Officialprincipen och åberopsbördan i skatteprocessen

Transkript

1 Juridiska institutionen Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet Examensarbete Juristprogrammet, 30 hp Höstterminen 2012 Officialprincipen och åberopsbördan i skatteprocessen om förfarandet i förvaltningsdomstolarna Emelie Dahlgren Handledare: Bo Svensson Examinator: Robert Påhlsson

2 Innehållsförteckning Förkortningar Inledning Introduktion Syfte Frågeställningar Avgränsning Metod och material Lagtext, förarbeten och doktrin Rättspraxis Intervjuer Referenser Terminologi Disposition... 9 De lege lata Bakgrund Grundläggande kunskap om förvaltnings- och skatteprocess Processrättsliga principer i förvaltningsprocessen Officialprincipen Vad innebär officialprincipen? Tankarna bakom officialprincipen Uppfattningen om officialprincipen i doktrinen Hur tillämpas officialprincipen i praktiken? Betydelsen av ombud Ska domstolen verka för båda parter? Muntlig förhandling RÅ 2006 ref Om rättens utredningsansvar

3 4. Förhandlingsprincipen Om förhandlingsprincipen Förhandlingsprincipen kontra officialprincipen Går utvecklingen mot förhandlingsprincipen i skattemål? Praktikernas uppfattning om förhandlingsprincipen i skattemål Åberopsbörda Om åberopsbördan i tvistemål och brottmål Om åberopsbördan i förvaltningsmål Är rätten bunden av yrkanden och omständigheter? Bundenhet till yrkanden? Går rätten i praktiken utanför det som yrkats i målet? Bundenhet till omständigheter? Går domstolen i praktiken utanför de omständigheter som parterna åberopat? Reformatio in melius Vad innebär åberopsbörda för processen? Rättsfall Åberopsbörda i förvaltningsprocessen RÅ 1989 ref. 67 Återkallelse av läkarlegitimation RÅ 1990 ref 64 Återkallelse av läkarlegitimationer Styckningen av Cathrine da Costa RÅ 1990 ref Disciplinpåföljd och begränsning av förskrivningsrätt RÅ 1991 ref.67 Återkallelse av körkort RÅ 2009 ref. 69 Offentlig upphandling Kommentarer Åberopsbörda i skattemål Praktikernas uppfattning om åberopsbörda i skatteprocessen Rättsfall åberopsbörda i skattemål? RÅ 1991 ref Shellmålet

4 5.9.2 RÅ 1992 ref Dahlénmålet RÅ 2008 not.67 Avvisning av Skatteverkets talan RÅ 1998 ref Flygplansleasingmålet HFD 2012 ref Perumålet Varför har åberopsbörda inte införts i skatteprocessen? De lege ferenda Diskussion och Slutsatser Gäller officialprincipen eller åberopsbörda i skatteprocessen? Skatterättens beskaffenhet De gynnsamma effekterna av muntlig handläggning Ofrivillig processledning Officialprincipen för den enskilde med/utan ombud Officialprincipen till förmån för Skatteverket? Regeringens förändringsförslag Specialisering i skattemål Skatteprocessens karaktär Åberopsbörda för Skatteverket Ingen åberopsbörda för den enskilde Går officialprincipen och åberopsbördan att kombinera? Avslutande kommentar Källor Bilaga

5 Förkortningar f. Följande sida ff. FPL FT HFD HSAN JT KL NJA not. Prop. RB ref. RF RhjL RSV RÅ SFL SN SoL SOU SvJT Följande sidor Förvaltningsprocesslag Förvaltningsrättslig tidskrift Högsta Förvaltningsdomstolen Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd Juridisk tidskrift Kommunalskattelagen Nytt Juridiskt Arkiv Notis Proposition Rättegångsbalken Referat Regeringsformen Rättshjälpslagen Riksskatteverket Regeringsrättens årsbok Skatteförfarandelagen Skattenytt Socialtjänstlagen Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning 5

6 1. Inledning 1.1 Introduktion Skatt är svårt! Dessutom förväntas de skattskyldiga kunna föra sina skatteprocesser själva, utan hjälp av juridiskt skolade ombud. Detta är en av grundtankarna inom förvaltningsprocessen instiftades Förvaltningsprocesslagen (FPL) och med den officialprincipen. Det är mer än 40 år sedan nu. På 40 år hinner det hända mycket. Samhället förändras. Skattesystemet förändras. Men har officialprincipen, den grundläggande principen som ska hjälpa den enskilde att själv föra sin skatteprocess, förändrats eller har den bestått oförändrad? Tillämpas den på det sätt som lagstiftaren avsåg? I vissa avseenden har förvaltningsprocessen nämligen närmat sig den allmänna processen, ett stort steg mot detta var exempelvis när tvåpartsprocess infördes generellt i förvaltningsprocessen. Frågan är nu om förändringarna har lett till att ett större ansvar lagts på parterna genom att en åberopsbörda införts i skatteprocessen så som det gjorts inom andra förvaltningsmål. Har förhandlingsprincipen tagit över och kullkastat officialprincipen? Vilka krav ställs nu på domstolarna, Skatteverket och de skattskyldiga? Frågorna om hur officialprincipen och åberopsbördan ska tillämpas och tillämpas i skatteprocessen är intressant ur flera aspekter. Dels är det principiellt intressant att studera frågorna eftersom de reglerar hur domstolen och parterna ska agera och hur själva skatteprocessen ska gå till i domstolen. Men det är inte bara intressant ur ett principiellt perspektiv, det är ju också så att frågorna har stor praktisk betydelse för det dagliga arbetet hos bland annat domstolarna, Skatteverket, advokatbyråerna och de skattskyldiga. Om officialprincipen och åberopsbördan tillämpas på olika sätt i olika mål anser jag att det kan vara ett hot mot rättssäkerheten, vilket är ytterligare en anledning till varför det är intressant att studera frågorna. Dessutom är det så att de senaste åren har Högsta förvaltningsdomstolen använt sin officialprövningsrätt och gått utanför de omständigheter som parterna lagt fram. Ämnet är därför med all säkerhet aktuellt. Dessa är skälen till varför jag valt att skriva min uppsats om officialprincipen och åberopsbördan i skatteprocessen. 1.2 Syfte Syftet med uppsatsen är att utröna hur officialprincipen och åberopsbördan tillämpas i skatteprocessen de lege lata samt resonera om hur officialprincipen och åberopsbördan bör tillämpas i skatteprocessen de lege ferenda. 6

