Myter om EU:s budget och den fleråriga budgetramen

Transkript

1 MEMO/11/459 Bryssel den 29 juni 2011 Myter om EU:s budget och den fleråriga budgetramen Det skrivs mycket om EU:s budget, men uppgifterna är inte alltid riktiga. Här nedan går vi igenom några vanliga missuppfattningar och reder ut begreppen med hjälp av fakta och siffror. 1. EU har en jättebudget Nej, det stämmer inte. År 2011 uppgick EU:s budget till cirka 140 miljarder euro, vilket inte är mycket jämfört med de 27 medlemsländernas statsbudgetar, som tillsammans uppgick till över miljarder euro. Med andra ord har medlemsländerna nästan 50 gånger högre offentliga utgifter än EU:s budget! För att få litet perspektiv på det hela kan vi jämföra med en genomsnittlig EUmedborgare som i snitt bara betalade 67 eurocent per dag för att finansiera hela EU:s årsbudget Det får man inte ens en kopp kaffe för, och det kan knappast anses vara dyrt med tanke på de många fördelar EU ger medborgarna. EU:s budget är faktiskt mindre än statsbudgeten i ett medelstort EU-land som Österrike eller Belgien. Man kan också välja ett annat perspektiv. EU:s budget utgör ungefär en procent av de 27 medlemsländernas sammanlagda BNP, det vill säga värdet på alla varor och tjänster som produceras i EU. Medlemsländernas statsfinanser uppgår däremot i snitt till 44 procent av BNI. EU:s budget är alltid i balans, vilket innebär att man inte behöver finansiera något budgetunderskott. Och 94 procent av alla inbetalningar till EU:s budget går tillbaka till medlemsstaterna via politik och program som gynnar medborgarna direkt. 2. EU:s budget ökar hela tiden, medan medlemsstaternas regeringar måste skära i sina budgetar Detta är inte sant. Medlemsstaternas statsbudgetar minskar inte, utan ökar: - Mellan år 2000 och år 2010 ökade statsbudgetarna i EU med 62 procent, medan EU:s budget under samma period bara ökade med 37 procent. - År 2011 ökade statsbudgetarna i 23 av de 27 medlemsländerna. - År 2012 väntas statsbudgetarna i 24 av de 27 medlemsländerna öka enligt de senaste beräkningarna.

2 3. Det mesta av EU:s utgifter äts upp av administration Det här påståendet stämmer inte alls. EU lägger ner mindre än sex procent av sin sammanlagda budget på administration, varav ungefär hälften går till löner. Över 94 procent av EU:s budget ägnas åt medborgarna, olika regioner, städer, jordbrukare och företag. EU:s budget inriktas på att skapa tillväxt och sysselsättning, hantera klimatförändringar, migration, gränsöverskridande brottslighet och andra problem vi alla ställs inför. Detta ökar välfärden, till exempel genom bättre förbindelser inom EU när det gäller energiförsörjning, transport och IKT, stöd till fattigare regioner för att skapa tillväxt och sysselsättning både där och i resten av EU, och genom gemensamma ansträngningar till exempel när det gäller forskning. Det handlar också om att säkra vår livsmedelsförsörjning. Slutligen gäller det också att ge EU större internationell tyngd på samma villkor som USA och Kina och att slå samman våra resurser för att hjälpa de fattigaste människorna i världen. Vi avlönar människor som skapar resultat och förvaltar viktiga politikområden som gynnar allmänheten direkt. Några exempel är bland annat avregleringen av flygtrafiken, skyddet av passagerarnas rättigheter och billigare roaming för mobiltelefoni. I konkurrensärenden ingriper kommissionen också mot olagliga priskarteller som lurat konsumenterna på mångmiljonbelopp. År 2010 beräknades kommissionens beslut i kartellärenden ha medfört fördelar för konsumenterna som värderades till minst 7,2 miljarder euro. Kommissionens anställda har ansvar för att förhandla fram handelsavtal som sänker priserna på konsumtionsvaror och ger oss ett större utbud av billiga varor. De hjälper också EU att dra rätt slutsatser av den ekonomiska och finansiella krisen genom bättre lagstiftning och tillsyn över finansmarknaderna. Administrationskostnaderna har länge stått stilla och stora ansträngningar har gjorts under de senaste fem åren för att hålla dem fortsatt låga. Kommissionens tjänster uppvisar nolltillväxt. Nya kompetensbehov och förändrade prioriteringar har istället fått lösas genom omplacering av befintlig personal. Kommissionen har inte heller begärt att få några nya tjänster utöver de som behövdes på grund av EU:s utvidgning. Kommissionen har också beslutat att frysa administrationskostnaderna år 2012 så att förändringen blir exakt 0 procent. För bara sju år sedan gjorde Europeiska kommissionen en stor omorganisation som medförde lägre ingångslöner, rekrytering av visstidsanställda med lägre löner, höjd pensionsålder, sänkt pension och högre pensionsavgifter. Detta har redan sparat 3 miljarder euro för EU:s skattebetalare och beräknas ha sparat ytterligare 5 miljarder euro fram till år Det förekommer massor av fusk med EU:s budget Europeiska revisionsrätten har förklarat att räkenskaperna är korrekta och ger en riktig bild av hur EU:s budget används. Det är sant att revisionsrätten på vissa politikområden fortfarande ser problem med utbetalningarna. Felmarginalen i sammanhållningspolitiken ligger till exempel kvar på strax över fem procent trots att väsentliga förbättringar har gjorts. Enligt revisionsrätten ligger felmarginalen i kommissionens utbetalningar på 2 5 procent, något beroende på politikområde, men revisionsrätten anser att gränsen för en godtagbar felmarginal bör ligga på två procent. - För det första är en felmarginal på 2 5 procent inte särskilt mycket. Det innebär att minst 95 procent av alla utbetalningar är felfria, vilket inte är så illa på EUnivå. 2

