Analys av resultatet för verksamheten utredning och lagföring

Transkript

1 Analys av resultatet för verksamheten utredning och lagföring Gemensamt regeringsuppdrag för Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen ÅM-A 2013/0556 POA /12

2

3 1. Inledning 1 2. Uppdraget 3 3. Genomförande och metoder Projektets arbetsformer Projektplan Organisation m.m Kommunikation Metoder Statistiskt underlag Tony-modellen Avgränsningar 9 4. Allmänna förutsättningar för verksamheten Inledning Uppklaring och lagföring Är alla brott som anmäls utredningsbara? Avslutande reflektioner 15 Sida: 5. Resultatet av verksamheten utredning och lagföring Brottskategorier av enkel beskaffenhet Bötesbrott Misshandel samt våld mot tjänsteman Tillgreppsbrott utom i butik (inkl. bostadsinbrott) Bostadsinbrott Bedrägeri, förfalskningsbrott och bidragsbrottslagen Skadegörelsebrott Övriga brott av enkel beskaffenhet Brottskategorier av komplicerad beskaffenhet Våldtäkt mot vuxna Misshandel mot barn under 15 år Barnpornografibrott Rån mot barn under 18 år Pågående och planerade åtgärder Gemensamma för myndigheterna Polisen Åklagarmyndigheten Sammanfattande reflektioner och slutsatser 49 Bilagor 52

4 1 1. Inledning I denna rapport redovisas det uppdrag som Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten fick i 2012 års regleringsbrev att tillsammans analysera resultatet av verksamheten utredning och lagföring (fortsättningsvis kallat Resultatprojektet). De två myndigheterna fick då också i uppdrag att granska kvaliteten i handläggningen i den brottsutredande verksamheten (fortsättningsvis kallat Kvalitetsprojektet). Där har en aktgranskning gjorts av ärenden som inte lett till lagföring, vilket redovisas i separata rapporter. De båda uppdragen har delvis behandlat samma brottskategorier. Myndigheterna i rättskedjan (Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket) har tidigare 1 haft i uppdrag av regeringen att vidta åtgärder för att mängdbrottshanteringen 2 ska bli effektivare. De metoder som använts för denna rapport har valts för att kunna möta den ansats och den tid som regeringen angett för detta uppdrag. Rapporten bygger därför i huvudsak på tillgänglig statistik kompletterad med analyser och slutsatser från polismyndigheterna och åklagarkamrarna. Dessa har vid flera tillfällen beretts möjlighet att analysera och kommentera sina resultat. Kunskapen och erfarenheterna från den operativa verksamheten har utgjort underlag för de mer generella slutsatser som redovisas. Det har inte varit möjligt att utveckla analyserna djupare med de förutsättningar som funnits. Erfarenheter från olika redovisningar, exempelvis uppdraget om ett utvecklat prognosarbete, visar också att det är svårt att med rättskedjans komplexa processer, mer precist kunna ange sambanden mellan olika faktorer och resultatutfallet. Mer fördjupade analyser kräver en annan vetenskaplig ansats, ett mer avgränsat underlag och en längre utredningstid. 1 Uppdragen redovisades i maj 2010 respektive oktober Med mängdbrott avses brott där förundersökningen normalt leds av polismyndighet. Majoriteten av anmäld och upptäckt brottslighet består av mängdbrott.

5 2 I kapitel 2 beskrivs uppdraget och i kapitel 3 redogörs för hur arbetet i Resultatprojektet har bedrivits samt val av metoder. Analyserna har gjorts med utgångspunkt i framtaget statistiskt underlag för flödena hos polis och åklagare under åren 2009 till och med första halvåret 2012 för ett antal brottskategorier (vilka framgår av sid. 4-5), dels nationellt, dels nedbrutet per län. Flödena har dock olika måttenheter; hos polisen mäts ärenden och hos Åklagarmyndigheten brottsmisstankar. Ett effektivt utredningsarbete ska leda till att brotten klaras upp och att någon lagförs. I kapitel 4 diskuteras de allmänna förutsättningarna för detta arbete och att det beroende på brottstyp m.m. finns olika möjligheter att nå detta mål. Där finns en fiktiv illustration över hur stor del av de anmälda brotten som rimligen borde kunna klaras upp. Det huvudsakliga avsnittet, kapitel 5, innehåller en redovisning av flödena för angivna år, med ett avsnitt för varje brottskategori. Här finns uppgifter om hur mycket som kommit in till polisen, hur mycket som gått vidare respektive ej gått vidare till Åklagarmyndigheten samt hur mycket som där lagförts respektive ej lagförts. 3 Uppgifter om genomströmningstiderna hos polisen respektive Åklagarmyndigheten har också tagits fram liksom de vanligaste skälen till nedläggningsbeslut hos polisen och beslut om ej lagföring hos Åklagarmyndigheten. Därefter finns en statistisk analys av resultatutvecklingen och eventuella skillnader mellan länen. De lokala samverkansforumens (mellan polismyndigheterna och åklagarkamrarna) uppföljning och analys av resultaten för första halvåret 2012 beskrivs också och varje brottskategori avslutas med analyser och slutsatser (vars innehåll huvudsakligen inhämtats från den operativa verksamheten). I kapitel 6 redogörs för pågående och planerat utvecklingsarbete på central nivå, dels myndighetsgemensamma åtgärder, dels det som är specifikt för de två myndigheterna. Rapporten avslutas med kapitel 7 som sammanfattar de reflektioner och slutsatser som generellt kan dras, bl.a. med utgångspunkt från diskussionerna i kapitel 4 och de remissynpunkter som kommit in från polismyndigheterna och åklagarkamrarna. Slutligen finns en redogörelse för vad som kan göras bättre och för vad som är de viktigaste framgångsfaktorerna. 3 Observera här att i den uppföljning som görs av mängdbrotten, enligt den s.k. Tonymodellen, redovisas lagföring av brottsmisstankar för polisledda förundersökningar medan lagföringen i denna redovisning omfattar både polis- och åklagarledda brottsmisstankar, varför siffrorna kan skilja sig åt.