7 1.3 Frågeställningar Hur tillämpas officialprincipen i skatteprocessen? Finns det någon åberopsbörda i skatteprocessen? Hur tillämpas den i så fall? Hur bör officialprincipen och åberopsbördan tillämpas i skatteprocessen? 1.4 Avgränsning Som jag redan angivit kommer uppsatsen handla om processramen i skattemål i den bemärkelsen att jag ska studera officialprincipen och åberopsbördan i skatteprocessen i domstol. Den första avgränsning som jag gjort är att jag ska skiva om officialprincipen och åberopsbördan i skatteprocessen och således varken i förvaltningsprocessen som helhet eller i processen i allmän domstol. Jämförelser med förvaltnings- brottmåls- och tvistemålsprocess kommer dock att ske. Skatteprocessen är inte en helt egen processform utan den är underordnad den övergripande förvaltningsprocessen, därför går de i många lägen inte att separera. Av den anledningen kommer jag att redogöra för hur förvaltningsprocessen generellt ser ut. Men jag kommer även göra jämförelser med förvaltningsprocessen, vilket leder till att man dels kan se hur skatteprocessen överensstämmer med förvaltningsprocessen i allmänhet och dels se skatteprocessens särdrag. Jämförelser kommer även ske med brottmåls- och tvistemålsprocessen då dessa processformer är långt mer utvecklade än förvaltningsprocessen och skatteprocessen och av den anledningen kan de processerna därför ses som förebilder och vägleda utvecklingen av förvaltningsprocessen och skatteprocessen. I den mån jag berör processen i de allmänna domstolarna sker det relativt översiktligt. Det är vidare förfarandet i domstol som har studerats, inte förfarandet hos Skatteverket. Uppsatsen är generell på skatteprocessens område vilket betyder att jag inte har fördjupat mig i särskilda måltyper och utrett om det finns skillnader vid exempelvis ordinarie taxering, eftertaxering eller skattetillägg. Frågan om åberopsbörda är tätt sammankopplad med frågan om bevisbörda. Men att även behandla bevisbördan i arbetet hade varit att dra det hela alltför långt och därför kommer jag av både tidskäl och utrymmesskäl inte att behandla frågan om bevisbörda i mitt arbete. Jag har även avgränsat studiet av 8 FPL och behandlar inte domstols möjlighet att avvisa det material som den finner överflödigt. 7

8 1.5 Metod och material För att uppnå mitt syfte och besvara mina frågeställningar har jag sökt klargöra rättsläget genom att tillämpa rättskällorna; lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin. Dessutom har jag gjort intervjuer med praktiskt verksamma jurister inom skatteprocessen för att få en bild av hur det faktiskt går till i praktiken Lagtext, förarbeten och doktrin Jag har studerat lagtext och olika förarbeten för att se hur det är tänkt att vara och gå till. Jag har också studerat de åsikter och betraktelser som rättsvetenskapsmän och praktiker gjort i sina texter. Dessa har jag fört fram och diskuterat kring. Trots att officialprincipen och åberopsbördan är centrala delar av förvaltningsprocessrätten och skatteprocessen har relativt lite skrivits på dessa områden Rättspraxis Jag har även studerat rättsfall, både på den generella förvaltningsrättens område och på skatterättens område. Genom studium av rättsfall har jag kunnat se både hur officialprincipen används och hur åberopsbördan används. Jag har dock inte gjort någon närmare utredning av de materiella frågorna i rättsfallen, i stället har jag fokuserat min framställning på de processuella förhållandena med avseende på officialprincipen och åberopsbördan Intervjuer Vidare har jag genomfört intervjuer med praktiskt verksamma jurister inom skatteprocessen. Jag bedömde att intervjuer var den lämpligaste metoden för att kunna uppnå mitt syfte att utreda hur officialprincipen och åberopsbördan tillämpas i skatteprocessen. Till skillnad från att exempelvis göra en enkätundersökning, som är en kvantitativ undersökning, är intervjuer en kvalitativ undersökningsmetod. Det jag uppfattar som fördelarna och som är anledningen till att jag har valt att göra intervjuer är att jag genom de flexibla samtalen fått en förståelse för hur praktikerna uppfattar det som jag skriver om, i verkligheten 1. Det blir ord till skillnad från siffror vilket en enkätundersökning hade utmynnat i. Att kunna ställa klargörande- och följdfrågor är också något som jag upplever som en fördel med intervjuer. För att få en så heltäckande bild som möjligt har jag försökt att intervjua personer från olika yrkeskategorier på skatterättens område. Således har jag intervjuat en förvaltningsrättsdomare Ann-Louise Björnsson, en kammarrättsdomare Kristina Harmsen Hoogendoorn, en advokat 1 Bryman s. 412 f. 8

9 Raoul Svensson, en skatterådgivare Erik Haglund, och en processförare hos Skatteverket Björn Reiman. De enskilda intervjupersonerna valdes ut i samråd med min handledare Bo Svensson. Personerna är allihop erfarna skattejurister. Jag är medveten om att jag har intervjuat relativt få personer och att slutsatserna av vad som framkom under intervjuerna därför inte kan bli så långtgående. Jag har därför försökt att inte generalisera. Trots allt tycker jag att det var värdefullt att göra intervjuerna och jag anser att intervjuerna tillförde substans till mitt arbete. Intervjuerna gick till så att intervjupersonerna fick frågorna skickade till sig några dagar i förväg så att de kunde förbereda sig. Därefter skedde fyra intervjuer via ett personligt möte och en intervju via telefon. Anledningen till telefonintervjun var att det var svårt att få till ett personligt möte. Efter intervjun fick intervjupersonerna möjlighet att se över det jag hade antecknat. Samtliga personer som intervjuades var medvetna om syftet med intervjuerna. Mina intervjufrågor återfinns som bilaga 1 till uppsatsen Referenser Jag har använt mig av Oxfords referensmetod. Detta innebär att jag har använt mig av fotnoter i den löpande texten och att jag dessutom har samlat alla mina källor i en källförteckning som återfinns längst bak i arbetet. 1.6 Terminologi För att klargöra en del av min språkanvändning bytte regeringsrätten namn till Högsta förvaltningsdomstolen och länsrätten till förvaltningsrätten. I denna uppsats kommer namnet Högsta förvaltningsdomstolen användas som beteckning på denna högsta instans av förvaltningsdomstolarna även när jag syftar tillbaka på den tiden då den hette regeringsrätten. På samma sätt används förvaltningsrätten i stället för länsrätten. 1.7 Disposition Uppsatsen är disponerad så att efter detta inledande avsnitt följer ett de lege lata avsnitt där jag redogör för hur rättsläget ser ut. Först behandlas officialprincipen och därefter förhandlingsprincipen och åberopsbördan. Under respektive del redogörs dels för uttalanden i förarbeten och doktrin och dels för rättsfallspraxis och de svar jag fått på mina intervjufrågor. Därpå följer ett de lege ferenda avsnitt där man återfinner de slutsatser jag dragit om officialprincipen och åberopsbördan och hur jag anser att skatteprocessen bör utvecklas. 9