3 - För det andra innebär fel inte heller automatiskt fusk. Det är bara en väldigt liten andel av EU:s budget som misstänks drabbas av fusk, cirka 0,2 procent. I maj föreslog kommissionen att öka ansvarstagandet i samband med översynen av budgetförordningen, på så vis att ledningen för de organ i medlemsländerna som betalar ut regionalt stöd efter en oberoende revision skulle bli tvungna att utfärda en förvaltningsförklaring om sin handläggning av EU-bidragen (något som redan krävs på jordbruksområdet). Hittills har medlemsländerna inte reagerat med entusiasm på förslaget. 5. Besluten om EU:s budget fattas av eurokrater utan demokratisk insyn Så är det inte. Beslut om EU:s årliga budget fattas av folkvalda politiker i Europaparlamentet och rådet, där alla medlemsländerna samlas. Kommissionen lägger bara fram det formella budgetförslaget och måste följa de tak som de folkvalda fastställt för en viss tidsperiod (just nu perioden ). Det är kommissionen som lägger fram ett förslag till flerårig budgetram. Sedan förhandlar man om förslaget, som behandlas offentligt i demokratisk anda och med full hänsyn till det nationella självbestämmandet och de demokratiska rättigheterna. Beslut om utgifter enligt förordningen om den fleråriga budgetramen, som ska börja gälla 2014, fattas enhälligt vid rådets toppmöte, sedan en majoritet av Europaparlamentets ledamöter lämnat sitt samtycke. Beslut om egna medel för att finansiera budgeten fattas enhälligt av rådet efter samråd med Europaparlamentet. Sådana beslut träder i kraft först när alla medlemsländer godkänt dem i enlighet med sina nationella grundlagar. Också andra beslut om EU:s årliga budget fattas demokratiskt, med ungefär samma metoder som de flesta regeringar använder. Det ursprungliga förslaget till årlig budget läggs fram av kommissionen. Budgeten bearbetas och antas av rådet och Europaparlamentet. Vanligtvis når man en slutlig överenskommelse i december varje år. Alla som vill kan följa budgetförhandlingarna. Samtliga handlingar offentliggörs på kommissionens webbsidor och det går att följa debatten i Europaparlamentets utskott på internet. 6. EU kostar för mycket Det är inte sant. Det är intressant att jämföra hur länge man måste arbeta för att betala det sammanlagda skattetrycket. I de flesta medlemsländerna måste man arbeta långt in på våren och försommaren för att betala av skattetrycket. Men bidraget till EU:s budget är avklarat redan efter fyra dagar, den 4 januari. 7. EU finansierar onödiga projekt som träningsläger för hundar eller Elton John-konserter Ännu en populär myt. De myndigheter som beslutade om de här projekten måste betala tillbaka varenda cent som felaktigt begärts och skattebetalarna drabbades inte överhuvudtaget. 3

