 25

25 Slutsats Naturvårdsverkets slutsats: Skattebefrielse för anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av avfallssand från gruvindustriell verksamhet och avfall från vattenrening vid samma verksamhet samt järnhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av järnmalmpellets strider inte mot Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003), eftersom samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen i allt väsentligt är desamma som vid skattebefrielsens införande. 5.5 Radioaktivt avfall (3 första stycket 2 Lagen om skatt på avfall) Bakgrund Med radioaktivt avfall avses, enligt BRAS-utredningen, i det här sammanhanget både kärnavfall som uppkommer vid drift av kärnkraftverk och radioaktiva ämnen som används inom t.ex. sjukvården, i mätinstrument, inom industrin samt vid forskning vid universitet och högskolor. Som skäl i propositionen anges att deponering av radioaktivt avfall inte omfattas av miljöskyddslagstiftningen utan att säkerhetskrav och liknande frågor regleras i särskild lagstiftning om kärnteknisk verksamhet och strålskyddslagen. Flera europeiska länder har undantagit radioaktivt avfall från skatt. Lägesbeskrivning 2013 Samma argument som anförts tidigare gäller fortfarande, deponering av radioaktivt avfall omfattas inte av miljöskyddslagstiftningen utan i särskild lagstiftning om kärnteknisk verksamhet och strålskyddslagen. Vi bedömer att det inte framkommit något som förändrar de bedömningar som gjordes då skattebefrielsen för det aktuella avfallsslaget infördes. Slutsats Naturvårdsverkets slutsats: Skattebefrielse för anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av radioaktivt avfall strider inte mot Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003), eftersom samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen i allt väsentligt är desamma som vid skattebefrielsens införande. 26

26 5.6 Vattenverksslam i slambassäng (3 första stycket 3 Lagen om skatt på avfall) Vid rening av kommunalt råvatten bildas olika avfall, främst slam. Vid vissa vattenverk omhändertas slammet i slambassänger. Slammet ackumuleras i botten av bassängerna och överskottsvattnet pumpas vanligen till kommunalt avloppsreningsverk eller ut i vattendrag. Enligt BRAS-utredningen ses slambassänger som en behandling som i huvudsak består av avvattning. Enligt propositionen (1998/99:48 ) och BRAS-utredningen kan metoden anses innebära att avfallet deponeras men eftersom avfallet består till 99 % av vatten skulle skatten bli mycket hög och alternativet att slammet fördes ut i naturen, därför undantas det. Lägesbeskrivning 2013 Samma argument som anförts tidigare gäller fortfarande. Vi bedömer att det inte framkommit något som förändrar de bedömningar som gjordes då skattebefrielsen för det aktuella avfallsslaget infördes. Förutom det som anförs i prop. 1998/99:84 är vattenverksslam en form av mellanlagring/behandling, slammet förvaras inte slutligt i slambassängen. När avfallet slutligen tas omhand blir det enligt gällande regler och det som då deponeras bör följaktligen beskattas. Slutsats Naturvårdsverkets slutsats: Skattebefrielse för anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av vattenverksslam i slambassäng strider inte mot Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003), eftersom samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen i allt väsentligt är desamma som vid skattebefrielsens inf ö- rande. 5.7 Flytande avfall i vassbädd (3 första stycket 4 Lagen om skatt på avfall) Enligt BRAS-utredningen finns det en metod för att avvattna och bryta ner kommunalt avloppsslam från avloppsreningsverk i vassbäddar. Metoden tar ca år och bedrivs i anslutning till reningsverk. Enligt prop. 1998/99:48 kan vassbädd ses som en behandlingsform (avvattna och bryta ner kommunalt avloppsvatten) och som tar längre tid än tre år och därför klassificeras det som deponi, men i själva verket är det en långsam reningsprocess. BRAS-utredning anser att metoden kontinuerligt måste utvärderas och jämföras, såväl med andra metoder som med deponering. För att motivera fortsatt skattebe- 27

27 frielse torde krävas att metoden är klart bättre än deponering. En höjd ambitionsnivå skulle kunna få till följd att skattebefrielsen slopas. Utredningen är inte till fullo övertygad om skälen till att undanta skatten. Men de skriver att det faktum att metoden nu varit skattebefriad i flera år skulle kunna ge märkbara konsekvenser för de som gjort investeringar m.m. i förvissning om att metoden av lagstiftare bör gynnas. Lägesbeskrivning 2013 Samma argument som anförts tidigare gäller fortfarande. Vi bedömer att det inte framkommit något som förändrar de bedömningar som gjordes då skattebefrielsen för det aktuella avfallsslaget infördes. Frågan om det är en miljömässigt acceptabel metod för behandling av avloppsvatten bedöms i det enskilda fallet av de myndigheter som ger tillstånd eller utövar tillsyn. Som det anförs i prop. 1998/99:84 är vassbädd en mellanlagring/behandling och slammet förvaras inte slutligt i slambassängen. Om avfallet deponeras efter behandlingen blir det skattepliktigt. Slutsats Naturvårdsverkets slutsats: Skattebefrielse för anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av flytande avfall i vassbädd strider inte mot Europeiska kommissionens statsstödsbeslut den 25 maj 2004 (NN 161/2003), eftersom samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen i allt väsentligt är desamma som vid skattebefrielsens införande. 28