10 De lege lata 2. Bakgrund 2.1 Grundläggande kunskap om förvaltnings- och skatteprocess När ett beslut från Skatteverket överklagas blir det en domstolsprocess om Skatteverket inte ändrar sitt beslut via ett omprövningsbeslut. Processen förs då i de allmänna förvaltningsdomstolarna. De allmänna förvaltningsdomstolarna består av förvaltningsrätten, kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen. I domstolen ska processen utmärkas av objektivitet, opartiskhet, förutsebarhet och legalitet 2. Som huvudregel ska den enskilde processa själv utan hjälp av juridiskt skolat ombud eller biträde. Förvaltningsprocessens ledord är att den ska vara så snabb, billig och enkel som möjligt 3. Skatteprocessen så som all förvaltningsprocess är huvudsakligen ett skriftligt förfarande enligt 9 FPL. Om den enskilde överklagar Skatteverkets beslut är Skatteverket den enskildes motpart i domstolen, 67 kap 11 Skatteförfarandelagen (SFL). Om det dock är det allmänna ombudet som överklagar är det allmänna ombudet den enskildes motpart, 67 kap 3 och 67 kap 11 SFL. De två parterna som blir aktuella i domstolsprocessen är alltså den enskilde mot antingen Skatteverket eller det allmänna ombudet. Tidigare var handläggningen av mål en enpartsprocess i förvaltningsdomstolarna. Detta ändrades i och med instansordningsreformen 1994/1995 och blev därmed en tvåpartsprocess 4. Redan tidigare var dock taxeringsmål tvåpartsmål 5. Att uppmärksamma är att förfarandet i Skatteverket är ett enpartsförfarande medan det i domstolen alltså är ett kontradiktoriskt tvåpartsförfarande. De lagar som reglerar förfarandet är framför allt FPL och SFL. FPL trädde i kraft först 1971, innan dess var sedvana, analogislut av RB och praxis det som reglerade förvaltningsprocessen 6. Att notera är att officialprincipen alltså instiftades i början av talet när domstolsprocessen var ett enpartsförfarande. FPL är enligt 2 FPL subsidiär till andra lagar. När SFL säger något annat än FPL gäller SFL alltså före. SFL trädde i kraft 1 2 Almgren och Leidhammar s Se t.ex. Prop. 1971:30 s Bohlin och Warling-Nerep s Prop. 1995/96:22 s.70, Wennergren s Ragnemalm s

11 januari 2012 och ersatte då många andra lagar, bland annat skattebetalningslagen och taxeringslagen. Väl värt att veta är att skatteprocessen sedan 1991 är en sakprocess och inte längre en beloppsprocess med inslag av sakprocess som den var tidigare. Med sakprocess avses att yrkanden och grunder som part för fram utgör processens ram och med beloppsprocess avses att beloppet som yrkats utgör processens ram 7. Att vi övergått till sakprocess innebär att alla andra sakfrågor än den som blev prövad i en första process kan behandlas i andra processer. Detta var omöjligt när det var en beloppsprocess, eftersom taxeringsbeslutet då var processföremålet och alla sakfrågor som omfattades av det prekluderades 8. Tanken är att den enskilde ska processa själv utan hjälp av ombud och därför stå för sina egna kostnader. Om man anlitar ombud är rätten till ersättning begränsad. Den utgår enligt 43 kap 1 SFL då; Den som i ett ärende eller mål har haft kostnader för ombud, biträde, utredning eller annat som denne skäligen har behövt för att ta till vara sin rätt har, efter ansökan, rätt till ersättning om 1. den sökandes yrkanden i ärendet eller målet bifalls helt eller delvis, 2. ärendet eller målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen, eller 3. det finns synnerliga skäl för ersättning. Om det finns särskilda skäl i en angelägenhet som rör skatt kan man få ersättning ur rättshjälpslagen enligt 11 3 p. Rättshjälpslagen (RhjL). 2.2 Processrättsliga principer i förvaltningsprocessen För att förstå uppsatsen är det viktigt att förstå de processrättsliga principerna, jura novit curia, reformatio in melius och reformatio in pejus. Jura novit curia är en processrättslig princip som betyder att domstolen känner rätten/lagen. Detta innebär att domstolen vet hur rättsreglerna ska tillämpas. Parten behöver varken åberopa en rättsregel eller föra bevisning om hur rättsregeln ska tillämpas 9. Reformatio in melius innebär att domstolen ex officio ändrar till den enskildes fördel. Detta är motsatsen till reformatio in pejus som innebär att domstolen går utöver det som yrkats och ändrar till den enskildes nackdel. Att lägga märke till 7 Almgren och Leidhammar s Almgren och Leidhammar s Bergström m.fl. s

12 är att reformatio in pejus gäller yrkandena, inte omständigheterna i målet 10. Inom förvaltningsrätten är reformatio in melius tillåtet enligt 29 FPL om det inte är till nackdel för annat enskilt intresse. Man kan också säga att reformatio in pejus inte är tillåtet enligt 29 FPL. 10 Von Essen s