4 Det är medlemsländernas nationella och regionala myndigheter som väljer ut lämpliga projekt enligt de strategier och prioriteringar som man kommit överens om tillsammans med kommissionen. Kontroller på olika nivåer (i projektet, nationellt och från EU:s sida) ska garantera att skattemedlen används på bästa sätt. Icke godkända ansökningar om ersättning får inga bidrag från EU:s budget. 8. Kommissionen vill införa en direkt EU-skatt och öka skattetrycket på allmänheten Nej, det är fel. Kommissionen har aldrig föreslagit någon direkt EU-skatt. Det är medlemsländerna som även i fortsättningen ska kontrollera skattehöjningar och kommissionen har ingen önskan att träda i skattemyndighetens ställe. De idéer om nya medel som lagts fram i samband med översynen av budgeten handlar inte om att skaffa mer pengar till Bryssel. Det är inte heller fråga om att öka skattetrycket på allmänheten. Däremot handlar det om att ändra sammansättningen på finansieringen av EU:s budget. Varje euro som samlas in enligt det nya systemet minskar de direkta bidragen från medlemsländerna och ökar rättvisan och öppenheten i den nya budgeten. Alla beslut om finansieringen av EU kräver faktiskt enhälliga beslut av medlemsländerna, som sedan måste ratificera beslutet enligt sina egna grundlagar. Och besluten kan inte genomföras utan Europaparlamentets samtycke. Det förekommer alltså en gedigen demokratisk kontroll av alla beslut om EU:s inkomster, med full hänsyn till medlemsstaternas självbestämmande och demokratiska processer. 9. Största delen av EU:s budget går till jordbrukarna Inte heller detta stämmer. År 1985 gick ungefär 70 procent av EU:s budget till jordbruket. År 2011 stod direktstödet till jordbrukarna och marknadsutgifterna för bara 30 procent av budgeten, medan kostnaderna för landsbygdsutveckling utgjorde 11 procent. Och den här sjunkande trenden fortsätter. Den relativt stora budgetandelen är välmotiverad. Jordbrukspolitiken är det enda politikområde som nästan uteslutande finansieras via EU:s budget. Utbetalningarna från EU ersätter alltså ofta nationella utbetalningar, och det är därför som dessa utgifter står för en rejäl andel av EU:s budget. Det är EU som griper in och betalar när ländernas egna statsbudgetar inte räcker till, eftersom vi har en gemensam jordbrukspolitik. Genom reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken har stödet gradvis ändrat karaktär, från produktionsstöd till direkta inkomststöd för jordbrukare som följer vissa hälso- och miljönormer samt stöd till vissa projekt som stimulerar ekonomin i landsbygdsområden. Så den gemensamma jordbrukspolitiken vidareutvecklas hela tiden. Trots att tolv nya medlemsländer, många med en stor jordbrukssektor, har anslutit sig till EU har kostnaderna hanterats utan att budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken ökat. 4

