Hovrätten för Västra Sverige mål nr B : Ulf Wiberg./. allmän åklagare

Transkript

1 Till: Högsta Domstolen ANSÖKAN OM RESNING I BROTTMÅL Hovrätten för Västra Sverige mål nr B : Ulf Wiberg./. allmän åklagare Med hänvisning till att nya omständigheter tillkommit samt att felaktigheter har begåtts i den process där Ulf Wiberg stått åtalad och då dessa omständigheter och fel kan ha haft en avgörande betydelse för målets utgång, önskar jag anföra följande för Ulf Wibergs räkning. 1. FULLMAKT Fullmakt bifogas, se bilaga DOMEN Hovrätten för Västra Sveriges dom mot Ulf Wiberg (m fl), mål nr B bifogas, se bilaga NYA DOMAR Göteborgs Tingsrätts domar mot Peter Rosén (m fl), förenade målen nr B samt B bifogas, se bilaga 3. Hovrätten för västra Sveriges dom mot Peter Rosén, mål nr B , bilaga RÄTTSUTREDNING Rättsutredning av fallet Ulf Wiberg bifogas, se bilaga ÅBEROPADE OMSTÄNDIGHETER Sedan hovrättens dom mot Ulf Wiberg föll den 23 december 2003 har följande tillkommit av relevans för en resning i målet. 1

2 En företrädare för flera av de bolag Ulf Wibergs företag Teledata handlat varor av och som av hovrätten beskrivits som en målvakt, en person utan egentligt inflytande och ansvar i de bolag denne verkat, har i ett senare mål (förenade målen B och B , Peter Rosén (m.fl.)./. allmän åklagare) dömts till ett långt fängelsestraff som gärningsman och huvudansvarig för brottsligheten i dessa bolag. Domarna mot Peter Rosén åberopas, se bilaga 3 och bilaga 4. I den nyss nämnda domen från tingsrätten framgår (s 15 f): Peter Rosén har således haft uppsåt till den brottslighet som förekommit i Teledata med användning av osanna fakturor från AUM, Tessimar och Lambarö. Brotten är på av åklagaren angivna skäl att bedöma som grova. Peter Roséns brottslighet bör bedömas som gärningsmannaskap. Följande fastslogs också av tingsrätten, i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning: Peter Rosén använde Tessimar som sitt eget bolag. Han skrev fakturor och betalade till de utländska leverantörerna. Hovrätten för Västra Sverige fastställde tingsrättens dom mot Peter Rosén på i sak samma skäl som tingsrätten anfört i sina domskäl (Hovrätten för Västra Sverige mål nr B , s 4). Den nya domen mot Rosén avviker genom överväldigande bevisning och argumentation kraftigt från den bild som hovrätten beskrev i målet mot Ulf Wiberg. Hovrätten utmålade där Ulf Wiberg som huvudansvarig för bedrägerierna i Roséns bolag och Rosén var enligt hovrätten en bifigur och målvakt, se hovrättens dom i aktuellt mål nr B , s 23: Hovrätten konstaterar att företagen VCC, AUM, FF & LS och Tessimar alla företrätts av personer som inte haft annan funktion i bolagen än att utåt stå som företrädare för bolagen, s.k. målvakter. Även Peter Rosén ger enligt hovrättens mening intryck av att höra till den kategorin, låt vara att han inte kunnat höras närmare om den saken. Båda underrätterna har konstaterat att Rosén och de bolag denne verkat i haft en helt osjälvständig ställning gentemot Teledata och Ulf Wiberg och att de varor som Teledata köpt in från Roséns bolag skulle bedömas som om det var Teledata som köpt varorna 2