13 3. Officialprincipen I FPL som instiftades 1971 återfinner man officialprincipen i 8. FPL infördes som jag skrev i inledningen till mitt arbete på den tiden då förvaltningsprocessen var en enpartsprocess och skatteprocessen en beloppsprocess. Officialprincipen lydelse är; 8 Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras. Överflödig utredning får avvisas. 3.1 Vad innebär officialprincipen? Man kan säga att officialprincipen reglerar tre saker; rättens officialansvar för utredningens fullständighet, rättens processledande uppgift och domstolens officialprövning 11. Med officialansvar menas att rätten ansvarar för att utredningen ska bli fullständig och att rätten har behörighet att komplettera utredningen. Med officialprövning avses rättens möjlighet att pröva omständigheter som ligger utanför det som part yrkat och åberopat, alltså det som ligger utanför processramen. Förvisso kan man betrakta det som tre olika frågor men i praktiken är de de facto sammanvävda. I sin renodlade form innebär officialprincipen att domstolen ska se till att utredningen blir så komplett att rätten kan fatta ett materiellt riktigt beslut samt att domstolen inte är bunden av parternas processhandlingar när beslutet fattas 12. Dahlgren menar att det är helt klart att lagstiftaren inte avsett att officialprincipen ska tillämpas i denna renodlade form, men så som FPL är utformad anser han däremot det klart att domstolen ska vara förhållandevis aktiv Tankarna bakom officialprincipen I förarbetet till FPL yttrar departementschefen att utredningsansvaret sträcker sig olika långt i olika måltyper och att utredningen ska ske i sådan mån att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver 14. Departementschefen tar som exempel att processledning kan ske i större utsträckning i enpartsmål än i skattemål, eftersom den enskilde i skattemålen har en allmän motpart. Att tänka på är dock att detta yttrande skedde före den generella övergången till tvåpartsprocess i förvaltningsmål 15. Departementschefen yttrar att domstolen får vara extra aktiv i processledningen när den enskilda parten inte har något ombud och inte kan ta tillvara 11 Wennergren s Dahlgren s Dahlgren s Prop.1971:30 s Se s

14 sin rätt. Departementschefen anför vidare att trots att det yttersta utredningsansvaret ligger på domstolen så kan parterna inte hålla sig passiva i processen, det är nämligen parternas uppgift att lägga fram utredningen. Det som är domstolens uppgift är att, när det behövs, upplysa parterna om att deras talan behöver kompletteras. När rätten utför denna processledning är det viktigt att domstolen upprätthåller objektivitet och opartiskhet och därför ska processledningen ske helt öppet i förhållande till motparten 16. Domstolsutredningen för fram att materiell processledning, att berika eller begränsa processmaterialet, har flera fördelar. Det kan bidra till att fler materiellt riktiga beslut fattas, att rättegången blir både snabbare och billigare, att antalet mål som överklagas blir färre och att inget behov av att få hjälp av en juridiskt skolad person finns Uppfattningen om officialprincipen i doktrinen Wennergren håller med departementschefen och yttrar att användningen av 8 FPL varierar beroende på vad målet handlar om och vilka parter som finns i målet. Han menar att rätten måste handla olika i ett ordinärt skattemål mellan en enskild och Skatteverket och ett avancerat skattemål mellan ett stort företag som är företrätt av advokat och Skatteverket 18. Redan 1977 skriver regeringsrådet Petrén en artikel i FT om, som jag uppfattar det, att domstolen tagit för lätt på officialprincipen och att ändring måste komma till stånd. Petrén anser att domarna inte fullgör sin utredningsskyldighet på grund av att de är rädda för att anses vara partiska eftersom, om domstolen visar parten vad det är relevant att argumentera om, det ju kan påverka målets utgång. Petrén framför också att det inte är svårt för förvaltningsrättsdomare att se vad som krävs för att ett mål ska bli så utrett som dess beskaffenhet kräver men frågan är om rätten ska inhämta det material som krävs eller om den inte ska göra det. En risk med att inte inhämta det material som krävs är att domstolen får göra antaganden om saker som den egentligen inte vet något om, vilket bidrar till materiellt felaktiga beslut. Petrén för fram att i taxeringsmål är domstolen restriktiv med användandet av 8 FPL. Petrén anför att domstolarna menar att om inte taxeringsintendenten eller den enskilde insett betydelsen av upplysningen i fråga, får parten stå sitt kast. 19 Detta ställer sig Petrén starkt kritisk emot och anför att inga undantag görs för utredningsplikten i taxeringsmål i 8 FPL vilket betyder att den ska tillämpas. 16 Prop.1971:30 s SOU 1991:106 s Wennergren s Petrén s

15 Petrén avslutar sin artikel mycket elegant då han säger att domstolen alltid måste sträva efter ett materiellt riktigt beslut, En utredande verksamhet som tjänar detta syfte är i många lägen en tjänsteplikt och i regel alltid önskvärd. 20 Wennergren anför att domstolarna inte lika mycket som tidigare officialprövar till den enskildes förmån. Han spekulerar om varför och anför då bland annat att domstolarna kanske inte hinner med officialprövningen och att det kanske inte faller sig lika naturligt att officialpröva nu när det är en tvåpartsprocess 21. Wennergren menar att det snarare föreligger större anledning att officialpröva när det är en tvåpartsprocess än tidigare. Vidare säger han att det är helt oacceptabelt med hänsyn till rättssäkerheten att rucka på officialprincipen 22. Diesen uttrycker att -rättens utredningsskyldighet är sekundär och komplementär. 23 det är parterna som i första hand ansvarar för utredningen. Han menar att domstolen inte är så aktiv i skattemål eftersom rätten litar på att Skatteverket lägger fram ett gott beslutsunderlag 24. Von Essen menar att domstolen ska ha en lite mer restriktiv hållning. Han framhåller att innan domstolen tillämpar processledning så ska rätten försöka att på egen hand tolka omständigheterna i målet. Domstolen ska tolka parternas omständigheter utan att göra åtskillnad beroende av vilken part som fört fram dem 25. Om det inte går att tolka omständigheterna så får domstolen tillämpa processledning 26. Almgren och Leidhammar menar att det är domstolens uppgift att vägleda parterna och se till att ett tillförlitligt material finns för att kunna avgöra målet. Det är parternas uppgift att lägga fram materialet och rätten ska inte engagera sig för mycket i detta eftersom man då kan ifrågasätta hur opartisk och objektiv rätten varit 27. Men de framför också att det kan vara svårt för en enskild part utan fackkunskap att förstå vilka konsekvenser talans utformning får och därför måste domstolen vara aktiv och genom frågor och erinringar göra klart vad målet handlar om. De anser att man inte generellt ska slå fast hur långt processledningen ska gå, men parterna måste få hjälp att ta till vara sin rätt Petrén s Wennergren s.148f. 22 Wennergren s Diesen, s Diesen s Von Essen s Von Essen s Almgren och Leidhammar s Almgren och Leidhammar s