6 3 2. Uppdraget Åklagarmyndigheten ska tillsammans med Rikspolisstyrelsen [resp. Rikspolisstyrelsen ska tillsammans med Åklagarmyndigheten] analysera resultatet av verksamheten utredning och lagföring. Analysen ska utgå från ett urval av brottskategorier av både enkel och komplicerad beskaffenhet. Myndigheterna ska presentera resultatet av analysen på nationell nivå. Observerade skillnader i resultatet på lokal nivå ska också lyftas fram. Uppdraget ska redovisas till regeringen (Justitiedepartementet) i en gemensam rapport senast den 30 mars Uppdraget lämnades av regeringen i december 2011 i respektive myndighets regleringsbrev för Genomförande och metoder 3.1 Projektets arbetsformer Projektplan Vid ett centralt samverkansforum mellan Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen den 3 februari 2012 fastställdes de övergripande formerna för uppdragets genomförande. Till ansvariga för uppdraget utsågs för Åklagarmyndigheten överåklagaren Mats Åhlund och för Rikspolisstyrelsen avdelningschefen Ulrika Herbst. De ansvariga redovisade den 15 mars 2012 en projektplan för uppdraget av vilket också organisation och tidplan framgick. Den 2 maj 2012 ersattes Ulrika Herbst av avdelningschefen Anders Hall och den 1 juni ersattes Mats Åhlund av överåklagaren Katarina Johansson Welin Organisation m.m. Arbetet har enligt plan bedrivits av en för myndigheterna gemensam projektgrupp. Gruppens sammansättning framgår av projektplanen (bilaga 1). Gruppen har bestått av biträdande enhetschefen Anna Eksten, Brottsförebyggande rådet, enhetschefen Per Blomqvist, sektionschefen Mikael Ekman, handläggaren Ylva Evers, analytikerna Tove Sporre och Linda Ejdeholm från Rikspolisstyrelsen samt biträdande operative chefen Tony Winkler, Polismyndigheten i Örebro län. Analytikern Toni Demitz-Helin vid Polismyndigheten i Stockholms län har haft i uppdrag att beskriva de allmänna förutsättningarna för brottsutredningsverksamheten (se kapitel 4). Vidare har från Åklagarmyndigheten ingått chefsåklagaren Per Nichols, chefsåklagaren Eva Thunegard, utbildningschefen Niclas Lagrell, verksamhetscontrollern Charlotte Åredal samt statistikern Karin Hagman. Chefscontrollern vid Åklagarmyndigheten Ulf Ållebrand har varit projektgruppens ordförande och sammankallande. Bertil Metzger, Åklagarmyndigheten och Ylva Evers, Rikspolisstyrelsen har varit projektets sekreterare. Den myndighetsgemensamma projektgruppen har haft 8 sammanträden.

7 4 Parallellt med Resultatprojektet har en annan projektgrupp inom Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen arbetat med regeringsuppdraget om kvaliteten i den brottsutredande verksamheten. Bland annat avser uppdraget en granskning av ärenden som inte lett till lagföring. Då båda projekten valt att delvis behandla samma brottstyper har avstämningar skett mellan projekten Kommunikation Arbetets gång i resultatprojektet har redovisats vid ett gemensamt möte med kammarcheferna och länspolismästarna i oktober En hearing med representanter från vissa åklagarkammare och polismyndigheter har hållits i början av december 2012 i syfte att öka kvaliteteten i analyserna. Ett utkast av projektrapporten har också remitterats till samtliga åklagarkammare och polismyndigheter för synpunkter. 3.2 Metoder Statistiskt underlag Projektet har tagit fram ett statistiskt underlag beskrivande ärendeflödet på såväl nationell som lokal nivå. De statistiska mått som valts, bl.a. andelsmått, är de som vanligen används för att beskriva såväl effektiviteten som kvaliteten i verksamheten. Uppgifterna har analyserats statistiskt och problemorienterat och ligger till grund för de slutsatser som dels redovisats under varje vald brottstyp, dels sammanfattat i avsnitt 7. Valda brottskategorier I det ovan nämnda kvalitetsprojektet anger regeringen att granskningen ska omfatta brottstyper av såväl enkel som komplicerad beskaffenhet och anger även vissa särskilda brottstyper som ska ingå. Dessa är sexualbrott, brott mot barn och bostadsinbrott. Härutöver har ytterligare brottstyper valts i kvalitetsprojektet och de är delvis gemensamma med resultatprojektets. Med brottskategorier av enkel beskaffenhet avses förundersökningar som normalt leds av en polismyndighet. De brottskategorier som valts upptas i Åklagarmyndighetens och Polisens modell för gemensam uppföljning och utvärdering av mängdbrott (den så kallade Tony-modellen). Dessa är: 1. Typiska bötesbrott trafikbrott, ringa narkotikabrott, brott mot knivlagen, snatterier 2. Misshandel och våld mot tjänsteman 3. Tillgreppsbrott utom i butik (inkl. bostadsinbrott) 4. Bedrägeri, förfalskningsbrott och bidragsbrott 5. Skadegörelse och allmänfarlig vårdslöshet 6. Övriga brott av enkel beskaffenhet För detta uppdrag har ur kategorin tillgreppsbrott utom i butik, brutits ut kategorin bostadsinbrott.

8 5 Med brott av komplicerad beskaffenhet avses förundersökningar som leds av åklagare. De brottstyper som valts härrör ifrån de som regeringen anger i kvalitetsprojektet. Dessa är: Våldtäkt mot vuxna Misshandel mot barn under 15 år Barnpornografibrott Rån mot barn under 18 år. Polisens mått Polisen redovisar i rapporten sina resultat genom följande mått: - Antal inkomna ärenden - Totalt antal behandlade ärenden (ärenden med beslut om inledd förundersökning eller ej inledd förundersökning) - Antal och andel ärenden med ej inledd förundersökning (andel av antalet behandlade ärenden) - Antal och andel ärenden med inledd förundersökning (andel av antalet behandlade ärenden) - Antal och andel redovisade ärenden till åklagare (andel av antalet ärenden med inledd förundersökning) - Medelgenomströmningstid (dagar från beslut att inleda en förundersökning till beslut om att antingen redovisa ärendet till åklagare eller lägga ner ärendet) Åklagarmyndighetens mått Åklagarmyndigheten redovisar i rapporten sina resultat genom följande mått: - Totalt antal avgörandebeslut (beslut som innebär att handläggningen kan betraktas som avslutad t.ex. Förundersökning läggs ned och Åtal väcks ) - Antal och andel beslut, ej lagföring (andel av totalt antal brottsmisstankar med avgörandebeslut) - Antal och andel lagföringsbeslut (andel av totalt antal brottsmisstankar med avgörandebeslut) - Genomsnittliga genomströmningstider, från anmälan inkom till åklagarbeslut och från färdigt förundersökningsprotokoll till åklagarbeslut Det bör observeras att Polisens och Åklagarmyndighetens mått vad gäller antal inte går att jämföra direkt. Polisen redovisar antalet ärenden medan Åklagarmyndigheten redovisar antalet brottsmisstankar. Ett ärende kan innehålla flera brott och ett brott kan avse flera misstänkta. För varje misstänkt kan finnas en eller flera brottsmisstankar. De olika måttenheterna försvårar till viss del möjligheterna till analys av resultaten. I takt med att Polisens utredningsstöd (Pust) införs successivt under 2013 och 2014 för fler brottstyper kommer dock polisen också att kunna använda måttenheten brottsmisstankar 4. 4 För närvarande kan dock inte uppföljning ske hos polisen av måttet brottsmisstankar.