3 direkt från de utländska leverantörerna. Argumenten om osjälvständighet som använts för att göra denna avtalsrättsliga genomsyn av de i övrigt formellt korrekta transaktionerna mellan Wibergs bolag Teledata och Rosén-bolagen har undanröjts genom att domstolarnas antagande motbevisats genom fakta i den nu tillkomna domen mot Peter Rosén. Eftersom Rosén faktiskt var en självständig aktör existerar ingen grund för att göra en genomsyn av transaktionskedjorna och Wiberg skulle följdaktligen inte ha dömts i enlighet med den gjorda genomsynen för grovt bokföringsbrott, grov trolöshet mot huvudman, med mera. Teledatas bokföring och transaktionerna var formellt korrekta och brotten kunde bara konstateras genom den ovan nämnda genomsynen. Peter Rosén dömdes även av tingsrätten i flera andra härvor som huvudansvarig för omfattande bedrägerier (NOFA i Håby AB, Kalmar Fastighets- och Förvaltnings AB samt Ann s Carimport AB). Peter Rosén framstår i alla härvor som en mycket slipad bedragare som i åtminstone ett fall lurat hederliga näringsidkare i affärer (Peter Badski och Rose- Marie Badski, tidigare ägare av NOFA i Håby AB). Peter Rosén har därmed visat en konstaterad förmåga att kunna bedra kompetenta och oskyldiga näringsidkare som handlat med honom. Det har genom de nya domarna uppkommit betydande tvivel om huruvida den roll Ulf Wiberg tillskrivits av hovrätten verkligen är korrekt, sett i ljuset av de faktiska omständigheter som framkommit i tingsrättens dom mot Peter Rosén. Ulf Wiberg kan därmed ha dömts för ett flertal brott han inte skulle ha dömts för. Bevisningen mot Ulf Wiberg avseende hans påstådda roll i bedrägerierna i Roséns bolag låg på indicienivå och alla faktiska, konkreta bevis för att Wiberg deltagit i brottsliga handlingar saknades. Den faktiska bevisningen i målen har endast visat att Wiberg köpt varor från de bolag där mervärdesskatt förskingrats, att Wiberg betalat fakturor enligt anvisning från de säljande bolagen, samt att Wiberg vid vissa tillfällen i samband med affärerna träffat företrädare för mellanbolagen. Dessa omständigheter visar inte, varken ensamma eller i förening, att Ulf Wiberg varit delaktig i någon brottslighet. Eftersom hovrätten utifrån den i målet presenterade utredningen mot Ulf Wiberg inte kunde finna att någon annan kunde utpekas som ansvarig för bedrägerierna bedömdes Wiberg ha stått bakom dessa brott, och Peter Rosén gavs rollen av en målvakt eftersom utredning vid tiden saknades om vilken Roséns egentliga inblandning i brottsligheten var. Roséns 3

4 inblandning är numera klarlagd, och den roll Rosén först tillskrevs av hovrätten var fel. Roséns roll i affärerna bedömdes vara för liten och Ulf Wibergs roll, i konsekvens, som alltför stor i förhållande till hur det faktiskt förhållit sig. Om det som domen mot Peter Rosén utvisat hade förekommit under processen mot Ulf Wiberg i hovrätten hade detta öppnat helt nya möjligheter för Ulf Wiberg att försvara sig mot åtalet. I ljuset av det som nu framkommit om Rosén och de i övrigt tidigare framförda faktiska bevisen mot Ulf Wiberg kan det mycket väl vara så att Ulf Wiberg blivit förd bakom ljuset av Peter Rosén vid genomförandet av affärerna dem emellan. Peter Rosén har aldrig under förundersökningar och rättegången mot honom i tingsrätten uppgett att Ulf Wiberg haft något ansvar för de brott som skett i de bolag Rosén (och Roséns medåtalade Guj Lindström) dömts för, som inkluderade affärerna med Wiberg och hans företag Teledata. Om Ulf Wiberg har Peter Rosén sagt inför tingsrätten (s 13): Eftersom han själv inte hade tillräckligt med pengar och det kunde röra sig om affärer i storleksordningen 3 4 miljoner kr var han, vilket Ulf Wiberg visade sig vara beredd till, beroende av någon som kunde finansiera dem. Vidare sade Rosén: Någon insyn från Teledata och Ulf Wiberg i hans bolag eller affärer med Jan Liljeberg och Nick Hughes har inte förekommit. Ingen annan, varken medåtalade eller vittnen, har inför domstolarna ens antytt att Ulf Wiberg på något sätt varit inblandad i några brottsliga förfaranden eller planer med Rosén. Rättegångsbalken vilar på principerna om fri bevisvärdering och fri bevisföring (35 kap 1 RB ). Det innebär att allt som har bevisvärde i ett mål som regel också får åberopas inför domstolen under huvudförhandlingen. Det finns vissa undantag från denna huvudregel, till exempel principen om det bästa bevismaterialet (Ekelöf, rättegång IV, 6 uppl s 27 ff). Denna innebär att domstolarna ska använda det bevismedel som ger den mest tillförlitliga bevisningen. Det uttryckliga förbudet i 35 kap 14 RB mot att använda vittnesattester och uppläsning av förundersökningsprotokoll kan ses i ljuset av denna princip. I två avsnitt av åtalet mot Ulf Wiberg baserades åklagarens bevisning uteslutande på skriftliga utsagor i 4