16 3.4 Hur tillämpas officialprincipen i praktiken? Leidhammar och Lindkvist menar att i skattemål så tar rätten endast undantagsvis ex officio in utredning som parterna inte lagt fram 29. Att domstolen lägger en annan omständighet till grund för domen än den som part åberopat är också ett uttryck för officialprincipen. Om domstolen gör på detta sätt menar Leidhammar och Lindkvist att förfarandet tränger undan bevisprövningen 30. Uppfattningen om och hur officialprincipen används i praktiken varierar bland mina intervjupersoner. Harmsen Hogendoorn upplever att domstolarna tillämpar officialprincipen. Hon anser att det är ett verktyg för att klara upp missförstånd mellan parterna, vilket ger rätten ett bättre underlag för sitt beslut. Harmsen Hogendoorn påpekar också att det är viktigt att inte hjälpa någon av parterna. Björnsson framför att det råder delade meningar hos domarkollegorna om hur principen ska användas och att vissa domare till och med menar att domaren ska vara helt passiv. Hur och om officialprincipen ska tillämpas är beroende av måltyp. Björnsson menar att det är svårt att veta hur officialprincipen ska tillämpas och hur långt man ska gå. Det som hon menar gör det svårt är att parterna ofta inte är jämnstarka, hon menar på att det finns större anledning att backa upp den enskilde om den inte har ombud. Björnsson framför också att domstolen ska vara objektiv och fristående och att det är viktigt att allmänheten känner förtroende för domstolen. Både ombuden och processföraren på Skatteverket menar att officialprincipen i princip inte tillämpas i dagsläget. De känner att de aldrig fått hjälp i processen av domaren. Haglund menar på att domstolen inte företar något eget utredningsarbete utan låter parterna göra jobbet. Reiman säger att han i muntlig förhandling varit med om att domstolen hjälpt den skattskyldige och att det framför allt skett då denne inte haft något ombud. Reiman menar dock att det är parternas uppgift att lägga fram utredningen och att domstolen endast ska bredda beslutsunderlaget. 3.5 Betydelsen av ombud Alla intervjupersoner anser att användandet av officialprincipen påverkas om ett juridiskt skolat ombud finns med i processen. Harmsen Hogendoorn förklarar det med att parterna då är i nivå med varandra. Reiman tror att anledningen till att domstolen blir lite mer passiv när ett ombud finns med är att domstolen då förutsätter att både Skatteverket och ombudet ska behärska processen. 29 Leidhammar och Lindkvist s Leidhammar och Lindkvist s.31 16

17 Von Essen menar att mer processledning behövs då den enskilde inte har ombud, men menar också att rent principiellt så bör förekomsten av ett ombud inte påverka rättens processledning. Part ska aldrig hamna i en sämre situation av att anlita ombud Ska domstolen verka för båda parter? Skatteförenklingskommittén framför att processledningen är till för båda parter 32. Wennergren framför också att myndigheter kan behöva lika mycket hjälp att föra process som enskilda behöver, vilket man har kunnat se i taxeringsprocessen. Han talar dock i sammanhanget om att myndigheten sporadiskt agerar inför domstolen och att domstolsprocessen är en främmande värld 33. Detta sa Wennergren i en artikel 1996 och därför tror jag dock att det inte är omöjligt att han inte skulle stå för det idag. I dagsläget har ju Skattemyndigheten erfarna processförare som i princip enbart sysslar med att föra process i domstol. För dem är domstolsvärlden alltså inte speciellt främmande. Även Von Essen menar att man kan processleda det allmänna och anför tre skäl för detta; 1. Att domstolen inte på förhand kan avgöra vem som gynnas av processledningen, 2. Att det allmänna ändå kommer överklaga domen eller att en helt ny process om samma sak inleds 3. Materiellt felaktiga beslut kan komma att fattas om processledning inte sker 34. På frågan om domstolen ska verka för båda parter menar Harmsen Hogendoorn att det inte är meningen att domstolen ska gå någon parts vägnar och att man är väldigt försiktig med att hjälpa Skatteverket. Men vid rena missförstånd så får man försöka reda ut dem. Björnsson framför att parter ska behandlas lika. Det blir konstigt om man bara vägleder den ena parten. Svensson anser att domstolarna absolut inte ska hjälpa Skatteverket, hans uppfattning är att det allmänna alltid är den starkare parten. Haglund anser att man kan läsa in i både lagtext och förarbeten att domstolen ska verka för båda parter. Reiman anser att domstolen inte ska behöva hjälpa Skatteverket, men om den skattskyldige inte kan ta till vara sin rätt så är det rimligt att domstolen hjälper till lite grand. Han menar att utgångspunkten är att det ankommer på parterna att agera i processen. 3.7 Muntlig förhandling Genom de intervjuer jag gjort har jag fått uppfattningen att officialprincipen tillämpas mer när 31 Von Essen s SOU 1988:21 s Wennergren FT 1996 nr 3 s Von Essen s. 233 f 17

18 en muntlig förhandling hålls i målet än när förfarandet enbart är skriftligt, att det är på detta sätt har alla tre yrkeskategorier gett uttryck för. Dahlgren menar att det skriftliga förfarandet hämmar domstolarnas materiella processledning, och anledningen till det är att det är för komplicerat att göra det skriftligen 35. Lindkvist är också av åsikten att ett muntligt förfarande är bättre än ett skriftligt. Han framför att Enligt min uppfattning och erfarenhet från allmän domstol är muntlig handläggning och förberedelse överlägsen skriftlig dito med avseende på förutsättningarna att klarlägga vad som ska prövas i målet. 36 samt. det är minst lika angeläget i skattemål som i tvistemål att det klarläggs vad som ska prövas i målet, och detta sker enligt min uppfattning bäst vid muntlig förberedelse. 37 Vidare framför Lindkvist att den muntliga förberedelsen leder till att förutsättningarna för att ett gott beslutsunderlag ökar RÅ 2006 ref Om rättens utredningsansvar I RÅ 2006 ref. 46 yttrar Högsta Förvaltningsdomstolen att Särskilt när styrkeförhållandet mellan parterna är så ojämnt som i mål av nu aktuellt slag vilar ett stort ansvar på domstolen att se till att enskild part inte blir lidande genom att beslutsunderlaget är ofullständigt eller bristfälligt i något hänseende. Målet rörde kostnaden för boende i mål om avgift enligt 8 SoL. I målet var den enskilde en kvinna som vistades på ett boende för äldre med ett mycket stort omvårdnadsbehov, hon hade en nettoinkomst om kr i månaden och det allmänna var företrätt av omsorgsnämnden i Trollhättan. Detta rättsfall visar alltså att när styrkeförhållandet är så ojämnt som i det här fallet så måste domstolen vara mer aktiv, men rättsfallet har också tagits till intäkt för att officialprincipen gäller även efter införandet av tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen Dahlgren s. 392 f. 36 Lindkvist s Lindkvist s Lindkvist s Se t.ex. Prop 2012/13:45 s