9 6 I redovisningen av ärendeflödet har antalet ärenden och brottsmisstankar avrundats avseende brottstyper med stora volymer. Beslutsgrunder I det statistiska underlaget har även tagits fram uppgifter för 2011 på nationell nivå om skälen till att förundersökning inte inleds och till att förundersökning läggs ned hos polisen samt skälen till att en brottsmisstanke inte leder till lagföring hos Åklagarmyndigheten. För samtliga brottskategorier, utom bötesbrotten, utgör hos polisen grunden Annat ett vanligt skäl för att lägga ned eller inte inleda en förundersökning. När den används finns möjlighet att i fritextfält beskriva de faktiska skälen för beslutet men dessa framgår inte av det statistiska underlaget. Denna beslutsgrund har därför inte tagits med i redovisningen. Från slutet av 2012 har en ny beslutsstruktur som är gemensam för polis och åklagare införts. I den nya strukturen har beslutsgrunden Annat utgått. Tidsserierna Då projektet i huvudsak har genomförts under 2012 har resultaten för helåret 2011 utgjort underlag för de flödesbeskrivningar som redovisas under varje brottstyp. I utvecklingen över tid och för jämförelserna mellan åklagarkammare och polismyndigheter på den lokala nivån har perioden valts. För första halvåret 2012 görs i de bilagda tabellerna också en jämförelse mot motsvarande period under Nedbrytning på lokal nivå För jämförelser mellan olika delar av landet har det statistiska materialet brutits ner på länsnivå och är således överensstämmande med de 21 länspolismyndigheterna. De regionala skillnader som redovisas under kapitel 5 nedan utgår således från denna indelning. I 15 län finns en allmän åklagarkammare som ansvarar för åklagarverksamheten i länet. I Stockholms län, Västra Götalands län, Skåne län, Östergötland län och Södermanlands län finns dock fler än en allmän åklagarkammare. Då materialet är summerat på länsnivå går det inte att utläsa de enskilda resultaten för dessa kammare. Åklagarverksamheten på Gotland hanteras av lokala åklagare under Västerorts åklagarkammare i Stockholm. Resultatet för Gotland har dock brutits ut för att kunna medge en jämförelse på länsnivå.

10 Tony-modellen I samband med arbetet i regeringens mängdbrottsuppdrag som ledde fram till rapporten Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott (maj 2010), utvecklades den s.k. Tonymodellen. Syftet med Tonymodellen är att i de brott där förundersökningen typiskt sett leds av polismyndighet (vilket är definitionen för mängdbrott) och i de förundersökningar som redovisats till Åklagarmyndigheten, hitta indikatorer på såväl effektivitet som kvalitet. Modellen är även ett underlag för samverkan mellan polismyndigheterna och åklagarkamrarna. Relevant sortering och effektivitet En gruppering av mängdbrotten har även gjorts för att i analyserna kunna skilja mellan de brott som i princip är klara för redovisning i samband med upptäckt (typiska bötesbrott) och brott som normalt sett kräver ytterligare utredningsåtgärder innan de kan redovisas till Åklagarmyndigheten. Behovet av denna åtskillnad blir särskilt tydligt i följande exempel. En polismyndighet kan ha ett relativt stort inflöde av typiska bötesbrott som den lyckas väl med att effektivt utreda. Samtidigt kan samma polismyndighet lyckas sämre med de utredningar som kräver ytterligare utredningsåtgärder. Det är då önskvärt att ett sådant förhållande kommer fram i uppföljningen. Även i övrigt finns det ett intresse av att uppföljningen gör skillnad mellan olika slags brott. I syfte att skapa förutsättningar för en sådan, mer förfinad uppföljning, har brotten grupperats i sex olika mängdbrottskategorier, nämligen: 1. Typiska bötesbrott trafikbrott, ringa narkotikabrott, brott mot knivlagen, snatterier 2. Misshandel och våld mot tjänsteman 3. Tillgreppsbrott utom i butik (inkl. bostadsinbrott) 4. Bedrägeri, förfalskningsbrott och bidragsbrott 5. Skadegörelse och allmänfarlig vårdslöshet 6. Övriga brott av enkel beskaffenhet De parametrar i Tonymodellen som visas för att mäta och analysera effektivitet är sedan februari 2010: 1. antalet ärenden som har redovisats till åklagare 2. genomsnittliga genomströmningstider (från beslut att inleda en förundersökning till beslut om att antingen redovisa till åklagare eller lägga ned ärendet) 3. andelen ärenden som har redovisats till åklagare av de ärenden som har kommit in.