5 form av förundersökningsprotokoll där två medåtalade uppgivit att Ulf Wiberg varit inblandad i brotten i respektive medåtalads bolag, bolag som Wiberg enligt vad domstolarna själva konstaterat inte hade något inflytande över. Förundersökningsprotokollen lästes upp i både tingsrätt och hovrätt och anfördes som huvudbevisning mot Ulf Wiberg, detta trots att de två medåtalade inför domstolarna konsekvent förnekade att Ulf Wiberg haft något som helst att göra med den brottslighet de två gjort sig skyldiga till. Inga andra bevis kunde anföras mot Ulf Wiberg, varför domstolarna använde förundersökningsprotokollen som huvudbevisning. Utsagorna mot Ulf Wiberg stöddes enbart av sådana sakomständigheter som normalt brukar förekomma vid hederliga inköp av varor. Hovrätten (s 26) uttryckte följande angående medåtalade Öyvind Andresens utsagor till polisen som via förundersökningsprotokoll reciterats under huvudförhandlingen: Hovrätten finner därför att uppgifterna från Öyvind Andresens sida, att han och Ulf Wiberg kommit överens om det brottsupplägg som åtalet bygger på, skall vägas in i bedömningen. Andresen förnekade konsekvent inför domstolarna att Ulf Wiberg var inblandad i Andresens brottslighet och ingen bevisning stödde den utsaga som reciterades som bevis för att Andresen och Wiberg hade haft ett brottsligt samarbete. Den enda omständighet som anfördes som stödbevisning till denna reciterade utsaga är att Öyvind Andresen och hans son tidvis, när de två varit i Göteborg, nyttjat en lägenhet som Ulf Wiberg ägde. Nyttjandet av en lägenhet bevisar inte att Wiberg konspirerat med Andresen om att undandra staten mervärdesskatt. Detta tycker sig dock hovrätten kunna konstatera, trots att all utredning saknades som kunde visa vad för slags boende Öyvind Andresen och hans son egentligen nyttjade, om det handlat om tillfälliga övernattningar eller annat, om de betalt hyra, om det fanns något speciellt avfattat avtal om saken, etcetera. Här aktualiseras även en fråga om tjänstefel hos åklagare och polis under förundersökningen, rörande tillkomsten av den aktuella utsagan från förundersökningsprotokollet som Andresen avgav under förundersökningen. Enligt 23 kap 12 RB råder ett förbud mot att använda otillbörliga metoder vid förhör av misstänkta. Stadgandet ska medföra vissa rättssäkerhetsgarantier för de misstänkta. 5