19 4. Förhandlingsprincipen 4.1 Om förhandlingsprincipen Förhandlingsprincipen är en processrättslig princip som råder främst i de allmänna domstolarna, sin största tillämpning får den i de dispositiva tvistemålen. Dahlgren menar att principen i sin renodlade form innebär att parterna på egen hand ska lägga fram sin sak för domstolen och bevisa den utan att domstolen i materiellt hänseende lägger sig i, och sedan blir det domstolens sak att döma över det som parterna fört fram 40. Ekelöf anför att dispositionsprincipen är en del av förhandlingsprincipen 41. Med dispositionsprincipen avses att det är parterna som får bestämma ramen för processen, alltså vilka yrkanden och grunder som ska läggas till grund för domen. Motsatsen till dispositionsprincipen menar Ekelöf är att rätten handlar ex officio 42. Ekelöf anför vidare att man kan inordna förhandlingsprincipen under den kontradiktoriska principen som innebär att två parter står emot varandra i processen Förhandlingsprincipen kontra officialprincipen Förhandlingsprincipen och officialprincipen ses ofta som varandras motsatser 44. Förhandlingsprincipen är rådande främst i processen i de allmänna domstolarna medan officialprincipen främst är rådande inom förvaltningsprocessen. Wennergren menar dock att förhandlingsprincipen och officialprincipen inte är varandras motsatser. Wennergren menar i stället att officialprincipen råder inom alla processformer och att man framför allt ska tolka officialprincipen som hur och i vilken mån som domstolen får lägga sig i utredningen som parterna egentligen ansvarar för 45. Dahlgren är inne på samma spår som Wennergren och menar att man endast ska se förhandlingsprincipen som ett riktmärke för processen i de allmänna domstolarna och att allmän domstol också ska officialpröva 46. Leidhammar och Lindkvist anser dock att när förhandlingsprincipen/dispositionsprincipen råder finns liten eller ingen plats för officialprövning. När förhandlingsprincipen råder ska domstolen utan att göra någon egen utredning, fatta beslut baserade på de omständigheter som 40 Dahlgren s Ekelöf m.fl., Rättegång I s Ekelöf m.fl., Rättegång I s Ekelöf m.fl., Rättegång I s Lavin s Wennergren s. 146 f. 46 Dahlgren s

20 parterna lagt fram. Leidhammar och Lindkvist anför vidare att om officialprincipen råder är rätten inte bunden av det som parterna åberopat utan kan på egen hand utreda relevanta omständigheter 47. Vidare anför Leidhammar och Lindkvist att i skatteprocessen gäller inte förhandlingsprincipen utan officialprincipen 48. Anledningen till att tvistemålen är baserade på förhandlingsprincipen och att förvaltningsmålen är baserade på officialprincipen menar Lavin är att tvistemålsprocessen är en tvåpartsprocess medan förvaltningsprocessen är en enpartsprocess 49. Nu har ju dock förvaltningsprocessen övergått till att vara en tvåpartsprocess. 4.3 Går utvecklingen mot förhandlingsprincipen i skattemål? I sin avhandling skriver Leidhammar att utvecklingen verkar gå mot en större tillämpning av förhandlingsprincipen i skattemål. Part måste alltså själv åberopa de grunder som den vill få prövade. Han framför att detta kan vara bra då parterna själva får ta till vara sin rätt, men han ser också en risk att fler materiellt felaktiga beslut kommer fattas. Framför allt tror han att risken för materiellt felaktiga beslut ökar i de fall där den enskilde inte har möjlighet att anlita ett ombud 50. Även Hultkvist menar att utvecklingen gått mot förhandlingsprincipen i skattemål, i varje fall gentemot skattemyndigheten 51. Landerdahl och Remstam menar att skriftväxlingen medför att domstolen gör mycket litet medan parterna i sina inlagor utvecklar och utreder yrkandena och grunderna. Detta gör att förhandlingsprincipen är den rådande inom skatteprocessen 52. I proposition 1995/96:22 som låg till grund för införandet av tvåpartsprocessen i förvaltningsmål yttrar regeringen att en fördel med tvåpartsprocess är att parterna får ett större ansvar för utredningsmaterialet, vilket leder till att rätten inte behöver vara lika aktiv som förut. När ansvaret ligger på parterna blir risken mindre att domstolen uppfattas som partisk. Eftersom det allmänna bemöter den enskildes överklaganden så kommer den enskilde i större utsträckning än tidigare förstå vad den behöver processa om 53. Lagrådet yttrar i propositionen att en förskjutning mot förhandlingsprincipen vid handläggningen kommer ske i 47 Leidhammar och Lindkvist s Leidhammar och Lindkvist s Lavin s Leidhammar s.114 f. 51 Hultkvist s Landerdahl och Remstam s Prop. 1995/96: 22 s. 78f. 20

21 förvaltningsmål när processen ändrar form till tvåpartsprocess 54. Även i proposition 1996/97:9 yttrar lagrådet att utvecklingen går mot förhandlingsprincipen på bekostnad av officialprincipen 55. Regeringen säger dock att förändringarna som skett i förvaltningsprocessen inte medfört att rättens utredningsansvar förändrats Praktikernas uppfattning om förhandlingsprincipen i skattemål Jag frågade mina intervjupersoner om de anser att utvecklingen i skattemål går mot en större användning av förhandlingsprincipen och det på bekostnad av officialprincipen. Svaren differentierade mellan de olika yrkesgrupperna 57. Harmsen Hogendoorn menar att förhandlingsprincipen möjligtvis blir vanligare angående bevisningen, men att officialprincipen generellt lever kvar och att domarna inte låter parterna sköta allt själva. Björnsson svarar ja, delvis på frågan. Svensson tycker absolut att det går mot en större användning av förhandlingsprincipen i skattemål, vilket han för övrigt tycker är önskvärt. Han tycker nämligen att man borde göra processen till ett sedvanligt tvistemål. Reimans mening är att förhandlingsprincipen varit rådande hela tiden i skatteprocessen. Han menar nämligen att förhandlingsprincipen är att domstolen kommunicerar de argument och den utredning parterna lagt fram, och låter parterna bemöta varandras argument. Domstolens uppgift är bara att hjälpa till att klargöra detaljer så att målet blir processbart. 54 Prop. 1995/96 : 22 s Prop. 1996/97:9 s Prop. 1996/97:9 s Haglund menade att han aldrig har förhandlat i domstol. Hans uppfattning om vad förhandlingsprincipen innebär överrensstämmer alltså inte med vad jag anser att den innebär. 21