11 8 Kvalitet I syfte att få en bättre uppfattning av om de utredningar som polismyndigheterna redovisar till Åklagarmyndigheten håller tillräckligt hög kvalitet har modellen, från april 2010, kompletterats med effektivitetsmåttet andel lagförda brottsmisstankar av beslutade brottsmisstankar. Att på så sätt följa andelen redovisade ärenden och andelen lagförda brottsmisstankar utgör det väsentliga i modellen. Förutom att det möjliggör en förbättrad uppföljning skapas också ett bättre underlag för att göra lokala jämförelser. Visserligen mäts, som nämnts, inte samma enheter, eftersom Polisen mäter ärenden medan Åklagarmyndigheten mäter brottsmisstankar. Trots detta bedöms uppföljningen ge en bra bild då det är fråga om stora volymer ärenden och brottsmisstankar. I de fall förundersökningen letts av polismyndighet ska den polisiära förundersökningsledaren normalt endast redovisa ärenden till åklagare när han eller hon på goda grunder kan förvänta sig att åklagaren kommer fatta ett positivt åtalsbeslut. Med positivt åtalsbeslut avses beslut om åtal, utfärdande av strafföreläggande och beslut om åtalsunderlåtelse. Endast de beslut som direkt kan härledas till beslut i åtalsfrågan, dvs. de positiva och negativa åtalsbesluten, omfattas av modellen. De beslut som utgör positiva åtalsbeslut är alltså; Åtal, Åtalsunderlåtelse LUL, Åtalsunderlåtelse övrigt och Strafföreläggande. De negativa åtalsbesluten utgörs av Ej väcka åtal p.g.a. t.ex. preskription, och att brott ej kan styrkas. Genom att de positiva åtalsbesluten ställs i relation till summan av positiva och de negativa åtalsbesluten erhålls något som kan beskrivas som en lagföringskvot (se figuren). Figur: Relationen mellan positiva åtalsbeslut, negativa åtalsbeslut och lagföringskvot Positiva åtalsbeslut Positiva åtalsbeslut + Negativa åtalsbeslut = Lagföringskvot En hög lagföringskvot kan framför allt tolkas som en indikator på att åklagarna i hög utsträckning delar de polisära förundersökningsledarnas uppfattning om bevisläget i de ärenden som redovisas. En låg lagföringskvot kan omvänt tolkas som en indikator på det motsatta dvs. att ärenden redovisas till åklagare istället för att läggas ned av de polisiära förundersökningsledarna med stöd av 23 kap. 4 andra stycket RB. Tony-modellens tillämpning i Resultatprojektet Polismyndigheterna och åklagarkamrarna har vid två tillfällen fått i uppdrag att med Tonymodellen som underlag följa upp och analysera resultaten. Vid första tillfället analyserades Tonymodellen med 2011 års utfall avseende endast slutredovisade polisledda förundersökningar. Inom ramen för Resultatprojektet kompletterades modellen med utfallet för första halvåret 2012 till att även inkludera de åklagarledda brottstyper av komplicerad beskaffenhet med relativt få ärenden, som ingår i projektet. De analyser som gjordes vid det andra

12 9 tillfället finns redovisade under avsnitten Länens redovisningar och kommentarer under respektive brottskategori. Det kunde då konstateras att när modellen används på brottstyper med få ärenden under en begränsad tid och nerbrutet på respektive polismyndighet och åklagarkammare, är det svårare att dra slutsatser om kvaliteten i utredningarna Avgränsningar Demografiska faktorer Det finns många faktorer som kan påverka resultatet av brottsbekämpningen i olika delar av landet och därmed vara en grund för olikheter mellan länen. Några viktiga sådana är enligt Brå:s undersökning om brottsligheten i utsatta områden 5 den demografiska sammansättningen av befolkningen samt socioekonomiska faktorer såsom exempelvis inkomst, ålder, trångboddhet och bostadsbebyggelsens karaktär. Det är rimligt att anta att både antalet anmälda brott och brottstyper skiljer sig mellan storstad och landsbygd, mellan områden med homogena befolkningsgrupper och sådana med blandade befolkningsgrupper, mellan områden med en befolkning med genomsnittlig hög inkomst och sådana med låginkomsttagare. Under 2011 presenterade Brå en jämförelse av den anmälda brottsligheten i 38 stadsdelar med utbrett utanförskap. Stadsdelarna kan jämföras med kommunen, länet, riket eller med motsvarande områden i landet. Av jämförelsen framgår att områdets karaktär spelar in när man ska tolka siffrorna. Exempelvis kan en stadsdel med ett stort affärscentrum ha en oproportionerligt hög andel anmälda brott på grund av den stora genomströmningen av människor från andra områden, jämfört med en stadsdel med bara bostäder. Mängden anmälda brott i ett område speglar enligt jämförelsen inte alltid den faktiska brottsligheten utan ger även en indikation av polisens och andra myndigheters prioriteringar. Ett exempel på detta är när man införde nolltolerans mot klotter i kollektivtrafiken i Stockholms län, något som i sin tur återspeglades av en påtaglig ökning av antalet anmälda skadegörelsebrott. Undersökningen visar således att demografiska och socioekonomiska faktorer m.m. påverkar skillnaderna mellan anmälda brott i olika län vilket därmed också indirekt kan påverka utredningsresultaten. En analys av sambandet mellan demografiska faktorer m.m. och möjligheterna att utreda brott kräver dock en insats på vetenskaplig nivå som i detta uppdrag inte är möjligt av varken kostnads- eller tidsskäl. 5 Brå:s tidskrift Apropå nr 2/2011

13 10 Betydelsen av ledarskap, medarbetarskap och organisationskultur En annan viktig faktor med stor betydelse för skillnaderna i resultat mellan olika län är ledarskapet. I begreppet ledarskap kan aspekter som ledningsstrukturer, organisation, prioriteringar, beslutsgångar och bemanning ingå. Vidare kan begreppet avse andra ledarskapsfrågor som t.ex. coachning och uppföljning. Olika typer av ledarskap kan vara framgångsrikt i olika situationer och grupper medan samma ledarskap kan vara mindre framgångsrikt i andra situationer. Både Polisen och Åklagarmyndigheten genomför satsningar på utveckling av ledarskapet genom bl.a. utbildning. Det har inte varit möjligt att inom projektets ram kunna analysera på vilket sätt olika typer av ledarskap påverkat resultaten eller vilken typ av ledarskap som är mer framgångsrikt än andra. Det har inte heller varit möjligt att närmare studera betydelsen av medarbetarskapet och organisationskulturen för resultaten. Dessa faktorer bör dock vara väsentliga när det gäller att åstadkomma effektiviseringar och engagemang i verksamheten. Internationella jämförelser För att kunna få en bättre uppfattning om resultatet för de valda brottstyperna skulle dessa kunna sättas in i ett internationellt perspektiv och jämföras med andra länders resultat avseende samma brottstyper. En sådan jämförelse måste i så fall justeras med hänsyn till bland annat andra länders definitioner av brotten, vilka mått de mäter med, lagstiftningen som ligger till grund för brotten samt rättsväsendets organisation. En sådan jämförelse skulle kräva lång tid och vetenskaplig kompetens. Det har inte varit möjligt att inom projektets ram kunna göra sådana jämförelser.