6 Advokat Jan A Olsen var Öyvind Andresens advokat under förundersökningen och vittnade vid både tingsrättens och hovrättens huvudförhandlingar under ed om följande, se hovrättens dom s 18: Jan A Olsen har i vittnesmål bekräftat att han varit budbärare från förhörsledaren till Öyvind Andresen med det budskapet att det var Ulf Wiberg man främst ville åt och att i sådant fall Öyvind Andresen kunde komma undan som medhjälpare och få ett lägre straff. 23 kap 12 RB stadgar: Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas (...) löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Utsagan Öyvind Andresen gav till polisen och förundersökningsledarna där han angav Wiberg tillkom efter att Öyvind Andresen fått ett löfte om en särskild förmån, nämligen viss åtalseftergift genom att åtalet mot honom skulle mildras om (och endast om) Andresen angav Wiberg som delaktig i Andresens brottslighet. Löftet om åtalseftergift verkar också ha innefattat att Andresens son som likt fadern satt häktad vid denna tid (sonen misstänkt för medhjälp till faderns brottslighet) skulle komma att släppas ur häktet om Andresen gick med på att ange Wiberg. Hovrättens dom s 25: Öyvind Andresen har påstått att han kände sig tvingad att lämna ut Ulf Wiberg, framför allt för att sonen Kenneth vid sådant förhållande skulle släppas ur häktet Sonen Kenneth släpptes också från häktet strax efter att Öyvind Andresen angett Ulf Wiberg. Hovrättens säger ändå i sin dom, s 25 f: Enligt hovrättens mening ter det sig svårförståeligt varför Wibergs del i skattebrott tillsammans med Öyvind Andresen skulle påverka åklagarens intresse av att hålla Kenneth Andresen fortsatt frihetsberövad. Men även om Öyvind Andresens uppgifter om att brottsutredarna skulle vara beredda att diskutera en deal med Öyvind Andresen skulle visa sig vara sanna, finner hovrätten det märkligt att Öyvind Andresen, som då erkänt omfattande brottslighet, skulle tillvita en gammal god vän och affärspartner grova brott. 6

7 Affärspartnern var Ulf Wiberg. Logiken i hovrättens resonemang är alltså att Öyvind Andresen borde ha större intresse av att skydda affärskollegan Ulf Wiberg än sin ende son, Kenneth Andresen. Detta verkar för mig vara en mycket underlig slutledning av hovrätten. Även om Öyvind Andresens påstående om att han lovats sonens frigivande ska lämnas utan avseende, kvarstår faktumet att han hade stor anledning att söka mildra konsekvenserna för sig och sonen i en situation av frihetsberövande, förhör och risk för åtal för allvarliga brott. Hovrätten bortser i princip fullständigt från detta och tar heller inte intryck av advokat Olsens vittnesmål avgivet under ed, trots att dessa särskilda omständigheter borde ha lett till att hovrätten visat extra försiktighet vid värderingen av Öyvind Andresens utsaga från förundersökningen mot Wiberg. Att sådan försiktighet skulle ha visats av hovrätten framgår inte ur hovrättens dom.tvärtom får den reciterade utsagan med Öyvind Andresen från förundersökningen där Ulf Wiberg pekats ut ingå som huvudbevisning i målet och enda egentliga grund för fällande dom, trots rättegångsbalkens förbud mot användandet av sådan bevisning och trots de tvivelaktiga omständigheter som fanns kring utsagans tillkomst. Rättstillämpningen vid tillkomsten av och det senare användandet av Öyvind Andresens angivande av Ulf Wiberg strider klart mot rättegångsbalkens bestämmelser. Det skriftliga angivandet var det enda beviset för Ulf Wibergs uppsåt och deltagande i brott vid affärerna med Andresen. Domstolarna slog också uttryckligen fast i sina domar att det upplästa förundersökningsprotokollet med Kennet Nordqvist var avgörande för att Ulf Wiberg skulle kunna dömas för den brottslighet han åtalats för i samband med Nordqvists affärsverksamhet. Först konstaterade tingsrätten (tingsrättens dom s 97): Avgörande för utgången i målet när det gäller åklagarens påstående om luftaffärer är om de uppgifter Kennet Nordqvist lämnat under förundersökningen skall läggas till grund för tingsrättens bedömning. Hovrätten använde liknande resonemang och stödde sig i stort sett på samma bevisning, inkluderande de skriftliga förhörsprotokollen som även i hovrätten reciterades och intogs som bevisning. Hovrättens dom s 20: Hovrättens bedömning av åtalet grundas på i allt väsentligt samma underlag som tingsrätten haft tillgång till. 7