22 5. Åberopsbörda Åberopsbörda är ett uttryck för förhandlingsprincipen. 5.1 Om åberopsbördan i tvistemål och brottmål Både i tvistemål och i brottmål finns en åberopsbörda. I dispositiva tvistemål stadgas detta i 17 kap 3 RB och i brottmål i 30 kap 3 RB och 45 kap 4 RB. I de dispositiva tvistemålen är åberopsbördan knuten till en viss part, vilket innebär att om den parten inte åberopar omständigheten så kan domstolen inte grunda sin dom på det 58. Att den andra parten fört fram omständigheten spelar ingen roll, inte heller att omständigheten finns i materialet men inte blivit åberopad. Varken bevisfakta eller rättsregler omfattas av åberopsplikten. Åberopsbördan innebär alltså inte att parten måste bevisa något (detta är bevisbördan) utan parten måste bara åberopa omständigheten. En följd av åberopsplikten är att domstolen blir bunden av det som åberopats, rätten kan inte gå utöver omständigheterna när den dömer 59. Huruvida 17 kap 3 RB gäller för de indispositiva tvistmålen är något oklart, beroende på syftet kan troligen även omständigheter som inte åberopats läggas till grund för domen i vissa fall 60. Diesen menar att rätten är bunden av partens yrkanden i indispositiva mål men att part inte behöver åberopa omständigheter till stöd för yrkandena, det räcker att omständigheterna finns i materialet 61. I brottmål är domstolen bunden av den gärningsbeskrivning som åklagaren åberopat. Domstolen ska bedriva materiell processledning om gärningsbeskrivningen är oklar, men har inte rätt att på egen hand föra in omständigheter som inte åberopats 62. Det är endast gärningen som domstolen är bunden av, vad parterna yrkat och åberopat i övrigt är domstolen inte bunden av Om åberopsbördan i förvaltningsmål I 4 FPL stadgas att den som överklagar ska ange vad som yrkas och de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet. Av 4 FPL lydelse får man intrycket att det finns en åberopsbörda. Von Essen och Dahlgren menar dock att paragrafen inte stadgar en 58 Ekelöf m.fl. Rättegång 5 häftet s Ekelöf m.fl. Rättegång 4 häftet s Von Essen s Diesen s Von Essen s Ekelöf Rättegång 2 häftet s

23 åberopsbörda 64. Von Essen framför att 4 och 30 FPL inte korresponderar, varken språkligt eller innehållsmässigt och därför ska 4 FPL enbart tolkas som hur överklagandet ska utformas medan 30 FPL talar om gränserna för domstolens prövning. 65 De paragrafer man måste läsa för att avgöra om åberopsbörda finns är 29 och 30 FPL. Frågan hur aktiv domstolen kan vara är beroende på om domstolen är bunden av parternas yrkanden och grunder. Processens ram kommer till uttryck i 29 och 30 FPL och ska läsas tillsammans med 8 FPL. De lyder: 29 Rättens avgörande får ej gå utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse. 30 Rättens avgörande av mål skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet. Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången. 30 FPL har för avsikt att reglera att målet inte baseras på omständigheter och fakta som inte finns i målet och som därmed är utanför parternas kontroll 66. Man vill ge parterna full insyn och kontroll över det som rätten grundar sitt beslut på. Inget material som ligger utanför processmaterialet får användas Är rätten bunden av yrkanden och omständigheter? Av 29 FPL kan man läsa att domstolen inte får gå utöver det som yrkas i målet, utom i vissa fall då domstolen kan besluta till det bättre för den enskilde, mer om detta nedan. Man kan säga att yrkandet är en ram som domstolen inte får gå utanför. Men huruvida detta innebär att domstolen är bunden av yrkandena är omtvistat i doktrinen. Anledningen till detta tror jag är att förarbetena är otydliga. I förarbetet till förvaltningsprocesslagen säger departementschefen att det finns två ytterligheter och menar att domstolen inte ska gå till någon av dem. Den ena ytterligheten är att domstolen är bunden av de yrkanden och de omständigheter som parterna lägger fram, så som ordningen är i de dispositiva tvistemålen, och den andra ytterligheten är att rätten inte alls 64 Dahlgren s. 393, Von Essen s. 198 f. 65 Von Essen s Prop. 1971:30 s Wennergren s

24 är bunden av de yrkanden och de omständigheter som parterna lagt fram utan i stället ska sträva efter att skipa materiell rättvisa i varje enskilt fall 68. Departementschefen anser att domstolen inte bör vara alltför bunden av hur den enskilde lagt fram sin talan. Han påpekar också att förvaltningsprocesslagen inte bör lägga hinder i vägen för den rättssäkerhet som förvaltningsdomstolarna ska tillförsäkra den enskilde 69. Departementschefen anför flera skäl till varför domstolen bör vara bunden till de yrkanden och omständigheter parterna lagt fram. Om den inte är bunden så blir det en stor belastning på förvaltningsdomstolarna om de ska ägna sig åt att pröva frågor som parterna inte fört fram för att komma till ett materiellt riktigt beslut, rätten riskerar också att anses som partisk och det är svårt för domstolen att göra en sådan objektiv och fullständig utredning som i så fall krävs. Anledningen att inte vara bunden är för att rätten ska kunna fatta materiellt riktiga beslut, men departementschefen anför att det ändå bara blir i de fall som överklagas till domstol Bundenhet till yrkanden? I förarbetet till FPL yttrar departementschefen att huvudregeln är att domstolen inte får gå utöver vad som har yrkats. Reformatio in pejus är förbjudet men reformatio in melius är tillåtet. Detta eftersom domstolarna ska vara en garanti för de enskildas rättsskydd. Departementschefen säger dock att reformatio in melius är en extraordinär åtgärd och att den därför endast ska användas på uppenbara eller uppenbarade fel 71. Han förutspår vidare att principen främst kan komma att tillämpas i skattemål 72. I doktrinen synes man också vara överens om att domstolen är bunden till de yrkanden som part framför när den prövar målet, utom i de fall reformatio in melius blir aktuellt 73. Reformatio in melius ger alltså domstolen en rätt att vidga processramen utanför parternas yrkanden. Det som Wennergren tar till intäkt för att domstolen är bunden av det parterna yrkat är just möjligheten till reformatio in melius, att rätten får besluta till det bättre för den enskilde. Wennergren menar att i alla andra fall torde rätten alltså vara bunden till parternas yrkanden, oavsett vilken av parterna som yrkat det Prop. 1971:30 s Prop. 1971:30 s Prop. 1971:30 s Prop. 1971:30 s Prop. 1971:30 s. 580 f. 73 Se t.ex. Dahlgren s. 393, Von Essen s. 117, Landerdahl och Remstam s Wennergren s