14 11 4. Allmänna förutsättningar för verksamheten 4.1 Inledning När en person anmäler ett brott kan man utgå från att det finns en förväntan om att anmälan ska resultera i en åtgärd från rättsväsendets sida om inte en dom så åtminstone ett åtal, om inte åtal så åtminstone en brottsutredning och om brottsutredningen läggs ner, åtminstone ett trevligt bemötande och personlig information om varför ärendet läggs ner. Det framstår som ganska givet att en utebliven reaktion från rättsväsendet ger upphov till besvikelse i varierande grad hos de drabbade. Det är en viktig uppgift för rättsväsendet att förklara och inte bortförklara vad de uteblivna åtgärderna från rättsväsendet beror på. För att kunna förklara vissa verksamhetsresultat kan det vara svårt att hitta verksamhetsmått som är begripliga och robusta och som dessutom speglar verksamheten på ett sådant sätt att både myndigheternas anställda och de som är berörda på andra sätt kan följa resultaten av sitt arbete. De som arbetar med kriminalstatistik och verksamhetsuppföljning är väl medvetna om att statistiken lider av både reliabilitets- och validitetsbrister och att tolkningen därför måste kompletteras med teoretiska antaganden. Baksidan av det myntet är misstro och misstankar om att mörkläggning sker av dåliga resultat. 4.2 Uppklaring och lagföring Inom den officiella statistiken, som Brå ansvarar för, redovisas antal och andel brott som är uppklarade. Denna statistik används ofta som ett mått på rättsväsendets förmåga att utreda brott. Att ett brott är uppklarat innebär att omständigheterna kring brottet har klarlagts av polis eller åklagare och andelen uppklarade brott är beräknat i förhållandet till antal anmälda brott. Det görs en uppdelning mellan personuppklaring och teknisk uppklaring. Med personuppklaring avses att åtal har väckts, att strafföreläggande har utfärdats eller att åtalsunderlåtelse har meddelats. Med teknisk uppklaring avses bland annat att ärendet läggs ned eftersom utredningen visat att den anmälda gärningen inte bedöms vara ett brott, att det inte går att styrka att ett brott faktiskt har begåtts eller att den misstänkta personen är minderårig 6. Teknisk uppklaring är emellertid ett svårhanterligt mått eftersom beslutsgrunderna används på olika sätt och i värsta fall kan brott som faktiskt är utredningsbara hamna i högen för teknisk uppklaring och därmed är grunden lagd för tvister om tolkning av resultaten. Begreppet lagföring används av hela rättsväsendet men har olika betydelse beroende på vilken myndighet som använder det. Med lagföring i polisverksamheten avses utfärdande av ordningsföreläggande (ordningsbot). Hos Åklagarmyndigheten betyder lagföring vanligen att en person åtalats. Detta innebär inte nödvändigtvis att personen också har blivit dömd för brottet. Som lagföring räknar Åklagarmyndigheten även beslut om strafföreläggande och åtalsunderlåtelse. 6 Även beslut om förundersökningsbegränsning, se nedan, räknas som ett tekniskt uppklarat brott.

15 12 Brå:s definition av lagföring är att en person befunnits skyldig till brott genom fällande dom i tingsrätten eller genom så kallad lagföring utanför domstol (d.v.s. beslut om strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse). I sammanhanget bör också nämnas att det finns flera brott som omfattas av regler om särskild åtalsprövning samt att brott av flera anledningar kan förundersökningsbegränsas. När det gäller frågan om särskild åtalsprövning är denna lagreglerad för vissa utpekade brottstyper, t.ex. förolämpning, förtal, bedrägligt beteende och olovligt förfogande i vissa fall. När sådana brott anmäls ska åklagare (från 1 januari 2013 även polis i vissa fall) göra en bedömning av om ärendet överhuvudtaget ska utredas och lagföras. Reglerna om särskild åtalsprövning innebär en presumtion mot åtal (utom för de mest straffvärda fallen). I många fall är således huvudregeln att brottet inte ska utredas. Reglerna utgör undantag från den absoluta åtalsplikten. De brottstyper som omfattas av särskild åtalsprövning utreds därför, i enlighet med lagstiftarens intentioner, mycket sällan. När det gäller frågan om förundersökningsbegränsning finns i rättegångsbalken flera grunder för sådana beslut. Den i sammanhanget viktigaste torde vara att man kan förundersökningsbegränsa, dvs. lägga ned en förundersökning, på grund av att den misstänkte redan är dömd eller är åtalad och den utdömda eller förväntade påföljden bedöms som tillräcklig och adekvat även med beaktande av nu aktuell brottslighet. Skälen är processekonomiska. Syftet är att öka effektiviteten och att frigöra resurser till andra brott så att fler misstänkta personer kan bli lagförda. För att uppnå detta syfte bör förundersökningarna läggas ned i ett så tidigt skede som möjligt. Inte heller i dessa fall utreds således vissa brott. Här är värt att även påtala att tillämpning av regelverket på rätt sätt påverkar lagföringsresultaten negativt. När ärenden, brott eller brottsmisstankar förundersökningsbegränsas så påverkar detta uppklaringen på så sätt att det räknas som ett tekniskt uppklarat brott men inte som ett personuppklarat brott. Detta till skillnad från exempelvis en åtalsunderlåtelse som räknas in bland de personuppklarade brotten. För att göra jämförelser över tid och mellan olika regioner i landet används måttet uppklaringsprocent som är kvoten mellan antalet uppklarade brott under ett år och antalet anmälda brott under ett år (antalet uppklarade brott dividerat med antalet anmälda brott = uppklaringsprocent). När antalet anmälda brott ökar men antalet uppklarade brott ligger kvar på oförändrad nivå minskar alltså uppklaringsprocenten. För att förstå variationer i uppklaringsprocenten behöver vi alltså förstå de faktorer som påverkar täljare och nämnare i uträkningen. En ökning av antalet poliser i yttre tjänst kan t.ex. förväntas resultera i en ökning av antalet anmälda brott (eftersom de ser och tar upp anmälningar om brott som annars inte skulle ha anmälts). Olika satsningar på att öka anmälningsbenägenheten och att få folk att vända sig till polisen kan också förväntas öka den registrerade brottsligheten. Ett exempel på detta är lindrigare våld och hot mellan unga i skolmiljön, handlingar som tidigare sällan anmäldes och registrerades i den officiella kriminalstatistiken.