8 Här vill jag hänvisa till ett liknande fall där högsta domstolen beviljat resning, där en person angett sin medåtalade för grov brottslighet men där angivandet återtagits i hovrätten, och där den fällande domen för dessa grova brott grundats på angivandet. NJA 1983 s 517: L.L:s uppgifter rörande nämnda iakttagelser har varit av betydelse för utgången av målet mot J.K. såvitt gäller åtalspunkterna 3 och 4 i TR:ns domsbilaga 7. Med hänsyn till att L.L. i sitt vittnesmål i HovR:n återtagit dessa uppgifter och till beskaffenheten av den med ifrågavarande åtalspunkter avsedda brottsligheten får synnerliga skäl anses föreligga att målet mot J.K. härvidlag prövas på nytt. Resning bör alltså beviljas i dessa delar. Eftersom förundersökningsprotokollet ursprungligen inte skulle ha tillåtits som bevisning borde därmed Ulf Wiberg redan på denna grund ha frikänts i den del av åtalet som vilade på Nordqvists utpekande av Ulf Wiberg under förundersökningen. Att Nordqvist nekat till brott inför både konkursförvaltaren och utredarna under förundersökningen har hovrätten oförklarligt tolkat som att de reciterade utsagorna varit sanna. Att en åtalad i två sammanhang nekar till de brott han riskerar ansvar för bevisar inte att förnekandena är sanna, vilket hovrätten påstår (i hovrättens dom på s 26 avhandlas Nordqvists utsaga inför konkursförvaltaren). Det är långt ifrån givet utifrån de faktiska omständigheterna i målet att den ene av de åtalade, i det här fallet Ulf Wiberg, verkligen skulle vara en medbrottsling till vare sig Kennet Nordqvist eller Öyvind Andresen. Det finns också en rimlig förklaring till varför de båda under följande rättegång återtog sina utsagor från polisförhör. Där de åtalade i säljbolagen bevisligen haft uppsåt till och genomfört bedrägerier kan inte dessa brott per automatik även tillskrivas Ulf Wiberg på den grunden att han köpt varor från säljbolagen. Underrätternas förfarande visar att det är det man har gjort i detta mål.när man läser de åberopade omständigheterna, med bortseende från utsagorna från de två medåtalade som angett Wiberg under förundersökningen, kan man enkelt konstatera att bevis för brott saknas. Det som lagts Wiberg till last i sak är omständigheter som vanligen förekommer vid normala, hederliga köp av varor från en näringsidkare till en annan. Även omständigheter som inte kan tillskrivas Ulf Wiberg utan endast de som begått skattebedrägerierna i säljbolagen har tillräknats Wiberg, detta utan stöd av bevisning som kan visa en sådan koppling till Wiberg eller hans företag Teledata. 8

9 Genom uppläsandet av de skriftliga utsagorna från medåtalade Öyvind Andresen och Kennet Nordqvist har Ulf Wiberg försatts i ett sådant läge att han inte på ett godtagbart sätt kunnat försvara sig mot åtalet. Detta eftersom både Nordqvist och Andresen inför domstolarna uppgett att Wiberg inte på något sätt varit inblandad i deras förskingrande av mervärdesskatt och då både hovrätten och tingsrätten bortsett från dessa muntliga utsagor, har det inte hjälpt Wibergs sak att han via sin advokat haft möjligheten att korsförhöra sina medåtalade under huvudförhandlingarna. Vad Nordqvist och Andresen berättat inför domstolarna har ignorerats av domstolarnas ledamöter till förmån för att de utvalda skriftliga utsagor som kommit att reciteras under huvudförhandlingarna skulle användas som bevis istället för de muntliga utsagorna i rätten. Det ovan sagda ger starka farhågor för att rättsäkerheten för den åtalade åsidosatts när tingsrätten och hovrätten i huvudsak grundar sina domar mot en åtalad på utvalda citat ur förundersökningsprotokoll med de medåtalade, särskilt eftersom dessa utsagor stått som enda bevis för Wibergs påstådda brott under förhandlingarna i både tingsrätt och hovrätt. Dylika argument likt de tingsrätten anfört (tingsrättens dom s 98) för att stödja sig på Nordqvists utsagor till polisen, argument hovrätten delar genom sin bedömning av Nordqvists inför domstolarna reciterade utsaga från förundersökningen, att denna varit detaljrik och sammanhängande och även innehållit vissa ofördelaktiga uppgifter för Nordqvist själv, har högsta domstolen tidigare behandlat i fallet NJA 2002 s 35 rörande ett beslut om prövningstillstånd (se HD:s domskäl s 39 f): "TR:n ansåg att J. Å. gjort ett trovärdigt intryck; hon hade lämnat en sammanhängande och detaljrik berättelse som även innehöll sådant som var mindre fördelaktigt för henne, och hennes uppgifter bar enligt TR:n det självupplevdas prägel. I förevarande mål är det utrett att det förelegat motsättningar mellan C. C. och J. Å. på grund av det sätt på vilket J. Å. skött sitt arbete och att det förekommit diskussioner på företaget om huruvida hon skulle sägas upp. Denna särskilda omständighet borde ha lett till att TR:n värderade J. Å.:s berättelse med försiktighet, men om så har skett framgår inte av domskälen. Som framgått av det föregående har TR:n inte heller i domskälen redovisat sin värdering av C. C:s uppgifter, vilka på flera och för bedömningen av åtalet avgörande punkter skiljer sig från vad J. Å. har berättat. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt finns det sådant utrymme för tvivel om huruvida TR:ns dom är rätt i sak, att tillstånd till målets prövning i HovR:n skall meddelas." 9