25 5.3.2 Går rätten i praktiken utanför det som yrkats i målet? På frågan om domstolen går utanför det som yrkas i målen svarade alla mina intervjupersoner att domstolen inte gör det Bundenhet till omständigheter? I förarbetet till förvaltningsprocesslagen hävdar departementschefen att det är svårt att generellt bestämma om domstolen ska vara bunden av de omständigheter parterna åberopat och att man kan tänka sig olika reglering på olika områden. Han menar också att eftersom domstolen i vissa mål måste företa en extensiv officialprövning så måste det finns möjlighet för domstolen att gå utanför de åberopade omständigheterna i de målen 75. Wennergren anför att man förvisso inte på ett generellt plan kunnat reglera i FPL om domstolen är bunden av de omständigheter part åberopat, men i princip så är domstolen bunden både av de yrkanden och de omständigheter som part åberopat. Men Wennergren säger också att rätten är normalt inte bunden av hur parten rättsligen beskriver de förhållanden som skall prövas och heller inte bunden av hur parten rättsligen betecknar dem 76. Von Essen framför att processens ram bestäms både av parternas yrkanden och av omständigheterna som är till stöd för dem, men menar till skillnad från Wennergren att domstolen generellt sett inte är bunden av de omständigheter som parten åberopat 77. Han menar därför att målen liknar de indispositiva målen och brottmålen mer än de dispositiva målen 78. Lavin påpekar att det inte står någonstans att rätten är bunden av de omständigheter som parterna åberopat. Lavin anser att det är i sin ordning att domstolen fritt väljer omständigheter att lägga till grund för domen då det är ett starkt officialprövningsintresse i målet och domstolen vill kunna komma till ett materiellt riktigt beslut. Lavin för dock fram att anledningen att använda annan grund än som åberopats är större om den enskildes intressen då skulle tillgodoses på ett bättre sätt Prop.1971:30 s. 581 f. 76 Wennergren s Von Essen s Von Essen s Lavin s. 79 f. 25

26 Landerdahl och Remstam menar att domstolen inte är bunden av parternas åberopade omständigheter i skatteprocessen Går domstolen i praktiken utanför de omständigheter som parterna åberopat? Huruvida domstolen går utanför omständigheterna som parterna lagt fram är en fråga som jag bara ställt under vissa av mina intervjuer. Björnssons uppfattning är att hon inte tror att domstolen går utöver omständigheterna, hon menar att yrkandena och grunderna är ett staket som domstolen inte bör gå utanför. Svensson menar dock att det händer att domstolen går utöver omständigheterna och Reiman menar att domstolen har rätt att plocka omständigheter som parterna inte åberopat ur processmaterialet. 5.4 Reformatio in melius I förarbetet anges att domstolen ska vara restriktiv i användandet av principen reformatio in melius 81. Bergström framhåller att principen är en säkerhetsventil som gör att domstolen kan gå utanför yrkandena för att skipa materiell rättvisa. Anledningen till att den ska kunna tillämpas är att skattereglerna är komplicerade och att den skattskyldige processar utan ombud, om denna princip inte fanns skulle det föreligga stor risk för att misstag begås och att stötande rättsförluster skulle uppstå 82. Den övergripande anledningen till att möjlighet till reformatio in melius finns torde dock vara att den enskildes intressen står i motsats till det allmännas 83. Skatteförenklingskommittén har argumenterat på ett annorlunda sätt, den menar att domstolen inte ens ska tillämpa reformatio in melius då det är uppenbart att parten yrkat för litet belopp i förhållande till utredningen i målet eller den materiella lagstiftningen, dessutom säger kommittén att domstolen i framtidens process normalt endast bör tillämpa regeln om reformatio in melius på yrkande av part 84. Detta ter sig mycket främmande i mina ögon då jag anser att syftet med reformatio in melius är att domstolen ska kunna agera även utan yrkande av part. Jag tycker att det blir ogörligt att ålägga den enskilde en åberopsbörda angående dessa fel, domstolen ju ska tillämpa reformatio in melius i de fall då den enskilde inte uppmärksammat felet på egen hand. 80 Landerdahl och Remstam s Se s Bergström s Lavin s SOU 1988:21 s

27 Reformatio in melius är en viktig princip som är lagstadgad i FPL. I förarbetena sägs förvisso att domstolen ska vara restriktiv i tillämpningen av den, men av de intervjuer jag gjort har jag fått klart för mig att reformatio in melius i det närmaste aldrig tillämpas. Dock tror jag inte att en åberopsbörda har ålagts parterna angående detta. 5.5 Vad innebär åberopsbörda för processen? När åberopsbörda finns i processen medför det ett större ansvar för parterna. Det blir parterna och inte domstolen som får ansvaret för processen. Von Essen menar att förekomsten av åberopsplikt inte ska påverka domstolens processledning men att domstolens möjlighet att själv föra in omständigheter påverkas 85. Han menar att när åberopsbörda föreligger så kan domstolen på egen hand inte föra in omständigheter i målet 86. Om parten inte åberopat de relevanta omständigheterna trots att de finns i målet får domstolen utöva processledning, men om parten trots det inte åberopar dem så kan domstolen inte döma på de omständigheterna Rättsfall Åberopsbörda i förvaltningsprocessen I de rättsfall som redogörs för nedan ges det uttryck för att en åberopsbörda finns i vissa förvaltningsmål. Jag redogör först för hur åberopsbördan kommer till uttryck i dem och därefter kommenterar jag vad som sagts i litteraturen angående dem samt hur jag tolkar dem RÅ 1989 ref. 67 Återkallelse av läkarlegitimation I målet som rör återkallelse av läkarlegitimation yttrar Högsta förvaltningsdomstolen att det av rättssäkerhetsskäl är viktigt att endast de grunder som åberopats av Socialstyrelsen bör prövas RÅ 1990 ref 64 Återkallelse av läkarlegitimationer Styckningen av Cathrine da Costa Målet handlade om återkallelse av läkarlegitimationer för de läkare som påstods ha styckat Cathrine da Costa. Socialstyrelsen hade lagt fram tingsrättens dom för HSAN men endast anfört styckningen som skäl för att återkalla läkarlegitimationerna. I Högsta förvaltningsdomstolen menade Socialstyrelsen att den hade åberopat alla omständigheter som togs upp i tingsrättsdomen och att Högsta förvaltningsdomstolen därför kunde pröva alla de 85 Von Essen s Von Essen s Von Essen s. 245 f. 27