16 13 Ett dilemma för tolkningen av uppklaringsprocenten är att det i nämnaren (antalet anmälda brott) ingår brott som är uppenbart omöjliga att utreda (t.ex. anmälningar där gärningen ej utgör brott eller där den misstänkte är avliden). En renodling av basen som innebär att man rensar bort brott som är uppenbart omöjliga att utreda skulle leda till en något mindre missvisande uppklaringsstatistik. Brå avser till en kommande rapport ta fram ett pilotunderlag av en renodlad uppklaringsprocent där dessa brott rensas bort. (regeringsuppdrag angående regeringens satsning på Polisen, delrapport 1) Tanken är att i framtiden kunna ändra uppklaringsprocenten efter denna modell. För att förstå uppklaringen och polisens möjligheter att förbättra utredningsresultaten krävs att inblandade aktörer närmar sig en gemensam förståelse av begreppet och av vad som kan anses vara ett önskvärt resultat. Av skäl som ska utvecklas nedan är det uppenbart för de allra flesta att en total uppklaring varken är möjlig eller ens önskvärd. Betydligt svårare är att finna en välgrundad uppfattning om vad som är en realistiskt eftersträvansvärd nivå för uppklaringen. Den slutsats som kan dras av de studier som gjorts på området är att det kan klaras upp fler brott. En övre gräns för vad som är möjligt att klara upp? Begreppet rättssäkerhet präglas inom vår rättstradition bland annat av proportionalitetsprincipen, d.v.s. uppfattningen att de skadliga konsekvenserna av en åtgärd ska stå i rimlig proportion till det som kan vinnas av åtgärden. Till frågan om proportionalitet hör också de processekonomiska överväganden som görs i en förundersökning, d.v.s. avvägningar av hur tillgängliga resurser ska användas på bästa sätt. För vissa brott av ringa karaktär, t.ex. cykelstölder, kan man inte alltid lägga ned för stora resurser. En förväntan om total uppklaring av anmälda brott är mot den bakgrunden helt orealistisk, men dessvärre finns inte någon möjlighet att ange hur stor andel av de anmälda brotten som skulle kunna räknas bort med angivande av dessa argument. Här ser vi ett tydligt exempel på när kombinationen av rättsväsendets mjuka frågor kring rättssäkerhet och ställningstaganden kring processekonomi möter den offentliga förvaltningens behov att mäta och räkna i absoluta tal. Vi vet alltså att en total uppklaring inte är möjlig, men det saknas en vedertagen metod för att räkna sig fram till vad som är en rimlig nivå. Utifrån ovanstående genomgång skulle samtliga anmälda brott kunna kategoriseras utifrån fem kategorier. 1. Brott som omöjligen kan klaras upp. T.ex. gärningar som ej är brott, fall där den misstänkte avlidit, fall där den misstänkte är underårig samt fall där det inte går att visa att något brott har begåtts. 2. Brott som inte bör utredas. Det vill säga brott som skulle vara möjliga att utreda men som inte bör utredas av t.ex. processekonomiska skäl; förundersökningsbegränsningar samt särskild åtalsprövning. 3. Svårutredda brott. En stor del av de brott som anmäls till polisen har mycket låga förutsättningar att kunna klaras upp till följd av försvårande omständigheter och brist på spaningsuppslag.

17 14 4. Brott som borde kunna klaras upp. Brott som har förutsättningar att klaras upp men som inte blir uppklarade. 5. Uppklarade brott. Brott som leder till personuppklaring Brå har för avsikt att i en kommande rapport (regeringsuppdrag angående regeringens satsning på Polisen, delrapport 3) utröna hur fördelningen mellan dessa kategorier ser ut för mängdbrott 7, det vill säga visa hur hög personuppklaringen med rimliga insatser borde vara för denna brottstyp samt illustrera hur stor andel av alla brott som inte borde ingå i basen av personuppklaringsprocenten. För pedagogikens skull följer nedan en uppskattning av hur en sådan fördelning skulle kunna se ut utifrån den information som finns idag. Hur fördelningen i realiteten ser ut och var gränserna mellan de olika kategorierna går kommer att undersökas i Brå:s kommande rapport. Figur: Fiktiv illustration över fördelningen av anmälda brott (%) Samtliga anmälda brott Brott som omöjligen kan klaras upp Brott som inte bör utredas Svårutredda brott Brott som borde kunna klaras upp Uppklarade brott 4.3 Är alla brott som anmäls utredningsbara? Ett antagande som genomsyrar hela utredningsprocessen och som synes vara så självklart att det knappast ens problematiseras är att det i någon logisk mening ska vara möjligt att klarlägga omständigheterna kring ett brott med hjälp av olika utredningsåtgärder. Man kan i sammanhanget tala om brottets ingångsvärden: finns det ett identifierat brottsoffer, finns det vittnen, har gärningspersonen avsatt några fysiskt detekterbara spår, kan man anta att gärningspersonen finns inom en begränsad krets av personer m.m. Brottets ingångsvärden är styrande för den mer objektivt präglade utredningsbarheten men också för den betydligt mer subjektivt präglade utredningsbenägenheten hos den enskilda förundersökningsledaren i ett ärende. 7 Med mängdbrott avses här brott där en polis är förundersökningsledare, förutom trafik och narkotikabrott, det vill säga stöld, häleri, misshandel, inbrott, bedrägeri och skadegörelse

18 15 Objektiv utredningsbarhet Att brottsoffret själv tagit initiativ till anmälan och deltar i brottsutredningen har betydelse för utredningsarbetet. Anmälningsbenägenheten är som högst vid grova våldsbrott där offer och gärningsperson inte har någon relation till varandra. Något som har påverkat uppklaringen inom mängdbrottsområdet är de lindrigare misshandelsfallen där polisen har initierat brottsanmälan men brottsoffret själv inte är särskilt intresserad av att vare sig anmäla brottet eller bistå i utredningen. Polisens benägenhet att själv initiera anmälningar har ökat påtagligt under de senaste tio åren och förklarar cirka 40 procent av ökningen av antalet anmälda misshandelsfall mellan obekanta under perioden (Brå rapport 2009:1, sid 49). Resultatet har alltså blivit en ökning av anmälda brott som redan initialt har oddsen emot sig när det gäller uppklaring. Under de senaste femton åren har vi också bevittnat en utveckling av tekniska möjligheter att begå brott utan någon interaktion mellan offer och gärningsperson. Utredningsbarheten minskar påtagligt när gärningspersonen inte avsätter några spår eller endast mycket svårdetekterbara spår, vilket är fallet i de stora bedrägeriuppläggen (genom annonser, fakturor, internet) som drabbat många under de senaste åren. Anmälningarna av dessa brottstyper har också ökat i omfattning de senare åren. I de fall dessa brott har internationell anknytning försvåras också uppklaringen bl.a. av att länderna har olika rättssystem. En möjlig tolkning av brottsutvecklingen under senare år, där brotten totalt har ökat med omkring 15 procent sedan , är att ökningen har varit störst bland just de brott som i någon objektiv mening kan beskrivas som svårutredda. 4.4 Avslutande reflektioner Det finns tillräckliga grunder för att konstatera att en total uppklaring inte är möjlig, bl.a. av rättssäkerhetsskäl. Vissa brott kan vara så genuint svårlösta att åtgärderna som skulle krävas för en utredningsframgång inte står i rimlig proportion till brottets svårhetsgrad. Ibland är det inte ens teoretiskt möjligt, t.ex. vid påhittade brottsanmälningar. Ibland kan det innebära praktiska problem, t.ex. när brott har skett utomlands och brottet kanske främst anmäls för att säkerställa försäkringsbolagens krav på polisanmälan. Totalmängden anmälda brott kan bit för bit skalas ner för att slutligen hamna på en slutlig nivå för utredningsbara brott och där någonstans kan det gå att finna en rimlig uppklaringsnivå att sträva mot. Polisen har att hantera intressen som ibland kan vara motstridiga. Polisen förser övriga rättsväsendet med ärenden för bedömning och åtgärd, en verksamhet strikt reglerad av processuella regler som måste underkastas alla de krav på kostnadseffektivitet som ska ställas på offentligt finansierad verksamhet. I någon mån kan dessa krav hamna i konflikt med polisens bredare samhällspolitiska roll när det gäller att uppfylla människors förväntan om en samhällelig reaktion på oönskade eller normbrytande handlingar och beteenden. Ett resonemang om utredningsbarhet kan inte bortse från att det ibland kan finnas en förväntan om att polisen och åklagare ska utreda även det icke-utredningsbara. 8 Brå, Anmälda brott, Slutlig statistik för 2011