10 Ulf Wibergs medåtalade hade också under omständigheterna god anledning att ange Ulf Wiberg som medbrottsling på det sätt de gjorde under förundersökningarna. Det torde ha stått klart att Kennet Nordqvist visste att han skulle dömas för grov brottslighet, därför hade han inget att förlora på att, om än temporärt, ange Wiberg. Sådana påståenden borde av hovrätten ha värderats med stor försiktighet, då angivandena kommit från två medåtalade som hade starka skäl att skylla sin medverkan i grov brottslighet på någon annan. Hovrättens argument för att grunda domen på de två medåtalades angivanden av Ulf Wiberg i förundersökningsprotokoll är som en noggrann läsare kan notera dåligt underbyggda. Ord står mot ord och något stöd för den ena eller andra utsagan saknas. Som grund för resning aktualiseras också en fråga om oklarheter i hovrättens dom mot Ulf Wiberg som är domvilla. Hovrätten har missuppfattat vissa fakta bland annat om Peter Rosén och avdömt målet med motiveringar som är mycket oklara. Hovrättens dom, s 22: Särskilt kännetecknande för Teledatas kontakter med VCC, AUM, FF & LS och Tessimar är att Ulf Wiberg, som hela tiden företrätt Teledata, inte haft kontakt med någon av bolagens ställföreträdare utan med Jan Liljeberg, Peter Rosén eller Lennart Andersson. Hovrätten påstår sedan motsatsen till vad man framfört ovan, hovrättens dom s 23: Av utredningen framgår att under den för åtalet aktuella tidsperioden styrelse i dessa bolag utgjorts av (...) i Tessimar av Guj Lindström, vilken befullmäktigat Peter Rosén och Stefan Lillienberg att företräda bolaget. Peter Rosén var enligt Hovrättens resonemang på s 22 inte ställföreträdare för Tessimar. På s 23 i domen är Peter Rosén plötsligt utsedd ställföreträdare för Tessimar. Det sagda gör att hovrättens resonemang om grunden för Wibergs skuld blir motsägande och förvirrande. Det finns fler motsägelser angående Ulf Wiberg och säljarbolagens företrädare i hovrättens dom. Hovrättens dom s 24: Hovrätten finner det mot den bakgrunden svårförståeligt att Ulf Wiberg med sina gedigna affärserfarenheter inte skulle ha reagerat närmare på det faktum att han vid genomförandet 10