5 10. Eftersom mat och råvaror blivit så dyra kan vi skrota jordbrukssubventionerna Tvärtom! Att priset på mat och råvaror stiger och varierar visar hur viktigt det är att investera i jordbruket för att få en bättre jämvikt mellan tillgång och efterfrågan. Höga priser innebär att efterfrågan är större än tillgången. Den världsomspännande efterfrågan väntas öka med 50 procent till år 2030 i takt med befolkningsökningen och förändrade matvanor i många tillväxtekonomier. Detta är alltså en global fråga som ställer livsmedelsförsörjningen i fokus och visar hur viktigt det är att jordbrukets produktionspotential är komplett, så att vi inte blir alltför beroende av att importera livsmedel. Eftersom vi saknar utrymme för att öka produktionsområdet måste vi istället förlita oss på innovation och forskning för att öka produktionen. EU:s program för landsbygdsutveckling kan hjälpa jordbrukarna att ta till sig ny produktionsteknik och underlätta tekniköverföring. 11. Den gemensamma jordbrukspolitiken skapar produktionsöverskott och skadar jordbrukarna i världens fattigaste länder Smörbergens och vinflodernas dagar är sedan länge över. Under ett decennium har jordbrukspolitiken reformerats för att bli mer utvecklingstillvänd. Idag har utvecklingsländerna mycket god tillgång till marknaderna, med låga eller inga avgifter, och det förekommer väsentligt mindre snedvridning av marknaden. Idag kommer cirka 70 procent av EU:s jordbruksimport från utvecklingsländerna. Exportsubventionerna har också minskat drastiskt. För femton år sedan ägnades 10 miljarder euro åt exportsubventioner men bara 350 miljoner euro år I samband med förhandlingarna i Världshandelsorganisationen har EU erbjudit sig att avskaffa exportsubventionerna till år År 2011 är 90 procent av direktstödet sådant att det inte snedvrider handeln (stödet är alltså inte kopplat till produktion). Det offentliga stödet till en genomsnittlig jordbrukare i EU är faktiskt knappt hälften av vad en genomsnittlig jordbrukare i USA får. EU är vidare inte bara världens största givare av utvecklingsstöd utan också Afrikas största handelspartner. Nästan 40 procent av exporten från Afrika går till EU. Och värdet på de jordbruksprodukter som EU importerar från utvecklingsländerna ligger 20 procent högre än importen till USA, Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland tillsammans. 12. Sammanhållningspolitiken är en dyr form av välgörenhet Sammanhållningspolitiken hjälper ekonomiskt svagare regioner och länder att komma ikapp på den inre marknaden. Det är en framtidsinriktad investeringspolitik som helt klart gynnar även de övriga europeiska länderna genom att skapa tillväxt och sysselsättning för alla. 5

6 Exporten mellan EU-länderna har till exempel ökat väsentligt i regioner som fått stöd från sammanhållningsfonden. Det finns en tydlig koppling mellan sammanhållningspolitiken och tillväxten inom EU. Undersökningar visar att BNP år 2009 i de 25 länder som var medlemmar i EU tack vare sammanhållningspolitiken låg 0,7 procent högre än vad som annars skulle ha varit fallet. Ökningen väntas stiga till 4 procent till år Beräkningarna antyder en kumulerad nettoeffekt på 3,3 procent av BNP till år 2020 i de femton länder som varit medlemmar i EU sedan år Regionala investeringar innebär alltså europeisk utveckling. Tillväxt i en fattig region leder till köp av varor och tjänster från andra, rikare regioner. Detta sporrar utvecklingen på den inre marknaden, som står för procent av medlemsländernas export, mycket mer än exporten till exempelvis Kina, Indien och USA eller andra länder utanför EU. Under gav sammanhållningspolitiken en avkastning på 2,1 euro för varje investerad euro. Till år 2020 väntas avkastningen ha stigit till 4,2 euro per investerad euro. Sammanhållningspolitiken bidrog också till att öka sysselsättningen. Man beräknar att 5,6 miljoner fler människor hade ett arbete år 2009 tack vare den politik som fördes under perioden Detta är fler människor per år än utan sammanhållningspolitik. I efterdyningarna av den senaste tidens konjunkturnedgång och skuldkris har sammanhållningspolitiken en mycket viktig funktion att fylla för den ekonomiska och sociala återhämtningen genom att stimulera investeringarna i sådana tillväxtsektorer som till exempel energieffektivitet. Den hjälper också människor att utbilda sig och på andra sätt öka sina möjligheter att få jobb. 13. Den fleråriga budgetramen är ännu ett exempel på att EU går mot en centralstyrd planekonomi Absolut inte. Den fleråriga budgetramen fastställer EU:s prioriteringar för de långsiktiga utgifterna i enlighet med de överenskomna politiska prioriteringarna. Samtidigt fastställs årliga utgiftstak för alla prioriterade utgiftsområden. Budgetramen sträcker sig över flera år (till exempel perioden eller ) för att garantera en sund och ansvarsfull ekonomisk planering och förvaltning. Den fleråriga budgetramen styr upp EU:s årliga budgetar så att de fokuserar på faktiska prioriteringar. EU:s budget får inte uppvisa underskott och kan bara ge ut lika mycket som den tar in. Budgeten är alltså alltid i balans. Mer information Mer information om EU:s budget: Mer information om den fleråriga budgetramen: 6

7 7