19 16 5. Resultatet av verksamheten utredning och lagföring Förklaringar till beskrivningen av ärendeflödet repeteras under varje redovisad brottstyp för att underlätta särskilda studier av enskilda brottstyper. 5.1 Brottskategorier av enkel beskaffenhet Bötesbrott Beskrivning av brottet I detta sammanhang ingår (enligt Tony-modellen) trafikbrott, ringa narkotikabrott, brott mot knivlagen och snatteri i kategorin bötesbrott. Utmärkande för dessa brott är att ett anmält brott ofta är detsamma som ett uppklarat brott. Till exempel att en polisman ser och stoppar en person som begår ett trafikbrott. Som regel finns ett mycket utbrett mörkertal inom dessa brottstyper. Antalet anmälda brott speglar främst hur mycket polisen har jobbat mot brottstypen och inte brottstypens reella utveckling. Ett högt inflöde av anmälningar är därför något som ska ses som ett tecken på att polisen har prioriterat och arbetat målmedvetet mot den aktuella brottstypen. Ärendeflödena hos polis och åklagare I ärendeflödena för de båda myndigheterna är enheterna olika, Polisen mäter ärenden och Åklagarmyndigheten mäter brottsmisstankar. Redovisningen i flödesdiagrammet är endast en övergripande beskrivning som avser att beskriva det normala/huvudsakliga flödet. Utöver flödet som kommer från Polisen kan Åklagarmyndigheten hantera ytterligare brottsmisstankar. Brottsmisstankar kan inkomma från andra myndigheter, exempelvis Tullen. Dessutom kan brottsmisstankar tillkomma hos Åklagarmyndigheten för ärenden som är inkomna från Polisen, exempelvis 9 Med behandlade ärenden avses såväl inledda som ej inledda förundersökningar. I ärenden med inledd förundersökning ingår inte de ärenden som redovisats i polisens utredningsstöd (PUST) vilket också påverkar medelgenomströmningstiden. Åklagarnas beslut avser beslut i varje enskild misstanke om brott. De beslutade brottsmisstankarna kan ingå i ärenden som är såväl polis- som åklagarledda. Besluten resulterar antingen i lagföring, dvs. strafföreläggande, åtalsunderlåtelse eller åtal, eller beslut om att ej lagföra, dvs. beslut om att inte väcka åtal, lägga ned eller att inte inleda någon förundersökning. Skäl till att inte lagföra kan exempelvis vara bevisproblem eller förundersökningsbegränsning.

20 17 om ytterligare brott upptäcks under utredningen. Brottsmisstankar skapas även om fler misstänkta tillkommer för brott som redan finns i utredningen. Resultatutveckling Antalet inkomna ärenden till polisen har minskat från år 2009 till år Även antalet behandlade ärenden minskade i motsvarande utsträckning från till Förundersökning inleddes för 82 procent av ärendena år 2011 vilket är en minskning med fyra procentenheter jämfört med år Av de ärenden där förundersökning inleddes redovisades 76 procent till åklagare. Det innebär en ökning med fyra procentenheter jämfört med år Polisens genomströmningstid har legat på närmare 60 dagar under de senaste tre åren. Antal avgörandebeslut av åklagare har ökat från år 2009 till år Också antalet lagföringsbeslut har ökat under perioden, från till Andelen lagföringsbeslut har minskat från 82 till 78 procent från år Genomströmningstiden från det att ett förundersökningsprotokoll inkommit till åklagare från polisen till beslut i åtalsfrågan har minskat från 33 dagar år 2009 till 22 dagar år De vanligaste anledningarna 2011 till att förundersökningar inte inleddes var att det saknades spaningsuppslag/ej fanns spaningsresultat (20 %) eller att brottet uppenbart inte gick att utreda (19 %). De vanligaste anledningarna till att polisen lade ned förundersökningar var att det saknades spaningsuppslag/inte fanns spaningsresultat (6 %) eller att gärningen inte var ett brott (6 %). Av de brottsmisstankar beslutade av åklagare som inte ledde till lagföring var den vanligaste anledningen att den misstänkta dömdes eller hade dömts för annat (30 %). En annan vanlig anledning var bevisproblem (18 %). Geografiska skillnader Generellt är variationen mellan länen låg inom brottskategorin när det gäller andelsmåtten medan genomströmningstiderna varierar mer. Andelen inledda förundersökningar varierade mellan 76 och 88 procent. Andelen redovisade ärenden till åklagare varierade mellan 68 och 81 procent. Polisens genomströmningstider varierade mellan 50 och 88 dagar. Bland annat har storstadslänen kortare genomströmningstid än medelvärdet medan flertalet av de övriga länen har relativt långa tider. Andelen lagföringsbeslut varierade mellan 71 och 88 procent och genomströmningstiderna från det att ett förundersökningsprotokoll inkommit från polisen till beslut i åtalsfrågan varierade mellan 11 och 43 dagar. I 20 av länen var genomströmningstiden hos åklagarna 30 dagar eller lägre.