11 av affärer på så höga belopp inte kom i kontakt med bolagens ställföreträdare utan endast med tämligen unga för honom tidigare helt okända personer, vilka han blivit nyligen presenterad för genom en av sina anställda. Hovrätten säger här att Ulf Wiberg borde ha reagerat eftersom han endast skulle ha varit i kontakt med unga, för honom obekanta personer i samband med affärernas genomförande. Detta uttalande står i strid med det tidigare konstaterandet på s 22 i domen: Särskilt kännetecknande för Teledatas kontakter med VCC, AUM, FF & LS och Tessimar är att Ulf Wiberg, som hela tiden företrätt Teledata, inte haft kontakt med någon av bolagens ställföreträdare utan med Jan Liljeberg, Peter Rosén eller Lennart Andersson. Jan Liljeberg, Peter Rosén och Lennart Andersson var tre affärskontakter som Ulf Wiberg enligt både utredningen samt tingsrättens och hovrättens domar kände mycket väl sedan en längre tid. Hur kan Wiberg samtidigt endast ha varit i kontakt med unga, okända ställföreträdare för säljbolagen? Hovrättens motsägelser ger intrycket av att Ulf Wiberg är misstänkt vare sig han kände ställföreträdarna eller inte när han genomförde affärerna. Att resonera som hovrätten gjort är inte acceptabelt och inger tvivel om hur rättssäkerheten upprätthållits för den åtalade. Utifrån det ovan anförda föreligger enligt min mening starka tvivel om huruvida hovrättens domslut verkligen är rätt i sak. Jag ber därför att högsta domstolen ska beakta följande frågor som redovisats ovan: (a) Den del av åtalet som rörde affärerna med Peter Rosén och de bolag denne verkat genom. I det fallet finns starka tvivel huruvida domen mot Ulf Wiberg är korrekt i ljuset av de senare tillkomna domarna mot Peter Rosén. (b) Ulf Wiberg har inte erhållit en rättsenlig bedömning i den del av åtalet som omfattade medåtalade Öyvind Andresen, där bevisningen uteslutande baserats på att utvalda delar ur skriftliga förundersökningsprotokoll reciterades, delar där Öyvind Andresen angivit Ulf Wiberg för grova brott. Inget som stödde dessa påståenden presenterades inför domstolarna: trots detta dömdes Wiberg som Andresens medgärningsman för grov brottslighet med dessa skriftliga tillika återtagna utsagor som enda bevisning mot honom. 11

12 (c) Detsamma gäller den del av åtalet som rör affärerna med Kennet Nordqvist. Även här har den fällande domen mot Wiberg helt vilat på att skriftliga förundersökningsprotokoll kunnat användas som bevis och detta skulle inte ha tillåtits eftersom det strider mot rättegångsbalkens bestämmelser. Inga undantag från förbudet att använda skriftliga vittnesutsagor har åberopats eller kunnat göras gällande under rättegångarna. Både i fallet med Andresen och Nordqvist skulle de skriftliga förundersökningsprotokollen ha underkänts som bevis enligt 35 kap 14 RB. (d) Den del av domen som rör medåtalade Bo Duzälls påstådda medverkan i skentransaktioner grundades också på Kennet Nordqvists utsagor från förundersökningsprotokoll där han påstått att Duzäll medverkat i luftaffärer. Inga bevis kunde presenteras i domstolarna, varken för eller emot detta påstående. På Nordqvists (-av Nordqvist inför domstolarna förnekade-) utsaga dömdes Bo Duzäll som delaktig i de påstådda luftaffärerna. (e) Hovrättens dom mot Ulf Wiberg innehåller även domvilla på grund av ett antal motsägelser och oklara resonemang. Detta har för Ulf Wibergs vidkommande medfört ett hot mot rättssäkerheten under rättsprocessen. Det ovan anförda medför att mycket starka skäl föreligger att hela målet ska prövas på nytt. De uppenbara felen har medfört att hela hovrätten dom genomsyras av processrättsliga felaktigheter samt ett flertal mycket grava felbedömningar till Ulf Wibergs nackdel. 6. UPPSKOV MED VERKSTÄLLIGHET Jag ber också att högsta domstolen ska besluta om ett omedelbart avbrytande och uppskov med det fängelsestraff Ulf Wiberg ådömts och som han påbörjat att avtjäna i kriminalvårdsanstalt den 6 oktober Örebro den 16 november 2006 Erik Wahlberg 12