21 18 Länens redovisningar och kommentarer För narkotikabrott anges att utbildning i drogtecken lett till ökad lagföring. Fler övervakningskameror har också haft en positiv effekt när det gäller snatterier i stadsmiljö. För de s.k. ingripandebrotten i denna kategori nämns att lagföringen påverkas negativt av att inflödet minskar, vilket sker när personalen omprioriterats eller det annars är resursbrist p.g.a. stor personalomsättning eller pågående utbildningar. Analys och slutsatser Brotten i denna kategori, förutom snatteri, är s.k. egeninitierade brott, där det finns ett samband mellan polisens insatser och inflödet av ärenden. De flesta av dessa brott är i princip färdigutredda i och med anmälan. Om polisen t.ex. minskar antalet utandningsprover i nykterhetskontroller kan det påverka lagföringsresultaten. Inflödet av snatteriärenden, som också är enkla att utreda, påverkas däremot framför allt av affärsidkares benägenhet att anmäla dessa brott. Andelen snatterier inom denna brottskategori uppgick 2011 till 27 % och nivån har legat relativt konstant under de tre senaste åren. Lagföringen för ringa narkotikabrott (eget bruk och innehav) har ökat under perioden En prioritering av insatser mot överlåtelsebrott, vilket normalt inte är ringa narkotikabrott, kan dock lokalt påverka denna utveckling. Det successiva införandet av Polisens utredningsstöd (Pust) under 2011 kan ha påverkat genomströmningstiderna bl. a. eftersom systemstödet då inte möjliggjorde samordning. Åklagarkamrarna i Stockholm har under aktuell tid haft särskilda enheter som handlagt denna ärendetyp vilket kan förklara variationer i genomströmningstiderna. Lagföringsandelen avseende polisledda slutredovisade förundersökningar ligger kring 96 procent. Att lagföringen totalt (för både polis och åklagare) ligger lägre kan förklaras av att brottsmisstankar blivit förundersökningsbegränsade hos åklagaren eftersom de samordnats med annan grövre brottslighet.

22 Misshandel samt våld mot tjänsteman Beskrivning av brottet Denna brottstyp avser misshandelsbrott inom- och utomhus mot målsägande över 18 år. Brottstypen avser inte relationsvåld. Mörkertalet för brottstypen är stort. De skattningar som kan göras utifrån den nationella trygghetsundersökningen (NTU) pekar på att antalet utsatta är minst dubbelt så högt i verkligheten jämfört med de anmälda brotten. Svårigheterna när det gäller att klara upp brotten ser lite olika ut beroende på typen av misshandel. När det gäller misshandel mot obekant ( gatuvåld ) kan det främst vara att gärningspersonen är okänd. När det gäller misshandel mellan bekanta saknas oftast ögonvittnen vilket markant försvårar möjligheten att kunna lagföra den misstänkte. De misshandelsfall som rör våld mot tjänsteman har i regel bättre förutsättningar att klaras upp då det många gånger finns både en misstänkt och vittnen till händelsen. Ärendeflödena hos polis och åklagare I ärendeflödena för de båda myndigheterna är enheterna olika, Polisen mäter ärenden och Åklagarmyndigheten mäter brottsmisstankar. Redovisningen i flödesdiagrammet är endast en övergripande beskrivning som avser att beskriva det normala/huvudsakliga flödet. Utöver flödet som kommer från Polisen kan Åklagarmyndigheten hantera ytterligare brottsmisstankar. Brottsmisstankar kan inkomma från andra myndigheter. Dessutom kan brottsmisstankar tillkomma hos Åklagarmyndigheten för ärenden som är inkomna från Polisen, exempelvis om ytterligare brott upptäcks under utredningen. Brottsmisstankar skapas även om fler misstänkta tillkommer för brott som redan finns i utredningen. 10 Med behandlade ärenden avses såväl inledda som ej inledda förundersökningar. Åklagarnas beslut avser beslut i varje enskild misstanke om brott. De beslutade brottsmisstankarna kan ingå i ärenden som är såväl polis- som åklagarledda. Besluten resulterar antingen i lagföring, dvs. strafföreläggande, åtalsunderlåtelse eller åtal, eller beslut om att ej lagföra, dvs. beslut om att inte väcka åtal, lägga ned eller att inte inleda någon förundersökning. Skäl till att inte lagföra kan exempelvis vara bevisproblem eller förundersökningsbegränsning.

23 20 Resultatutveckling Antalet inkomna ärenden till polisen har legat på omkring årligen och antalet behandlade ärenden på omkring Förundersökning har inletts för cirka 90 procent av ärendena. Av de ärenden där förundersökning inleddes har drygt 25 procent redovisats till åklagare. Polisens genomströmningstid har minskat från 117 dagar år 2009 till 89 år Antal avgörandebeslut av åklagare har ökat från år 2009 till år Antalet lagföringsbeslut har under perioden legat på drygt Andelen lagföringsbeslut har minskat från 37 till 33 procent från år Genomströmningstiden från det att ett förundersökningsprotokoll inkommit från polisen till beslut i åtalsfrågan har minskat från 38 dagar år 2009 till 29 dagar år De vanligaste anledningarna 2011 till att förundersökningar inte inleddes var att brottet uppenbart inte gick att utreda (37 %) eller att det saknades spaningsuppslag/inte fanns spaningsresultat (20 %). De vanligaste anledningarna till att polisen lade ned förundersökningar var att brott inte kunde styrkas (13 %) eller att det saknades spaningsuppslag/inte fanns spaningsresultat (9 %). Av de brottsmisstankar beslutade av åklagare som inte ledde till lagföring var den vanligaste anledningen bevisproblem (68 %). Geografiska skillnader Generellt är variationen mellan länen låg inom brottskategorin när det gäller andelsmåtten medan genomströmningstiderna varierar mer. Andelen inledda förundersökningar varierade mellan 84 och 97 procent. Andelen redovisade ärenden till åklagare varierade mellan 22 och 35 procent. Polisens genomströmningstider varierade mellan 69 och 134 dagar. I åtta av länen var genomströmningstiden längre än 100 dagar. Andelen lagföringsbeslut varierade mellan 28 och 47 procent. I 20 av länen var andelen 40 procent eller lägre. Genomströmningstiderna från det att ett förundersökningsprotokoll inkommit från polisen till beslut i åtalsfrågan varierade mellan 13 och 50 dagar. I 13 av länen var genomströmningstiden lägre än 30 dagar. Länens redovisningar och kommentarer I de fall andelen lagföringsbeslut utvecklats positivt förklaras detta av ökad kompetens hos förundersökningsledarna (t.ex. om nödvärnsinvändningar), tydliga rutiner för återkoppling från åklagarna samt inrättande av specialiserade misshandelsgrupper med uppgift att utreda särskilt utvalda brottskoder. Flera samverkansområden har granskat akter i nedlagda misshandelsärenden och konstaterat att en låg eller sjunkande lagföringsandel kan förklaras av att polis och åklagare har olika syn på hur bevisningen ska värderas. Ärenden